Det är inte tiden som är ur led, det är vårt politiska styrelsesätt.

Dags för sextiotalisterna att oroa sig över sina pensioner kunde jag läsa någonstans. Må så vara, men de kommer att lämna stora hål efter sig i flera sammanhang. Att pensionärer betalar mer i skatt än den som arbetar blir våra makthavare tvungen att ändra på, för sin egen skull.

Ganska många av de här pensionärerna som jobbar inom det privata näringslivet kommer inte att ersättas. Antalet lönearbeten som ger full skatteffekt minskar med andra ord. Med bara ungefär hälften av den tidigare lönen, visst kommer staten, kommunerna och landstingen att få känna av det.

Att pensionssystemet är underfinansierat drabbar alltså inte bara gamla och de nytillkommande pensionärerna, utan även den gemensamma kassan. Att snålheten bedrar visheten är känt sedan länge, men trots det görs försök att snåla in på saker. I förlängningen kommer det här även att påverka våra politikers väl tilltagna pensioner, de pengarna tas ju också ur den gemensamma kassan.

Grävande journalister har börjat riva välfärdssamhällets fasad och vi kan nu se en del av det som gömts bakom. Det är ingen vacker syn eftersom det istället för att visa guld och gröna skogar, visat sig mest likna ett skrotupplag. Det kan bli så när allting satsas på en vacker kuliss som gjort att pengarna inte räckt till ett fullt färdigt samhällsbygge.

Men vart har invånarnas skattepengar tagit vägen? En förklaring kan vara den ”kultur” som med fackföreningarnas och politikernas goda minne, gjort att invånarnas pengar slösas på både det ena och andra. Det handlar inte bara om maktmissbruk, det handlar även om maktberusning och i flera fall av storhetsvansinne. Det finns många småpåvar i vårt land som har kunnat härja fritt utan inblandning.

Löfven är antingen en obotlig idealist eller otroligt naiv. Han har serverat svenska folket många moralkakor, men så dyker den ena skandalen efter den andra upp, som visar att det till och med är personer inom de offentliga verksamheterna, som inte har någon moral alls. Alldeles för många har visat sig leva gott på pengar som inte varit deras egna.

I affärerna och på gatan hör man folk prata högt om hur allting spårat ur. Till och med de äldre luftar sina åsikter högt och tydligt, vilket är anmärkningsvärt. Under andra världskriget fanns det nämligen affischer uppsatta vart man än kom med en tiger och texten: En svensk tiger. Det var inte meningen att likna svenska folket vid en tiger och knappast att de skulle ryta som en sådan. Det var helt enkelt en uppmaning till svenska folket att tiga och inte säga någonting.

Många äldre tog det på fullaste allvar och har trots usel behandling av sina partiers företrädare under åren bara tyst muttrat för sig själva. Det sitter så djupt inrotat hos de flesta av dem, att de inte ens vågar säga någonting till personalen från hemtjänsten. Nåja, det kan vara så att de inte hinner, för fort ska det gå och enda beviset att någon från hemtjänsten varit där, är kanske att gardinerna fladdrar av luftdraget från en tidspressad hemtjänstanställd.

Men de som fortfarande är självgående visar desto tydligare sitt missnöje med hur vårt samhälle blivit. En man jag pratade med hoppades få vara med när hela skiten rasar ihop, som han sa. Och det finns stor risk för att det händer, för vårt samhällssystems fasad har lappats och lagats trots att stommen visat sig vara genomruttet.

I sin iver att stryka storstadsområdenas väljare medhårs, har en ständigt stigande skara ute i landet att börja fräsa och göra sig beredda för anfall. Ja, inte bildligt talat, utan det kommer att ske på ett sätt som inte ens politisk retorik kan skydda emot. Inte omöjligt att MP och KD försvinner ur riksdagen och förhoppningsvis inte ersätts med några nya partier.

Moderaterna fortsätter att visa sig människofientligt, de uttalanden som gjorts har retat många, men det tycks inte partiets företrädare vara medvetna om. Vårt land hinner förändras på många sätt fram till nästa val, tyvärr ser det inte ut att bli till det bättre. Någon måste få skulden för alla försämringar, det finns bara ett sätt för invånarna och det är att straffa de de som anses vara skyldiga.

Visst är det lite av ett politiskt självmord, men regeringen kommer troligtvis att tvingas ta tillbaka, vad staten frikostigt ger till alla med ett arbete. De pengar som delas ut till alla med ett arbete är ett bidrag och det handlar om pengar som tas från skattepengarna, inte ur de regeringsansvarigas fickor. Men det är inte enda orosmolnet för de som i dag har ett jobb.

Redan nu kan man höra larmrapporter om att de jobb som regeringen skryter med att ha skapat är kortsiktiga. Handeln ser inte ljust på framtiden, flyktingvågen skapade en tillfällig uppgång som kommer att plana ut. Att skära ner kostnader inom det privata näringslivet får aldrig dras i långbänk, det måste ske så snart signaler getts om vikande försäljningssiffror och ökad konkurrens.

Enda chansen att överleva blir att tidigare än beräknat dra nytta av robotar och intelligenta maskiner. Det är ingenting som nämns från företagens sida, det kommer istället som en blixt från klar himmel när de nya teknikerna finns på plats.För våra politiker vill säga,de har svårt att hänga med i utvecklingen.

För en stark regering finns det mycket pengar att spara, genom att rensa upp inom vår byråkrati och administration. Till stor del behövs den inte, eftersom vi styrs av EU.Den som är realist inser därför att det inte finns någon annan väg att gå. Förslag om hårdare tag mot sjukskrivna, a-kassan är bara för arbetsskygga o.s.v. är rent skitsnack. Invånarna betalar en försäkringspremie för dessa saker. Vad invånarna däremot inte är tänkta att betala för är alla heltidspolitiker och den politiskt skapade enorma byråkratin, det är där det ska sparas pengar.

De offentliga verksamheterna drivs numera efter lönsamhetskrav, vilket inte är samma sak som enligt företagsmässiga principer. Landstingen men även större kommuner har miljardomsättningar, vilket naturligtvis kräver oerhört skickliga ledningar. Inom våra stora exportföretag får knappast pengarna rinna mellan fingrarna. Här gäller alltså företagande på hög nivå, varför det är naturligt att jämföra exempelvis Rosengren som är VD för Sandvik och kommun- och landstingschefer. Var och en inser att det är en omöjlighet. För att använda idrottsspråk, är det som att jämföra Allsvenskan med Gärdsgårdsserien. Tyvärr. 

Med lite sunt förnuft inser de flesta att vårt politiskt styrda samhälle är fullkomligt ur tiden. Det är bara politikerna själva som inte insett att sötebrödsdagarna snart är över. Ingen politiker klarar av att ta ansvar för det högteknologiska samhälle som är på väg att växa fram, det finns helt enkelt inte tillräcklig kunskap och förmåga att hantera det komplexa samhälle som vi är på väg in i.

Det kommer en tid då våra politiker tvingas leva i samma verklighet som alla andra, den omställningen kommer inte många av dem att klara av. Det är inte tiden som är ur led, det är vårt politiska styrelsesätt.

När förnuftet sviker.

Av någon underlig anledning hakar jag upp mig på uttalanden av politiker. Många gånger uppvisar de politiker som nått de översta pinnarna på den politiska karriärstegen, en förbluffande okunnighet. Men inte bara okunnighet, utan också avsaknaden av sunt förnuft. Mest framträdande har det varit i debatterna om vinster i välfärden.

Jonas Sjöstedt är en duktig retoriker, men från min sida är det inget beröm. Tvärtom anser jag duktiga retoriker vara människor som lever i fablernas värld. Sjöstedts ständiga utfall mot allt som inte utförs av de offentliga verksamheterna, visar bara att han drabbats av tunnelseende.

Kritiken borde istället rikta sig mot de politiska ledningar och gammalt tänkande som raserat det en gång någorlunda fungerande verksamheterna skola, vård och omsorg. Det är ju inom dessa områden privata aktörer konkurrerar med de offentliga verksamheterna. Problemet är att de privata företagen kan uppvisa vinster, med samma pengar som de offentliga verksamheterna.

Eftersom de offentliga verksamheterna numera drivs enligt företagsmässiga principer, borde dessa verksamheter uppvisa motsvarande vinst som de privata aktörerna. Det finns alltså en anledning till överskottet, vilket personer som bär det politiska ansvaret bör titta närmare på. Det är inte en fråga om att vända på alla stenar, de har fakta mitt framför ögonen. Vad är det som kostar mera inom de offentliga verksamheterna, som gör att de offentliga verksamheternas kostnader blir högre?

De offentliga verksamheternas kostnader är vad som ligger till grund för uppköp av tjänster hos de privata företagen. De offentliga verksamheterna har med andra ord väldigt höga kostnader, som gjort det intressant för privata företag att konkurrera. Med samma kostnader för de offentliga verksamheterna skulle det inte vara intressant.  

Men de privata företagen har sett vad som kostar pengar, nämligen politisk styrning och därmed en omfattande byråkratisk administration. Inte undra på att det går att göra vinst på samma pengar. Det är med andra ord inte vinster i välfärden som ska avskaffas, det är de politiska ledningarna och de anställda cheferna som slösar med pengar inom de offentliga verksamheterna.

De människor som av sina partier belönats med förtroendeuppdrag, har ingen som helst utbildning i hur en verksamhet ska organiseras. Ansvaret har överlämnats med varm hand till anställda tjänstemän, som även de visat sig sakna organisationsförmåga och därmed skapat en toppstyrning av verksamheterna. Region Gävleborg under ledning av Svante Lönnbark är ett utmärkt varnande exempel. Med politiska ledningens godkännande har de mest häpnadsväckande omorganisationer gjorts med förödande verkan.

Vad som hänt är att verksamheterna inom regionen blivit en byråkratisk lekstuga, där administrationen ökat i sådan omfattning att det kväver verksamheterna. Byråkrati har en förmåga att flytta fokus från kärnuppgiften till onödigt pappersarbete och statistik som bara visar vad som hänt. Av den anledningen har inte bara budgetunderskott utan också vidlyftiga hyreskontrakt med mera, kunnat komma som en överraskning för den politiska ledningen. Eller har de kanske varit informerade, men blundat för vad det kostar invånarna?

De få ekonomiskt kunniga inom partierna har svårt att bli förstådda. Ett utmärkt exempel är Kjell-Olof Feldt, som avgick eftersom ingen förstod vad han pratade om. I och för sig inte så konstigt, de flesta politiker ägnar inte en tanke åt att det inte är deras pengar som spenderas. Visserligen säger de ofta att Vi har satsat pengar på det eller det, eftersom att lägga pengar på rätt saker kan köpa röster. I själva verket är det en försäkring om ett fortsatt liv som politiker med allt vad det innebär ekonomiskt.

 Ja, det är så det varit, men nu visar det sig att pengar som borde använts till att underhålla viktiga funktioner i vårt samhälle, istället slösats bort på annat. Att återställa kan locka väljare, ett betydligt bättre och rättvisare sätt än jobbskatteavdraget. Landets infrastruktur är viktig för landet har vi fått höra, men det har snålats in på underhåll av vägar och järnvägar i många år. Försvaret har nedmonterats och måste byggas upp igen, för att inte tala om hur illa personalen behandlats inom vården, skolan och polisen.

När allt börjat uppdagas kan man se hur det snålats in på saker, som invånarnas skatter är ämnade för. Skatter är inte ämnade för en ständigt växande byråkrati och en enorm massa människor som har sin utkomst från att vara heltidspolitiker. Inom det privata näringslivet bör inte administrationen belasta budgeten med mer än runt tjugo procent. Av den anledningen är det administrationen som måste rationaliseras när det ska spara pengar.

Det har inte våra politiska makthavare lärt sig, de ser det som om inte pengarna räcker, måste det komma in mera pengar. Det är en av anledningarna till att skattetrycket är så högt i vårt land. Just nu går ekonomin på högvarv, vilket betyder de svagaste grupperna kommer att halka efter ytterligare. Den som är prismedveten har sett hur priserna på basvaror stigit, inte minst på mjölkprodukter. Kött är inte att tänka på för de sämst ställda grupperna.

 Det är bland de som av en Socialdemokratisk toppolitiker en gång kallades "köttberget", det vill säga pensionärerna, som det nu kommer larmrapporter om att många är undernärda. Många pensionärer har inte råd att laga tänderna, hämta ut sin medicin, eller köpa näringsrik mat. Vad säger det om vårt så kallade välfärdssamhälle?