onsdag 21 juni 2017

Var ligger den ekonomiska smärtgränsen?

De flesta småbarnsfamiljer och pensionärer har säkert märkt av i plånboken eller på bankkontot att mjölkprodukter, kött och till och med falukorv stigit kraftigt i pris. För familjer och personer med pressad ekonomi betyder varje höjning, att någonting annat får stryka på foten. De flesta gamlingar har sagt upp sin dagstidning av kostnadsskäl, men när många tvingas spara in på mat och mediciner har det gått för långt.

Den allmänna uppfattningen bland de jag talat med är att politiker har så höga löner, att de inte ens kan föreställa sig att vissa samhällsgrupper har det svårt. De stirrar sig blinda på statistik och budgetsiffror, hur många som tvingas leva i fattigdom ägnar de inte en tanke. När det beslutas om nya skatter och avgifter drabbar det de svagaste i samhället, inget politiskt parti har än så länge tagit på sig rollen som de svaga gruppernas företrädare.

Många artiklar i tidningar har belyst hur klyftorna mellan fattig och rik ökat bara de senaste tio åren. När de politiska makthavarna skryter om hur rikt vårt land är, kan det liknas vid att sparka på de fattiga som redan ligger. De som av någon orsak inte har ett arbete eller kan arbeta misstänkliggörs på alla sätt, anledningen är att skatteintäkterna inte kommer att räcka till inom bara några år.

Hela vårt fantastiska välfärdssamhälle vilar på att en så stor del som möjligt av invånarna betalar in skatter. Viktigast av allt är att jobben skapas i det privata näringslivet och inte belastar de allmänna medlen. Vad skatterna är till för har glömts bort av våra politiker, att de är en betalning för tjänster som ska utföras av staten, kommunerna och landstingen. Med andra ord är det vad som ska prioriteras, det som blir över ska räcka till den administration som krävs.

Någonting som aldrig redovisas är hur mycket administrationen i form av politiker, byråkrater och tjänstemän kostar skattebetalarna. Det handlar inte bara om direkta lönekostnader, utan också kommande kostnader i form av pensioner med mera. Varje offentliganställd är med andra ord en kostnad som kan komma att hänga med under många år. En kostnad de i dag unga kommer att tvingas betala.

Som ung är det svårt att tänka långsiktigt, men om de gör det är det ett skrämmande scenario de ställs inför. Utöver att ta hand om sina egna liv, tvingas de avstå pengar för att försörja före detta offentliganställda. Finns dessa kostnader avsatta för kommande kostnader kan det fungera, om inte finns en gräns för vad invånarna klarar av.

Regeringens försök att gjuta olja på svallvågorna är förslag om skattelättnader för de med sjukbidrag och pensioner med ett par hundralappar i månaden. De hundralapparna har redan försvunnit i form av kostnadsökningar, de är som en droppe i havet. De unga som i dag tvingas leva på aktivitetsstöd är en ekonomisk belastning för föräldrarna, eftersom de tvingas bo kvar hemma.

Oavsett vilka problemen är i dagens samhälle, har de skapats av politiska beslutsfattare. Att de skapts efter hand under många år är ingen ursäkt, de skulle ha åtgärdats för länge sedan, innan de växt till nästan oöverstigliga problem. Högkonjunkturen är snart över och ladorna är knappast fyllda inför några nödår. Våra politiker kan se fram mot en dyster framtid.

Kravet på ett rättvisare samhälle kommer redan för valet att sätta press på inte minst Socialdemokraterna. Partiets ställningstagande är lite av upp till bevis, tidigare löften som inte infriats ligger partiet i fatet. Lämnar partiet de sämst ställda i sticket kommer de bara att kunna behålla de närmast sörjande, det vill säga de med partibok. I och för sig är det ganska många som fått sina jobb tack vare partiboken, men det är inte tillräckligt många för att ge något politiskt inflytande.

Den stora frågan som blivit allt mer akut är var den ekonomiska smärtgränsen går. Är det vid försakelser av nödvändiga saker eller är det när ett stort antal människor tvingas svälta? Kan någon förklara hur det kan vara möjligt att det blivit så i ett land som vårt?

måndag 19 juni 2017

Om hoppet överger människan, vad händer då?

Det är minst sagt märkligt att jag sätter mig ner och skriver det här, eftersom ingen tycks ägna det en tanke. Det jag syftar på är hur den moderna människan förändrats. Efter ett ganska långt liv kan jag göra jämförelser hur vårt samhälle men även människorna förändrats.

Jag växte upp i en tid då den sociala biten verkligen existerade, det vill säga folk umgicks och pratade med varandra. Alla kände alla på något sätt, om än bara till utseendet. Att vara solidariska med varandra ansågs vara en självklarhet, eftersom de allra flesta var fatttiga.

Tvåtusentalet har stått för den totala förändringen i förhållande till hur vårt land och människorna var en gång för länge sedan. I ett samhälle där allt börjat handla om lönsamhet och pengar, blev människorna allt mindre värda, eller snarare delades de upp i närande och tärande. Att det är det största politiska misstag som gjorts i vårt land tänker jag inte gå in på, men konsekvenserna kan alla se i dag. Vi har fått ett människofientligt samhälle.

Det mest skrämmande är att människorna inte vågar vara sig själva, de som är modiga nog att vara det kallas bohemer eller andra mindre smickrande saker. Likformigheten med ängsliga blickar att inte falla ur ramen, har fått många att vantrivas med sina liv. Mobbning börjar på ett tidigt stadium i livet och följer sedan med i arbetslivet. Många som blivit mobbade i sin ungdom, tar gruvlig hämnd när de nått maktpositioner i vårt samhälle. Inte på sina tidigare plågoandar, utan helt oskyldiga människor.

På något sätt ser jag det som leken följa John, men alla som följer ledaren är på väg mot en stupkant. Många har nu skulder som inte kan betalas under en livstid, vi har tagit på oss ansvaret för hundratusentals flyktingar som måste försörjas. Själva kommer de knappast att kunna göra det inom de närmaste tio åren. Vid den tiden är vi på väg in i en tid då smarta maskiner och robotar redan börjat ta över arbetsuppgifter som människor utfört.

Läste Expressens Gunnar Wetterberg sågning av Medborgarlön, som ansåg att en jobbgaranti åt alla skulle vara bättre. Garantijobben måste betalas på samma sätt som en basinkomst, det blir ett bollande med kostnader som inte leder någonstans. Det skulle förresten ses som ett bidrag av politiska motståndare och tvångsarbete som skulle leda till ett folkuppror bland de som då tvingas jobba för svältlöner.

Det är inte jobb åt alla som är viktigast i människornas ögon, det är ett meningsfullt liv. Vi har fått ett sjukt samhälle som skapar sjuka människor och det är det som måste rättas till. Det samhälle som skapats ger knappast utrymme för människorna att njuta av sina liv och vad är då meningen med livet? Allt går i dag ut på att inte bara försörja sig själva, utan också hela den byråkratiska kontrollapparat som styr invånarnas liv. Det är inte invånarna det är fel på, att de börjat tänka i nya banor, det är vårt gammalmodiga styrelsesätt att leda och fördela, som väckt ett frihetstänkande.

Vad människan behöver i en osäker värld där framtiden inte är längre bort än nästa dag, är att ges tid och möjlighet att tänka över hur de vill ha det. Framgången för SD visar med all tydlighet att allt fler vill ha en förändring, men inte lösningen på någonting. Och allt beror på att människorna ser det som att det inte kan bli sämre än det nu är.

Naturligtvis gäller det de sämst ställda i vårt samhälle, de som lever under och till och med långt under EU:s fattigdomsgräns. De som känner att vårt fantastiska välfärdssamhälle inte är för dem. De har blivit en ökande skara som av egen kraft, kan ställa till det för vårt tidigare så stabila land.
Vårt land har blivit oerhört sårbart på grund av alla orättvisor och de samhällsklyftor som skapats. Våra politiker har inte insett allvaret i den växande fattigdomen, trots att det är vad som kommer att söndra hela det politiskt skapade samhället. Det finns inget enade vi stå, de makthavande har inte invånarna bakom sig.

Hur vår värld kommer att bli med Donald Trump som ledare i Amerika kan ingen förutspå. På något underligt sätt får det mig att tänka på Romarrikets fall, för vad händer om landet som tagit på sig ansvaret att vara världens beskyddare blir ett veritabelt hönshus? Risken finns att det kan hända och det skulle verkligen påverka hela vår värld.

Redan nu breder fattigdomen ut sig och oron över vad som kommer att hända med flera Sydamerikanska länder gör inte det hela bättre. Eftersom vi redan har hundratusental fattiga i vårt land, kan vi förvänta oss att det kommer att bli betydligt fler. Några politiska lösningar finns inte i sikte, bara förslag om hur allt ska rättas till om några år.

Det som blivit fel måste rättas till omedelbart, annars ... För de allra flesta står det klart att en regering inte ens vet hur landet ser ut efter en mandatperiod. Det har beslutats om så kortsiktiga lösningar att fyra år blivit en mycket lång tid. Det är dags att vårt politiska maktsystem reformeras för att passa in i ett modernt samhälle.

Jag drar mig till minnes nånting som stämmer överens med hur många fattigpensionärer, arbetslösa, långtidssjukskrivna och de som fått sjukbidrag känner sig. Om önskningar vore en häst, skulle dessa människor rida. Hoppet är det sista som överger människan, men om de makthavande även berövar dessa människor hoppet, kan vad som helst hända.

lördag 10 juni 2017

Politiker lär sig aldrig av misstagen.

Politiker lär sig aldrig av de misstag som gjorts, det är en av anledningarna till att det svänger i opinionsmätningarna. Det räcker inte att lova förbättringar, det måste märkas hos invånarna. Människan är så skapad att den måste se för att kunna tro, med det invånarna kan se hur vårt samhälle förändrats till det sämre är knappast imponerande.

Men vad ska våra så kallade förtroendevalda göra för att stryka svenska folket medhårs? I mina kontakter med äldre människor har jag fått klart för mig, att de inte ska göra som Löfven. En gammal man kallade Löfven för Predikanten, som ständigt predikar om hur allt ska vara, men det är invånarnas ansvar att det blir gjort och betalar för det.

Den nuvarande regeringen har gått som katt runt het gröt, när det gällt att göra någonting åt orättvisorna och de usla pensionerna. Det räcker inte att säga att pensionärerna ska få upprättelse och mera att leva av, gamla människor har varken tid eller lust att vänta på ett bättre liv. Många vet att de kanske inte ens lever fram till nästa val.

Men om de gör det, kommer de troligtvis att hämnas på sina före detta politiska företrädare. för vad har de att förlora? Det de byggt upp med höga skatter byggt upp under sina liv, har bit för bit raserats av politiker som sagt sig företräda dem. Hur över två miljoner pensionärer kommer att lägga sin röst vid nästa val, borde skrämma livet ur de som under många år levt gott på att ha politiken som yrke.

Men orättvisorna gäller inte bara pensionärer. Lägger vi dessutom till de långtidsarbetslösa och de som efter ha slagits ut av sjukdom tvingas leva på en bråkdel av vad de en gång hade i lön, blir bilden ännu mer skrämmande. Det kommer att bli de sämst ställda som blir tungan på vågen vid nästa val, de vill ha en förändring innan det är för sent.

Valet i England visar med all tydlighet hur snabbt det kan svänga inom politiken. Människorna är trötta på den ständiga kampen om makten, som gjort dem till brickor i ett spel, där de själva inte har någon vinst att hämta. Behandlar man människor som ett medel att utöva makt, är alla förlorare.

Det parti som har förutsättning att skapa ett rättvisare samhälle är Socialdemokraterna. Eller borde vara det rättare sagt genom sin gamla ideologi, men det skulle behövas helt andra partiföreträdare än dagens minst sagt inkompetenta. Dagens översta skick i partiet är knappast någonting att hänga i julgranen. Det räcker inte längre med ett välsmort munläder, det gäller att kunna utföra någonting också.

Ett stort parti på gränsen till egen majoritet, skulle få de små partierna att tvingas ta skeden i vacker hand. Det skulle innebära slutet på alla kohandel som skadar landet och invånarna. Gränsen för att komma in i Riksdagen borde höjas till minst sex procent, det skulle sålla bort partier som i dag kostar skattebetalarna mycket pengar. Riksdagen skulle kunna mer än halveras, bara det en betydande kostnadsbesparing.

Jag har många gånger ställt mig frågan om det verkligen behövs så många partier i vårt lilla land. Den politiska ledningen för de flesta kommuner och landsting innehåller representanter från flera partier. Dessa småpartier vill ha igenom sina förslag för att visa att de finns till, vilket leder till kompromisslösningar som ingen vet konsekvenserna av.

Den senaste mätningen visar att det är handling som är avgörande för invånarna. Inte som nuvarande regering håller på med, lite "duttande" här och där med pengar. Några miljarder hit och dit visar att allt blivit eftersatt, det gäller att lägga rejält med pengar på en sak i taget. Det gäller att bestämma vad som är mest akut.

Efter allt som hänt under åren, har allt fler kommit underfund med att de inte behöver några politiska företrädare, de kan lika gärna ta saken i egna händer. Det är vad de dagligen tvingas göra i takt med den försämrade servicen i vårt land. Hur många jobb har försvunnit i takt med försämrad service?

De flesta verkar vara överens om att det politiska system vi har, inte har med demokrati att göra. Besluten sker över huvudet på invånarna istället för efter en dialog om hur invånarna vill ha det. Det är invånarna som vet bäst hur de vill leva, sedan är det upp till styrande politiker att uppfylla deras önskan. Om inte, hamnar det politiska etablissemanget i den osäkra sits de nu hamnat i.

lördag 3 juni 2017

Vad blir kvar av vårt välfärdssamhälle?



Jag är av den gamla stammen, född på trettiotalet och som fick som ung uppleva hur vårt land reste sig ur arbetslöshet och fattigdom. Efter krigsslutet glömdes ransoneringstiden brist på varor och andra vedermödor bort och vi kunde se framåt.

Vid den tiden var vi fortfarande ett bondesamhälle, men andra världskriget och våra stora företag och naturtillgångar, gjorde att vårt land förändrades. Inte genom politiska lösningar, utan på grund av ett krigshärjat Europa, som behövde de produkter vi tillverkade för att bygga upp sina länder igen. Man kan se det som den enes död, den andres bröd.

Från ett bondesamhälle övergick vi på kort tid till att bli ett industrisamhälle. Alla behövdes inom våra stora exportindustrier, både män och kvinnor. Många och då inte minst de politiska makthavarna, trodde uppgången skulle vara för evigt, vårt land hade ju ett stort försprång. Men redan tio år efter andra världskrigets slut, började flera länder komma ikapp och till och med förbi.

Men när vårt land blomstrade förändrades även människors sätt att leva och politiska löften att ta hand om allting åt invånarna var ingenting folk protesterade emot. Det var bara det att de dåvarande politiska makthavarna tog ut framtiden i förskott. Enda framgången vi kan se tillbaka på är hur de stora exportföretagen brett ut sig över världen. Men om det är någonting som får ett land att stå med bägge fötterna stadigt placerade i marken, är det självhushållning.

Det var vår självhushållning som tog oss genom krigsåren, när kriget var slut minskade böndernas roll. De fanns många små jordbruk som kunde försörja en familj, men för staten var de inga "kassakossor". Det var en medveten politik att försvåra för dessa småjordbruk och locka duktiga arbetsamma småbönder till industrijobben istället. Under många år levde en grupp bönder vidare på sina små jordbruk som "månskensbönder", det vill säga ägarna arbetade inom industrin och skötte sina små jordbruk på fritiden.

Genom att kvinnorna gick ut i arbetslivet förändrades också människorna. Många av de unga fick epitetet "nyckelbarn" på grund av en nyckel till bostaden runt halsen. Pengar var drivkraften för många familjer och visst fick de flesta det bättre ekonomiskt. Det gjorde att staten och kommunerna kunde öka skatteuttaget och  fick mera pengar, men de räckte inte till i alla fall, så skatterna höjdes med jämna mellanrum. Löneökningar blev till luft i plånböckerna och missnöjet började sprida sig.

Vårt land hade dominerats av Socialdemokraterna som i folkmun började kalla vårt land för en enpartistat. De redan på sjuttiotalet märkbara förändringarna gjorde att det stora partiet tappade sina trogna väljare. Det var någonting som knappast förvånade några andra, än den dåvarande partiledningen och de trogna sympatisörerna. De hade inte lyssnat på sina väljare och på den vägen är partiet fortfarande. Att den dag skulle komma när de gamla vände dem ryggen, har partiledningarna genom åren aldrig räknat med. Tänk hur det kan bli när ett arbetarparti kapat sina rötter med de människor de säger sig företräda.

Jag hade förmånen att växa upp i ett samhälle där sociala kontakter var en självklarhet, alla kände alla. Ja, i alla fall till utseendet. Grannar och ytligt bekanta talade med varandra, det fanns alltid möjlighet att umgås. Var det inte Folkparken, var det alltid dans sommartid på någon holme eller loge. Vem av oss äldre minns inte de stora 1:a Maj tågen på femtio- och sextiotalet.

Men redan i början av sextiotalet kunde man ana den kommande förändringen. Lite till mans hade folk skaffat bil och teve, vilket gjorde att folk började glida ifrån varandra. En planerad utflykt med bilen eller ett program på teve som inte kunde missas, luckrade upp den sociala samvaron som tidigare funnits. Den sammanhållning som tidigare funnits blev allt mer sällsynt.

Därför har det inte förvånat mig att förändringen kommit att skapa ett splittrat folk. För runt tio år sedan började förändringen till ett människofientligt samhälle, men ingen gjorde sig tid att reflektera över, att vårt land var på väg mot en katastrof. Den då kaxiga Alliansregeringen införde jobbskatteavdraget, ett bidrag till alla de med ett arbete som bekostades med försämringar av trygghetsförsäkringarna. Ingen  förutsåg konsekvenserna och de tragedier som följt i dess spår.

Istället för trygghet är det nu många som känner otrygghet, de har sett vänner och bekanta drabbas. Allvaret har kommit för nära och det har blivit svårt att skjuta det ifrån sig med, att det händer inte mig. Det kan hända alla. Arbetslinjen som det så vackert heter, borde istället heta Arbetstvångslinjen. Trots det har neddragningar gjorts inom de verksamheter, vilket gjort att det nu saknas utbildade inom de viktiga funktionerna skolan, vården och poliskåren. Invånarna betalar skatt för att dessa saker ska fungera, därför är det saker de makthavande inte får spara in på. 

Just bristen på personal och för hög arbetsbörda har skapat ett nytt fenomen i vårt land, psykisk ohälsa. Egentligen är det fel namn på en diagnos, de som drabbas har helt enkelt bränt sitt ljus i båda ändar. Försäkringskassan har övertagit läkarnas roll som bedömare av arbetsförmåga, någonting det inte går att bli klok på. 

Det kan man däremot bli på reaktionerna och den allt större misstron mot vad politiker egentligen kan göra för invånarna. Staten är ju till för invånarna, inte tvärt om. Så här långt har inte invånarna krävt en rationalisering av politiskt skapade jobb, men det kommer. Med de tekniska hjälpmedel som redan finns, behövs bara politiska företrädare som kontrollanter som tillvaratar invånarnas intressen. Tiden att leda och fördela hörde industrisamhället till, inte i en högteknologisk kunskapsvärld.

I takt med alla försämringar ställer jag mig ofta frågan: Vad blir kvar av vårt välfärdssamhälle?