De flesta
småbarnsfamiljer och pensionärer har säkert märkt av i plånboken eller på
bankkontot att mjölkprodukter, kött och till och med falukorv stigit kraftigt i
pris. För familjer och personer med pressad ekonomi betyder varje höjning, att
någonting annat får stryka på foten. De flesta gamlingar har sagt upp sin
dagstidning av kostnadsskäl, men när många tvingas spara in på mat och
mediciner har det gått för långt.
Den allmänna
uppfattningen bland de jag talat med är att politiker har så höga löner, att de
inte ens kan föreställa sig att vissa samhällsgrupper har det svårt. De stirrar
sig blinda på statistik och budgetsiffror, hur många som tvingas leva i
fattigdom ägnar de inte en tanke. När det beslutas om nya skatter och avgifter
drabbar det de svagaste i samhället, inget politiskt parti har än så länge
tagit på sig rollen som de svaga gruppernas företrädare.
Många
artiklar i tidningar har belyst hur klyftorna mellan fattig och rik ökat bara
de senaste tio åren. När de politiska makthavarna skryter om hur rikt vårt land
är, kan det liknas vid att sparka på de fattiga som redan ligger. De som av
någon orsak inte har ett arbete eller kan arbeta misstänkliggörs på alla sätt,
anledningen är att skatteintäkterna inte kommer att räcka till inom bara några år.
Hela vårt
fantastiska välfärdssamhälle vilar på att en så stor del som möjligt av
invånarna betalar in skatter. Viktigast av allt är att jobben skapas i det
privata näringslivet och inte belastar de allmänna medlen. Vad skatterna är
till för har glömts bort av våra politiker, att de är en betalning för tjänster
som ska utföras av staten, kommunerna och landstingen. Med andra ord är det vad
som ska prioriteras, det som blir över ska räcka till den administration som
krävs.
Någonting
som aldrig redovisas är hur mycket administrationen i form av politiker,
byråkrater och tjänstemän kostar skattebetalarna. Det handlar inte bara om
direkta lönekostnader, utan också kommande kostnader i form av pensioner med
mera. Varje offentliganställd är med andra ord en kostnad som kan komma att
hänga med under många år. En kostnad de i dag unga kommer att tvingas betala.
Som ung är
det svårt att tänka långsiktigt, men om de gör det är det ett skrämmande
scenario de ställs inför. Utöver att ta hand om sina egna liv, tvingas de avstå
pengar för att försörja före detta offentliganställda. Finns dessa kostnader
avsatta för kommande kostnader kan det fungera, om inte finns en gräns för vad
invånarna klarar av.
Regeringens försök att gjuta olja på svallvågorna är förslag om
skattelättnader för de med sjukbidrag och pensioner med ett par hundralappar i
månaden. De hundralapparna har redan försvunnit i form av kostnadsökningar, de
är som en droppe i havet. De unga som i dag tvingas leva på aktivitetsstöd är
en ekonomisk belastning för föräldrarna, eftersom de tvingas bo kvar hemma.
Oavsett
vilka problemen är i dagens samhälle, har de skapats av politiska
beslutsfattare. Att de skapts efter hand under många år är ingen ursäkt, de
skulle ha åtgärdats för länge sedan, innan de växt till nästan oöverstigliga
problem. Högkonjunkturen är snart över och ladorna är knappast fyllda inför
några nödår. Våra politiker kan se fram mot en dyster framtid.
Den stora frågan som blivit allt mer akut är var den ekonomiska smärtgränsen går. Är det vid försakelser av nödvändiga saker eller är det när ett stort antal människor tvingas svälta? Kan någon förklara hur det kan vara möjligt att det blivit så i ett land som vårt?