Politisk oförmåga bäddar för en förvandling av vårt samhälle

Med vacklande hälsa och groende pessimism om framtiden, tar det emot att skriva ner det som envist gnor i huvudet. Det som gnor är egen erfarenhet och vänners skällanden om tingens ordning, det vill säga att det mesta har gått snett i vårt land. Från att ha varit ett ekonomiskt stabilt land, fattas nu pengar till det som måste göras. Och det är många saker som hamnat för fäfot.

Därför ser valet i höst ut att bli en tävlan om, hur landets ekonomi ska fås på fötter igen. Inte en sanering av för invånarna onödiga kostnader för en byråkrati som helt spårat ur, det vågar tydligen inget politiskt parti ta upp, det drabbar alldeles för många lojala partikamrater.

Inför valet delas det inte ut valfläsk, istället är det skattehöjningar som ska locka väljare. Säga vad man vill om politiker, men några ljushuvuden är de knappast. Sossarna tror sig locka pensionärerna med en femtiolapp i månaden, det räcker inte ens till en snusdosa eller ett paket cigarretter.

Att köpa lojalitet hos det arbetande folket genom jobbskatteavdraget,  har visat sig bli en dyrbar affär för svenska folket. Fler jobb har det inte blivit och många är i dag beroende av detta bidrag. När nu både regering och opposition vill ta tillbaka pengar genom höjda skatter, tar det hus i helsike. Det går inte att förändra förutsättningarna för invånarna, utan att det får konsekvenser.

Nyliberalt tänkande är kortsiktigt tänkande, läste kag för ett tag sedan. Hörde en gammal Moderatledare säga att Nya Moderaterna skapat ett nyliberalt kaos genom försäljningar av svenska folkets egendomar och avregleringar. Vad som hänt med försvaret ska man inte tala om, det har vi inget numera.

Med ambitionen att Moderaterna skulle bli ett statsbärande parti, var det naturligtvis ett misstag att bortse från vad som kunde hända med en mycket stor del av befolkningen. Vad som hänt är ju faktiskt att de med jobb och höga löner fått mera att leva av, pensionärer, sjuka och arbetslösa mindre. Det hela liknar mest en befälhavare som pekat ut färdriktningen med hela handen, men stått felvänd och pekat i helt galen riktning.

Men bankerna vältrar sig i pengar som folk aningslöst lånar, för att köpa det de annars inte skulle kunna spara ihop under en livstid. Att fastighetsmarknaden brakat ihop i flera länder tycks inte bekymra vare sig regeringen eller köparna. Ändå behöver vi bara gå tillbaka runt trettio år i tiden, för att hitta bevis på, att räntorna faktiskt kan skena iväg till runt tjugo procent.

Det kan inte hända nu resonerar många, men risken finns där. Tyvärr är det inte bara de som drabbas av en räntechock som blir lidande, hela befolkningen får vara med och betala när katastrofen inträffar. I utlandet har många banker fått fastigheter på halsen som säljs till underpris, i vårt land tar Kronofogden hand om den detaljen.

Men bättre tider är i sikte enligt regeringen, tyvärr verkar det bara vara önsketänkande. Läste att investerare ratar det gamla anrika Sandvik, efter ett resultat som inte fallit dem på läppen. Det dåliga resultatet visar i själva verket, att återhämtningen går långsamt och kan ta flera år. Under tiden fram till dess måste det till rationaliseringar och risken finns att många jobb försvinner.

Sandvik reagerade blixtsnabbt och det som händer inom företaget är, att en ny frisk kraft plockas in. Det behövs nya krafter och  infallsvinklar på de problem som måste lösas. Slutsatsen man kan dra av det som hänt, visar hur viktigt det är med snabba beslut som korrigera felaktigheter. Inom politiken är sättet att försöka rätta till det som blivit fel att tillsätta utredningar som kan ta flera år. Under två år hinner vårt samhälle förändras så till den grad, att utredningen kan kastas i papperskorgen.

Färre chefer ger utlopp för större kreativitet och snabbare beslutsprocesser, kunde jag läsa att någon sagt. Egentligen borde det vara en självklarhet för alla i maktställning. Efter den ekonomiska kallduschen för sex år sedan, har de stora företagen insett vikten av snabba beslut, vilket också kortar beslutsvägarna.

Inom vår enorma offentliga sektor rullar det på som vanligt, det vimlar av chefer på olika nivåer. Många av dessa är politiskt tillsatta, inte tack vare kunskap och kompetens. Som glasyr på tårtan har vi en ansenlig mängd politiker som stakar ut vägen för de tillsatta cheferna. De i sin tur ska sedan förmedla detta till sina underhuggare. Med den uppbyggnaden, kan det inte bli annat än kaos, vilket avsaknaden av organisation åstadkommer.

Hela vårt politiskt uppbyggda samhälle har därför inte bara blivit en fara för hela vårt samhällssystem, utan också vår omtalade demokrati. Problemet är att makthavande politiker inte längre är de som har ansvaret, det finns istället ett kollektivt ansvar. Det betyder helt enkelt att ingen kan ställas ansvarig för det som blir fel.

Valet till EU kommer att ge en fingervisning om hur litet förtroendet för våra politiker är. Redan höjs röster för att det stora hotet mot vår demokrati är röstskolket. Snarare är det väl ett hot mot fortsatt politiskt styre, det är många välavlönade jobb som står på spel. Men visst är det så att antalet osäkra väljare i dagsläget större än vad det någonsin varit. Kanske kommer de missnöjda också att helt strunta i höstens val, det lutar åt det. Om en stor del av svenska folket inte röstar, vem kommer då att säga sig ha mandat att regera? Troligtvis kommer vi att få dras med ytterligare en svag minoritetsregering.

Skulle inte förvåna om vi nu ser slutet på att vårt land styrs av politiker. Utvecklingen pekar mot att landet måste styras av välutbildade personer i folkets tjänst, inte amatörer som för sina partiers talan. Vårt land kan komma att genomgå en förvandling som många kanske anser osannolik, men som ändå bara är konsekvensen av det politiska etablissemangets oförmåga, styra ett land och dess befolkning.

Att friskförklara människor som är sjuka, skapar ett sjukt samhälle

Jag och säkert många med mig, funderar över när det ska bli bättre. Trots återkommande  förutsägelser att snart rullar hjulen igen, vill det sig inte. En del funderar på om det beror på "marknaden", andra att vi kanske konsumerar för lite. Regeringen försöker ju ge de som har ett jobb mera pengar att handla för, det borde ha knuffat igång konsumerandet.

Men det verkar som om folk blivit försiktigare, även om det fortfarande finns människor som fortsätter att shoppa. Nåja, det gör det inte för regeringens eller den ekonomsiska tillväxtens skull, utan därför att det blivit ett beroende de inte kommer ur, förrän alla resurser är uttömda.

I en osäker värld gäller det att ha självförtroende. Ett sätt som jag läst någonstans stämmer bra överens med hur många människor lever i dag. Det slår mig att det stämmer bra överens med regeringens budskap de senaste åren också. I korthet lyder rådet så här: Vad du än gör så ös ut pengar. Lev över dina tillgångar. Sånt får man självförtroende av.

Riksbanken däremot klagar att svenska folket satt sprätt på alldeles för mycket pengar. Politiker skyller på, att på grund av den utveckling som skett, har folk inte hunnit vänja sig vid vad som krävs för att leva i ett modernt samhälle.

I min enfald trodde jag att utveckling av ett samhälle måste växa fram ur ett behov, inte vara någonting påtvingat genom beslut fattade av politiska makthavare. Synar man de politiska besluten närmare i sömmarna, ser man att de inte följer folkviljan, utan följer råd och påtryckningar från lobbyisters stormrika uppdragsgivare.

Med pengar kan du köpa allt utom ett evigt liv, det är den sanning vi alla tvingas leva med. Men eftersom pengarna styr blir de rika ännu rikare, till dess någonting oförutsett händer. Men vad kan då hända? Svaret kanske är så enkelt som att det oförutsedda egentligen är förutsägbart. Jobb flyttas till länder där det är billigare att tillverka och i hastigheten glöms bort att tidigare köpstarka blivit utan jobb.

Nu fungerar det ju så att även i dessa länder, kommer krav på högre löner att ställas. Ett utmärkt exempel är klädindustrin där rapporteringar om missförhållanden nås av människor över hela världen. Inte bara företagens rykten står på spel, numera finns det gott om människor som kräver att företagen ska bojkottas. Den processen är redan igång, men än så länge märker varken regeringar eller invånare av det. Men det kommer, var så säker.

Den snabba utvecklingen på det tekniska området, har fungerat som en skyddande dimridå för de rika som vill ha ännu mer än vad de har. Men i takt med stigande arbetslöshet i de tidigare ganska högavlönade industriländerna, börjar både regeringar och invånare söka lösningar för överlevnad. Av naturliga skäl säljs allt mindre varor om miljontals människor går utan arbete. Den ersättning de får räcker bara till livets nödtorft om ens det.

Av det kan man dra slutsatsen att det är människor världen över som kommer att tvinga fram en förändring. De rika som genom smarta placeringar som ökar på deras rikedom, är på väg att mista sina inkomstkällor. Pengarna är ingenting värda om de inte kan köpa någonting. För att allt inte ska gå förlorat, tvingas de dela med sig av sina rikedomar, så att människorna har råd att köpa vad de producerar.

För många anses det säkert som overkligt, men vem trodde på den tid det begav sig att Romarriket skulle falla? De miljontals arbetslösa enbart i Europa sätter redan djupa spår i länders ekonomi och värre kommer det att bli om ingenting görs. Skattehöjningar som regeringar ser som den lättaste lösningen, gör visserligen att staten den vägen får in mera pengar, men konsumtionen påverkas negativt.

Vad som hänt sedan den ekonomiska krisen för sex år sedan är, att regeringar varit för optimistiska om framtiden. Den akuta krisen hanterades som en brandkårsutryckning och eftersläckning pågår fortfarande i flera länder. Men ingen tycks lägga ner tid på reflekterat över vad som startade brasan.

Men det stora hotet mot vårt lands framtid är ändå hur länge invånarna ska orka hålla maskineriet igång. Det är ett stort maskineri som kräver mer och mer pengar för varje år. De senaste åren har de svaga grupperna dyrt fått betala driftskostnaderna, nu klarar de inte av att betala mera.

Det märliga resonemanget är att de försämringar som gjorts ska göra sjuka människor friska. Kanske borde regeringen läst det Inger Lovisa Kjöllerström skrev en gång, vilket lyder så här: De som har ett arbete jobbar för mycket och blir sjuka av det. De som utan jobb blir sjuka av det. Var finns det friska i ett sådant system?

Tja, vad ska man säga. Regeringen och övriga politiska partier som tror på arbetslinjen, kanske kan förklara det innan valet i höst.  

Valet i höst kan komma att likna Let's Dance.

Det kommer att bli en minst sagt underlig valrörelse. Redan nu försöker inte bara regeringen, utan även oppositionspartierna tävla om hur många miljarder som ska fylla statens kassakista genom skatter. Anledningen till det är att det inte gick att tjäna in på gungorna, det regeringen förlorat på karusellen.

Att experimentet med jobblinjen sjösattes vid fel tidpunkt var naturligtvis en missbedömning. Eller snarare var regeringen alldeles för ivrig att förändra vårt land. De insåg inte att försämringar av trygghetsförsäkringarna skulle skapa en ekonomisk ojämlikhet som inte bara sakta men säkert får vårt samhälle att vittra sönder, konsumtionen blir också lidande.

Vad värre är, allt fler slås ut på grund av långvarig arbetslöshet och långtidssjukskrivningar. Kraven på invånarna fungerade inte som en morot utan som en piska, vilket fått till följd att många befinner sig på gränsen till kollaps. Nu talar man om psykisk ohälsan som en blivande folksjukdom, som enligt regeringen kan botas genom arbete som befriar dem från utanförskap.

Avsaknaden av förståelse för hur människor fungerar har skapat ett minst sagt märkligt samhälle. Man har blundat för att sjukdomar är någonting som inte går att styra, de drabbar människor oavsett om de är rika eller fattiga. Men det passade inte in i bilden av vårt land. I ett högt stående land som vårt existerar inte heller psykiska problem, psykiatrin bantades för många år sedan av just den anledningen.

Samma sak har det varit med skolan, för makthavande politiker ett nödvändigt ont som kostar skattepengar som behövs till annat. Redan på sjuttiotalet visade alarmerande rapporter att antalet elever med läs- och skrivsvårigheter ökat. Det löstes genom att inrätta specialklasser för dessa ungdomar, någonting som aldrig fick stora rubriker. Att dessa ungdomar berövades framtiden var det ingen som ägnade en tanke.

Man får en känsla av att ingen politisk makthavare ens har en aning om, hur många unga och övriga invånare i vårt land som i dagsläget har läs- och skrivsvårigheter. Debatten om hur skolan ska utformas kan bara ses som ett spel för galleriet, hela utbildningssystemet måste göras om från grunden. Det handlar om en förändring som kommer att ta många år innan resultatet visar sig, det ger inga politiska pluspoäng.. I grunden består de försämrade kunskaperna hos dagens elever på bristande förståelse för hur eleverna ska ta till sig kunskaperna. Det är skrämmande.

Läste för länge sedan ett uttalande som kanske förklarar varför det mesta har gått snett i inte bara vårt land, utan också i övriga världen. Det som fastnade var att han sa: Det har tagit mig sextio års studier att lära mig allt det, som jag trodde mig veta när jag var tjugo år. Det är tiden och erfarenheterna som lär oss om de misstag som gjorts. Tyvärr är det så att de flesta inte lär av sina misstag, de gör samma misstag om och om igen.

Men en lärdom borde våra aktiva politiker ta till sig av hur den moderna människan fungerar, det är bara att studera röstningen i de tevesända programmen. Det senaste är färskt, nämligen programmet Let's Dance. Efter fredagskvällens röstning uppstod folkstorm eftersom en skicklig dansare röstades bort och en fullkomligt oduglig blev kvar. Svenska folket hade sagt sitt och de kunde göra det anonymt.

Samma sak kan hända vid valet i höst. De två stora partierna kommer att skryta över hur duktiga de är, men de kommer att göra det inför döva öron. En stor del av folket kommer att ge det politiska etablissemanget en läxa, det är jag övertygad om.

Fler invånare men inga nya jobb i samma takt går inte ihop.

Tanken bakom jobblinjen var minst sagt enkelspårig, se till att svenska folket konsumerar för att hålla den ekonomiska tillväxten vid liv. Otroligt nog har det fungerat de senaste åren, men nu visar sig de negativa sidorna av experimentet. Dessutom har allt fler tröttnat på att ständigt köpa nya prylar.

Det var inte länge sedan teveapparaterna var klumpiga åbäken som fick stå där de stod för att de nätt och jämt gick att flytta. Numera är de platta och relativt lätta att flytta, mobiltelefonerna har övergått i att bli smarta telefoner som troligtvis kommer att ta död på persondatorerna. Det räcker inte längre med en kaffebryggare, nu ska det vara kaffemaskiner.

Naturligtvis finns en oro hos tillverkarna, att folk ska tröttna på att ständigt stå inför det faktum att den nya prylen, är omodern efter bara några månader. Men eftersom produkterna snabbt blir omoderna, gör det inte så mycket om hållbarheten inte är långvarig. Den tekniska utvecklingen har nått så långt, att när användarna väl lärt sig hur den nya prylen  fungerar, finns en ny och ännu mer avancerade att köpa.

Men folk måste hålla ut och konsumera är regeringens budskap. Som det nu ser ut, ingenting att bry sig om vad regeringen säger. Men hoppet hos regeringen om en ny period vid makten finns kvar och vår finansminister ser en ekonomisk tillväxt redan om ett par år. Men naturligtvis finns det en hake, hur kommer invånarna att hantera de skattehöjningar som nu aviserats? De inser ju att om inte staten blir rik, kommer i alla fall smugglarna att bli det, men så långt har säkert inte finansministern tänkt.

Att höja skatter är naturligtvis ett allvarligt problem, som på sikt leder oss tillbaka att vara världens mest beskattade folk. Mindre i plånboken leder till lägre konsumtion och att folk blir försiktigare med pengarna, precis som pensionärer, sjuka och arbetslösa tvingats till de senaste åren. Att spara i bank är inte lockande med den bedrövlig sparräntan som dessutom beskattas är inte att tänka på. Så för många lär det bli madrassen. Ganska snabbt inser man att det här barkar åt helsike, frågan är bara hur fort det kommer att gå.

Egentligen är det som nu sker konsekvenserna av de misstag som gjorts under många år i vårt land. Vi är ett land som är beroende av andra och det går inte att ändra på. Eftersom det är skakigt lite överallt i världen, ökar trycket på vårt land. Vi blir allt fler, men jobben följer inte med i samma takt, vilket får till följd att arbetslösheten kommer att öka framöver. Visst kan det döljas genom arbetsmarknadsåtgärder eller att massvis med folk tvingas in i ett kunskapslyft eller liknande, men de riktiga jobben kommer tyvärr att bli färre än fler.

Lösningen på det problemet kommer alldeles säkert att ställa det mesta på huvudet. De så kallade folkvalda tvingas tänka i nya banor, den moderna världen kräver inte bara snabba beslut, utan också handlingskraft. Ska invånarna dela på de jobb som finns, eller ska de ges fria händer att utnyttja sin kreativitet?

Vårt land var en gång ett bondesamhälle som sysselsatte enormt med människor. Politiska beslut har nu nästan tagit död på bönderna, så visst kan den stigande arbetslösheten sedan sjuttiotalet och fram till dagens höga arbetslöshet förklaras på ett enkelt sätt. Utrotningen av bönderna började egentligen en gång i tiden när all arbetskraft behövdes inom våra vid den tiden blomstrande industrier, men precis som med bönder, finns det inte längre så många kvar i dagsläget.

Politiker har aldrig gillat en mångfald av småföretag, de har hela tiden stöttat de stora företagen som de trodde skulle bära upp vårt land. Och en gång fanns det verkligen industrier som höll arbetslösheten nere. Men borta är vår en gång så stolta varvsindustri, borta är de stora textil- och skofabrikerna, samt på senare år en av våra biltillverkare. Ja, det är mycket som försvunnit och inte kunnat ersättas. Våra kvarvarande exportindustrier slåss med näbbar och klor mot konkurrenter med lägre lönekostnader, en ojämn kamp som blir svår att vinna. Vi måste därför vara förberedda på att ännu fler jobb kan komma att försvinna, eller till och med att företagen flyttar till andra länder. Det sociala ansvaret vilar inte på företagen, utan på de politiska makthavarna.

Egentligen är det otroligt att så pass många har ett arbete att gå till, men en stor del av dem är förstås avlönade med skattepengar. Vad det så småningom leder till finns ett varnande exempel på, nämligen Sovjetunionens fall. En dag finns det inte pengar till löner för de som avlönas med skattemedel.

Det kommer man fram till genom väldigt enkel matematik, de som avlönas med skatter betalar bara tillbaka en del i skatt, resten måste täckas upp år för år med nya friska pengar. Efter de senaste magra åren och några magra år framöver, återstår bara att plocka in dessa pengar genom skatter. För svenska folket är det dags att betala notan än en gång.

Det är svårt att se våra politiker på annat sätt, än att de med den osäkra framtiden för ögonen, känner sig lika förvirrade som en apa med tre svansar.

Var finns politiker med sunt förnuft?

De Nya Moderaterna har sannerligen visat, att det går verkligen att få de i vanliga fall fogliga svenskarna att bli heligt förbannade. Det dyrbara samhällsexperimentet jobblinjen har skördat många offer, frågan är om det kanske rent av kan ses som dödsstöten för det gamla politiska etablissemanget.

Visst fick olyckskorparna rätt när de varnade för konsekvenserna av den borgerliga regeringens förda politik. Allt satsades på en teori som var fullkomligt oprövad,  men det visste ju inte svenska folket. De som arbetade fick mer i plånboken och så långt var allt frid och fröjd.

Men så började oroväckande rapporter presenteras i våra media, människor började fara illa och fattigdomen spreds skrämmande fort. Enormt med pengar östes ut för att hålla de arbetslösa sysselsatta, men nya jobb lyste med sin frånvaro. Att kaxigt lova skapa nya jobb men bli smärtsamt medveten om att politiker inte kan göra det, vittnar om övermod att kunna klara av det andra inte kan eller har kunnat.

Nu väntar en fantastisk upprustning av allt som inte underhållits eller förnyats under många år. Enbart upprustningen av de livsfarliga järnvägsspåren kommer att kosta enormt med miljarder och som grädde på moset är skolan och vården i kris. Kärva tider väntar svenska folket.

Inte undra på att när Borg viftade med vårproppen, fick folk en känsla av att nu har bottenproppen ryckts ur på vår stolta skuta. Innan någon hann ropa: Alle man till pumparna, lugnades de med att skutan  tätats med cigarretter och  bottenproppen ersatts av en snusdosa.

Nu presenterar även Socialdemokraterna skattehöjningar som ska råda bot på det elände den borgerliga regeringen skapat. Men vilket parti kommer att lova en nedrustning av byråkratin, som skulle innebära att skatter inte behöver höjas? Landets invånare har inte råd med att både betala EU och dessutom en enorm mängd politiker och byråkrater. 

Var finns politiker med sunt förnuft?