Ta vara på livet, istället för välfärdssamhället.

Ibland önskar jag att hjärnan hade en avstängningsknapp, att jag skulle kunna slå mig till ro och inte tänka alls. Men den malar på hela tiden om saker jag inte kan påverka, men ändå försöker hitta en lösning på. Vad det hela mynnar ut i blir till sist bara en gamlings funderingar, som skingras för vinden när de väl har skrivits ner. Men de har förhoppningsvis rensats bort ur huvudet i alla fall.

Det slog mig att det börjar bli allt mer uppenbart, att det gamla traditionella föråldrade sättet att bedriva politik, har skapat en klyfta mellan de politiska makthavarna och invånarna. Men det är inte bara i vårt land invånarna tröttnat på den ständiga politiska kampen om makten. Politiken har förändrats sedan det ändrades från att vara ett hedersuppdrag till att vara ett mycket välbetalt yrke.

Inför nästa val av president i Amerika har det öppna missnöjet mot politiker blivit allt mer märkbart.  Anledningen är de senaste årens maktdemonstrationer från republikansk sida, vilket varit nära att sätta detta stora land på pottkanten. Precis som Moderaterna i vårt land, avskyr Republikanerna i Amerika skatter och vägrar inse att invånarnas värderingar har ändrats. Precis som i Amerika finns en tro på att den som är hungrig jagar bäst, men det ska ju finnas någonting att jaga också. Den amerikanska modellen (som Moderaterna försökt kopiera) har överlevt sig själv, det har många ekonomer kommit fram till.

Vad är det som gjort att förtroendet för politiker över hela världen sjunkit så drastiskt? En bidragande orsak kan vara att många politiker säger sig brinna för att förändra, men vad de flesta avskyr är just förändringar. Det invånare vill känna är stabilitet och trygghet, men negativa förändringar av människors vardag skapar osäkerhet och otrygghet.

De äldre som varit med länge i vårt land har varit med om många reformer som mest ska ses som samhällsexperiment. Folkhemmet, ATP, skattereformer och pensionsbromsar och Gud vet allt, har visat sig vara misstag som negativt påverkat alldeles för många. Ja, till och med landet i sin helhet. Frågar man äldre i dag har de inget som helst förtroende för de personer som sitter i maktposition. Tvärtom tycker de att det är genant att styras av personer som inte vet bättre än de själva, ja, till och med mindre.

Det så kallade politikerföraktet är med andra ord självförvållat, det har blivit för mycket av att vissa grupper fått det bättre på bekostnad av alla de som fått det sämre. Vår statsminister talar om jämställdhet och rättvisa, att alla ska behandlas lika. Men verkligheten är en helt annan. Det var länge sedan vårt land var så orättvist som det är nu.

Att det blev a-kassan som ska försöka gjuta lite olja på vågorna kan man förstå, det gäller att blidka både fack och de som drabbats. Men så lätt går det säkert inte, för a-kassan precis som sjukförsäkringsavgiften, är ju någonting det betalas in till som en försäkring, som politiker inte ska ha kontroll över. Att höja a-kassan kommer knappast att få fler i jobb, men de missnöjda hoppas regeringen ska bli färre, genom att det blir lite lättare ekonomiskt att vara arbetslös.

Men de som råkat bli sjuka då? Den gruppen växer för varje dag och det är betydligt värre att vara sjuk än arbetslös. Jag har full förståelse för att det en gång stora partiet tappar sympatisörer, det gäller att prioritera rätt saker för att få folket med sig. Men V och SD som står vid sidan om,  är de som tjänar på den politik som förs.

Den höjda a-kassan kommer att sätta ytterligare press på regeringen, att rätta till misstaget fullt ut med de försämrade trygghetsförsäkringarna. Fortfarande kvarstår det gigantiska problemet att inte bara ta av Försäkringskassan möjligheten att sätta sig över läkarintyg och förnedra sjuka människor, utan också att en sjuk ska kunna leva på ersättningen. Samma sak gäller landets fattigpensionärer. Har vårt land råd med att ta emot hundratusentals flyktingar, finns också pengar till att betala det de gamla betalat in under de verksamma åren. De som slitit ut sin kropp och blivit sjuka, ska inte behöva hamna på ruinens brant på grund av att deras inbetalda premier försnillats av politiska beslutsfattare..

Har den senaste tiden läst massvis med artiklar om svårigheten för politiker att skapa nya jobb. Nu menar jag riktiga jobb, inte fullständigt onödiga med syftet att hålla människor sysselsatta. En teori beträffande arbetslösheten sköts i sank när miljontals människor i ett nafs blev utan jobb vid finanskrisen. Teorin att det måste finnas arbetslöshet för att motverka inflation är en gammal, kanske för gammal. Nu vet vi att mycket hög arbetslöshet får inflationen att sjunka, det hade nog ingen räknat med. Därför ska gamla ekonomiska teorier ses som just gamla och inte användas i en modern högteknologisk värld.

Det skulle vara intressant att veta om de som fortfarande förespråkar arbetslinjen, insett att teori och praktik är två vitt skilda saker. Samma sak med att fibbla med räntan. Jag har försökt hitta belägg för att negativ ränta ska kunna få upp inflationen några snäpp. För att det ska fungera måste det konsumeras mera och det kan bara ske, om folk lånar ännu mera än vad de redan gjort och dessutom sätter sprätt på alla pengarna. Så här långt i mitt letande har jag bara hittat att åtgärden påskyndar en ny finanskris.

Däremot fungerar skattepålagor för företagen alldeles utmärkt, trots motsägelser även i det fallet får det fart på inflationen. Det mesta blir dyrare för varje skattepåslag, att det på köpet ryker en massa jobb är en annan sak. Visst stämmer det att man inte kan äta kakan och ändå ha den kvar. Men om regeringen lyckas få fart på inflationen blir den svår att stoppa, det vet vi sedan tidigare. Varför inte vara glad över att inte ha någon inflation, det håller både priser och löner nere. Löneförhöjningar under åren har kostat landet många jobb och mindre konkurrenskraft.

Ingen blir rik på att arbeta, det har många insett. Vad många därför passar på att göra när det är  lätt och billigt att låna, är att placera sina lånade pengar i hopp om att få god avkastning. Att sätta in pengar på banken utan att få ränta på dem gör inte ens de gamla. Förresten får de numera inte någonting över på de usla pensioner många har.

Vad de flesta låntagare satsat sina pengar på är bostäder. Fasta värden har alltid varit någorlunda stabilt och priserna på fastigheter har stigit till rena fantasipriserna. Naturligtvis har tillgång och efterfrågan stor del i det hela och köparna trissar upp priserna. Men när en vara blir för dyr, blir det svårare att sälja den. Bostadsmarknaden har blivit till ett Pyramidspel, istället för en säker investering.

Det viktigaste i livet är att tjäna pengar hörde jag en säga för ett tag sedan. Jodå, många har blivit så fixerade vid pengar att de tappat greppet om livet. De märker inte ens den förändring som sakta men säkert för dem mot kanten av ett stup. Det finns de som medvetet offrar både familj och vänner för att nå mål de satt upp, att skrapa ihop så mycket pengar som möjligt.

Men en grupp som växer för varje vecka är de som ifrågasätter vad de penninggalna håller på med. Det är de som börjat tänka att varför ska de jobba livet ur mig, för att inte bara försörja mig själv och min familj, utan också alla politiker och det som kallas välfärdssamhället? Vad som hänt är ju att det som blir över efter att kostnaden för förtroendevalda och vår enorma byråkrati fått sitt, räcker inte pengarna till vad de är avsedda för. Det är ju därför kostnader har skjutits på framtiden i förhoppning om att både konjunkturen och den ekonomiska tillväxten ska ta fart. Väntan kan bli lång.

Om inte alla tecken slår fel, kommer den sittande regeringen inte att bli långvarig. Vilka beslut som än fattas kommer att mötas med misstro. Men inte heller oppositionen har någonting att komma med, vilket visar hur lite våra politiker vet om den verklighet invånarna tvingas leva i. Den dag de politiska företrädarna tvingas leva på en snittlön, kommer också förståelsen för hur "vanligt" folk har det. Några hundringar mindre att röra sig med, kan betyda enormt mycket för många, skulle en massa tusenlappar tas från de förtroendevalda, skulle det skapa mer förståelse hos dessa personer.

Mitt i allt detta kommer varningssignaler om att massvis med människor håller på att jobba ihjäl sig. Att de gör det i Japan må så vara, men i Sverige! Detta fantastiska land som alla länder borde ta efter. Tyvärr har den materiella framgångssträvan påhejad av inte minst den tidigare regeringen gjort, att alldeles för många hamnat i en trampkvarn som de själva skapat. Jakten på inkomster tillåts skymma livets verkliga glädjekällor.

Pengar ger ingen lycka, tvärtom skapar det oro att förlora dem eller de värden som skrapats ihop. Det glöms helt enkelt bort att hälsan är det viktigaste och att kunna leva sitt liv fullt ut så länge det varar. För hur mycket pengar man än har, tar livet slut som för alla andra.

Det finns antagligen gränser för det mesta, vilket däremot dumhet saknar.

Började dagen med att grubbla över hur mycket dumhet det finns i världen, tog sedan en promenad och friskluften fick det grumliga i huvudet att försvinna. Men jag hade inte tänkt skriva ner mina funderingar, men det blev så i alla fall. Att det blev så får skyllas på min dator som krånglade, ja, inte själva datorn utan det fantastiska programmet Windows som har små egenheter. Hur har det kunnat bli så tillkrånglat av någonting i grunden så enkelt?

Tänker man efter har vårt politiskt skapade samhälle också blivit så komplicerat, att inte ens de som utsetts till att hålla i trådarna begriper hur allting fungerar. Varje nytt beslut som fattas startar en process ingen vet utgången av. Vårt land är dessutom oerhört dyrt att administrera på grund av det omfattande kontrollsystem som skapats. Vad värre är, detta kontrollsystem kräver hela tiden ökad administration.

Det enda som kan få stopp på det här är en ekonomisk kollaps, det vill säga att det inte finns pengar till att upprätthålla det politiska styrsystemet. Om det händer, finns mig veterligen ingen plan B och vi kan vänta oss kaos. Tyvärr är det så att de med den politiska makten ska styra och ställa, vilket finns i ryggmärgen på alla politiker, att erkänna och rätta till misstag har de aldrig fått lära sig. Vad de däremot fått lära sig är de byråkratiskt tillkrånglade bortförklaringar som flitigt används.

Att ingen ifrågasatt om det här rimmar illa med hur det ska fungera i en demokrati är mist sagt märkligt. Det styrelsesätt vi har och på det sätt så kallade förtroendevalda kan klubba igenom beslut om lagar och förordningar måste ifrågasättas. Besluten har mer och mer inriktat sig på att hålla invånarna i Herrans tukt och förmaning, vilket inte kan sägas vara demokratiskt. Och det är just det som fått många att vända sig mot de gamla etablerade partierna som cementerat detta styrelsesätt.

Har invånarna tröttnat på den politiska kampen om makten? Det ser inte bättre ut, för om man lyssnar på vad folk har att säga är det så. Alla försök att förändra vårt samhälle ses som att politikerna försöker slå vakt om det skapade politiska systemet, inte vad som är bäst för invånarna. På sätt och vis kan man förstå de styrande, eftersom det gett (och fortfarande ger) många politiskt aktiva både höga löner och pensioner. Lägger man dessutom till de som premieras för sin lojalitet med politiskt skapade uppdrag och jobb, är det många som berörs om vårt politiska system brakar ihop.

Gruppen som premieras är viktig för beslutsprocessen genom att de lojalt ställer upp och säger ja och amen till de baslut som ska klubbas igenom. När makthavarna försvarar besluten med att de fattats i demokratisk ordning, är det därför inte med sanningen överensstämmande. Det handlar om en maktdemonstration där störst vinner och har ingenting med demokrati att göra.

Men överenskommelsen att en regering utan majoritet ska kunna regera med sin egen budget, verkar vara droppen. Det påtalas ofta att SD (som nu kryper närmare tjugo procent, vilket är en femtedel av väljarna) inte har någon rätt att vara med i den politiska leken. Vad ska man då säga om partierna som ligger under tio, ja, till och med under fem, ska de verkligen få vara med och leka? Frågan är om de båda stora partierna ska ha något inflytande, de har definitivt inte folkets stöd, bara en liten del står bakom dem.

Det svaga stödet för till och med de två största partierna visar att det politiska maktsystem vi har, inte är i takt med tiden. När allt annat moderniseras och förnyas, måste även vårt lands styrelsesätt genomgå en modernisering. Våra politiker talar om vikten av utbildning, men för att nå en hög position inom politiken, krävs ingen högre utbildning. Så har det varit i alla år därför måste de som  avgår från sina välbetalda uppdrag kompenseras och försörjas, en del till och med livet ut. Om man jämför det med alla de gamla som varit med om att bygga upp vårt land och som definitivt inte premierats för det, inser man hur vansinnigt det är.

Många gamla har tagit hämnd genom att missnöjesrösta, inte minst vid senaste valet. Det har visat sig vara någonting som verkligen rört om i den politiska grytan. När väljarsympatierna rasar behöver de stora partierna hjälp, men inte ens det räcker numera för att få majoritet att bestämma. Det visar på den svaghet som finns i vårt politiskt skapade maktsystem som utgår från en tid, då ett parti kunde få egen majoritet.

Om inte våra politiker är medvetna om det, fortsätter missnöjet att växa, Är läget desamma ute i landet som i vår lilla stad, borde våra politiker verkligen oroa sig. Efter att ha pratat med många gamlingar slog mig en tanke, tänkt om SD får runt trettio procent vid nästa val och blir största parti och kanske både KD och FP åker ur riksdagen! Det är ingen omöjlighet att det blir så. Stenmark vann ju Let´s dance tack vare svenska folkets stöd.

Om det skulle hända behöver SD en hel drös med erfarna politiker och eftersom många resonerar som så att var och en är sig själv närmast, är inte en gammal ideologi värd någonting om försörjningen uteblir. Många politiker har bytt partitillhörighet under åren av just det skälet, det gäller att vara om sig och kring sig.

När man börjar tänka i de här banorna börjar man fundera över vad som väntar oss framöver. Det gnisslar oroväckande överallt i vårt välfärdsmaskineri och ingen tycks veta på vilket sätt det ska smörjas för att inte skära ihop. Men samma problem har många andra länder, mycket tack vare den högteknologiska utvecklingen.

Osökt kom jag att tänka på det Voltaire skrev en gång för länge sedan. Han skrev någonting om att det finns mycket mer intelligens än vad det finns förstånd. Det vi kan se i vår hyperteknologiska värld är att intelligenta människor, kan skapa maskiner som med hjälp av programmerad intelligens tar oss ytterligare ett steg framåt. Det vill säga maskinerna i sin tur utvecklar och förfinar intelligensen ytterligare, vilket kan resultera i att människans förstånd inte räcker till.

Det kan betyda att de flesta inte kommer att begripa vad de intelligenta maskinerna kommer att spotta ur sig. Kanske inte ens de som programmerade de ursprungliga intelligenta maskinerna. Det kommer naturligtvis att skapa problem, för redan kan man se att människans förstånd har sin begränsning när det gäller de nya tekniker vi nu har. Regeringar har aningslöst omfamnat det nya i tron att det med teknikens hjälp, ska det bli lättare att hålla koll på invånarna.

Man kan fråga sig hur många i regeringen som ens har en aning om vad de gett sig in på. Har de förstått att de i förlängningen inte behövs, eftersom de intelligenta maskinerna tar över. Men varför oroa oss över att det mänskliga förståndet har sina gränser, det är ju den mänskliga dumheten som saknar denna begränsning som är det stora hotet mot mänskligheten. Även om våra politiker inte behöver styrka sina teoretiska kunskaper, borde de i alla fall tvingas genomgå en intelligenstest. Är det för mycket begärt?

Kan vi ana slutet för arbetslinjen?

Har det blivit för mycket av förändringar för att människan ska klara av det? För flera av de gamla etablerade partierna har det blivit det. FP famlar i mörkret efter någonting som kan locka tillbaka väljare, KD ska med ny ledare göra en högersväng, MP vet inte vart de ska ta vägen, samarbetet med Socialdemokraterna blev inte vad de tänkt sig. Socialdemokraterna sitter fast i att tänka flera jobb, det ger inte något utrymme för nya miljöskatter. Men att trolla fram EU:s lägsta arbetslöshet är en omöjlighet, det har många gamla väljare insett och tappat förtroendet för Socialdemokraterna. Kanske måste alla partierna koncentrera sig på en viktig fråga, det fungerar ju för SD.

Naturligtvis gäller det att hitta det som tilltalar väljarna vilket de två ytterlighetspartierna lyckats med. Utan att vara medvetna om det, trots att de säkert läst Marx, driver V en linje som tilltalar allt fler, nämligen Basinkomst istället för arbetsslaveri. Helst skulle V vilja att alla är anställda av staten inom de offentliga verksamheterna. Med Basinkomst blir alla "statsanställda" med en baslön som fråntar staten ansvar för bidrag som gör att de utsatta människorna kan överleva. På köpet minskar man då också de dyra administrationskostnaderna. Med hotet om robotisering och massvis med jobb som försvinner, är det kanske enda lösningen.

På något sätt känns det som om våra politiker gapar över för mycket och därmed förlorar hela stycket. Vårt samhälle har förändrats på kort tid, den tekniska utvecklingen sätter stor press på alla. Företag och bankledningar, ja, till och med offentliga verksamheter, har pressen på sig att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det pratas pengar överallt. oron för pengar finns hos både de som har och inte har några pengar

Ingen tänker så mycket på att pensionerna numera är helt beroende av avkastningen från aktie- och räntemarknaden, brakar ekonomin ihop ryker allas pensionspengar. Men varför oroa sig, om det händer blir alla lika fattiga. Men fram till dess, varför sätts våra pengar in på bankkonton? Bankernas enorma vinstbehov har tvingat fram att de inte längre hanterar kontanter med några få undantag. Konsum och ICA har blivit "bankkontor" på många ställen. Nästa steg blir säkert att bankkorten kostar skjortan, eftersom det är svårt att pressa affärsidkarna på mera pengar.

På något sätt känns det som om storstäder fungerar som mall för alla beslut, vilket på sikt leder till ett sönderfallande samhälle. Om inte besluten är enhetliga för de som bor i storstäder och ute i landet, uppstår en svårlöst konflikt som drabbar de politiska partierna. Våra politiker tycks inte ha fattat att kan man styra färdtjänsten från ett annat land, behöver man inte heller ha Riksdagen i Fjollträsk. Tänk så mycket lediga ytor det skulle bli för uthyrning om Riksdagen och den storstadsbaserade byråkratin flyttade ut på landsbygden. Riksdagshuset kan användas ett par gånger i månaden i samband med viktiga beslut.

Våra politiker behöver vistas ute i verkligheten, där ser de misstag som tidigare gjorts och dessutom att det finns fantastiskt gott om utrymme. Med dagens teknik kan riksdagens ledamöter till och med jobba hemifrån i lugn och ro och dagligen kunna träffa sina väljare om andan faller på. Företagen använder videokonferenser,  våra politiker kan förhoppningsvis utnyttja samma teknik.

Sverige är ett till ytan stort och långt land. På många orter är det glest mellan husen, det är därför det kallas glesbygd. Många småkommuner kan lätt skaka fram runt tio tusen tomter utan problem, men jobb är det förstås svårare med. Men vad gör det, med lite frihet och lugn och ro, kanske idéerna flödar och en massa innovatörer ser dagens ljus.

Alla statliga verk borde vara placerade ute på landsbygden, helst så långt från tätort som det är möjligt. Med storstadens svindlande hyror skulle en flytt spara pengar åt invånarna. För att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt, gäller det ju att dra ner på kostnaderna, inte att kräva mer pengar av invånarna om de inte räcker till. Om pengarna inte räcker till är de ju urusla förvaltare och sådana är inte invånarna betjänta av.

Det är en minst sagt märklig situation vårt land befinner sig i. Går det att reparera alla fel som begåtts under de senaste femton årens politiska misstag? När man som alliansregeringen gjorde, försökte sig på ett oprövat samhällsexperiment utan att vara medveten om konsekvenserna, var det en chansning som satte landets framtid på spel.

Nu börjar till och med ekonomer inse, att vi är ett litet land som genom samhällsexperimentet medvetet skjutit kända kostnader framför oss, men som nu av de politiska makthavarna dyker upp som oförutsedda utgifter. Förhoppningen var att få fart på ekonomin genom en konstgjord ekonomisk tillväxt i form av invånarnas ökade konsumtion. Det var naturligtvis bara ett halmstrå,  utan hjälp utifrån med efterfrågan på våra exportvaror var det hela dödfött. Den sköra bubblan skyddades av att både regering och experter förutspådde att snart vänder det. Även Putin använder samma teknik och försöker lugna sitt folk med att om två år så ...

Tyvärr är vår ekonomiskt tänkande globala värld skoningslös, det har inte minst den Grekiska regeringen fått erfara. En regering som trodde sig kunna öva utpressning mot EU för att uppfylla de vallöften som getts till det grekiska folket. Och visst håller EU:s högsta ledning på att göra i byxorna, de är medvetna om att Greklands pengar tar slut inom kort och oroar sig för vad som händer om Grekland kollapsar.

Precis som Grekland hade, har vårt land alldeles för stor byråkrati och dessutom skjutit kostnader framför sig. Det var inte ladorna som var tomma, vårt land hade börjat få slagsida på grund av snedfördelning genom att alldeles för få, måste föda alldeles för många. Till att försöka räta upp slagsidan behövs både pengar och att barlast kastas överbord, en prekär situation för den sittande svaga regeringen.

Att fortsätta driva arbetslinjen kostar alldeles för mycket, vilket kan innebära att jobbskatteavdraget förr eller senare kommer att slopas. Men det är någonting som får komma i sista hand, när alla andra möjligheter är uttömda. Att dra in ett bidrag många vant sig vid är knappast vad en svag regering vill göra, men kan bli så illa tvungen.

Men visst kommer det att behövas pengar framöver, mycket pengar. Anledningen till det är att pengarna inte kommer att räcka till både upprustning av allt som legat för fäfot, utan också alla flyktingar som kommer till vårt land. Det som ska bekosta allt detta är pengar från den gemensamma kassan, som haft svårt att räcka till vad invånarna betalat för den service som ska utföras av de offentliga verksamheterna.

Jag tror inte politiker på riksnivå insett att en rejäl krutdurk är på väg att fyllas till brädden. Den politiska världen och den som alla andra tvingas leva i är två vitt skilda saker, men det är först på senare år som invånarna börjat opponera sig. De gamla växte upp med förmaningar från föräldrarna att inte bråka med myndigheterna, de unga har insett att de måste bråka, annars händer ingenting. Nu har även de gamla börjat bråka och det ökade missnöjet har skapat ett samhällsklimat ingen vill ha.

Vi har fått ett samhälle som handlar mer om tvång än frihet och det är en farlig utveckling. Tidigare har våra politiska makthavare inte mött något motstånd, nu ifrågasätts deras beslut och motståndet mot det samhälle vi fått växer för varje dag. Man märker tydligt irritationen hos många politiker, de förstår inte vad som hänt. Det har skapat ett högt tonläge hos många politiker eftersom den som inte begriper, tar till brösttoner för att försvara sitt handlande.

Har svårt att se hur det politiska maktsystem vi har, ska kunna överleva i den moderna högteknologiska värld som är på väg att skapas.

Är jordens undergång nära?

En promenad i solskenet och känslan av vår i luften, borde gett ett glatt sinne. Men jag träffade folk som berättade om hur de upplevde att vårt samhälle blivit. Det är klart, den som börjar närma sig åttio har ju inte så mycket att se fram emot,  men den sista tiden borde inte behöva tyngas av eländes elände. Jag kom hem och var fly förbannad.

Tanken slog mig, är jordens undergång nära? Nja, än dröjer det säkert ett tag, men visst är vi på god väg, eller snarare är det på väg att barka åt helvete. Av den anledningen är det svårt att förstå den girighet som genomsyrar inte bara "höjdarna" inom det privata näringslivet, utan också politiker och "höjdare" inom de offentliga verksamheterna. Det är bara att tänka tillbaka på trettiotalets depression, då till och med de stormrika blev fattiga i en svinblink, det kan hända igen.

Vi tycks i alla fall vara på god väg mot någonting liknande. Det har tyvärr blivit så att alla räknar pengar, en del hur mycket de lyckats skrapa ihop, de allra flesta för att se om de klarar sig till dess nya pengar kommer in på kontot. Man får den uppfattningen att ett politiskt förtroendeuppdrag, numera bara handlar om att räkna pengar, räcker de inte måste skatterna höjas. Men så lätt är det ju inte, det har vi sett tidigare i vårt land. De pengar som räknats ut ska bli till en buffert har en tendens att försvinna genom oförutsedda kostnader, vilket inte är ovanligt.

I hela vårt land finns ett uppdämt behov av att rusta upp det mesta, i själva verket har de pengar som skulle använts för att inte skapa ett uppdämt behov använts till annat. Det är alltså helt andra saker som prioriterats under åren, nu har vi nått den punkt då det inte längre är möjligt. Skolan, sjukvården, vägar, järnvägar och försvaret har det snålats in på, att rusta upp allt detta kommer att kosta svindlande summor.

Ett gammalt gott råd som den moderna människan inte tycks ha hört är att aldrig samla alla ägg i en korg, men det gjorde den borgerliga regeringen. Moderaterna hade en dröm, eller rättare sagt Fredrik hade en, att partiet skulle bli ett statsbärande parti. Budskapet trummades ut och Fredrik predikade som en amerikansk pastor i en frikyrka och de troende ropade halleluja. Moderaterna, det nya arbetarpartiet som skulle ena ett folk, jo jag tackar jag. Vad som hände var att landet splittrades, många har blivit både sjukare och fattigare. Den notan kommer också att få betalas framöver.

Ett parti som avskytt bidrag som pesten skapade ett nytt bidrag som tilldelades alla som hade ett arbete och kallade det jobbskatteavdrag. Maken till valfläsk har aldrig serverats tidigare, därför måste man se det som att det bjöds på oxfilé istället. Men inte ens det hjälpte och Fredrik grubblar säkert fortfarande på varför det inte fungerade. Han kan fråga de som drabbades, men även de som blev livrädda att själva drabbas av sjukdom eller arbetslöshet, så förstår han säkert.

Nog om det och en fråga om vart de hundratusentals jobb tog vägen, som den fantastiska jobblinjen skulle skapa? Att fler tvingades arbeta trots sjukdom och handikapp bättrade bara på sysselsättningssiffrorna, men de riktiga hundratusentals jobben uteblev. Men visst fick många det bättre ekonomiskt, men det var inte staten som pungade ut med pengarna, de stals från de gamla, sjuka och arbetslösa.

Det fanns olyckskorpar som kraxade att RUT- och ROT avdragen skulle locka arbetslösa att bli egenföretagare eller småföretagare utan att veta vad det innebar. Att starta eget betyder att tvingas stå på egna ben, utan något skydd från samhällets sida. En obehaglig upptäckt många gjort efter att försökt sig på att driva en egen firma. Och visst var det många som gick i fällan och dyrt kommer att få betala för sin dumhet när de minskade avdragen gör att kunderna blir färre. Hårt liv egenföretagandet och inte speciellt lönande heller på grund av både skatter och alla regler som måste följas.

Därför är det egentligen inte en gåta att svenska folket som alltid varit fogligt, plötsligt började opponera sig mot politiska beslut som invånarna förväntades foga sig i. En stor del av svenska folket tog till och med saken i egna händer genom att rösta på någonting som fördömdes av de gamla etablerade partierna. Någon självrannsakan tycks inte ha skett, då skulle den heta frågan debatterats i riksdagen.

Den senaste tiden har jag fått bevis för att Miljöpartiet ses som landsbygdsbefolkningens fiende nummer ett. Jag har full förståelse för folks vrede, ett parti som prioriterar miljön istället för människornas levnadsförhållanden är dömt att få motståndare. Det är bara i storstäder MP kan hitta sympatisörer. Vad hjälper det om vårt land är miljövänligt när andra länder inte helhjärtat satsar på att miljön ska bli bättre. Att andra länder tar det försiktigt beror på att det kostar pengar, som behövs för att hålla invånarna vid liv.

Det talas numera allt oftare om den urbanisering som skett i vårt land, vilket sätter myror i huvudet på många. Urbanisering betyder två saker, förvandling till tätort och utflyttning från glesbygd. Genom de försämringar som drabbat glesbygdsbor har inte de som flyttat gjort det frivilligt, de har varit så illa tvungna. Den service stadsbor ser som naturligt gäller inte glesbygder, det är för dyrt. Skolor har lagts ner och barnen tvingas åka flera mil med långa dagar som följd.

Genom den stora flyktingströmmen till vårt land, är snart avfolkade glesbygder de enda ställen där det finns boende för de flyktingar som kommer hit. Där finns skolor som lagts ner, samlingslokaler som numera aldrig används och plats för att sätta upp hur många flyktingbaracker som helst. Enda nackdelen för flyktingarna blir avsaknaden av den service som kommer att vara nödvändig. Många ställen är nästan helt utan buss- och tågförbindelse för att förflytta sig, men det problemet skjuter staten över på kommunerna att lösa på något sätt. Med den usla ekonomi många små landsortskommuner har, kan man fråga sig vem som ska betala.

Nästa stora fråga blir hur flyktingar som slussas ut på landsbygden ska kunna få ett arbete. Hur ska de kunna försörja sig? Många av de som bor kvar på dessa platser tvingas pendla bortåt femton mil varje dag för att komma till sitt arbete. Med ökade drivmedelskostnader under åren har pendlandet kostat både tid och pengar som gjort det olönsamt att jobba. Ingen vill betala för att åka till ett jobb dagligen bara för att vara nyttig för staten, det borde till och med våra politiker begripa.

Jag kan förstå alla de som i dag känner tröstlöshet om framtiden. Jag kan också förstå alla som drömmer om att göra det de själva vill göra. Framtiden ser minst av allt ljus ut, varför ska människan då arbeta livet ur sig i förtid. Läste för länge sedan någonting klokt som E. Phillips Oppenheim skrev: Om morgondagen vore den sista, borde du inte njuta av i dag? Det verkligt förståndiga i livet är att leva som vore varje dag vår sista.

Vi lever nu och våra liv är korta, det är inte arbete som ger hälsa och välstånd, det är att vara politiskt förtroendevald. För de som är dumma att arbeta och försörja dem. väntar bara fattigdom och ohälsa. Enda lösningen tycks vara att invånarna kräver basinkomst för alla, det ger ett rättvisare och mera jämställt samhälle. Sedan får vi se hur många som brinner för att förändra vårt samhälle och vill fortsätta som politiker.