Klarar politiker av att "nätfiska"?

Det har uppstått en politiskt spricka i bilden av Sverige som en demokrati. Istället för att de folkvalda drar åt samma håll, har det istället blivit en dragkamp. Som det ser ut på flera orter i vårt land, verkar inte rikspolitik och länens bypolitik ha någonting gemensamt. Regeringen fortsätter att tänka skattesänkningar, ute i landet höjer kommuner och landsting dem. I riksdagen tycks alla partier vara eniga om att sänkta skatter ger folk köpkraft, som i sin tur skapar flera jobb, men så tänker inte lokala politiker.

Nåja, de som sitter i riksdagen får information om vad som är bäst för landets ekonomi , men det är kanske inte bäst för landet som helhet. Speciellt inte för kommun- och landstingspolitiker som har svårt att bryta gamla mönster, därför rullar det på som det alltid gjort. Det har gjort att nytänkande krockar med det gamla tänkandet, att fattas det pengar måste man höja skatten.

På sätt och vis har alla dessa beslutsfattande politiker rätt, det är bara det att de missförstått vad deras uppdrag går ut på. De är inte valda till att vara förmyndare för invånarna, de ska se till att intäkterna (skatter och avgifter) går till vad de är avsedda för. Politiker ska inte bestämma hur skolan och vården ska skötas, de ska bara se till att det finns tillräckligt med pengar till dessa verksamheter så de kan fungera utan problem. Men så fungerar det inte, problemet är att de så kallade folkvalda företräder sina partier, inte väljarna.

Partiernas högsta ledningar har inte den blekaste aning om hur invånarna tycker och tänker. Det har hänt alldeles för ofta att de flesta inte vill ha, det de politiska makthavarna ansett invånarna måste ha. Det gäller alltså att försöka få en klar bild av vad invånarna verkligen vill ha, annars hotas de politiskt aktivas existens. Ett utmärkt exempel är Centerpartiet, som definitivt inte har lyssnat på de gamla trogna väljarna.

Det gäller alltså att få uppslag till förslag som passar ihop med invånarnas önskemål. De som har framtiden för sig måste därför vara målgruppen. Därför kan man nu höra politiker säga att "nätet", kommer att bli lika viktigt som valstugorna inför nästa val. Om de politiska budskapen ska vända sig till de unga, får texten inte vara längre än en textremsa på teve. Det är så verkligheten ser ut i vårt land.

De gamla får hålla tillgodo med partiledare som talar om allt de ska göra på bästa sändningstid i teve. Med påklistrade leenden kommer alla partiledare att säga att visst ser det kärvt ut just nu för pensionärerna, man allt ska bli bättre. Det är bedrövligt att pensionerna måste sänkas (men det rår ju inte de för) och att allt blivit både dyrare och sämre (vilket de definitivt rår för), men så fort det finns utrymme till det ska allt rättas till. En åttiofemåring har ju inte all tid i världen att vänta precis, men så långt tänker knappast en politiker.

Gamlingar brukar rösta som de alltid gjort och som deras föräldrar röstade. Det är i alla fall vad partiledningarna utgår ifrån. Jodå, tidigare har det varit så, men ändringen kom överraskande, inte minst för sossarna. Den stabila bas sossarna hade finns inte längre, de gamla trogna har fallit bort en efter en. Numera finns det inte många trogna väljare kvar som partierna kan luta sig emot. Om man lyssnar på vad de äldre säger, är det hugget som stucket vad de kommer att rösta på. Men sossarna är inte längre förstavalet, så mycket kan jag säga.

Varje valrörelse påminner oss gamlingar om ett program som hette: Har du hört den förut? I programmet berättades gamla roliga historier och de flesta hade man hört. Numera får vi hålla tillgodo med att lyssna på politiker som ser så allvarliga ut, att man kan skratta på sig. Det är bara att skruva ner ljudet så uppför de sig lika dråpligt som i gamla stumfilmer. Att ljudet inte behövs, beror på att det är samma gamla löften som duggar tätt varje gång, om än i modernare tappning. 

Att vara politisk korrekt, vad innebär det?

Någonting en partiledare eller politiska makthavare måste ha är ledaregenskaper, läste jag för någon dag sedan. Kanske är det så, för leder man en fårskock, behövs de egenskaperna. Men om partiledaren råkar bli statsminister, ska inte ledaregenskaperna användas på svenska folket. Som förtroendevald lyder helt andra premisser, att vara lyhörd för hur folket vill att deras samhälle ska se ut och fungera.

Ett fungerande och rättvist samhälle, är vad de flesta vill ha, men det har vi inte nu. Tvärtom har regeringsbeslut skapat ett omänskligt samhälle som skördar offer och skapar mänskligt lidande. Det beror på att de politiska företrädarna, numera ser invånarna som intäkter och kostnader.

En regering som sitter och räknar hur mycket en sjuk eller arbetslös kostar, måste också se över vad de själva kostar. De är en större börda för invånarna än de sjuka och arbetslösa. Precis som allting blivit siffror som sedan överförs till statistik, ska svenska folket kunna se hur stor tårtbit kostnaderna för politiker är.

Var det bara tomt prat från statsministern, att alla ska vara med och att alla är lika mycket värda? Om så är fallet måste politiker behandlas lika som alla andra. Som det blivit genom regeringens hårda linje, är sjuka och arbetslösa inte värda ett ruttet lingon, alltså är de själva värda lika mycket.

För gemene man ter sig många politiska beslut som obegripliga, genom att de inte är verklighetsförankrade. Vårt lands stora problem är att det inte finns pengar, för att ta hand om de sjuka på ett sätt som gör det möjligt att de kan tillfriskna. Det är så det ser ut inom våra landsting, orsaken till penningbristen är alldeles för höga kostnader. Ansvariga för det är de politiska ledningarna, orsaken borde vara regeringens uppgift att ta reda på. Det kanske visar sig att det inte är de sjuka som ska göras till syndabockar, utan de ansvariga för landstingen.

Arbetslösheten är ett kapitel för sig och att skapa nya arbeten, är ett område där politiker är maktlösa. När man hör politiker säga att den offentliga sektorn (med det menar de kommuner och landsting) ska kunna anställa en stor del, inser man att de sannerligen är fullständigt okunniga om vem som får stå för notan. Men en regering ger sig inte på de lokala politikerna ute i landet, det är inte politiskt korrekt.

Men att vara politiskt korrekt, vad är det? Är det samma sak som att sätta invånarna och deras behov i första rummet? Naturligtvis inte, det är en form av hederskodex politiker emellan, att hålla varandra om ryggen när det börjar blåsa snålt. Visst kommer det in några nya "arbetskompisar" efter varje val, men de får snabbt fått lära sig vad som gäller, att man måste hålla ihop. Men så hände det som aldrig skulle kunna hända i vårt land.  

Hur ska det vara möjligt att blunda för att hundratusentals väljare sympatiserar med ett parti, som vill ta upp det tabubelagda ämnet invandring och flyktingmottagning? Finns det verkligen så många som är rasister? Knappast troligt, men partiledarna i de gamla etablerade partier har hanterat det hela otroligt klantigt. De gjorde som de alltid gjort och gaddade ihop sig för att tala om för folk att så gör man inte i vårt land.

Det går inte att tala om för ett folk hur de ska tycka och tänka i känsliga frågor, man beslutar helt enkelt att det ska göras en folkomröstning. Det är inte svårare än det var att göra en kärnkraftsomröstning, men för många minst lika viktig. Oavsett resultatet kan regeringen efter en folkomröstning luta sig tillbaka och säga: Folket har bestämt. Det är så det ska fungera i en demokrati.

Men så fungerar det inte inom svensk politik, de förutsätter att svenska folket ska foga sig i fattade beslut. Det är inte bara fruktansvärt dumt, sådana uttalanden idiotförklarar de som har en annan åsikt. Jag tror många politiker skulle bli lika chockade som jag, om de skulle höra, hur många som kommer att utnyttja sin rätt att påverka politiken anonymt vid nästa val.  

En stor del av dessa kommer att visa sitt missnöje med de gamla partierna, det har alltså ingenting med rasism och utlänningshat att göra. Däremot är det många äldre som känner misstänksamhet, men även rädsla mot alla de främmande människor som ändrat gatubilden på deras orter. Allra värst är det på de små orterna, där människor varit vana att se samma ansikten dag efter dag. De gamla välkända ansiktena har ersatts av nytillkomna som inte bara ser annorlunda ut, utan också ljudligt talar ett helt främmande språk. Därför kan man inte kalla dessa människor för rasister, de är bara vanligt folk som ser sina samhällen förändras till oigenkännlighet. 

Ingen regering har vågat ta tag i det problemet. Inte heller förklarat varför så många får komma hit. Vad regeringar under åren gjort är att säga: Vi vet bäst vad som måste göras och ni ska inte ha fördomar mot de som kommer till oss. Jösses, fördomar har de allra flesta, inte minst vår regering. Hur ska man annars tolka att regeringen anser att de sjuka inte alls sjuka, de bara inbillar sig. Den som kan ta sig ur sängen på morgonen, kan också gå till jobbet. De arbetslösa är lata, de måste lära sig att alla måste arbeta. Med vad är andras problem och inte regeringens, eftersom de inte kan skapa nya riktiga jobb.

Vad regeringen anser om de som kommit upp i åren behövs inte ens nämnas. Men de som fortfarande är klara i huvudet, har lärt sig vad som sätter skräck i de gamla etablerade partierna och det kommer de att utnyttja. Sanna mina ord.

Med huvudet bland molnen, ser inte våra politiker vad de ställt till med.

När man ser på hur inte bara vårt samhälle, utan också människorna förändrats, börjar man fundera över hur det kunnat bli så här. Den moderna människan beskylls för att vara egoistisk och visst är det så i många fall. Men lyssnar man på hur människor upplever vår moderna tid, är det definitivt inte så här de vill leva.

Jag har full förståelse för att många människor ifrågasätter vårt moderna sätt att leva. Är det ett liv överhuvudtaget? Jobba, äta sova, med fem veckors semester som enda avbrott, det kallar inte jag ett liv. Lägger man dessutom till att för de flesta går lönen åt till boende, mat, kläder och de "nödvändiga" lyxartiklarna. Den buffert ekonomer säger att man måste ha om någonting oförutsett händer, är knappast att tänka på för en vanlig löntagare.

Glömmer aldrig Göran Perssons visdomsord till svenska folket: Den som sätter sig i skuld är inte fri. Klokt sagt, men själv gjorde han inte som han sa. Inte en stor del av svenska folket heller, för den delen. De insåg precis som Persson, att den som inte sätter sig i skuld, inte heller kan köpa det de vill ha. Men efter att ha fått det, har det visat sig inte vara lika roligt längre. Livet är inte en lek, det är blodigt allvar.

Som unga har de allra flesta drömmar om hur livet ska bli, och det är väl vad som orsakar kollisionen mellan dröm och verklighet. Visst försöker en del förverkliga sina drömmar, men för de flesta går dessa drömmar i kras. Det är få förunnat att kunna få syssla med vad de drömt om att göra, den möjligheten har av någon underlig anledning fråntagits invånarna.

I skolan tillsattes studievägledare, som skickligt lirkade de unga att satsa på de yrken som skulle behöva fyllas på med nytt blod. Men arbetsmarknaden ändrades snabbare än avgångarna inom många yrken och utbildningarna var bortkastade. De politiska misstag som gjordes, lade grunden till den enorma ungdomsarbetslöshet vi har haft och fortfarande har. Varför inte företagen blivit tillfrågade om inriktningen på utbildningen, var ett politiskt misstag utan like.

De unga som gått fel utbildning, har hamnat i samma sits som de med urusla betyg. Men enligt de styrande, ska de vara glada om det får ett jobb, även om det är dåligt betalt. Ingen ska vara glad över att ha ett jobb, den glädjen ska bara den känna, som får göra det de verkligen vill hålla på med. Att sjuka och arbetslösa tvingas jobba för samma pengar de var berättiga till tidigare är svårt att förstå. Det är samma pengar, men det bryter ner människorna.

Det säger sig självt att den som varje dag går till ett jobb som bara ses som ett måste för att överleva, påverkar det naturligtvis psyket.  Man kan förstå om dessa människor inte lägger ner sin själ i arbetet och resultatet blir lidande. Det är ytterst få som känner yrkesstolthet, den vanligaste kommentaren brukar vara, skit samma vad man gör, bara det ger en hyfsad lön. Nu behöver AF mera pengar till FAS3, samtidigt som Moderaterna spytt galla över det gamla AMS. Var finns skillnaden?

De försämringar av vårt trygghetssystem som gjorts av regeringen har skapat otrygghet. De sjuka och arbetslösa upplever sig själva som otillräckliga. Kraven på den moderna människan sätts inte av dem själva, det är andra som bestämmer hur det ska vara. Ett stort antal människor lever i dag i tron att de själva rår för att livet blivit till ett helvete. Men så är det ju inte.

Vem har skapat de värderingar som numera styr invånarnas liv? Boven i det hela är den politiska styrningen av vårt land, som gjort att det varit lätt för smarta politiker att manipulera invånarna. Inte alla, men efter hand har styrande politiker dragit åt snaran genom att med alla medel, bit för bit inskränka på yttrandefriheten. Om våra politikerna sköter sitt "jobb", det vill säga förvaltar invånarnas skattepengar på bästa sätt, har de ingenting att dölja.

Den förändring som skett de senaste åren, att människorna måste ta mera ansvar för sina liv, har samtidigt försvagat politikernas roll i samhället. Det behövs inte en massa politiska företrädare, den moderna människan kan tala för egen del. Till och med de gamla har börjat anpassa sig, de har helt enkelt blivit tvingade till det.

Politikern däremot sitter fast i sin roll att fördela invånarnas skatter som de anser vara bäst. Om det beror på att de fastnat i visioner och ideologiska drömmar, och med huvudet bland molnen inte sett alla förändringar i det verkliga livet är svårt att säga. Men om de varit jordnära, hade de sett effekterna av de framtvingade förändringarna. Det är ingen vacker syn

Politiker är inte rätt människor att spara pengar åt invånarna.

Jag har kommit upp i en ålder, då jag inte förväntat mig att få vara med om, att vårt politiskt skapade samhälle skulle ifrågasättas av invånarna. Men glädjande nog ser det ut som om jag kanske ändå får vara med om det. Anledningen till det är det politiska bråket i Amerika.

Budgetbråket i Amerika har belyst vad politik egentligen handlar om, nämligen makten att stryka de stora bidragsgivarna medhårs. Bidrag till de politiska partierna fordrar gentjänster som gynnar deras intressen. Så är det även i vårt land, trots att partierna får massvis med skattepengar att röra sig med. Några gentjänster för de pengarna kan inte invånarna räkna med, varför ska då skattepengar försörja de politiska partierna överhuvudtaget?

Bråket i Amerika har inte bara spridit ekonomisk oro, utan också fått människor att inse hur lite deras väl och ve betyder. Staten ska ha ordning och reda i sina affärer, det är vad som gäller i första hand. Jag trodde staten var till för invånarna, så fel jag hade. Det försämrade trygghetssystemet i vårt land visar att invånarna enbart ses som en resurs för staten, kommunerna och landstingen. Naturligtvis kommer det synsättet att straffa sig, svinhugg går igen, brukar man ju säga.

Den Amerikanska drömmen har i vår moderna tid visat sig vara just en dröm. Men många har trott på den, trots att sunda förnuftet sagt någonting annat. Och finansvärlden håller andan, allt kan gå förlorat om inte politikerna i Amerika kan börja samarbeta. I Amerika avslutar höjdarna sina tal med att Gud ska välsigna Amerika. Vad Amerikanarna behöver är en välsignelse, att slippa politiker som leker Gud Fader.

För den Amerikanska medelklassen har den ekonomiska krisen inneburit en kännbar erfarenhet. Någonting politikerna inte räknat med, var att en stor del av alla dessa människor, skulle få andra värderingar än de tidigare haft. Tryggheten att bli omhändertagen om någonting händer,  är nu mycket viktigare än allting annat. Det är ju så att livet måste gå vidare vad som än händer.  

Den Amerikanska drömmen om framgång, hus, prylar och pengar i överflöd, har varit den drivkraft som skapat världens rikaste nation. Nu är det rika landet skuldsatt upp över öronen, det tycks inte stöddiga politiker fatta. Visst hjälpte krisen till att blotta Amerikas sårbarhet, men skulden ska mest läggas på att framtiden av politiker tagits ut i förskott.  

Den Amerikanska drömmen spreds av någon anledning till andra länder och tyvärr även till vårt land. Eftersom det varit lättare att låna än att spara, är alldeles för många människor i vårt land i dag hårt skuldsatta. Naturligtvis har det en längre tid oroat Riksbanken, det börjar likna det som hänt i andra länder. Men det moderna sättet att leva har hållit vårt land flytande, när andra kämpat för att ha näsan över vattenytan. Det är den inhemska konsumtionshysterin som hållit den ekonomisk tillväxten uppe, annars hade vi hamnat under nollstrecket.

Nu verkar även vår regering ha insett att det är på väg att barka åt helsike. Effekterna av många saker sammantagna har gjort att svenska folket inte klarar av att hålla den ekonomiska tillväxten uppe. Visst har de rika blivit rikare, men alldeles för många har blivit fattigare. Det hade gjort stor skillnad om alla fått ta del den tillväxt vårt land haft under många år.

Att vara efterklok hjälper inte, det som hände för en sekund sedan går ju inte att ändra. Men jag kan förstå att många politiker nu tar sig för pannan och undrar vad fasiken som hänt. Inte minst oppositionen, som satt upp höga mål för att utrota arbetslösheten, resa skolan, vården och omsorgen på fötter. Och så står de där med lång näsa, det finns inga pengar till det.

Eftersom företagen ser allting på betydligt längre sikt än vad politiker tycks göra, fortsätter de att se över sina kostnader. Det är de höga fasta kostnaderna som kan få företag på fall. Besparingarna görs också för att hålla aktieägarna på gott humör. De är ett nervöst släkte som flyttar sina pengar så snart det osar katt.

Jag vet inte om det senaste beskedet från vår regering ska tolkas, som att nu måste någonting göras för att få invånarna på gott humör. Inte det lättaste precis, det är betydligt fler som drabbats av alla försämringar än vad regering ens kunnat ana, när det omvälvande samhällsexperimentet visat konsekvenserna av det. Kanske var alla drabbade människor verkligen sjuka och de arbetslösa inte alls arbetsskygga...

Med usla opinionssiffror inför valet nästa år, går det inte att låta piskan vina, invånarna måste strykas medhårs. I brist på andra idéer dammades det gamla talet om jämlikhet av igen. Inte av sossarna, utan av Moderaterna! Plötsligt är alla lika mycket värda, undra på att förvåningen fick mig att släppa en fjärt.

Men eftersom de gemensamma medlen inte räcker till annat än fagert tal, varför inte se över kostnaderna för att driva vårt land? Vad det ska sparas in på är naturligtvis en känslig fråga. Företagen har under många år slimmat administrationen, eftersom den inte bär sig själv. Hur gör de politiska makthavarna med den offentliga administrationen, som urholkar de gemensamma medlen?

Jag har många gånger hört pressade politiker framhålla att vårt politiska system med många aktiva, är en garant för vår demokrati. Det har visat sig vara alldeles felaktigt. Politiker har dessutom försvarat sina höga löner med att de också betalar hög skatt, men det är ett uselt argument. Faktum är att inte ens hälften kommer tillbaka till de allmänna medlen och det är ju från denna kassa deras löner betalas ut.

Efter alla nedskärningar av personal vid våra samhällsviktiga offentliga verksamheter, finns ingenting annat att spara in på, än politiker, administratörer och byråkrater. Skulle en företagsledare börja titta närmare på vilka politiskt skapade jobb som utan vidare kan tas bort, rör det sig om åtskilliga tusen. I pengar räknat, skulle det utan vidare bekosta de förbättring av skola, vård och omsorg som är akut nödvändiga.

Resultatet av alla politiska besparingar som gjorts, har inte bara gett oss ett sämre land att leva i, det för oss dessutom närmare en samhällskollaps. Politiker är inte rätt människor att spara pengar åt invånarna, de glömmer bort att de själva är en kostnad som det kan sparas in på. 

Just nu är en ekonomisk kris ett större hot, än en naturkatastrof.

Många säger sig vara miljövänner, men ännu fler har nog med de dagliga problemen. Men det är "inne" bland politiker, att vi måste värna om vår miljö. Det ger råg i ryggen åt miljöorganisationer som lever på människors rädsla, för det som eventuellt kan hända. För säkert är det ju inte, att det som tutas i oss, verkligen kommer att hända.

Hos "vanligt" folk är intresset ljumt, de äldre ser hellre att någonting görs åt den allt sämre samhällsservicen. Den globala uppvärmningen och vad  den kan föra med sig, ligger ett bra tag framåt i tiden. Därför borde de akuta problemen åtgärdas först av allt.

För akuta problem finns, inte minst inom skola, vård och omsorg. Men problemet är att politiska lösningar på det som ligger många år framåt i tiden, är betydligt bekvämare. Ingen kan ju säga om dagens politiska beslut är rätt eller fel, förrän om sisådär en fyrtio år. De akuta problemen är känsligare, eftersom effekterna visar sig inom en ganska kort tid.

Anledningen till handlingsförlamningen att ta tag i de akuta problemen, beror till stor del på att politiker är rädda att mista sina välavlönade jobb. Partiledningar försöker på alla sätt hitta på vad som kan locka väljare. Följden har blivit att de inte vill stöta sig med de väljare, vars åsikter förs fram av lobbyister, men det är ju bara en minoritet av landets invånare.

Klyftan mellan politiker och dess väljare har med åren växt sig så stor, att den inte går att överbrygga. Blockbildningen är väl det största misstaget, inte ens de gamla tidigare trogna väljarna känner igen sitt parti. Anledningen till det beror på att inget parti kan få egen majoritet, därför måste det till kohandel för att uppnå maktställning.

Det här har gjort att de politiska företrädarna efter valen, svikit sina väljare. Och det finns många som känner sig svikna av sina partier. Jag känner en som sa: Varför ska jag rösta på Centern som jag alltid gjort, när det ändå blir Moderaterna som driver igenom sin politik? Jag tycker det var en utomordentligt bra fråga, men svaret har han antagligen själv.   

Alla har säkert förstått att inom politiken, gäller det att vända kappan rätt efter vinden. Eller försöka i alla fall, eftersom de flesta politiker inte har något grepp om, vad invånarna egentligen tycker och tänker. För många äldre garvade politiker har det därför kommit som en chock, att invånarna inte längre lyssnar på vad de har att säga. Om de gör det, får det den effekten, att invånarna gör tvärtemot bara för att jäklas. Ett bevis på det är SD, som fortsätter att klättra i opinionsmätningarna.

Det här sätter naturligtvis press på inte bara partiledningar, utan också alla de som riskerar att mista sina sedan många år givna platser i riksdagen, landstingen och kommunerna. Ingen kunde ens drömma om att det här skulle kunna hända, men så visar det sig att svårare än så är det inte, att röra om i den politiska grytan.

Tiden är knapp fram till valet, men nu måste partierna försöka ta reda på vad som är viktigt för invånarna. Situationen är helt ny för de gamla partierna, det skapar panik. Det finns inga gamla recept eller patentmediciner att ta till, det går inte att göra som det alltid gjorts. En mycket stor del av politikerkåren består av förtroendevalda som med hjälp av sina partikamrater, hängt med alldeles för länge. De vet hur den politiska slipstenen ska dras, men inte hur vår moderna högteknologiska värld fungerar.

Inte många tror att politiska lösningar ska kunna få våra viktiga samhällsfunktioner att fungera som tänkt är. Tvärtom tror de flesta att det bara kommer att bli värre. Det måste alltså till drastiska åtgärder, men det är inte politiskt möjligt. Vart det här leder till vill man inte ens tänka på, men inte finns det någon ljus framtid att se fram emot.

De som tror att den ekonomiska krisen håller på att klinga av, bör kasta en blick på det som händer i Amerika. Blir det en kompromisslösning för att komma ur det akuta nödläget, kommer problemen att bli ännu större om några månader. Om så blir fallet, kommer alla länder att dras in i Amerikas problem. Det skulle orsaka en oändligt mycket större katastrof, än vad den krassliga miljön kan ställa till med. Varför oroa oss för någonting som kan hända en halv mansålder framåt, när en ekonomisk katastrof kan drabba oss inom det närmaste året. 

Tänk så fel det kan bli, när politiker försöker ändra på saker och ting.

Det är inte bara äldre personer som har svårt att ta till sig förändringar, de allra flesta påverkas när det gamla invanda rubbas. Och förändringar har duggat tätt senaste åren och skapat osäkerhet hos en stor del av invånarna. Av någon underlig anledning har de politiska makthavarna underskattat, eller kanske inte ens ägnat det en tanke. 

Vårt trygghetssystem var någonting som byggts upp med höga skatter och avgifter, det var en försäkring om det skulle hända någonting drastiskt. Ingen kunde ens drömma om att folkvalda politiker skulle försämra det uppbyggda trygghetssystemet, men ställdes inför fullbordat faktum. Ser man till hur sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna ska fungera, inser man att det  är invånarnas pengar det handlar om, inte statens. Därför kan de förändringar som beslutades om, ses som egenmäktigt förfarande av de beslutande.

Men full av entusiasm och idéer om hur de bidragsbehövande i vårt land skulle bli av med allt bidragsberoende, revs genom ett beslut allt som byggts upp tidigare. Bidrag till behövande ska ses som ett sätt att skapa rättvisa, ett rikt land har råd med det. Att den nuvarande regeringen råkade göra de drastiska försämringarna av trygghetssystemet vid alldeles fel tidpunkt, var ett ännu allvarligare misstag.

Högmod går före fall brukar man säga och inte minst Moderaterna har uppvisat en attityd som kan ses som bevis på att det är så. Vår statsminister talade vitt och brett om att göra Nya Moderaterna till inte bara ett nytt arbetarparti, utan också ett statsbärande. Att uttalandet kom före innan kriserna började dugga tätt ute i Europa, visar bara hur lite han och hans partikamrater visste om framtiden.

Nåja, det var inte bara framtiden som missbedömdes, utan också hur de som drabbades av de nya hårdare reglerna vid sjukdom och arbetslöshet skulle komma att reagera. Visst har många gett upp, till och med tagit livet av sig, men de övriga har repat humör. Nöden är uppfinningarnas moder heter det, och många av de som drabbats har hittat inte bara Moderaternas, utan hela det politiska etablissemangets akilleshäl, nämligen SD. Många av de som säger sig ska rösta på SD, är de som drabbats av regeringens hårda linje och övriga partiers handlingsförlamning.

Att köpa väljare fungerade en gång i världen, men det var då det. På den tiden togs det ut en hundralapp extra i skatt och regeringen delade ut en tjuga i bidrag. Vid den tiden fanns det också jobb åt nästan alla, numera får vi vara glada om de jobb som finns, är kvar om några år.

De bidrag som infördes en gång för länge sedan och kallades reformer, var för många pengar som gjorde skillnad mellan mat på bordet eller inte. Men lyssnar man runt, får man höra att det i vår moderna tid fungerar på samma sätt. Av den anledningen kan man säga att de extrapengar jobbskatteavdraget gett sedan det infördes, har skapat ett beroende hos de som har ett arbete.

Tänk så fel det kan bli, när politiker försöker ändra på saker och ting.

Något som slog mig för en stund sedan.

Det urvattnade beslutet om Riksdagsmännens frikostiga fallskärmar, blev precis som väntat. Hatten av i alla fall för Centerpartisten Anders W. Jonsson, som är helt emot att riksdagsmän kan glida fram i en gräddfil. Varför inte svenska folket fått rösta i en så viktig fråga är en gåta. Vårt land sägs ju vara en demokrati och i en sådan är det folkviljan som styr.

Nåja, mycket av det som händer i vårt politiskt styrda land är svårbegripligt, för den som står utanför den politiska kretsen. Det finns till och med politiker som anser att den som inte är politiskt aktiv, inte ska uttala sig om politiska beslut. För mig låter det som om politiker är emot att människor har en annan åsikt än de själva. Att det dessutom betyder att de inte vet vad ordet folkvald innebär, får det att gå kalla kårar utefter ryggraden.

Jag blev en gång beskylld för att förneka mina rötter, det vill säga att jag kommer från en arbetarfamilj. Beskyllningen kom efter att jag kritiserat ett socialdemokratiskt kommunalråd, som vid ett flertal tillfällen uppvisat pampfasoner och ovarsamt hanterat invånarnas pengar. Trots det skulle invånarna tvingas betala en "fallskärm" om han beslutade sig för att hoppa av. Inom parentes kan sägas, att det gjorde han också inte så långt efteråt och utnyttjade sin "fallskärm".

För mig hade det inte spelat någon roll vilken partitillhörighet kommunalrådet haft, det var det pampaktiga agerandet tillsammans med den dåvarande kommundirektören jag hängde upp mig på. Det är inte sådana företrädare invånarna är betjänta av, det är de lyhörda som kan förbättra ett samhälle.

Men det är ont om sådana förtroendevalda. När de väl hamnat på sina maktpositioner sker en personlighetsförändring. Det kan inte vara lätt att som högsta höns, känna sig underlägsen välutbildad personal, som anställts på sina kunskaper och meriter. Enda sättet har därför varit för många kommunalråd att anta en tuff fasad och satt skräck i de underordnade

Det sorgliga är att många av dessa i övermod genom sin maktposition, trott sig kunna sätta sig över både lagar och invånarnas protester. Dessa personer skadar naturligtvis sina respektive partier. Det är partiledningarna som ska ta dessa personer i örat, något annat biter inte på dylika personer.

Tyvärr är det så inom politiken att det behövs lojala ja-sägare för att kunna driva den egna linjen. I alldeles för många fall klubbats besluten igenom, hänvisande till makthavande partiets ideologi. De gamla ideologierna har ingenting med verkligheten att göra, dagens problem är så komplicerade, att inte ens de så kallade auktoriteterna kan komma med en hållbar lösning.

Under en mandatperiod förändras vårt samhälle i snabb takt, det ser omvärlden till att så sker. Inte ens auktoriteter hinner med att vara "uppdaterade" utan lutar sig mot gamla teorier. Det behövs alltså fyllas på med nya som redan är "uppdaterade", men även de är förbrukade efter fyra år i maktens korridorer. Erfarenhet hänvisas det till för att försvara att någon suttit i flera mandatperioder, men den erfarenheten bygger på helt andra förhållanden. Inom våra exportindustrier är det bara de nyförvärvade kunskaperna som gäller, högutbildade ungdomar är eftertraktade. Samma sak ska naturligtvis även gälla för politiker, men i det fallet krävs ingen som helst utbildning. Mycket märkligt.

Det är inte lätt att vara gammal i vårt land.

Vi är många äldre som lever i vårt land, men får finna oss i att det satsas på ungdomarna. Man märker det inte minst i radio och teveprogram, men det hade varit bättre om det satsats på skolan. Men satsningen på ungdomsprogram är som att kasta pärlor för svin, ungdomarna väljer själva vad de vill se eller lyssna på.

För många äldre kan radio och teve vara ett sällskap i ensamheten men då måste det också talas deras språk. Det finns alldeles för många snabbpratande programledare, som gör att de äldre inte kan uppfatta det som sägs. Man kan förstå varför många äldre känner sig utanför i dagens samhälle.

Om dagens ungdom ses som de nuvarande makthavarnas framtid, bör de nog tänka sig för både en och flera gånger. Med den usla utbildning de fått och som ungdomarna fortfarande får, hur ska dagens ungdom kunna bära upp vårt samhälle i framtiden. Många har inte ens den utbildning som krävs, för att klara sig i det dagliga livet.

Svenska språket är svårt att lära sig enligt utlänningar som kommer hit, men det har visat sig att många av ungdomarna har lika svårt av skilda anledningar. Det har gjort att det spridit sig ett fikonspråk som bara ungdomarna förstår. I och för sig är det samma sak med det byråkratiska språket som används av våra myndigheter, som till och med de läskunniga har svårt att begripa. Trycket på våra myndigheter att lära sig skriva begripligt, kommer därför att bli nästa stora problem.

Naturligtvis skulle det ha åtgärdats för länge sedan, men alla de problem vi har i dagens läge, kan tillskrivas politiska misstag att skjuta akuta frågor på framtiden. Skolan, vården, arbetslösheten och en åldrande befolkning är det som diskuteras mest av våra politiker just nu. Det här är någonting som varit känt i många år, men först nu har det blivit akut att ta tag i de frågorna. De politiska lösningarna som föreslås, blir allt horriblare för varje gång.

Alliansregeringens stora misstag var och är att misstro de sjuka och arbetslösa. Många frågar sig också varför vi måste jobba längre, åren i arbetslivet fram till sextiofem år har tillfört stat, kommuner och landsting enormt med pengar. Att de inte längre finns kvar kan helt tillskrivas de som på bästa sätt skulle ha tagit hand om dessa pengar. Det är en skandal utan like.

Jag kan förstå om våra politiska makthavare upplever det som att allt har gått alldeles för fort. Det kan bli så i maktens korridorer där tiden tycks stå stilla. Men långbänkarnas tid är över, man kan inte utreda saker i flera år, resultatet av utredningarna har körts över av verkligheten under tiden den pågått. Den moderna människan ser dessutom alla dessa utredningar som förhalningar, av någonting, som borde kunna beslutas direkt.

Ju mer man gräver i de problem som finns i dagsläget, inser man att många av de problem både de makthavande och allmänheten har, beror på att allting går (och har gått) alldeles för fort. Att stoppa tiden går ju inte, men det går att använda den på ett vettigt sätt. Men då måste man ges tid att tänka och enda lösningen tycks vara, att de politiska makthavarna i tid trycker på pausknappen. När man ser hur dåligt vårt nuvarande samhälle fungerar, försöka spola tillbaka sisådär en tjugo år.

Vad jag kan förstå, måste det växa fram en helt ny sort av politiker, människor som ser sina "jobb" för vad de är, nämligen förtroendeuppdrag. Människosynen hos politiker måste bli helt annorlunda, staten, kommuner och landsting är ingenting utan dess invånare. Makten finns hos folket, men än så länge har det inte utnyttjats vid något val.

Läste för länge sedan någonting minnesvärt, som vi alla borde ta till oss, inte minst våra politiker. Det lyder så här: De flesta människor duger något till blott de finner att någon tror på dem och låter dem så mycket som möjligt handla på eget ansvar.

Den moderna människan är mogen att leva i ett sådant samhälle, men det tillåter inte de politiska makthavarna, de vill ha full kontroll. Jag har en känsla av att svenska folket vill ändra på det vid nästa val.

Glöm det där med politiska företrädare.

Det enda man kan vara säker på när det gäller framtiden är, att vi kommer att få betala för vad alliansregeringen ställt till med. Troligtvis blir det genom höjda skatter för att kunna räta upp vårt land, men jag tror inte svenska folket är villigt att betala för politiska misstag. Det är ju misshushållningen med skattebetalarnas pengar som orsakat försämringarna.

Misstron mot om politiker verkligen vet vad de pratar om, kan man höra överallt. Det har inte minst de små allianspartierna fått känna av. De kan stå som ett varnande exempel för hur illa det kan gå, om man satsar på att göra gemensam sak med en större partner. Störst är alltid starkast, vilket får till följd att de små partierna kommer helt i skymundan. KD och Centern har balanserat på slak lina under flera år, nu tycks även FP:s gamla trogna väljare tröttnat.

Just det här med att stryka gamla trogna väljare medhårs, har inte partierna brytt sig så mycket om, de brukar rösta som de alltid gjort. Ja, brukade kan man nog med fog säga, det är de gamla trogna väljarna som nu sviker dagens utslätade partier. En röst på de små partierna, är ju egentligen en röst på det största och det har de gamla väljarna svårt att smälta. För många pensionärer är Moderaterna ett rött skynke, jag har hört äldre kalla dem för översittare.

Vad som tydligen förbryllar både politiker och statsvetare är, att skaran av människor som inte vet vem de ska rösta på börjar närma sig tjugo procent. Partistrateger gnugga geniknölarna för att kunna locka dessa osäkra väljare. Ingen tycks ha tänkt på att de som säger sig vara osäkra, inte vill tala om hur de tänker rösta nästa år.

Det finns inget parti som kan få egen majoritet längre och tur är väl det, vi äldre minns hur det fungerade i enpartistaten Sverige. Vårt land har aldrig återhämtat sig sedan dess. Mest tack vare att de forna stora partiet med näbbar och klor försökt hålla sig kvar vid makten, har det efter varje val, startat en kohandel för att uppnå majoritet. Partier som inte borde fått en plats i maktstrukturen har skapat fler och fler förtroendeuppdrag på bekostnad av skattepengar som behövts till annat.

Att det ses som ett svek mot väljarna kan man förstå, inte minst de som röstat efter sin övertygelse, men den politiska ledningen svikit sin ideologi för att få vara med vid köttgrytorna. Så har skett vid efter varje val i många år, inte minst när det gäller kommuner och landsting. En bra lön och fin titel lockar mer, än att företräda väljarnas intresse.

Jag har många gånger varit inne på att politisk styrning, kommer att driva vårt land i fördärvet. För att överleva i framtiden, måste det till att den politiska makten bryts och att kompetenta människor ser till att alla har samma grund att stå på. Vad uppdragen går ut på, är ju att invånarnas skattepengar ska förvaltas på bästa sätt. Politiker är definitivt inte vuxna den uppgiften.

Utvecklingen i vårt land har gått i helt fel riktning, det är inte folkviljan som styr, utan en maktelit uppbackad av vår snåriga byråkrati. Man ska naturligtvis inte önska sig en djup ekonomisk kris, men det kanske är det enda som kan ta kål på det politiskt uppbyggda maktsystemet.

Många politiker har alldeles för bra betalt i förhållande till sina kunskaper, för den lönen kan man få oerhört skickliga personer som verkligen vet vad de håller på med. Visst skulle de stöta på svårigheter att organisera hela den offentliga sektorn (något makthavande politiker misslyckats med kapitalt), men visst skulle det gå. Men det behövs hårda nypor och kunskap om hur saker och ting ska fungerar för att få rätsida på den politiska snårskogen. 

Det är säkert flera än jag, som upplever vårt moderna samhälle som hårt och känslokallt. Politiker hävdar att utvecklingen gått framåt, men är det i själva verket inte bara frågan om förändringar, som inte fört oss framåt? Levnadsstandarden har höjts i jämförelse med för sextio år tillbaka i tiden, hörde jag en politiker säga, men det är som att jämföra äpplen och päron.

Visst har bekvämligheten ökat, inte många behöver i dag gå till ett utedass och de flesta har kyl och frys. Men det har med den tekniska utvecklingen att göra, ingenting som politiker kan ta åt sig äran av. Den tekniska utvecklingen har gjort att det mesta blivit bättre än för sextio år sedan, men i många fall har politiker slagit bakut inför nymodigheter. Inte minst datoriseringen motarbetades av politiker.

I dag förlitar sig politiker och myndigheter till vad datorerna spottar ut, om det så är alldeles åt helsike. Problemet är att det inte är de själva som medverkar vid framtagandet av statistik över dittan och dattan, det är att statistik kan förvanskas till oigenkännlighet.

Samma sak med de ekonomiska redovisningar regering, kommuner och landsting presenterar. Att snygga till siffrorna är snarare en regel än ett undantag. Med ett finare namn kallas det kreativ bokföring. Naturligtvis ställer det till det för de som ska sammanställa det hela i form av statistik, men det är ändå ingen som kontrollerar riktigheten.

Men om det används som underlag för fattande av beslut, kan det ställa till med otäcka problem. Statistik är nämligen någonting politiker lärt sig tyda och visst är det lättare att se utfallet i form av tårtbitar istället för en enorm massa siffror. Utöver att siffrorna kan vara missvisande, är all den statistik de har att titta på, baserade på det som hänt och inte vad som kommer att hända. Men det är en helt annan sak.

Det sorgliga med det politiska styrelsesätt vi har är, att det blev omodernt i takt med att vår värld förvandlades till en högteknologisk. Det här fick politiker att överge sin verkliga uppgift, att företräda folket. Lösningen blev att ta på sig rollen som förmyndare i allt högre grad än tidigare. Istället för att lyssna på hur folket vill ha det, talar de nu om för sina väljare hur de skulle leva. Till att vara övervakare har vår omfattande byråkrati utsetts, men då också fått tagit på sig ansvarsrollen, den frånsäger sig de politiska makthavarna.

Det kan vara anledningen till att misstroendet mot politiker drivits till sin spets och det politiska etablissemanget känner sig hotad. Osäkerheten om att kanske ett eller eventuellt två etablerade partier kan få lämna Riksdagen, har säkert skrämt upp de som levt på sina uppdrag under många år. Förändringens vind sveper in även i maktens korridorer, det var det nog inte många som ens kunnat ana skulle kunna hända.