fredag 24 november 2017

Har vårt land passerat bäst före datum?


En fråga som osökt dyker upp i takt med allt som händer är hur vårt land, kunnat bli som det nu är. Det beror definitivt inte på att svenska folket fått göra sin röst hörd, tvärtom har de körts över av de politiska makthavarna. Eftersom det inte getts något medgivande till de politiska makthavarna, måste beslut som påverkar invånarnas levnadsvillkor ses som egenmäktigt förfarande. Inte alls  förvånande, eftersom det var länge sedan vårt land fungerade som en demokrati, det vill säga att folkviljan styr.

Det vi nu kommer att få uppleva det närmaste året, är vad våra politiker hoppas och tror ska vara en anpassning till invånarnas önskningar. Fram till valet kommer våra politiker att verkligen anstränga sig att stryka så många som möjligt medhårs. Det finns en hake och en besvärlig sådan, inte många politiker vet hur svenska folket tycker och tänker. Egentligen.

Det som är på väg att hända inom invandringspolitiken liknar vad som förr kallades ett lappkast, det vill säga skidorna vänds i rakt motsatt riktning. För visst är våra politiker ute och åker som man brukar säga, eller kanske rent av ute på hal is. Om man som jag lyssnar på vad folk har att säga, finns inte ett brett folkligt stöd för att ta emot invandrare och flyktingar. Beslutet att tvinga kommuner ta emot flyktingar trots brist på bostäder, kommer att förvärra det hela. De som drabbas är invånarna och då inte minst de unga som vill flytta hemifrån.

Vad som än sägs, så visst kommer det att märkas att det blivit ett par hundra tusen fler i vårt land. Fler måste försörjas. Det kommer att märkas inte minst på de löpande kostnaderna för staten, kommunerna och landstingen. Samtidigt kommer det att märkas att fler blivit äldre. Staten använde redan för flyktingströmmen en ohållbar lösning, att pensionärerna och de med sjukbidrag tvingats betala högre skatt på sina pensioner än de med arbetsinkomster.

Nu har gruppen äldre och de med sjukbidrag blivit så många, att de blivit en maktfaktor. Den stora gruppen måste partierna nu se som osäkra, allt hänger på vad som görs fram till nästa val. Man kan ana att den politiska lösningen kommer att bli försämringar även för de med ett arbete. För en bantning av statens och de offentliga verksamheternas administration vågar ingen ta tag i. Kanske nästa regerings heta potatis, för förr eller senare måste det göras.

Vit man talar med dubbel tunga sa den berömda indianhövdingen Sitting Bull, samma sak kan man säga om politiker. De har trasslat in sig i förklaringar som gjort att ingen längre tror på vad de säger. Någonting man inte hört tidigare är att folk sinsemellan funderar över vilket eller vilka partier som ställt till det mest för den växande gruppen som fått det ekonomiskt sämre de senaste tio åren. Inget parti klarar sig i en sådan granskning, men Miljöpartiet verkar ändå vara det som retat upp en mycket stor grupp.

Miljöpartiet får skulden för kostnadsökningar som varit kännbara för de ekonomiskt svaga grupperna. De i dag gamla har försakat mycket för att kommande generationer skulle få det bättre genom att betala världens högsta skatter. Visst har deras barn och barnbarn fått det bättre, men de senaste åren har de äldre även tvingats vara med och betala för en kommande miljökatastrof. Uppriktigt sagt är det inte de äldres problem, i det fallet borde de vara helt skattebefriade. Det ligger så långt fram i tiden att jorden kanske redan förstörts av ett kärnvapenkrig.

För alldeles för många människor är problemen akuta och påverkar deras levnadssituation. Inom politiken har det uppmärksammats att många äldre inte längre röstar som de alltid gjort. Inte minst Socialdemokraterna har fått känna av att gamla trogna väljare sviker. De orter där partiet under alla år varit störst, har visat sig ha flest outbildade, sämst utveckling och hög arbetslöshet. Naturligtvis borde partiets ledande insett att någonting varit åt helsike fel i den politik som förts. Men det kan ju också vara så, att partiet haft alldeles fel representanter.

Gamla meriter är ingenting värda i dagens högteknologiska kunskapssamhälle, det som en gång kallades arbetarklassen och jobbade inom våra industrier, är i dag välbetalda och tjänar mer än lärare och sjuksköterskor med högskoleutbildning. Eftersom politik handlar om att försöka få så många sympatisörer som möjligt, har de fått mer uppmärksamhet och de svaga grupperna hamnat på undantag. Det har skapat missnöje och gett utrymme för ett parti som SD.

Moderaterna försöker nu vinna politiska poäng genom en hårdare linje när det gäller invandring och flyktingmottagning och det verkar fungera än så länge. Tidigare har politiker lyssnat på varandra och trott det som sagts var sanning, att svenska folket stod bakom öppna gränser. Men faktum är att den förda politiken gällande flyktingmottagning, aldrig skulle ha godkänts av invånarna vid en folkomröstning. Invånarna ställdes inför fullbordat faktum och det brukar leda till konfrontation.

Det ställningstagande Moderaterna nu gjort har satt Socialdemokraterna på pottkanten, det finns bara en räddningsplanka kvar, nämligen att ställa sig på de svaga gruppernas sida. Med en politik som skapar ett rättvisare samhälle väger vågskålen snabbt över, det finns betydligt fler lågavlönade och fattiga än högavlönade och rika i vårt land. 

Vad Socialdemokraterna saknar är en ledare med fingertoppskänsla, det har inte Löfven. Det ser ut som om Löfven kommer att hamna i samma sits som Merkel, det är bara att inse vilken avgörande roll SD fått i svensk politik. Dags att tänka utanför ramarna, kanske rent av skrota den svenska modellen och politiska styrelsesättet. Att ständigt ha en minoritetsregering är skadligt för landet, det leder bara till kompromisslösningar som kostar invånarna pengar.

Vad som krävs för ett beslut är att en majoritet ställer sig bakom, Med en minoritetsregering uppstår därför hela tiden ett läge av ge och ta. Ludwig Erhard beskrev ganska bra vad en kompromiss handlar om: En kompromiss är konsten att dela på kakan på ett sådant sätt att var och en tror sig fått den största biten.

De politiska företrädarna ska se till både invånarnas och landets bästa, de ideologier som finns måste skjutas i bakgrunden, de är gamla och otidsenliga. Tyvärr är det även så med de lagar och regler som finns, de kom till i en tid som inte har några som helst likheter med dagens. Kanske ska vi se det som att allting har ett bäst före datum, om man ser till historien gäller det även mäktiga riken. Det sägs ju att vi är ett rikt land, men ingen vet hur länge.

måndag 20 november 2017

Visst har vår värld blivit rent ut sagt knasig.


I svallvågorna efter schavotteringen där kändisar och chefer inom snart sagt alla verksamheter uppträtt som svin, råkade jag höra vår kulturminister säga att det nu ska införas nya regler. Skulle det inte vara bättre att sparka de gamla cheferna och istället anställa personer som vågar ta tag i problem när de uppkommer?

Men nej då, de höga chefer som inte tagit sitt ansvar, är de som ska ansvara för att det inte ska kunna hända igen. Det låter som om den eller de som brustit i ansvar, ska tala om för personalen att si och så får man inte göra och att alla måste ta sitt ansvar. Eftersom det är vad kolleger till de drabbade försökt göra, men cheferna valt att inte ta tag i problemet, vems ansvar är det då?

Vad vi sett inom politiken, är det ingen som har ett övergripande ansvar. När någonting som kan upplevas som obehagligt eller pinsamt för våra politiker råkar hamna i rampljuset, har de redan tagit tag i det och utreder vad som måste göras. De tänker aldrig på att de då uppfattas som att de som ansvariga vetat om det, men inte gjort någonting åt problemen tidigare.

Jag tycker uppriktigt synd om vår statsminister, eftersom han ytterligare en gång visar det sig, framstår som den minst informerade. Sammanbiten stirrar han på journalister och ojar sig över hur bedrövligt folk beter sig. Listan på så gör man inte i Sverige blir längre och längre. Jag utgår från att ingen talat om för honom att det förekommit i vårt land under många år, inte ens att det förekommit inom den gamla arbetsplatsen IF Metall.

Vid det här laget bör vår statsminister kommit underfund, med att inte framhålla vårt land som en förebild för andra. Ett land med en högt stående moral, jo jag tackar. Våra politiska makthavare har levt i förnekelse med en dubbelmoral av sällan skådat slag. Den enda lyskraft vårt land nu har är ett löjes skimmer.

Egentligen började det med vår före detta finansministers skandaluppträdande, vårt land fick ögonen på sig. Det skapade braskande rubriker världen över när han i fyllan och villan visade sin "kotte" och kallade kvinnor för horor. Många såg det som att han visade upp sitt sitt rätta jag, eller snarare den han blivit efter åren i rampljuset, en person som drabbats av storhetsvansinne. 

Anders Borg skyllde på spriten, men den fungerar som ett sanningsserum som avslöjar vad som finns bakom den propra fasaden. Anders Borg har visat sig inte vara ett undantag, utan en regel när det gäller människor som känner sig mäktiga och tappat greppet om verkligheten.

För ett land som vill framstå som ett föredöme för andra länder när det gäller jämställdhet mellan könen, där vi inte säger han och hon utan hen, är det här naturligtvis förödande. Utländska journalister gapskrattar och rapporterar hem om kåtbockarnas paradis, ja som var det till dess allting avslöjades. Det kanske inte är bättre i andra länder, men de har heller aldrig satt sig själva på en piedestal för allmän beundran.

Naturligtvis kommer det här att få följder för hela vårt politiska etablissemang, maktkulturen har skapat ett land där folkets tjänare ser sig själva som herrefolk. Det har skapats ett politiskt kontrollsamhälle som många trott vara vattentätt genom att så många hållit varandra om ryggen. Men det finns alltid svaga länkar i den starkaste kedja, de som drabbas av storhetsvansinne.

De som försökt föra tillbaka makten till invånarna har snabbt baktalats och effektivt tystats ner. Den uppbyggda byråkratin är till för att de makthavande skall kunna behålla makten, att den stannar inom den politiska "familjen". Många har sett det som att endast en ekonomisk kollaps i stil med Grekland kan få till en ändring. Men det finns faktiskt ett betydligt snällare alternativ.

Det stora hotet mot vårt politiska styrelsesätt – som  säkert de läskunniga politiska företrädarna blivit medvetna om – är det Finland infört i liten skala. Men flera länder följer det som händer och tittar närmare på vad en statlig lön till invånarna kan innebära. En absolut nödvändighet för framtiden enligt framstående utländska ekonomer, eftersom fattigdomen sprider sig betydligt snabbare än någon kunnat tänka sig. Följderna av en ökad fattigdom drabbar även de enormt rika.

Det hjälper inte att ge de med ett arbete mera pengar, det är de som har minst med pengar som sätter ribban för vad varor får kosta. Allt har satsats på storskalighet, därför är kvantitet livsviktigt för producenter, osålda produkter ger inga inkomster.

Det propageras för att köpa inhemska producerade varor, men det rör sig om hundratusentals människor i vårt land som inte har råd att köpa dem. Människor som slickar sig om munnen när de passerar köttdiskarna, men snabbt vänder bort blicken med tårar i ögonen.

Vad hjälper all reklam om att köpa ekologiskt odlad mat, det är billigast som gäller för en mycket stor del av befolkningen. De kvarvarande mjölkbönderna har blivit grundlurade av både regeringar och sitt eget ägda företag Arla. De har pressats till stordrift och därmed dragit på sig stora skulder, men de får bara smulor av de vinster som görs.

Vi är ett stort exportland, men samtidigt har importen av det vi behöver på matbordet ökat. Läste att matfett börjar bli en bristvara i många länder, vi märker av det på bland annat dyrare ost och smör. Ost som för inte så länge sedan var ett billigt smörgåspålägg, har rusat upp mot hundra kronor kilot. Eftersom både bröd och det vi breder på smörgåsarna blivit dyrare, vart kommer det att sluta? Såg ett upprop på nätet att bojkotta Bregott som nu är uppe i fyrtio kronor för en ask.

Som sagt var, fattigdom sprider sig även till de rika, får de inte sälja sina varor står de där med ändan bar. Kanske deras enda möjlighet är att dela med sig, så att alla kan handla deras varor. Visst har vår värld blivit rent ut sagt knasig. 

onsdag 15 november 2017

Misstro mot invånarna, skapar misstro mot makthavarna.


Vår stolta svenska krona vacklar just nu och har fallit oroande mot euron bara de senaste veckorna. Vad det beror på är svårt att säga, penningmarknaden är någonting vårt land inte kan styra, men med dyrare euro och dollar kan vi räkna med prishöjningar på många varor. Drivmedel har vi sett blivit dyrare och naturligtvis kommer många priser i butikerna att höjas. För alla som redan har det svårt att få ekonomin att gå ihop, blir det ännu svårare.

Ekonomi är någonting som de flesta ser som en fråga om pengarna ska räcka till nästa löning, sjukbidrag, pension eller överlevnadsbidrag av olika slag. Men andra ord, alla behöver pengar för att överleva. Svenska folket i gemen borde alltså intressera sig mer för vad ekonomi handlar om. Egentligen.

Själv har jag roat mig med att läsa igenom gamla ekonomiska teorier, för att se hur de stämmer med dagens verklighet. När det gäller inflationsteorin, stämmer den inte alls, kan därför förstå Riksbankens problem med att uppnå målet på 2 procents inflation. Nu kan det kanske uppnås med råge. Vi som varit med om hur inflation uppkommer och fungerar, vet att det är fråga om kostnadsökningar som drabbar alla. Vi gamla ser därför inflation som: Vad fan ska vi med den till. Mest drabbad blir de med sämsta inkomsterna.

Det finns en gammal regel som stämmer än i dag, nämligen att det är tillgång och efterfrågan  som styr. Bostadsmarknaden i vårt land har styrts av litet utbud och stor efterfrågan och priserna har trissats upp av köparna. Att bygga nytt med det kostnadsläge vi har i vårt land, har visat sig bli alldeles för dyrt, bara ett fåtal har råd att bo i dem.   

Konkurrensen i vår globala värld är mördande. Det finns i dag en stor överproduktion av många varor i vår globala värld, vilket hållit prisökningar på mattan. Men så finns det länder som inte kan sköta sin ekonomi och då uppstår plötsligt importproblem och brist på det som det finns överflöd av på marknaden.  I dessa länder kan man se skenande inflation, Venezuela är det färskaste exemplet på vad inflation kan ställa till med.

Egentligen handlar ekonomi om bokföring, att debet och kredit kan balanseras. Naturligtvis är det för krångligt för "vanligt" folk, men numera drivs staten, kommunerna och landstingen efter företagsmässiga lönsamhetsprinciper. Det har gjort att våra så kallade förtroendevalda precis som de privata företagen, försöker gå med vinst.

Skillnaden är att det privata näringslivets vinstjakt är för att hålla aktieägare alerta och på bra humör genom aktieutdelningar. Redan för många år sedan började därför en del företag att använda sig av kreativ bokföring, det vill säga snygga till siffrorna. Men vad det i slutändan handlar om är verkliga tillgångar, skulder, inkomster och utgifter.

Den utförsäljning av statliga bolag som gjorts i vårt land har reducerat tillgångssidan, men vad har ersatt detta tillgångstapp? Pengarna för försäljningarnas är redan borta, de finns med andra ord inte kvar som en tillgång. För att balansera det finns möjligheten att kommande intäkter tas upp på tillgångssidan som en kundfordran. Det måste anses vara kreativ bokföring. Om vårt land använder sig av det, står inte vårt land på stadig ekonomisk grund, snarare kvicksand.

Vad staten, kommunerna och landstingen har att röra sig med är skatt- och avgiftsinkomster av alla de slag. I vårt land används flitigt "smygbeskattning", eftersom inkomstskatt är ett känsligt ämne för invånarna som de förstår. Invånarnas skattepengar är till för tjänster de offentliga verksamheterna skall utföra i utbyte, de ska i princip täcka kostnaderna plus ett litet överskott. Om inte finns ett organisatoriskt fel där administrationen kostar alldeles för mycket.

Och organisatoriska fel finns det gott om inom våra offentliga verksamheter, men även inom de statliga verken. Byråkrati är ett penningslukande monster inte ens en regering rår på, det är bara att betala och se glad ut. Ja, glad tror jag knappast vår finansminister är som ska se till att det finns pengar till byråkratin, samtidigt som invånarna måste få någonting för sina skattepengar.

Pengar har saknats under många år för att få debet och kredit att gå ihop. Naturligtvis var det ett enormt politiskt misstag att börja använda pensionspengar och pengar från trygghetsförsäkringarna, men det fanns inga andra pengar att ta av. När nu inte bara den nuvarande regering, utan även nästa kommer att tvingas rätta till orättvisorna för att rädda sitt eget skinn, kan vi räkna med rejäla underskott i statens finanser.

Anledningen till det är naturligtvis det som nu ser ut att vara på väg att hända på bostadsmarknaden. Eller rättare sagt, vad som händer när någonting blir för dyrt. Folk på gatan har inte reagerat på samma sätt som många bankekonomer, att det här kan vara början på en vådlig ekonomisk färd. Massvis med människor står i dag med lån som kan liknas vid såpade skosulor på kanten av en hisnande utförsbacke.

Efter att ha hört Anders Borgs lugnande besked om det som nu händer, kan det gå riktigt illa. Det han försöker släta över beror på den ekonomiska politik han förespråkade. En kortsiktigt förd ekonomisk politik som skulle ha behövt draghjälp utifrån men som aldrig kom, räddades istället av en inhemsk upplåning till hejdlös inhemsk konsumtion. Nu närmar sig förfallodatum och skulderna måste betalas.

Men gjort är gjort och det gäller nu att lindra skadans omfattning, som i värsta fall kan bli förödande för inte minst våra storbanker. Det finns inte någon möjlighet att göra en ekonomisk sanering av landets och bankernas ekonomi, det såg Göran Persson till. Man kan säga att vi i nuläget inte har något skyddsnät, så fallet kommer att göra ont.

Om människorna var klokare förr, eller om nutidens människor blivit dummare vet jag inte. Men många kloka ord som gäller än i dag, finns det massvis av bevarade. Johann Wolfgang Von Goethe skrev en gång någonting alla politiska makthavare bör ta till sig. Glöm aldrig att ju sämre ni behandlar människorna desto sämre blir de och ju mer ni tror dem om ont desto mer kommer de att bli onda.

Goethes ord stämmer helt överens med hur vårt samhälle blivit, genom de politiska misstag som gjorts. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, ja hela vårt politiskt skapade kontrollapparat, visar den misstro  makthavarna har mot invånarna. När de politiska makthavarna misstror invånarna, kan de vänta sig annat än att invånarna misstror de politiska makthavarna?

lördag 11 november 2017

Tjat markerar svaghet istället för auktoritet.

Nya taxeringsvärden har kommit och för många gett chockartat besked. På papperet är de förmögna, men avgiften kommer att svida i plånboken. De som däremot är ägare till miljonvillor som ligger över gränsen påverkas inte, de betalar som tidigare. Det betyder att de som bor kvar i sina gamla hus, tvingas vara med och subventionera ägarna till miljonvillor, det finns gott om orättvisor i vårt land.

Jag har funderat över vad som händer med taxeringsvärdena om bostadsbubblan spricker, vilket kan betyda att husens värde halveras. Det har hänt i flera länder, vilket man kan tolka som att det även kan hända i vårt land. Första tecknet på avmattningen upplever just nu säljare i vår huvudstad, men egentligen är det bara den kända regeln att när någonting blir för dyrt, blir det svårare att sälja.

Det är mycket som blivit dyrare. De flesta är säkert medvetna om att livsmedelspriserna höjts under året, fattigpensionärerna har i alla fall gjort det. För många jag talat med har det inneburit ändrad kost, maten får inte kosta mer än trettio kronor om dagen. Det har betytt att ost som förr var det billigaste smörgåspålägget, numera ses som en lyxvara. Ingen missunnar mjölkbönderna en dräglig inkomst, men då borde staten gå in och lätta på deras skattebörda istället.

De fördyringar vi kan se framför oss kommer att skapa problem, inte minst för konsumtionen. Minskande konsumtion påverkar hela vårt samhällssystem, det är inte de rika som håller konsumtionen igång, det är alla fattiga som tvingas spendera alla sina pengar på det som är absolut nödvändigt. Börjas det dras in på det nödvändigaste, är vårt land illa ute.

Nytillkomna pensionärer har kommit underfund med att de inte kan leva som tidigare, de kan inte förstå hur fattigpensionärer kan överleva. Med det pensionssystem vi har, är det bara början vi nu ser, det blir värre runt hörnet. Det betyder att blickarna kommer att vändas mot de politiska företrädarna, som kommer att få stå till svars för sina tidigare beslut.

Bostadsmarknaden har under flera år fungerat som ett Pyramidspel, många har tjänat pengar genom att köpa och sälja. Kvar blir de som kommit sist in i bilden, de kommer inte att tjäna några pengar, de vet inte ens om de får tillbaka sina pengar. Men vad värre är, det är de som kommer att orsaka en bankkris om ränteavdraget kommer att försvinna.

Aktiemarknaden är inte längre en långsiktig placering av pengar, där finns numera "klippare" som trissar upp värden på aktier för att sedan snabbt sälja. Ingen verkar ha tänkt på att det är på aktiemarknaden en stor del av pensionspengarna finns placerade. Det är inte bara fifflande fondplacerare som är ett hot, en börskrasch skulle vara förödande.

Det är svårt att vara optimistisk inför framtiden, det första tecknet på att allt fler misstror de förutsägelser våra politiska makthavare har att komma med, är att många blivit försiktigare med sina pengar. Även om pengarna på kontot inte ger någon ränta, finns de där i alla fall om det kärvar till sig. Visst har bankekonomer uppmärksammat det här, men våra politiker har inte gjort det.

En mardröm skulle naturligtvis vara om någonting drastiskt inträffar före valet, men eftersom det är långt dit ändå fullt möjligt. Den oro som nu tydligt märks inom Arabstaterna, har att göra med minskade inkomster från oljan. Och framtiden med satsningen på eldrivna fordon och ständigt ökande miljökrav, gör att man kan förstå den panik många oljeshejker känner just nu.

Vi gamlingar har varit med om ransonering av varor, inte bara under andra världskriget, utan också under Suez-krisen då vi blev tilldelade kuponger för att köpa drivmedel till fordonen. Samma sak kan hända igen om det blir krig i Mellanöstern och det skulle naturligtvis påverka hela vårt samhällssystem.

Det är med andra ord dags att börja titta på hur vårt land ska kunna fungera om allt drastiskt förändras. Vad kommer att hända med stormarknader utanför stadskärnorna, men inte minst hur ska invånarna få hjälp vid sjukdom? För många är det långt att komma till ett större sjukhus.

Det måste tittas närmare på hur sjukvården ska kunna fungera om det uppstår transportsvårigheter. Det går betydligt snabbare att iordningsställa små hälsocentraler och dagkirurgi på mindre orter för akutfall än med dagens illa fungerande system. Den centraliseringen av sjukvården som genomförts är knappast miljövänlig, inte heller har effektiviteten ökat. Tvärtom har vårdköerna ökat.

Det är först vid en allvarlig kris som vårt lands verkliga Akilleshäl blottas, nämligen vår alldeles för omfattande byråkrati. Politiker älskar byråkrati hörde jag någon säga och tacka för det, det är byråkraterna som kan ges skulden för felaktiga politiska beslut. Byråkratin är därför en viktig del i att komma undan från ansvaret för de konsekvenser som kan uppstå. Av den anledningen görs inga konsekvensanalyser, blir det fel så blir det fel.

Men nu lutar det åt att det som blivit fel, får allvarliga konsekvenser för hela vårt politiska etablissemang. I motsats till hur de äldre fogat sig till politiska beslut, tolererar inte den moderna människan försämringar som påverkar dem. Det är alltså ingen tillfällighet att politiker utsätts för hot, det har med orsak och verkan att göra. Så långt är det inga politiker som tänkt, eftersom de inte har behövt ta ansvar för sina beslut.

Ett citat som varje politiker borde ha framför sig skrevs en gång av Stina Palmborg och lyder så här: Den som är satt att vårda, leda eller förmana, måste akta sig för att förfalla till tjat. Det markerar svaghet istället för auktoritet.

tisdag 7 november 2017

Alla är trötta på fagra löften.

Om någonting retar upp invånarna, är det politikers användande av retorik  I många fall överträffar den politiska retoriken, den som används av våra skickliga försvarsadvokater. Men när retoriken används för att lura folket, är steget inte långt till att våra politiker tvingas svälja en besk medicin.

Att jobbskatteavdraget är ett bidrag kan aldrig bortförklaras. De som har ett jobb är naturligtvis glada över bidraget som gett och fortsätter att ge mer i plånboken, men det sker på bekostnad av att de som drabbats av sjukdom och pensionärer fått mindre. Ingen ägnade en tanke åt hur ett politiskt beslut skulle kunna ställa till med så stor skada för många. En fråga som aldrig besvaras är vad trygghetsförsäkringarnas miljardöverskott används till.

Men ingenting förvånar längre i vårt en gång någorlunda fungerande land. Vårt demokratiska styrelsesätt utgår från att företrädare på bästa sätt förvaltar invånarnas skattepengar. man kan i princip säga att de är öronmärkta för en fungerande vård, skola, rättsväsende, försvar mm. När det gäller trygghetsförsäkringarna (som vissa politiker ser som en bidragsform) ska de fungera som en försäkring om någonting händer, eftersom invånarna betalar in försäkringspremier.

Pensionerna är samma sak, det är pengar som intjänats under de verksamma åren, ändå har politiker konfiskerat pensionspengar vid flera tillfällen. Det är inte staten, kommunerna och landstingens överlevnad som är viktig, det är invånarnas. Det som hänt under många år kan inte ses som annat än att politiska makthavare spenderat skattepengarna på annat än vad som avsetts.

Hur ska man då se på de knappast lagliga konfiskeringar som gjorts. Kan inte se det som annat än att det måste ses som trolöshet mot huvudman, det vill säga mot landets invånare. Finansministern är i ständigt skriande behov av pengar genom att de löpande utgifterna stiger för varje år. Enda sättet att stoppa kostnadsökningarna är att staten, kommunerna och landstingen bantar sina administrationer.

Den enorma byråkrati vi har och som slukar invånarnas pengar är inte att förvalta skattepengarna på bästa sätt. En bantning av byråkrater och administratörer skulle dessutom kunna få stopp på det slöseri som börjar bli allt mer uppenbart förekommer. Genom rationaliseringar och förenklingar vid hantering av olika ärenden, skapas ett smidigare samhälle.

I takt med ökande bevakning och journalistiskt snokande informeras invånarna om inte bara slöseri, utan också vad som kan anses vara stöld av skattebetalarnas pengar. Efter att tjänstemannaansvaret togs bort har det varit fritt fram för beslut som balanserat eller till och med passerat gränsen för vad som är lagligt. De fall som når invånarna via media är bara vad som skrapats på ytan, ingen vågar tänka på vad som finns under.

Det får mig att tänka på vad en ung person skrivit, att äldre har svårt att gallra bort det som är fel, eller falska nyheter om man så vill i dagens digra nyhetsflöde.. De unga har vant sig vid att sålla bort det som inte kommer från "källan", det vill säga vad som verkligen har hänt. Tror jag det. Snarare tror sig de unga att källan är de korta utdrag ur artiklar som sprids. Att läsa hela artiklar tar för lång tid.

Det i sin tur får mig att tänka på ungdomens dagar, då jag trodde mig veta precis hur allt skulle vara, men senare i livet överbevisades att haft alldeles åt helsike fel. Att växa upp i dagens samhälle har inga likheter med det vi äldre växte upp i. Jag tror inte de unga kan sätta sig in i hur det var att växa upp med oisolerade kalla skolsalar, utedass och en auktoritär skolundervisning, där en luggning eller ett rapp från pekpinnen av läraren var vardagsmat. Låter som någonting påhittat, eller hur?

Att de unga vet så lite om vad som hänt i vårt land, beror på att vår historia om nittonhundratalet, vad jag vet inte har skrivits. Den skulle i så fall ha sågats jäms med fotknölarna av många politiker, om nittonhundratalets senare dels svek och lögner mot svenska folket hade tagits upp och alla myter klätts av.

Men vid tiden vi gamlingar växte upp var vårt land fattigt, andra världskriget ödeläggelse av många länder lade grunden för det samhälle vi har i dag. Men vi nådde aldrig ända fram, eftersom penningjagande politiker började ta stora bitar av invånarnas pensionspengar. När Alliansen ansåg att trygghetsförsäkringarna var ett bidrag och jobbskatteavdraget en skattesänkning, nåddes botten av politisk retorik.  

Den nu pågående häxjakten på personer som ägnat sig åt sexuella trakasserier och kränkningar, borde förts för länge sedan. Varför inte även dra in kränkningar inom de offentliga verksamheterna, där har det varit locket på i många fall. Men när locket flyger till väders, kommer det fram även gamla saker.

Moraliskt förfall och politiker som spelar hasard med invånarnas pengar, vill vi verkligen ha ett samhälle som det vi nu har? Många som sett välfärdssamhällets avigsidor vill det definitivt inte. Vi får se hur mycket av de politiska misstagen som hinner rättas till, valet nästa år kommer inte att vinnas genom fagra löften. Inte med retorik heller för den delen, det har svenska folket äntligen börjat genomskåda.


Svenskt Näringslivs ordförandes vilt debatterade uttalande var egentligen vad en majoritet av "vanliga" svenskar skulle vilja ha sagt och uppmärksammats av alla media: Vad fan betalar jag skatt för? Inte minst de mest beskattade har all anledning att ställa den frågan till regeringen. Dags för en skatterevolt?

söndag 5 november 2017

Vår byråkrati tynger ner hela vårt land.




Vackra sagor är så korta, heter en gammal svensk melodi. Texten skulle lika gärna kunnat ha skrivits i dag eftersom den är otidsenlig. Vackra sagor berättar ofta våra politiker och de slutar inte med så levde de lyckliga i alla dagar. Tvärtom har handlingarna kort perspektiv, vad de ska göra under det kommande året för det mesta. Visst har det funnits och förhoppningsvis finns visionärer som skulle kunna vara bättre sagoberättare, eftersom de ser längre bort än fram till nästa mandatperiod. Men visionärerna finns tyvärr inte bland de politiskt aktiva.

Tyvärr blandas ekonomin in i sagorna eftersom allt handlar om ekonomi, vilket de flesta politiker inte är insatta i. Att politiker är de som ska förvalta våra pengar på bästa sätt, måste därför ifrågasättas. I svepande ordalag talar politiker om hur ekonomin ska hanteras, men vet i själva verket inte hur de ska få det hela att gå ihop i slutändan.

Till och med erkänt skickliga ekonomer erkänner att vi nu är ute på okänd mark. De gamla teorierna har visat sig vara just gamla, de kom till i en tid som såg helt annorlunda ut än i vår moderna högteknologiska globala kunskapsvärld. Den gamla industrivärlden har skakats om i sina grundvalar, den nya tiden kräver skickliga välutbildade ledare som tar tillvara på möjligheterna.

De möjligheter som kommer att finnas, rimmar illa med hur industriländerna kan möta det som av många ses som ren science fiction, men som kan vara verklighet inom bara runt tio år. De som blir kvar på perrongen när tåget mot framtiden rullat igång, kommer att stå med lång näsa.

Det kan betyda att invånarnas initiativförmåga kommer att sättas på prov, någon hjälp från samhället kommer kanske inte att finnas. Det låter kanske märkligt, men staten, kommunerna och landstingen kan ingenting göra utan de skattepengar som ska fördelas. Läste senast förra veckan om hur sårbart vårt så kallade välfärdssamhälle är för ett oförutsett ekonomiskt haveri. I ett sådant fall har varken de politiska makthavarna eller invånarna något skyddsnät.

Det finns skräckscenarior som kan målas upp som skulle skrämma slag på invånarna, men något sådant kommer knappast våra politiker att måla upp utan tvärtom. Det gäller att hålla skenet uppe så länge som möjligt. Men det vi nu kan se händer i vårt samhälle kommer att bli svårt att stoppa. Av den anledningen finns risk att ett sammanbrott kan inträffa betydligt snabbare än vi kan tänka oss.

Den som sätter sig i skuld blir aldrig fri citerade Göran Persson en gång för länge sedan, och så rätt han hade. Att börja med två tomma händer och skrapa ihop flera miljoner i skulder har fått många att gå i konkurs.  Omåttligt rik kan man visserligen bli på spel, men det är inte många förunnat. Rik kan bara den bli som parasiterar på andras arbetsinsatser, den egna arbetsinsatsen är ingenting värd utan de arbetsmyror som skapar förmögenheterna. Att ha ett lönearbete gör ingen rik, den binder bara ris åt egen rygg.

Den moderna människan samlar på sig saker som de själva anser sig måste ha för att överleva och är därför beredda att låna till dessa saker. Till dess lånen är betalda är de bara delägare tillsammans med långivaren. Någon möjlighet för de som köper hus i dagens läge att kunna slutbetala sina lån under en livstid måste ses som fullständigt omöjligt.

När nu bankerna börjar bli försiktigare, måste ändå konsumtionen hållas igång. Det har fört med sig att vi nu nått det sista steget i att skaffa saker vi egentligen inte har råd med, nämligen att leasa det vi anser oss behöva. Privatleasing av bilar var knappast på tapeten bara för något år sedan.

Jag blir minst sagt konfunderad över hur människor tänker, eller om de tänker överhuvudtaget. Det är så mycket som är osäkert i vår värld, det enda vi med säkerhet vet är att vi förr eller senare dör. När det händer är vi lyckligt ovetande om, men att ta vara på livet borde därför vara en självklarhet. Istället lever många i ett ekorrhjul som troligtvis förkortar deras liv, med ständig oro över att mista vad de har.

Den som inte har någonting har betydligt mindre att oroa sig över, om man bortser tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Egentligen behöver vi ju inte mer för att överleva. En dag kanske vi tvingas leva annorlunda, det kommer framtiden att utvisa. Men som vi lever i dag, kommer vi inte att leva i framtiden. När dansen runt Guldkalven är över väntar helt andra levnadsförhållanden.

Samma sak kan man förmoda även kommer att innefatta de som valt den politiska banan. Utan att vara medvetna om det, har de sina uppdrag på nåder, eller så länge det finns pengar. Trycket att de måste visa resultat har en del redan uppfattat, att bjuda över varandra utan att kunna visa att det fungerar skapar bara misstro.

Krisen inom vården, skolan och polisen kommer att ta många år att reparera, frågan är om det ens är möjligt på grund av den politiska inblandningen. De krisande verksamheternas problem kan bara lösas av professionella, det vill säga de som är utbildade för yrket. Det är där kunskapen finns om vad som måste göras och måste därför få fria händer. Om det betyder att politiskt utsedda personer måste bort är det en inbesparing för svenska folket.

Att som Dan Eliasson tro att det går att administrera bort brottslighet, är minst sagt blåögt. Regeringens handlingsförlamning att inte sparka Eliasson, har inte bara inneburit att tid gått förlorad, utan det har även kostat skattebetalarna pengar. Men Eliasson är inte ensam om en övertro på byråkrati, det får alla politiska partier ta på sig skulden för. Vår enorma byråkrati blir det som till slut får vårt land på fallrepet, sanna mina ord.