Nu är det dags att invånarna visar vem som bestämmer.

Tiden rinner iväg rasande fart, det är i alla fall hur vi äldre upplever det. Men det har spridit sig nedåt i åldrarna, människor mitt i livet med runt trettio år kvar till pensionen upplever det på samma sätt. När vi var unga däremot släpade sig tiden fram alldeles för sakta, i väntan på att bli myndiga och själva få bestämma. Men blev det verkligen så? Det vi som unga tror ha lärt oss för vuxenlivet, blir istället en lektion i att tvingas lära av livet. Med stigande ålder lär vi oss att människorna inte är fria att bestämma över sina egna liv, det är samhällets otaliga lagar och regler gäller.

Eftersom samhället är vi alla, upplevs det som synnerligen märkligt hur vårt samhälle styrs. Enkelt uttryckt är vårt samhälle tänkt att fungera genom att ha politiska företrädare, som i sin tur skall tillvarata sina väljares intressen. Egentligen borde det inte vara några oklarheter i det, men av någon underlig anledning har invånarna (deras arbetsgivare) glömts bort i ivern att förändra vårt samhälle.

Hur det kunnat bli så fel att dessa företrädare istället kommit att bestämma över invånarnas liv är svårförklarligt. Man brukar säga att tillfället gör tjuven, så kanske är det tillfället (eller vad de förtroendevalda uppfattat som ett tyst medgivande), som fått dem att ikläda sig rollen som förmyndare. Det skulle betyda att invånarnas tystnad – att inte sagt ifrån – skapat denna överhet i form av förtroendevalda politiker.

När största partiet uppnår trettio procent, betyder det att drygt två tredjedelar av invånarna inte har något förtroende för partiet. Våra politiker har knappast ägnat en tanke åt att ju mindre stöd de har av invånarna, desto större risk för en konfrontation. Det som nu händer i vårt samhälle är ett bevis på, att den politiska styrningen lett till mottagandet av ett stort antal flyktingar, ökad brottslighet, slöseri med skattepengar och ett ökande misstroende mot vad våra förtroendevalda kan göra.

Vårt land sägs vara en demokrati, men det är inte folkviljan som styr, det är den största konstellationen av politiska partier. Hos de politiska partierna borde varningsklockor ringt för länge sedan att de politiska vägval som inte godkänts av en majoritet av invånarna, inte borde ha klubbats igenom. Inte minst Moderaterna borde rannsaka sig själva och de misstag de gjorde genom att skapa ett omänskligt samhälle. Nuvarande regering har tyvärr visat sig lika omänsklig genom de direktiv Försäkringskassan fått för att få ner kostnaderna för assistans och sjukskrivningar.

Sätter sig invånarna på tvären kan de makthavande inte göra någonting. Om de går mot invånarnas önskningar hamnar de på kollisionskurs som kan leda till otäcka saker. Det är ingen liten grupp som anser sig illa behandlade, enbart pensionärerna representerar runt en femtedel av befolkningen. Eftersom vi äldre lärt oss att politiker inte vet bäst, måste vårt politiska styrelsesätt reformeras och antalet heltidspolitiker reduceras. Hela det politiska etablissemanget är en mycket stor kostnad för invånarna, och det är ju kostnader vår finansminister, kommuner och landsting vänder på stenar för hitta.

Det som är den största faran för vårt lands överlevnad är inte en åldrande befolkning, det är vår ständigt ökande offentliga byråkrati. Vårt land har blivit så byråkratiskt på grund av politisk styrning, att det lamslår skolor, vården och polisen med flera verksamheter. Men det farligaste av allt, byråkratin har en viktig roll i det politiskt skapade kontrollsamhället. Troligen tänkt som ett makthavarnas verktyg, men som de makthavande tappat greppet om och som därför kan förhala och motarbeta politiska beslut.

Slår vi ihop alla offentliganställda rör det sig om en mycket stor del av de med ett arbete. Invånarna tvingas inte bara försörja de som står utanför arbetsmarknaden av skilda anledningar, de ska dessutom betala alla dessa människors löner och förmåner. Hur det går ihop ekonomiskt är för mig en gåta, eftersom inte ens hälften kommer tillbaka i form av skatt.

Skatter är tänkta att bekosta just skola, vård, poliser, försvaret, vår infrastruktur mm och det tror jag ingen klagar över. Men när det dras in på det invånarna betalar skatt för att få utfört och dessutom tas pengar från trygghetsförsäkringarna, anar man hur det har finansierats under åren. Tidigare hette det omfördelning, numera talar man öppet om att det måste sparas in på det invånarna betalar skatter och försäkringspremier för.

Naturligtvis är det ohållbart på sikt, det tror jag till och med våra makthavande politiker insett. Vårt land har hankat sig fram tack vare invånarnas ohejdade konsumtion, men precis som med allting annat kommer det också att ta ett slut. Knappast frivilligt av många, utan att någonting händer som verkligen skakar om vårt land, att exempelvis lånebubblan spricker. Men finansiella faror lurar överallt. När någonting händer kommer det att få en förödande inverkan, tro mig som varit med om det tidigare några gånger.

Många tänker säkert att det händer inte mig, men det är precis vad det gör. Inte på grund av ett eget misstag, utan på grund av att alla blir betalningsansvariga den dag det händer. Skall bli intressant att se hur vår Riksbank kommer att agera. Att använda minusränta har redan förbrukats, vad har då en riksbank för instrument att rädda vår stolta krona. Tyvärr inget alls, vilket inte minst attacken mot svenska kronan i början på nittiotalet visade.

Den enda tillgång av långsiktigt värde vårt land har är invånarna, men frågan är hur länge de tänker låta de politiska makthavarna göra återkommande misstag och missbedömningar. Jag vet många som lade sin röst på SD för att röra om i grytan, de har nu fått kalla fötter, efter att partiet visat sig bestå av en samling intelligensbefriade representanter ända upp i högsta ledningen. Det blev upp som en sol och ner som en oätlig pannkaka. Det blir så när smeten visat sig innehålla ruttna ägg.

Det som hänt i Amerika, England och nu Spanien bottnar i en frihetslängtan hos invånarna. De vill inte styras längre, de vill själva kunna påverka det samhälle de lever i. Det här är inte bara en utmaning mot regeringar i dessa länder, det är en utmaning mot etablissemanget som håller i alla trådar. Ett etablissemang som skyddat de rika så att de blivit ännu rikare.

Någon måste alltid betala och av den anledningen har vi i vårt fantastiska land fått uppleva ökande fattigdom, samtidigt som de rika blivit både fler och rikare. Hur kan det vara möjligt att giriga pensionsförvaltare med flera kunnat agera öppet och skrutit om sina rikedomar och lyxliv? Eftersom vår statsminister aldrig får reda på någonting, borde i alla fall vår finansminister informerats och reagerat, det är ju invånarnas pengar det handlar om. Dessa giriga personer hade aldrig kunnat genomföra dessa stölder av invånarnas pengar, om invånarna fått bestämma.