Korruption, finns det verkligen i vårt land?

Jag är gammal, född redan den första halvan av nittonhundratalet. Att visdom kommer med åldern har man ofta fått höra, men egentligen handlar det om ett långt livs erfarenheter. Av den anledningen reagerar dagens äldre mot att vår tids politiker, helt saknar erfarenhet om av vad livet går ut på. Egentligen. Har därför försökt se på de problem som finns ur politisk synvinkel.

Folk har inte insett att politiker som vistas i en och samma miljö under lång tid, uppfattar den miljön som verkliga livet. Att ständigt frotteras med likatänkande människor som format politiskt aktiva  till att vara förkunnare av den  lära de korvstoppats med. De här lärorna kallas ideologier, men eftersom alla inblandade i det politiska arbetet (med undantag av SD) blir de också arbetskamrater oavsett partifärg och ideologi.

Vad det handlar om är kamrater som måste skyddas genom finurliga skyddsnät och en trygg framtid. Att satsa på politisk karriär är som att bränna broar, det finns ingen väg tillbaka. Social kompetens räcker inte långt när det gäller att få ett arbete inom det privata näringslivet, därför måste det finnas ett skyddsnät. Folk har inte fattat att förtroendeuppdragen är är tusentals människors levebröd och det enda många politiker hållit på med.  

Det här med vänskapskorruption är egentligen någonting som funnits sedan långt tillbaka. men ordet låter inte bra i invånarnas öron. Inte heller att det förekommit inom Riksrevisionsverket och nu Statens Fastighetsverk. Ju större de är desto tyngre faller de.

Men fifflandet finns säkert inom alla de offentliga verksamheterna, när locket som tidigare flitigt lagts på nu flugit av, kan vi vänta oss vad som helst. Men svenska folket får i alla fall reda på varför deras skattepengar inte räcker till för att sjuka, arbetslösa eller pensionärer ska kunna leva drägligt.

Man kan förstå de politiker som tycker att media och folk som klagar över orättvisor förstört bilden av det fantastiska välfärdslandet Sverige. Nu skrivs det om att en stor del av svenska folket blivit fattigare, men några hundratusen pensionärer är ju inte många i det stora hela, vi är tio miljoner invånare nu. Det stora politiska problemet är invånarna, att de kräver alldeles för mycket

Det är svårt för en politiker att fatta att sjuksköterskor, lärare, ambulanspersonal och poliser sagt upp sig från sina jobb. Nu jäser det bland deltidsbrandmännen och de säger upp sig i stora skaror. I samtliga fall är det inte bara usla löner och arbetsförhållanden som har angetts som orsaken, de reagerar över den inkompetens som finns bland våra politiker.

Utgångspunkten för en politiker är att alla måste ha ett arbete för att kunna försörja sig själva och vårt samhälle. Hur tänker folk som slutar, det är ju yrken där det behövs folk och som inte finns att få tag på? Hela vår byråkrati måste ha löner varje månad, det blir ju ännu mer nedskärningar i välfärden för att få det att gå ihop..

Avhoppen har skapat problem, eftersom det tar lång tid för nya människor att bli varma i kläderna. Det kan till och med ställa till så att folk dör! Om de avhoppade tänkt efter lite, hade de insett att det kostar enormt med pengar att hyra in personal. Att alla har vi ett socialt ansvar, men det är invånarna som har det slutliga ansvaret att betala för det som blir fel. 

Man kan förstå att politiker klagar över att invånarna börjat ifrågasätta vad de håller på med, dessutom börjar nu journalister gräva i varför skattepengarna försvinner. Att vara förtroendevald utan högre utbildning och kunskaper om hur man hanterar invånarnas miljarder är inte lätt, det är en jäkla massa siffror som måste översättas till tårtbitar och staplar för att få grepp om. Om det för länge sedan borttagna tjänstemannaansvaret återinförs, kommer ingen att våga ställa upp som förtroendevald. 

Man kan säga att folk får skylla sig själva för hur det blivit i vårt land. Skyll inte på den som fått förtroendeuppdragen, det är inte meningen att de ska kunna hantera allt det nya som ställer till det. Att vilja men inte kunna är ett helsike.

Det är bara att rösta bort de som inte följer folkviljan.

Så har vi kommit en bit in på nya året, om det blir bättre än det gamla har vi inte den blekaste aning om. Med facit i hand som man brukar säga, kan man se att allt fler blivit fattiga och värre ser det ut att bli. Människor som jobbat ett helt liv kommer att få pensioner som är under EU:s fattigdomsgräns som ligger strax under tolv tusen. Många äldre fattigpensionärer har strax över hälften av den summan. Det är dags att våra politiker slutar prata om att välfärden måste bevaras, när bortåt en halv miljon människor lever i fattigdom.

Naturligtvis har inte våra makthavande haft en aning om att det var så illa ställt i vårt land. Eller vad de ställt till med. De skyller ifrån sig med att de inte hört någonting, för då skulle de ha agerat. Ja, det hade kanske tillsatts en utredning, som när den blivit slutförd, fått börja om från början igen eftersom ytterligare ett stort antal hamnat under fattigdomsgränsen. Nu varnas det för att det kommer att bli ett turbulent år, vad de som varnar menar med det.

Nåja, vad vi med säkerhet kan förutse, är att våra politiker kommer att fortsätta skylla på varandra. Moderaternas ledning börjar lida av eftertankens kranka blekhet, men har ingen lösning på hur de självförvållade problemen ska kunna lösas. Om man bortser från utspelet att samarbeta med SD, förstås. Men det löser knappast vårt lands problem som de själva varit med om att skapa. Försvaret behövdes inte och trygghetsförsäkringarna var bara bidrag som uppmuntrade simulanter och arbetsskygga. När nu Löfven anser att lagt kort ligger (att det är den tidigare regeringens problem), ska de sjuka jagas även framöver. Naturligtvis kommer räkningens dag även för nuvarande regering, men då är skadan redan skedd.

Boven i det hela är det politiskt uppbyggda kontrollsamhället, som visat sig inte alls är skapat för invånarnas bästa. Fattigdomen sprider sig och den enorma skuldsättningen riskerar att dra med sig alla i fallet. Den som inte tror att det som händer i vår omvärld inte ska påverka vårt land, bör nog tänka om. Man kan förstå den politiska oron inför vad Trump kan komma att hitta på.

Efter Riksbankens besked om att minusräntan ligger fast, visade det sig att beslutet togs efter att riksbankchefens utnyttjat sin utslagsröst. Det visar att det finns en stor oenighet inom Riksbanken om vad som är bäst för landet och invånarna. Det är knappast att få upp inflationen till två procent. Efter de senaste höjningarna av drivmedel höjs inflationen några tiondelar, lägger man dessutom till höjningar på många nödvändiga matprodukter plus det som nu händer med grönsaker, är vi snart uppe i och kanske förbi två procent.  

Med stigande priser kommer konsumtionen långsamt minska och upplåningen öka. Nästa åtgärd från riksbanken blir att dämpa inflationen, vilket då bara kan ske genom räntehöjningar.  Många lever på marginalen och hankar sig fram med nya lån så länge det går. Den här ganska stora gruppen märks inte förrän det är försent och bankerna på nytt börjar ropa efter hjälp från staten.

Att vi haft en tid då många produkter stått stilla prismässigt, har berott på mördande konkurrens. Om inte den konkurrensen funnits och många fått det sämre ekonomiskt, hade inflationen legat betydligt högre. Den oskrivna lagen om tillgång och efterfrågan har drivit upp priserna på bostäder, om det finns någonting det är ont om men folk behöver, driver det upp priserna. När drivmedelspriserna höjs, kan vi räkna med att försäljningen kommer att minska, det är så det fungerar.

Det sägs att det finns en överproduktion på mjölkprodukter, ändå stiger priset på dessa varor. Trots det är mjölkproduktion olönsam för bönderna, en ekvation som är svår att få gå ihop. Eftersom vi har en stor import av varor som det svenska jordbruket tidigare försett oss med, vad är det om har gått snett i vårt land? Enda svaret jag kan komma på är att makthavande politiker inte har en aning om, hur viktig självhushållning är för ett land.

Det som nu händer med kommande brist på sallad, gurkor, tomater med mera,  visar att självhushållning är lika viktigt som försvaret när vädret är oförutsägbart och det kan snöa på det mest osannolika platser. Men istället har förts en politik, som gjort att många bönder tvingats lägga ner. Man saknar inte kon förrän båset är tomt brukar man säga och visst kommer alla bönder som lagt av att saknas en dag. En på kort tid ökad folkmängd innebär att vi blivit mer beroende av andra länder. Det som för länge sedan kunde ses som harmlösa politiska beslut, börjar visa sig kan bli förödande för landet.

Våra makthavare brukar ofta precis som Palme, lägga sig i andra länders angelägenheter och har helt bortsett från vårt eget lands förfall. Råkade se en intervju med vår inrikesminister och uppfattade resignationen i rösten på frågan om hur kaoset inom polisen ska kunna lösas. På något sätt måste någon fixa det, men vem står skrivet i stjärnorna.

Det här visar med all tydlighet hur det kan bli när makthavande bestämmer hur det ska vara, utan att veta hur det ska utföras. Ett byråkratiskt kontrollsamhälle med massvis med "småpåvar" som tolkar order uppifrån efter eget huvud, kan inte leda till annat än katastrof. Det finns ju ingen som behöver stå till svars för sina handlingar.

Minns någonting jag läste av Torsten Tegnér om att den kollektiva jämmerkören tynger. Vi suckar över den onda tiden, men gör ingenting åt den. Det händer med andra ord ingenting om inte svenska folket ryter till att nu får det vara nog med vansinnigheter. Säger man sig vara vald av folket, ska man också fatta beslut för folkets bästa, så sker inte nu och har inte gjorts på många år.

Det finns ett gammalt österländskt ordspråk som säger: Det är slöseri med tid och kraft att av slö vana underkasta dig onödiga småting bara därför att de är små. Samma sak med politiska beslut som folk tror att de inte kan påverka. Om folket vill ha en förändring går det att genomföra på fredlig väg, det är bara att rösta bort de som inte följer folkviljan. Och det är politikers uppgift att ta reda på hur folket vill ha det.

Kan det bli värre?

Våra politiker har svårt att förstå det här med orsak och verkan. De flyktingar som kommit hit har behövt kläder, mat och husrum, vilket gett ett kortsiktigt uppsving i konsumtionen, men en konsumtion som betalats och en tid framöver, kommer att betalas med skattebetalarnas pengar. Det kommer att ta många år innan dessa flyktingar kan betala tillbaka genom att bli skattebetalare, många av dem kommer kanske aldrig att få ett jobb.

Orsaken är naturligtvis den tekniska utvecklingen, som går betydligt snabbare än vad man kunde läsa om för bara ett år sedan. Robotisering och användandet av smarta datorer och maskiner ligger inte längre tjugo år framåt i tiden, de nya teknikerna används redan. Anledningen är naturligtvis att spara in på mänsklig arbetskraft, för att kunna få bättre avkastning på gjorda investeringar.

Personal kostar inte bara pengar, de slits i ett allt högre arbetstempo och många slås ut för all framtid. Naturligtvis är det inte meningen med livet, dessutom måste man se det ur nationalekonomisk synvinkel. När många människor genom utbrändhet går från närande till tärande (som är den etikett politiker satt på pensionärer, sjuka och arbetslösa) skapas en obalans i statens ekonomi.

Det kommer med andra ord att bli problem med kassaflödet, på samma sätt som i det forna Sovjetunionen och DDR. I och för sig inte så konstigt, eftersom vårt samhällssystem i mångt och mycket liknar dessa båda länders uppbyggnad med stor offentlig sektor. Ett i längden ohållbart samhällssystem, frågan har hela tiden varit när det ska kollapsa.

Den tekniska utvecklingen är skrämmande, för friställs personal uppstår problem med köpkraften, vilket påverkar konsumtionen. I Tyskland ska Volkswagen kraftigt minska antalet anställda, orsaken till det är fiffel och båg för att tjäna mera pengar. I vårt land har inte minst bankerna bättrat på sina resultat och chefernas bonusar, genom att dra ner på personal och service, men än har de kunder kvar märkligt nog.

Nu har upptäckts en sak som följt med i utvecklingens fotspår. Pappersfakturor kostar pengar och kunder har uppmuntrats att begära e-fakturor istället. Lätt som en plätt för den som fakturerar sina räkningar, några knapptryckningar och en maskin sköter allting, Trots att det handlar om att data förs över från maskin till maskin, vill nu bankerna ha en bit av kakan, nu ska det även tas ut en avgift på e-fakturor. Nästa steg blir säkert att avgiftsbelägga automatiska betalningar. Den som har förståndet i behåll inser att helvetet snart brakar lös.

Vad som gör mig orolig är vad det här kommer att sluta. Alla länder har problem vilket betyder att det kan bli alla mot alla. Ordet protektionism låter inte skrämmande, men det betyder att länder kommer att se till sitt eget lands bästa. En naturlig utveckling när alla länder börjar få problem. Än har inte Trump skälvan satt igång, men snart så ... Trycket från invånarna får regeringar att att darra på manschetten, deras politiska framtid står på spel.

Att den gör det oavsett hur de gör, bidrar säkert till att regeringar försöker satsa på vad de tror är säkra kort. Men invånarna har redan splittrats i olika grupper och företagen har redan strategier för att flytta sin tillverkning. Många länder kan snabbt gå från att vara ett i-land till ett u-land. Vad var oddset för att Romarriket skulle falla? Det finns stora likheter mellan EU och Romarriket, allt har sin tid utmätt, och det är alltid människan som åstadkommer förändringarna.

Faktum är att världen inte har hämtat sig efter kraschen 2008. Inte heller har de politiska makthavarna lärt sig någonting av den och analyserat hur det kunde hända. Vad orsakade att ekonomiska experter skickade ut varningssignaler redan några år före av ekonomiska experter? Sannolikheten att samma sak händer igen är överhängande. Blir det Trump som triggar igång en ny global ekonomisk kris?

Som tur är har inte en amerikansk president oinskränkt makt på samma sätt som Putin. När man lyssnar på det Trump har att säga, har han inte insett det. Han har inte heller insett att han kan få "kicken" om han anses farlig för landet. Vi borde ha samma möjligheter i vårt land under en mandatperiod, för efter att par år har de som kommit till makten insett, att problemen var betydligt större än de trott och rullar tummarna i väntan på nästa val.

Under en mandatperiod är de helt i händerna på anställda tjänstemän som försvarar sina siffror med förvrängd statistik. Statistik kan manipuleras på många sätt för att få någonting att verka trovärdigt, men verkligheten brukar avslöja det hela. De förtroendevaldas okunskap och i många fall inkompetens är därför en fara för landet, genom att de fungerar som de fattar beslut om någonting de inte förstår konsekvenserna av.

Om det inte var så sorgligt och allvarligt för svenska folket, skulle man skratta åt de tafatta försök som görs av våra politiker att verka vederhäftiga. Vad landet behöver är en stark man eller kvinna med kompetens och modet att städa upp i vårt land. Vi behöver inte en massa politiska företrädare, de kostar alldeles för mycket och för inte vårt land framåt i den moderna värld vi lever i.

Man kan se det inom den högteknologiska industrin där förbättringar presenteras varje halvår. Samma sak måste ske inom politiken, att den är med sin tid och helst är förutseende för nästa steg i utvecklingen. Istället påbörjas utredningar som beräknas vara klara om två år, med utgångspunkt från dagens läge. Hur kan någon politiker skapa trovärdighet för landets framtid med dessa stenåldersutredningar?

Det är dags att vårt politiska maktsystem skrotas och att det precis som inom arbetsmarknaden anställs personer i ledande ställning efter kunskaper och kompetens. Vi kan inte ha amatörer som måste ha hjälp av experter. Det är inte ett demokratiskt styrelsesätt, det handlar hela tiden om beslut som fattas av icke bemyndiga så kallade folkvalda. Kan det bli värre? 

Hur dumma får våra politiker vara?

Osäkerheten om vad som kommer att hända med vårt land under det kommande året, märks tydligt när man pratar med folk. Alldeles för stora grupper har inte fått ta del av det välfärdssamhälle våra politiker talar om, vilket kommer att påverka hela det politiska etablissemanget. Eftersom ansvaret är kollektivt, måste alla riksdagens partier hållas ansvariga, både till höger och vänster. 

Vi vet inte hur eller när det hela började och vi vet inte när eller hur det ska sluta. Tyvärr är det allt vi har att rätta oss efter, fram till dess vi når slutet på vårt lands samhällsexperiment. För ett slut kommer det att få. Det är oundvikligt, eftersom det är människor som försöker sig på den omöjliga uppgiften, att försöka lösa alla problem  som uppstått, på grund av tidigare fattade beslut.

Låter krångligt, men alla de problem vårt land nu dras med, beror på felaktiga beslut eller att de politiska makthavarna varit drabbade av handlingsförlamning och låtit saker och ting bero. Det som hänt med flera av våra viktiga samhällsfunktioner kan liknas vid en "pyspunka", där luften sakta pyser ut och en dag är däcket platt.

Vår statsminister Löfven har sagt många underliga saker och kommit med förmaningar, men det mest kränkande för många var ändå hans ord som försvar för att ingenting gjorts åt orättvisorna: Lagt kort ligger. Det är ett så otroligt dumt svar, att det retade upp ett stort antal människor och skadan är nog betydligt större än vad vi ens kan ana.

En förtroendevalds prioriterande uppgift är att tjäna invånarna efter bästa förmåga och se till att samtliga invånare kan leva drägligt. Så är det inte i vårt land i dag, vilket antagligen är största orsaken till den misstro vi kan se mot inte minst de båda största partierna. Man upplever det som att det är dessa båda som tävlar om makten med hjälp av småpartier som stöd.

När ett parti eller flera partier som har några futtiga procent över riksdagsspärren får vara med och påverka politiken, har det ingenting med demokrati att göra, Man kan inte bortse från att regeringen bara har ett stöd av en minoritet av folket och någon ändring finns inte i sikte. Den har med andra ord inte mandat att driva igenom beslut som påverkar invånarna negativt.

Har därför full förståelse för svårigheten att rekrytera nya påläggskalvar inom politiken. Det är ju de som när den stora smällen kommer, kanske  sitter som förtroendevalda och kommer att ställas vid skampålen.

Det är många politiska misstag som gjorts under åren, man kan se hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem som ett ständigt pågående experiment. Någon konsekvensanalys som det så fint heter, har aldrig gjorts. Istället har det utgåtts från vad som måste göras för att besluten skulle kunna genomföras. Alla beslut har tagits utan tanke på hur invånarna påverkas, vilket skapat det misstroende våra politiker börjat känna av.

I sitt Jultal tycks Löfven ha blivit uppmärksammad av sina rådgivare, att vårt land inte bara består av storstäder. Tacka för det, nackdelen med storstäder som växt sig för stora, är inte bara bostadsbristen, det fungerar inte heller som så, att människor blir gladare ju fler de är tillsammans. Med överbefolkning följer också stress och irritation, vilket kan visa sig på många sätt.

Men det största framtida problemet kommer när jobben försvinner, men som Löfven viftade bort med att nya jobb kommer att växa fram, för jobba ska man kunna  göras var som helst i vårt land. De enda jobb jag på rak arm kan tänka mig växa fram, är inom jordbruket, för industrijobben blir allt färre. Vad man efterlyser är en plan B som kan sätta igång innan läget blir akut.

Regeringen tror ivrigt påhejade av entreprenörer, att med fungerande bredband även ute på landsbygden, kan människor bo varsomhelst och ska till och med kunna sköta sina jobb hemifrån. Tankegången liknar den som förflyttat massvis med folk från landsbygden, för människorna dras dit jobben finns. Visst skulle det innebära stora besparingar för företagen i storstäder med dyra kontorslokaler, men vad händer med alla tjänsteföretagen? Ändå kanske det är rätt tänk, men alldeles för sent.

Människors sätt att utföra sina arbeten kommer att förändras, det har vi både hört och kunnat läsa om. Men konsekvenserna av detta innebär också att det kommer att förändra hela vårt samhälle. Förslaget om regioner kan slängas i papperskorgen, man blir istället tvingad till att splittra de stora sjukhusen till förmån för mindre enheter som finns närmare invånarna ute i landet. En av anledningarna till det är att kostnaden för stora sjukhus, inte alls motsvarar den nytta invånarna har av dem. För en sjuk räcker ett hål i väggen till en läkare som snabbt kan ställa en diagnos.

Nu har ju för all del politiska beslut nedvärderat läkarna, för att de inte kan skriva intyg om hel, eller nedsatt arbetsförmåga och lagt det ansvaret på handläggare vid Försäkringskassan. Jag hade som förslag i en insändare att den sjuke först ska gå till Försäkringskassan för en diagnos, men har insett att man måste vända på kuttingen.

Mitt förslag är därför att handläggarna vid Försäkringskassa flyttas till sjukhusen för att skriva intygen och läkarna anställs av Försäkringskassan för att kontrollera om handläggarna gjort rätt bedömning. Nu vet vi att läkare inte är några administratörer och har inte heller utbildat sig till det. Men samma sak gäller ju handläggarna, som inte är utbildade till läkare. Det betyder i sin tur att beslutsfattande politiker inte borde lägga sig i sjukvården överhuvudtaget, deras inkompetens lyser igenom.

Ett bevis för det är den politiska lösningen på dagens problem, som är minst sagt knasiga. Regeringen och SKL har enats om att satsa 2.9 miljarder på att få sjukskrivna tillbaka i arbete, genom en ny arbetsgrupp som ska bli permanent. Tänk om det är så enkelt, att de sjukskrivna måste få vara ifred och i lugn och ro utan ekonomiska bekymmer? Att fler blir sjuka beror inte på de drabbade, det är något fel med människors arbetssituation och vårt så kallade välfärdssamhälle.

En ständigt ökande byråkrati stryper långsamt ett land, det kan historien vittna om. Om någon för trettio år sedan sagt att en dag är det inte läkarnas diagnos som avgör om du är sjuk eller inte, utan Försäkringskassans handläggare, skulle det setts som helt galet. Men där är vi i dag och det bäddar för ett rysarval 2018. Det finns inte längre några trogna väljare, men skaran av förbannade på den politik som förs växer stadigt.

 När jag kommit så här långt slog det mig någonting jag läst och som fragment av fanns kvar i minnet. Jag minns det som att politiker ska ses som förvaltare av anförtrott gods (skattepengarna) som till största delen återbetalas till dem som betalat in pengarna. Det själviskt undanhållna vissnar och förintas i deras händer. Det utgivna lever och får mening.

Dagens slöseri med våra skattepengar rimmar illa med de kloka orden. Men hur dumma får våra politiker vara?