torsdag 28 november 2013

Politiker som tittar för långt framåt, ser inte farorna som lurar mitt framför dem.

Försäkringskassans mjukare linje har fått en del att höja på ögonbrynen, andra att dra en lättnadens suck. Men tyvärr är det antagligen bara en tillfällig uppmjukning, den hårda linjen kommer att fortsätta. Det går ju inte för sig att folk är sjuka hur länge som helst. Skulle inte förundra om det finns politiker som tror att det går att besluta om en lag, som säger att ingen får vara sjuk.
Att spekulera om anledningen till den tillfälliga mjuka linjen är ingen idé, det kan vara så enkelt att personalen vid FK fått nog. För många handläggare har den hårda linjen tärt hårt på deras samveten, de har tvingats in i en ohållbar situation. Det är inget drömjobb precis att jobba som handläggare vid FK, det gäller att totalt sakna empati för lidande människor.
Hörde en chef inom FK tala om de sjuka som kunder, vilket gjorde mig förbannad. Men det finns även högt uppsatta politiker som ser landets invånare på samma sätt. Det är inte bara otroligt dumt, det visar att de inte vet vad de håller på med. I själva verket är alla som behöver hjälp av de offentliga verksamheterna, ägare till alla offentliga verksamheter. 
Vad som fått politiker och byråkraten att tro att deras uppdrag och befattningar ger dem rätten att bestämma över invånarna, är höljt i dunkel. Beklagligt nog har missuppfattningen lett till både storhetsvansinne, maktmissbruk och översitteri från både politiker och offentliga chefers sida. Alla förtroendeuppdrag ska utföras med invånarnas bästa för ögonen. Om inte, ska de som inte insett det, omedelbart fråntas ansvaret som uppdraget medför.
Den tätt sammansvetsade gruppen av politiker och byråkrater har skapat vänskapskorruption, vilket orsakat invånarna enormt med pengar. När nu offentliga upphandlingar börjat granskas, är det en stinkande dyngstack som kommit fram i full dager. Nästa granskning måste bli alla politiskt skapade jobb som ges till lojala partikamrater. Om inte det kan anses vara korruption, kan man förstå att politiker tror att korruption inte förekommer i vårt land.
För att skydda sina revir och i många fall okunskap, styrs många offentliga verksamheter med järnhand. Locket på och hot om repressalier, är mer regel än undantag, inte minst inom de offentliga verksamheterna. Naturligtvis av rädsla för att sanningen hamnar hos grävande reportrar och förs fram i rampljuset.
Okunnigheten bland makthavande politiker ute i landet är skrämmande, i många fall hänvisar politiker till att många lagar är föråldrade och inte alls i takt med tiden, när det gäller saker som kommunerna vill göra. Jodå, visst finns det lagar som inte alls passar in i vår moderna tid, men det går inte att strunta i de lagar som finns.
Det händer alldeles för ofta att kommuner och landsting skapar egna regelverk. Kommunjurister får hela tiden jobba för fullt med att hitta kryphål för just detta. Men i många fall har det struntats i den juridiska rådgivningen och följden har blivit böter. Beslutsfattarna har inte tagit hänsyn till, att det är skattebetalarnas pengar som det betalats med, vilket måste anses falla under den juridiska termen trolöshet mot huvudman.
Men i takt med att ständigt nya oegentligheter förs fram i ljuset, kommer regeringen att tvingas agera. Skulle förvåna mig om inte Kriminalvårdens generaldirektör får sparken. Om inte kommer det att ses som ytterligare bevis på vår statsministers dåliga omdöme. Det har varit alldeles för många skandaler som retat upp invånarna.
Just nu verkar regeringen kört fast ordentligt i en riktig smet. Det kan bli så om man tittar långt framåt, men inte på det som finns alldeles framför.

tisdag 26 november 2013

Arbetslöshet skapar ännu mer arbetslöshet.

Man kan med fog säga att det aldrig blir, som det en gång var. Det kommer att bli annorlunda, men vi vet inte på vilket sätt. Orsaken till det är EU, där delegaterna inte fattat vart Europa är på väg. När medlemsländernas ekonomer kom överens om att truga på krisländerna en "medicin" som skulle bota det hela, visade det sig istället ge fruktansvärda biverkningar. Anledningen till misstaget var att "medicinen" skulle sväljas av invånarna, istället för bankerna och de ansvariga politikerna.
De lånade pengarna är det meningen att invånarna ska betala tillbaka, de måste därför rätta mun efter matsäcken. Naturligtvis skulle samma krav ställts på de politiska makthavarna, det är enda möjligheten att räta upp finanserna. Den slutsats man kan dra är att politiker som medverkat till att länder hamnar i ekonomisk kris, inte ska ha någonting med återuppbyggnaden att göra.
Om ett lands byråkrati blir för omfattande, är det största hotet mot ett lands fortlevnad. Byråkratin har en förmåga att växa utan att makthavande är medvetna om det. Cameron tycks ha stångat pannan blodig mot landets byråkrati och vill skrota den innan det är för sent. Lyckas Cameron, blir det säkert flera länder som följer efter och gör samma sak.
Effekten av den höga Europeiska arbetslösheten är först och främst att miljontals människor berövats sin levnadsstandard. Konsumtionen minskar i takt med att alla dessa människor tvingas leva på och under fattiggränsen. De som tycker sig sett en ljusning i efterfrågan på varor och tjänster har inte insett, att effekten av arbetslösheten smyger sig på undan för undan. Det kan med andra ord bli värre, istället för bättre.
Många ha svårt att förstå vilken kedjereaktion arbetslösheten skapar, att det skapar nya arbetslösa. Alla företag, stora som små drabbas. Ändå fortsätter politiker hela tiden att tala om, att det måste skapas nya jobb. Men hur skapas nya jobb när företagen har fullt upp med att försöka behålla den personal de har?
Räntan är otroligt låg för tillfället och många försöker att genom lån hanka sig fram, till dess det vänder uppåt. Nu vill storföretagen att räntan ska sänkas ytterligare, de förlorar miljarder på den starka kronan. Men en svag krona gör att importvaror blir dyrare, så för invånarna kan det få vara som det är.
Men visst har företagen enorma problem, inte bara med valutakursen. När inte säljarna kan skaffa tillräckligt med order, måste företagen ytterligare se över sina kostnader. Om det går utför med de viktiga privata företagen, drabbar det också de offentliga verksamheterna.
Knappast någon makthavande politiker trodde att det skulle kunna gå så här illa. Tillfälliga konjunktursvackor har inträffat tidigare, men det har alltid vänt och tagit fart igen. Nu ser det betydligt mörkare ut genom att så många miljoner människor knappt har råd med mat för dagen. Att alla som fått det bättre senaste åren ska kunna bära upp det hela, får ses som en önskedröm.
Kanske är det som många befarar, att de forna industriländerna har haft sin storhetstid, men att den
nu är över. Undantaget tycks vara Tyskland, men inte ens det vet man med säkerhet.

fredag 22 november 2013

Politiker som brinner för att förändra, lämnar rykande ruiner efter sig.

Det är många i vårt land som börjat sin politiska karriär med ett brinnande intresse att förändra samhället till det bättre. Hos de flesta unga svalnar intresset, när de inser att förnyelse och stora förändringar, inte är vad partiledningarna vill ha. Men det går att hålla fast vid gamla ideologier och föra fram dem som nya. Moderaterna har gjort det, men den som ändrar på invånarnas sätt att leva, drar också på sig fiender.  
En förändring innebär inte bara att man får någonting nytt, man förlorar något också. Det betyder att skapar man någonting nytt och annorlunda, måste man släppa taget om det gamla. Förändrar man ett samhälle påverkas rutiner, traditioner, ja, till och med människors hela sätt att leva. Om det är någonting vi människor behöver, är det kontinuitet och den trygghet det skapar.
Att skapa förändringar i människors sätt att leva, är verkligen att leka med elden, det kan starta en brasa utan like. Kravallerna som suddade ut bilden av ett land där det inte ska kunna hända sådana saker, visar hur eldfängt det egentligen är. Det behövs bara en tändande gnista.
Det myllrar av problem i vårt land, men ingen tycks bli klok på vad de bottnar i. Kloka huvuden slås ihop, men problemen analyseras sönder och samman. Det enklaste vore naturligtvis att inhämta information i verkligheten, annars handlar det bara om gissningar. I många fall utgår de som ska lösa problemen från vad någon informerat om och som i sin tur fått den från andra.
De förändringar som skett senaste åren har inte bara rubbat det gamla trygga och invanda, det har skapat oro inför framtiden. Efter alla försämringar är det nu dags att korrigera a-kassan till den tidigare avgiften, nästa steg får vi hoppas blir sjukförsäkringen. Det finns pengar att spara in på, inte minst riksdagspolitikernas frikostiga löner och skyddsnät. Samma sak gäller inom kommuner och landsting.
Under tiden politiker har ägnat sig åt att förverkliga sina visioner och önskedrömmar, har det gamla samhället fallit sönder bit för bit. Det beror på bristande underhåll av det befintliga och det går inte att lappa ett sönderfallande samhälle med tejp och ståltråd, som en del politiker tycks tro. Problemet är helt enkelt att det nya byggts på det gamla, som fick vara kvar istället för att rivas.
Förändringarna som var tänkt att förändra till det bättre, visade sig ha en negativ effekt på många av landets invånare. Gör man samhällsändringar som invånarna tvingas anpassa sig till, istället för tvärtom, kan vad som helst hända. Att allt fler ställer sig tvivlande till vad politiker kan uträtta, är resultatet av de försämringar alla kan se.
Att våra politiker måste anpassa sig till den ekonomiska verkligheten, borde även riksdagspolitiker inse. Vem tror att svenska folket frivilligt villig betala en halv miljard till avdankade politiker?  Ja, om man bortser från politiker, alltså. Det är ju som ett slag i ansiktet på inte bara sjuka och arbetslösa, utan också lågavlönade och pensionärer.
Tjafset att höja taket för statlig beskattning gynnar otroligt många politiker, som blivit den nya medelklassen lönemässigt. Det går att räknas som medelklass utan krav på utbildning i vårt land. Om drygt en vecka får vi se om regeringen får sig en rejäl näsknäpp, någonting de borde fått för länge sedan.
Vår statsministers allt aggressivare anfall på socialdemokraterna, kan bara ses som småbarns kivande om leksaker. Att vända svart till vitt och tvärtom har fungerat tidigare, men numera retar det bara gallfebern på de allra flesta. Det har gjort att det finns många osäkra väljare som står i valet och kvalet om de ska rösta eller inte. Men det är varken sossarna eller Moderaterna som kan locka till sig de osäkra, de har tappat tron på båda partierna. 
Det är inte stöddiga översittare som har lösningarna och ska bestämma hur vårt land ska möta framtiden, det är folkviljan. Hur svenska folket vill ha det, kommer att visa sig vid nästa val. Till dess bör makthavande politiker reparera de skador de ställt till med, men det är väl för mycket begärt. 

tisdag 19 november 2013

Är dansen runt guldkalven över?

Det finns inga som helst tvivel om, att kriser växer fram ur girighet. Egentligen är det lättförklarligt, det fungerar på samma sätt som kedjebrev, girigheten ser till att hålla det hela igång. De kriser vi ser är resultatet av vad som händer, när det hela fallit på att det inte går att skaffa fler nya som satsar för att hålla det hela igång. När det hela är över finns några som kammat hem pengar, alla övriga är förlorare.
Att girigheten börjat sticka inte bara de som tvingas betala utan också Borg i ögonen, har fört med sig att blickarna nu vänts mot styrelseproffsen. Ekonomer med föråldrade kunskaper tillför inte företagen någonting, men de lever gott på sammanhållningen inom den krets de tagits upp i. Den resultatfixering som funnits har skapat vidlyftiga bonusar och personalneddragningar, under tiden de nya tillväxtländerna kapat marknadsandelar.
På det hela taget har auktoriteterna skapat en skyddad verkstad för sig själva, med arvoden som knappast är motsvarar arbetsinsatsen. Av någon underlig anledning kan man se paralleller med kommunalråds styrelseuppdrag, det är inte kompetensen som är intressant, det är hur deras kontaktnät ska kunna utnyttjas. Vårt politiskt skapade samhälle är konstruerat så att de som kommit in i maktkretsen, kan känna sig skyddade genom finurligt skapade säkerhetsnät. Lönerna bestäms inte av invånarna, utan politiskt tillsatta personer. Tillvägagångssättet fordrade att det skapades en myt, om hur politiker offrar allt för att sköta sina förtroendeuppdrag. Men anledningen var att det inte fanns någonting att falla tillbaka på som avdankad politiker. Av den anledningen skulle samhället ta hand om dem, när det var dags att lägga av. Om den avgående avgått frivilligt eller tvingats till det, skulle inte ha någon betydelse.
Med ett sådant skyddsnät är det lätt hänt att politiker får för sig att kunna göra vad som helst. Det ska till en verklig tavla för att få sparken som makthavare. Men staplas tavlor på varandra lägger sig partiledningen i det hela, partiet går ändå i första hand.
Massvis med människor som sysslar med politik, sägs ha det i blodet. Det vill säga, de har helt enkelt ärvt det politiska intresset efter sina föräldrar. Man måste se det som ett frikort in i politiken, eftersom gamla vänner till föräldrarna är de som ser till att de får en plats inom partierna. Om valet står mellan att anstränga sig för att få en hög utbildning med hundratusentals kronor i studieskulder, eller den enkla vägen som är gratis, är svaret givet på förhand. På det sättet har politiker kommit att tillhöra en klan med helt andra villkor än den övriga befolkningen.
I dag hör man mycket talas om nätverk, det vill säga ett stort uppbyggt kontaktnät, som inte har någonting att göra med partitillhörighet. Att hålla varandra om ryggen i vått och torrt. I och med att SD började ta allt större plats, har sysselsättningen som politiker blivit i all hast osäker, för många av de som levt gott på politiken. Det lutar åt en smutsig valkampanj nästa år.
Det märkliga med att när avundsjukan används för att rikta blickarna åt ett håll, visar det sig att det finns avundsjuka mot allting. Varför de och inte jag, är en fråga folk ställer sig. Till slut tröttnar alla de som känner sig utnyttjade. Den del av svenska folket som har ett jobb, orkar inte med att försörja allt fler, det har ju till och med de styrande insett. Den politiska lösningen, att fler måste i arbete istället för att dra ner på vår enormt dyra byråkrati, har därför retat gallfebern på många. Så enkelt löser man inte ett lands problem.
Att dansa runt guldkalven har varit mångas nöje de senaste åren, men det är lätt att bli yr i huvudet. Men vad ska de dansa runt när den är borta?

söndag 17 november 2013

Politiker saknar kunnighet och engagemang.

Sitter och smälter maten och går i huvudet igenom det man kunnat läsa, om hur staten och kommunerna gör allt för att spara in på utgifter. Men vem har gett dem befogenhet att dra in på det som är livsviktigt för många? I ett land där invånarna vant sig vid att det ska finnas en trygghet, kan otryggheten väcka känslor som tar sig många uttryck. Det är inte bara regeringsmakten som står på spel nästa år, snarare om hur många som kommer att strunta i att rösta. Det finns ju inget parti som bryr sig om majoriteten av invånarna, de som blivit fattigare de senaste sju åren.
Alla försämringar i vårt land, beror på okunnighet och avsaknaden av engagemang hos våra politiker, hörde jag någon säga. Och kanske är det så. Det är bara det, att det genomsyrar hela vårt samhället. Allt färre orkar engagera sig, det tar för mycket tid och kraft. Människor går till jobbet därför att de måste för att överleva, inte för att de känner sig motiverade.
Under åren har det skapats politiska sanningar som varit ämnade att lägga ut rökridåer, för att dölja hur litet de politiska makthavare kan uträtta. De senaste åren visar vad oförmågan att skapa nya jobb utmynnat i. Eftersom politikers existens måste berättigas, måste någon få skulden för det som tär på de gemensamma medlen. Det räckte inte längre att vi svenskar får gå i pension alldeles för tidigt och blir åt helsike för gamla, det måste utökas med långtidssjuka och arbetslösa..
Enklaste sättet att skapa motsättningar mellan unga och gamla, är att sprida avundsjuka. Jodå, avundsjuka har politiker alltid utnyttjat. Ingen talar öppet om att anledningen till att de unga tvingas dra ett stort lass, är politiska misstag. Pensionspengarna har försnillats under åren och orsakat att de pengar som skulle ha funnits, inte längre gör det.
Bidrag i alla dess former kallades reformer när de genomfördes. Egentligen var de följden av en alldeles för hög beskattning, som gjorde att människor med låga inkomster inte kunde ha tak över huvudet eller mat på bordet utan dem. Det behovet verkar vara lika stort i dag, men det är inte de sämst ställda som prioriteras.
Den nuvarande regeringen såg bidrag som ett rött skynke, trygghetsförsäkringarna var alldeles för frikostiga. Och många trodde verkligen på att försämringarna i trygghetsförsäkringarna skulle rädda sjuka och arbetslösa från utanförskap. När det började visa sig vilka mänskliga tragedier försämringarna orsakade, blev det svårt att försvara beslutet.
Orsak och verkan är svårt att överblicka, därför kom effekterna av försämringarna som en överraskning, inte minst för kommunerna. Socialkontorens pengar försvinner som smör i solsken tack vare att en helt ny grupp tvingades söka bidrag, de som utförsäkrats på grund av långvarig sjukdom.
Att ingen arbetsgivare anställer en sjuk person, hade tydligen inte beslutsfattarna tagit med i beräkningarna.
Varje tafatt försök att få rätsida på vårt lands problem strandar på grund av att den enkla vägen använts, de komplicerade problemen är alldeles för svåra och jobbiga att försöka lösa. Den enkla lösningen har därför blivit att anlita konsulter, för att skyla över okunskapen. Eftersom konsulter är beroende av återkommande uppdrag, skräddarsys utredningar enligt de politiska önskemålen. Anlitandet av konsulter är för skattebetalarna en dyr och fullständigt onödig lösning. Resultatet är ju givet på förhand och politikerna kan svära sig fria. Man måste se det som att politikerna försöker gömma sig bakom konsulterna.
Av de politiska makthavarna måste man kräva att de vet vad de gör, om inte ska de bytas ut. De uppbär nämligen en väl tilltagen lön, baserad på ansvar och kompetens. Men genom att anlita konsulter, medger de beslutsfattande politikerna att inte är villiga att ta något ansvar, samt att deras kunskaper inte räcker till.
Oavsiktligt har det nya politiskt skapade konkurrenssamhället fört fram vad okunskap kan ställa till med. Skolan och vården är det som framträder mest, de är själva grundstenarna i ett samhällsbygge. Om dessa verksamheter drivs av okunniga och oengagerade beslutsfattare, blir resultatet därefter. Resultatet av de okunniga och oengagerade politikerna har blivit att inte bara skolan och vården ligger för fäfot, även skolor är numera en hälsorisk för elever och lärare.
Eftersom det inte är de kunniga lärarna och sjukvårdspersonalens fel, måste det ses som ett stort politiskt misslyckande. När Björklund på nytt för fram att staten måste ta på sig ansvaret för skolan, är inte det en helhetslösning av skolans problem. Vad som kommer att hända är bara att nya politiker träder in och kommer med nya direktiv. Grundfelet med skolan är betydligt mer komplicerat, än att hitta på nya lagar, förordningar och regler.
En stor del av problemen efter att kommunerna fått ansvaret för skolan, är den administration som blivit en tung belastning för lärarna. Att lära ut till eleverna är inte det viktigaste, det är ekonomin och att kunskapskontorens kan rättfärdigas. Lärandet har inte stått i första rummet för rektorerna, de har istället blivit administratörer och ekonomiuppföljare. För kommunerna är det inte bara skolan som är i villt behov av pengar, de fattas överallt.
Slutsatsen av det hela måste bli att det rullat på, genom att vårt land levt över sina tillgångar. Det som förvånar mig är, att regeringen inte verkar bry sig om det. Istället finns tydligen förhoppningar om, att det ska rulla på ytterligare ett år.

fredag 15 november 2013

Som man behandlar andra, blir man själv behandlad.

De sista månaderna på året är en tung period för många. Det har väl med hösten och den annalkande vintern att göra. Men det finns ju inte heller mycket att glädjas över i en tid då ingen vet vart vi är på väg. Det samhälle vi tvingas leva i bättrar knappast på humöret. Mest märks det på att folk blivit griniga, det klagas högljutt över att det går för långsamt i trafiken och att köerna vid kassorna i butikerna inte rör på sig. Om det är tiden som inte räcker till, eller om folk stressar sig själva är svårt att säga.
Någon framtidstro tycks inte folk ha längre, de upplever det som att allt blir sämre för varje år. Det kan bero på att den moderna människan ständigt önskar sig nya saker, istället för att vara glada för vad de har. Den moderna människan vill ha allt för ägandes skull, inte för behovet.
Det går inte att undvika att tänka tillbaka hur det var förr och jämföra med hur det är nu. Skillnaden att vara ung i dag och för sextio år sedan är enorm. I min ungdom fanns fortfarande framtidstro i vårt land, arbetslöshet, fattigdom och krig hade vi lagt bakom oss. Jobb fanns det gott om och även kvinnorna behövdes  till olika arbeten, det blev allt ovanligare med "lyxhustrur", det vill säga hemmafruar. Fram till dess kunde faktiskt en lön försörja en familj, men den tiden är förbi.
Med två inkomster öppnades en helt ny värld. De politiska företrädarna hade stora planer på hur alla skulle ha det bra från vaggan till graven, men det visade sig bara vara en politisk dröm. Men just den drömmen förde med sig annat som ingen hade räknat med.
För att ta hand om invånarnas pengar krävdes mycket folk, det blev trogna och lojala partikamrater som belönades med fina befattningar. Befattningarna fick leva kvar, trots att Folkhemsdrömmen gick i kras. Det i sin tur förde med sig att pengarna inte räckte till och skatterna höjdes titt som tätt. Visst blev det mindre kvar efter skatt, men det var ju egentligen inte skatt man betalade, utan en "försäkring" för att alla skulle få det bättre.
Att alla skulle få det bättre var antagligen också meningen med Folkhemmet, men när det stod klart för alla att det började likna Kejsarens nya kläder, började det kallas Välfärdssamhället istället. Någonting vi alla måste värna om, därför var det häftigt att betala skatt. Ingen politisk makthavare ägnade en tanke åt, att alldeles för många avlönades utöver de nödvändiga med skattepengar.
De som genom höga skatter betalat sin "försäkring" om en tryggad ålderdom, var de som först fick känna av hur vårt samhälle i snabb takt förändrades till det sämre. De flesta hade växt upp i fattiga hem och var vana att dra åt svångremmen när det inte stod mat på bordet. Eftersom det bara förekom lama protester, trodde politikerna att de gjorde rätt.
Genom att de som tystades ner inte fick sin röst hörd och resten inte vågade säga någonting, stärktes det politiska styret. För att värna om vår demokrati måste flera vara med och fatta beslut. Ganska smart att skyla över okunnighet och misstag, eftersom det med så många beslutsfattare, inte fanns någon ytterst ansvarig. Makthavande politiker började tala om kollektivt ansvar när någonting gick snett. Och på den vägen är vi fortfarande. Det är omöjligt att i dag peka ut vem, eller vilka politiker som är ansvariga när det blir fel.
Att ta hand om invånarna kräver både utbildning och förmåga att hantera pengar. Eftersom politiker är ett tvärsnitt av folket, är det kanske för mycket begärt. Problemet är partipolitiskt av den anledningen att utbildning inte är ett krav vid tillsättandet av höga förtroendeposter, de aktiva anses kunna växa in i rollen. Massvis av de som varit med inom politiken länge, säger därför att de har social kompetens, men de har ingen utbildning som motsvarar dagens krav.
Allt fler människor har blivit beroende av sina politiska uppdrag, vilket antagligen partiledningarna insett alldeles för sent. Att rätta till det nu skulle skada hela det politiska etablissemanget, det går ju inte att svika lojala partikamrater, som vant sig vid en hög levnadsstandard. Att det är ohållbart i längden har säkert partiledningarna också insett, men vad ska de göra åt det?
För varje år krävs mera pengar för att det samhällssystem vi har ska fungera. Kritiken mot nedskärningar av det invånarna betalar skatt för att få blir allt mer högljudd. Politikernas roll i samhället ifrågasätts, de är precis som anställda inom skolan och vården avlönade med skattemedel. De har ingen som helst funktion att fylla när det gäller de arbeten som måste utföras, ingen märker om de inte finns på "jobbet". De kan inte hoppa in som ersättare när någon verksamhet är kort med personal, men kostar ändå invånarna pengar.   
Allt det här har kunnat fortgå tack vare politiska beslut. Det visar att i demokratiskt ordning fattade beslut, inte har någonting med demokrati att göra, det är bara en maktdemonstration. Men när politiker beslutar om nedskärningar av det invånarna betalar skatt för att få utfört, gör de sig själva till måltavla.
De frikostiga regler som gäller för avgående politiker kan inte försvaras. Det är inget yrke de utövat under en tid, det är någonting de engagerat sig i. Efter en mandatperiod finns inte längre glöden kvar och uppdraget har blivit en bekväm rutin som inte tillför samhället någonting. Att de uppbär lön för sina uppdrag är en sak, men efter det ska de behandlas som alla övriga invånare. Det betyder att den som ger sig in i politiken, måste ha ett yrke att falla tillbaka på.
Att en liten klick politiker avlönas för sina uppdrag kan accepteras, men det ska inte vara en födkrok livet ut på invånarnas bekostnad. Inte förvånande har politiker genom alla förändringar och försämringar av vårt samhälle blivit ett utsatt "yrke". Det har säkert sin grund i att många invånare känner sig orättvist behandlade. När politiker d för enkelhetens skull drar alla invånare över en kam, gör invånarna samma sak med politiker.
Johan Wolfgang von Goethe skrev för länge sedan: Glöm aldrig att ju sämre ni behandlar människorna desto sämre blir de och ju mer ni tror dem om ont desto mer kommer de att bli onda.
De tänkvärda orden borde våra politiker ta till sig, annars kan det ta en ände med förskräckelse. Som man behandlar andra, blir man själv behandlad.

onsdag 13 november 2013

Med ett splittrat folk, kan det inte sluta i annat än kaos.

Regering efter regering vill helst glömma bort de som gått i pension, de kostar pengar. De skattepengar som kommer in under året ska ju bekosta så mycket. Sparade pengar att ta av finns inte, pensionspengar har nämligen av politiker setts som en buffert att ta av. Pensionspengar är det som räddat vårt land flera gånger. 
Att allt fler blir äldre hotar hela samhällsuppbyggnaden, klagar politiker. Men sanningen är att en höjd pensionsåldern är ett måste, för att de själva ska få någon pension. En höjning av pensionsåldern är en kortsiktig lösning, som bara förlänger fristen för de politiska makthavarna. Vårt moderna samhälle och sättet att leva, har fått vårt land att skaka i grunden. Genom att rubba de grundstenar på vilket vårt land är byggt, finns risk att det rasar ihop inom bara några år.
Det måste satsas på ungdomarna hör man ofta politiker säga. När de säger att dagens ungdom är vår framtid, får man skrämselhicka. På vilket sätt skall alla de unga arbetslösa kunna försörja någon? Först av allt måste i så fall alla unga få ett jobb som kan försörja dem själva. Lägger man dessutom till den höga skuldsättningen hos de unga, ser inte framtiden ljus ut.
I dagens konkurrenssamhälle gäller att vara ung, frisk och stark. Men den ungdomskultur som skapats, har fört med sig att de politiska makthavarna inte vet vilket ben de ska stå på. Landets pensionärer närmare sig i snabb takt trettio procent av väljarkåren, dessutom är de inte längre partitrogna som förr i världen. De gör numera precis som alla andra, röstar efter plånboken, eller missnöjesröstar. Med sin sociala kompetens (erfarenhet av ett helt arbetsliv), kan de sålla ut vad de politiska löftena är värda. Eller rättare sagt, om de är genomförbara överhuvudtaget.
Ungdomskulturen har fört med sig att det inte längre finns radio- och teveprogram för alla, minst av allt för de äldre. SR och SVT försöker föra en ojämn kamp mot inte bara de reklamfinansiera radio- och tevebolagen, utan också det utbud som finns på nätet. Det är inte SR:s och SVT:s program ungdomarna ser på eller har i sina hörlurar.
Det är inte heller många äldre som i dag har radion påslagen, det är teven som blivit deras kontakt med yttervärlden. Och man kan förstå varför, de har växt upp med en helt annan typ av radiopratare och musik. För många äldre är det därför en glädje, de få gånger de kan höra de gamla melodier spelas på teve. Om de råkar spelas på radion vet de inte, eftersom de inte har den påslagen. Vi har alltså inte längre ett folkets radio och teve, vad de gamla vill se och höra finns inte ens med i programmakarnas upplägg.
Varför SR och makthavande politiker inte insett vilken nytta program för äldre skulle vara, är för mig ofattbart. Hundratusentals gamla människor sitter i dag ensamma och den enda kontakten med yttervärlden är hemtjänsten. En stressad grupp som under sina besök inte har tid att vara sociala, enda beviset att de varit där är fladdrande gardiner.
För att få kontakt med andra finns få möjligheter, det som används flitigast är besök vid Hälsocentraler. Det gör ingenting om de får vänta, alltid finns någon gammal bekant att prata gamla minnen med. Och sjukdomar förstås, det ger alltid uppslag till nya krämpor att söka för. Att de sedan inte har råd att lösa ut den dyra medicinen är en annan femma, Men alla dessa besök för att få träffa folk kostar enormt mycket pengar, både för den enskilde och vården.
Tänk om det kanske är så enkelt, att de gamla människorna känner sig friskare, om de får en möjlighet att lyssna eller titta på program som vänder sig till just dem. Att de på det sättet känner att de inte bara tillhör gemenskapen, utan också att dagarna blir både trevligare och innehållsrikare. Nostalgi ska inte underskattas, det är en del av livet att tänka tillbaka och minnas på ålderns höst. Hjärnan fungerar så att de trevliga upplevelserna ligger längst fram och lätt kan plockas fram, de tråkiga sakerna brukar förpassas långt bak. Gammal musik och teveprogram som väcker minnen, kan alltså vara medicinen som behövs för de gamla. Ska det vara så svårt för våra public service företag, att tillgodose de äldres behov av att underhållas?
Att jag nu gett de politiska partierna ett tips om vad som verkligen skulle uppskattas, utan att det kostar mer pengar än i dag, borde sätta fart på partistrategerna. Att det kanske till och med sparar pengar skulle ju vara en bonus. Det är ju så enkelt och okomplicerat, allt det gamla finns i SR:s och SVT:s arkiv . Eller varför inte göra en helsvensk "såpa", där humor och värme kan lätta upp den grå vardagen. Om det är rädslan för att tappa lyssnare eller tittare som styr, oroar de sig helt i onödan.
De program som vänder sig till de unga lockar inte de äldre, det säger sunda förnuftet. Däremot vet man inte om program för äldre kan locka unga lyssnare och tittare. Att överbrygga åldersgränserna och skapa förståelse för det som en gång varit, kan lägga grunden till ett nytt och mjukare samhälle. Det hårdare samhället vi fått står våra politiker ansvariga för, genom att de skapat motsättningar mellan sjuka, arbetslösa, unga och gamla. 
Den politiska kampen förs över huvudet på invånarna, de största partierna slåss om makten, de små partierna slåss för sin existens. Men när folket splittrats i grupper, kan det inte sluta i annat än kaos, och det har vi redan märkt, att vi är på väg emot.

måndag 11 november 2013

Fallet ser ut att bli tungt.

Om vi ska fungera som ett demokratiskt land, måste alla ha rätt att uttrycka sina åsikter. Ja, det var vad ledarskribenter och politiska reportrar skrev, efter tårtmarodörens angrepp på Åkesson. Många politiker har stämt in i kören, de upplever att även de själva kan bli drabbade. Osäkerheten om vad som kan hända, är någonting alla tvingas leva med i dagens samhälle.
Den allt hätskare stämningen i vårt samhälle, kan ha sin grund i att alldeles för många människor känner sig pressade. Och pressade blir de när politiker går ut och säger hur svenska folket ska göra, tänka eller tycka. Tydligen har politikerna inte fattat att det inte längre finns någon politisk rätt åsikt om hur vårt samhälle ska styras, det är invånarna som avgör det. Av den anledningen skär det sig numera, när politikerna ikläder sig rollen att styra och bestämma över invånarnas liv.
Man kan ju fråga sig med vilken rätt, makthavande politiker tror sig kunna bestämma hur invånarna ska passa in i vårt nuvarande samhälle. Den frågan har blivit aktuell genom de försämrade trygghetsförsäkringarna, som inte kan ses som annat än bestraffningar av utsatta människor. Det visar inte bara på fullständig avsaknad av empati, det visar också att många beslutsfattare inte är lämpliga för sina uppdrag.
Vad som borde gjorts för länge sedan, är att ta bort alla politiskt tillsatta generaldirektörer och landshövdingar, de har inte de kunskaper som erfordras och visar det öppet. Generaldirektören för Kriminalvården visade med all tydlighet hur byråkrater struntar i vad makthavande politiker säger. De regerar över sin alldeles egna lilla sandlåda. Inte undra på att det slösas med skattebetalarnas pengar. Efter vad som framkommit ska en sådan person omedelbart avskedas, innan han ställer till med större skada. För att kriminalvården ska fungera, räcker det gott och väl med de chefer som rekryterats på grund av sina kunskaper och meriter.
Tyvärr är det alldeles för vanligt inom vår byråkrati, att det figurerar maktmissbruk. Men även regeringen kan anklagas för maktmissbruk, det är inte politikers uppgift att skapa regler och lagar som inskränker invånarnas frihet. I en politikers uppdrag finns inskrivet i lagen, att förvalta skattepengarna på bästa sätt. Det innebär att försämringen av trygghetsförsäkringarna samt sänkning av pensioner på grund av bromsen i pensionssystemet bryter mot denna lag.
Att förvalta skattepengarna på bästa sätt, borde vara en enkel uppgift. Man fördelar helt enkelt pengarna efter det behov som finns. Som de makthavande politikerna nu gör, utgår de från de fasta kostnaderna för att hålla i trådarna som politiskt ansvariga, det som blir över fördelas. Det är en ansenlig summa som på det viset, inte fördelas till det invånarna betalar skatt för att få utfört.
Det går inte längre att mörka politiska misstag, inte heller när skattepengar används på felaktigt sätt. Massvis med kommunpolitiker använder skattepengar till att bygga monument över sig själva och partiet. Många tveksamma investeringsbeslut försvaras med, att det kommer att vitalisera arbetsmarknaden. Om inte något privat företag satsat på objektet, kan man anse det vara olönsamt.
Problemet är att politiker måste visa att de kan åstadkomma någonting som syns, för de flesta av oss människor, måste se för att kunna tro. Förändringar i människors vardag är ingenting som syns, men det påverkar deras liv. Är det så att beslut påverkar människors liv negativt, uppfattas de beslutande politikerna som någonting negativt.
Efter några års skattesänkningar för de med ett arbete, är det nu dags för alla att betala notan för festen. Kommuner och landsting tvingas höja skatten, det finns ingen annan utväg enligt de ansvariga politikerna. Ingen kan i dag säga vad som händer alla de som inte fått ta del av skattesänkningarna, de som offrats för att jobblinjen skulle kunna bli verklighet. Det är inte staten i första hand som kommer att få ta smällen, det är kommunerna.
Redan i nuläget har den kommunala servicen till invånarna försämrats så kraftigt, att det inte går att försvara en skattehöjning.  Enda lösning som står till buds, är att politiker betalar en extra skatt för att visa sitt sociala ansvar. Invånarna däremot ska betala skatt efter bärkraft, annars är vi tillbaka i det svenska bidragsberoendet igen. Jag förstår att Borg stirrat sig blind på just bidrag, eftersom de är fruktansvärt dyrt att administrera, det dubblerar kostnaden.  
Sänkta skatter för de som måste ha bidrag för att överleva är betydligt billigare. I samma veva kan man baka ihop även övriga bidrag, så skulle alla bidrag försvinna i ett nafs. Det skulle inte bara vara en förenkling, utan det avlastar också den i dag nödvändiga administrationen.
Alliansregeringen har satsat på att förändra vårt land och faktiskt lyckats. Inte på det sätt som var tänkt kanske, men så fungerar det ju här i livet. Men vem kunde tro att alla skulle bli beroende på något sätt. Det borgerliga experimentet som till en början höjdes till skyarna, är nu på väg åt rakt motsatt håll. Och fallet ser ut att bli tungt, för alla i vårt land.

söndag 10 november 2013

Det är väljarna som har makten, inte politikerna.

Så var det då dags igen och det omänskliga samhället framträder allt tydligare. Det senaste som förtydligar bilden av ett omänskligt land är att handikappade nekas ledsagare på grund av penningbrist. Lägger man till de sjuka och arbetslösa som straffas för någonting de själva inte valt att bli, är bilden komplett. Man kan förstå vreden eller hopplösheten hos de som drabbas, vad det leder till är det ingen som vet.
Någon penningbrist existerar inte, det är bara en ursäkt som de politiska makthavarna gömmer sig bakom. Om landet inte har råd att ta hand om de handikappade, har vi inte heller råd att betala vår politiker byråkrater och alla politiskt skapade jobb. Skulle våra politiker för en gångs skull försöka tänka, inser de vilka som kan tas bort, utan att vårt samhälle skulle gå under.
Låter antagligen cyniskt att inte ha någon som helst förståelse för, om många som satsat på en politisk karriär hamnar i samma sits som de trakasserade människorna i vårt land. Att de vid sjukdom är helt i händerna på en handläggare som gör sin egen diagnos. Eller att de som arbetssökande vid AF, behandlas på samma sätt som alla andra arbetslösa. Lite av att som man bäddar får man ligga. 
Om det är någonting som retar upp mig, är det att politiker ska besluta om vilka nedskärningar som ska göras. De ska inte alls vara inblandade, eftersom de är en grupp som medför kostnader för invånarna. Det är inte vårdplatser och vårdpersonal det ska sparas in på, det är administrationen och de politiska företrädarna. Nedrustningen av skolan är samma sak. Om exempelvis en lärare ska avskedas på grund av rationalisering, ska valet stå mellan ett politiskt skapat jobb, en politiker eller läraren. Vem som helst inser vem av dessa som ger bäst avkastning för invånarna.
I dagens moderna samhälle måste varje befattning innehas av utbildade och kunniga personer, inte sådana som genom rövslickande fått förtroendeuppdrag. Det är skickliga och välutbildade personer som kan föra oss framåt, de har kunskaper som krävs i den globala värld vi fått. Vår politiskt skapade byråkrati, i många fall ledd av avdankade politiker, gör att vårt land fortsätter att gå bakåt istället för framåt. 
Tack och lov är det många fler som kommit underfund med samma sak och det är dessutom personer som kan anses vara auktoriteter. Än har de inte lyckats få fram sitt budskap, men det kommer, var så säker. Det högteknologiska samhället kommer att kräva mer än vad de politiska partierna kan erbjuda.
De skattepengar som betalas in är till för många saker. Det är alltså meningen att pengarna i första hand ska gå till dessa saker, men så fungerar det inte. Myten om att fler politiker är en garanti för vår demokrati har skapat andra beslutsfattares prioriteringar. Det betyder att alla politiker och politiskt tillsatta jobb, orsakat att demokratin urholkats och att skattepengarna inte räcker till. Alldeles för många politiskt aktiva som uppbär en lön av skattepengar, är en belastning för landets invånare.
Politiker är inget yrke, det är ett förtroendeuppdrag. När invånarna mist förtroendet för att politiker kan hantera invånarnas skattepengar, kan de inte längre säga sig företräda väljarna. Politiker har lagt ner alldeles för mycket tid och kraft på att förstärka sin position i samhället, att de tappat kontakten med väljarna. Vänner och bekanta består av politiskt aktiva, det gör att kontakten med verkligheten försvunnit. Det är samma sak som att tron sig leva i ett utopiskt landsreservat, dit varken tiden eller kriser når.
Att denna miljö skapar en sned bild av verkligheten är lätt att förstå. Vad som gäller under en mandatperiod är att skapa ett så stort kontaktnät som möjligt. Detta plus att fjäska för partiledningar gör att väljarna blir allt mindre betydelsefulla. Det är inte väljarna som utser kandidaterna, det är partiledningarna.
Men vad hjälper det, om väljarna beslutar sig för att ge de gamla partierna en läxa de aldrig kommer att glömma. Det lutar åt det hållet, om de öppet kritiska kommer att göra som de säger vid valet nästa höst. Alla dessa figurerar aldrig i opinionsundersökningar, men de kommer att märkas i valresultatet. I eftertankens kranka blekhet kommer säkert många politiker då att rannsaka sig själva och inser antagligen att de inte ens kunde ana, att det faktiskt är väljarna som har makten. 

fredag 8 november 2013

Jösses, vilken soppa våra politiker kokat ihop.

Utan att vara medvetna om det, har alliansregeringens iver att förändra vårt land, förstört många människors liv. De stigande sjuktalen på grund av psykisk ohälsa, vittnar om att alldeles för många mår fruktansvärt dåligt. Orsakerna kan variera från fall till fall, men osäkerheten som smugit sig in i folks medvetande kan ha en förödande effekt. När en regering skapar otrygghet istället för trygghet, är landet inne på en farlig väg.
Av vilken anledning kan politiker genom sina beslut avgöra hur folk ska ha det? Vad vet de politiska beslutsfattarna, som inte gemene man vet? Om de skulle göra det, är det deras skyldighet att informera invånarna. Det skulle ha varit rakryggat att redan i ett tidigt skede erkänt, att satsningen på jobblinjen var ett stort misstag. 
Jobbskattelinjen är kritiserad av den anledningen, att det inte är någonting annat än ett försök att genom "mutor" skaffa sympatisörer. Med andra ord samma anledning som skapade det så kallade bidragsberoendet i vårt land. När vi nu har en ny grupp människor som drabbats av "bidragsberoende" (de som har ett arbete), hur ska de kunna avvänjas?
Den regering som kommer att sitta efter nästa val, har sannerligen ingen lätt uppgift framför sig. Hörde en fastighetsägare säga att de hyreshöjningar som aviserats, är baserade på det högre netto i plånboken som jobbskatteavdraget gett. Tja, ett par hundra hit eller dit kanske inte betyder så mycket för de som har ett jobb, men för de sämst ställda som bor i hyresrätter, bäddar det för en katastrof. Redan i dag är hyran den största utgiftsposten som många har svårt att klara av. 
Men politikerna blandar sig inte i, det är inte deras bord. Men visst är bostadsbristen ett stort problem för politikerna. Kan inte undvikas, men finns en tanke bakom, att dessa människor tvingas ut på gatan, för att de med ett arbete ska ha någonstans att bo? Med tanke på hur långtidssjuka och arbetslösa behandlas, skulle det inte förvåna.
Bostadsbristen är ett enormt problem i storstäder, men det är ingen nyhet precis. Det är politiska beslut (eller snarare okunnigheten) som skapat bostadsbristen. Nu har regeringen vaknat, men det tar tid att bygga de hyresrätter  som behövs. Hyrorna kommer knappast att bli lägre i de hyreshus som eventuellt byggs, finns det folk som har råd med de skyhöga hyrorna? Inte ens Borg tycks tänka på att boendekostnaderna påverkar konsumtionen, men det är väl för mycket begärt.
Att människor i allt högre grad drabbas av politikers beslut, bottnar i att den politiska makten är hotad. Privatiseringen har orsakat att många politiskt skapade jobb är på väg att försvinna. Dessa politiskt skapade jobb har varit säkerhetsmekanismen för hela vårt politiskt styrda samhälle.
I många fall får politikerna skylla sig själva, de har inte förstått vartåt det barkade. De offentliga verksamheternas dåliga rykte har fört med sig att duktiga medarbetare slutat. Landstingens ledningar exempelvis, har varit urusla på att lyssna. Nu måste de förlita sig till att bemanningsföretagen kan hålla dem med hyrläkare. Att många av dessa tidigare anställda av landstingen, visar hur illa det kan gå.
Det här ställer krav på landstingsledningar att anställa personer som kan organisera verksamheterna. Den politiska inblandningen i landstingens ekonomi måste reduceras till att bli marginell, den ska bara se till att verksamheterna har de pengar som behövs. Besluten om vad som behöver göras, måste tas ute i verksamheterna, det är de som ser behoven.
Mitt i alla de akuta problem som finns, hörde jag en politiker säga att de måste ha visioner om ett bättre samhälle. Visioner är ingenting som kan förverkligas i en handvändning, de är långsiktiga. Vi har inte råd att vänta och se om visionerna slår in, förbättringarna måste göras nu.
Och visst var politikern medveten om det. Det fanns redan folk som satt och räknade på vad det skulle kunna komma att kosta. För pengar skulle det kosta, som måste täckas in inte bara genom skattehöjningar, utan också kraftiga besparingar.  För att vårt nya och bättre samhälle i framtiden  ska kunna stå klart och kunna användas av alla, krävs uppoffringar av invånarna.  Han sade inte ett knyst om det gällde även honom själv och hans kolleger. Det är inte folket som är kollektivt ansvariga när politiska beslut visat sig vara felaktiga, det är beslutsfattarna.
Under tiden våra politiker sitter och räknar hur mycket pengar de kommer att behövas, växer kostnaderna som inte räknats in tidigare. Saker det sparats in på, har inte räknats in som kommande kostnader. Vi får se vad kommunerna tvingas dra in på för att ha råd att reparera de skolor som inte underhållits under åren. Egentligen är ju det resultatet av omfördelningar som gjorts under åren. En dag har alla verksamheter behov av pengar och det finns inte någonting att flytta runt. Jösses, vilken soppa våra politiker kokat ihop.

onsdag 6 november 2013

Girigbukarna är en mäktig grupp.

Alldeles för ofta blir det inte som våra politiker tänkt sig, men vad beror det på? En anledning kan vara att de politiska vägarna invånarna leds in på, för det mesta inte når ända fram. Det finns inga garantier för att ändringar i vårt all mer komplexa samhälle ska fungera, enbart förhoppningar.
Alliansen hade en lösning när den tillträdde, trodde de som röstade på dem. Men många fattade inte vad som menades med att bidragsberoendet skulle bort och alla skulle kunna gå till ett arbete. Dessutom utlovades skatteavdrag för den som jobbade och det lät bra. men det som var svårt att förstå var att de arbetslösa, långtidssjuka, halta och lytta skulle räddas ur utanförskapet som dessa saker ansågs orsaka. När det blivit känt hur människor utförsäkrats och vägrats tas in i sjukförsäkringen igen, blev folk oroliga. Och vem skulle inte bli det när nära och kära, vänner och bekanta fick göra sig av med allt och bli beroende av socialhjälp för att överleva. Hur det kan rädda folk från utanförskap måste förklaras, om det går.
Men att skrämma folk fungerar, som med de hårda sjukersättningsreglerna exempelvis. Men det fungerar knappast på de som blir allvarligt sjuka. De har fullt upp med att överleva och orkar inte tänka på följderna av sin sjukdom. Men reaktionen blir desto kraftigare den dag de tillfrisknat efter en lång sjukdom som ödelagt privatekonomin.
Moderaterna skröt vitt och brett innan de tillträdde, att det skulle skapas ordning och reda i vårt land. Ingen trodde väl att ordning och reda i statens finanser var viktigast. Men resten fick regeringen problem med, de hade underskattat hur landets byråkrati fungerar. Eller inte fungerar rättare sagt, eftersom det saknas organisation över hela linjen.
Efter sju års regerande och ryggdunkar från finansministrar i andra länder, borde allt vara frid och fröjd, istället hopar sig problemen. Trots mera pengar att röra sig med för de som har ett arbete, växer missnöjet mot den förda politiken. Vårt samhälle har blivit hårdare och kallare, brottsligheten har ökat istället för att minska.
De månader som är kvar till nästa val, slåss de olika partierna om vad eller vilka, som ska få skolan på rätt köl igen. En hopplös uppgift så länge som kommunerna står som ansvariga, de har inte pengar till varken lärare eller underhåll av skolor. Ute i kommunerna läggs skolor ner och barnen tvingas till långa resor och därmed långa arbetsdagar. Ur miljösynpunkt är skolskjutsar knappast det bästa alternativet för vår miljö, men i många kommuner finns MP med för att stödja majoritetsbeslut.
På något underligt sätt känns det som att paniken ligger på lur hos regeringen. Konjunktursvackan blev betydligt längre än väntat, de pengar som kommer in räcker inte på långa vägar, om inte någonting händer inom det närmaste halvåret. Alla miljontals arbetslösa människor är ett konsumtionsbortfall som kommer att finnas lång tid framöver. Många företag har hoppats i det längsta, men insett att de nu måste göra sig av med personal. De har inte råd att vänta längre.
Det låter inte mycket när ett hundratal personer blir uppsagda på en plats, men många platser sammantaget skapar problem. Kanske inte så mycket för staten, men kommunerna, landstingen och affärerna känner av det. Men allra värst drabbar det privatekonomin, det kan leda till att många tvingas sälja sina hus. I storstäderna slåss människor om hus och bostadsrätter, ute i landet finns inte samma efterfrågan. Risken för prisras ökar i takt med att fler hus finns till salu, än det finns köpare.
Många ekonomer och politiker har haft svårt att förstå Riksbankens nervositet över svenska folkets enorma skuldsättning. Kanske blir förståelsen bättre när Borg drar åt tumskruvarna på bankerna,  som skott sig på räntor och försämrad service. Men en regering som fått girigheten att gro, hur är det möjligt att få stopp på den? Girigbukarna är en mäktig grupp, få se om det räcker att vara finansminister. 

lördag 2 november 2013

Lever vi i ett politiskt skapat ohållbart samhälle?

Vi hör ständigt politiker tala om vårt välfärdssamhälle, men finns det verkligen? Jag har svårt att se likheten mellan ett välfärdssamhälle och ett konkurrenssamhälle, där en del lyckas och andra slås ut ur gemenskapen. Hur kommer det framtida samhället att se ut?
Tydligen är det fler än jag som börjar bli orolig, Centern har tydligen också oroat sig, inte bara för fortsatt existens i riksdagen, utan också vart vårt land är på väg. Hur ska man annars tolka deras slogan: Ett hållbart samhälle? Men hur ser ett hållbart samhälle ut och vad innebär det för invånarna? Ska man dessutom se det som att vi nu har ett ohållbart samhälle?  Jodå, många tycker det, inte minst de som är långtidssjuka och arbetslösa.  
Men även pensionärerna har drabbats vilket är märkligt, eftersom det handlar om en fjärdedel av väljarna. De om någon borde strykas medhårs, eftersom deras inbetalade pensionspengar sedan många år tillbaka i tiden gått åt till annat. Men när de kräver att få ut sina inbetalda pengar, är de en ekonomisk belastning, som minskar utrymmet att genomföra reformer.
Nu kan det ju diskuteras vilka som är en ekonomisk belastning för vårt så kallade välfärdssamhälle. Frågan borde istället vara om det är försvarbart, att så mycket av de gemensamma medlen. går åt till att avlöna politiska företrädare. Det är där besparingar kan göras så att pengarna räcker till, vad de är avsedda för.
En sak står ganska klart för alla, att som vårt samhälle varit tänkt att fungera, inte alls passar in i modern tid. Vårt land har inte råd med att måna om de sämst ställda, långtidssjuka,arbetslösa och pensionärerna. Invånarna måste lära sig att bära sina egna kostnader. Antagligen betyder det att vi kan se fram emot att alla måste lära sig, att betala för den service de offentliga verksamheterna erbjuder och helt enkelt bli kunder vid skolor och sjukhus mm. Men kan verkligen politiker ens inbilla sig, att invånarna är villiga att betala för en vara som genom skatter redan betalats? Dummare idéer har kläckts av makthavande politiker, så varför inte.
Kanske har politikerna lärt sig av bankerna. Det nya mottot för bankerna är, att kunderna ska vara glada att de finns, för att ta hand om deras pengar. Ja, inte kontanter förstås, det kostar alldeles för mycket. Det har blivit så genom att bankerna i första hand slimmar administrationen, det vill säga folk vid servicediskarna tas bort. Bankledningarna säger sig göra det för att rädda sin fortsatta existens, de behöver varenda krona de kan spara in.
Tidigare hörde man ofta politiker och fackliga ledare högljutt kräva att företagen måste ta sitt sociala ansvar när de avskedat folk. Men inte numera. Om det beror på att de offentliga verksamheterna sparkat fler än företagen vet jag inte, för då skulle det ju vara som att kasta sten i glashus. Hursomhelst sätter det nya tänkandet en enorm press de politiska makthavarna, de måste ju se till att invånarna överlever. Och faktum är ju, att det sociala ansvaret inte vilar på företagen, utan på de politiska makthavarna.
Ansvar är inte politikers starka sida, det finns många bevis för det. Och det är någonting man ofta hör nämnas, när människor står och pratar med varandra. Man märker också att inte finns någon respekt för dagens politiker, de äldre ser dem som snorungar som inte är torra bakom öronen. Naturligtvis kommer det att pratas ännu mer när det närmar sig valet, det vimlar av problem ute i landet. De problemen kommer knappast att diskuteras i valdebatterna, då är det alla löften och överbud som lyfts fram i rampljuset.
Betydligt roligare blir det att lyssna på gatans parlament, som alldeles säkert kommer att ha vilda diskussioner. Det som sedan förs vidare från mun till mun är betydligt effektivare, än en välregisserad valkampanj. På sätt och vis är det tur för politikerna, att de inte rör sig ute bland folk i den utsträckning de borde göra. För de senaste dagarna är det pensionsbromsen som fått många pensionärer att bli förbannade. Det är ju pengar de betalat in det är fråga om, men de har försnillats av personer som skulle ha förvaltat dem på bästa sätt. Det är partierna som stod bakom överenskommelsen, som kommer att stå som förlorare vid nästa val.
Så här illa var det naturligtvis inte meningen att landets pensionärer skulle drabbas, men visst varnades politikerna för vilka följder det kunde få. Går det här att rätta till och ha äran i behåll? Knappast troligt eftersom det gått prestige i det hela. Prestige är många gånger viktigare för våra politiker, än att rätta till misstag som gjorts. Det är därför vårt land blivit som det nu är. Ohållbart.