Politiker bygger elfenbenstorn.

Jag kan se tillbaka på en av de tyngsta perioderna i mitt liv och än går det inte att se slutet på den. Det är ingen tröst att vänner och bekanta ser det på samma sätt, alla har blivit en erfarenhet rikare. Förhoppningsvis en erfarenhet som skall driva på en förändring av vårt fullständigt misslyckade välfärdssamhälle och styrelsesätt.

Råkade höra Löfvens jultal där han pratade om hur viktig gemenskapen är, men under sex år vid makten har han splittrat landets invånare. Gamla gråsossar skakar bekymrat på huvudet, är karln verkligen socialdemokrat?

Vår finansminister uttalade sig att pandemins verkningar kommer att ta död på nyliberalismen. Det är i kriser det visar sig att ansvaret ligger på staten, de privata aktörerna tar inte på sig något socialt ansvar, de står bara till svars inför aktieägarna.

Privatiseringarna visar sig nu vara ett misstag, det handlar inte bara om vården och skolan, det handlar om vad som sker när invånarna blir vilsna och fattigare. När de gamla blir fler, sjukdomstiden längre och arbetslösheten stiger på grund av företag som försvinner.

Stora riken har fallit tidigare om man ser tillbaka. Kanske av samma anledning som nu, framtiden har inte legat längre bort än några kvartalsrapporter. Påhejade av regeringar har människor världen över konsumerat för lånade pengar, det har handlat om ekonomisk tillväxt.

Ingen tycks ha insett att vi skulle nå en gräns då det planade ut för att sedan bära iväg utför. Hur lång utförsbacken blir den här gången kan inte någon förutsäga. Inte heller vad många människor skall leva av för lång tid framöver.

Från att varit osynliga under lång tid har regeringen vaknat upp och vill agera överförmyndare för invånarna. Vill vår regering göra sig ovän med invånarna är de inne på rätt väg, men rätt väg för invånarna hittar de nog aldrig.

När vi nu hamnat där vi troligtvis inte skulle hamna är det inte längre Folkhälsomyndigheten som håller pressträff, utan regeringen. Var gömmer sig MP:s språkör? Trots pandemin fortsätter de i ett hörn hitta på nya skatter och avgifter på saker som folk antagligen inte kommer att ha råd med.

När det står mellan en dödlig pandemi och en kommande klimatkris är det människan i nutid som måste prioriteras. Klimatet får bli som det blir, nu väntar en tid då de politiska misstagen måste rättas till. Om inte kommer vårt land att få stora problem.

Det är nu allt som skulle rättats till för många år sedan visar på de enorma orättvisor som finns. Hur de som tänkt fel skall kunna tänka rätt är obegripligt. Det enda som lyckats någorlunda är att hålla ner sjuktalen, trots att det nog inte funnits så många sjuka någon gång i vårt land.

Det som förvånar mig är att inte arbetslösheten ligger över tio procent, men det kommer antagligen att göra en bit in på det nya året. Många företag lever på marginalen och allt fler av invånarna göt det tyvärr också. Dessutom har pandemin förändrat människors sätt att tänka, de flesta har blivit försiktigare.

Du har bara ett liv så se till att få tid att lukta på blommorna kunde jag läsa på en tavla när jag blev inbjuden till en husvagn i Amerika på sjuttiotalet. Den som ägde husvagnen hade varit chef för ett stort företag men insett att arbetet berövade honom möjligheten att leva som han själv ville.

Husvagnen hade varit hans frus idé eller snarare dröm. Att ha sitt eget krypin när de besökte barnen och att kunna välja klimat. Efter alla år i Chicago ville hon ha varmt och skönt året runt men inte på samma plats. Den drömmen tror jag finns hos många.

Det är inte alla förunnat att kunna leva så, men det skall vara möjligt att leva på de platser vi själva vill. Politiska beslut som medfört att vissa platser snart är obeboeliga på grund av avsaknaden av det som är självklart i större städer. De politiska makthavarna har helt missat att de skapat ett samhälle allt färre vill ha.

I artiklar har man nu kunnat läsa om människor som säger sig älska det de håller på med, men oförstående chefer får dem att tappa glöden. Det handlar om människor som inte är utbytbara, det finns inga omåttliga reserver att ta av. Det är när en kris uppstår invånarna inser vilka som behövs för samhällets fortlevnad och vilka som inte göra det.

Vårt land är så insnärjt i en byråkrati som inte varit förberedd på någonting. Alltid när det händer någonting är det någonting våra politiker inte kunnat se komma. Om man bortser från en kommande klimatkris vilket gjort att de nu stället fallit platt på näsan med alla ägg i samma korg och det blir äggröra av allting.

Det som nu händer visar att våra så kallade politiska företrädare inte har en aning om hur de skall hantera följderna av en kris. Det talas om återstart men det kommer att bli en lång process. Vi vet inte ens hur mycket av det vi haft kan återstartas. Man måste se det som en sanering av den överetablering det blivit. 

Det vi hade var inte hållbart, varken för staten eller invånarna. När det nu måste tänkas i nya banor är det politiska etablissemanget definitivt på efterkälken och alla utredningar kan kastas i papperskorgen. Vad de makthavande kommer att ha framför sig är ett blankt papper där förslag om hur allt skall kunna repareras skall skrivas ner. Det bäst är att riva och bygga upp någonting nytt.

Enklast är antagligen att utgå från en tid då det fungerade någorlunda och hur vårt samhälle då var uppbyggt. Det har ingenting med att uppfinna hjulet på nytt utan förbättra det så att det kan rulla i många år. Enbart att få fason på vården och skolan kommer att ta många år, om det ens är möjligt efter alla år av vanskötsel.

Ett utdrag av det Hugh Walpole skrev för många många år sedan kan förklara att det blivit som det nu är. Man kan koncentrera sig på ett intresse så att man blir immun för andra appeller, gräva in sig i ett fack så att det blir ett intellektuellt elfenbenstorn.

Våra politiker har varit fixerade vid helt andra saker än att prioritera invånarnas säkerhet både vad gäller ekonomi och det som alla betalar skatt för att få utfört. Invånarna är inga kunder eller brukare, det är deras pengar som skapar grunden för ett samhälle.

Svenska folket vet nu i alla fall vilka som gör rätt för att avlönas med skattepengar och att ett stort antal andra är en ekonomisk belastning för invånarna.

Var och en sin egen lyckas smed?

Hur är våra hjärnor konstruerade egentligen? Har försökt få svar på den frågan av sakkunniga genom att ge ett exempel. Tanken slog mig nämligen efter att sett bilden på en vacker kvinna i karriären, känna instinktiv motvilja mot henne. Jag tyckte mig bakom den vackra fasaden se en kvinna som inte drog sig för att armbåga sig fram och ge flera personer blåmärken som kunde bli kvar för all framtid.

Svaren jag fick vad ganska samstämmiga och gick ut på att det är så människan formats att bli. Inom politiken har det betytt att vi nu har fler kvinnliga partiledare än manliga. Folk i allmänhet uppfattar dessa kvinnor som mer aggressiva än de manliga och skapar olust inte minst hos oss äldre män.

Det är inte ens fel att två träter sa man förr, det våld i hemmet det skrivs om kan bero på olika orsaker. Manliga psykopater finns det gott om, men tyvärr börjar det jämna ut sig och då uppstår våldsamma uppgörelser. Pandemin visar att svenska folket inte varit förberedda på motgångar vilket påverkar psyket på många.

Det samhälle som skapats har resulterat i att de svaga går under och endast de starkaste överlever. Det är så makthavande trott skall ge ett starkare samhälle. Ett samhälle där människorna själva tar på sig ansvaret för sin försörjning och sina liv.

Inte vidare smart uträknat, att vara ung och frisk betyder inte att vara mogen att ta ansvar. MÅnga av de unga bor fortfarande kvar hos sina föräldrar, det är inte många som lyckas skaffa en egen bostad. Tur för alla de unga som mist sina jobb på grund av pandemin, men samtidigt en svidande läxa för de som lyckats få en bostad men kommer få svårt att ha råd att ha den kvar.

 

De starka visade sig inte vara det, men de gamla och svaga har mycket riktigt dukat under på grund av att de inte räknats som viktiga för det framtida samhället. Pandemin visar på ett drastiskt sätt hur lätt det är att köra över det samhällsexperiment som knappast haft stöd av folkviljan. Man kan om man så vill kalla de politiska beslut som fattats för trolöshet mot huvudman, det vill säga mot invånarna.

Ingen verkar ha förstått betydelsen av New Public Management eller konsekvenserna av de nyliberala idéer som presenterats på löpande band. För folk i gemen har det betytt att de saknar kon därför att båset är tomt. Den som skulle haft hand om det har haft fullt upp med annat så kon dog.

När någonting händer, må vara en pandemi eller en finanskris, visar det sig att alla är sårbara, ung som gammal. De människor som försökt forma sin egen framtid, inte minst skådespelare och artister av alla de slag, är beroende av andra människors pengar, de som är villiga att betala för att se och höra 

En klimatkris är lätt att skrämma folk med, men att ett virus skulle kunna påverka både företag och privatpersoner fanns inte på kartan. Därför har det skapats ett kortsiktigt samhälle där bäst före datum gäller. Många av de yrken som växt fram har med den snabba tekniska utvecklingen att göra, där platsar inte många som passerat femtio. De jobb som kräver lång erfarenhet lockar inte de unga, de är ivriga att tjäna pengar för att kunna leva livet.

För många är det vad deras uppväxt handlat om, de har vant sig vid att alltid kunnat få pengar till kläder, elektronikprylar, till och med mopedbilar att åka till skolan i. Det är vid skolorna det går att se skillnaden mellan familjer med god ekonomi och de som tvingas leva under helt andra förhållanden. 

Nästan alla är eniga om att uppväxten präglar resten av livet. Om en stor del av de unga växer upp och med avundsjuka ser hur en del av klasskamrater har det, kommer de en dag att kräva förändring. En del sätter upp mål att tjäna mycket pengar för att en dag visa upp sina skrytprylar, andra väntar på den dag de får känna skadeglädje när det går åt helsike för de som haft det förspänt under ungdomstiden.

Var och en sin egen lyckas smed sa man förr. Så har det inte fungerat i vårt land, tvärtom har det skapats hinder för att kunna vara det. I vårt land är det vänskapskorruption som leder till trygga anställningar och ett lyxliv som pensionär.  Att vara egenföretagare ger visserligen en form av frihet, men avsäger sig social trygghet, trots att det som blir kvar efter skatt på en hundralapp inte ens är hälften. Vad deras skatter går till frågar sig många.

Pandemin ser ut att bli sista spiken i kistan på nyliberalismen sa vår finansminister. Kanske sagt i eftertankens kranka blekhet, det är knappast traditionell socialdemokratisk politik som förts de senaste sex åren. Nyliberalistiska förespråkare har funnits även inom partiet, de har inte haft bättre förstånd.

Vad som hänt är att skattebetalarna utöver så kallade politiska företrädare även ser till att riskbolag kan samla på hög i skatteparadis. Man talar om svarta hål i landets gemensamma skattkista, men en bättre beskrivning är att botten gått ur på grund av makthavarnas inkompetens.

Nyårsönskningar brukar inte slå in, men min önskan är att de politiska företrädare som har del i att vårt land blivit ett dårarnas paradis, få känna på sin egen beska medicin de tvingat på invånarna under så många år. Det är inte över när pandemin är under kontroll, det är då det måste städas upp. Naturligtvis blir det invånarna som får göra det, vem annars?

God Jul och Gott Nytt År till alla.

Litet land, stora bekymmer.

Långt före pandemin var det uppenbart att så kallade auktoriteter ofta hade fel, för att inte tappa ansiktet har de  tvingats anlägga moteld mot all kritik. Det “vanligt” folk kunnat se och därför dragit andra slutsatser, var inte alls som det såg ut. Forskning sker med bidrag, enbart det en grund för misstroende. Man biter inte den hand som föder.

Utbildningssystemet är märkligt, brister i språkkunskaper upptäcks vid högskolor och universitet. Men vad värre är, fritt tänkande motarbetas istället för uppmuntras. Utbildningen är toppstyrd och inte avsedd att utveckla de unga.

Boven i dramat måste anses vara det byråkratiska tänkandet som tvingat läkare, lärare med flera att bli administratörer. I en värld som kräver förenklingar kan det inte ses som annat än ett försök hos en privilegierad elit att hålla skenet uppe.

Den tekniska utvecklingen är på väg att skapa någonting som rubbar de överenskommelser som finns mellan arbetsgivare och löntagare. Gruppen frilansare utan anställningsskydd har växt senaste åren, viktiga yrken som läkare, sjuksköterskor, lärare med mera har medvetet nedvärderats genom politiska beslut.

Politiker och de som försvarar det som händer måste vara både blind och döv hör man ofta. De som säger det är människor som känner sig utnyttjade av det samhälle som växt fram. Felet är ett samhälle som inte är skapat för invånarna, det bevisar inte minst hanteringen av pandemin där många gått en för tidig död till mötes. 

Man slås av känslan att Invånarna ses som ett nödvändigt ont, för att genom skatter, avgifter och konsumtion hålla det allt mer komplicerade samhället igång. Att vårt land nu ses som ett avskräckande exempel i vår omvärld beror inte bara på hanteringen av pandemin, det ifrågasätts hur landet styrs och hur invånarna behandlas. 

Hur en nettobetalare till EU kan ha ett växande antal hemlösa, fattigpensionärer och sjuka människor som utförsäkrats skapar naturligtvis en negativ minst av allt smickrande bild av vårt land. Istället för att hålla ner sjuktalen är det administrationen och byråkratin som skall hållas på en minimal nivå, det är de som skapar flaskhalsar och onödiga kostnader.

Hörde en intressant kommentar för några dagar sedan som belyser hur det kunnat gå så långt att folk plötsligt engagerar sig. Så länge det inte berörde mig brydde jag mig inte, men nu har jag själv råkat ut för hur bedrövligt det är och är fly förbannad. Vad det handlade om var hur personen blivit bemött av Försäkringskassan.

Illa behandlade av handläggare vid Försäkringskassan är ingenting nytt, det har pågått de senaste tio åren. Det har blivit värre med åren, det blir så när ingen vågar ta tag i någonting där de politiska partierna har svårt att komma överens. För att rädda sitt eget skinn kommer de politiska partierna att tvingas krypa till korset, men under tiden fram till dess kommer nya offer att skördas.

Ett första tecken på att vårt samhälle är på väg att förändras är Liberalernas djupdykning. Om partiet åker ur riksdagen skall det ses som ett bevis på att ingen längre kan leva på gamla meriter. Partiet har stelnat i ett ideologiskt tänkande som inte passar in i dagens samhälle. De frågor som politikerna tror är viktiga för invånarna har de större tagit till sig.

Vad som är viktigt ändrar sig i takt med att saker och ting händer. Att som Palme en gång sa att man måste ta ett helvete i taget fungerar inte, det är akut på så många områden samtidigt. Nackdelen med hur en regering för att vinna tid och skjuta på viktiga beslut genom att tillsätta utredningar gör att det hinner bli ännu värre.

Hos många av S företrädare ses Palme som en husgud, men ingen tycks ha lyssnat på vad han egentligen sa. Genom sig själv känner man andra är ett svenskt uttryck, det är många år sedan Palme sa att det aldrig skulle fungera att blanda upp svenska folket med personer från andra kulturer. Resultatet av att göra det ser vi nu och värre blir det.

Det intressanta med vad som kommer att hända efter pandemin är hur folk i gemen börjat tänka. Kommer de att nöja sig med politiker som på grund av beslutsångest lämnar över knepiga frågor på utredningar. I dessa utredningsgrupper finns personer som är precis lika okunniga och har dessutom som utgångspunkt någonting som varit men inte längre är det.

När politiska makthavare inte själva har kunskaper om vad som måste göras, måste opartisk expertis kallas in. Det betyder välutbildade människor med erfarenhet av inte bara organisationsfrågor, utan även ser på konsekvenserna. Det är någonting bevisligen inte politiker klarar av.

På många punkter är i dag vårt lands byråkrati det mest oorganiserade i de utvecklade industriländerna. Den ena myndigheten vet inte vad d en andra gör trots att alla myndigheter borde vara synkroniserade. Andra ser det, men inte det politiska etablissemanget som har fullt upp med att slåss om makten.

Vårt land är alldeles för litet för att ha så många olika politiska partier var det en som sa. Kanske är det så, de små partierna har gjort mer skada än nytta genom att de som tack för hjälpen fått igenom saker som aldrig skulle gått igenom om folkviljan fått styra. Med bara två partier att välja mellan skulle det bli betydligt enklare för folk att ta ställning.

Om vi går tillbaka i tiden och ser på det som lett fram till den politiska soppa vi har idag, kan till och med en röst på ett litet parti ge möjlighet att påverka invånarnas levnadsvillkor. Så var det knappast meningen att det skulle bli, det finns erfarenheter att hämta från inte minst Italien med flera. Nästa val kommer att innebära samma politiska rävspel som de senaste två, men det kan vara droppen för många.

Än så länge är vi mitt uppe i en förändring då ingen vet hur det kommer att se ut framöver. Många av de saker vi vant oss vid och sett som att alltid funnits kan vara borta. Vad vi nu får är en lektion i alltings förgänglighet, det vi har kan vara borta i morgon. Det behövs inte mycket för att den värld som skapats faller sönder och samman.

Risken för en ny finanskris ökar i takt med att pandemin håller världen i ett järngrepp. Nu står hoppet till det vaccin som förhoppningsvis skall få bukt med det eländiga viruset. Men skadan är redan skedd, miljontals människor har ett förlorat år att se tillbaka på. Ingen vet hur det normala kommer att se ut, men det är bättre att vänta sig det värsta eftersom om det inte händer, kan det ses som en ljusglimt.

Störst vinner.

Det började med att etanol skulle ersätta bensin, men det slog aldrig igenom trots subventionering, att byta bil krävde att ekonomin tillät det. Inget problem för beslutsfattarna som därför utgick från att alla hade råd till det. Nu blandas etanol med bensinen vilket får fordonen att dra mera bränsle, vilket orsakar fördyring som belastar familjeekonomin för många

Samma misstag görs nu genom att subventionera eldrivna fordon, men den stora allmänheten kan inte dra nytta av detta. Det rör sig om ett par årslöner netto efter skatt för de med låga löner och mer än det för pensionärer, arbetslösa och de med sjukbidrag. Återigen har de beslutsfattande tittat på sina egna kontoutdrag och kommit fram till att alla har råd.

 

Tycks vara svårt för beslutsfattarna att förstå att det handlar om pengar för att kunna genomföra det de makthavande räknat ut. Pengar utöver de fasta levnadskostnaderna har inte många som tvingas använda sina fordon för att ta sig till jobbet, för att skjutsa barn till förskolan, fritidsaktiviteter eller göra inköp. Det är det samhälle vi har och det motarbetar hela satsningen på eldrivna fordon.

Om de makthavande utgått från att folk skall låna pengar för att kunna åka miljövänligt faller det på att ett mycket stort antal människor inte är kreditvärdiga, de tvingas fortsätta åka i sina gamla bilar till dess drivmedlet på grund av skatter blir för dyr.

När den dagen kommer drabbas troligtvis barnens fritidsaktiviteter och affärer utanför stadskärnor tvingas slå igen. Många tvingas sluta arbeta eftersom det kostar alldeles för mycket att pendla till jobbet. När det kostar för mycket att arbeta och familjeekonomin raseras blir staten tvingad att ta hand om dessa människor. Det är staten som genom beslutsfattarna ställt till att det kunnat hända.

Kan inte för mitt liv förstå hur ambulanser, taxibilar och distributionsfordon skall kunna vara eldrivna. Vad hjälper om det kommer att finnas laddstolpar utefter vägarna, vad händer om en ambulans under färd till sjukhus drabbas av urladdat batteri? För mig verkar det som om alla de som förespråkar elfordon glömt bort hur det fungerar i verkligheten.

Pandemin är en påminnelse om att aldrig ta ut framtiden i förskott, det gäller inte minst saker som mest får ses som en vision om det framtida samhället. För att ett samhälle skall kunna leva vidare gäller det att hålla invånarna vid liv, det är nämligen de som är viktigast.  

De politiska partierna tycks inte ha fattat att det finns ett före och efter pandemin. VI har inte den blekaste aning om hur det kommer att se ut om ett år. Förändringen sker i takt med att pandemin fortsätter styra den verklighet vi tvingas leva i.

Har svårt att se hur någon skall kunna planera för någonting som än så länge måste ses som en olöst ekvation. Det kan tvinga de politiska makthavarna att improvisera, helt enkelt börja tänka utanför ramarna. Det som en gång varit kommer inte längre att vara det, det är så man måste se den tid som kommer efter pandemin.

Det är nu konsekvenserna av tidigare fattade beslut dras fram i rampljuset. Det är nu vi kan se hur ohållbart ett tjänstesamhälle faktiskt är. Det är nu det gamla uttrycker att man inte saknar kon förrän båset är tomt fått en innebörd. Valfrihet har skapat en konkurrens som skapat fler företag, men de slåss om samma antal människor.

Av den anledningen sågs invandring och flyktingmottagning som frälsare, det skulle ju bli fler konsumenter. Ingen tänkte så långt att denna konsumtion betalas med pengar ur den gemensamma kassan. Det vill säga den kassa svenska folket via sina skatter betalar in för att staten och de offentliga verksamheterna skall kunna utföra tjänster i utbyte.

Det land vi har i dag är resultatet av ett politiskt misslyckande utan like, men än har vi inte sett de värsta konsekvenserna. Den ökande kriminaliteten är bara början, det finns många som kommit till vårt land för att skapa egna revir i form av klaner.

Hos våra politiker är det enorm skillnad mellan ord och handling, inte minst hur den ökande kriminaliteten skall stoppas. Vår justitieminister som utan problem kan passera under radarn, verkar insett att de kriminella inte skyr någonting. Inte ens livvakter ger något skydd när det kniper. En tolvåring kan dra upp en pistol och skjuta på order av någon.

 Det är så vårt land blivit tack vare att svenska folket aldrig tillfrågades. Av vilken anledning stod våra politiker och välkomnade flyktingar? Tydligen insåg de inte att problemet lades över på invånarna. Vem skall nu ta hand om alla dessa som kanske aldrig kan försörja sig själva? Den frågan måste våra politiker noga tänka igenom, det börjar handla om deras existensberättigande.

Av vilken anledning skall vi ha politiska företrädare? De följer pliktskyldigast sina partiledningar som inte har en aning om vad deras väljare vill att vårt samhälle skall fungera. De politiska företrädarna och deras väljare har aldrig stått så långt ifrån varandra som nu. Det är dags för en reformering av vårt politiska styrelsesätt.

Kanske skall vi som en föreslog ha val där de små slås ut och till sist de två största får slåss om att få majoritet. Det blir ju faktiskt som nu med små stödpartier, men där invånare som av olika skäl lagt sin röst på de små, får möjlighet att välja vad de anser vara bästa alternativet. Den politik som skall föras är den partierna gått till val på och skall därför gälla. Det skulle få svenska folket att tänka till både en och flera gånger.

Vart tog socialdemokratin vägen?

Vart tog socialdemokratin vägen? Den frågan ställer sig många äldre som minns hur partiet var för sjuttio år sedan. Nu har tillkommit en ny grupp, de som osjälviskt i försök att rädda liv blivit smittade och som tack blivit utförsäkrade. Fram till dess har även deras privatekonomi påverkats.

Vi äldre bar med oss erfarenhet från en fattig uppväxt och ett världskrig som precis som den pågående epidemin tvingade invånarna att gilla läget som man i dag säger. Nästan alla satt i samma båt vilket skapade det man kallar solidaritet, man ställde upp för varandra.

Den sammanhållande länken var socialdemokratiska partiet. Dåtidens makthavare insåg hur viktig underhållning för folket att hålla modet uppe. Skådebröd åt folket var ett gammalt recept att använda, men vi var inte ensamma om det, inte minst Amerika och England gjorde samma sak för att höja stridsmoralen.

Vid den tiden fanns ett livskraftigt SSU som såg till att ungdomar med ett minimum av pengar kunde roa sig. Det utmärkande var att politik inte var det viktigaste, det var att ge de unga framtidshopp. Tillsammans är man starkare och det budskapet tog de unga omedvetet till sig.

Det lade grunden för de lojala väljare partiet haft fram till Göran Perssons tid då ideologin fick stryka på foten för att rädda staten och bankerna. Det är den politiska förändringen som skapat den politiska oro som finns och gjort invånarna vilsna. När de politiska budskapen drar åt olika håll istället för åt samma håll, funderar invånarna vad ända in i helsike de så kallade förtroendevalda håller på med.

Vem har rätt och vem har fel? Den frågan har folk börjat ställa sig efter vad de kan se och uppleva hur vårt samhälle förändrats. Protester mot hur pandemin hanterats kan man förstå eftersom det dagligen kan läsas och höras genom våra media. Inte ens utomlands blir experter kloka på hur vår regering hanterat pandemin.

Men även ute i kommunerna jäser det och många kommunpolitiker har fått en blåslampa i baken när det gäller skolan och nu även bakläxa för äldrevården. Det är inte konsulter och anställda tjänstemän som med ekonomisk utgångspunkt skall lägga fram beslutsunderlag, det är invånarnas behov och hur de vill ha det.

De unga bryr sig inte om Löfvens predikningar, de följer och lyssnar på influencers som manar dem: Kör på bara, livet är kort. Vårt lands stora problem är att de unga inte har någon som helst respekt för politiker och det med all rätt. Inte ens de äldre har det efter år av svikna löften och idiotiska beslut.

I en tid då inte ens experter är överens, hur skall då så kallade politiska företrädare kunna få grepp om kriminaliteten, invandring och flyktingar som kommer till vårt land. Allt beror på de felbeslut som lett fram till att en stor del av svenska folket utöver att ha blivit fattigare, också splittrats av de olika åsikter som finns. 

Vårt land är inne i en förändring av butiker och företag, redan gapar många skyltfönster tomma och firmabilarna på gatorna har blivit färre. De kapitalsvaga är de som först tvingas ge upp, men nu minskar även de stora butikskedjorna ner antalet butiker. Invånarnas nya köpvanor kommer knappast att ändras efter pandemin.

Naturligtvis har även invånarna påverkats, inte minst alla de som jobbar inom vården som fått uppleva den tragiska pandemins verkningar på nära håll. Någonting de kommer att bära med sig under lång tid framöver, kanske aldrig kan skaka av sig. Knappast uppmuntrande för dessa att höra att pandemier kan bli någonting vi får leva med.

Men våra politiker tycks inte märka av pandemin. Läste att Ebba Usch Bush som en äldre kvinna kallade henne, fortsätter att sätta åt en gammal man om en åtråvärd fastighet med sjötomt. En sjötomt är grejer det i dagens läge, det visar att man har pengar. Hon är säkert medveten att hon pratat omkull honom, men det skiter hon i. Denna partiledare är tydligt maktberusad, ve och fasa om hon skulle hamna i en regering.

Varför alla partier tydligen tror att kvinnliga partiledare skall ge bättre opinionssiffror är svårt att förstå. Liberalerna gjorde en dundertabbe i sitt val av kvinna, de äldre kommer inte ens ihåg vad hon heter. Bara att hon har en skrikig röst som skär i öronen. Men sen är det där med att vara liberal förstås, det fattar ingen vad det går ut på i dag. 

Kvinnor är aggressivare i debatter men det är knappast en fördel när folk slutat lyssna på politiker. Det är på nätet det händer och det gäller att få så många tummen upp som möjligt. Följare ger pengar och många av de som har sin inkomst från dessa är villiga att dela med sig om de mest smaskiga detaljer. Ju smaskigare desto fler följare.

Det är ju så Trump skapat sin image. Hans ego har växt i takt med att folk svalt hans rövarhistorier. Vad det kan leda till när människor sväljer det som sägs med hull och hår är att allt brakar åt helsike en vacker dag.

Nåja, det brakar nog åt helsike i alla fall. Det hållbara samhället var en önskedröm, eller snarare vad lobbyister sålt in hos våra så kallade folkvalda i riksdagen. Vad som blir kvar när röken lagt sig efter pandemin är vi lyckligt ovetande om.

Tidigare turistparadis kommer inte att kunna kännas igen. Massvis med hotell, barer, restauranger och affärer har konkursat redan nu. De kvarvarande tappra klarar troligen inte ett halvår till så vad kommer att bli kvar? Ingen vet om det stora antal som tidigare reste har råd i framtiden, de som kommer att ha pengar ger knappast ett myller av turister.

Inte undra på att man tappar sugen eftersom det inte finns någonting att se fram emot. Det är ju det som berövats människorna genom pandemin och på det väntar den tekniska utvecklingen med smarta maskiner. När vi åter får träffas i större antal kanske det dyker upp kurser i att umgås eller skratta, det har folk glömt bort hur man gör. Men folk är uttröttade och ingen orkar ens skratta åt våra politiker trots deras skrattretande uttalanden.

Det som borde oroa våra politiker är de restriktioner som gör att människor inte kan umgås Många har suttit ensamma under lång tid vilket gett dem tid att tänka. Skrev för många år sedan ner någonting tänkvärt skrivet av Ernest Dimnet. 

Konsten att tänka är konsten att vara sig själv och denna konst kan endast läras om man är för sig själv. Ensamheten kommer vårt medvetande att klarna.

 

Hur många som kommer fram till att det inte ens är värt att rösta på de politiker vi har är en tanke som leker. Kanske dags att svenska folket utnyttjar sin röst att inte lägga sin röst. Blir det många som inte gör det, kommer inte våra politiker ha mandat att ens bilda en regering. Om det bara är de närmast sörjande partimedlemmarna som röstar, kommer kanske valet att ifrågasättas som det nu görs av Trump. Det kan bli så när politik handlar om bluff och båg

Har hoppets låga släckts?

Det är minst sagt märkligt att våra media riktat en så stor uppmärksamhet på valet i Amerika. Av valet blev en soppa liknande den vi fick efter förra valet. Inte på grund av utgången utan att sittande president vägrar erkänna sig besegrad. Att regera vidare utan mandat kan nästan ses på samma sätt, det var ju vad som hände i vårt land efter valet.

Visst har Biden vunnit men kan tvingas till samma kohandel som Löfven om republikanerna behåller makten i senaten. Därför finns säkert fler än jag som nu är dödstrött på någonting som är amerikanska folkets huvudvärk, vi har vår egen så det räcker och blir över.

Den som lyssnar på vad folk pratar om, drar slutsatsen att vårt politiska styrelsesätt skadar mer än det gör nytta. Det makthavande politiker beslutar om är inte vad invånarna vill ha, men det kan ju inte bli annat när inte invånarna blir tillfrågade. Inte ens på lokal nivå vet makthavande politiker hur invånarna tycker och tänker.

Det är först när beslut tagits eller lagts fram för beslut som det visar sig i form av protester. Det handlar inte om för sent skall syndaren vakna, det handlar om överrumpling och i många fall att ställas inför fullbordat faktum.

Det verkar som om S är villig att förlora väljare för att få behålla makten, både på riksplanet och de orter partiet fortfarande är störst. Men så dum kan väl ändå inte partiets företrädare vara? Om man ser till hur partiet sviker både de trogna väljarna och sin ideologi finns tvivel om att det verkligen är så.

Den ekonomiska och sociala orättvisorna är ingenting att leka med, inte heller det misstroende för vad våra politiska företrädare verkligen kan göra för invånarna. Mitt i en allvarliga pandemi, kohandlade vår statsminister om hur det skall bli med las. Den frågan hade varit lämplig att ta upp när vi vet hur många jobb som försvunnit. Det är ju långt ifrån solklart vilken skada pandemin orsakat, vi kanske inte sett det värsta än.

Den svenska modellen har verkligen hamnat i blåsväder. Förmodligen därför att den kom till i en tid som såg helt annorlunda ut, men vem gynnas egentligen av den? Vad det i grunden handlar om är en uppgörelse mellan ett vid den tiden starkt LO och arbetsgivarna. Det har hänt mycket sedan dess, faktum är att det inte ens finns några likheter. 

Regering efter regering har omhuldat det här men inte minst arbetsmarknaden är nu så komplicerad att det Centern vill kommer att komplicera det ytterligare. Naturligtvis inte om man ser till nyliberalt tänkande, men nyliberala idéer passar inte in i det samhälle vi får efter pandemin. Det om något kan man verkligen förutsäga eftersom arbetslöshet är någonting vårt land tvingas leva med många år framöver.

Hur skall man kunna driva en arbetslinje när smarta maskiner tar över traditionella jobb och då inte minst de som rör administrativa arbetsuppgifter. Det är någonting de smarta maskinerna maskinerna klarar betydligt bättre och snabbare. Bankerna har insett det och snart finns kanske bara bankernas huvudkontor kvar. Vad de skall göra på huvudkontoren om kunderna lämnar bankerna är en fråga bankernas ledningarna får ställa sig själva.

Tror inte vi kan bilda oss en uppfattning om hur mycket som förändrats på grund av pandemin. Det är inte en knäpp på näsan regeringar och de stora företag nu fått, det är en rejäl dagsedel. Från att allt gått på räls spårade plötsligt allting ur, ingen var förberedd på att någonting så världsomfattande skulle kunna hända.

Kan förstå paniken hos många länders styrande, monument över sig själva ryker all världens väg och de styrande ställs inför uppgiften att rädda vad som räddas kan. Inte det lättaste efter en mycket lång tid ha tittat på ekonomiska tillväxtsiffror. Statistik blir knappast en trevlig läsning för många makthavande politiker, att jämföra vad som en gång var med hur det blivit kan vara deprimerande.

 

Värre ändå är det för politiker på regional- och kommunnivå som får fylla på med rött bläck när statistiken skall skrivas ut. Senaste jag läste var att ett års nedgång av det slag vi får uppleva, tar tio år att återhämta. Men det fanns även en brasklapp att det skulle bero på hur snabbt de smarta maskinerna tas i bruk av företagen. 

Även regeringen tycks ha insett att vi går en mörk tid till mötes och då är det inte vintermörkret som åsyftas. Naturligtvis har det här orsakat stor skada för landets företag, stort som litet. Man måste snart våga ställa sig frågan vad som kommer att finnas kvar.

Om jag inte tar alldeles fel kommer vi att se en ökning av antalet fattiga, många av dessa har trott på framtiden och skuldsatt sig upp över öronen. Många familjer är beroende av att båda arbetar, om en mister jobbet rubbas hela privatekonomin. Det är i ett läge då det händer oförutsedda saker som påverkar privatekonomin en ekonomisk trygghet för invånarna är så viktig.

För staten, regioner och kommuner är det ett gyllene tillfälle att skära ner på administrationen, vår enorma byråkrati och politiskt tillsatta chefer över anställda sådana. I vårt land har genom den politiska styrningen blivit lite som kaka på kaka. Tyvärr även många som upptäckts med handen i den gemensamma kakburken.

Vänskapskorruptionen är vitt utbredd, inte minst när det gäller tillsättning av tjänster och lönesättningar. Det handlar i dagens läge om svindlande månadslöner för i alldeles för många fall inkompetenta personer. Vi måste ställa krav på att de politiska företrädarens löner är rimliga. De kan inte hänvisa till att de har betalt för sitt ansvar, det har de inte när det kommer till kritan, då är ansvaret kollektivt.

Många längtar efter kompetenta personer som säger sig vilja ta ansvar för att räta upp landet. Vad som krävs är hårda nypor när det gäller de som skall utföra sina uppdrag i invånarnas tjänst. Trots att SD slår på trumman för hårdare tag är det inte deras hjälp svenska folket behöver, det behövs erfarenhet av hur allt kan räddas genom rationaliseringar. 

Vårt land drivs numera efter företagsmässiga principer av personer som inte har en susning om hur man driver ett stort företag. Staten är ett jättestort företag, men även regioner och kommuner har enorma skatteintäkter att röra sig med. Så stora att många bypolitiker inte kan få grepp om pengarna de beslutar om och spenderar. 

Den som inte begriper att det inte längre går att ha amatörer som driver vårt land, regioner och kommuner, förstår inte heller att vårt lands väg utför är det som oroar invånarna mest. En växande skara har insett att vårt land sett sina bästa dagar, när inte ens det gett de svagare grupperna någon förbättring, finns bara hopplöshet kvar.

Har vår värld blivit upp och nervänd?

I väntan på avgörandet av valet i Amerika och roskänslan över vad som kan hända efter det, gnager på samma sätt som pandemin. Får Amerika snuva drabbas vårt land av lunginflammation sa man förr. Naturligtvis är vi beroende av vad som händer i det stora landet i väster, mer än vad våra politiker vill erkänna.

Mitt uppe i allt detta ödslar våra ledande politiker tid på att fördröja åtgärder som beslut redan skulle varit tagna. Regeringen med Löfven i spetsen har verkligen lyckats röra till det så att det blir allt svårare att få fason på landet. En statsminister skall peka ut riktningen med hela armen åt vilket håll vi skall gå, istället snurrar han runt och pekar åt alla håll.

I en mätning som gjorts visade det sig tydligt att förtroendet för Löfven är förbrukat, det är inte en förhandlare vårt land behöver utan en ledare. Det visar sig nu att vad för Löfven skulle bli hjälpande partier istället blivit de som driver igenom sina förslag. Men tiden då fler måste i arbete övergår snart i hur mycket som måste bantas inom många yrken utan också vårt lands administration.

Det blev varken en återstart eller nystart för vårt land, istället ser vi ut att hamna på ruta ett igen. Folk tar inte sitt ansvar gnäller regeringen och Folkhälsomyndigheten men naturligtvis blir det så när det är upp till var och en att hantera pandemin. Inget land tycks ha gjort rätt, men påtryckningarna för att inte ekonomin skall raseras har fått regeringar på defensiven.

Om man ser till vad som händer ute i Europa verkar viruset ta ny fart och ingen kan se slutet på eländet. Vem vet om ett vaccin är lösningen? Forskare talar om förändringar i viruset, vi blir inte klokare av att det muterar. Kanske det kommande vaccinet inte ens biter på viruset när det nu drabbar mänskligheten i ny skepnad.

Finns viruset kvar under nästa år är den stora frågan vad som finns kvar av det samhälle vi hade före pandemin. Redan nu kan vi se skador som kanske tar år eller kanske inte alls går att reparera. Företag som försvinner kommer knappast tillbaka, många tillverkare kanske inte ens kan sälja sina produkter i det nya samhälle vi inte vet hur det kommer att se ut.efter pandemin.

Men varför oroa sig över att företag försvinner, det är dags att fundera över vad alla människor som inte längre har ett jobb som kan försörja dem skall leva av. Vad man kan förstå är att arbetstagare inte kommer att behövas i den omfattning som före pandemin. Ny högteknologisk teknik skall skydda företagens fortlevnad, maskiner som inte påverkas av en ny pandemi.

Naturligtvis binder dessa företag ris åt sin egen rygg därför att människor utan pengar, inte heller kan köpa någonting. Lösningen på ekonomisk kaos och fattigdom har varit att starta krig för att skyla över politiska misslyckanden. Fullt så desperat har inte Putin blivit än så länge, men Erdogan däremot tycks vara mer än desperat.

Med ett svagare Amerika blir det så här, det kostar pengar att vara världspolis men de ekonomiska resurserna börjar tryta. Samma fenomen som övriga världen är på väg att drabba Amerika, fattigdomen växer i takt med att de rika blir rikare. Naturligtvis är det ohållbart i längden och därför kan vi se fram mot allt oroligare tider.

För Löfvens del kan man säga att med sådana vänner behövs inga politiska fiender, skulle förvåna om S blir kvar vid makten efter nästa val. Under har skett tidigare, men med de företrädare partiet har ser det tröstlöst ut att kunna besluta om vad invånarna verkligen behöver, ett rättvisare samhälle.

Naturligtvis har pandemin ruskat om även våra politiker, att inte ens kunna gissa när det hela är över. Den optimism som fanns om en återhämtning har svalnat, nu ser många med förskräckelse att även stora butikskedjor har skakats i grunden. Man kan bara gissa sig till hur många små butiker som försöker överleva snart måste ge upp.

Vårt land är inte ensam om den andra vågen där inte bara fler blir sjuka utan också dör. När osäkerheten och rädslan kryper under skinnet förändras människorna, mest för de som drabbas och ser privatekonomin hamna i en vak. Det är nu det visar sig hur viktigt det är med en ekonomisk grundtrygghet.

Det var vad trygghetsförsäkringarna var en gång men som genom politiska beslut försämrades. Nu hjälper det inte hur de makthavande försöker ljuga sig ur vad de varit med om att besluta om, skadan är irreparabel.

Det är knappast en majoritet av folket som har förtroende för våra politiker. Varför det görs opinionsundersökningar när de inte kan få en klar bild över hur landets invånare tycker och tänker är helt värdelöst. Men de har bidragit till valrysaren och ilskan i Amerika. 

Om man lyssnar på vad folk pratar om uppfattar man det som att många har en nostalgisk tillbakablick. Hur har det kunnat bli så här när det vi hade var någorlunda fungerande? Det kan man fråga sig för vad våra politiker än säger har de medverkat till att försämra för de allra flesta. Sjukvården, skolan, polisen och Försäkringskassan är verksamheter som verkligen förvandlats till det sämre.

Centern har skjutit in sig på Arbetsförmedlingen, de borde riktat blickarna mot Försäkringskassan istället. Det är Försäkringskassan som lastar över omöjliga fall på Arbetsförmedlingen och naturligtvis stjäl det tid från att hjälpa friska arbetssökande. Har svårt att se hur någon skall kunna få folk i arbete med den dystra bild pandemin skapat.

Människor som av skilda anledningar inte kan arbeta inom överskådlig tid, borde naturligtvis arbetsbefrias helt. Ser man till hur det nu fungerar kostar dessa människor pengar hur än de makthavande försöker vrida och vända på det. Det skulle troligen bli billigare genom minskad administration om dessa människor blir förtidspensionerade.

Men det kan bli samma sak med arbetssökande i framtiden. Vissa med rätt kompetens kommer antagligen att kunna få ett jobb, men hur många kommer inte att få det när de högteknologiska maskinerna tar över? Den tiden är antagligen inte långt borta. Kanske börjar vi se det redan under nästa år.

Kan förstå om många tycker att vår värld blivit upp och nervänd, men egentligen är det resultatet av en värld som styrs av mikrodata och en makroekonomi. Människan roll har nämligen helt glömts bort, ett misstag som ingen vet vart det kommer att leda.

Arbetslinjen nej tack, dags att välja livet.

Sommaren blev kort, några dagar värmebölja gör ingen sommar. Nu är vi inne i den tunga mörka perioden som för många känns som en evighet innan vårsolen eventuellt tittar fram. Man hör och märker att många är slitna redan nu, inte minst de som jobbar inom vården. För många är krafterna på upphällning, de skulle behöva en lång vila.

Men dumhuvuden finns det gott om i vårt land, inte bara i riksdagshuset. Nu fylls sjukhusen igen med människor som i många fall trott sig vara odödliga, men det är ju ingen. Nåja, nu kommer det ännu tydligare att märkas vilka som behövs eller inte inom regionerna och kommunerna. Tror knappast våra politiker är till någon nytta, snarare en belastning.

Pengar är allt brukar en del säga, men sanningen är det är det ändå inte. För en ganska stor del kanske men har läst om unga människor som väljer livet istället för ett tryggt välbetalt arbete. Kanske har de insett att invänta pensionen för att njuta av livet mest kan ses som en chimär när skräcksiffror om kommande pensioner presenteras. Det går utför med invånarnas pensioner så det gäller att njuta av livet redan nu medan det ännu är möjligt.  

Före pandemin var det möjligt resa runt utomlands och bo i en segelbåt, husvagn eller ombyggd skåpbil och utöka reskassan genom tillfälliga jobb. Nu gäller att ha en rejäl reskassa för drivmedel och mat. Arbetslösheten är enorm i de länder som kan vara attraktiva. 

Kan förstå alla som just nu känner sig trötta på hur landet sköts, det är en parodi som utspelar sig varje dag. Tror till och med att Löfven tröttnat på att ständigt ställas inför nya problem orsakade av sina medhjälpande partier. Vart han ser är det oacceptabelt. Det har gått så långt att det inte längre finns en politisk lösning på landets problem, det är bara att avvakta för att se hur bedrövligt det kommer att bli. 

Det finns ingen tvekan om att de stora företagen har störst chans till återhämtning, men alla månader som gått förlorade har kostat enormt med pengar. Än kan vi inte se slutet på vad pandemin egentligen har kostat landet och invånarna. Vi kan därför räkna med att de investeringar som kommer att göras blir att satsa på den nya tekniken som innebär att det kommer att behövas mindre mänsklig arbetskraft.

Kanske är det lösningen på många saker. Psykisk ohälsa exempelvis men också att människan sägs vara den som smutsar ner och förstör vår miljö. Arbetslinjen måste ses som en katastrof för miljön, inte minst alla de som tvingas pendla till sina jobb. Ju fler i arbete, desto fler som smutsar ner vår miljö. Den politik som förts och fortfarande förs är med andra ord förkastlig sedd ur miljösynpunkt.

Politiska beslut har underlättat för uppförande av köpcentra som knappast ligger centralt placerade, det krävs ett fordon för att handla på dessa ställen. I många städer klagas det på att centrum utarmats, butiker har slagit igen och skyltfönster gapar tomma. Precis som man förr ansåg att kyrkan skulle ligga mitt i byn, borde dagligvaruhandel ligga i centrum.

Men det har politiker i många städer lagt krokben för sig själva och anlagt gågator. Människan är av naturen lat så naturligtvis handlar de istället i affärer där de inte behöver gå så många steg. En naturlig följd av ett allt stressigare samhälle, men också att många jobbar inom de offentliga verksamheterna som ser de anställda som förbrukningsvaror. Många går på reservkrafter innan de stupar i säng.

Det behövdes en pandemi för att folk skulle få upp ögonen för hur misslyckat vårt politiskt skapade samhälle blivit. Region- och kommunalråd har hamnat i skottgluggen av den enkla anledningen att de varit och är inkompetenta. Beviset är det samhälle som inte har invånarnas godkännande utan där de istället körts över.

Nu jäser det bland invånarna som har fått nog av politiska beslut som går stick i stäv med hur invånarna vill ha det. Visserligen är det två år kvar till nästa val, men hur det ser ut efter det kan man inte förutsäga. Kommer de så kallade politiska företrädarna att ta skeden i vacker hand och lyssna på invånarna eller är de beredda att ta konsekvenserna?

Tror inte aktiva politiker insett att det politiska maktsystem vi har kommer att ifrågasättas av invånarna. Vårt demokratiska styrelsesätt borde varit vägledande och de som tilldelats uppdrag sett till att folkviljan följs. Ingenting varar för evigt, samma sak med ett politiskt styrelsesätt.

För vårt lands del är förändringen än så länge inte synbar för de politiska makthavarna, men den ökande fattigdomen kommer att bli det största problem våra politiker ställts inför sedan drygt nittio år tillbaka i tiden. Då var vårt land fattigt och arbetslösheten hög men vi räddades av ett världskrig. Utan den hjälpen är det svårt att tänka sig hur vårt land sett ut i dag.

Trots många felaktiga politiska vägval är det vår enorma export som hållit landet flytande. I den nya globala värld där konkurrensen ökar för varje år, måste vi se till att vår självhushållning är god. Det har inte våra politiska makthavare ens tänkt på. Jo, i valtider låter det fint att hela landet skall leva, men efter valet utarmas landsbygden som den gjorts sedan slutet på femtiotalet.

Tack vare att vårt land vid tiden för andra världskriget var ett bondesamhälle klarades självhushållningen, i dagens läge klarar sig vårt land högst en vecka. Det hjälper inte med mera pengar till försvaret, det behövs pengar för att rusta upp vår självhushållning av livsmedel. Med dagens teknik går det mesta av det vi behöver att kunna odlas trots vårt kärva klimat.

Har svårt att tänka mig hur alla vegetarianer skall kunna klara sig om importen i all hast sinar. De odlare som finns i vårt land jobbar under helt andra villkor vilket fördyrar inhemska produkter. Endast en liten del av befolkningen har tillgång till närodlade grönsaker, det finns knappast ett överskott till storstäder. Vid en livsmedelskris är det storstädernas befolkning som är förlorare, dags att inse vilken befolkning som är viktigast för vårt land.

Märkligt nog har en aspirant till att bli språkrör för MP fört fram någonting som skall ge ekonomisk trygghet för invånarna, hon (för det är en hon) har dragit fram basinkomst i rampljuset. Oavsett avsikten är det genialiskt och någonting som kan rädda partiet kvar i riksdagen. Men minnet sviker om hon är den första inom MP som visar empati med människor som har dets svårt. Partiet har snarare visat människoförakt än empati för de människor som lever under fattigdomsgränsen.

Naturligtvis kommer då tankar om vad Löfven kommer att säga, eller kanske knycker idén rakt av och kallar den för sin egen. Allt beror på hur vindarna blåser, eller snarare vad som kommer att skrivas och diskuteras om förslaget på våra medier. Det gäller som statsminister att ha kappan rättvänd i stormiga tider.

Men visst lutar det åt att sista striden för socialdemokratin är här, partiet har inte ens en förmåga att fatta beslut som är av största vikt för landet. Det jäser även inom de egna leden, ingen blir klok på vad som egentligen gäller om man bortser från att klamra sig kvar vid makten i kommuner och regioner. Men även där ser det dystert ut eftersom partiets företrädare hela tiden lägger krokben för sig själva.

Hur kommer framtiden att se ut?

 Vad som oförutsett kan hända vill vi inte gärna tänka på. Inte heller att våra liv en dag tar slut. Ändå är det vad ett liv handlar om, oförutsedda saker händer och i de flesta fall är vi ovetande om när våra liv tar slut. 

Pandemin har fungerat som en väckarklocka för många, både drabbade men också anhöriga och vänner. Ingen har förvarnat om att rätt vad det är kan någonting hända. Trump resonerade för en gångs skull förnuftigt när han utgick från att om folk skulle få veta att viruset skulle ta död på en massa människor, skulle det uppstått panik.

En svår balansgång när sanningen skall sägas, men många gånger är det bättre att veta än sväva i ovisshet. Ansvarig myndighet i vårt land valde (eller beordrades) att invånarna skulle hantera viruset genom att ta eget ansvar. Med tanke på att de makthavande inte ansett invånarna själva inte är kapabla att kunna fatta egna beslut utan gjort det år dem i alldeles för många år, måste det uppfattas som att de makthavande drabbades av panik.

Vi kan redan nu se hur vårt samhälle förändrats, men det har även påverkat människors sätt att tänka. Det de ser är inte vad de vill ha, det gäller inte minst de som har sin inkomst från skattepengar. Statens kaka är liten men säker sa man förr, nu klagas på dåliga löner, usla arbetsförhållanden och ledningar som ibland uppfattas att de inte vet vad de håller på med. Sammantaget har det skapat ett förakt för så kallade politiska företrädare

Hur ser då framtiden ut? För oss vanliga dödliga ser den skrämmande ut, men tvingas möta den efter eget huvud. Med det menar jag att se över hur vi vill leva, inte vad som är bäst för staten och dess byråkrati. Vi måste hitta ett sätt som är bäst för oss själva och mänskligheten.

Vi får inte vara dåligt förberedda. I framtiden är det inte omöjligt att de nyfödda förses med en manual som talar om hur de skall leva genom regelbunden service vilket innefattar att ta hand om sig själva och sitt välbefinnande. Vad människan sysslar med om hundra år behöver vi inte bry oss om, det kan vara så illa att vår värld inte ens finns kvar längre.

Men tiden fram till dess, hur kommer den atts se ut? VI kan inte ens skapa en bild över hur det kommer att se ut om tio år, pandemin har gjort en värld medveten om alltings förgänglighet. Många har sett döden i vitögat, klarat livhanken men tvingas leva resten av sitt liv med sviter efter att ha drabbats av ett virus.

 

Det märkliga är att det som fått vår värld att fungera glömts bort, nämligen människan. Marknaden som det talas om är ingenting annat än mänskligheten, utan människor och deras förmåga att betala finns ingen marknad i dagens mening, däremot antagligen en bytesmarknad där folk byter tjänster eller varor med varandra.

I framtiden är staten antagligen överflödig, varför betala in till någonting som är tänkt att betala tillbaka på olika sätt till invånarna? Vår jord är redan överbefolkad så en dödligare pandemi för att råda bot på det kommer alldeles säkert att drabba mänskligheten. Tanken slår mig att vår jords existens är så finurligt uttänkt att samma sak gäller för djur och människor. 

Urbanisering betyder bara att dra ihop så många som möjligt i ett område för att göra det hela mer överskådligt. Ingen tänkte så långt att alla dessa människor som dras till storstäder måste ha förnödenheter att leva av. Men allt gick att importera, även det lättare att kontrollera än en massa mjölk- och köttbönder eller svinfarmare. Grönsaker går att importera året om.

Storstäder har fungerat på samma sätt som att ljuset drar till sig insekter, men när ljuset slocknar finns ingen dragningskraft kvar. Vad blir kvar när allt byggts upp kring banker och företags huvudkontor och deras behov, om och när de försvinner står plötsligt en massa människor utan försörjningsmöjligheter. 

Tjänster av alla de slag är vad som gett människor arbete i storstäder, men finns inga betalande vad skall människorna då göra? Stressade företagsledare har inte tid med det som tidigare setts som någonting absolut nödvändigt, nämligen representation. Om så var fallet skulle knappast världsledande företag etablera sig på små orter i vårt land.

Pandemin har påskyndat en utveckling som redan varit på väg, nämligen videokonferenser och affärskontakter via videolänkar. Även distansundervisningen i skolor kommer att förfinas, det blir billigare med gratis uppkoppling för elever än att bygga nya skolor.

Istället för svårigheter kan man nu se möjligheter att inte bara spara tid, utan också pengar. Tyvärr innebär det även inbesparing av kostnader för anställd personal, personer med erforderlig kompetens kommer att gå att hyra per timme. Om någonting skall ställas till svars för den här utvecklingen är det nyliberala idéer som måste ses som beställningsjobb av stora företag och riskkapitalister.

Fler mindre företag betyder mindre åtagande för staten, de som startat och driver företagen gör det på egen risk utan socialt skyddsnät. Endast småföretagare kan berätta hur lite det blir kvar på varje intjänad hundralapp, men de blir inte trodda av de politiska företrädarna. 

Det är inte den information de har fått. De har fått höra att konkurrens kommer invånarna tillgodo och blundar för att det som skett i vårt land inneburit fördyringar. Det är vad som hänt med privata ägare vid elbolag, bilprovning och apotek bara för att nämna några. 

Vad som förbisetts är att konkurrens även dödar genom att flera slåss om kunderna. Men det är först då företag hamnar på fallrepet det blir billigare för kunderna, men bara för en kort tid innan de penningsvaga företagen försvinner. Det som våra politiska makthavare sett som framtidens frälsare, var dödfött redan från början. Vad människan vill är en sak, men den kan aldrig fullt ut hantera vad den förstör.