Enkelspårighet och splittring leder landet.

Från att invånarna invaggats i tron att vårt land varit tryggt och att vår regering hade koll på allt, tvivlar nu allt fler vad regeringen håller på med. Vår finansminister har fullt upp med att försöka skrapa ihop pengar för att det ska kunna gå runt, den budget som spikats är det bara att kasta i papperskorgen. Det börjar likna samma kaos som när kronan attackerades för drygt tjugo år sedan.

Effekterna av den försämrade sjukförsäkringen börjar nu visa vad olyckskorpar siade om skulle hända, de sjuka skulle bli både fler och ännu sjukare. Många varnade för att försämringarna av trygghetsförsäkringarna skulle skapa ett hjärtlöst samhälle, ett rent av människofientligt. Vem som fick rätt och vilka hade fel kan man se i dag. Det blir så här när staten och inte människan sätts i första rummet. Staten är till för invånarna, inte tvärtom.

Jag vet inte om det låter finare med psykisk ohälsa, istället för utbränd eller gått in i väggen, men det är så våra politiker kallar den ”farsot” som drabbat landet. Åkesson råkade ut för det, arbetsbördan och pressen från både ”kolleger” och media blev för stor. Alltså måste det vara någonting som sätter press på människorna i vårt land, så att de pressar sig själva för långt.

Men vägen tillbaka kan bli ännu längre, på grund av Försäkringskassans regler som handläggarna måste följa. Till och med sittande regering har inte någon förståelse för att människor inte är maskiner. Det går inte att säga när ”reparationen” är klar, men nu föreslås det plötsligt att läkarna ska ta ansvar för snabbare rehabilitering.

Som det varit har handläggarna vid Försäkringskassan skickat massvis med sjukintyg i retur, det vill säga underkänt den diagnos läkarna ställt på order av någon. Om så vansinniga direktiv kommit från regeringen och inte generaldirektören, hoppas jag att Alliansen aldrig mer kommer till makten. De har inte fattat hur ont de gjort alldeles för många människor.

Har skrivit insändare som väckt uppmärksamhet om det här, men eländet har fortsatt. Fick själv svaret av en politiker att den som inte jobbar aktivt inom politiken, inte heller kan påverka den. Som det visat sig gav han mig helt fel svar, invånarna kan påverka hela det politiskt uppbyggda systemet, det visar SD:s framgångssaga. Det är alltså möjligt att ett parti som enbart har invånarnas bästa för ögonen, kan nå lika höga siffror som SD, kanske till och med högre.

Anledningen till att jag tror det, beror på hur folk jag träffar resonerar. De flesta är pensionärer, men även många unga som ser med hopplöshet mot framtiden. Tusentals människor i vårt land är hemlösa och söker sig till hjälporganisationer för att få mat och kläder. Det här var ingen hemlighet före flyktingströmmen till vårt land, varför öppnade ingen sina hjärtan för dem?

En mycket klok man jag känner sa för några dagar sedan, att inom tjugo år eller till och med tidigare, kommer det att finnas ett muslimskt parti i vårt land, som definitivt kan klara riksdagsspärren. Det finns redan många muslimer som genom partillhörighet fått en inblick i hur vårt ”demokratiska” system fungerar.

Det är alltså möjligt att redan nu börja bygga upp ett sådant parti, vilket skulle betyda slutet för flera av de gamla partierna. 

Har inte den blekaste aning om hur de invandrare som funnits i landet flera år och har rösträtt gjort vid de val som hållits, men visst skulle det bli ett krigande om rösterna för att sitta i riksdagen. Många av de som kommit till vårt land har sett att det mesta inte fungerar, naturligtvis vill de påverka genom ett eget parti hur de vill ha det.

När ett lands styrelsesätt inte hänger med i utvecklingen, blir det märkbart för alla. Den politiska styrningen – eller rättare sagt avsaknaden av det ansvar söm följer med uppdragen – visar sig inte minst genom att det saknas organisation. Det finns politiskt tillsatta ”småpåvar” som ska ta hand om den biten, men där brister det över hela linjen. Anledningen till det är det politiskt skapade kontrollsystemet, som det är upp till de tillsatta att tolka efter bästa förmåga.

Det är vad som gjorts när det gäller omorganisationen av polisens arbete, som istället skapat en av de mest oorganiserade verksamheter som finns i vårt land. Ingen har frågat de poliser som arbetar inom verksamheten, allt har kommit uppifrån. Den ansvarige Dan Eliasson har aldrig fått en verksamhet att fungera, hur ska han då kunna leda en omorganisation av polisen?

Men det är inte bara upp till vår regering att besluta som den vill i många viktiga frågor. Visst har invånarna sett hur beslut av EU påverkat många saker, en så mäktig organisation har lagt sig i mycket av det som sker i vårt land. Beslut som fått folk att fundera vad EU är till för, när detta mäktiga organ till och med bestämde hur gurkor ska se ut och om vårt snus ska få säljas i andra länder.

Många EU beslut har väckt både vrede och gapskratt. Bidrag har frikostigt delats ut och så långt rullade det på inom EU. Men så kom finanskrisen som bäddade för Greklandskrisen, som nu följs av flyktingkrisen och Englands vara eller inte vara inom Unionen.

Trots Löfvens förhandlingsvana har han kammat noll i sina försök att få EU:s högsta ledning att inse att vi vill ha valuta för vår oförskämt höga medlemsavgift. Gemenskap det är att vara med och betala, resten är upp till länderna själva att klara av.

Det är väl så en i nuläget majoritet av Engelska folket resonerar, samma fråga kommer antagligen att ställas även i vårt land. Det finns många bevis på att EU varit till större skada än nytta, genom att lägga sig i andra länders sätt att styra landet. Vi har massvis med EU direktiv vi måste följa för om inte, kan landet drabbas av böter. Till och med våra politiker borde inse det vansinniga i det.

Men våra politiska makthavare ska inte skylla ifrån sig på EU, vi har själva en byråkrati som fungerar som en kvarnsten runt halsen. Det är många vansinnigheter som beslutats i vårt land, det är det som fått så många invånare att misstro politiker. På vilket sätt är svenska folket betjänt av att bevara vår miljö, när de stora länderna inte gör det?

Nu träffas länders ledare för att prata jordens klimat. Tänk om det visar om sisådär hundra år, att människan ställde till ett helsike för vår jord, istället för att rädda den. Nästan varje dag kan man nu läsa att den uppvärmning som sker, inte alls är någonting nytt, det har vår planet varit med om tidigare för miljontals år sedan. Hur fasiken har vår planet kunnat överleva trots frånvaron av mänsklig hjälp?

Enormt med pengar har satsats på kampanjer för att rädda vår miljö, men för den som använder förståndet börjar det hela bli minst sagt suspekt. Runt om i vår värld finns akuta problem som kan urarta i ett världskrig, trots det ska vi rädda miljön och därmed världen från en framtida naturkatastrof. Det stämmer inte, någon tjänar pengar på det här just nu, eftersom de flesta av de som satsar sina pengar på miljöskojet är borta inom femtio år.

Det är minst sagt naivt att tro på att vi genom att minska koldioxiden och växthusgaser, ska få vår planet att blomstra. Tänk om vi genom att minska växthusgaser och koldioxiden till ett minimum, istället förstör all levande växtlighet. Vi har inga som helst forskningsbelägg vad som händer om vi påverkar dessa saker, vad som det finns forskningsbelägg för är, att mycket av det som växer på jorden är beroende av koldioxid. Det kan vara så att istället för att rädda jorden från en katastrof, gör vi den en björntjänst och ödelägger all växtlighet.

De forskare som vågar sticka fram huvudet varnar för ett sådant scenario. Problemet är inte koldioxiden i sig, det är att träd som lever på koldioxid blivit betydligt färre de senaste tio åren. Varför har ingen miljöorganisation klättrar upp i träd i regnskogar, istället för att bryta sig in i kärnkraftverk och borda båtar ute till havs? Svaret är naturligtvis att de då riskerar en kula i pannan, det är inga duvungar som skövlar regnskogarna och bryter mark för odlingar.

Senaste rapporten om skövling ger en bild av omfattningen, en yta lika stor som Halland. Det finns alltså viktigare saker att ta itu med än koldioxiden och växthusgaser. Vi kan inte få djur och människor att sluta fisa, vad det betyder för miljöförstöringen kan vara många gånger allvarligare för miljön. Men då är ju även miljöaktivisterna delaktiga förstås, så den biten kommer knappast att finnas med i någon forskningsrapport.

Hugh Walpole skrev en gång för länge sedan: Till levnadskonsten hör att vara djupt intresserad av en sak och ganska intresserad av tusen. Det är alltså en fråga om två ytterligheter: enspårigheten och splittringen. Man kan koncentrera sig på ett intresse (en hjärtefråga) så att man blir immun för andra vädjanden, gräva in sig i ett fack så att det blir ett intellektuellt elfenbenstorn. Man kan också ytligt fladdra mellan olika ting utan behållning. Är det inte här den gyllene medelvägen ger oss mest – att djupodla det som blivit vår säruppgift men hålla vaken öppenhet för livets och skeendets alla aspekter?

 
De människor som går genom livet med tunnelseende har ingenting att göra i folkets tjänst som politiker. Vad de tycker är ovidkommande eftersom det hela tiden finns oändligt många fler människor som tycker annorlunda. Just nu består vår regering av partier där enspårighet och splittring är märkbar för invånarna. Det måste alltså bortses från politiska ideologier och att alla partier istället börjar se till vad som är bäst för invånarna. Socialdemokraterna vill ändra allt efter eget huvud, MP ser miljön som sin enda stora hjärtefråga, V vill att alla ska jobba i offentliga sektorn och att alla är välkomna till vårt land. Tänker man efter, kan det bli annat än fel.

Människan behöver känna trygghet.

I dag är det svart fredag, fattar inte vitsen med det, men det har känts som natta hela dagen. Oron bland människorna märks i alla fall tydligt, det finns folk som fullt och fast tror att det kommer att gå åt skogen med vårt land. Hörde till och med någon säga att han inte längre tittade på nyheterna på teve, det skrämmer skiten ur mig, sa han.

Människan behöver känna trygghet, det har varit ont om den varan i alldeles för många år. Varför våra politiker inte insett hur viktigt det är, kan man utläsa av de beslut som fattats de senaste tjugo åren. Ingen lyssnade på Göran Perssons den som sätter sig skuld aldrig blir aldrig fri, han föregick inte med gott exempel precis. Många som inte följde Perssons råd har tjänat pengar på att låna. Vi har haft en lång period då det varit lätt att låna och därmed en möjlighet att spekulera. Många har gjort sig en rejäl hacka på att köpa och sälja både aktier och bostäder.

Den borgerliga alliansen och den ekonomiska politik som fördes spädde på det hela och hyllades av de som fick mera i plånboken. Vårt land klarade sig visserligen igenom den finanskris som drabbade många länder, men egentligen sköt vi bara problemet framför oss och i en betydligt allvarligare form. Medvetet gjordes ingrepp i det skyddsnät som fanns för invånarna, staten och den ekonomiska tillväxten var viktigast. Detta trots varningar att de teorier som prövades var kortsiktiga lösningar, dessutom hade de inte prövats i praktiken. Att teori och praktik är två vitt skilda saker är allmänt känt.

De skadliga effekterna visade sig omedelbart, men inte i så stort antal att det var alarmerande. Men det fungerade som en sten som kastas i vattnet, ringarna spreds över en allt större yta. Det i sin tur spred en oro, som till stor del ligger bakom de nu höga sjuktalen, människor har jobbat i det längsta trots sjukdom för att inte drabbas ekonomiskt. För den som blir sjuk i dag, betyder det inte bara att ekonomin försämras drastiskt, det betyder också att problem kan uppstå med Försäkringskassans handläggare. Nu har regeringen upptäckt att det här kommer att kosta staten pengar, både i reda pengar och förlorade skatteintäkter.

Än så länge kan vi bara se början på de skador den borgerliga Alliansen orsakade landet, det blir värre runt hörnet. När Reinfeldt talade om att Moderaterna skulle bli ett statsbärande parti borde alla dragit öronen åt sig. Det var ett uttalande av en som berusats av makten och av att få röra sig bland de stora betydande personerna.

Fortfarande har inte vår nuvarande regering sett vad de måste ändra på, för att åtminstone återskapa en del av det tappade förtroendet för politiker. Men hur ska det vara möjligt att ta bort jobbskatteavdraget? Ett bidrag som gjort att de med ett jobb getts utrymme till att låna pengar och att konsumera. Den del av svenska folket som haft bankens godkännande har verkligen passat på och lånat och kommer att fortsätta låna till dess bubblan spricker.

Amorteringskrav eller nedtrappning av ränteavdraget är som att fånga luft med händerna, det är redan för sent och vi kan bara vänta på det Riksbanken och ekonomer varnat för. Men att ge bidrag åt de som arbetar har fungerat som att släcka en brasa med fotogen, att experimentet kunde sluta med rykande ruiner var det tydligen ingen i den borgerliga regeringen som tänkte på.

Men som vanligt har svenska folket fått agera försökskaniner, istället för att någonting gjorts för att verkligen förbättra vårt samhälle. Men det som nu händer kommer att förändra förutsättningarna för politiker att driva igenom beslut som går stick i stäv med hur invånarna vill ha det. Vart man går muttras det om att vi måste ha ett nyval , för att invånarna ska kunna visa sin makt. Då kommer att strykas namn på valsedlarna på de partier väljarna kommer att hålla fast vid, var så säker.

För många är politiken ett yrke och ett välbetalt sådant. Vi kommer därför att få se någonting som många partiledningar varit rädda för i många år, att kandidaterna profilerar sig själva och inte partiet. Har många gånger funderat över hur partierna tänkt, eftersom de personer som sätts på valbar plats är deras ansikte utåt. Fel ansikte och partiet tappar väljare.

Det räcker inte som Folkpartiet nu gör, byter namn. I och för sig kan man förstå ett namnbyte, partiet har numera så få sympatisörer att det gamla namnet gjort sitt. Men nytt namn på partiet räcker inte, med Björklund vid rodret kommer partiet att föra en tynande tillvaro. Hur ska han kunna leda ett parti, som när han pekar med hela handen, pekar åt fel håll. Nåja, det är de trogna anhängarnas problem, eller snarare de partianslutna. Röster från andra partier lär knappast Björklund plocka.

Visst är det en intressant förändring vi skulle stå inför, om den högsta ledningen inom partierna tvingas förlita sig till de personer som nominerats. Det kan ju bli så, att de politiker som lyckas profilera sig inte ens finns med på partiledningarnas tio i topp. Att det budskap partierna vill ha fram genom sina nominerade företrädare, inte alls lockar väljarna. Om så skulle vara, framstår de ledande inom partierna som fullständigt inkompetenta.

Egentligen borde politik vara enkel, fråga invånarna hur de vill att vårt samhälle ska fungera. De som varje dag finns ute i verkligheten på arbetsplatser, de gamla och sjuka, vet bäst hur de skulle vilja ha det. En företrädare för sina väljare ska därför efter bästa förmåga se till att följa väljarnas önskemål. Det räcker med små förbättringar i taget.

Det samhälle vi nu har är det en försvinnande liten del av invånarna som vill ha. Det är ett samhälle där människor förnedras av Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Socialkontoren och så kan det inte få fungera i ett land. Det finns alltid en gräns vad invånarna tål och den gränsen har passerats för länge sedan för många av landets invånare

Våra politiker måste fråga sig själva varför vårt land ligger i topp när det gäller självmord, inte minst bland de unga. Det går inte att skjuta över de mobbningsproblem som finns inom skolan på rektorer och lärare, det är politikers uppdrag att alla ska kunna känna sig säkra. Hur det ska uppnås är politikernas problem, inte någon annans. Mobbingen finns med även i vuxenlivet på arbetsplatser, vilket aldrig dragits fram i ljuset.

Med de ökande sjuktalen måste det från politiskt håll utredas (någonting politiker älskar) vad det i grunden beror på. Det finns alltid en orsak till att många går med en hård klump i magen och gruvar sig för morgondagen när det gäller att gå till skolan eller jobbet. Vad beror det på att vi fått ett sådant samhälle? Men lika mycket borde de fundera över varför de fått de gamla emot sig, så länge de är i livet kan de också rösta vid val.

Våra politiker behöver inte grubbla lång stund över varför SD växer, utan istället tänka över vad som skulle få det imponerande antal av SD:s sympatisörer att tänka om. Det är väldigt enkla lösningar SD har att komma med, men det räcker för många. Just nu är de gamla etablerade partierna i underläge, men de har ju knyckt förslag av varandra tidigare när de egna sinat.

För det parti som vill klara sig igenom den politiska kris som uppstått, gäller det att ta reda på vad invånarna helst av allt vill ha. Vid det här laget bör partierna veta att det inte är att få alla i jobb som är viktigast, det är ett fungerande samhälle. Istället för att lägga ner tid på hur skolans och vårdens problem ska lösas, låt rektorer, lärare och personalen inom sjukvården lösa de bitarna. Det blir alltid bäst om de som dagligen jobbar med saker är de som förslår lösningarna.

 
Kanske det är bäst om svenska folket genom telefonröstning får ta hand om de problem vår riksdag inte verkar kunna lösa. Det fungerar ju med telefonröstning i olika teveprogram, så varför inte? Precis som med röstningen i teveprogrammen, är det svårt att bli klok på hur folk röstar, men det ifrågasattes ju i senaste valet också av alla utom SD. Är det folket det är fel på, eller är det våra politiker?

Ser vi första steget mot anarki?

Det har varit intressant att läsa utländska tidningar den senaste veckan. Tror aldrig jag sett så mycket skrivas om vårt land utomlands, så visst har våra politiska makthavare fått uppmärksamhet. Stor uppmärksamhet har beskedet om att landet inte har resurser att ta emot alla flyktingar fått, men en del artiklar kan uppfattas som skadeglädje. Det är lätt att vara världens samvete när problemen finns på tryggt avstånd, betydligt svårare när det gäller att leva upp till det på hemmaplan.

Det är inte lätt att bekänna ett nederlag, men det är en sak att säga vad man vill göra, en annan vad som är möjligt att göra. Redan för en vecka sedan stod det klart vad vårt land inte kunde klara av flyktingströmmen, beslutet kom därför alldeles för sent. De kommuner som skickat upp nödsignaler, är ändå de som kommer att få ta smällen. Med tvång kommer man ingenstans, det borde en statsminister begripa.

Men från en sak till en annan. Som om vi inte har nog med problem, kryper ett för invånarna ännu allvarligare närmare. Det har talats om en hel del om bostadsbubblan som skapats i vårt land och risken att den blåsts upp och blivit alldeles för stor har inte minst Riksbanken påpekat ännu en gång. Känns lite som den lille pojken som kom springande och ropade: Vargen kommer.

Men ingen har varnat för den politiska bubblan, att även den kan spricka. Men nu höjs röster att det är fara å färde, spricker den politiska bubblan, kommer smällen att höras över hela världen. I Gävle visade sig vad som kan hända när de styrande är i minoritet, förhoppningsvis lärde sig det rödgröna blocket vad vågmästarroll betyder. När ett parti blir tungan på vågen måste alla andra partierna ta skeden i vacker hand.   

Det är sannerligen inte mycket hjälp svenska folket har av regering och riksdag. Nu är vårt land hotat av den terror andra länder fått känna av. Och hur ska vi göra med alla flyktingar som kommit till landet? Vi har varit naiva, sa vår statsminister. Svenska folket vill veta hur det här ska rättas till, inte att de som tagit på sig att leda landet, slår ut med armarna och säger: Nu sitter vi riktigt i skiten, hur ska vi göra?

Löfven ser pressad och trött ut, det var inte så här han hade tänkt sig att vara statsminister. Det stämmer inte alls för honom och det märker invånarna. Såg att Socialdemokraterna fått drygt tjugoen procent i en mätning, runt en procent bättre än Moderaterna. Som en form av parentes nämndes att SD nu var klart största parti, vilket knappast förvånar någon. Hur hade det sett ut om SD fått vara med om kursriktningen för landet redan efter valet? Om det vet vi ingenting, men så resonerar folk i gemen.

Tanken slår mig att det gamla politiska etablissemanget, genom sättet att behandla SD, fått upp ögonen på folk som lever ute i verkligheten. Att det är de gamla etablerade partierna som nu försöker vända kappan efter vinden som fått folk att tänka på vad SD hela tiden sagt. Regeringen står ensam, övriga partier anser att så här långt, har det inte gjorts tillräckligt. Ingen förvånas över V.s uttalande att det gjorts för mycket, alla som vill ska få komma hit. Nåja, oavsett vad partierna kan komma överens om med regeringen, framstår de ändå bara som bleka kopior av originalet.

Det var ju inte så här våra politiker tänkt sig att det kunde bli. Inte heller hade de tänkt sig att SD skulle gå ut med en kampanj utomlands, som skrapade bort den politiska bild som målats upp av vårt land och det som målats över kommit fram. Vem vill visa vägar och järnvägar som förfaller, folk liggande i korridorer på sjukhusen? Att flyktingar tvingas bo i gymnastiksalar, nedlagda skolor och tält. Knappast inte heller köerna till Arbetsförmedlingen, Socialkontoren och bostadsförmedlingar. Det var ju en så vacker bild av ett välfärdssamhälle, varför skulle den förstöras?

Men anledningen till att vårt land blivit så här är enkel att förklara. Så länge människor är inblandade sker misstag. Den politiska styrningens svaghet är, att människor som till stor del saknar kunskaper om det de skall besluta om, kan göra för invånarna dyrbara misstag. Det som nu händer i vårt land beror på mänskliga misstag, det kan aldrig bortförklaras.

Någonting man hör allt oftare är att det måste bli slut på, är att våra politiker inte ser till behoven, utan de egna ideologierna. De är trötta på att småpartier för att samarbeta vill ha igenom sina krav. De små partierna är små därför att över nittio procent av befolkningen, inte sympatiserar med deras ideologier. När dessa småpartier ges ett visst inflytande som påverkar invånarnas liv, blir de förbannade. Man kan inte hänvisa till att besluten tagits i demokratisk ordning, när det är fullständigt odemokratiskt.

Att invånarna börjat tänka själva och även luftar sina åsikter, är definitivt någonting nytt för våra politiker. Tidigare har ingen sagt ifrån och då har våra politiker kunnat fortsätta som tidigare. Pressen kommer därför att bli enorm på de politiskt aktiva, de måste göra saker för invånarna, inte skapa monument över sig själva. Men det räcker inte med det, kravet på att antalet politiker och politiskt skapade jobb måste skäras ner så att det märks, är något det pratas högt om bland folk. Det innebär besparingar för invånarna och kan undvika skattehöjningar.

För visst är det pengar folk kommer att prata om framöver, pengar som kommer att påverka deras levnadsvillkor. Flyktingarna kostar pengar, det kan vi aldrig komma ifrån. Lånas det pengar till deras överlevnad, är det svenska folket som blir betalningsansvariga. I ett land där regeringar beklagat sig över att inte finns pengar att kompensera pensionärerna, eller att sjukförsäkringen inte längre fungerar som en försäkring är en skam. Om de styrande anser att det inte finns pengar att betala ut av de pengar invånarna betalat in, vem har förskingrat pengarna?

Har de styrande varit så naiva att de trodde, att även de som drabbats av försämringar, skulle känna solidaritet med de flyktingar som kommer till vårt land? Man får en känsla av att våra politiker tittar på sina egna feta bankkonton och utgår från vad alla har råd med. Men några hundralappar mindre varje månad kan betyda, att många inte har mat på bordet den sista veckan innan nästa allmosa kommer. Det är dags att gå tillbaka till grunderna hur en demokrati ska fungera, annars väntar anarki.

Embryot för anarki finns eftersom vi i nuläget inte har en fungerande stark regering, samt att möjligheten för en stark regering inte finns i sikte. Anarki är ett tillstånd som innebär frånvaro av härskare eller statsmakt, men kan också bero på förvirring och kaos i brist på fungerande lagar/eller regering. Riksdagen som sammanhållande länk finns inte, nu försöker alla knipa politiska poäng av situationen.

Egentligen inte förvånande att det blivit så här. Man kan se det som att SD visat att vårt politiskt uppbyggda styrelsesätt är bräckligt och föråldrat, vilket de övriga partierna utåt visat genom att hålla samman mot SD. Men de har glömt bort en viktig sak, nämligen basen för den pyramid partierna består av. I takt med att basen krymper (väljarna sviker), börjar pyramidens topp svaja betänkligt.

Just nu växer basen för SD på bekostnad av de andra partierna. Av det borde de andra partierna ta lärdom av, för när ett parti får gehör för åsikter som anses vara rasistiska, visar det hur viktigt det är att inse det faktum, att makten kommer underifrån. Det ökande stödet visar inte att SD har rätt, utan att de övriga varit med om att göra alldeles för många fel.

 
Som jag ser det har fältet lämnats fritt för nya partier att växa fram på kort tid. Det gäller bara att ta reda på hur invånarna vill att vårt samhälle ska vara. Hur läget i landet ser ut om tre år vågar vi inte ens gissa hur det kommer att se ut. Vårt land kanske ser helt annorlunda ut inom ett halvår, det borde Löfven och regeringen vara medveten om vid det här laget.

Tankar i en tid då vi inte vet vart det bär.

Stora rubriker och en bild på en terrorist som inte verkade vara en terrorist, flera experter inklusive Leif GW Persson var tveksamma. Var det en avledande manöver eller försökte SÄPO hjälpa regeringen att visa att de var på tårna?

Och så kom beskedet, ”terroristen” har släppts, Det flera experter påpekat visade sig vara tillräckligt för ett frisläppande, det blev en flopp efter alla skriverier. Man kan bara hoppas att om det finns terrorister i landet, att de skrattar ihjäl sig, för visst är det buskis på högsta nivå. Naturligtvis känner sig våra journalister besvikna, det var ju en grej de kunde hitta på hur mycket som helst omkring. Braskande löpsedlar säljer och för de som jobbar på papperstidningar behövs nyheter för jobben är hotade.

Tyvärr börjar allting som sagt kännas rent ut sagt löjeväckande. Nu är tidningarna tillbaka till att skriva om terrorhot utan något ansikte, det säljer inte. Före det skrev tidningarna om Löfvens erkännande att svenska politiker varit naiva, men det kom knappast som en överraskning för svenska folket. Det finns massvis med bevis på att våra politiker inte har en susning om, vad som händer i den riktiga världen.

Men visst finns en fara i vårt land, minst lika stor som alla andra hot, men våra politiker har inte insett det. En minoritet att invånarna anser vi ska vara bäst i världen på att rädda vår miljö, men det är ju som att ta bort en flugskit på ett jättestort skyltfönster. En ännu mindre minoritet vill ha en livskraftig vargstam i vårt land, men nyttan av det är svårt att förstå. Vad som är märkligast i det hela är hur minoriteter kan få gehör för sådant som en trolig majoritet av befolkningen anser vara helt vansinnigt. Om jag har fel i det antagandet, varför är då MP ett småparti?

Regeringar i modern tid fram till nu har inte fungerat efter de demokratiska regler som finns, makten utgår knappast från folket. Ingen har frågat majoriteten av folket hur de vill ha det, ett misstag som kommer att bli förödande för de gamla partierna.

Varför ingen brytt sig tidigare är svårt att bli klok på, eller så har det legat under ytan och först nu tagit sig upp. Alla har numera åsikter om hur det borde vara i landet och allt fler går på SD:s linje, vilket är lätt att förstå. SD har fått hela spelplanen att röra sig på, eftersom de som säger sig vara motståndare backat ner hela laget framför målvakten. Just nu kan man inte ens se målvakten, eftersom han är för kort i rocken.

Det börjar bli bråttom att regeringen hittar en farbar väg mot framtiden. Massvis med lagar måste ses över för att vårt land ska kunna anpassa sig till en situation som inte stämmer överens med den befolkningsökning vi fått. Det är nu man kan se den skada det politiskt uppbyggda samhället orsakat inte bara invånarna utan också hela landet.

Det har nog inte ens föresvävat våra politiker att de en dag skulle gå för långt. Att vårt samhälle skulle bli så politiskt styrt och därmed så byråkratiskt, att när det händer någonting som inte kunnat förutses, kan alla se avsaknaden av organisation. Men mest av allt, att våra politiker inte varit beredda på att de skulle tvingas ta ansvar för vad de beslutat om.

Man kan nu se det skriande behovet av bostäder ingen regering brytt sig om de senaste trettio åren. Men det kan man förstå, väldigt få skulle ha råd att flytta till en nybyggd hyreslägenhet. Att det blivit så har vi fått höra av byggföretag, det är politiska beslut som lett fram till detta. Hur kan det vara möjligt att politiker varit med om att försvåra för både företag och de som köat för en hyreslägenhet i många år?

Men bostadsbristen är bara ett problem, någonting som blir ett enormt mycket större problem är hur regeringen ska kunna hålla fast vid arbetslinjen. Det samhällsexperiment som ställt till med störst skada för många människor. Att hålla fast vid den måste ses som ett politiskt självmord, det gäller att hitta nya vägar för att hålla invånarna vid liv.

Ungdomsarbetslösheten har hängt med länge. Förhastade beslut som krånglat till arbetsmarknaden, har visat sig vara ett stort misstag. De styrande ville helt enkelt göra vårt land finare än vad det var. Då uppmuntrar man inte till jobb i låglöneyrken, ungdomarna skulle lära sig titta uppåt. Det var antagligen tanken bakom starta eget bidraget. Men beslutsfattarna visste inte hur det är att vara enskilda företagare, att det är samma sak som att avsäga all trygghet, om det inte finns möjlighet att betala för den.

Men pengar är det inte många som tjänar på att vara egen företagare. Det hänger ihop med att den enskilde företagaren betalar betydligt mera skatt än en anställd. För många nya företagare har det kommit som en chock och spridit det vidare. Det är antagligen den största anledningen till, att så få företag startas i vårt land. Att starta eget för de flesta betyder att börja med två tomma händer, det vill till mycket för att lyckas överleva en längre tid. Drömmen om att skrapa ihop pengar, slutar för de flesta med att de skrapat ihop några hundratusen i skulder.

Det som hänt och nu händer i vårt land – att de traditionella jobben inte längre blir fler utan färre – har aldrig tagits med i de visioner våra politiker haft. De har helt enkelt inte varit vuxna uppgiften att ändra på de lagar och regler som inte passar in i den nya moderna arbetsmarknaden. Det har tyvärr inte heller ledningarna inom LO, eller de fackförbund som inte är anslutna till LO.

Det som alla trodde skulle bli bättre och bättre, har istället splittrat vårt samhälle. De som bryter mest mot de regler som skapats är kommuner och landsting, där de anställda pressas att göra dubbelt mot vad de kan hinna med. Om de som vårdar blir sjuka, vem ska då ta hand om de sjuka?

En god vän har fått mig att på gamla dagar, leta information om vad en lön till alla invånare skulle innebära. De försök som gjorts i en del länder – visserligen i mindre skala – har bekräftat de teorier som ligger bakom. Små tidigare fattiga samhällen har blommat upp, invånarna har blivit friskare och den förbättrade ekonomin har märkts av alla. Det finns alltså belägg för att både människor och samhällen skulle ha nytta av ett genomförande av en basinkomst.

Det som bromsar upp är det massiva motstånd som finns, det är ju helt okänd mark i vårt land. Inte minst verkar det vara skrämmande för politiker och riskkapitalister som satsat sina pengar i stora företag. Införandet av basinkomst skulle nämligen innebära att människorna släpps fria att själva välja hur de vill leva sina liv. Med en ekonomisk plattform för att kunna överleva, skulle många av dagens lönearbeten få svårt att locka folk.

Antagligen har det gått upp ett ljus för våra makthavande politiker, att någonting är åt helsike fel med vårt land. Massvis med människor vantrivs på sina jobb, sjuktalen stiger och nu måste Försäkringskassan börja jaga sjuka med blåslampa. Varför inte tänka efter vad det beror på att allt fler blir sjuka? Minns min morbror kalla politiker för duktiga idioter, faktiskt en passande beskrivning.

Nöjda med sina egna löner och förmåner har inte de makthavande insett, att många jobb ger låg- och medelinkomsttagare det nödvändigaste men inte mer. Jobben och lönen ger dem definitivt inte den belöning vi människor behöver för att göra vårt bästa. Vi måste inse att lönearbete är någonting som människan inte frivilligt underkastar sig, det är någonting vi tvingas till för att överleva. Detta tvång har gjort många ofantligt rika, till och med våra politiker drar nytta av att folk arbetar och betalar skatt. Om jobben försvinner som det varnas om, varifrån ska de då få sin lön?

 
Den som skjuter problem framför sig istället för att ta itu med dem, står en dag framför ett berg. När en politisk väg visat sig inte nå ända fram, har en ny tagits utan att veta vart den skulle leda. För att bygga de nya vägarna har tagits från de gamla och därmed har vägen tillbaka skurits av. När vägen nu tar slut, hur gör vi?