Ge fattig- och sjukpensionärer flyttbidrag, så de kan flytta till värmen.

Så här i slutet på året, har jag försökt göra en tillbakablick. Våra politiker säger ofta att vårt land måste ligga i framkant, och faktum är att i åtminstone ett fall, gör vi det. Ett mycket stort antal av våra pensionärer är fattigast i Norden, kanske i bottenskiktet även i Europa. Nu vet jag inte om det är någonting att skryta över, men att ligga i framkant kan ju betyda så många olika saker, även när det gäller negativa.

Redan före flyktingströmmen till vårt land, var det här med en åldrande befolkning ett problem som måste lösas. De äldre kallade ju till och med ironiskt för ett köttberg av en Socialdemokrat. Oroande rapporter om hur lite pension det kan bli framöver, gör att invånarna tappar förtroendet för pensionssystemet. Eller snarare de som förvaltar pensionsfonderna, som fått det hela att mest likna ett Pyramidspel där invånarnas pengar satsats. Det har visat sig att många av de som går i pension närmaste åren blir fattigpensionärer enligt EU.

Att livslängden ökar tack vare den tekniska utvecklingen har varit känt under många år, varför en åldrande befolkning inte borde vara ett problem. Och problemet är inte den åldrande befolkningen, utan vår enorma byråkrati och den politiska styrningen av vårt samhälle. Det är byråkrater och tjänstemän som ska utföra de politiska besluten, men eftersom ingen är ytterst ansvarig, orsakar det den kaos vi nu kan se inom alla de viktiga samhällsfunktionerna.

Att allt fler blir fattigpensionärer betyder inte bara att statens inkomster kommer minska, utan också at kostnaderna kommer att skena iväg, precis som när det gäller att allt fler blir sjuka. Så här i elfte timmen kanske ett litet förslag är på sin plats till våra politiker.

Vårt land börjar bli trångbott, hur hundratusentals nya bostäder ska kunna uppföras på kort tid är inte bara ett problem, det är en omöjlighet. Men det finns en lösning. Varför inte ge alla fattigpensionärer och de förtidspensionerade (det heter visst sjukbidrag numera), som genom de försämrade trygghetsförsäkringarna måste räknas till denna grupp, ett flyttbidrag på 250 000 kronor?

Många chefer inom de offentliga verksamheterna har drygt halva den summan som månadslön, en mycket stor del har strax under. Den osynliga delen tillkommer, nämligen sociala kostnader och eventuella förmåner! Har inte en aning om hur många chefer det rör sig om, men nog rör det sig om bra många tusen i alla fall. Det betyder kostnaden för dessa chefer rör sig om åtskilliga hundratals miljoner, kanske till och med miljardbelopp som betalas med skattemedel.

Några hundratal chefers löner skulle med andra ord kunna bekosta många pensionärers flytt per år. I pensionärernas fall är det ju faktiskt pengar de betalat in under åren många gånger om, många av dagens höga chefer gör inte ens rätt för sin lön..

Summan 125 000 och till och med mer, anses vara en skälig månadslön för det ansvar dessa chefer har, är svaret som ges. Men det finns en hake i det försvaret. Tydligen har det passerat obemärkt att det är runt fyrtio år sedan, det beslutades att anställda tjänstemän inom de offentliga verksamheterna inte har något ansvar! Ansvaret är kollektivt, var det någon som sa.

Hursomhelst, Sverige är inget billigt land att leva i och fattiggränsen ligger nu runt 11 000 kronor i månaden enligt EU. Massvis med pensionärer och de med sjukbidrag ute i landet, kommer inte ens upp i närheten av den summan. Det skrämmande är att det rör sig om flera hundratusen människor. I takt med de ökade kostnaderna, inte minst hyrorna, halkar dessa människor efter för varje år.

Det har inte bara att göra med ”bromsen” som sänkte pensionerna, utan också att annat varit viktigare. Ingen politisk makthavare har vågat ta tag i denna heta potatis. Tvärtom hänvisas till tidigare överenskommelser som gjorts och Löfvens enda kommentar varför ingenting gjorts åt orättvisorna har varit: Lagt kort ligger. Och den mannen säger sig vara arbetarrörelsen företrädare och högsta hönset i Sveriges kacklande hönsgård, nämligen riksdagen.

När våra politiker får löneökningar med tusentals kronor, rör det sig för en stor del av fattigpensionärerna om en höjning efter skatt, motsvarande ett par dosor snus eller några platskorvar risgrynsgröt eller bruna bönor i månaden. Och våra politiker har mage att prata om vårt välfärdssamhälle som måste bevaras, dom borde skämmas!

Efter den utvikningen, varför missunna de gamla, söndervärkta och utbrända en möjlighet att tillbringa återstoden av sina liv i ett varmare klimat? Trots lägre skatt vid en flytt till annat land, är tyvärr bostadsbidrag en nödvändighet precis som här hemma. Pensionerna brutto är till och med lägre än i de länder vi anser oss vara förmer än. Enklaste lösningen på det är, att dessa pensionärer helt slipper betala skatt, samt att bostadstillägget läggs på pensionen. Det skulle minska administrationskostnaderna.

Jag har en känsla av ganska många skulle ta chansen och för staten skulle kostnaderna minska, för de gamla ses ju som en framtida kostnadsexplosion. Visst skulle flyttbidraget kosta några miljarder, men det skulle röra sig om en engångskostnad, sedan skulle staten, kommunerna och landstingen vara av med i alla fall en del av ett långsiktigt kostnadsproblem.

De som nu kommer till vårt land behövs för att rädda landets framtida välfärd har vi från politiskt håll fått höra. Man kan därför se det som en bytesaffär. Minns att Borg talade om hur viktigt det var att vi fick hit nytt friskt blod. Han sa inte att de skulle kunna ersätta alla de som nu går in i väggen på grund av nedskärningar och ständigt kort med personal. men säkert anade han konsekvenserna av försämringen av trygghetsförsäkringarna. Men är det verkligen försvarbart, att ett stort antal människor måste offras för att rädda välfärden för de övriga?.

Nåja, allt handlar ju om pengar och som sagt, kommer ett flyttbidrag att röra sig om några miljarder, men knappast i samma storleksordning som Karolinska tydligen kommer att kosta i slutändan. För ett enda sjukhus! Att flytta pensionärer till ett annat land skulle på sikt kunna bli en lysande affär för staten. Vem minns inte hur sjuksköterskor exporterades vid saneringen av staten och bankernas sanering. Det ansågs vara en bra affär för landet, det är dyrt att ha folk anställda inom de offentliga verksamheterna och lönerna betalas ju med skattepengar. Visserligen var det kortsiktigt tänkt och det har kommit surt efter, men det hjälpte för stunden.

När man talar om miljarder som det kan komma att kosta, kanske det låter mycket, Men då ska räknas bort vad de gamla kostar och vad de kan komma kosta samhället enbart de närmaste tio åren. För även om många av de som kan tänka sig flytta i dag är pigga för sin ålder, kommer krämporna så småningom.

Sjukhusen har redan allvarliga problem som tycks växa för varje månad. Inte minst i vintertid är akuten så proppfull med människor att det måste ske en gallring för att kunna ta sig an akutfallen. Men det är ju så att med åldern blir vi tuffligare och akutfallen ökar, många krämpor hos de äldre kan kopplas ihop med vårt kalla klimat. Inte minst vintern då många gamla halkar och bryter ben, armar och lårbenshalsar. Tyvärr är det de fortfarande självgående som kan vara ute som drabbas.

Vi får ständigt höra att det finns alldeles för många gamla i vårt land och det är ett problem som är svårlöst. Inte ens våra politiker kan göra någonting åt att vi blir gamla, men ser man på den usla sjukvården, kan man misstänka att våra politiker gör allt ( eller ingenting), för att svenska folket inte ska bli det. Men genom läkarvetenskapen samt nya tekniker, kanske en stor del av befolkningen 25 år framåt i tiden blir över hundra år. Då är vårt land verkligen illa ute.

Men med det jag föreslagit skulle inte bara problemet bli mindre, det skulle som sagt även frigöra bostäder och avlasta sjuk- och åldringsvården. Eftersom byggandet av nya bostäder (och det måste ju byggas hundratusentals) kostar staten en massa pengar i subventioner, kan det rent av bli en ännu mer lysande affär.

De pensionärsgrupper jag talar om tillhör ju dessutom de som inte har råd att konsumera på grund av sina låga pensioner och är därför inte heller till någon nytta för landets ekonomiska tillväxt. Om medelåldern i landet sänks, får man fler i arbetsför ålder. Den höga arbetslösheten är förstås ett problem, men det beror ju på att det saknas den kompetens som efterfrågas av många företag har vi fått höra. Tydligen räknar man med att det finns tusentals av de som kommit hit, som har den kompetens en stor del av svenska folket inte har. Om inte de svenska reglerna för arbetsmarknaden eller Migrationsverket ställer till. Och så har vi språket, förstås, det lär sig inte människor från andra länder i en svinblink.

Att inte någon lämnat in en motion om detta i riksdagen är anmärkningsvärt. Det är inte bara en rättvisefråga, utan dessutom en fråga om landets framtida välfärd. Pensionärer med ekonomiska möjligheter har redan flytt landet och kommer med all säkerhet att efterföljas av fler. Var och en sig själv närmast, den normen har det politiska etablissemanget skapat..

Möjligheten att flytta för egna pengar har inte många av de människor som genom sjukdom inte längre kan arbeta och inte heller de med låg pension. Många av dessa är säkert villiga att ge plats åt det landet behöver, bostäder och friska hårt arbetande skattebetalare. Visserligen som det talas om i lägre betalda i låglöneyrken, men det viktiga är att så många som möjligt har ett arbete. Men kruxet är att tjänar de för lite blir de utvisade. men det är kanske tanken bakom satsningen på låglönejobb. Och just usel förtjänst är ytterligare ett argument, för att skicka våra fattigpensionärer utomlands.

Allt handlar ju om pengar, så det gäller att vara finurlig för att få in mera skattepengar och spara in på löpande kostnader. För tydligen räknas sjukpenning och a-kassa som löpande kostnader, trots att det är fråga om försäkringar invånarna betalar in till. Namnet Försäkringskassan talar ju om att det är fråga om en försäkring, a-kassan är en arbetslöshetsförsäkring, alltså borde de politiker som påstår att de inte är försäkringar utan bidrag, ta en kurs i svenska språket. 

Har någon en bättre lösning?

Gott slut och gott nytt år!

Världen är så stor så stor.

Vi är ett litet land, faktiskt pyttelitet i det stora hela, det vill säga i den globala värld vi nu ingår i. Trots vår litenhet har svenska politiker försökt framhålla vårt land som någonting alldeles extra, en förebild för andra länder. Men följer man utländska media, kan man bara läsa artiklar som mest kan ses som skadeglädje över de misslyckanden som radats upp på löpande band.

Anledningen till våra politikers iver att synas, kan bero på lillebrorskomplex. Allt som gjorts och sagts av våra regeringar under åren sedan Palmes tid, har varit för att väcka uppmärksamhet. Men samtidigt ett försök att skyla över vårt lands egna problem. Det har varit lite av den Amerikanska drömmen hos våra politiker, THINK BIG! Men att tänka stort betyder inte att man ska skapa en koloss på lerfötter, genom att göra landet mer byråkratiskt.

Vi har den mest effektiva politiskt skapade kontrollapparaten som håller reda på invånarna, men när det som nu gått till överdrift och det viktigaste för landet och invånarna totalt glömts bort, kan ingen förutse följderna. Den politiska klåfingrigheten har märkts mest genom polisens omorganisation, men också det idiotiska förslaget om att införa ett fåtal regioner, istället för de landsting vi nu har. Våra politiker borde ta lärdom av det som hänt med Karolinska, högmod går före fall.

Ja, högmod bör väl snarare ses som maktberusning, förmågan att kunna ändra på människors sätt att leva genom förändringar av vårt samhälle. Att det istället kan ställa till med den kaos alla nu kan se i form av sämre skola, vård, omsorg, polis och försvar, som är följden av att skattepengarna gått åt till löpande utgifter för den enorma byråkrati som skapats för att kunna bevara kontrollsamhället. Det är svenska folket som tvingas betala för alla vansinnigheter våra politiker ställer till med.

Eftersom det inte finns något personligt ansvar för politiker och tjänstemän inom de offentliga verksamheterna, ses invånarnas skattepengar som någonting politiska makthavare kan använda som de själva anser vara bäst. Det verkar som om politiker inte ens är medvetna om att det finns en lag de måste följa, i vilken det står att skattepengarna ska förvaltas på bästa sätt.

Skattepengarna  skulle ha använts till vad de är avsedda för, det vill säga skola, vård, omsorg, ordningsmakt och försvar, ingenting annat. Det betyder att det aldrig skulle ha uppkommit någon kris inom de uppräknade områdena. Dessa viktiga samhällsfunktioner skulle ha gått i första hand, de resterande pengarna skulle sedan använts till underhåll av exempelvis järnvägsnätet. Underhåll och byggandet av nya vägar, betalar alla fordonsägare till genom fordonsskatter, men även i det fallet har pengarna gått till annat.

Vad som visas inför öppen ridå är därför minst sagt genant för hela det politiska etablissemanget. Ett jättestort politiskt misslyckande och dessutom förskingring av svenska folkets pengar. Kassörer som förskingrat föreningars pengar får rubriker, men att makthavande politiker "förskingrat" hundratals miljarder nämns inte ett ord. Ändå är det precis vad som skett i vårt land.

Det märkliga är att våra media knappast ägnat den ständigt växande byråkratin någon granskning. Så här i elfte timmen har Aftonbladet börjat gräva i hur våra skattepengar slösas bort.  Den politiskt skapade myten att ju fler som engagerar sig politiskt, desto mer demokratiskt blir vårt land, har visat sig fungera tvärtom. I takt med att de som har politiken som yrke, samt de politiskt skapade jobben blivit flera, har uppstått någonting ingen tydligen räknat med, det blir allt mindre pengar över varje år till det invånarna betalar skatt för att få utfört.

Trixandet att få det hela att gå ihop har pågått i många år, det har bara varit en tidsfråga när det hela skulle spricka. Aftonbladets grävande om hur våra skattepengar slösas bort, visar hur lite en regering kan styra den enorma byråkratiska kolossen. Det är där fuskarna finns, inte bland de sjuka och arbetslösa. Det har skapats en bubbla som byråkraterna själva skapat, och det blir också de själva som sticker hål på den genom sina beslut.

När det nu pratas om att vi betalar alldeles för lite skatt för det vi kräver att få, måste även vår byråkrati sättas under lupp. Med bara lite sunt förnuft borde politikerna inse, att de inte kan bortse från vad vår enorma byråkrati och de själva kostar, istället för att dra in på av det som det betalas för. Men man ska aldrig underskatta de politiska makthavarnas dumhet, eftersom de inte har något som helst personligt ansvar för de beslut som fattas.

Tyvärr verkar det vara som en gammal journalist jag talade med, att så länge allting rullar på är allt frid och fröjd, men kärvar det till sig ... Våra skattepengar har ju under alla år av makthavande politiker använts till att köpa röster, eller bygga upp monument över sig själva genom utsmyckningar och andra iögonfallande saker. De flesta politiker är i dag chockade över att politikeryrket inte längre har någon status och att de möts av öppen misstro från invånarna.

Tyvärr har samma sak drabbat många papperstidningar och det beror inte bara på att allt färre läser, utan att vi blir informerade så snart någonting händer. Den senaste tiden har man kunnat läsa snyftartiklar från lokaltidningschefer om att utan dessa tidningar hotas vår demokrati. Det borde man tänkt på tidigare och gjort läsvärda tidningar med hjälp av skickliga journalister. Och framför allt, lyft fram de politiska misstag som gjorts och kostat invånarna pengar.

Med krympande upplagor satsades det på tidningarnas nätupplagor, som de som inte kunde tillgodogöra sig dessa, fick vara med och betala varje månad. Ingen hade ägnat en tanke åt att detta drabbade gamla trogna tidningsläsare, många av dem med dåliga pensioner. Som det nu är för alldeles för många, har tidningarna blivit kostnadsfråga. Med krympande sidantal och ibland nästan amatörmässig journalistik och gammal skåpmat när det gäller nyheter, är den värd sitt pris?

Tidningarna har alltså hamnat i samma sits som regeringen och det är ett verkligt dilemma, folk har börjat titta närmare på vad de får för pengarna. För tidningarna är det lättare att se läsarnas dom, för regeringen kommer det surt efter. Det finns ingenting som rättfärdigar att vi har bland världens högsta skattetryck, eftersom invånarna får allt mindre för pengarna.

Trots allt är hoppet det sista som överger oss människor. När våra politiska partier ska skrapa ihop spillrorna av de sympatisörer som finns kvar, blir de tvungna att lyssna på hur väljarna vill ha det. En påtryckare kan bli tidningarnas grävande journalistik som visar, att de politiska makthavarna tappat kontrollen över den skapade kontrollapparaten. För det är ju så, att även våra makthavande politiker måste se för att kunna tro.

God Jul!

Vilket helvete ska våra politiker ta tag i först?

Besvikelsen över att livet inte blivit som människor en gång drömt om, kan ställa till med mycket.  Det fanns stora samhällsproblem redan före flyktingströmmen till vårt land. Kriser inom skolan, vården, bostadsbristen och ökande sjuktal ältades av alla partier utan resultat. Dessutom hade verkligheten hunnit ikapp det svenska välfärdssamhället, fler måste i arbete för att det inte ska falla sönder och samman genom bristen på pengar.

Folk började ställa sig frågan av vilken anledning sjuktalen måste hållas nere och att alla måste i arbete, Sjuka har folk blivit tidigare och hög ungdomsarbetslöshet har funnits de senaste tjugofem åren. Orsaken till att så många ungdomar inte kunnat komma in på arbetsmarknaden har inget politiskt parti lagt ner tid och kraft på, då hade de varit tvungna att utreda sin egen roll.

Redan för runt tjugofem år sedan lämnade många ungdomar skolan med usla betyg på grund av läs- och skrivsvårigheter. Betygen hade börjat bli allt viktigare för att komma in på arbetsmarknaden. De med läs- och skrivsvårigheter gavs inte en chans att visa vad de kunde uträtta med sina händer. För de politiska makthavarna var det genant att det fanns "analfabeter" i vårt land, det gav en helt annan bild än den som  skapats för att visa upp för omvärlden.

Den långvariga höga ungdomsarbetslösheten är en del i den förändring vårt land genomgått. Ungdomar utslagna av samhället blev allt fler och kaka söker maka som man säger och det uppstod missbruk och ligor som sysslade med småbrott, som nu övergått i fullskalig kriminalitet. Det har varit en alldeles för het potatis för makthavande politiker att ta i, man har ju inte haft något grepp om hur omfattande det var. Nu börjar de i alla fall ana att det gått alldeles för långt och den nya polisorganisationen gör det inte bättre precis.  

Ett smalt parti som SD har behandlats på samma sätt som de ungdomar som hamnat i en gråzon, av den anledningen har allt fler tyckt att det låtit vettigt det företrädarna för Partiet öppet sagt. I det läget kallades det inte populistiskt, utan handlade enbart om rasism. Men stöd för sina åsikten har SD nu fått av Moderaternas nya linje. Men Moderaternas nya hårdare linjen mot invandring och flyktingmottagning är inte rasistiskt tänkt, det betyder bara att partiet läst av strömningarna ute i samhället. Att folk känner sig överkörda av de politiska makthavarna. Blir någon klok på politisk retorik?

Försökt läsa av hur folket vill ha det, har inte regeringen gjort. De sjuka, pensionärer  och de sämst ställda grupperna har hamnat på undantag, resultatet kan bara bli att dessa grupper revolterar mot vad de ser som maktmissbruk. Socialdemokraterna har vid varje val lovat att pensionärer och låglönegrupperna skulle få det bättre. Så har det inte blivit, det har funnits så mycket annat som haft högre prioritet. Partiet är inte ensam om att ha lovat guld och gröna skogar, men det enda människorna nu ser är vad som kan liknas vid kalhyggen.

Den som sätter sig i skuld är inte fri, sa Göran Persson. Men skuldsatta människor är det enda som hållit vårt land flytande, skulle alla börja spara pengar rasar hela det politiskt skapade kontrollsystemet som ett korthus. Om konsumtionen minskar blir många arbetslösa, vilket betyder minskade skatteintäkter. Det är förödande för staten, eftersom det kostar enormt med pengar att hålla svenska folket i Herrans tukt och förmaning.

Det går inte ihop att vi är ett rikt land, men det läggs mycket pengar på att vi ska ligga i framkant. Med den ambitionen är det lätt att hamna vid en stupkant istället. Det har kostat miljoner att hamna i säkerhetsrådet, men vad hjälper det vårt lands invånare? Vi har ju inte ens ett försvar värt namnet! Har "lillebrorskomplexet" fått styra det hela?

Att "muta" andra länder (vilket bevisligen gjorts) visar bara hur litet vårt land är i det stora hela. Ingen bryr sig om att läsa på om Sverige, inte ens de länder dit vi skickar enorma bistånd. Vet inte hur vår statsminister gratulerade Donald J Trump, men insåg det skrattretande i det hela. Skulle tro att Trump inte ens visste vem vår statsminister var, inte brydde sig heller, för den delen. Det finns många pyttesmå länder i världen sett med Amerikanska ögon, vårt land är ett av dem. Trots att ett mycket stort antal människor i Amerika har svenskt blod i ådrorna från utvandrade svenskar.

Den som flyttar från ett land, gör det av någon anledning. I de flesta fall med en förhoppning om en bättre framtid än i det gamla landet. Många unga har de senaste tjugo åren efter avslutade studier sökt sig till andra länder, de jag talat med hade inte sett någon framtid i vårt land. Någonting har alltså varit fel i vårt land under lång tid, men de politiska makthavarna har inte insett det.

Jag blir inte klok på hur politiker tänker, om de tänkt överhuvudtaget. De har helt enkelt inte under åren brytt sig om att ta hand om de befintliga invånarna. Nu har de tagit på sig ansvaret att ta hand om alla flyktingar som kommit hit. För visst ligger ansvaret helt på det politiska etablissemanget.

Förhoppningsvis kommer det nu inte våra politiska makthavare att som tidigare skapa monument över sig själva. Men alla pengar som slösats bort på detta, är pengar som skulle kommit invånarna tillgodo. Hur ska invånarna kunna ha förtroende för dessa människor?

Ett gott råd till alla politiker, gör som Palme sa när problemen hopade sig: Det gäller att ta ett helvete i taget. Det är bättre att göra en sak rätt, än att försöka lösa alla problem på en gång. Splittringen gör att det bara blir kattskit av allting. Men den stora frågan är vad som kan anses vara det viktigaste problemet, är det skolan som politikerna tror, eller är det ett rättvisare samhälle?

Hur har svenska folket kunnat bli så grundlurad?

Man kan förstå att många känner rädsla över att bli gammal och inte kunna klara sig själva. För många äldre som lever under fattigdomsgränsen räcker dessutom inte pensionen till ett drägligt liv. Det har fått människor som fortfarande har runt femton år kvar till pensionen, att oroa sig för sina pensioner. Det är de som jobbar och sliter för att dagens pensioner ska kunna utbetalas, men de grubblar över vem eller vilka som ska betala deras pensioner.

Hur har svenska folket kunnat bli så grundlurad? Trots vetskapen att vårt land skulle få problem med en åldrande befolkning, har problemet sedan långt tillbaka skjutits på framtiden. Det fanns en optimism om att allt skulle bli bättre och det fanns gott om tid att ta hand om problemet. Läget skulle se helt annorlunda ut med ökad befolkning, för med fler i arbete skulle också skatteintäkterna öka. Naturligtvis en ren önskedröm, för omvärlden, vårt samhälle och invånarantalet förändrades, men inte som de politiska makthavarna tänkt sig.

För varje år framöver måste det nu skapas minst trettio tusen nya jobb inom det privata näringslivet, annars ligger de blivande pensionärerna illa till. De kommande åren kan vi räkna med att jobb försvinner på grund av den tekniska utvecklingen, en omöjlig ekvation att lösa. Kommer det inte in skattepengar måste de offentliga kostnaderna kraftigt skäras ner. Vissa grupper av de offentliganställda behövs för att utföra de tjänster invånarna betalar för, men alldeles för många är bara en börda för invånarna.

Det sägs att med stigande ålder blir man klokare. Egentligen handlar det om erfarenhet och den skapas av både egna och andras misstag. Som ung är det lätt att tro sig ha alla svaren, men efter hand visar det sig hur fel man hade. Men egentligen finns det bara rätt svar under en kort tid, vilket beror på att förutsättningarna ändras i takt med den tekniska utvecklingen och att vår värld förändras.

Och ändras gör även människorna av samma anledning, de tvingas anpassa sig till de nya förhållanden de ställs inför. Betydligt snabbare än de politiska makthavarna, som låter beslut stå fast, trots att de visat sig vara fel. Av den anledningen kan man se att gamla politiska beslut har en förmåga att kollidera med verkligheten. Det beror på att hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem är resultatet av gamla sanningar. Det vill säga, det skulle kanske ha fungerat för trettio år sedan. Tyvärr har det betytt att hela det politiskt uppbyggda systemet blivit en okontrollerbar koloss på lerfötter.

Nu rullas upp av Aftonbladet hur skattepengar slösas av våra byråkrater, till och med Domstolsverket gör av med 40 miljoner om året av våra skattepengar på fullkomligt vansinniga saker. När ansvariga ställs mot väggen blir svaret att så har alltid gjorts. De nya generationer har tagit efter de gamla, vilket kan förklara vart skattebetalarnas pengar tagit vägen under åren.

Alla miljarder som tagits från pensionärerna har fått täcka upp för de ständigt ökade offentliga kostnaderna. Jag har många gånger påpekat att vårt land fungerat som det gamla lustspelet Ebberöds Bank, på grund av vad som händer när människor avlönas med skattepengar. Det försvar man får vid kritik mot politikers och höga byråkraterns höga löner är, att de  sannerligen betalar skatt på sina inkomster.

 Jodå, visst betalar de skatt på sina inkomster, men enkelt förklarat betalar i bästa fall de högst betalda bara tillbaka hälften. Varje år måste alltså denna obalans betalas på något sätt, dessa pengar har under åren tagits från försvaret, underhåll av vägar och järnvägar, utöver pensionspengarna som konfiskerats. Jobblinjen är ett sista desperat försök att rädda det som räddas kan.

Många av de som jobbar på "golvet" inom de offentliga verksamheterna, lärare, läkare, sjuksköterskor m.m. kan liknas vid elitidrottare. De pressas hårt, i många fall till sitt yttersta och drabbas därför av skador. Resultatet är det vi kan se i dag, men makthavande politiker ser bara pengarna det kostar när människor blir sjuka, inte vad deras direktiv till Försäkringskassan kan ställa till med.

 

Det kan vara förklaringen till den växande misstron mot vad politiker egentligen kan göra för invånarna. För att bevara det politiskt skapade kontrollsystemet får det inte bli några hack med minskade skatteintäkter. Men det är inte det invånarna betalar skatt för att få utfört som det ska dras ner på, det är administrationen som orsakar att pengarna inte räcker till.

Beslut som rör framtiden får ses som chanstagningar, eller helt enkelt samhällsexperiment som ingen vet vad det kan föra med sig. Alliansregeringen ändrade på de fastställda reglerna för trygghetsförsäkringarna, nuvarande regering verkar vara beredd att ytterligare sätta tumskruvar på de som råkar bli sjuka. Att många invånare blir sjuka är en fara för vårt lands välfärd, men nu växer skaran som anser att politiker är den största faran för invånarnas överlevnad.

Mest kan man höra det av äldre personer, många yngre verkar inte ha någon åsikt alls. Ett misstag de i dag gamla gjort, var att lita på de politiska makthavarna. Man kan förstå besvikelsen hos alla gamla, som under sina arbetsår betalat världens högsta skatter. Det var ju till en tryggad ålderdom de betalade, men deras pengar har förskingrats genom att pengarna använts till annat utan deras medgivande.

När pengar tas där de finns och läggs där de fattas, kallar makthavande politiker det för omfördelning. Nu finns inte längre några pengar att omfördela, tvärtom måste det betalas tillbaka till där det "lånats" pengar, som exempelvis försvaret och vårt järnvägsnät som förfallit under åren. Att staten ska ta över ansvaret för sjukvården och skolan kan vi glömma, det är inte bara en ekonomisk omöjlighet utan också en politisk..

Varför det finns ett misstroende mot våra politiker är därför inte svårt att förklara. Frågan är hur politikerna ska kunna återskapa förtroendet, för konsekvenserna av att inte göra det, kan bli förödande för dem själva.

Den som tror sig veta allt, är dåligt underrättad.

De politiska etablissemanget verkar ha slut på ammunition, när det gäller att visa invånarna varför någon ska tro på dem men inte på SD. Det senaste är att SD inte bryr sig om klimatförändringen och inte vill göra någonting åt den. Det hade inte många tänkt på, men för många blev det ett ytterligare plus för SD. Människornas väl och ve måste sättas i första rummet, om inte har våra politiker helt missuppfattat sina uppdrag.

Att det skett en förändring av klimatet har alla kunnat se, men allt fler börjar tvivla på vad som verkligen orsakar Moder Naturs minst sagt överraskande naturkatastrofer. Att förbättra vår miljö började med avgasrening på bensindrivna bilar för många år sedan. Efter hand har bilarna blivit både bensinsnålare och avgasrenare, det borde alltså ha gett effekt. Men så har inte skett, vilket väcker frågan om koldioxiden verkligen är boven. Hur någonting som ingår i en del av kretsloppet som håller vår jord vid liv kan ges skulden för klimatförändringen är svårt att förstå.

Under samma tid som bilarna undan för undan gett ifrån sig mindre koldioxid, har regnskogar skövlats i allt snabbare takt. Tydligen i snabbare takt än de minskade koldioxidutsläppen, vilket kan vara en del av förklaringen till varför inte de åtgärder som vidtagits haft någon större effekt. Antagligen skulle ett stopp av avverkningarna av regnskogar samt planteringar av lövträd gett ett bättre resultat.

När nu Donald Trump öppet visar sin misstro mot vad som orsakar klimatförändringen, ger det eko över hela världen. Många länder fick därför skrämselhicka, miljöskatter och avgifter har blivit en icke föraktlig inkomst för många länders finanser istället för det impopulära att höja inkomstskatter. Trump kan med andra ord ställa till det rejält för miljörörelserna. Men misstroendet finns redan i vårt land, MP har visat sig inte alls leva som de lär och miljösatsningar borde därför bara vara en parentes i svensk politik.

På sätt och vis är det intressant att det här börjar diskuteras. Miljöforskares uppgifter har fått stå oemotsagda, trots att de vid flera tillfällen varit ute och cyklat, inte minst hur snabbt glaciärerna skulle smälta. De forskare som haft en annan åsikt och bland annat pekat på solens aktivitetsförändring, har tystats ner, ja, till och med mobbats. Det har med andra ord funnits mäktiga ekonomiska intressen bakom den miljöpropaganda vi fått uppleva.

Många gånger har tanken kommit när miljöaktivister klättrat upp i skorstenar vid kärnkraft - och kolkraftverk, varför har de inte klättrat upp i träden i regnskogarna? Alla miljövänner och miljöaktivister bör vara medvetna om hur viktig regnskogarna är för balansen i det som håller vår planet levande. I det tysta har därför skett att miljötänkandet orsakat ökad fattigdom. Det är de fattiga som drabbas mest, när kostnaderna för att rädda vår miljö stiger för varje år.

Är verkligen miljöfrågor viktiga för gemene man? Knappast troligt, Miljöpartiet borde då vara största parti, eftersom de fört fram miljöfrågorna. Att även andra partier framhåller miljön som viktig, ses bara som att stryka den grupp som är högljuddast medhårs. Ingen har ens frågat de som inte höjt sin röst om hur de vill ha det. Många frågar sig varför miljön verkar vara viktigare, än den akuta levnadssituation många hamnat i. Om inte människan sätts i första rummet, är vi verkligen illa ute.

 Vad händer om vi på nytt hamnar i en ekonomisk kris? Att det börjat kärva till sig lite här och var visar OPEC:s beslut att dra ner oljeproduktionen, och vips steg både oljeaktier och oljepriset. Anledningen till det är att tillgång och efterfrågan styr priset, det har med andra ord funnits en överproduktion som hållit priset nere.

Det är i sig inget fenomen, det finns i dagsläget en överproduktion på många varor, men de låga priserna har gjort att varorna kunnat säljas. Det handlar alltså om att varorna sålts i stor kvantitet som hållit det hela igång. Om priserna stiger kommer också efterfrågan att minska.

Det här visar hur instabilt allting är och att vi tydligen nått en gräns för människornas konsumtionsförmåga. Den oroliga tid vi lever i kommer ytterligare att ställa till det för ett Europa som kommer att försvagas, och av experter utomlands anses kommer att göra vårt land betydligt fattigare. För att inte det ska hända måste huvuddelen av flyktingarna bära sina egna kostnader inom bara några år, vilket måste ses som en utopi.

Det ekonomiska experter varnar för, är att det kommer att märkas efter hand, när effekten av de nyinköp som måste göras för att hålla flyktingar med kläder fått konsumtionen att göra ett uppsving. Men om kostnaden tas från de gemensamma medlen, kommer det att märkas genom försämringar av det invånarna betalar skatt för att få utfört. Invånarna måste dela med sig för att det ska fungera.

Det skrämmande är vad som händer när de som lever under knappa förhållanden på grund av arbetslöshet eller sjukdom, kommer att belastas ytterligare med dyrare levnadsomkostnader. Många av dessa har jobbat under många år och betalat in ansenliga summor i skatt, men deras pengar urholkas genom de kostnader flyktingarna bevisligen för med sig och inte kan bortförklaras. 

Att vädja till dessa människors empati för de utsatta, när de själva ser sig som utsatta, bäddar för att denna växande grupp vill tvinga fram en förändring. Att det inte har med rasism att göra begriper den som använder hjärnan, men dessa människor tyr sig till den de tror kan åstadkomma en förändring. Det var ju så Trump vann valet.

Jag har gått så långt i mina tankegångar, att jag funderat över vad det kommer att innebära för vårt politiskt skapade maktsystem. Vi har ju inte valt de politiska företrädarna till att suga ut invånarna för att staten, de offentliga verksamheterna och de själva ska överleva, utan att människorna ska ges bästa möjliga förutsättningar att kunna leva drägligt. Det som händer med vårt land måste därför ses som ett enormt politiskt misslyckande och av den anledningen sprider sig misstron mot de politiska företrädarna.

Den senaste opinionsundersökningen borde ha skakat om de två stora partierna, båda tappar sympatisörer. Men anledningen till detta har de svårt att förstå, att de själva är sina värsta fiender. De visar tydligt att det är makten som gäller, vilket allt fler kommit underfund med. Inget av partierna har någonting att komma med som kan förbättra för alla de som fått det sämre, för alla dessa är det som att välja mellan pest och kolera.

Våra politiker uppträder som auktoriteter, men vad kan de egentligen? När makthavande politiker gör uttalanden får det mig att tänka på ett kinesiskt ordspråk som lyder: Om du tror att du vet allt, är du dåligt underrättad. 

Är det dags att göra förberedelser inför domedagen?

Har vi tagit ut framtiden i förskott? Mycket tyder på det, frågan är hur dyr notan kommer att bli. Om svenska folket anser det alldeles för dyrt, måste det sparas in på någonting, det finns inget annat att spara in på än vår byråkrati och administration. Märkligt att inte våra politiker insett att det politiskt skapade kontrollsystemet är på väg att ruinera vårt land.

På något sätt känns tiden från andra världskriget och framåt som ett enda stort politiskt misslyckande. Vårt land hade ett enormt försprång framför alla krigshärjade länder som måste byggas upp igen. Alla trodde det skulle ta lång tid, inte minst dåtidens ofta nostalgiskt hyllade politiker på femtio- och sextiotalet.

Det försprång vi hade krympte snabbare än vad de politiska makthavarna ens kunnat drömma om och inom loppet av bara lite drygt tio år, var några länder ikapp och förbi. En felbedömning som har stått landets invånare dyrt.   

Redan andra halvan av femtiotalet började det märkas genom permitteringar vid exportföretagen, men varningssignalerna togs inte på allvar. Vårt land trampade på i ullstrumporna som om ingenting hänt. Kvinnorna hade börjat komma ut i arbetslivet, två kunde beskattas hårdare än en. Det kunde bara bli bättre. Trodde man från politiskt håll.

I slutet av sextiotalet lades det ut dimridåer för att dölja, att vårt land inte gick så bra. Allt började handla om politik och vi lade näsan i blöt när det gällde hur andra länder sköttes. Sedan kom löneökningarna på sjuttiotalet som blev till luft i plånböckerna. De flesta svenskar förstod inte vad det handlade om, men blev mer och mer medvetna om vad det innebar.

Folkbildningen som blomstrade under femtio- och sextiotalet började sloka. Under början på sjuttiotalet handlade teater och böcker om samhällsfrågor, vilket fick till följd att teaterbesökarna uteblev och bokförsäljningen minskade. Bonniers och FIB:s folkbibliotek gick i graven, de hade haft fina år med de folkliga berättarna, det nya vindarna blåste bort det gamla och det var vid den tiden vårt land tappade fotfästet helt och hållet.

De devalveringar vårt land tvingades till har inte kunnat repareras, de har hängt med genom åren. Allt gick på autopilot och Socialdemokratins gamla trogna sympatisörer började fatta att allt inte stod rätt till och partiet tappade sympatisörer. Men ingen vid den tiden kunde ens drömma om, att partiet skulle kunna hamna vid det senaste valresultatet. Det är inte bara partiledningen som funderar över hur det varit möjligt, att det en gång så stora partiet, kunnat göra denna kräftgång.

Svaret är kanske så enkelt att partiets företrädare började se sig själva som övre medelklass, i alla fall lönemässigt. Det skapades helt enkelt en klyfta mellan de förtroendevalda och de lågavlönade och sämst ställda i vårt samhälle, de som varit grunden för rörelsen. Istället började medelklassen och de rika strykas medhårs. Skillnaden mellan de olika partierna blev hårfin, alla partier nonchalerade de sämst ställda grupperna.

Synen på människans roll i samhället hade förändrats, av ekonomiska skäl fanns inte längre plats för empati, de började bli dyrt att driva vårt land. Alltså måste det sparas in på det invånarna betalat skatt för att få utfört, eller betalat in pengar till. Vissa måste offras för att bevara välfärden.

Det här bäddade för att ett parti som SD skulle kunna få fotfäste i svensk politik. De satte helt enkelt ner foten i en fråga som omedvetet grodde hos många som såg sina samhällen förändras. Så kallade folkvalda politiker talade sig varma för invandring och flyktingmottagning med en retorik som inte alls stämde överens med hur arbetslösa och sjuka behandlades.

Folk hade tidigare ruskat på huvudet åt vad våra politiker hade att säga, nu sades öppet hur många skulle vilja att vårt samhälle skulle vara. Livet är kort brukar man säga och ungdomar såg ett långt tröstlöst liv framför sig och började partaja, för att slå undan tankar på morgondagen. De politiska makthavarna hade skapat ett monster utan att vara medveten om det, allt fler hade blivit egoister och börjat se till sitt eget bästa.

Det här krockade fullständigt med vad politikerna kallar den svenska modellen. Politiker och tjänstemän i offentliga verksamheter har sedan ett vansinnigt beslut, inte något ansvar för sina handlingar, det har bäddat för det vi nu kan se. Många offentliga verksamheters personalpolitik blev att passar inte galoscherna, är det bara att kliva ur dem.

Vem hade kunnat tro att ett beskedligt folk som svenskar haft rykte om sig att vara, skulle kliva ur galoscherna som inte passade? De som stuckit ut mest senare år är sjuksköterskor, lärare och poliser som fått nog, många fler som fått nog skulle också göra det, om inte räkningarna hopade sig varje månad. Allt hänger med andra ord i en skör tråd som kan brista närsomhelst.

Många svenskar lever i dag på marginalen, det vill säga inkomster och utgifter går jämnt upp varje månad. Fördyringar behöver inte bli mer än några hundralappar för att det ska bli obalans i privatekonomin. Risken för vad det kan innebära tycks nuvarande regering vara omedveten om, genom de åtgärder som föreslagits.

Höjs skatter på någonting, sprids de negativa effekterna som ringar på vattnat. I bästa fall är skattehöjningar ett nollsummespel, men långsiktigt glider vårt land djupare ner i dyn. Redan talas det om hur den stora flyktingmottagningen kommer att påverka vårt land i form av skatter, som kommuner och landsting kommer att behöva ta ut av invånarna.

Är svenska folket villigt att ställa upp och betala för de politiska misttag som gjorts? Jag tror inte det. Det betyder att det politiska etablissemanget måste förbereda sig för domedagen, det vill säga när invånarna ställer dem till svars för alla misstag som gjorts.

Bäst beskrivs detta genom ett citat av Jiddu Krishnamurti: Så mycket lidande förorsakas av tanklöshet – genom att glömma tänka efter hur en handling påverkar andra. Och det är vad det ökade missnöjet handlar om. I sin iver att förändra vårt samhälle, har det glömts bort hur besluten påverkar en mycket stor del av invånarna. 

Hungriga vargar jagar bäst.

Var det bättre förr? Om man bortser från den standard vi nu har, är det någon skillnad? Vid en tillbakablick sextio år i tiden, jobbade vi längre genom sex dagars arbetsvecka och lönen var ingenting att hurra över. Men med lite eftertanke räckte pengarna till mera än vad de gör i dag. Vi uppfostrades till att inte slösa med pengar, vilket sitter i ryggmärgen på de flesta äldre i dag. Så visst finns en skillnad, dessutom mår människorna sämre i dag än för sextio år sedan.

Det är inte bara de gamla som mår sämre, även de som är mitt uppe i arbetslivet pressas så hårt att varken psyket eller kroppen klarar av det hårdare samhälle som skapats. För att många offentliga verksamheter ska fungera, krävs övertid av personalen, det blir billigare än att plocka in mer personal.

Det är dyrt att ha anställda i vårt land, inom de skattefinansierade områdena oerhört dyrt för invånarna. Det är ur den gemensamma kassan lönerna till största delen tas. Den allt mer pressade arbetssituationen som för många leder till förslitnings- och utmattningsskador på medelålders människor, visar därför att någon räknat alldeles åt helsike fel.

Man får en känsla av att de budgetar som upprättas först tar hänsyn till vad den politiska styrningen och administrationen kostar, det som blir över är vad invånarna får tillbaka i form av den samhällsservice de betalar för genom sina skatter. Förhoppningsvis inser även de som har politiken som yrke, att det är ohållbart. Det har gått för långt helt enkelt.

Det är inte bara de riktigt gamla med usla pensioner som nu börjat höja sin röst, utan även de som varit pensionerad runt tio år har fått det sämre undan för undan. De ser alla effekten av att pensionspengar konfiskerats och att pensionerna inte följer löne- och prisutvecklingen. I ett annat land skulle det blivit upplopp och politikerna fått löpa gatlopp. Men den uppfostran alla äldre fick, har det inte gått så långt.

När nu pensionärerna kommit på hur de kan revoltera men ändå vara anonyma, har de visat sitt missnöje vid valurnorna. Skillnaden mot tidigare är att många pensionärer den senaste tiden, öppet säger att de kommer att rösta på SD vid nästa val, om de lever. För de som kommit upp i åren finns ju ingen garanti för det. Men oavsett om de lever eller inte, är det en förlorad röst för något av de andra partierna. 

För mig verkar det som att de politiska partierna ängsligt stirrar på opinionssiffror och försöker locka väljare med vad de tror vara rätt. Det finns kommunikationsavdelningar som följer strömningarna på de sociala medierna, men ingen uppsökande verksamhet ute i verkligheten.

Regeringen Reinfeldt visade med all tydlighet hur Moderaterna ser på invånarna. För sjuka och arbetslösa skulle vi inte öppna våra hjärta, istället skulle de bestraffas. Det var lata och inbillningssjuka människor som levde gott på bidrag. Genom sig själv känner man andra, brukar man säga.

Moderaterna talesperson kräver nu att sjuka måste sättas åt ännu hårdare. Det väcker frågan om varför de som drabbas av sjukdom och det idiotiska beslutet, ska vara med och betala dessa politikers löner? Moderaterna har valt en hårdare linje, det bevisar den nya skandalen som ledningen snabbt tvingades ta hand om. Det finns en gräns även för det svenska tålamodet, antagligen har den redan passerats.

Det florerar så många förslag från politiker från alla partier, att de klart och tydligt visar att de inte anser sig vara i folkets tjänst, därför ska de inte heller ha förtroendeuppdrag. Det måste införas en gräns för att politiker bara får sitta kvar högst två mandatperioder, sedan ska de vara produktiva och närande för samhället. Som politiker är de bara en tärande grupp, som belastar de allmänna skattemedlen.

Har hört politiker säga det och läst ledarsidor som skrivit, att vårt land som tåget, så allt borde vara frid och fröjd. Men man brukar säga att en motor går som bäst, innan den är på väg att skära ihop, det borde alla tänka på. Och att ta ut någonting i förskott straffar sig alltid.

Det misstroende som finns mot våra politiker är självförvållat, de har visat sig inte alls kunna hantera det komplexa samhälle som är på väg att växa fram. Eftersom de offentliga verksamheterna numera drivs enligt företagsmässiga principer, måste det även finnas ett personligt ansvar.

Beslut som kostar invånarna miljontals kronor ska inte kunna sopas under mattan, de måste bestraffas. Det är en skam att våra politiker efter titeln politiker, kan lägga till u.p.a., det vill säga utan personligt ansvar.

Det som är märkligt är att inte de politiskt aktiva lärt sig någonting av det som hänt i vårt land. Våra politiker har inte fattat vad deras uppdrag går ut på, varför ska vi då ha förtroendevalda? Politiker är inget yrke och ska definitivt inte vara en trygg anställning, med förmåner livet ut. Tvärtom ska det ses som ett kall och kan alldeles utmärkt utföras ideellt. Hungriga vargar jagar bäst, de som ständigt har mat utan att anstränga sig, sover bort dagarna.

Politiker är en alldeles för stor tärande grupp, som svenska folket inte har råd med.

Upptäckte att väglaget knappast var lämpligt för en promenad, men blev rastlös av alla tankar om vart vårt land är på väg. För egen del spelar det ingen roll med den i det stora hela korta tid jag har kvar, men för barn, barnbarn och barnbarnsbarn, känns det verkligen oroande. Tydligen känner Miljöpartiets medlemmar samma sak och har fått kalla fötter.

Mig skrämmer det att Löfven ska ge efter för idiotiska förslag, för att ha kvar Miljöpartiet i sin regering. Om han inte gör det, vilket eller vika partier ska han då samarbeta med? MP:s medlemmarna ser det som att en fortsättning av partiet i regeringen, kan göra så att partiet åker ur riksdagen. Inga skada skedd skulle säkert en förkrossande majoritet av svenska folket se det som, MP är ett litet parti, som av många anses ha fördyrat många saker som är livsnödvändiga. Mest har det drabbat de svagaste grupperna i svårt samhälle.

Och i vår moderna värld handlar nästan allt om pengar. Riksbanken har under många år kämpat för att få upp inflationen till 2% med gamla beprövade metoder, men misslyckats kapitalt. De ekonomiska mekanismer som ansetts ligga till grund för stabila ekonomier, har visat sig vara baserade på gamla erfarenheter, som i dagsläget måste ses som mycket långt tillbaka i tiden. Vid den tiden teorierna såg dagens ljus, ansågs arbetslösheten vara ett instrument att kunna reglera överhettad inflation.

Så långt var det rätt tänkt, arbetslösa kan inte konsumera på samma sätt som de med ett arbete, men ändå har teorin visat sig vara åt helsike fel. Men regeringar världen över har trott att den ekonomiska politiken varit rätt, när den i själva verket skapat ett problem, som bara kan lösas genom ett sammanbrott och en nystart.

Låter olycksbådande, men när det gäller att få fart på inflationen när arbetslösheten är hög, finns varken något ekonomiskt eller politiskt recept att ta till. Åtgärder som gjorts ska mest ses som att blöta fingret och hålla upp det, för att känna hur vindarna blåser. När staber av ekonomer börjar improvisera, eftersom alla regler tycks ha satts ur spel, kan det sluta hursomhelst. Minusränta ansågs vara en omöjlighet, nu har många länder negativ ränta.

De flesta teorierna har utgått från att allt skulle bli bättre och bättre, att det därför måste finnas mekanismer för att motverka överhettning i ekonomin. Men det som är dåligt för staten med deflation, har visat sig vara räddningen för de svaga grupperna i samhället. Deflation är betydligt bättre för de svaga grupperna än inflation, eftersom prishöjningar hålls tillbaka. Naturligtvis finns det en hake även i det, företagen måste spara in på dyr arbetskraft för att kunna gå med vinst, enligt de förhoppningar börsanalytikerna skapar. Lite av katten på råttan osv.

Från fackens sida har man försökt bevisa att löneökningar inte påverkar inflationen, men ökade löner driver otvivelaktigt upp priserna för att kompensera de ökade lönekostnaderna. I slutändan är det kunderna som får betala genom ett högre pris, det är så det fungerar. Man kan säga att alla är förlorare, även de som får löneökningar.

Men visst har lönerna stigit för en del de senaste åren, andra står kvar och stampar på samma fläck som för tio år sedan. Det är anledningen till att själva balansen i det hela rubbats och stora delar av invånarna lever på vitt skilda villkor och därför undergrävs hela samhällssystemet. Det är samhällsklyftor som måste undvikas, annars uppstår inte bara missnöje, utan även obalans i ekonomin. För att hjulen ska snurra måste det konsumeras, men när allt fler får mindre pengar att handla för, hamnar allt i en nedåtgående spiral.

Att vi befinner oss i en nedåtgående spiral beror på klyftorna mellan rik och fattig har blivit större, det börjar de flesta ekonomer vara ense om. Men den smygande minskning av konsumtionen vi nu ser resultatet av hade ingen räknat med, därför har det vinstrally som pågår förvärrat det hela. Nu är vi inne på det sista desperata försöket, det är de negativa räntorna ett bevis på.

En desperat åtgärd som inte finns med i de gamla ekonomiska teorierna, vilket gjort att även skickliga ekonomer hamnat på djupt vatten. Dessutom driver de låga räntorna på lånekarusellen, som bara kan sluta på ett sätt, med en krasch. Därav den oro man kan märka hos många ekonomiska auktoriteter som förtvivlat försöker hitta lösningar.

Oavsett vad våra politiska makthavare säger, är risken stor att de inte kan hantera de enorma problem som ligger framför oss. Vi har en mycket stor inflyttning genom invandring och flyktingmottagning, men också en utvandring av pensionärer med mycket god ekonomi. Pengar på kontor har de fått genom att sälja sina lägenheter eller fastigheter de haft under många år. Man kan inte se det på annat sätt än att råttorna lämnar det sjunkande skeppet. Den första smällen kommer kommunerna och landstingen att få ta.

Men det skapar också ett nytt allvarligt problem för staten. Fortfarande finns ränteavdraget kvar, med de nya betydligt högre lånen ökar statens kostnader. Ingen tycks tänka på att de nya ägarna tvingats ta stora lån som måste betalas. Amorteringskravet är bara ett slag i luften och väcker inga heta känslor, det kommer däremot den uppräknade fastighetsavgiften att göra. Kanske blir den till och tungan på vågen vid nästa val.

Som det varit sedan Göran Perssons sanering av statens och bankernas kapsejsade ekonomi, har pensionärerna halkat efter inkomstmässigt. Många bor kvar i sina gamla fastigheter. Nu har tillkommit grupper som inte är ålderspensionärer, men ändå halkar efter genom att inte få del av löneökningarna. Detta samtidigt som de med ett arbete får bidrag i form av jobbskatteavdraget. Det har gjorts skillnad på folk och det är vad allting nu handlar om.

Om man utgår från teorier om hur vårt samhälle skall utvecklas, blir människan bara en bricka i ett spel, eller ses snarare som arbetsmyror, som måste dra sitt strå till stacken. I sin iver att förändra vårt samhälle har politiker svalt de mest fantastiska påhitt genom påtryckningar från lobbyister, som talar om fördelarna att göra si och så. Det stora problemet är att de makthavande politikerna, inte alls har den kunskap som krävs, för att sålla bort det som inte är bra för invånarna.

Man kan kalla våra politiker naiva eller helt enkelt godtrogna, men det hela bottnar i bristande kunskaper, vilket vi genom på grund av vårt "demokratiska" system hur de får sina uppdrag, inte kan göras någonting åt i nuläget. De kan med andra ord ses som amatörer, som ständigt har att mäta sig med professionella, vilket måste ses som en hopplös kamp.

Vem som helst kan bli politiker utan någon högre utbildning. Förr i tiden var inte det något problem, då använde politikerna sunt förnuft och vägde för och emot. Vårt land var tämligen isolerat från de strömningar som fanns utomlands, men våra politiska företrädare har varit snabba att ta ställning till vad som hänt i andra länder, men bagatelliserat de problem som under många år funnits i vårt eget land.

Nu sitter våra politiker i en rävsax de inte kan ta sig ur, utan att förlora ansiktet. De kan inte erkänna att det mesta styrs av tjänstemän, som tar fram alla beslutsunderlag. Det ifrågasätter våra politikers existens och den extra kostnad det åsamkar invånarna. Det är bedrövligt hur landet har misskötts och invånarnas skattepengar runnit mellan fingrarna både inom regeringen och de offentliga verksamheterna. Om pengar har fattats har skatter höjts eller avgifter hittats på. Inga protester har nått upp till de makthavande, svenska folket har aldrig öppet opponerat sig mot politiska beslut och de få som vågat höja sin röst har tystats ner.

Bäst kan man belysa det här med avsaknaden av debatt om invandring och nu flyktingmottagning. Det politiska etablissemanget har lagt ner ett enormt arbete på att lägga locket på. Motståndare till invandrings- och flyktingpolitiken har kallats rasister eller idiotförklarats. Det är det största politiska misstag som gjorts i vårt land och konsekvenserna kan inte ens överblickas. Tiden kommer att visa vem som har rätt, men det är en chanstagning som kan betyda att hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem brakar ihop.

När någonting händer som faller utanför ramarna av de normaliseringar som det allt oftare talas om, står hela det politiska etablissemanget handfallen och vet inte vilken fot de skall stå på. Problemet är att ingen vågar sätta ner foten, så bägge fötterna befinner sig hela tiden i tomma luften. Många missnöjda och kritiska mot det politiska makt- och kontrollsystem vi har, fick blodad tand genom valutgången i Amerika. Precis som många ekonomer varnat för, är det de fattiga som nu revolterat, det hade nått en gräns då det inte kan bli sämre än det nu är.

Den inställningen har också många i vårt land, de som drabbats av långvarig arbetslöshet, utförsäkring av Försäkringskassan, eller de hopplösa sjukdomsfallen som till slut lett till sjukbidrag. Som grädde på moset har vi alla ensamstående med barn och pensionärer som lever under fattigdomsgränsen. Kan förstå att många politiker drabbats av skrämselhicka, först nu verkar det gått upp för dem, att det faktiskt är invånarna som i slutändan bestämmer.

Redan kan man läsa ledarskribenter som befarar att SD kommer att få runt tjugofem procent vid nästa val, den siffran kan vara i underkant. Det skulle betyda att SD blir största parti och de gamla partierna tvingas ta skeden i vacker hand. Om de inte gör det vet ingen vad som kan hända. Hur de etablerade partierna ska kunna blidka väljarna under de två år som återstår till valet ser i dagsläget hopplöst ut. Hur gör man när allt blivit åt helsike fel? När varje beslut möts av misstro från en ständigt ökande grupp av väljarna, gäller det verkligen att börja lyssna hur invånarna vill ha det.

Den bild som framträder är hur grundlurade svenska folket blivit, vilket många upptäckt men inte kunnat göra någonting åt. Ja, om man bortser från de som missnöjesröstat på SD och som med all säkerhet fler kommer att göra. Förlorare kommer att bli de två stora partierna, vilket visar hur bräcklig vår demokrati är i nuläget. Det kan gå så illa att inte ens de två största partierna tillsammans når upp till fyrtio procent.

Från regeringshåll har det matats på med att vi solidariskt måste ställa upp för människor i nöd. Men det skjuts i sank av, att så många människor lider större nöd än de flyktingar som kommit till vårt land. Människor som slitit och byggt upp vårt land med sina skattepengar, räknas istället som en ekonomisk belastning. Vänder man på det hela är politiker och politiskt skapade jobb, en enorm belastning för invånarna.

Skulle antalet politiker och politiskt skapade jobb minska kraftigt, skulle inte invånarna märka någon skillnad. Ser man dessutom till vad våra politiker och de politiskt skapade jobben kostar, är det en alldeles för stor  tärande grupp, vi inte har råd med i framtiden.

Tiden är på väg att rinna ut för våra traditionella politiker.

Ett land där inte folkviljan styr, är dömd till undergång. Det är inte mina ord, det har någon klok människa sagt. Med all rätt, för när de politiska besluten går stick i stäv med hur invånarna vill ha det, uppstår en misstro mot den eller de som ska företräda väljarna. Ingen politiker har insett, att det finns en tyst majoritet, som en dag gör sig tillkänna.

Det visade sig med förödande verkan i Amerika, vilket chockade det politiska etablissemanget. Har läst snyftartiklar som ställde frågan hur de som lade sin röst på Trump tänkte? De kanske bara var förbannade på traditionella politiker men det får de aldrig veta. Däremot fick alla besked om att den tysta majoriteten hade visat vem det är som bestämmer. Men osäkerheten kommer att byggas upp och de som kan, garderar sig nu för en framtida katastrof av något slag.

Att vi lever i en global värld bevisas bäst av hur valet i Amerika påverkat hela världen. Vad värre är, ingen vet vad som kommer att hända när Donald Trump tillträder som President.

Läste för en Herrans massa år sedan en bok med titeln, Och världen skälvde, den titelns stämmer bra med hur världen tog emot beskedet. En sak är tämligen säker, den traditionella politiken och politiker som levt gott på sina förtroendeuppdrag, tycks gå samma väg som det gamla industrisamhället. Och det är sannerligen på tiden att så sker.

Anledningen till att det kunnat bli som det är i vårt land, är att svenska folket aldrig sagt ifrån på skarpen och politikerna trott sig göra rätt, när de massiva protesterna uteblivit. Men varje felaktigt beslut har fyllt på och skapat en tyst uppretad majoritet. Våra politiker borde ha förstått vartåt det lutade, när SD kunde locka nya sympatisörer. Hur många vågar öppet säga att de sympatiserar med SD? Det visar sig bara vid val, så nästa val tycks bli en rysare för de gamla etablerade partierna.

Det tar tid att reta upp en svensk, var det en som sa. Men om en svensk blir förbannad, gäller det att hållas sig undan. Nu visar sig missnöjet på annat sätt än att ta till våld, de som retats upp missnöjesröstar istället. Precis som våra politiker tänker många inte längre än näsan räcker, men hämnden är ljuv.

På sätt och vis förvånas man inte över hur de offentliga verksamheterna är på väg att rasa ihop. De politiska visionerna har visat sig inte alls stämma överens, med den snabba tekniska utvecklingen vi kunnat se. Den omvärld som påverkar vårt land har ignorerats, istället har mål satts upp att vårt land ska ligga i framkant. Skrämmande rapporter visar att vi istället är på väg mot den bakre kanten.

Det finns en gnagande oro över det som händer i vårt land. Ungdomar skjuts nästan varje dag, ingen vet hur många kriminella gäng vi har som slåss om knarkhandel eller smuggelvaror. Med höjningen av tobaksvaror kan vi räkna med att smugglingen blir ännu mer omfattande. Folk köper inte i kiosk eller butik till vilket pris som helst och sluta röka är för många inbitna rökare inget alternativ.

Man kan säga att politiska beslut har fött den kriminalitet vi nu kan se, hur konstigt det än låter. Men egentligen är det politikernas okunnighet som gör det, eller snarare de förbud som beslutas om. Men det är så mycket annat som blivit fel, som beror på felaktiga politiska beslut. Man kan se det genom alla problem inom den offentliga sektorn, där politiskt tillsatta personer i sin okunnighet genom sina beslut skapat det kaos som nu råder.

Det finns en enorm skillnad på hur Socialdemokratiska partiet fungerar i modern tid och hur det en gång var det enda alternativet för svenska folket. Synen på människan var en helt annan, nu tittas det ängsligt på opinionssiffror och den förda politiken blir därefter. Problemet är inte hur stora grupper ska kunna strykas medhårs, det är att få stora delar av folket med sig. Om stora grupper utesluts av de reformer som genomförs, minskar också handlingsutrymmet genom ännu färre mandat, när tidigare trogna väljare röstar med fötterna.

Partiet kunde under många år hänvisa till vad företrädare som Per-Albin Hansson och Tage Erlander uträttat, men partiets förändring i slutet av sextiotalet innebar minskad bas för hela rörelsen. Efter åttiotalets misslyckade ekonomiska politik fick borgarna ta över under en period, efter det fick vi uppleva Göran Perssons sanering av landets och bankernas ekonomi.

En kortsiktig sanering som påverkar vårt samhälle än i dag. En av snedeffekterna är de bemanningsföretag där vinsterna nu ifrågasätts. Ersättningen bemanningsföretagen får har de offentliga kostnaderna som riktmärke, varför vi måste fråga oss varför inte de offentliga verksamheterna går med vinst. Det är samma saker som utförs, oavsett det gäller vård eller skolundervisning. Det känns lite som att det i en båt sitter tio personer, en får ro, nio talar om hur hen ska göra och i vilken riktning.

Ett stort antal sjuksköterskor exporterades vid saneringen till Norge, med hjälp av Landsting som tvingades dra ner på kostnaderna. Kommunerna fick ta över skolundervisningen och skolan blev en del av de kommunala budgetarna. Resultatet har varit förödande, eftersom lärarnas status undergrävdes, med stöd av Jantelagen. När blev politiker utan högre utbildning likvärdiga eller till och med mera värda än välutbildade människor? De har ju till och med betydligt högre löner!

Nåja, efter saneringen växte vårdföretag och friskolor upp och Landstingen och kommunerna tvingades hyra in tidigare anställd personal. Personer som hoppat av från de offentliga verksamheterna. För en gångs skull hade politiker skapat jobb inom det privata näringslivet, men till vilket pris? Göran Persson kunde sitta kvar på grund av oppositionens svaghet, men Socialdemokraterna förlorade till sist makten, på grund av väljarnas missnöje mot Göran Persson personligen.

Tage Erlander ska ha sagt att ett samhälle kan be­dömas utifrån hur det ­behandlar sina svagaste. Här plockar Socialdemokratiska partiet knappast några politiska poäng, de försämringar som gjordes under alliansens tid finns kvar och regeringen är beredd att göra ytterligare försämringar. Med lite sunt förnuft, borde partiets ledning inse, att vad de nu håller på med, inte är någonting annat än ett politiskt självmord. 

Kanske är jag en som försöker använda huvudet, vår maktelit tycks inte göra det. Eller så fattar de inte vad som händer i det hypermoderna samhälle som håller på att växa fram. Jag håller en slant på det sistnämnda, det är därför vi fått ett samhälle bara politikerna själva vill ha. Det gäller för dem att hålla sig väl med storföretag och den ekonomiska makteliten som är ett måste, för att den svenska modellen ska fungera.

Men varken storföretagen eller den ekonomiska makteliten är någonting att hålla i handen, om den globala ekonomin går i spinn och sedan störtdyker. Det som nu händer i Amerika kan påverka hela världen. Det som händer där är att folkgrupper ställs mot varandra och ingen kan förutsäga hur det kommer att sluta, för fortsättning följer som vi redan har märkt genom de protester som förekommer runt om i Amerika efter den sensationella valutgången.

Vad som kommer att hända i Amerika är ett hot, men det största hotet mot vårt lands framtid är varken det som händer i Amerika eller den tekniska utvecklingen, det är att vi blivit för många invånare. Läste en artikel där en forskare tittat närmare på vårt lands möjligheter till överlevnad. Han hade kommit fram till att vi successivt måste bli färre, definitivt inte fler. Möjligheterna har avsevärt minskat genom den stora ökningen av invånarantalet. Jag tycker faktiskt synd om alla de som kommit hit, de tycks ha valt fel land att komma till.

När jag ser och hör många av våra ledande politiker, inte minst Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt, dyker osökt några kloka ord upp i huvudet skrivna av Lee Jackson: Blygsamhet är konsten att se ödmjuk ut, när man berättar för folk hur duktig man är. 

Men dessa personer skapar istället den tysta majoritet, som är trött på pratmakare som förkunnar sin egen tro. Nästa val kan bli en obehaglig överraskning för vårt politiska etablissemang.

Vad gör man, när det inte finns en nödbroms?

Ingen kan i dag säga hur det ekonomiska läget ser ut om ett år. En liten vink om att vårt land ekonomi inte är så stark som det sägs, visar penningmarknadens misstro. Mycket pengar har lånats upp och nya skatter och nedskärningar aviseras, naturligtvis ställs frågan varför. När en valuta sjunker mot andra valutor, är det en varningssignal att allt inte står rätt till.

Det varnas nu dessutom allt kraftigare för risken att bostadsbubblan kan spricka, Problemet är att storstäder växt alldeles för snabbt, men bostäder är det ont om. Priset för vad som händer när storstäder växer verkar ingen ha tänkt på. Inte heller de problem som följer när en stad överbefolkas. Storstäder är inte motorerna i ett lands ekonomi, de åker snålskjuts på övriga delar av landet.

Visst tar det tid innan politiska beslut visar sitt rätta ansikte, urbaniseringen har skapats genom gamla politiska beslut, men baktanken är svår att förstå. Det har fått fruktansvärda konsekvenser för glesbygder och mindre orter som avfolkats, Den service människorna på dessa orter förväntar sig för de skatter som betalas, är numera nästan obefintlig på många platser.

Många länder ser i dag över sin självhushållning när det gäller förnödenheter, i vårt land är bönderna på väg att utrotas. Vi klarade ett andra världskrig till stor del tack vare vår självhushållning, och i en orolig värld, borde naturligtvis våra politiker se om sitt hus. Många åkermarker ligger i träda på grund av dålig lönsamhet, men en liten slant kommer i alla fall in till de små markägare som finns kvar, utan någon större arbetsprestation än att fylla i blanketter för att få EU-bidrag, för att inte odla någonting. 

Att betala skattepengar till EU via staten, för att EU-politiker ska dela ut dem som bidrag, är naturligtvis förkastligt. Men EU har genom frikostiga bidrag som utnyttjats av många länder, rubbat konkurrensen. Tyvärr har det varit tvärtom i vårt land, det har försvårats för landets bönder under många år.

I vårt land har skattepengar istället använts till att locka sympatisörer av makthavande partier. Bönder är i dag en så liten grupp, att de inte ens är intressanta för Centerpartiet. Man brukade kalla de reformer som basunerades ut som valfläsk, men nu bjuds det bara på vattvälling eller soppa kokad på en spik. Undrar hur detta ska presenteras för väljarna om två år, eller ska äntligen något parti säga sig jobba med att banta både vår byråkrati och politiskt skapade jobb?.

Det fantastiska är att politikerna har mage att ge sken av, att reformer som de kallas, betalas ur politikernas egna fickor, när det i själva handlar om invånarnas pengar. Vi ger nu så och så mycket till ... och så radas det upp vad pengarna ska gå till. Vi, sa svinskiten!

Visst har det varit bidrag hit och dit – och det förkommer fortfarande – istället för att via skattevägen, på ett enkelt sätt korrigera, så att invånarna betalar skatt efter förmåga för att kunna leva. Det skattesystemet hade vi tidigare och det fungerade utmärkt, men de rika knorrade av förståeliga skäl. Förklaringen att detta fungerande skattesystem togs bort, var att det indelade invånarna i förnedrande socialgrupper. Vad har vi fått som ersatt det, om man ser till de usla pensionerna och de direktiv Försäkringskassan har att rätta sig efter när folk blir sjuka?

Men staten är alltid i behov av pengar och sättet att få in dem har varit kluriga. Betala en hundring extra i skatt så kommer en tjuga tillbaka som någon form av bidrag. De resterande åttio går åt i administrationskostnader. På annat sätt kan inte det förklaras hur svenska folkets skattepengar går upp i rök.

Istället för att sänka skatter ses bidrag som en politisk lösning. För många fattigpensionärer räcker inte ens det bostadsbidrag de får tillbaka av det de betalat in i skatt. Men de makthavande tror att dessa personer blir nöjda och glada. Men så är det ju inte, det är en allmosa som snabbt äts upp, genom att allting blir dyrare. Det är som att länspumpa en båt som redan gått till botten. Om någonting ska göras är det att pensionerna för fattigpensionärer höjs, inte som nu ständigt släpar efter i prisutvecklingen.

Ingen politiker tycks ha frågat sig själv varför dessa personer ska behöva betala skatt överhuvudtaget. Det skulle minska det bidrag som betalas ut, men fullt ut kan inte de fattigaste kompenseras genom bostadsbidraget. Sverige har blivit ett dyrt land att leva i. Med höjda pensioner och ingen skatt avdragen, skulle inte Försäkringskassan behöva lägga ner tid på att räkna ut bostadsbidrag och staten skulle tjäna pengar på en onödig administration.

Våra media har varit försiktiga med att påtala för makthavande politiker, att allt fler blir fattiga i vårt land. Ändå är det papperstidningarna som drabbas, när många gamla tvingas säga upp sina kära tidningar eftersom de inte har råd. Det är många saker som blivit en kostnadsfråga för de med låga pensioner, vilket till och med på kort sikt, kommer att påverka många saker.

Det talas om hur bra det går för landet, vilket fantastiskt land vi lever i, men det gäller bara en del av invånarna. Det här har pågått i flera år, men det är nu som alla politiska misstag börjat uppmärksammats, genom att kriser blossar upp inom de offentliga verksamheterna. Utöver detta får vi veta att till och med ministrar slösar med invånarnas pengar på att lära sig Engelska. Det bevisar bara den låga utbildningsnivån hos så kallade förtroendevalda.

Går det att få rätsida på det här? Knappast troligt, eftersom det gått alldeles för långt. Att försöka omorganisera verksamheter som haft en bristfällig organisation är inte gjort i en handvändning, det kan tiotals år. Men så mycket tid har vi inte på oss, det måste ske en drastisk förändring så snart som möjligt, annars uppstår anarki.

Den faran finns det folk som märkt och försöker ta egna initiativ och söker lösningar. En växande del av invånarna förespråkar Basinkomst, de etablerade partierna är inte alls intresserade. Men det skulle alldeles säkert minska brottsligheten, eftersom de som inget har, tar där det finns och lägger där det fattas, hos dem själva. En basinkomst rör sig inte om några stora pengar, men det skulle göra stor skillnad, för alla de som slagits ut av vårt allt mer människofientliga samhälle.

Nu verkar vi få ett nygammalt problem på halsen, vår stolta krona tappar i värde. En svagare krona gör importvaror dyrare, det kommer att drabba de svagaste grupperna hårdast. Men det kommer säkert att knorras en hel del, bland de som kommer att beröras av dyrare kostnader för sina småhus. Det vill säga de som  inte inte når upp till gränsen att inte behöva betala mera. Fastighetsavgiften kommer att räknas upp 2018, detta tack vare de fantasipriser bostäder sålts för.

Att det blivit så här kan helt tillskrivas tidigare makthavande politiker, därför att det är tillgång och efterfrågan som sätter ribban för priset. Om det går att välja och vraka därför att utbudet är stort, sker knappast några prishöjningar utan tvärtom.

Att det här kunnat fortleva under så många år, beror på det politiska kontrollsamhälle som skapats. Just nu ska bankerna ha reda på varifrån du fått dina pengar, på order från högsta ort, det vill säga de politiska makthavarna. Hur långt får de här galenskaperna pågå, innan det blir ett uppror i vårt tidigare fredliga land? Det jäser ute i landet, men det når tydligen inte fram till de som befinner sig i maktens korridorer.

Tiden i dessa korridorer tycks vara över för Kristdemokraterna, det har gått snabbt utför och det kan det även göra för andra partier. Miljöpartiet har under sin tid i regeringen gjort bort sig många gånger, att inte ens "underbarnet" den snacksalige "Lille Fridolf", kan komma med en vettig förklaring. Han har i alla fall inte kunnat förklara, varför det inte gick att rätta till skolan på hundra dagar. Med de förslag som ständigt haglar om hur skolans kris ska lösas, får vi nog räkna med att det tar hundra år istället.

Den här politiska osäkerheten kan betyda, att vi får två partier som ställs utanför när det gäller hur landet ska styras, V och SD. Ingen vill tydligen ha något av dessa ytterlighetspartier att göra i en regering. Och när det gäller V kan jag förstå det, eftersom deras sympatisörer ofta tar till skadegörelse och våld. Dessutom kommer V hela tiden med idiotiska förslag och har till och med hänvisat till hur socialism kan göra skillnad och lovprisat Venezuela. Visst, det var upp som en sol och ner som en pannkaka, för nu är landet i kaos och konkursmässigt. Vem vill att ett sådant parti ska ha någonting att säga till om i vårt land?

Nöden har ingen lag brukar man säga, vilket kan betyda att de två än så länge stora partierna tvingas samarbeta. Naturligtvis för vårt lands bästa får vi då säkert höra, men i själva verket handlar det om den politiska makten. Men våra politiker är bara galjonsfigurer eftersom allting blivit så komplicerat, att de själva inte kan bilda sig en uppfattning om de lösningar som föreslås. Beslut fattas utan att beslutsfattarna har en aning om konsekvenserna.

Med de politiker vi har i dagsläget, har vi verkligen hamnat på ett skenande tåg som saknar bromsar. Vi vet att det någonstans framför oss finns stoppklossar, men vad händer efter det vi kört in i dem?