Ge fattig- och sjukpensionärer flyttbidrag, så de kan flytta till värmen.

Så här i slutet på året, har jag försökt göra en tillbakablick. Våra politiker säger ofta att vårt land måste ligga i framkant, och faktum är att i åtminstone ett fall, gör vi det. Ett mycket stort antal av våra pensionärer är fattigast i Norden, kanske i bottenskiktet även i Europa. Nu vet jag inte om det är någonting att skryta över, men att ligga i framkant kan ju betyda så många olika saker, även när det gäller negativa.

Redan före flyktingströmmen till vårt land, var det här med en åldrande befolkning ett problem som måste lösas. De äldre kallade ju till och med ironiskt för ett köttberg av en Socialdemokrat. Oroande rapporter om hur lite pension det kan bli framöver, gör att invånarna tappar förtroendet för pensionssystemet. Eller snarare de som förvaltar pensionsfonderna, som fått det hela att mest likna ett Pyramidspel där invånarnas pengar satsats. Det har visat sig att många av de som går i pension närmaste åren blir fattigpensionärer enligt EU.

Att livslängden ökar tack vare den tekniska utvecklingen har varit känt under många år, varför en åldrande befolkning inte borde vara ett problem. Och problemet är inte den åldrande befolkningen, utan vår enorma byråkrati och den politiska styrningen av vårt samhälle. Det är byråkrater och tjänstemän som ska utföra de politiska besluten, men eftersom ingen är ytterst ansvarig, orsakar det den kaos vi nu kan se inom alla de viktiga samhällsfunktionerna.

Att allt fler blir fattigpensionärer betyder inte bara att statens inkomster kommer minska, utan också at kostnaderna kommer att skena iväg, precis som när det gäller att allt fler blir sjuka. Så här i elfte timmen kanske ett litet förslag är på sin plats till våra politiker.

Vårt land börjar bli trångbott, hur hundratusentals nya bostäder ska kunna uppföras på kort tid är inte bara ett problem, det är en omöjlighet. Men det finns en lösning. Varför inte ge alla fattigpensionärer och de förtidspensionerade (det heter visst sjukbidrag numera), som genom de försämrade trygghetsförsäkringarna måste räknas till denna grupp, ett flyttbidrag på 250 000 kronor?

Många chefer inom de offentliga verksamheterna har drygt halva den summan som månadslön, en mycket stor del har strax under. Den osynliga delen tillkommer, nämligen sociala kostnader och eventuella förmåner! Har inte en aning om hur många chefer det rör sig om, men nog rör det sig om bra många tusen i alla fall. Det betyder kostnaden för dessa chefer rör sig om åtskilliga hundratals miljoner, kanske till och med miljardbelopp som betalas med skattemedel.

Några hundratal chefers löner skulle med andra ord kunna bekosta många pensionärers flytt per år. I pensionärernas fall är det ju faktiskt pengar de betalat in under åren många gånger om, många av dagens höga chefer gör inte ens rätt för sin lön..

Summan 125 000 och till och med mer, anses vara en skälig månadslön för det ansvar dessa chefer har, är svaret som ges. Men det finns en hake i det försvaret. Tydligen har det passerat obemärkt att det är runt fyrtio år sedan, det beslutades att anställda tjänstemän inom de offentliga verksamheterna inte har något ansvar! Ansvaret är kollektivt, var det någon som sa.

Hursomhelst, Sverige är inget billigt land att leva i och fattiggränsen ligger nu runt 11 000 kronor i månaden enligt EU. Massvis med pensionärer och de med sjukbidrag ute i landet, kommer inte ens upp i närheten av den summan. Det skrämmande är att det rör sig om flera hundratusen människor. I takt med de ökade kostnaderna, inte minst hyrorna, halkar dessa människor efter för varje år.

Det har inte bara att göra med ”bromsen” som sänkte pensionerna, utan också att annat varit viktigare. Ingen politisk makthavare har vågat ta tag i denna heta potatis. Tvärtom hänvisas till tidigare överenskommelser som gjorts och Löfvens enda kommentar varför ingenting gjorts åt orättvisorna har varit: Lagt kort ligger. Och den mannen säger sig vara arbetarrörelsen företrädare och högsta hönset i Sveriges kacklande hönsgård, nämligen riksdagen.

När våra politiker får löneökningar med tusentals kronor, rör det sig för en stor del av fattigpensionärerna om en höjning efter skatt, motsvarande ett par dosor snus eller några platskorvar risgrynsgröt eller bruna bönor i månaden. Och våra politiker har mage att prata om vårt välfärdssamhälle som måste bevaras, dom borde skämmas!

Efter den utvikningen, varför missunna de gamla, söndervärkta och utbrända en möjlighet att tillbringa återstoden av sina liv i ett varmare klimat? Trots lägre skatt vid en flytt till annat land, är tyvärr bostadsbidrag en nödvändighet precis som här hemma. Pensionerna brutto är till och med lägre än i de länder vi anser oss vara förmer än. Enklaste lösningen på det är, att dessa pensionärer helt slipper betala skatt, samt att bostadstillägget läggs på pensionen. Det skulle minska administrationskostnaderna.

Jag har en känsla av ganska många skulle ta chansen och för staten skulle kostnaderna minska, för de gamla ses ju som en framtida kostnadsexplosion. Visst skulle flyttbidraget kosta några miljarder, men det skulle röra sig om en engångskostnad, sedan skulle staten, kommunerna och landstingen vara av med i alla fall en del av ett långsiktigt kostnadsproblem.

De som nu kommer till vårt land behövs för att rädda landets framtida välfärd har vi från politiskt håll fått höra. Man kan därför se det som en bytesaffär. Minns att Borg talade om hur viktigt det var att vi fick hit nytt friskt blod. Han sa inte att de skulle kunna ersätta alla de som nu går in i väggen på grund av nedskärningar och ständigt kort med personal. men säkert anade han konsekvenserna av försämringen av trygghetsförsäkringarna. Men är det verkligen försvarbart, att ett stort antal människor måste offras för att rädda välfärden för de övriga?.

Nåja, allt handlar ju om pengar och som sagt, kommer ett flyttbidrag att röra sig om några miljarder, men knappast i samma storleksordning som Karolinska tydligen kommer att kosta i slutändan. För ett enda sjukhus! Att flytta pensionärer till ett annat land skulle på sikt kunna bli en lysande affär för staten. Vem minns inte hur sjuksköterskor exporterades vid saneringen av staten och bankernas sanering. Det ansågs vara en bra affär för landet, det är dyrt att ha folk anställda inom de offentliga verksamheterna och lönerna betalas ju med skattepengar. Visserligen var det kortsiktigt tänkt och det har kommit surt efter, men det hjälpte för stunden.

När man talar om miljarder som det kan komma att kosta, kanske det låter mycket, Men då ska räknas bort vad de gamla kostar och vad de kan komma kosta samhället enbart de närmaste tio åren. För även om många av de som kan tänka sig flytta i dag är pigga för sin ålder, kommer krämporna så småningom.

Sjukhusen har redan allvarliga problem som tycks växa för varje månad. Inte minst i vintertid är akuten så proppfull med människor att det måste ske en gallring för att kunna ta sig an akutfallen. Men det är ju så att med åldern blir vi tuffligare och akutfallen ökar, många krämpor hos de äldre kan kopplas ihop med vårt kalla klimat. Inte minst vintern då många gamla halkar och bryter ben, armar och lårbenshalsar. Tyvärr är det de fortfarande självgående som kan vara ute som drabbas.

Vi får ständigt höra att det finns alldeles för många gamla i vårt land och det är ett problem som är svårlöst. Inte ens våra politiker kan göra någonting åt att vi blir gamla, men ser man på den usla sjukvården, kan man misstänka att våra politiker gör allt ( eller ingenting), för att svenska folket inte ska bli det. Men genom läkarvetenskapen samt nya tekniker, kanske en stor del av befolkningen 25 år framåt i tiden blir över hundra år. Då är vårt land verkligen illa ute.

Men med det jag föreslagit skulle inte bara problemet bli mindre, det skulle som sagt även frigöra bostäder och avlasta sjuk- och åldringsvården. Eftersom byggandet av nya bostäder (och det måste ju byggas hundratusentals) kostar staten en massa pengar i subventioner, kan det rent av bli en ännu mer lysande affär.

De pensionärsgrupper jag talar om tillhör ju dessutom de som inte har råd att konsumera på grund av sina låga pensioner och är därför inte heller till någon nytta för landets ekonomiska tillväxt. Om medelåldern i landet sänks, får man fler i arbetsför ålder. Den höga arbetslösheten är förstås ett problem, men det beror ju på att det saknas den kompetens som efterfrågas av många företag har vi fått höra. Tydligen räknar man med att det finns tusentals av de som kommit hit, som har den kompetens en stor del av svenska folket inte har. Om inte de svenska reglerna för arbetsmarknaden eller Migrationsverket ställer till. Och så har vi språket, förstås, det lär sig inte människor från andra länder i en svinblink.

Att inte någon lämnat in en motion om detta i riksdagen är anmärkningsvärt. Det är inte bara en rättvisefråga, utan dessutom en fråga om landets framtida välfärd. Pensionärer med ekonomiska möjligheter har redan flytt landet och kommer med all säkerhet att efterföljas av fler. Var och en sig själv närmast, den normen har det politiska etablissemanget skapat..

Möjligheten att flytta för egna pengar har inte många av de människor som genom sjukdom inte längre kan arbeta och inte heller de med låg pension. Många av dessa är säkert villiga att ge plats åt det landet behöver, bostäder och friska hårt arbetande skattebetalare. Visserligen som det talas om i lägre betalda i låglöneyrken, men det viktiga är att så många som möjligt har ett arbete. Men kruxet är att tjänar de för lite blir de utvisade. men det är kanske tanken bakom satsningen på låglönejobb. Och just usel förtjänst är ytterligare ett argument, för att skicka våra fattigpensionärer utomlands.

Allt handlar ju om pengar, så det gäller att vara finurlig för att få in mera skattepengar och spara in på löpande kostnader. För tydligen räknas sjukpenning och a-kassa som löpande kostnader, trots att det är fråga om försäkringar invånarna betalar in till. Namnet Försäkringskassan talar ju om att det är fråga om en försäkring, a-kassan är en arbetslöshetsförsäkring, alltså borde de politiker som påstår att de inte är försäkringar utan bidrag, ta en kurs i svenska språket. 

Har någon en bättre lösning?

Gott slut och gott nytt år!

Världen är så stor så stor.

Vi är ett litet land, faktiskt pyttelitet i det stora hela, det vill säga i den globala värld vi nu ingår i. Trots vår litenhet har svenska politiker försökt framhålla vårt land som någonting alldeles extra, en förebild för andra länder. Men följer man utländska media, kan man bara läsa artiklar som mest kan ses som skadeglädje över de misslyckanden som radats upp på löpande band.

Anledningen till våra politikers iver att synas, kan bero på lillebrorskomplex. Allt som gjorts och sagts av våra regeringar under åren sedan Palmes tid, har varit för att väcka uppmärksamhet. Men samtidigt ett försök att skyla över vårt lands egna problem. Det har varit lite av den Amerikanska drömmen hos våra politiker, THINK BIG! Men att tänka stort betyder inte att man ska skapa en koloss på lerfötter, genom att göra landet mer byråkratiskt.

Vi har den mest effektiva politiskt skapade kontrollapparaten som håller reda på invånarna, men när det som nu gått till överdrift och det viktigaste för landet och invånarna totalt glömts bort, kan ingen förutse följderna. Den politiska klåfingrigheten har märkts mest genom polisens omorganisation, men också det idiotiska förslaget om att införa ett fåtal regioner, istället för de landsting vi nu har. Våra politiker borde ta lärdom av det som hänt med Karolinska, högmod går före fall.

Ja, högmod bör väl snarare ses som maktberusning, förmågan att kunna ändra på människors sätt att leva genom förändringar av vårt samhälle. Att det istället kan ställa till med den kaos alla nu kan se i form av sämre skola, vård, omsorg, polis och försvar, som är följden av att skattepengarna gått åt till löpande utgifter för den enorma byråkrati som skapats för att kunna bevara kontrollsamhället. Det är svenska folket som tvingas betala för alla vansinnigheter våra politiker ställer till med.

Eftersom det inte finns något personligt ansvar för politiker och tjänstemän inom de offentliga verksamheterna, ses invånarnas skattepengar som någonting politiska makthavare kan använda som de själva anser vara bäst. Det verkar som om politiker inte ens är medvetna om att det finns en lag de måste följa, i vilken det står att skattepengarna ska förvaltas på bästa sätt.

Skattepengarna  skulle ha använts till vad de är avsedda för, det vill säga skola, vård, omsorg, ordningsmakt och försvar, ingenting annat. Det betyder att det aldrig skulle ha uppkommit någon kris inom de uppräknade områdena. Dessa viktiga samhällsfunktioner skulle ha gått i första hand, de resterande pengarna skulle sedan använts till underhåll av exempelvis järnvägsnätet. Underhåll och byggandet av nya vägar, betalar alla fordonsägare till genom fordonsskatter, men även i det fallet har pengarna gått till annat.

Vad som visas inför öppen ridå är därför minst sagt genant för hela det politiska etablissemanget. Ett jättestort politiskt misslyckande och dessutom förskingring av svenska folkets pengar. Kassörer som förskingrat föreningars pengar får rubriker, men att makthavande politiker "förskingrat" hundratals miljarder nämns inte ett ord. Ändå är det precis vad som skett i vårt land.

Det märkliga är att våra media knappast ägnat den ständigt växande byråkratin någon granskning. Så här i elfte timmen har Aftonbladet börjat gräva i hur våra skattepengar slösas bort.  Den politiskt skapade myten att ju fler som engagerar sig politiskt, desto mer demokratiskt blir vårt land, har visat sig fungera tvärtom. I takt med att de som har politiken som yrke, samt de politiskt skapade jobben blivit flera, har uppstått någonting ingen tydligen räknat med, det blir allt mindre pengar över varje år till det invånarna betalar skatt för att få utfört.

Trixandet att få det hela att gå ihop har pågått i många år, det har bara varit en tidsfråga när det hela skulle spricka. Aftonbladets grävande om hur våra skattepengar slösas bort, visar hur lite en regering kan styra den enorma byråkratiska kolossen. Det är där fuskarna finns, inte bland de sjuka och arbetslösa. Det har skapats en bubbla som byråkraterna själva skapat, och det blir också de själva som sticker hål på den genom sina beslut.

När det nu pratas om att vi betalar alldeles för lite skatt för det vi kräver att få, måste även vår byråkrati sättas under lupp. Med bara lite sunt förnuft borde politikerna inse, att de inte kan bortse från vad vår enorma byråkrati och de själva kostar, istället för att dra in på av det som det betalas för. Men man ska aldrig underskatta de politiska makthavarnas dumhet, eftersom de inte har något som helst personligt ansvar för de beslut som fattas.

Tyvärr verkar det vara som en gammal journalist jag talade med, att så länge allting rullar på är allt frid och fröjd, men kärvar det till sig ... Våra skattepengar har ju under alla år av makthavande politiker använts till att köpa röster, eller bygga upp monument över sig själva genom utsmyckningar och andra iögonfallande saker. De flesta politiker är i dag chockade över att politikeryrket inte längre har någon status och att de möts av öppen misstro från invånarna.

Tyvärr har samma sak drabbat många papperstidningar och det beror inte bara på att allt färre läser, utan att vi blir informerade så snart någonting händer. Den senaste tiden har man kunnat läsa snyftartiklar från lokaltidningschefer om att utan dessa tidningar hotas vår demokrati. Det borde man tänkt på tidigare och gjort läsvärda tidningar med hjälp av skickliga journalister. Och framför allt, lyft fram de politiska misstag som gjorts och kostat invånarna pengar.

Med krympande upplagor satsades det på tidningarnas nätupplagor, som de som inte kunde tillgodogöra sig dessa, fick vara med och betala varje månad. Ingen hade ägnat en tanke åt att detta drabbade gamla trogna tidningsläsare, många av dem med dåliga pensioner. Som det nu är för alldeles för många, har tidningarna blivit kostnadsfråga. Med krympande sidantal och ibland nästan amatörmässig journalistik och gammal skåpmat när det gäller nyheter, är den värd sitt pris?

Tidningarna har alltså hamnat i samma sits som regeringen och det är ett verkligt dilemma, folk har börjat titta närmare på vad de får för pengarna. För tidningarna är det lättare att se läsarnas dom, för regeringen kommer det surt efter. Det finns ingenting som rättfärdigar att vi har bland världens högsta skattetryck, eftersom invånarna får allt mindre för pengarna.

Trots allt är hoppet det sista som överger oss människor. När våra politiska partier ska skrapa ihop spillrorna av de sympatisörer som finns kvar, blir de tvungna att lyssna på hur väljarna vill ha det. En påtryckare kan bli tidningarnas grävande journalistik som visar, att de politiska makthavarna tappat kontrollen över den skapade kontrollapparaten. För det är ju så, att även våra makthavande politiker måste se för att kunna tro.

God Jul!

Vilket helvete ska våra politiker ta tag i först?

Besvikelsen över att livet inte blivit som människor en gång drömt om, kan ställa till med mycket.  Det fanns stora samhällsproblem redan före flyktingströmmen till vårt land. Kriser inom skolan, vården, bostadsbristen och ökande sjuktal ältades av alla partier utan resultat. Dessutom hade verkligheten hunnit ikapp det svenska välfärdssamhället, fler måste i arbete för att det inte ska falla sönder och samman genom bristen på pengar.

Folk började ställa sig frågan av vilken anledning sjuktalen måste hållas nere och att alla måste i arbete, Sjuka har folk blivit tidigare och hög ungdomsarbetslöshet har funnits de senaste tjugofem åren. Orsaken till att så många ungdomar inte kunnat komma in på arbetsmarknaden har inget politiskt parti lagt ner tid och kraft på, då hade de varit tvungna att utreda sin egen roll.

Redan för runt tjugofem år sedan lämnade många ungdomar skolan med usla betyg på grund av läs- och skrivsvårigheter. Betygen hade börjat bli allt viktigare för att komma in på arbetsmarknaden. De med läs- och skrivsvårigheter gavs inte en chans att visa vad de kunde uträtta med sina händer. För de politiska makthavarna var det genant att det fanns "analfabeter" i vårt land, det gav en helt annan bild än den som  skapats för att visa upp för omvärlden.

Den långvariga höga ungdomsarbetslösheten är en del i den förändring vårt land genomgått. Ungdomar utslagna av samhället blev allt fler och kaka söker maka som man säger och det uppstod missbruk och ligor som sysslade med småbrott, som nu övergått i fullskalig kriminalitet. Det har varit en alldeles för het potatis för makthavande politiker att ta i, man har ju inte haft något grepp om hur omfattande det var. Nu börjar de i alla fall ana att det gått alldeles för långt och den nya polisorganisationen gör det inte bättre precis.  

Ett smalt parti som SD har behandlats på samma sätt som de ungdomar som hamnat i en gråzon, av den anledningen har allt fler tyckt att det låtit vettigt det företrädarna för Partiet öppet sagt. I det läget kallades det inte populistiskt, utan handlade enbart om rasism. Men stöd för sina åsikten har SD nu fått av Moderaternas nya linje. Men Moderaternas nya hårdare linjen mot invandring och flyktingmottagning är inte rasistiskt tänkt, det betyder bara att partiet läst av strömningarna ute i samhället. Att folk känner sig överkörda av de politiska makthavarna. Blir någon klok på politisk retorik?

Försökt läsa av hur folket vill ha det, har inte regeringen gjort. De sjuka, pensionärer  och de sämst ställda grupperna har hamnat på undantag, resultatet kan bara bli att dessa grupper revolterar mot vad de ser som maktmissbruk. Socialdemokraterna har vid varje val lovat att pensionärer och låglönegrupperna skulle få det bättre. Så har det inte blivit, det har funnits så mycket annat som haft högre prioritet. Partiet är inte ensam om att ha lovat guld och gröna skogar, men det enda människorna nu ser är vad som kan liknas vid kalhyggen.

Den som sätter sig i skuld är inte fri, sa Göran Persson. Men skuldsatta människor är det enda som hållit vårt land flytande, skulle alla börja spara pengar rasar hela det politiskt skapade kontrollsystemet som ett korthus. Om konsumtionen minskar blir många arbetslösa, vilket betyder minskade skatteintäkter. Det är förödande för staten, eftersom det kostar enormt med pengar att hålla svenska folket i Herrans tukt och förmaning.

Det går inte ihop att vi är ett rikt land, men det läggs mycket pengar på att vi ska ligga i framkant. Med den ambitionen är det lätt att hamna vid en stupkant istället. Det har kostat miljoner att hamna i säkerhetsrådet, men vad hjälper det vårt lands invånare? Vi har ju inte ens ett försvar värt namnet! Har "lillebrorskomplexet" fått styra det hela?

Att "muta" andra länder (vilket bevisligen gjorts) visar bara hur litet vårt land är i det stora hela. Ingen bryr sig om att läsa på om Sverige, inte ens de länder dit vi skickar enorma bistånd. Vet inte hur vår statsminister gratulerade Donald J Trump, men insåg det skrattretande i det hela. Skulle tro att Trump inte ens visste vem vår statsminister var, inte brydde sig heller, för den delen. Det finns många pyttesmå länder i världen sett med Amerikanska ögon, vårt land är ett av dem. Trots att ett mycket stort antal människor i Amerika har svenskt blod i ådrorna från utvandrade svenskar.

Den som flyttar från ett land, gör det av någon anledning. I de flesta fall med en förhoppning om en bättre framtid än i det gamla landet. Många unga har de senaste tjugo åren efter avslutade studier sökt sig till andra länder, de jag talat med hade inte sett någon framtid i vårt land. Någonting har alltså varit fel i vårt land under lång tid, men de politiska makthavarna har inte insett det.

Jag blir inte klok på hur politiker tänker, om de tänkt överhuvudtaget. De har helt enkelt inte under åren brytt sig om att ta hand om de befintliga invånarna. Nu har de tagit på sig ansvaret att ta hand om alla flyktingar som kommit hit. För visst ligger ansvaret helt på det politiska etablissemanget.

Förhoppningsvis kommer det nu inte våra politiska makthavare att som tidigare skapa monument över sig själva. Men alla pengar som slösats bort på detta, är pengar som skulle kommit invånarna tillgodo. Hur ska invånarna kunna ha förtroende för dessa människor?

Ett gott råd till alla politiker, gör som Palme sa när problemen hopade sig: Det gäller att ta ett helvete i taget. Det är bättre att göra en sak rätt, än att försöka lösa alla problem på en gång. Splittringen gör att det bara blir kattskit av allting. Men den stora frågan är vad som kan anses vara det viktigaste problemet, är det skolan som politikerna tror, eller är det ett rättvisare samhälle?

Hur har svenska folket kunnat bli så grundlurad?

Man kan förstå att många känner rädsla över att bli gammal och inte kunna klara sig själva. För många äldre som lever under fattigdomsgränsen räcker dessutom inte pensionen till ett drägligt liv. Det har fått människor som fortfarande har runt femton år kvar till pensionen, att oroa sig för sina pensioner. Det är de som jobbar och sliter för att dagens pensioner ska kunna utbetalas, men de grubblar över vem eller vilka som ska betala deras pensioner.

Hur har svenska folket kunnat bli så grundlurad? Trots vetskapen att vårt land skulle få problem med en åldrande befolkning, har problemet sedan långt tillbaka skjutits på framtiden. Det fanns en optimism om att allt skulle bli bättre och det fanns gott om tid att ta hand om problemet. Läget skulle se helt annorlunda ut med ökad befolkning, för med fler i arbete skulle också skatteintäkterna öka. Naturligtvis en ren önskedröm, för omvärlden, vårt samhälle och invånarantalet förändrades, men inte som de politiska makthavarna tänkt sig.

För varje år framöver måste det nu skapas minst trettio tusen nya jobb inom det privata näringslivet, annars ligger de blivande pensionärerna illa till. De kommande åren kan vi räkna med att jobb försvinner på grund av den tekniska utvecklingen, en omöjlig ekvation att lösa. Kommer det inte in skattepengar måste de offentliga kostnaderna kraftigt skäras ner. Vissa grupper av de offentliganställda behövs för att utföra de tjänster invånarna betalar för, men alldeles för många är bara en börda för invånarna.

Det sägs att med stigande ålder blir man klokare. Egentligen handlar det om erfarenhet och den skapas av både egna och andras misstag. Som ung är det lätt att tro sig ha alla svaren, men efter hand visar det sig hur fel man hade. Men egentligen finns det bara rätt svar under en kort tid, vilket beror på att förutsättningarna ändras i takt med den tekniska utvecklingen och att vår värld förändras.

Och ändras gör även människorna av samma anledning, de tvingas anpassa sig till de nya förhållanden de ställs inför. Betydligt snabbare än de politiska makthavarna, som låter beslut stå fast, trots att de visat sig vara fel. Av den anledningen kan man se att gamla politiska beslut har en förmåga att kollidera med verkligheten. Det beror på att hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem är resultatet av gamla sanningar. Det vill säga, det skulle kanske ha fungerat för trettio år sedan. Tyvärr har det betytt att hela det politiskt uppbyggda systemet blivit en okontrollerbar koloss på lerfötter.

Nu rullas upp av Aftonbladet hur skattepengar slösas av våra byråkrater, till och med Domstolsverket gör av med 40 miljoner om året av våra skattepengar på fullkomligt vansinniga saker. När ansvariga ställs mot väggen blir svaret att så har alltid gjorts. De nya generationer har tagit efter de gamla, vilket kan förklara vart skattebetalarnas pengar tagit vägen under åren.

Alla miljarder som tagits från pensionärerna har fått täcka upp för de ständigt ökade offentliga kostnaderna. Jag har många gånger påpekat att vårt land fungerat som det gamla lustspelet Ebberöds Bank, på grund av vad som händer när människor avlönas med skattepengar. Det försvar man får vid kritik mot politikers och höga byråkraterns höga löner är, att de  sannerligen betalar skatt på sina inkomster.

 Jodå, visst betalar de skatt på sina inkomster, men enkelt förklarat betalar i bästa fall de högst betalda bara tillbaka hälften. Varje år måste alltså denna obalans betalas på något sätt, dessa pengar har under åren tagits från försvaret, underhåll av vägar och järnvägar, utöver pensionspengarna som konfiskerats. Jobblinjen är ett sista desperat försök att rädda det som räddas kan.

Många av de som jobbar på "golvet" inom de offentliga verksamheterna, lärare, läkare, sjuksköterskor m.m. kan liknas vid elitidrottare. De pressas hårt, i många fall till sitt yttersta och drabbas därför av skador. Resultatet är det vi kan se i dag, men makthavande politiker ser bara pengarna det kostar när människor blir sjuka, inte vad deras direktiv till Försäkringskassan kan ställa till med.

 

Det kan vara förklaringen till den växande misstron mot vad politiker egentligen kan göra för invånarna. För att bevara det politiskt skapade kontrollsystemet får det inte bli några hack med minskade skatteintäkter. Men det är inte det invånarna betalar skatt för att få utfört som det ska dras ner på, det är administrationen som orsakar att pengarna inte räcker till.

Beslut som rör framtiden får ses som chanstagningar, eller helt enkelt samhällsexperiment som ingen vet vad det kan föra med sig. Alliansregeringen ändrade på de fastställda reglerna för trygghetsförsäkringarna, nuvarande regering verkar vara beredd att ytterligare sätta tumskruvar på de som råkar bli sjuka. Att många invånare blir sjuka är en fara för vårt lands välfärd, men nu växer skaran som anser att politiker är den största faran för invånarnas överlevnad.

Mest kan man höra det av äldre personer, många yngre verkar inte ha någon åsikt alls. Ett misstag de i dag gamla gjort, var att lita på de politiska makthavarna. Man kan förstå besvikelsen hos alla gamla, som under sina arbetsår betalat världens högsta skatter. Det var ju till en tryggad ålderdom de betalade, men deras pengar har förskingrats genom att pengarna använts till annat utan deras medgivande.

När pengar tas där de finns och läggs där de fattas, kallar makthavande politiker det för omfördelning. Nu finns inte längre några pengar att omfördela, tvärtom måste det betalas tillbaka till där det "lånats" pengar, som exempelvis försvaret och vårt järnvägsnät som förfallit under åren. Att staten ska ta över ansvaret för sjukvården och skolan kan vi glömma, det är inte bara en ekonomisk omöjlighet utan också en politisk..

Varför det finns ett misstroende mot våra politiker är därför inte svårt att förklara. Frågan är hur politikerna ska kunna återskapa förtroendet, för konsekvenserna av att inte göra det, kan bli förödande för dem själva.

Den som tror sig veta allt, är dåligt underrättad.

De politiska etablissemanget verkar ha slut på ammunition, när det gäller att visa invånarna varför någon ska tro på dem men inte på SD. Det senaste är att SD inte bryr sig om klimatförändringen och inte vill göra någonting åt den. Det hade inte många tänkt på, men för många blev det ett ytterligare plus för SD. Människornas väl och ve måste sättas i första rummet, om inte har våra politiker helt missuppfattat sina uppdrag.

Att det skett en förändring av klimatet har alla kunnat se, men allt fler börjar tvivla på vad som verkligen orsakar Moder Naturs minst sagt överraskande naturkatastrofer. Att förbättra vår miljö började med avgasrening på bensindrivna bilar för många år sedan. Efter hand har bilarna blivit både bensinsnålare och avgasrenare, det borde alltså ha gett effekt. Men så har inte skett, vilket väcker frågan om koldioxiden verkligen är boven. Hur någonting som ingår i en del av kretsloppet som håller vår jord vid liv kan ges skulden för klimatförändringen är svårt att förstå.

Under samma tid som bilarna undan för undan gett ifrån sig mindre koldioxid, har regnskogar skövlats i allt snabbare takt. Tydligen i snabbare takt än de minskade koldioxidutsläppen, vilket kan vara en del av förklaringen till varför inte de åtgärder som vidtagits haft någon större effekt. Antagligen skulle ett stopp av avverkningarna av regnskogar samt planteringar av lövträd gett ett bättre resultat.

När nu Donald Trump öppet visar sin misstro mot vad som orsakar klimatförändringen, ger det eko över hela världen. Många länder fick därför skrämselhicka, miljöskatter och avgifter har blivit en icke föraktlig inkomst för många länders finanser istället för det impopulära att höja inkomstskatter. Trump kan med andra ord ställa till det rejält för miljörörelserna. Men misstroendet finns redan i vårt land, MP har visat sig inte alls leva som de lär och miljösatsningar borde därför bara vara en parentes i svensk politik.

På sätt och vis är det intressant att det här börjar diskuteras. Miljöforskares uppgifter har fått stå oemotsagda, trots att de vid flera tillfällen varit ute och cyklat, inte minst hur snabbt glaciärerna skulle smälta. De forskare som haft en annan åsikt och bland annat pekat på solens aktivitetsförändring, har tystats ner, ja, till och med mobbats. Det har med andra ord funnits mäktiga ekonomiska intressen bakom den miljöpropaganda vi fått uppleva.

Många gånger har tanken kommit när miljöaktivister klättrat upp i skorstenar vid kärnkraft - och kolkraftverk, varför har de inte klättrat upp i träden i regnskogarna? Alla miljövänner och miljöaktivister bör vara medvetna om hur viktig regnskogarna är för balansen i det som håller vår planet levande. I det tysta har därför skett att miljötänkandet orsakat ökad fattigdom. Det är de fattiga som drabbas mest, när kostnaderna för att rädda vår miljö stiger för varje år.

Är verkligen miljöfrågor viktiga för gemene man? Knappast troligt, Miljöpartiet borde då vara största parti, eftersom de fört fram miljöfrågorna. Att även andra partier framhåller miljön som viktig, ses bara som att stryka den grupp som är högljuddast medhårs. Ingen har ens frågat de som inte höjt sin röst om hur de vill ha det. Många frågar sig varför miljön verkar vara viktigare, än den akuta levnadssituation många hamnat i. Om inte människan sätts i första rummet, är vi verkligen illa ute.

 Vad händer om vi på nytt hamnar i en ekonomisk kris? Att det börjat kärva till sig lite här och var visar OPEC:s beslut att dra ner oljeproduktionen, och vips steg både oljeaktier och oljepriset. Anledningen till det är att tillgång och efterfrågan styr priset, det har med andra ord funnits en överproduktion som hållit priset nere.

Det är i sig inget fenomen, det finns i dagsläget en överproduktion på många varor, men de låga priserna har gjort att varorna kunnat säljas. Det handlar alltså om att varorna sålts i stor kvantitet som hållit det hela igång. Om priserna stiger kommer också efterfrågan att minska.

Det här visar hur instabilt allting är och att vi tydligen nått en gräns för människornas konsumtionsförmåga. Den oroliga tid vi lever i kommer ytterligare att ställa till det för ett Europa som kommer att försvagas, och av experter utomlands anses kommer att göra vårt land betydligt fattigare. För att inte det ska hända måste huvuddelen av flyktingarna bära sina egna kostnader inom bara några år, vilket måste ses som en utopi.

Det ekonomiska experter varnar för, är att det kommer att märkas efter hand, när effekten av de nyinköp som måste göras för att hålla flyktingar med kläder fått konsumtionen att göra ett uppsving. Men om kostnaden tas från de gemensamma medlen, kommer det att märkas genom försämringar av det invånarna betalar skatt för att få utfört. Invånarna måste dela med sig för att det ska fungera.

Det skrämmande är vad som händer när de som lever under knappa förhållanden på grund av arbetslöshet eller sjukdom, kommer att belastas ytterligare med dyrare levnadsomkostnader. Många av dessa har jobbat under många år och betalat in ansenliga summor i skatt, men deras pengar urholkas genom de kostnader flyktingarna bevisligen för med sig och inte kan bortförklaras. 

Att vädja till dessa människors empati för de utsatta, när de själva ser sig som utsatta, bäddar för att denna växande grupp vill tvinga fram en förändring. Att det inte har med rasism att göra begriper den som använder hjärnan, men dessa människor tyr sig till den de tror kan åstadkomma en förändring. Det var ju så Trump vann valet.

Jag har gått så långt i mina tankegångar, att jag funderat över vad det kommer att innebära för vårt politiskt skapade maktsystem. Vi har ju inte valt de politiska företrädarna till att suga ut invånarna för att staten, de offentliga verksamheterna och de själva ska överleva, utan att människorna ska ges bästa möjliga förutsättningar att kunna leva drägligt. Det som händer med vårt land måste därför ses som ett enormt politiskt misslyckande och av den anledningen sprider sig misstron mot de politiska företrädarna.

Den senaste opinionsundersökningen borde ha skakat om de två stora partierna, båda tappar sympatisörer. Men anledningen till detta har de svårt att förstå, att de själva är sina värsta fiender. De visar tydligt att det är makten som gäller, vilket allt fler kommit underfund med. Inget av partierna har någonting att komma med som kan förbättra för alla de som fått det sämre, för alla dessa är det som att välja mellan pest och kolera.

Våra politiker uppträder som auktoriteter, men vad kan de egentligen? När makthavande politiker gör uttalanden får det mig att tänka på ett kinesiskt ordspråk som lyder: Om du tror att du vet allt, är du dåligt underrättad.