Sluta bygga sandslott och kliv upp ur sandlådan.

Miljöpartiets företrädare och då inte minst Åsa Romson har en underlig människosyn, som får det att gå kalla kårar utefter ryggraden. Myggproblemet viftades undan med att det bara var att hoppas på väder och vind istället för myggbekämpning. Har till och med hört miljöfanatiker säga att  myggen också har rätt att leva. Men människan då, är det meningen att de ska vara myggornas matförråd och göra det möjligt att myggkolonierna kan utökas ytterligare?

Naturligtvis blev det en folkstorm och människor i myggtäta områden blev förbannade. Den inbjudan Anders W Jonsson (C) skickade över till Romson att själv vara myggblodgivare resulterade i att nya pengar trollats fram. Men den pudeln räcker inte när den värsta folkstormen bryter ut och sätter MP i skottgluggen. Den kommer när skatten på drivmedel blivit verklighet. Men vågar verkligen Socialdemokraterna riskera att slå ett nytt bottenrekord? Det skulle betyda att både partiet och Löfven satt sin sista potatis.

Att det är Löfven som får skulden för att MP hamnat i regeringen, hör man daglig dags av folk på gatan. Inte undra på att förtroendet för honom har rasat. Men med företrädare som Romson som lever i sin egen värld, ska det till verkliga fanatiker för att sympatisera med MP. Det finns en liten sådan klick i vårt land, men även de backar ur om det inkräktar på deras liv. Jag har en känsla av att vi bara sett början på MP:s kräftgång.

Men vad ska vi göra åt landets kräftgång? Ericsson ska göra sig av med 1.700 personer vilket sätter press på Löfvens storslagna planer att få lägst arbetslöshet i Europa. Problemet är alltså inte hur nya jobb ska kunna skapas, det är att nya tekniker gör att det behövs allt färre för att producera mera. Tyvärr har vi bara sett början av den här utvecklingen, vilket betyder att det blir värre runt hörnet.

Man kan kallt räkna med att vårt land kommer att tappa många högutbildade med specialkompetens till andra länder, det är där jobben och möjligheterna finns. Efter att ha varit ledande inom många tekniska områden, går det utför på samma sätt som med utbildningen. De smartaste tar sin examen och ser karriärmöjligheterna utomlands, de som blir kvar hamnar i bästa fall på jobb de är överkvalificerade för utbildningsmässigt.

Det här har skett tämligen i skymundan, någonting som inte uppmärksammats, men nu börjar det bli ont om kvalificerat folk. Det har lett till att vi behöver invandring av högutbildade, för att kunna bevara vårt välfärdssamhälle. En märklig utveckling som är svår att förstå. Vad har våra politiker gjort för fel, eftersom det saknas svenskar med högre specialutbildning? Man ska inte behöva gå över ån för att hämta vatten.

På kort tid har det mesta av vad våra politiker trodde om framtiden ställts på huvudet. Det finns varken jobb eller bostäder till den explosionsartade ökningen av landets invånare. Åtgärderna för att få arbetslösa i arbete är förvånande, eller kanske man ska kalla dem skrattretande. Att dribbla med RUT och ROT och lite annat småplock här och där kommer knappast att skapa nya hållbara jobb, snarare kommer många småföretag att läggas ner. Det är inte lätt att ta till sig den nya tiden, när inget av de gamla recepten fungerar.

Det märkliga är att våra politiker inte insett att vårt land blivit så byråkratiskt, att det blivit en kvarnsten runt halsen på både regering, riksdag och invånarna. Eller som en politiker sa till mig: Att det skulle bli så här kunde vi inte ens ana. Nej, det kan man förstå för till och med politiker kör i dag huvudet i väggen på grund av alla tokigheter. Politiska företrädare som borde lägga all och kraft på invånarnas överlevnad, tvingas nu klia sig i huvudet för att täppa till hål i lagar som inte förutsett hur allting förändras.

Flyktingmottagningen och strömmen av tiggare från fattiga länder har skapat ett problem som enligt trovärdiga bedömare, på sikt kommer att urholka landets välfärd. Vårt land är inte rustat för att ta emot hundratusentals människor och ge dem mat, husrum samt skolgång. Tidigare regeringar har bevisligen, inte ens klarat av att få den obligatoriska skolundervisningen att fungera för de som är födda i landet.

De makthavande har genom tiggarinvasionen ställts inför ett problem de inte vet hur det ska tacklas. Tidigare har de som att tagit hand om de fattiga och utslagna, varit de många frivilligorganisationernas bord. Genom Frälsningsarméns nedläggning försvinner nu gatukök och härbärgen över hela landet, bördan för de som är kvar blir enorm. Det är en stor förlust för de utsatta i vårt samhälle, men samtidigt ett problem som kanske får våra politiker att vakna upp. Fattigdom har funnits i vårt fantastiska land i många år, men andra har tagit hand om den biten så gott de kunnat.

Före flyktingmottagningen och tiggarinvasionen hade vårt land alldeles för många som slagits ut av samhället och blivit uteliggare. Det har inte funnits någon empati för dessa människor som av skilda anledningar hamnat utanför gemenskapen. Naturligtvis reagerade många människor i vårt land när de uppmanades att öppna sina hjärtan för både flyktingar och tiggare från andra länder. Det är många som sett anhöriga eller bekanta som hamnat på gatan utan att få någon hjälp. Inte ens av det sociala. Ska någon öppna sina hjärtan är det våra politiker.

Släpphäntheten och handlingsförlamningen hos de makthavande när det gäller tiggare från andra länder, har skapat en irriterad stämning både hos allmänheten och markägare där tiggarna upprättat boplatser. Den som inte inser att den stora vinnaren är SD, måste ses som minst sagt naiv.

På sätt och vis kan man säga att makthavande politiker i sin iver att bekämpa rasism, gjort invånarna medvetna om hur invandring, flyktingmottagning och tiggare påverkat deras liv och samhällen. På många orter har de blivit alldeles för många och de inkräktar på det inrutade liv som funnits tidigare, utan att ha haft en möjlighet att säga ifrån.

Det är lättare att rikta ilskan mot flyktingar och tiggare, än mot makthavande politiker. I många fall har utplacering skett, trots protester från människor som fått dem inpå knutarna. Vid de orter dit flyktingar kommer mot invånarnas vilja, växer inte förvånande SD. Det är ingen vild gissning att SD vid nästa val kommer att hamna över tjugo procent.

Omedvetet känns det som att de förtroendevalda i många känsliga frågor trampar över gränsen och diskriminerar de människor som har en annan åsikt än de själva. Det har gjort att många människor skaffat sig en egen åsikt. Det är ren dumhet att med sitt handlande indirekt säga till invånarna att de inte ska lägga sig i det våra politiker håller på med.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att invånarna genom att sympatisera med SD, visar att detta retat upp många. De ser hur andra länder försöker ta tag i liknande problem efter att ha lyssnat på invånarna. Att se till invånarnas bästa är ingen lek, det är blodigt allvar så sluta bygga sandslott och kliv upp ur sandlådan. Det är inte SD som är problemet, det är de övriga partiernas bristande förståelse för hur invånarna vill att vårt land ska vara, som skapat det kaos som nu råder inom alldeles för många områden.

Och med de här funderingarna tar jag semester. Trevlig sommar.

Våra politiker har inte insett att invånarna är de verkliga makthavarna.

Jag skrev en gång ett inlägg i Arbetarbladet som fick stor genomslagskraft, där jag pekade på att skadade och sjuka travhästar behandlas bättre än sjuka människor. En travhäst konstateras sjuk av en veterinär och får därefter behandling och vila, de flesta sjuka människor misstros trots läkarintyg. Så sjuk kan ingen vara, att den personen inte kan utföra något slag av arbete, var det politiska budskapet från den borgerliga regeringen.

Har synen på invånarna ändrats sedan vi fått en rödgrön regering? Svaret på det måste bli nej, varför de långtidssjuka behandlas som om de får skylla sig själva är svårt att förstå. De allra flesta långtidssjuka har blivit det genom sina jobb, förslitningsskador och psykisk ohälsa (gått in i väggen) är följden av oförstående arbetsledningar och att de jobbat trots att kroppen börjat säga ifrån. Men den största orsaken till att det gått för långt, har varit rädslan för en raserad privatekonomi.

Arbetslinjen som innebär en premiering för de som arbetar och att övriga straffas är ett misstag som de politiska beslutsfattarna bittert kommer att få ångra. De hade inte räknat med att så många människor skulle drabbas, för försämringen av sjukförsäkringen utgick från att den missbrukades för att vila upp sig. Jobbskatteavdraget var moroten, de som inte arbetade av skilda anledningar behövde ett piskrapp för att inse allvaret.

Det inte bara sved på de som fick piskrappen, deras psyken klarade inte av de krav som ställdes på dem och allt föll sönder och samman. Många självmord kan kopplas till diskrimineringen av svårt sjuka människor. Risken att vi än så länge bara sett toppen av ett isberg (som man brukar säga), måste ses som minst sagt hög. Det har blivit okej att pressa invånarna till det yttersta, det är ju det arbetslinjen går ut på.

Varken organisation eller personalpolitik är de offentliga verksamheternas starkaste sida, däremot har anställda chefer med stöd av politiska förtroendevalda varit duktiga på att hålla nere utgifterna för personal. De värsta syndarna i det fallet är landstingen och kommunansvariga för skolan.

Nu slår det tillbaka på våra politiker. Bristen på förståelse hos våra politiker för hur deras väljare upplever hur vårt samhälle blivit, bäddar för att politikerna hamnar i skottgluggen. Vad vet våra politiker om hur verkligheten ser ut för många i dag? De politiska förslagen till förändringar visar att de inte vet ett dugg.

Men livet handlar om så mycket, vilket inte passar in i politiskt tänkande som utgår från en framtagen mall. I den mallen framgår inte att många familjeförsörjare upplever det som att de är bundna till händer och fötter av att vara en nyttig medborgare. De förbannar också sin egen dumhet att ha satt sig i skuld, därför att andra gjort det. Det har blivit ett grupptryck att äga sin bostad, det är inte fint nog att bo i hyreshus. Hög lön, hus, bostadsrätt, fin bil och en titel, det är status i vårt land, det gäller att bli sedd i det samhälle vi nu lever i. 

Men vad händer med alla osedda i vårt land, de som inte har någonting att skryta över. Det finns numera en mycket stor grupp människor utöver landets fattigpensionärer, som trots att de jobbar och sliter, nätt och jämnt klarar sig på sin lön. Jag tänker närmast på ensamstående föräldrar inom låglöneyrken. Under flera år har våra så kallade folkvalda blundat för att barnfattigdom blivit allt vanligare. Det har också blundats för hur inte minst de riktigt gamla fattigpensionärerna blir behandlade. Tyvärr är det konsekvensen av att alla måste vara nyttiga för samhället, trots att det är samhället som är till för invånarna. 

Men den senaste tiden har det talats om att det inte längre ska löna sig att låna, vilket verkligen fått många låntagare att darra. Allt är inte längre frid och fröjd för de som lånat till konsumtion, skaffat sig hus eller bostadsrätt, nu ska de betala vad det kostar. Det lutar åt att det blir ränteavdraget, det är ju faktiskt ett bidrag. Märkligt att inte alliansen kom på det som skulle ta bort alla bidrag, eller såg de det bara som att det skulle ge en skattehöjning?

Det hela blir lite knepigt för våra politiker, för i vårt land sitter det en massa människor med fasta värden i form av just bostadsrätter och hus. Tillgångar som är inköpta när priserna stigit till höjder ingen ens kunnat drömma om för tio år sedan. Om det inte längre blir intressant och lönande att låna pengar, hur kommer det att påverka konsumtionen?

Nåja, de köpta bostäderna kostar pengar varje dag, men ger ingen inkomst förrän de säljs. Oavsett vad som kommer att hända, kan vi räkna med att blir det dyrare att ha lån och äga belånade bostäder. Men dyrare blev det för många när fastighetsavgift infördes, det fick taxeringsvärdena att öka utan sans och vett. Det har nästan fördubblat skatten för exempelvis ett fritidshus eller radhus. För de med villor i mångmiljonklassen däremot har det inneburit en besparing varje år, men vilka har fått betala?

Om någon kan förklara hur så kallade förtroendevalda kunnat ställa till det så att det blivit som det nu är, skulle den belönas med Nobelpriset i ekonomi. Det måste i mitt tycke vara den svåraste ekvationen att lösa som en matematiker kan ställts inför. Besluten har ju fattas utan insikter om hur ekonomi fungerar, vad ska man då utgå ifrån?

Det som gör att våra politiker hamnat i otakt med inte bara tiden utan också med invånarna, kan skyllas på de rutiner det politiskt uppbyggda systemet skapat. Allting är cementerat att följa en viss ordning, fy skäms den politiker som vågar sig på att måla utanför ramarna. Minns när C.H Hermansson på en partistämma sa ungefär som: Nån jävla ordning får det lov att vara i partiet. Det är många som tycker på liknande sätt om dagens hönsgård inom politiken, att nån jävla ordning måste det vara inom politiken.

Genom decemberöverenskommelsen kommer vi nu att få en period av lappa och laga, en metod ingen vet om det kommer att hålla. Är dansen runt Guldkalven över, eller ska de sämst ställda fortsätta skapa dollarmiljonärer? Oavsett hur våra politiker försvarar vårt välfärdssamhälle, har det skapats orättvisor som om de inte rättas till, kommer att få oanade konsekvenser.

Jag tycker synd om de unga som fortfarande har drömmar om hur deras liv ska bli, eftersom vår värld blivit lika orolig som den var på trettiotalet. Har läst många teorier den senaste tiden om hur framtiden kommer att se ut och alla tycks gå ut på samma sak, någonting måste göras innan det blir ännu fler fattiga i vår värld. Än så länge har inte våra politiker, tagit den teknisk utveckling där robotar och intelligenta datorer tar över jobben på allvar. Det som ställer till det är tunnelseendet när det gäller jobblinjen, det finns inga andra alternativ.

Det är många som upplever att våra politiker har fullt upp med att slåss om eller försvara makten och glömmer bort att inte bara vår värld förändras, utan också människorna. Det enda som driver många människor att orka gå till jobbet är att få pengar för att överleva. De har alltid ett måste hängande över sig, vilket på sikt är förödande. Det är alla dessa människor, som kommer att tvinga fram en helt ny syn på hur samhället ska se ut och fungera.

Den politik som genom Decemberöverenskommelsen nu ska genomdrivas med stöd av runt en tredjedel av invånarna, betyder att det inte är i demokratisk ordning fattade beslut där en majoritet står bakom. Vilka signaler sänder det ut om vår så omtalade demokrati? En regering och riksdag ska se till invånarnas bästa, annars kan det bli så att SD blir största parti i vårt land. Det är ju faktiskt invånarna som ska bestämma hur de vill att vårt samhälle ska vara, inte de politiker som säger sig vara företrädare för invånarna.

Vad som händer med miljön, är det minst skrämmande för människorna i dag.

Efter att på nytt fått uppleva en kall Maj och även första hälften av Juni, väntar säkert de flesta på att sommaren och värmen ska komma. Med många år att se tillbaka på, upplever jag det som att somrarna blivit betydligt kortare än de var i min ungdom. Regntunga skyar, vart man än ser, sjöng visserligen Alice Babs vid den tiden, så visst regnade det då också. Men så kall och blöt vårarna har blivit, har jag inget minne av. Kanske är det så att den globala uppvärmning det talats så mycket om inte stämmer, att vi istället kommit in i en period med oberäkneligt väder.

Att prata väder är populärt i vårt land och när det började talas om att vi i framtiden skulle få det betydligt varmare på grund av global uppvärmning, upplevdes inte det som någon larmsignal, utan tvärtom i vårt bedrövliga klimat. Det behövdes alltså grövre ammunition för att sätta skräck i folk.

Det började talas om glaciärerna som smälte i allt snabbare takt och vi skulle se resultatet inom överskådlig tid. Men klimatforskarna hade gjort en liten felberäkning när det gällde hur snabbt glaciärer skulle smälta. Kommer inte ihåg om det berodde på ett decimalfel eller vad det var, men fel kan alla göra.

Men visst var det minst sagt genant, därför började det talas om en väntande naturkatastrof av betydligt allvarligare slag. Visserligen en bra bit framåt i tiden, men vi kunde vänta oss att lågt liggande städer skulle översvämmas på grund av stigande vattennivåer, orsakade av smältande isberg.

Vår miljö måste alltså räddas till varje pris och hur det skulle gå till, fanns (och finns) många som har lösningen på. Men hur man skulle skydda de lågt liggande städerna och människorna var det aldrig tal om. Tror man sig veta att det ska hända, gäller det att vara förberedd och lägga pengar på exempelvis skyddsvallar tillräckligt höga att hålla emot det stigande vattnet. Det borde vara betydligt lättare än att försöka stoppa smältningen av isbergen, som vi inte är säkra på vad det beror på.

Det är svårt att utvärdera om miljötänkandet och alla pengar det kostat gett något resultat. Kanske är det så att forskarna hamnade snett från början, när de utgick ifrån vad de trodde var problemet, nämligen koldioxiden. Nu talas det mest om växthusgaser, som innefattar det mesta, till och med vad vi äter. Troligtvis tack vare att dagens fordon, är både bränslesnålare och snällare mot miljön. Kanske är det någonting forskarna och miljövännerna förbisett som är orsaken, men kommer på det en vacker dag..

Går man tillbaka i tiden, innan miljarder fordon började spy ut avgaser, fanns det andra källor som spydde ut lika mycket, kanske till och med mer. Det fanns en tid då inte bara fabriker runt om i världen, utan även bostäderna värmdes upp med koks, kol och ved, så egentligen borde inte koldioxiden från fordon dragit blickarna till sig.

Tittar man närmare på vad som fanns och vad som har försvunnit från den tiden, kanske en av miljöbovarna är skövlingen av skogar och då inte minst regnskogarna som skapat obalans i vår miljö. Konstigt vore det annars. Och vi får inte glömma bort solens inverkan och att miljöåtgärder eventuellt kan ha avlägsnat ett naturligt skydd mot den varma strålningen. Det finns forskare som tittar på den biten också, men de är inte populära i miljökretsar.

Men människan är ju den intelligenta varelsen på jorden sägs det, men också den som vill förändra det mesta. Det har drivit på en utveckling där allt handlar om pengar, att kunna maximera inkomsterna. Vindsnurror har funnits på blåsiga ställen där de behövts för elförsörjning, de skulle kunna sättas upp varsomhelst. Att utse kärnkraften (inte kolkraftverken) som måltavla var lätt, den utgjorde en fara för människornas framtid. Nu börjar man fundera över hur stor skada vindsnurrorna kommer att orsaka på både människor, djur och växtlighet.

Ingen tycks ha ägnat en tanke åt varför ett billigt sätt att producera el, för miljöns skull ska ersättas med någonting som blir betydligt dyrare. Även om kärnkraften anses vara farlig, är den miljövänlig, den ger inte ifrån sig några växthusgaser. Med den tekniska utveckling vi kan se framför oss, kommer det att behövas el till det mesta. Inte minst om elbilar är framtiden, behövs laddningsstationer till dessa lite överallt. Ett högteknologiskt samhälle behöver el för att fungera, därför kommer vi att vara beroende av billig och säker elförsörjning.

En sak är experter eniga om, det krävs enormt med vindsnurror för att kunna ersätta de kärnkraftverk som ska läggas ner. Än så länge blåser det nästan varje dag, men om tio år kanske vi längtar efter en vindpust, eftersom luften står helt stilla. Har miljöforskarna rätt, kan vi räkna med mildare vintrar och då också risk för underkylt regn som kan orsaka isbildning som slår ut vindsnurrorna. Men det kan också vara så att vi får vargavintrar med extremkyla, det är så vår fantastiska värld fungerar, väder och vind kan inte människan rå på.

Det största motståndet mot uppsättandet mot fler vindkraftparker, kommer från de människor som riskerar att få dem inpå knutarna. För kommunpolitiker som sett att väljarna inte längre röstar som de alltid gjort, gäller det att lyssna och ställa sig på deras sida. Visst kan man förstå att Stockholmare tycker det är okej, ja till och med pittoreskt, att se vita höga pelare med en stor propeller längst upp när de ser dem på teve eller far förbi dem ute på landsbygden, men de som berörs av dem oroar sig för framtiden.

Hur kommer vindkraftparker att påverka människors hälsa och värdet på deras fastigheter? Kommer deras fastigheter att bli osäljbara på grund av vindparkerna? Det enda rätta borde vara det att skapas en fond eller försäkring, som betalas av staten för dessa människor. Det är ju politiska beslut som gjort det möjligt att sätta upp vindsnurror runt om i landet. Tyvärr är det de människor som bor i de områden där vindsnurrorna sätts upp, som utsätts för riskerna. Både vad gäller hälsa och ekonomi.

Ingen kan förneka att miljötänkandet inte bara inneburit fördyringar för invånarna, utan också problem. Problemet med sophantering har lastats över på invånarna, vilket nu innebär problem för många äldre. Konsumenterna tvingas köpa varor i olika förpackningar, varför görs inte dessa så att de bara kan kastas i soporna utan sortering och brännas?

Förr fanns ett sopnedkast några meter från lägenheter i hyreshus och bostadsrätter, nu måste de som bor i dessa hus i ur och skur, gå en sträcka till ett en byggnad eller sopstation för att lägga sina sopor i stora plastkärl. Jag vet äldre som inte klarar av att lyfta på locken och gråter över sin skröplighet, en del har till och med halkat och brutit lårbenshalsen när de gått ut med sina soppåsar. Sophanteringen har blivit en dyr kostnad för alla, men har vår miljö blivit bättre?

Jag ser det som att de förändringar som tvingats på invånarna, har fått dem att tänka efter hur mycket idioti de blivit påtvingade under åren, men nu fått nog. Det är alltså alla ingrepp i invånarnas liv på grund av bland annat miljötänkande, som fått till och med storstadsbor, att börja fundera över vad miljötänkandet fört med sig.

Miljövänner tänker säkert, kan verkligen folk tänka så? Naturligtvis kan de det, folk har helt enkelt börjat använda sitt sunda förnuft. Och de är betydligt fler än de som vurmar för vår miljö. Att luftföroreningar finns där är en sak, men varför blir inte vår miljö bättre trots alla dyrbara åtgärder som invånarna får betala? Kan det vara så att makthavande politiker genom ekonomiskt tillväxttänkande, genom sina beslut med ekonomins bästa för ögonen, är de som ser till att vår miljö blir förstörd?

Med MP i regeringen haglar förslag, om hur vårt land ska bli ett föredöme för andra när det gäller miljön. Som medlem i regeringen försöker partiledningen hålla igen, men de mest fanatiska medlemmarna trycker på. Det har säkert skrämt bort många tidigare sympatisörer, Troligtvis därför att det som kanske är bra för miljön, är både krångligt och dyrt för invånarna. Alla miljöskatter och avgifter drabbar ju dessutom de sämst ställda hårt ekonomiskt.

Har det blivit för mycket av miljötänkande och för lite av hur invånarna mår och upplever hur vårt samhälle blivit? Inte omöjligt, för enligt senaste mätningen fortsätter MP:s kräftgång och SD är nu uppe i 18 procent. Anledningen kan vara så enkel att SD, är det enda parti som inte kan lastas för allt det, som en växande skara upplever påverkar deras liv negativt. SD har under åren hållits utanför alla beslut. Är inte det någonting att tänka på? Vad som händer med miljön, är det minst skrämmande för människorna i dag.

Med det önskar jag de som läser det här en skön Midsommarhelg, trots regn och kyla.

Har svenska folket börjat inse vad som är bäst för dem?

Minns inte när jag första gången hörde att vårt välfärdssamhälle måste försvaras, men fortfarande har en majoritet av invånarna inte fått grepp om, vad som menas med ett välfärdssamhälle. Lite till mans upplever inte minst de äldre, att de hörde samma resonemang när det gällde Folkhemmet, som skulle ta hand om invånarna från vaggan till graven.

Precis som det omöjliga i att skapa Folkhemmet, står vår statsminister inför en lika stor omöjlighet, att visa hur vårt land är duktig på att skapa jobb. Nu menar jag riktiga jobb, inte meningslösa sysselsättningsjobb. Tror inte Löfven hade koll på hur svårt det kunde bli och överskattade sin egen förmåga. När verkligheten slog honom i bakhuvudet måste alla ta ansvar för sina liv, det ansvaret kan varken han och eller de förtroendevalda ta på sig.

Men hur ska då det politiskt uppbyggda välfärdssamhället kunna försvaras? Hela konceptet är ju att politiskt tillsatta företrädare ska hålla i alla trådar. Om invånarna måste ta ansvar för sina liv från skolåldern och fram till pensionen (ja, varför inte livet ut) , betyder det i så fall, att det inte behövs några politiska företrädare som tar på sig att sköta om allting?

Det skulle innebära att det inte ges några order och förmaningar uppifrån, som det nu är. Vem vet, kanske de offentliga verksamheterna kommer att fungera som de en gång var tänkt att vara, det vill säga serviceinrättningar för invånarna. Det skulle betyda att den enda politiska inblandningen blir, att skattepengarna hamnar där de ska vara, vilket säkert skulle göra att det mesta kommer att kunna rättas till.

Ser man på hur folk röstar numera, är det inget parti som har folket bakom sig i någon större utsträckning. Visserligen får de två stora partierna tillsammans runt femtio procent, men det hjälper inte mycket. De två partierna är som hund och katt och inom partierna finns ett motstånd mot ett samarbete på riksnivå. Ändå står de numera inte så långt ifrån varandra om man tittar närmare på hur de vill att vårt land ska se ut, nämligen att alla som kan ska ha ett arbete.  

Det är väl det en stor del av invånarna genomskådat, att få alla i arbete är ett krampaktigt försök, att bevara vårt gammalmodiga politiska styrelsesätt. Decemberöverenskommelsen visar tydligt att våra politiker insett att väljarna tagit makten. Det är väljarna som sett till att inget av de båda blocken kan uppnå majoritet.

Om det beror på att information lättare når fram, eller att invånarna blivit mer medvetna om vad vårt politiskt skapade samhälle kostar är svårt att säga. Det är ett stort antal människor som lever på politiska uppdrag i vårt land, men de är också en framtida kostnad genom sina väl tilltagna pensioner. Det är den troliga anledningen till att fler måste komma i arbete och att vi måste jobba längre, men skulden läggs felaktigt på en allt sjukare och åldrande befolkning.

Problemet som blir allt svårare att förklara för invånarna är, varför de skatter som betalas in för saker som ska utföras av staten, kommunerna och landstingen inte räcker till. Genom sina skatter har invånarna redan betalat vad det ska kosta, utan att tumma på kvalitet. Plockas en stor del av de politiskt skapade jobben och uppdragen bort, samt att administrationen bantas, ska det gå ihop.

Men det har det inte gjort och därför har avgifter kommit in i bilden. Det kan tyckas var en struntsumma att höja exempelvis patientavgiften med en hundralapp, men det är en stor summa för de sämst ställda.

För välbetalda beslutsfattande politiker spelar inte några hundralappar någon roll, för många som lever på marginalen betyder det mat på bordet eller inte. Många gamla, långtidssjuka och de som har tidsbegränsat sjukbidrag ( tidigare sjukpension) når inte upp till gränsen för fattigdom. De stolta undviker förnedringen att vända sig till det sociala för att få hjälp, de finns inte med i någon statistik. Våra politiker skulle bli förvånade, om de fick veta hur många det är.

När det gäller vad våra politiker egentligen kan göra, liknar det mest skräddaren i Kejsarens nya kläder, där ett tygstycke bara blev en tumme. Våra politiska makthavare har en enorm mängd pengar varje år att göra det bästa av för invånarna, men svårt att förklara vad pengarna går till. Mycket beroende på de kostnader som hänger med och växer för varje år. Det är löner, pensioner och övriga kostnader för alla de med politiska uppdrag, politiskt skapade jobb samt vår alldeles för stora byråkrati, som gör att skatterna naggas rejält i kanten varje år.

Hur förtroendevalda politiker kunnat förstöra ett land till att bli som det nu är, måste ses som en skandal utan like. De avlönas med pengar som betalats in till och med av de sämst ställda, men företräder dem inte. Pensionärsorganisationerna måste vara bedrövliga lobbyister, annars skulle orättvisan att en pensionär betalar mera i skatt än den som arbetar, setts över för flera år sedan.

Nu ska pensioner på upp till 120.000 få en skattesänkning med 250 kronor nästa år. Jämför det med de tusenlappar som Alliansen fortfarande skryter om att många fått genom jobbskatteavdraget varje  månad. Hur mycket blir det under åren som gått sedan införandet? Varför inte slopa skatten för de med pensioner under 120.000, det skulle minska kostnaden för att betala ut bostadstillägg och bostadsbidrag. Det är ju vansinne att först beskatta pensionen och sedan ge bidrag så de gamla ska kunna klara av att betala sin hyra.

Partiledardebatten visade att inte bara Löfven, utan även de andra partiledarna, inte vet hur de ska bemöta SD på annat sätt än att vara oförskämda. De begriper inte att de genom sitt agerande, även stöter sig med en imponerande stor del av svenska folket, som retar upp sig på deras beteende. Det är på många platser i vårt land människor upptäckt, att det finns ett flyktingmottagningsproblem.

Flyktingmottagningen är ett  problem som lastas över på invånarna, det kan man inte komma ifrån. Det som idag redan börjat bli ett problem på mindre orter ute i landet, kommer att växa sig till ett jätteproblem om några år. Kommuner som under flera år haft problem att klara ekonomin med den tidigare befintliga befolkningen, ska nu även ta hand om flyktingar. Ska flyktingarna stanna permanent, eller ska de bara förvaras en kortare tid? Den frågan ställer sig säkert många kommunpolitiker.  

På många av de här orterna har kommunerna tvingas stänga skolor på grund av för få elever men även lärare. Ska de nu tvingas öppna upp de nedlagda skolorna igen, finns det inga lärare att få tag på. På många orter går pengarna åt till driftskostnader, det finns knappast pengar till skötsel och underhåll. Att som Ylva Johansson säga att de små kommuner som inte har någonstans att placera flyktingarna får väl bygga, visar hur tomt det är bakom pannbenet. Men det har hon ju visat förr, så det är ingen nyhet.

Hur svenska folket innerst inne tycker och tänker vet inte våra så kallade förtroendevalda, de rör sig inom en alldeles för sluten krets av människor. Eftersom SD fortsätter att öka, borde Löfven ta sig en funderare över, vad det beror på att allt fler svenskar blivit rasister? För det är ju det SD:s väljare är enligt Löfven och de övriga partierna. Kanske ska han också fundera över, varför många tidigare Socialdemokratiska sympatisörer nu väljer SD.

Kanske svenska folket numera ser till sitt eget bästa, istället för vad de styrande anser vara bäst.

När kommer den stora smällen?

Oroande rapporter om att allt fler blir sjuka, får mig att dra slutsatsen att ett sjukt land, skapar sjuka invånare. Det som var tänkt att bli ett välfärdssamhälle har visat sig bli ett samhälle ingen vill ha. Alla försök att få fason på vårt land har visat sig bara förvärra. Hur det ska sluta vågar man inte ens tänka på.

Stefan Löfven efterlyser ordning och reda, att invånarna måste ta sitt ansvar. Han borde ha börjat i rätt ända, för det finns beslutsfattare som när någonting händer, frånsäger sig allt ansvar. Det hänvisas till att besluten fattats i demokratisk ordning, det vill säga en hel hög med närvarande vid besluten måste dela på ansvaret. Någon ytterst ansvarig kan därför inte pekas ut och sättas vid skampålen.

När det en gång stora partiet krympt till att inte längre få majoritet, har det blivit en salig röra av landstingsråd och oppositionsråd inom kommuner och landsting. I många fall är det effekten av att det stora partiet med alla medel försöker klamra sig kvar i maktposition genom att ta hjälp av flera småpartier. Att den politiska maktkampen går ut över invånarna tycks inte iblandade politiker ägna en tanke, men det är vad som sticker invånarna i ögonen.

Tyvärr är det mesta i vårt land styrt av politiska beslut och verksamheter som tvingas följa dessa. Med andra ord är allt uppbyggt kring vad som beslutas, men det finns ingen säkerhetsspärr om det visar sig att beslut blivit alldeles uppåt väggarna. Den som upptäcker felen och snedeffekterna är invånarna, men då är skadan redan skedd.

Det politiska kaos vi kan skönja beror på upprepade felaktiga beslut som tagits, men invånarnas klagomål har inte tagits på fullaste allvar. Det diskuteras en hel del i gatans parlament och efter den senaste mätningen där Moderaterna nu är största parti, börjar människor fundera över hur de ska göra sitt drag. Alliansen vill de inte ha tillbaka i regeringsställning, inte heller vill de ha en rödgrön. Alternativet verkar vara SD, som då skulle kunna tvinga alla att samarbeta.

De som ser det som enda lösningen är gamla personer, som i hela sitt vuxna liv röstat på Socialdemokraterna. Besvikelsen är stor över hur partiet förändrats till att enbart ha makten som mål och glömt bort sina väljare. Försämringarna i vårt land har på ett påtagligt sätt påverkat de äldre, men de har även sett hur illa barn och barnbarn behandlats.

Den samhörighet som en gång fanns med partiet finns inte längre. De ser att de personer som säger sig företräda dem kan räknas som kapitalister med svindlande löner och att många före detta företrädare, har tillgångar som skrapats ihop genom sina uppdrag. Gapet mellan de ledande inom partiet och väljarna har blivit för stort och kommer inte att kunna överbryggas inom överskådlig tid. När dessutom partiet genom sin ålderdomliga syn kolliderar med verkligheten, har det svårt att locka till sig de unga väljarna.

Oavsett vad partiet står för, har SD blivit någonting som ligger i tiden. Invandring och flyktingmottagning är en fråga som öppet diskuteras överallt, utom i Riksdagen. Ju mer det diskuteras desto fler dras in i det hela och börjar se sig omkring. De som vaknat upp av diskussionerna är de som tidigare haft fullt upp med sina egna problem, men upptäckt att invandring och flyktingmottagning även påverkar deras liv.

Svenska politiker har varit alldeles för naiva och trott att svenska folket skulle vara förstående för andras lidande. Vad som glömts bort är att många svenska invånare av skilda orsaker har det lika svårt, men möter till och med mindre förståelse för sina problem hos våra myndigheter än invandrare och flyktingar. Det gäller att städa framför egen dörr innan någon kan släppas in.

Vårt lilla land har inte kapacitet att vara världens samvete, det klarar inte ens av att ta hand om sina egna. När många kommuner idag gnuggar händerna över miljoner som kommer in genom flyktingmottagning, är det en kortsiktig inkomst. Hur det kommer att se ut om fem eller tio år går inte att överblicka. Men någonstans läste jag att om femton år, kan vi ha det lika dåligt som i Bulgarien, om inte våra politiker börjar sätta landet främst istället för att kriga om makten.

Min erfarenhet av svenskar är att vårt land aldrig kan bli mångkulturellt, motsättningarna kommer att öka efterhand som invandrare och flyktingar blir fler. Gränsen är redan nådd, det är lätt att höra för den som rör sig ute bland folk.

I Amerika tvingas de som söker sig dit, att anpassa sig till det amerikanska sättet att leva. I vårt land tillåts invandrare och flyktingar leva som de gjorde i hemlandet, med följd att vi fått uppleva bland annat hedersmord och unga som sympatiserar och reser tillbaka till hemländerna för att strida med IS. Vilket land har störst möjlighet att integrera invandrare och flyktingar?

Det är deprimerande att höra uttalanden från våra politiker som helt tycks ha missuppfattat sin roll som företrädare för sina väljare. Nu har några verkligt stora "kanoner", Sören Gyll, Lars Kylberg och Stefan Hanna lagt sig i debatten. I en artikel sågar de Decemberöverenskommelsen och den flumpolitik som förs. Blir svårt för Löfven att vifta bort den kritiken, det är meriterade personer som kommer med allvarlig påpekanden mot inte bara regeringen, utan även oppositionen.  De slår fast att både de rödgröna och allianspartierna måste ta skeden i vacker hand och börja förhandla med SD.

De gamla etablerade partierna har fått leka ostörda i sandlådan tidigare, när SD också vill vara med blir de mobbade. Jösses vilket dagis vår riksdag blivit. Jag är rädd för att allting växt fåra politiker över huvudet, det är bara att vänta på den stora smällen. För den kommer, var så säker.