Valrörelsen, en ren Buskisföreställning.

I en tid då alla manliga politiker plötsligt blivit feminister, funderar man vad i helskotta som hänt. Är det inne att vara feminist? För något år sedan var genusperspektivet i fokus en kort tid, då reagerade inte våra politiker. Att partiledningar nu i all hast blivit feminister, måste därför ha med valet att göra. Rädslan för Gudruns återkomst i Riksdagen lyser igenom och det med all rätt. Hon vet hur en slipsten ska dras, det är många i Riksdagen som inte vet det.

Men att dra fram feminism i rampljuset gynnar knappast de politiska partierna. Tvärtom har det blivit lite av för sent ska syndaren vakna. I ett väl fungerande samhälle, hade jämställdhet redan funnits. Om man tittar på det hela från åskådarplats ser man, att skillnader och motsättningar är större inom, än mellan könen. Det komplicerar det hela.

Själv har jag trott mig vara en bland de sista av ett utdöende släkte, nämligen en gammaldags romantiker. Som sådan respekterar man kvinnan och ser henne som likvärdig. Att jag nu tydligen fått sällskap av Stefan och Fredrik, hade jag definitivt inte väntat mig. Men ser man till de politiska budskap de båda framför, framstår de bara som patetiska hycklare.

Eftersom Fredrik är han som bestämmer, bör han skämmas. Ser man tillbaka de på senaste åtta åren, har kvinnorna sannerligen inte fått känna sig respekterade och likvärdiga. Tvärtom har de som nästan jobbat livet ur sig inom offentliga verksamheter skola, vård och omsorg,  behandlats omänskligt. Många har kämpat på trots att de varit vidbrända, vilket gjort att de till slut blivit utbrända.

I statistiken syns det tydligt att det är till största delen sjuka kvinnor som utförsäkrats, vilket setts som fullt okej enligt regeringen. Alla ska kunna gå till ett arbete oavsett sjukdom. Inom Fas 3 finns massvis med jobb, som till och med en svårt cancersjuk kan klara av enligt vår regering. Allt fler liknar det vid att sparka på de som redan ligger, vilket vittnar om total avsaknad av empati för de som av skilda anledningar inte kan jobba.

Man kan ju fråga sig om nu partiledarna för de två stora partierna verkligen är feminister, hur kommer de att visa det efter valet? Könskvotering i företagsledningars styrelser eller partiernas högsta ledning, är inte landets kvinnor betjänta av. Vad de behöver är uppskattning och lön för de stressiga och tunga arbeten många av dem tvingas utföra, för att förtjäna sitt levebröd. Men kommer de att få det?

Den sista minuten feminism som blossat upp bland våra politiker beror antagligen på rädsla. Jag misstänker att Stefan och Fredrik tvingats inse, att om kvinnorna går samman och gör F! starkt, är det adjöss med både gubbväldet och friden i Riksdagen. Vad en framgång för F! betyder i förlorade röster är inte heller oviktigt, men det är Stefans parti som riskerar tappa flest sympatisörer.

Moderaterna är ju knappast ett parti som drar till sig kvinnor inom skola, vård, omsorg och handel. Faktum är att jag har svårt att se Moderaterna som ett arbetarparti överhuvudtaget. Möjligen då arbetstvångsparti, om man ser till den förda politiken.

 För min del tycker jag det är fantastiskt, att kvinnorna börjat säga ifrån. Just nu är det sjuksköterskorna som trätt fram, den offentliga sektorn kan vänta sig att kvinnor inom de olika verksamheterna kommer att göra samma sak. Visst är det skönt när locket som makthavarna ständigt lagt på flugit i luften och alla kan se vilken soppa de försökt dölja.

I svåra tider behövs skådebröd åt folket, men vem kunde ana att våra så kallade folkvalda, skulle stå för den komiska underhållningen. Vad som bjuds folket just nu, är en Buskisföreställning på hög nivå. baserad på operetten Annie Get Your Gun. Men vem spelar Annie Oakley? Nåja, det som sjungs har säkert de flesta hört: Allt du kan göra, kan jag göra bättre.

Tanken bakom är god, svenska folket behöver få sig ett gott skratt, det har varit alldeles för mycket eländes elände senaste åren. Men bakom den komiska föreställningen lurar allvaret, så det finns risk att skrattet fastnar i halsen.

Det är inte statens uppgift att tvinga människor i arbete.

Den stora konsten att undvika se verkligheten i ögonen. Ungefär så kan den pågående valrörelsen beskrivas. Det partiernas valstrateger i förväg suttit och filat på, hamnade i papperskorgen på grund av att inte minst skolan visat sig fungera uruselt. Det var ju jobb det skulle debatteras om och vem som var bäst på ekonomi.

Ungdomarna, landets viktigaste resurs inför framtiden hade glömts bort, tåg började spåra ur på grund av bristande underhåll. Även människor fara illa på grund av jobbtvångslinjen, de behöver också underhåll. För sittande regering finns därför ingenting att skryta över, inte ens statens stabila ekonomi. Efter den senaste tidens uttalande av Borg, kommer inte pengarna att räcka mer än till det nödvändigaste.

För att vårt politiskt skapade maktsystem ska kunna fortleva, krävs att alla som kan har en anställning och betalar in skatt. För varje år har behövts mera skattepengar för att få det att gå ihop, de besparingar som gjorts har i okunskap om orsak och verkan, gjorts på fel saker.

Borg skryter med att regeringens ekonomiska politik varit lyckosam, men talar tyst om hur han fått det hela att gå ihop. Om affärerna går dåligt, gäller det att ha en vass penna. Borg har anammat just det och fört en kreativ bokföring. Det går ut på att "glömma" bort kommande kostnader och räkna in så mycket intäkter som möjligt.

Det investeringsbehov vårt land står inför börjar nu likna en hotande kärnkraftsolycka. Det är inte bara skolan som måste förbättras, bostadsbristen kräver att bostäder i hundratusental måste byggas. Innan braskande rubriker om en fruktansvärd tågolycka kablas ut över världen, måste våra mest trafikerade järnvägar rustas upp. Listan med det som måste göras, växer för varje år.

Många av de människor som är så viktiga för staten och vårt välfärdssamhälle, har gått från vidbrända till utbrända. Ingen som finns ute i verkligheten är förvånad över att sjuktalen stiger. Det är därför företagen satsar på nya tekniker som inte kräver personal, de har insett människans begränsning.

Man kan säga att dagens politiska makthavare får skylla sig själva. De borde insett att den väg deras företrädare trampat upp, och de som "lärlingar" lojalt följt, var kantad av rykande ruiner. Att de dessutom gått i en cirkel. är ju någonting som vilsna lätt gör. Kanske såg de inte förfallet efter att ha gått några varv, vad vet jag.

Att de partier som kan föda flest lojala partikamrater är de största partierna, förvånar knappast någon. Men vad händer om vårt land tvingas skära ner på antalet heltidspolitiker och politiskt skapade jobb? En intressant fråga, eftersom den kan vara aktuell inom bara några år. Det sägs att hunden inte biter den hand som föder den, men vad händer om hunden inte får någon mat ... Sticker den iväg eller biter den som stått för maten?

Hela det politiska skyddsnätet är konstruerat att skydda det politiska maktsystemet. Alla politiker, oavsett partitillhörighet är beroende av maktsystemets fortlevnad. Men grunden för systemet är bräckligt, upplägget utgår nämligen från att alla invånare fogar sig i de beslut som fattas.

Vårt land har i dag hundratusentals unga som "suttit" av sina skolår och belöningen har varit usla betyg. Det "osynliga" folket har växt för varje år, deras högsta önskan är att bli sedda. Många svär ve och förbannelse över klottrare, men egentligen söker de bara uppmärksamhet. När det gått så långt i vårt land att unga människor ignoreras av våra politiker, är man på väg mot anarki.

Tittar sällan på teve, men har sett några program av den Danska serien 100% bonde. Från början sågs han som en udda figur som lärde sig allt om hur man gjorde förr. Dessutom återanvände det som under åren lagts på hög i form av virke och annat smått och gott. Kritiker var snabba med att säga, att det fanns betydligt lättare sätt att driva ett litet jordbruk, dessutom var det olönsamt. De kallade det till och med för en pojkdröms lekstuga.

Men folk älskade programmet och den optimism den unga kille utstrålade. Det var inte pengar han var ute efter, det var att leva ett liv som han själv ville ha det. Vetgirighet och initiativförmåga är ingen dålig kombination, han har visat de kritiska att man visst kan leva som förr och få det bästa av två världar. Talade med en ung kille som inte missat ett enda program som sa, så där skulle jag kunna tänka mig att leva.

Men det kommer han naturligtvis aldrig att få en chans till, usch och fy för folk som bara vill få ihop pengar för att överleva och trivas med livet. Det är statens som ska ta ansvar för invånarnas liv, allt som inte följer arbetsnormen påverkar invånarnas ansvar för välfärdssamhällets överlevnad. Men är det verkligen invånarnas ansvar att välfärdssamhället överlever? I den självpåtagna rollen av förvaltare av invånarnas skattepengar, måste det väl ändå vara de politiska makthavarnas ansvar.

Sönderfallet av det politiskt skapade maktsystemet bevisas bäst, av de strömningar som sprids över hela världen. I många länder talas det nu om Basinkomst, det vill säga en lön till alla invånare för att det ska finnas en ekonomisk grundtrygghet för alla utan krav på motprestation. Om det finns människor som anser sig kunna överleva på den blygsamma summa det talas om, är det ingenting staten har med att göra.

Friår visade sig bli ett fiasko, men nedtrappning är någonting som man kan läsa om lite då och då. Vad det handlar om är människor som insett att arbetet tagit alldeles för stor tid från det korta liv som står till buds. Än så länge är det höginkomsttagare som har en ekonomisk buffert att luta sig emot, men genom att leva på ett helt annat sätt, har de klarat sig på en betydligt mindre lön.

Istället för fler i arbete, varför inte införa nedtrappning, att folk jobbar fyra timmar istället för åtta. Om det är så viktigt att folk är i arbete skulle kanske de arbetslösa kunna få jobba fura timmar. Det är inte antalet timmar som en människa jobbar under ett år som är intressant, det är hur många som far illa av att jobba för mycket. Det är inte statens uppgift att tvinga människor i arbete, utan att människorna ska kunna leva ett drägligt liv. 

Stackars de som blir Herre på täppan efter valet.

De flesta politiker har gått den långa vägen via partiernas ungdomsrörelser. De som gått den korta vägen, hänvisar till att ha det i blodet, det vill säga någon av föräldrarna har varit politiker och hjälpt in dem. Med andra ord består en stor del av våra aktiva politiker av människor, som har väldigt dålig kännedom om hur verkligheten fungerar.

Verkligheten är att det inte är som förut, eftersom helt nya förutsättningar allt oftare måste hanteras. Det som var sant för bara några år sedan, stämmer inte alls längre. Det mest oroande är hur våra politiker fastnat i det som kallas arbetslinjen. Och det trots att allt fler varnar för hur de gamla traditionella jobben kommer att försvinna.

Många politiker fick skrämselhicka av forskarrapporter som förutspådde en klimatkatastrof om sisådär en fyrtio år. Här pratar nu ekonomer om vad som kan hända, när utvecklingen gör att miljontals jobb försvinner inom de närmaste tjugo åren. Sådana rapporter får våra politikers ansikten att se ut som fågelholkar. det kan inte vara möjligt!

De ekonomer som nu tvivlar på framtiden, har tidigare varit mitt uppe i smeten och alldeles säkert försvarat tillväxttänkandet. Nu måste de ses som "visselblåsare", men någon lösning kan de inte ge oss. Det hela är så komplext att det är upp till varje land, att själva försöka lösa det problemet.

Naturligtvis har vi svårt att tänka oss in i att vissa yrken kommer att försvinna, men efter att ha tänkt efter lite, finns det faktiskt jobb som redan i dag är helt onödiga. Det finns folk som gjort bort sig, eller blivit över inom politiken, men ändå fått någon form av politiskt skapad reträttplats. Ett fruktansvärt slöseri med invånarnas pengar.

Att den tekniska utvecklingen skulle förändra vårt samhälle stod klart redan för över tjugo år sedan. Redan då talades det om det papperslösa samhället, men än så länge verkar det bara gälla de dagliga papperstidningarna. Digitaliseringen ser ut att ta över nyhetsrapporteringen, eftersom papperstidningen blivit alldeles för dyr att trycka och distribuera.

Våra myndigheter däremot vräker ut papper av alla de slag, till stor förtvivlan för alla de som har svårigheter att läsa utskicken. Eftersom även läskunniga har svårt att förstå den byråkratsvenska som skrivs, kommer verkligheten att tvinga fram en förändring. Myndigheterna tvingas helt enkelt att anpassa sig till de nya teknikerna och att en stor del av befolkningen inte kan läsa och skriva.

Läste för någon dag sedan ett verkligt skrämmande uttalande av en ekonom. Det han hade att säga var att en förändring av hela vår värld kan komma snabbt. Fastnade för vad som mest kunde uppfattas som en parentes, nämligen att vi måste förbereda oss på en omställning till ett helt annat levnadssätt. Det Europa som en gång blomstrade med stora vinstgivande industrier, tappar mark genom den globalisering som smugit sig på. Att alla länder numera är beroende av varandra på ena eller andra sättet, blir vi hela tiden påminda om.

Läste också att sexton tusen industrijobb försvunnit i vårt land, samtidigt som svenska storföretag ökat arbetskraften i andra länder. Billig arbetskraft och utländska företag som etablerat sig, har gjort inte minst de Asiatiska länderna till de nya industriländerna. Inte någon ägnade en tanke åt att höga löner, kunde innebära att deras jobb skulle försvinna. Den höga levnadsstandarden kräver höga löner, hur gör alla som inrättat sina liv efter inkomsten, om den kommer att falla eller de blir arbetslösa?

Tyvärr handlar allt numera om ekonomi. Pengar är makt, vill man skada någon tar det bäst att sätta in stöten mot ekonomin. Låter enkelt, men första tecknet på att ekonomiska sanktioner skadar alla, visar med all tydlighet Putins motåtgärder. Ryssland är ett stort land med enorma resurser och kan om det kniper, klara sig själva. Finland har redan kommit i kläm, andra länder kommer också att få sin släng av sleven. Vad det kommer att innebära för vårt land vet vi inte, men det ser inte bra ut.

Men våra politiker är optimistiska och slåss för fulla muggar för att få eller behålla makten. Om den nu är värd att slåss om, vill säga. Det är inte mycket en regering kan göra om det saknas pengar. Hur den som blir herre på täppan ska kunna tackla alla problem, har jag svårt att se. Våra politiker har lärt sig hur man strör ut pengar och få det att se ut som om de själva betalar, men hur man bantar ett lands byråkrati och administration har de inte lärt sig. Den situationen kan de ställas inför inom bara ett år.

Med allt som händer just nu och som troligtvis kommer att hända framöver, kommer det att bli en alldeles för tung börda för svenska folket att bära. Att det är för få som måste försörja alldeles för många har vi hört i många år. De som pekats ut som barlast av våra politiker har varit pensionärer, arbetslösa och långtidssjukskrivna. När ska politikerna se sig själva som en tärande grupp?

Försämringar som gjorts måste ses som rena rama diktaturfasonerna. Det är inte statens pengar som förbättrat ekonomin med miljarder, det är pengar stulna av invånarna. Nuvarande regering är inte ensam om att konfiskera pengar de inte har rätt till, det gjorde sossarna också med pensionspengarna för förbättra statens ekonomi.

Så glöm att vi lever i en demokrati, våra politiker ägnar sig åt maktmissbruk av värsta sort. Något samvete tycks inte makthavande politiker ha, då skulle de inte kunna sova om nätterna. Men det ekonomiska tänkandet raderar tydligen ut allt, de verkar inte ens inse att allt fler människor hamnat på och till och med under fattiggränsen. Eftersom det ändå inte går ihop, är det inte invånarnas fel, utan de som har makten.

Det är lätt att säga för mycket i stridens hetta.

För politiker gäller det att övertyga folk om vad de anser vara rätt, trots att de är osäkra på om de har rätt eller inte. Det går inte att förutsäga hur vår värld ser ut inom ett år, allt beror på hur vårt lands ekonomi påverkas av omvärlden. Hela vår värld är uppbyggd på att människorna har pengar för att kunna överleva. Många ekonomer sitter nu och räknar på effekten av, att alldeles för många, har för lite pengar eller inga pengar alls.

Läste att regeringar som inte ser över landets ekonomi, det vill säga anpassar statens kostnader efter krympande inkomster, ligger risigt till framöver. Borg måste ha läst artikeln, men missuppfattat den totalt. Men det kan ju också vara så att han känner sig kluven, på grund av att han anammat en teori, som nu inte stämmer med verkligheten.

Utspelet att flyktingmottagningen kommer att påverka vårt lands ekonomi, får ses som att lägga ut en rökridå för att invånarna inte ska kunna se, att den förda politiken varit ett misslyckande.  Teoretiskt skulle flera i arbete gett staten mera pengar, därför har miljarder satsats på att skapa nya jobb. Rapporter som slunkit igenom har visat att det kostat betydligt mer, än vad som kommit tillbaka.

Till stor del har experimentet med att skapa jobb samt ge alla de med jobb ett bidrag, finansierats genom konfiskerade pensionspengar och försämringar för arbetslösa och sjuka. Men eftersom regeringen inte haft egen majoritet, har oppositionen gjort sig medskyldig till försämringarna. Fanns det ingen inom S, V och MP som insåg att försämringarna var olagliga?

Precis som med pensionsavgifter är trygghetsförsäkringarna en premie som betalas för att ha ett ekonomiskt skydd om någonting händer. De som svalde argumentet att trygghetsförsäkringarna skulle ses som bidrag, borde definitivt inte vara politiska företrädare.

Men nog om det och över till vad utspelet om flyktingmottagningen. Äntligen får man väl säga, kanske svenska folket får veta hur mycket de tvingas försaka, för att vara solidariska med alla de som kommer hit. Den debatten skulle ha förts för länge sedan, istället för att beskylla de som kritiserade med att vara rasister. Ett effektivt sätt att förhindra en generande debatt, som skulle klargjort för svenska folket att det kostar att vara barmhärtig samarit.

Jag liknar det här med vad som händer (och har hänt under många år) inom många offentliga arbetsplatser, där anställda genom hot försetts med munkavle. Interna problem ska lösas av den högsta ledningen, utan att utomstående får veta vad som hänt. Istället för mörkläggning borde  många offentliga verksamheter sättas i strålkastarskenet.

Resultatet av öppenheten hur flyktingmottagningen kommer att påverka vårt land visade sig direkt. En del jag talade med trodde att Moderaterna skulle dra i nödbromsen och sätta lapp på luckan. Andra svor ve och förbannelse över att deras partier inte informerat. Det må så vara att Moderaterna klättrade några procent, men den stora vinnaren är SD.

Plötsligt har folk börjat titta närmare på vad SD försökt få sagt under flera år, men tystats ner. Utan hjälp från de etablerade partierna genom att förneka problemet med flyktingmottagningen, hade inte SD kommit in i Riksdagen. Vad som glömts bort var att folk har ögon att se med, inte minst på de orter som tagit emot flyktingar. Den roll SD kommer att få efter valet är resultatet av, hur de politiska partierna missbedömt hur svenska folket innerst inne tycker och tänker.

Om de etablerade partierna visat respekt för de hundratusentals människor som visat att de inte tycker som de, istället för att hånas för sin åsikt, hade vårt land sett annorlunda ut i dag. Istället för ett enat land har det skapats en splittring, som blir svår att reparera. Om regeringsmedlemmarnas uttalande om kostnaderna för flyktingmottagningen var ett desperat försök att klamra sig fast vid makten, kommer de säkert att ångra sig. Det är lätt att säga för mycket i stridens hetta.

Är alla som är emot invandring och flyktingmottagning rasister? Naturligtvis inte. Men om man vänder på det, hur gör man om det visar sig att många invandrare är rasister? Många äldre jag talat med upplever att det är så. De kan läsa om hedersmord och könsstympning väcker avsky, människor kapabla till sånt hör inte hemma i vår kultur. Alltså kan det handla om rädsla för hur vårt samhälle förändras. Det troliga är alltså att istället för rasism, är det nog mer fråga om en rejäl kulturkrock. Det är som att försöka blanda olja med vatten.

Hur det ska kunna lösas, uppfattar jag som en omöjlighet. Vi kan bara invänta och se vart det hela leder. Men den allmänna uppfattningen man hör är, att det gått alldeles för långt. Nu är det politikerna som måste ta tag i det hela. Kan de inte det, kommer hela vårt politiskt skapade samhällssystem att kollapsa. Jösses, vilken soppa våra politiker ställt till med!

Hur valet än går, är hela svenska folket förlorare.

Ledsen gott folk, nu väntar hårda tider. Ungefär så tolkade jag senaste utspelet av Bildt och Borg när de framträdde i teve. Det fungerade säkert som en rejäl kalldusch för de rödgröna, att oron ute i världen och flyktingfrågan skulle tas upp. Det var ju jobben och skolan det skulle debatteras om, inte hur mycket som måste försakas av svenska folket, på grund av den enorma flyktingströmmen till vårt land.

Många som varit i valet och kvalet hur de ska rösta, fick en hel del att fundera över. Ingen politiker har ju sagt rent ut att flyktingmottagningen kostar enormt med miljarder. Pengar som behövs för att rusta upp ett sönderfallande land. Även vår statsminister slängde in en brasklapp, för att kunna driva en human flyktingpolitik, krävs uppoffringar av svenska folket. Åter igen ska svenska folket visa solidaritet. Det var ett tag sedan man hörde det ordet i politiska sammanhang.

Det kan bara betyda att en redan mager penningpåse blivit ännu magrare. Tydligen är det adjöss med flera jobbskatteavdrag, att rusta upp våra järnvägar och andra saker som inte underhållits under åren.  En mandatperiod utan mutor till svenska folket, måste ses som minst sagt ovanligt. Men det kostar att leka den barmhärtige samariten, kanske mer än vad vårt land har råd med.

Utöver pengar som det är ont om, blir det stora problemet var alla dessa flyktingar ska bo. De enda ställen där det kan tänkas finnas möjligheter att hitta tomma lokaler, är i mindre kommuner och avfolkade glesbygder. Men där finns det knappast några affärer och serviceinrättningar kvar. Hur ska transportfrågan lösas när flyktingarna måste besöka bland annat myndigheter? Närmaste Postkontor, Hälsocentral eller polisstation kanske ligger tio mil bort.

Svenska folket är positiva till att vårt land ställer upp för flyktingarna, kan man både höra och läsa. Jodå, det slinker lätt ur många, men det förutsätter att inte orten de bor på, tvingas ta emot flyktingar. Dubbelmoralen är någonting man alltid måste räkna med. Det är en sak vad folk säger när någon frågar och hur de tänker och tycker. Hörde en säga att vi bor så vi inte riskerar att få flyktingar in på knutarna. Den uppfattningen tror jag många har. Det vill säga, vårt land kan gärna ta emot flyktingar, bara de inte kommer dit där vi bor

Efter att ha hört hur många flyktingar som kan väntas komma, var det en som liknade det hela vid vad som händer om det släpps in för mycket folk, i förhållande till hur många som får plats vid exempelvis en rockgala. Hur många kommer att bli trampade och klämda? Vi hör daglig dags att det är nästan fullspikat när det gäller lediga bostäder och tusentals väntar på någonstans att bo. Enda lösningen tycks vara att avskeda byråkrater och göra om av staten ägda kontorslokaler till bostäder.

Svenska politiker har alltid utmärkt sig att totalt sakna förmåga att organisera och ha framförhållning. Antagligen beror det på att när de börjar titta närmare på ett kommande problem, blir de handlingsförlamade. När problemen en dag hamnar framför deras fötter, grips de av panik. När de tänker tillbaka på när de först blivit varnade för vad som kan komma att hända, inser de att tiden sannerligen gått fort.

I vårt land har de politiska makthavarna skjutit upp det som var akut, med hopp om att kunna lösa det lite längre fram. Det är därför skolan, järnvägen, vården och omsorgen hamnat i kris. Det är alltid lättare att lösa problemen innan de har hunnit växa, men så har det inte fungerat i vårt land. Nya lagar och reformer däremot är någonting helt annat, det sätter avtryck i landets historia. Sådana ärenden får ta den tid det tar, för den demokratiska processen går inte att jäkta på.

Tittar man närmare på vad flyktingarna får utstå när de kommer till vårt land, skulle det vara humanare att införa intagningsstopp, för att kunna ta hand om de som redan kommit hit. De resurser och den organisation som krävs för att ta hand om flyktingar finns inte. Vårt politiskt styrda samhälle klara inte ens av, att ge barnen. den undervisning deras föräldrar betalar skatt för att barnen ska få. Eftersom även dessa flyktingar kan behöva vård, hur löser man det? Våra landsting klarar inte ens av dagens situation.

De senaste dagarna har nog de flesta insett att ett politiskt styrt samhälle leder vårt land i fördärvet. Man använder sig av retorik på samma sätt som försvarsadvokater. På sätt och vis liknar det operetten Annie Get Your Gun, där alla partier sjunger: Allt ni kan göra kan vi göra bättre. Med alla löften som getts vet snart ingen vem som lovat vad. Hursomhelst spelar det ingen roll, de löften som getts kommer knappast att kunna bli verklighet.

Efter valet kommer svenska folket säkert få höra, att rätta till allt som blivit fel, kan inte göras under en mandatperiod. Men år tvåtusentjugo ska det ha skapats flera hundratusen jobb, a-kassan och sjukförsäkringen ska då fungera som en försäkring och inte räknas som bidrag. Jobbskatteavdragen måste ses som en parantes, det går inte att vräka ut miljarder som inte finns.

Ja, allt beror ju på valutgången naturligtvis. Flera hundratusen svenskar har redan fått besked att SD får inte vara med och leka. Samma sak med V, som utan verklighetsförankring kräver saker som aldrig kan genomföras. Trots att företrädarna säger sig inte vara kommunister, är de det i alla fall. Men kommunism i dagens moderna värld kan inte ses som annat än en religion. Följer man en ideologi som är baserad på hur världen såg ut för hundra år sedan, är det svårt att bli tagen på allvar.

Förlorarna är svenska folket, som definitivt inte förtjänar att komma i kläm i den politiska striden om makten.

Ingen vet hur förändringarnas vind kommer att blåsa.

När ett lands befolkning ökar, ökar också problemen. Allting blir svårare att överblicka och övervaka för de politiska makthavarna. Det som nu händer har inte tagits med i beräkningarna, risken finns att allt går över styr. Att ta emot flyktingar är en sak, men hur ska alla dessa som kommer till vårt land, få tak över huvudet? Bostadsbristen har varit ett problem i många år, men ingen har tagit tag i det.

Man kan säga att bostadsmarknaden varit styrd av de politiska makthavarna under många år. Hyresrätter har med politikers goda minne gjorts om till bostadsrätter, vilket gett de med höga inkomster en fördel. Att det inte prioriterats att bygga bostäder i takt med att vi blir allt fler, kanske inte bara beror på att det blivit bortglömt. Ibland slår mig tanken att de svindlande priserna på fastigheter och bostadsrätter, är ett sätt för regeringen att binda människor till händer och fötter. För att överleva tvingas de jobba häcken av sig, även om de råkar bli sjuka.

Nu har det gått så långt att fastigheter köps för att göras om till flyktingbostäder, alldeles säkert en lönsam investering för många. Varför ingen gjort samma sak och byggt om till ungdomsbostäder begriper var och en, det skulle inte vara någon bra affär. Ingen skulle ha råd med de svindlande hyror som Migrationsverket är beredda att betala. Vad ingen tycks tänka på är att vårt land dragit på sig miljardkostnader, som kommer att finnas kvar lång tid framöver.

Om inte hjulen börjar snurra ute i världen och lågkonjunkturen biter sig fast, vad blir då kvar av vårt så kallade välfärdssamhälle? Redan nu ser vi problemen av att vår infrastruktur inte underhållits. Vad pengarna som borde varit avsatta för det tagit vägen, verkar ingen kunna förklara. Nåja, en förklaring kan vara alla de så kallade reformer som drivits igenom, men är det verkligen lagligt att använda skattepengar till det?

Men det är inte bara flyktingströmmen till vårt land som skapar frågetecken om framtiden. Storstäderna växer så det knakar, men ingen verkar tänka på är hur känsliga storstäder är. Vad händer med storstäder om konjunkturen inte återhämtar sig och det så kallade tjänstesamhället inte längre fungerar? Några stora industrier har inte storstäderna att luta sig emot, vad det handlar om är till stor del serviceföretag av alla de slag.

Det finns storstäder som byggts upp kring stora industrier, Detroit är ett utmärkt exempel. När de stora biljättarna fick problem, började det gå utför för Detroit. I dag är den forna storstaden konkursmässig och hela staden förfaller. De som kunde packade och stack iväg, de som är kvar har inte råd att flytta.

När det pratas om hur miljontals jobb kommer att försvinna i framtiden, hur ska det gå för alla de som bor i storstäderna? Än så länge lever invånarna bekymmerslösa och njuter av allt det en storstad kan erbjuda. Men så en dag börjar affärsfönster gapa tomma, många på grund av mördande konkurrens, men också genom att de gamla välkända butikerna fått känna av den nya tiden.

Butiker som överlevt tack vare en trogen kundkrets får allt svårare, de unga letar på nätet och slipper springa runt. Det mesta går att köpa på nätet i dag och till och med få levererat vid dörr. Det går till och med att få matkassen eller pizzan levererad vid dörren, varför då gå ut överhuvudtaget. Det är så många ser det, men är totalt omedvetna om, att de skyndar på en förändring som ingen vill ha.

De första som kommer i kläm är butikspersonalen, men även fastighetsägarna får bekymmer. Blir det många tomma skyltfönster efter en gata, avskräcker det nya företag att etablera sig. Den som tror att en gatubild tar lång tid att förändra, tror alldeles fel. Det sprider sig lika snabbt som den fruktansvärda skogsbranden som de flesta följt genom nyhetsbevakningen.

Det finns en politiskt övertro på att allting ordnar sig till slut, rullar det bara igång ute i världen kommer det att se helt annorlunda ut. Inte bara vår finansminister utan till och med KI, trodde att konjunkturen skulle vända uppåt, men måste nu revidera sina prognoser. Vår finansminister ser minst sagt moloken ut, han hade räknat med draghjälp från andra länder.

Eftersom industrijobben blir allt färre, ser det minst sagt bekymmersamt ut. Visst har RUT- och ROT jobben skapat jobb för många, men de jobben hänger på en skör tråd. Förutsättningen är ju att folk har råd med att rusta sina hus eller få huset städat. Vårt lands framtid är beroende av om folk har råd att betala för sig eller inte.

Lyssnar man på de vallöften som haglar som spön i backen just nu, ser det sannerligen inte ljust ut för vårt land. Jag förstår inte vitsen med att försöka få fler i arbete med skattebetalarnas pengar. Tittar man närmare på kostnaden för att administrera det hela, blir det billigare att ge arbetslösa pengar ändå. De kommer att sätta sprätt på varenda öre varje månad, vilket ger rundgång på pengarna.

Överallt finns vad man kallar för jobbyten, ett sätt att betala med egen arbetsinsats. Det är inte populärt inom de politiska kretsarna, de kallar det svartjobb. Anledningen till det är att staten går miste om en massa pengar som ska fördelas, bland annat till deras löner. Men det är kanske dit vi är på väg, nöden sägs ju vara uppfinningarnas Moder. Om det är ett sätt att överleva, kommer människorna också att använda sig av det.

Jag tror inte någon politiker ens tänkt tanken att vårt samhälle kan förändras på kort tid. Om ett samhälle inte är anpassat för invånarnas bästa, uppstår konflikt som kan urarta. Inte många tror att det kan hända i vårt land, men det kan det. Ingen vet hur förändringarnas vind kommer att blåsa.

Nu ser det ut som att pannkakssmeten är på väg att ta slut.

Jag har svårt att förstå människor som fastnar vid en sak och blir fanatiker. Men jag läste en gång för länge sedan någonting som kanske kan ses som en förklaring. Antagligen därför, har jag svårt att förstå fanatiker av alla de slag. Kommer inte ihåg ordagrant det jag läste, men andemeningen fastnade och den löd ungefär så här: Fanatiker lever på längtan, står ut med smärta. Frammanar en drömbild och förklarar den äkta.

Det första jag tänker på som passar in på det jag läste är aktivister av alla de slag. Det är lättlurade individer som förblindats av en tro på någonting, som någon matat dem med. Man skulle kunna tro att det sker i ungdomlig dårskap, men det finns massvis med människor som nått över medelåldern,  som verkligen tror på det de propagerar för.

Som det här med larmrapporterna om en förestående klimatkatastrof exempelvis. Vi har matats med att glaciärer smälter bort och att smältande is är på väg att lägga städer under vatten. Orsaken till det är den globala uppvärmningen av vår jord och orsaken till det, är luftföroreningarna i vår miljö.

Skräckscenariot har målats upp av både forskare och politiker, men syftet är lite lummigt. Den första misstanken var att någon eller några var ute efter att tjäna grova pengar. Och visst har det blivit så, men de som skott sig mest är regeringar. Skatt på arbete är inte populärt, men skatter och avgifter för att rädda vår miljö, är någonting helt annat.

I takt med att lågkonjunkturen blivit betydligt längre än väntat och att en ljusning inte kan märkas, börjar regeringar inse att det folk betalar för att rädda miljön, måste användas till annat. Det finns helt enkelt inte pengar till att både hålla länderna flytande och rädda miljön.

Så kom det verkliga dråpslaget, det är solen som är människans värsta fiende. Hudcancerfallen har ökat enormt och de flesta har märkt att solen bränner hetare än tidigare. Nu framförs det att solskydd måste sättas upp på badstränder till och med i vårt i normala fall tämligen solfattiga land. Har miljötänkandet sett till att ett viktigt skydd som funnits tidigare försvunnit?

Som grädde på moset kom en rapport om att issmältningen stannat av på ett ställe och isen ökat enormt på ett annat. Vad det beror på visar sig säkert någon gång, men just nu kliar sig forskarna i huvudet. Det stämmer ju inte alls med deras beräkningar.

Det stämmer inte heller så värst bra med att bevara de utrotningshotade vilddjuren. Vargen har spridit ut sig över hela landet och river får lite här och var. Men, det var ju meningen att de skulle leva i de djupa skogarna och äta småvilt, rådjur och älg! Att de nu tar död på både tamboskap och husdjur fanns inte alls med i beräkningarna.

Jösses, Amanda! Vad var anledningen till att vargarna var på väg att utrotas, om inte för att de gjorde vad de nu gör. Människan var helt enkelt tvungen att försvara sina tamdjur. De få vargar som råkade bli kvar höll till i de djupa skogarna av respekt för människan och vad den kunde göra med dem. Nu har vargarna upptäckt att människan inte utgör något hot och därför har det blivit som det nu är.

När människan träder in för att rädda någonting går det alldeles åt skogen. Jag minns aktionen att rädda sälarna i Bottenviken, det har nästan tagit död på kustfisket. De som tidigare kunde livnära sig på kustfiske, fungerar i dag som sälmatare. Sett ur nationalekonomiskt synvinkel, ställde sälräddarna till med någonting som kostat landet enorma summor. Den nu förda rovdjurspolitiken kostar inte bara pengar, det förstör många människors liv i de bygder där de tidigare levt i en lugn och fridfull tillvaro. Det kan inte värderas i pengar.

Sammanfattar man alla idiotier, kommer man fram till att natur- och rovdjursälskare borde pröva på att leva som de lär. Låt dem bo i glesbygd med skogen inpå knutarna med sina älsklingsdjur för att kunna på nära håll se hur det fungerar. Helst ska det vara vindsnurror inpå knuten så de kan vaggas till ro av det dova surret. Naturligtvis ska det inte vara några futtiga veckor, utan åtminstone fyra år, det vill säga lika länge som en mandatperiod.

Läste om hur miljörörelserna genom lobbyister skickligt kunnat få med regeringar på noterna. Vad som aldrig nämndes var, att det skulle kosta enormt med pengar och att miljontals människor riskerade bli arbetslösa. Då fanns det pengar, men det har blivit kärvare när den ekonomiska tillväxten tappa fart. Ju sämre ekonomi, desto mindre blir det över att rädda miljön. När valet står mellan att rädda människan eller miljön, borde det vara ett lätt val för en regering.

Eftersom alla media aldrig ifrågasatt metoderna att rädda miljön, har aldrig de hårda reglerna för bland annat bilarnas avgaser och industriernas utsläpp ifrågasatts. Miljörörelserna har seglat i medvind, men nu har den svagare ekonomin fått vinden att ändra riktning.

Margareta Ekström skrev någonting som egentligen passar in på det mesta här livet, men speciellt med saker som seglar upp som en sol och ner som en pannkaka. Hon skrev så här: Det är med tunnpannkakor som med livet – just när det börjar gå riktigt bra, tar smeten slut.

För miljövännerna ser det nu ut som, att pannkakssmeten är på väg att ta slut.

Slänger man skit i fläkten, blir alla nerstänkta.

Det stundande valet kan gå hur som helst, men i slutändan står ändå svenska folket som förlorare. Ett politiskt styrt samhälle där partierna utser sina kandidater är ett hån mot väljarna. Visserligen kan namn strykas på valsedlarna, men det är bara ett spel för galleriet. Enda sättet att få slut på eländet är att folk vägrar att rösta, men så långt kommer det väl aldrig att gå. Men det skulle ändå vara bättre än det man nu hör, att många kommer att missnöjesrösta.

Många äldre jag talat med, klagar att minnet blivit allt sämre. Det kan vara att någon person visas i teverutan, men det är tji omöjligt att komma på namnet. Ja, det vill säga, plötsligt dyker namnet osökt upp i huvudet efter en stund. Det är alltså inte minnet det är fel på, det tar bara lite längre tid innan det man söker kryper fram.

Det här med att minnet är kortvarigt hos många, har flitigt utnyttjats av politiker. Gamla löften blir som nya i valtider, så har det fungerat i alla tider. I vår moderna tid har det blivit betydligt svårare, nu finns det som hänt alldeles nyss eller långt tidigare bevarat för eftervärlden. Uppgifterna kan snabbt tas fram på datorn, klösplattan eller mobilen av en stor del av befolkningen.

De som lämnas utanför den här informationen är de gamla som varken har råd eller lust att köpa de avancerad prylarna, men de kommer ihåg i alla fall. Det är i de flesta fall närminnet som klickar, det gamla kan de minnas glasklart. Just vad som hänt tidigare under sossarnas regi, är vad som nu ligger partiet i fatet. I många kommuner och landsting som styrts av sossarna sedan urminnes tider, har invånarna sett hur deras samhällen blivit allt sämre att leva i.

På något sätt har det gjort att alla politiker får en släng av sleven. Det har ingenting med vilka partier som företräds, folk ser politiker som politiker, det vill säga samma skrot och korn allihop, oavsett vilka partier de tillhör. Att det blivit så här beror på att personer de en gång trodde skulle föra deras talan, istället skott sig på invånarnas bekostnad. En gammal man jag talade med för några dagar sedan sa: Tänk om det införts det där Medborgarlön det pratas om, istället för att försöka skapa Folkhemmet som det blev bara skit av, när det var på tapeten.

För barnbarnens skull hoppades han att det ska införas någonting som ger alla en ekonomisk grundtrygghet. Att behandla alla arbetslösa ungdomar som det görs idag, bäddar bara för problem framöver. Förhoppningsvis kan en förändring av vårt samhälle ske utan våld, men risken att det spårar ur är större.

Mycket av det som händer beror på det konkurrenssamhälle som skapats, det slår ut många unga redan i skolan. Politiker har utgått från att alla har samma förutsättningar, annars blir det alldeles för krångligt och dyrt. Det är alltså med kall beräkning som skolan har fungerat som den gjort, en förvaringsplats för de unga i väntan på att allt skulle lösa sig.

För den som läser tidningar eller hämtar information från textteve, märks tydligt att både grammatik och rättstavning, tydligen inte ingår ens i högre utbildning. Nåja, båda dessa saker finns ju inbyggda i de program som används, men trots det slinker uppenbara fel igenom.

Man kan alltså utgå från att även den högre utbildningen inte fungerar som det är tänkt. Fungerar inte den grundläggande utbildningen, är det bara de med vetgirighet och läshuvud som klarar sig. Men de tycks inte vara så många i vårt land, landet lagom har en befolkning med lagom intelligens. Senast läste jag att Moderaternas påläggskalv Tobé hade 0.4 i högskoleprovet. Enligt han själv var det länge sedan provet gjordes, men blir verkligen förståndet och kunskaperna bättre genom politiskt arbete?

Talade med en gammal pensionerad lärare om, hur det var på den tiden han började, om det var problem med elever som inte kunde läsa och skriva. Och visst var det så, men på den tiden hette det att dessa ungdomar var ordblinda. Men det fantastiska var att de ändå kunde hänga med i undervisningen tack vare deras nästan fotografiska minne. Tyvärr sa han, var inte skolledningarna tillräckligt uppmärksamma vad det kunde leda på sikt.

Särskola blev nödlösningen, ingen verkade ha en tanke på hur det skulle gå för dessa barn i framtiden. Hur skulle de kunna klara av alla blanketter som myndigheter av alla de slag de skickar ut? I deras arbetsinstruktion utgår tjänstemännen från att alla kan läsa och skriva.

Men den före detta läraren hade lärt sig en sak, att människan är en komplicerad natur. Det visade sig att många av hans elever med läs- och skrivsvårigheter, hade tekniska talanger långt utöver det normala och blev skickliga hantverkare. Så var fallet med en av hans elever, vars far ansågs vara ett geni på att reparera allt som var trasigt. Sonen hade när hans handikapp kom på tal sagt, att farsan kan inte heller läsa och skriva.

Ser man tillbaka enbart trettio år i tiden, var läs- och skrivsvårigheter redan då ett problem. Hur många som ärvt dessa föräldrar har inte uppmärksammats,  förrän allt fler elever lämnat skolan med usla betyg och svårigheter att läsa och skriva. Personer jag känner, skäms över sitt handikapp och försöker på alla sätt dölja det.

Vad man får ut av det här är minst sagt skrämmande. Först och främst att handlingsförlamade politiker under åren ställt till med någonting  de inte ens kunde ana. Vad värre är, misstagen har inte tagits upp till debatt, utan istället sopats under mattan. Att vara politiskt korrekt, betyder ingenting annat än att vara obrottsligt lojal mot sina företrädare och partiet.

Rädslan för nya partier som inkräktar på en tidigare trygg och säker tillvaro som välbetald politiker märks mer och mer. Det enda vapen de gamla etablerade partierna tycks ha att komma med är smutskastning. Men nu råkar det vara så, att slänger man skit i fläkten, blir alla nerstänkta. 

Bara de kloka är i besittning av idéer, de flesta människor är besatta av idéer.

Ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli. Om den populära allsången sjungs inom de politiska leden vet jag inte, men den stämmer väl överens med hur det blivit i vårt land. Det har gått inflation i kommunal- och landstingsråd. Utöver dessa har vi oppositionsråd som får vara med för syns skull.

De jobbfixerade politikerna har stångat huvudet i väggen, när det gäller nya jobb till de arbetslösa, men inte åt lojala medarbetare. Visst har det skapats några jobb i vårt land, men inte där de verkligen behövts. Tvärtom har det sparats in på de som behövts, för att ha pengar till fler politiska uppdrag.

Men jag är inte förvånad, eftersom jag för flera år sedan hörde en politiker säga, att det var alldeles för få politiska uppdrag. För att trygga återväxten inom partierna måste det finnas en morot att orka fortsätta. Som det sett ut under en längre tid, tar det alldeles för lång tid att komma in i den politiska gemenskapen för de unga. Eftersom det hör ungdomen till att det är snabba ryck, har de därför tröttnat och hoppat av.

Hur mycket alla politiker och människor som har politiskt skapade jobb kostar varje år, är nästan omöjligt att få grepp om. Det finns politiskt utsedda personer som sitter som chefer över chefer anställda på kunskaper och meriter, vilket visar hur slösaktigt de politiska makthavarna förvaltar skattepengarna.

Alltid när detta förs på tal, blandas vår demokrati in i bilden som en viktig faktor. Från politiskt håll har det inte insetts att de demokratiska spelreglerna istället sätts ur spel. Eftersom inget parti längre får egen majoritet, tillåts även de små att få plats i den beslutsfattande gruppen. De mest underliga beslut tvingas därför fram av de små som bjudits in. Med stöd av att ett majoritetsbeslut fattats, kan invånarna köras över, utan att någon kan ställas till ansvar.

Ingen politiker tycks vara medveten om att det handlar om korruption på högsta nivå. Det vimlar av nya förtroendeuppdrag som skapats för att anpassas till de ständigt nya förutsättningarna. Alla måste vara överens för att komma fram till ett majoritetsbeslut, då måste en del "smörjas". I ganska många fall glömmer det forna stora arbetarpartiet bort, att de inte är störst bäst och vackrast och kör över både de hjälpande partierna och de gamla trogna väljarna.

Varje dag kan man läsa om att de privata företagen inom skola, vård och omsorg gör vinster som sedan förs ut ur landet. Istället för att ta reda på hur dessa företag kan vara så lönsamma, ska istället vinster förbjudas. Har ingen politiker fattat att de verksamheter som styrs av politiker, dras med kostnader som inte de privata har. Vad kostar den politiska ledningen inom kommuner och landsting under ett år?

Den politiska styrningen kostar enormt med pengar varje år, utan att det ger någonting tillbaka till skattebetalarna. Att många jobb försvinner i framtiden inom det privata näringslivet genom den tekniska utvecklingen, tycks inte bekymra någon politiker. De tycks tänka den dagen, den sorgen.

Utöver den tekniska utvecklingen, kommer nästa steg in i bilden. Vad det handlar om är en utveckling av Artificiell Intelligens, det vill säga datorprogram och superdatorer som utnyttjar alla de fakta och kunskapsbaser som redan nu finns lagrade. Datorerna kan spotta fram beslutsunderlag baserade på fakta, men även de olika snedeffekter som kan inträffa, det vill säga konsekvensanalyser kan göras med stor träffsäkerhet.  Med andra ord, minsta möjliga chanstagning.

Den mänskliga faktorn ställer ofta till det, man kan säga att dagsformen är avgörande. En dålig dag kan ställa till det på värsta tänkbara sätt. Det slentrianmässiga politiska arbetet har följt samma lunk, oavsett vilka som tagit på sig makten att styra. Vad det handlar om är ett lagarbete för att skydda sin födkrok, som betalas genom invånarnas skatter.

Folk är inte så dumma som de politiska partierna utgår ifrån. Invånarna gör precis som politikerna, de  spelar inte med öppna kort, vilket gör att opinionsundersökningar får tas med en nypa salt. Det är först vid sammanräkningen på valnatten, det kommer att visa sig.

För ett antal år sedan talades det mycket om genusperspektivet, de flesta på gatan förstod inte ett dugg vad det handlade om. Att det mer eller mindre rann ut i sanden, berodde på just det, ingen förstod vad det egentligen handlade om. Nu är feminism på tapeten, vilket fått en hel drös med mansgrisar att hamna på djupt vatten. De har inte ens en susning om vad det kommer att innebära för deras egen del, men skrämmande är det.

Om det visar sig att Fi är för kort i rocken fen här gången, kommer det i slutspurten fram till valdagen, att bli det helt andra saker än feminism som det kommer att munhuggas om. Eftersom de flesta kvinnor redan bestämt sig, lutar det åt att Fi inte tar sig in i Riksdagen. Gubbarna kommer att kunna andas ut och allt blir som vanligt igen.

Jag irriteras ofta av politiker som säger sig ha visioner, men mest av de som säger sig ha lösningar på de samhällsproblem, som med åren blivit allt mer oroväckande. För de flesta säger säkert namnet Mary Elizabeth Coleridge ingenting. Men det hon skrev en gång, kan man verkligen kalla för att slå huvudet på spiken och stämmer in på många med politiska uppdrag. Det lyder så här: Bara de kloka är i besittning av idéer, de flesta människor är besatta av idéer.

Lyssna på hur de unga vill ha det, det är ju de som ska leva i vårt framtida samhälle.

Våra jobbförespråkande politiker, för en ojämn kamp mot arbetslösheten. Den snabba tekniska utvecklingen pekar på att en stor del av de jobb som finns i dag, inte kommer att finnas kvar om tjugo år. Vad alla de som på det här sättet blir över ska göra, finns än så länge inte på den politiska agendan. Inte heller vad politikerna själva ska göra, för den delen. De kanske inte alls behövs i den framtid vi går emot.

Många ekonomer är nu inne på att de tillgängliga resurserna måste fördelas, att alla behöver en ekonomisk grundtrygghet. Tja, om jobben försvinner måste ju folk ha någonting att leva av. Men redan i nuläget har många problem med att klara livhanken, de finns inte minst bland de sjuka, arbetslösa och pensionärerna.

Vi har fått en värld där många lever i överflöd, medan andra knappt har mat för dagen. Vad som hänt är att tillväxttänkandet skapat samhällsklyftor som växt sig så stora att de blir svåra att överbrygga. Det kan bli så om man förlitar sig till ekonomisk tillväxt. Om den stagnerar eller går kräftgång, spricker hela upplägget.

Fullt förståeligt finns nu en rädsla för att de oroshärdar som blossat upp på alldeles för många platser, kan urarta i ett världskrig. Maktgalna regeringschefer har i sin iver att få mera makt, ställt till det för sig själva. Krisen i Ukraina hotar att spridas så att hela Europa dras in i den kris som Putin skapade. För Putins del handlar det nu om prestige och att kunna ta sig ur nedskjutningen av passagerarplanet utan att förlora ansiktet. Kanske enda utvägen är vapenskrammel.

Det enda som står till buds bland de (kloka?) huvuden som slås ihop inom EU, tycks vara ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Naturligtvis kommer Putin att försöka svara med samma mynt och vips har vi en situation som ingen vet vart den leder. Nåja, man kan i alla fall ana, att alla i slutändan står som förlorare.

Det händer mycket i vår omvärld som kan ställa allt på huvudet för våra politiker. Glöm alla vallöften från partierna, spelreglerna har redan ändrats. Vad man ändå kan dra för slutsats av det som händer i vårt land, är att de politiska misstagen börjat visa sig. Det stora misstaget är att antalet politiker tillåtits växa och skapat ett samhälle där byråkratin blommar för fullt och människorna vissnar.

För den som använder sitt sunda förnuft är det obegripligt hur ett land kan rasa ihop som vårt har gjort. Men visst har det fått de flesta att se att våra makthavande politiker, under många år tagit ut framtiden i förskott. Vi är ett land som lever ur hand i mun, tack vare de alldeles för höga löpande fasta kostnader. De som i dag har ett arbete ska inte bara föda sig själva, de måste också jobba ihop pengar till de löpande kostnaderna för pensioner mm, och summan växer för varje år.

I ett desperat försök att undvika det Argentina nu står inför, har de styrande tvingats roffa åt sig pengar från pensionärer, sjuka och arbetslösa. Miljarderna rullar i en takt som gör att det inom en snar framtid inte längre är möjligt, att invånarna kan hålla det hela flytande. Den enklaste politiska lösningen är alltid skattehöjningar, som vi vet sedan tidigare, bara skapar ännu större problem.

Men frågan som bör ställas till våra politiker är, varför svenska folkets skattepengar inte räcker till vad de är avsedda för. Om det beror på kostnader för politiker, byråkrater och administratörer, ska nedskärningar omedelbart genomföras. Med de nya tekniker som redan finns, kommer ingen utom de drabbade, att märka om runt ett par hundra tusen politiskt skapade jobb försvinner. Tvärtom skulle troligtvis vårt samhälle fungera betydligt smidigare.

Förr i tiden talades ofta om sunt förnuft, men det finns vad jag vet inga vetenskapliga bevis för att det verkligen finns. Men det har väl egentligen att göra med erfarenhet, av vad tidigare dumheter ställt till med. Att göra om samma misstag vill man därför helst undvika. Tyvärr verkar det sunda förnuftet lysa med sin frånvaro hos våra politiker, ändå har massvis med svidande politiska misstag gjorts i vårt land.

Vad som är rätt eller fel är svårt att sålla bort i det enorma informationsflöde som finns. Hela tiden ändras svart till vitt och tvärtom, vilket får till följd att många blir villrådiga. Osäkerheten har gjort att  många slutat använda sitt sunda förnuft, eller helt enkelt glömt bort att de har ett. Att en sådan mänsklig tillgång slösas bort år därför bara att beklaga.

Glädjande nog märker man att många unga börjat använda sitt sunda förnuft. Genom att följa det, slår de dövörat till för vad våra politiker har att säga. De har sett att det som sägs inte stämmer och börjar tänka själva, hur de vill att vårt samhälle ska se ut i framtiden. De vill vara människor med friheten att syssla med det de helst vill göra, istället för att tvingas ta jobb de inte vill ha.

Man ska lyssna till vad de äldre har att säga sa man förr i tiden. I dag bör de gamla politikern lyssna på vad de unga har att säga, det är ju de som ska leva i vårt framtida samhälle.