Så lätt det är att bli vald att leda ett folk, men betydligt svårare att få folket med sig.

Vår statsminister har fått lära sig det som historien berättar för oss, att det är lättare att bli vald till att leda ett folk, än att få folket med sig. För att det ska lyckas fordras fingertoppskänsla, empati för de som har det svårt och att vara ödmjuk inför sin uppgift. De egenskaperna har vår statsminister saknat, därför kan han glömma drömmen om att bli landsfader.  

Moderaternas ideologi har visat sig vara förödande för många, inte minst de som drabbats av sjukdom eller blivit arbetslösa. När någonting av dessa saker drabbat familjemedlemmar, vänner och bekanta, sprids det ut bland arbetskamrater som i sin tur för det vidare. Det har gjort att ett stort antal människor insett, att det kan drabba även dem.

Inom politiken gäller det att inte göra några misstag som retar upp invånarna, men det har Moderaternas företrädare lyckats med. Ministrar som kan göra skumraskaffärer, eller som i Kristenssons fall, komma med kommentarer där förståndet måste ifrågasättas, är ingen vidare reklam för partiet. Lägger man dessutom till vår Utrikesminister, är fiaskot fullbordat.

Moderaterna har skrutit om att de är det enda partiet som kan hantera vårt lands ekonomi, men det är ytterst tveksamt. Att trolla med pengarna har de varit duktiga på, men det har de varit tvungna till, för att finansiera jobbskatteavdraget. När det trolleriet med pengar har avslöjats, vad har vår regering att skryta över? Egentligen.

Vad som hänt är egentligen upp som en sol, ner som en pannkaka. Den förda ekonomiska politiken var hållbar under några år, nu kostar den invånarna både lidande och pengar. Det blev inga nya jobb, men det var inte heller väntat. Det går nämligen inte att genom politiska beslut skapa jobb, bara skapa förutsättningar för företag.

Men en sak har i alla fall Moderaterna lyckats med och det är att SD får allt fler sympatisörer. Men det är klart, är man styv i korken men har tummen mitt i handen, kan det bli så. Det gamla uttrycket att betalar man med jordnötter får man apor vet jag inte om stämmer precis. Ja, det är väl knappast jordnötter regeringens medlemmar betalas med, men resultatet tycks ha blivit detsamma.

Det ska bli spännande att se vad som händer fram till nästa val. Kanske kommer regeringen att dela ut jordnötter istället för valfläsk. Skulle inte förvåna, men det får vi se efter att korkarna flugit i luften för att fira det nya året.

Gott Nytt År!

Jobbskatteavdraget har visat sig vara rena lurendrejeriet.

Det drar ihop sig mot Jul och tiden räcker som vanligt inte till. Egentligen skulle jag inte gjort mig tid att skriva i dag, men jag råkade se Borg på teve som hastigast under veckan . Han är en hal människa som hela tiden glider undan. Men verkligheten tycks ha hunnit ifatt honom, nu finns ingen plats för reformer, skatteintäkterna måste öka och kostnader måste ses över.

 Men den ekonomiska politik Borg varit med om att genomföra, visar hur enkelt det är att trolla med siffror. Det han hållit på med är ingenting annat än vad som kallas kreativ bokföring, men det ska inte en regering hålla på med. Brasklappen han lämnade att ekonomin kan bli turbulent för en del länder under nästa år, får väl ses som en helgardering.

Som man måste se det, blev vårt radarpar kvar en mandatperiod för länge. Kanske hade de då sluppit vara med om hur jobbskatteavdraget kläddes av. När nu ekonomiska experter suttit och räknat, visar det sig att svenska folket betalat in mer än vad som betalats ut. De pengar som blev över har väl bekostat det svällande regeringskansliet. Det gäller att vara om sig och kring sig för att driva en egen fantasifull politik.

Nåja, äntligen är den stora bluffen med jobbskatteavdraget avslöjad. Att löntagarna själva fått betala jobbskatteavdraget, är helt i stil med hur de politiska makthavarna ser till att finansiera så kallade reformer. Sossarna använde taktiken att betala in en hundring extra och få en tjuga tillbaka i bidrag. Men det som Borg & Co gjort, är ändå i magstarkaste laget.

Massvis med människor har trott att pengarna trollats fram på helt annat sätt, de känner sig naturligtvis i dag grundlurade. Det här svindleriet har ju faktiskt lagts fram som att det är regeringen som stått för fiolerna och det ska alla som fått åtnjuta jobbskatteavdraget vara tacksamma för. Det kanske de har varit ända fram till nu, men efter avslöjandet får säkert regeringen det hett om öronen.

Kanske är det så att vi svenskar är alldeles för naiva, annars skulle inte en sådan här bluff kunna genomföras. Men naturligtvis börjar det funderas lite till mans, vad mer som regeringen lurat dem att tro på. Ser man till alla försämringar i vårt samhälle, är vi verkligen ett rikt land?

När misstron mor regeringen växer, borde det gynna oppositionen, men så verkar det inte bli. Istället är det SD som växer och de har ju ingen politik alls enligt de etablerade partierna. Men det är kanske just det som SD lockar väljare med, de kör med raka rör utan att försöka vara politiskt korrekt.

Det går inte att vifta bort SD som för att bli av med en envis fluga, det måste till att de andra partierna verkligen gör någonting. Om inte kommer SD att växa ytterligare, för det de för fram berör tydligen en stor del av befolkningen. Det gör inte löften om flera jobb, bevarandet av utrotningshotade rovdjur eller att rädda vår skraltiga miljö, eftersom det bara är försvinnande liten del av befolkningen, som verkar ha ett stort inflytande.

Vad som däremot intresserar en mycket stor del av befolkningen, är hur staten ser på pensionärer, långtidssjuka och långtidsarbetslösa och hur de ska kunna leva ett drägligt liv. Kan inte staten fördela de gemensamma medlen så att även de sämst ställa får ta del av vårt lands rikedomar, kan vi förvänta oss att missnöje förändrar det politiska landskapet. Det skulle inte skada att det görs en rejäl gallring inom vår byråkrati, i vissa fall krävs det kalhuggning. Men det är kanske det Borg ska börja titta närmare på, för skattehöjningar är impopulära i vårt land, åtminstone bland den äldre befolkningen, som beskattas in på bara skinnet.

Med det önskar jag alla en God Jul och ett Gott Nytt år. 

Betalar man med jordnötter får man apor.

När industrijobben började försvinna trodde politiker på fullt allvar, att någonting nytt automatiskt skulle ta över. Kroppsarbete i alla ära, men med hjälp av den tekniska utvecklingen, skulle nya och mer avancerade jobb skapas. Men det viktigaste glömdes bort, att människorna måste utbildas för att kunna hantera de nya avancerade teknikerna.

Därför har det blivit som det är. De jobb som ersatt industrijobben som försvunnit, hittar man inom restauranger, pizzerior och små kaféer mm, men vad blev av de "finare" jobben, som skulle bli den moderna människans arbetsplatser? Jobben som måste utföras med kroppsarbete finns kvar, de kommer vi aldrig ifrån och tur är väl det, för hur skulle annars vårt land fungera.

I väntan på de fina jobben talas det nu om att satsa på turism. Idéerna finns men det behövs människor med både initiativkraft och pengar, för att kunna förverkliga framtidsdrömmar. Det hänger alltså på att privata näringsidkare är villiga att satsa pengar och hårt arbete. De nya jobben som kan skapas genom turism, är bara lågavlönade servicejobb.

Många kloka huvuden har slagits ihop för att kunna lösa den stora frågan hur fler ska kunna komma i arbete, ingen har ens lagt ner tid på hur vi ska bete oss om industrierna ska fortsätta att minska sin arbetskraft. Nödlösningen har varit att låta företag växa fram, genom att få arbetslösa att starta egna företag.

Det finns massvis med jobb i hemmen som jäktade människor inte orkar eller hinner med att göra, den marknaden hade varit stängd tidigare. Mycket tack vare att Sossarna motarbetade idén, det var ju rena pigjobben det var fråga om. Och visst är det så, men nu är de förklädda till småföretag. I många fall utnyttjas de anställda på precis samma sätt, som en gång i tiden, de vill säga genom att utföra skitjobben, de rika inte ville befatta sig med.

Jag kan förstå om många politiker börjat om undra om det verkligen kan vara framtiden för vårt land.

 För att få det hela att fungera krävs att någonting produceras och kan säljas till andra än i vårt land. Det är exporten som hållit vårt land flytande, utan den står vi oss slätt. Det är naturligtvis även vår regering medveten om, men försökt mörka hur allvarligt det är.

Efter att under lång tid bara pratat jobb, har nu skolan hamnat i fokus. Vårt land måste ha välutbildade för att kunna konkurrera. I bästa fall kan det bristfälligt rättas till inom en tioårsperiod, men de förlorade åren kommer att stå landet dyrt.

För att visa vad undervisning av hög klass betyder, har politiker börjat använda ord som många inte förstår innebörden av. Knappast politikern heller. Som det här med att alla måste leverera. Inte fasiken har det någonting med transporter att göra, utan att få någonting gjort. Själva har de sett det som att ha föregått med gott exempel genom att massvis med saker gjorts, som inte skulle ha gjorts. Saker som borde ha gjorts, har varit alldeles för tidskrävande och komplicerade. I många fall hade det varit bättre att de blivit sittande och rullat tummarna.

Det jag försöker beskriva är hur våra politiker fungerar i vår moderna och för många av dem, obegripliga värld. Den höga arbetslösheten har gjort att alla partier försökt övertrumfa varandra, med hur många nya jobb de kan skapa. Tja, det är lätt att säga, men svårare att kunna skapa jobben. Men så efter en rapport om de svenska elevernas bedrövliga studieresultat, tävlar nu alla partier om hur de ska förbättra undervisningen. Men det är minst sagt knepigt med kommunerna som ansvarig, därför höjs röster att staten ska ta över skolundervisningen igen. Men hur blir det då med alla som jobbar inom kommunernas Kunskapskontor? Eftersom det är ett kommunalt påhitt, som gjort rektorer och lärare till administratörer men inte förbättrat skolundervisningen, får kommunerna tydligen skylla sig själva.

De flesta är säkert medvetna om att många kommer att gå i pension de närmaste åren. Därför är det inte förvånande att arbetslösheten har sjunkit lite, för en orsak till det, är naturligtvis pensionsavgångar. Nya hållbara heltidsjobb lyser fortfarande med sin frånvaro, det är tillsvidare anställningar som gäller. Och det kan man förstå, det finns en överkapacitet ute i världen, orsaken till det är arbetslösheten i de forna industriländerna.

De senaste tio åren har verkligen de rika blivit rikare, det har inte gynnat övrig befolkning. Men den som tänker lite framåt, inser att om inte pengarna fördelas på flera, kommer den i sammanhanget lilla grupp som sitter på pengarna, att hamna i en knepig sits. Börje Ekholm, vd för Investor, uttryckte sig för att försvara högre styrelsearvoden "Betalar du med jordnötter, får du apor." Jösses, om han har rätt, är det ju inte så konstigt att vår värld ser ut som den gör. Nåja, genom sig själv känner man andra.

Tänk om de ständiga ökningarna av styrelsearvoden  istället skulle betalas in till en pott att fördela till de sämst ställda. Det skulle betyda att de kan konsumera det de behöver, vilket skulle det gynna inte minst tillväxten i ekonominalla. Men för de som sitter i styrelserummen och tydligen betalas med jordnötter, kanske det är svårt att fatta. 

Rädslan för nederlag markerar svaghet.

Under andra världskriget fanns affischer uppsatta på vilka det stod: En Svensk tiger. Och svenska folket fortsatte att hålla tyst även efter kriget, de opponerade sig inte ens när de politiska makthavarna, beslutade om de mest idiotiska saker och kallade dem reformer. Dessa personer är gamla i dag, men nu börjar de höja rösten. Tydligen inte högt nog för att politikerna ska lyssna på dem och det är dumt, för gamlingarna är på krigsstigen. 

Efter att ha lyssnat på många av dem, flög det för mig att ta upp någonting som inte får diskuteras i vårt land, nämligen invandrings- och flyktingpolitiken. Om det nu finns någon sådan förstås, allting verkar fungera på lösa boliner. Enklaste sättet att slippa ta tag i den känsliga frågan, har varit att kalla alla motståndare till invandring för rasister, och det har fungerat under alla år.

Inom politiken är det fritt fram att svartmåla motståndare med alla medel, den egna politiken är alltid vit som snö. Vad politikerna inte tänker på är att de beskyllningar som kastas fram, också är en beskyllning mot motståndarnas sympatisörer. Våra politiker glömmer bort att vi har åsiktsfrihet i landet, att var och en är en fritt tänkande individ.

Det smågnabb som funnits tidigare mellan de gamla partierna har varit tämligen harmlöst, men i uppstickaren SD:s fall, har tonen hårdnat betydligt. Öppet anklagas SD:s sympatisörer av de övriga partierna för att vara rasister och främlingsfientliga. Inte undra på att det finns ett politikerförakt, som drabbar alla politiker. 

Det beror på att politiker inte lyssnar på annat, än vad som programmerats in i deras huvuden. Jag tycker om att lyssna på vad som sägs, och behöver inte tjuvlyssna för att höra de åsikter som folk har. För det mesta är det så högljudda diskussioner, att det inte går att undvika det som sägs. Jag kallar det här för gatans parlament och där man kan höra vartåt vindarna blåser. Det är betydligt tillförlitligare, än alla opinionsmätningar.

I vår lilla stad är det SD:s framgång som ivrigt diskuteras. Tydligen har det inte gått obemärkt förbi för de gamla partiernas företrädare, de har blivit försiktigare med att ge spydiga kommentarer om SD:s fortsatta ökning. Och visst är det känsligt, eftersom många av de politiskt aktiva i vår lilla stad, fått sina politiska uppdrag tack vare att folk röstat av gammal vana. Vad händer om de gamla trogna väljarna vänder dem ryggen?

Naturligtvis är det anmärkningsvärt, eftersom sossarna tidigare alltid har haft en trogen väljarkår i vårt område. Ja, det vill säga före Göran Perssons tid, för sedan har det gått utför. Misstron mot vad sossarna lovar och kan göra märks tydligt. Kanske beror det också på, att de politiska företrädarna tycks ha tröttnat i takt det gått utför för både partiet och vårt län. Även om en del sossar vädrar morgonluft inför valet nästa år, är det inte roligt längre. Att tvingas sitta med vid sammanträden och bara prata neddragningar, känns antagligen som att vara med och förändra vårt samhälle i fel riktning.    

De opinionsundersökningar som gjorts, visar att SD fortsätter att gå framåt. Trots skandaler och medlemmar i partiet som uppvisar ett IQ och en hjärna som kan jämföras med en hasselnöt. Men faktum är ju att de inte är ensamma om det, sådana personer finns inom alla partier. I många fall har till och med sådana personer röstats fram till höga förtroendeuppdrag av sina partikamrater.

Men att SD fortsätter att växa, är verkligen förklaringen att sympatisörerna är missnöjda med de gamla etablerade partierna?  Fler än jag grubblar antagligen på om det verkligen kan finnas så många, som kan tänka sig att missnöjesrösta på SD. Naturligtvis är det inte så, många säger rent ut att de är förbannade, för att vårt land tar emot fler flyktingar än vi kan klara av. De tycker att hjälp i första hand ska ges till alla de, som av skilda anledningar hamnat utanför vårt fantastiska välfärdssystem.

Våra makthavande politiker vill inte heller kännas vid, att det finns ett stort hjälpbehov där Frälsningsarmén och andra organisationer fått ta över ansvaret. Det är inte någon hemlighet att det finns fattigdom och elände i vårt land, men det vill inte regeringen erkänna, det är nämligen inte bra för vårt lands image. Bilden som målats upp av Sverige är ju, att vi är ett rikt land där alla har det bra.

Precis som det anses självklart att regeringen inte ska behöva försvara att människor vräks från sina bostäder och får mat och kläder av hjälporganisationer, hanteras invandringspolitiken. Ämnet tas helt enkelt inte upp till debatt. Men visst kommer regeringen att tvingas debattera både den rådande fattigdomen och invandringen, det skulle ha debatterats för länge sedan.

På något sätt liknar det att Allemansrätten ifrågasätts av markägare, det har förutsatts att folk ska kunna röra sig fritt i skog och mark. Men markägarna retar upp sig på om det verkligen är rätt, att folk tror att de i princip kan göra vad som helst på deras marker. Det är ju faktiskt samma sak som att folk kliver in på någons tomt och slår sig ner på trädgårdsmöblerna för att bulla upp medtagen fika.

På samma sätt känner sig många invaderade av de allt fler flyktingar som kommer till vårt land. Inte minst på de små orterna där alla känner alla. På de orterna är inte flyktingarna välkomna av alla, det stör deras invanda vardag. I de flesta fall är det inte fråga om rasism eller främlingshat, utan rädsla, irritation, ja, till och med avundsjuka. De arbetslösa, sjuka och gamla ser välklädda flyktingar åka i bilar, på nya cyklar och prata länge och högljutt i mobiltelefoner. Det är någonting som för många sjuka, arbetslösa och pensionärer är en lyx, de själva inte har råd med.

Eftersom allt fler invandrare och flyktingar trängs med lokalbefolkningen, går det inte att komma ifrån att det uppstår kulturkrockar. På de mindre orterna har inte människorna förberetts på de ankommande, de har ställts inför fullbordat faktum. Det är de äldre som reagerat starkast och blivit förbannade. De ser SD som det enda partiet, som kan sätta fart på de andra partierna. De är fullt medvetna om att de ger SD en vågmästarroll, men den risken är de villiga att ta, för att få till en ändring.

Det är otroligt allvarligt om en regerings misstag kan leda till någonting som inte bottnar i rasism, utan helt hållet kan tillskrivas bristande information och dessutom är en ekonomisk fråga. När vi inte har råd med en fungerande skola, vård och omsorg, eller att låta människor vara sjuka eller arbetslösa, har vi då råd att ta emot tusentals flyktingar? En enkel fråga som borde kunna få ett uppriktigt svar.

Precis som regering gjort de senaste sju åren, har invånarna börjat se krasst ekonomiskt på allt som kostar pengar. Det betyder att regeringen måste vara försiktig med att vara frikostig med invånarnas skattepengar. Beslutsfattarna måste ha mycket på fötterna för att kunna övertyga invånarna om, att vi verkligen har råd att ta emot tusentals flyktingar, utan att det påverkar samhällsviktiga funktioner och de trygghetssystem invånarna betalar för att ha.

De politiskt aktiva borde vara ute bland folk, istället för att frottera sig med likatänkande i maktens korridorer. Det skulle ge dem en helt annan bild av hur en stor del av svenska folket tycker och tänker, men också hur många som far illa i vårt välfärdssamhälle. Om inte, kommer SD att växa sig ännu större. Misstanken finns att de gamla etablerade partiernas företrädare är mer rädda för att stöta sig med vänner och kolleger, än vad svenska folket i gemen tycker och tänker om dem.  Så visst är det sant som någon sagt: Rädslan för nederlag markerar svaghet.

Förtjänar vi som inte är politiskt aktiva, att kallas för dumma svenskar?

Man brukar säga att vårt lands invånare är de minst informerade, när någonting beslutats om förändringar i vårt land. Det hela går ut på att vi inte ska bry våra hjärnor med de problem, våra politiker tagit på sig att hantera. Men det gäller bara i de fall där ett felaktigt beslut går att bortförklara, när det gällde de verkligt knepiga frågorna, som exempelvis kärnkraftsfrågan och medlemskapet i EU, var det däremot folket som skulle bestämma.

De allra flesta som röstade hade matats med information som visade alla fördelar, men ingenting sades om nackdelarna. Det var alltså de minst informerade som avgjorde båda dessa för landet så viktiga beslut. Om väljarna valt fel, fick de skylla sig själva.

Konsekvenserna av det här har fört med sig mycket obehag för invånarna. Vis av skadan röstade därför svenska folket emot ett införande av euron. De för invånarna viktiga besluten om införandet av jobbskatteavdraget samt försämringen av trygghetsförsäkringarna däremot, ansågs inte invånarna kapabla att rösta om. Förklara det den som kan.

Numera finns all information en knapptryckning bort, vilket gjort att all politisk retorik ses som rent skitsnack. Vad invånarna tidigare fått veta i viktiga frågor, kan därför ses som missledande information.

Utomlands har alla underligheter renderat svenskarna ett rykte som cirkulerat i många år, men ingen verkar ha undrat över själva grunden till ryktet. Det jag tänker på är vad som sägs i flera Europeiska länder, nämligen dumma svenskar. Men varifrån kommer detta rykte om svenskarnas dumhet?

Våra politiska makthavare har haft god tid på sig att visa, att vi svenskar inte alls är dumma. Men istället har nu ryktet fått vatten på kvarnen, i och med att våra svenska ungdomar har svårt att ta till sig kunskap. Är svenska ungdomar dummare än i andra länder, eller är det de ansvariga makthavarna som är det?

Talar man med människor i andra länder, blir svaret våra politiska makthavare. Och det är ingenting nytt, den åsikten har funnits i många år. Det fantastiska demokratiskt fulländade politiska system vi har i vårt land och som andra länder borde ha tagit till sig, förkastas av andra länder. Vad de pekar på är att Sverige, som en gång ansågs vara storebror i de Nordiska länderna, numera passerats av sina till ytan och folkmängd betydligt mindre grannländer.    

Hur kommer det sig då att vårt land halkar efter övriga länder? Det beror definitivt inte på invånarna, alltså måste det vara de politiska makthavarna. Ute i Europa hyllades vårt radarpar för att kunnat lotsa vårt land undan den värsta ekonomiska krisen. När konsekvenserna av den förda politiken börjat visa sig i hur vårt land halkat bakåt inom många områden, har ryggdunkningarna uteblivit.

Man måste därför se det som att skillnaden mellan succé och fiasko är otroligt liten. När bakslagen kommer är det lätt att glömma framgångar, fiaskot däremot är vad människor minns. Det tog tid innan den skada jobblinjen orsakat både vårt land och många invånare visade sig. Men när det nu står klart för allt fler, pekar det mot ett enormt fiasko. Regeringen har mer än väl visat att den verkligen förtjänar att kallas för dumma svenskar, men svenska folket ska inte dras över en kam. Men hur ska alla andra som bor i landet kunna förbättra vårt skamfilade rykte? Enklaste sättet är att visa att svenska folket är smartare, än de politiska makthavarna. Det är inte alls svårt.

Är det dags att titta närmare på basinkomst?

Det har kommit grus i maskineriet hos Det nya arbetarpartiet Moderaterna. Och det är klart, någon arbetarvänlig politik har ju knappast förts de senaste sju åren. Satsar man på reformer som ger bidrag till alla med ett arbete men övriga straffas, blir det helt fel. Den senaste tiden har många insett att det bara handlar om en muta, som ska få dem att svälja alla försämringar. Och försämringar är det som framträder tydligast, men det tycks inte regeringen ha sett.

Men livet är som en bergochdalbana, det går upp och ner i livet. Den riktiga djupdykningen är att bli allvarligt sjuk, då behandlas den sjuke som en hypokondriker, trots läkarutlåtande och sjukintyg. De arbetslösa har blivit en guldgruva för många företagare genom Fas3, ett idiotiskt påfund.

Moderaterna står för lag och ordning har jag hört, men under åren vid makten har den organiserade brottsligheten blommat ut för fullt. Varje dag rapporteras om gängmedlemmar som skjutits eller misshandlats. Under tiden det råder fullt krig ute på gatorna, sitter massvis med poliser vid skrivbord för att sköta administrativa uppgifter.

Vad det handlar om är naturligtvis fullständigt odugliga chefer och avsaknad av organisation. När det finns så allvarliga brister i vårt rättssystem, borde någon beordra en bekämpning av vår omfattande byråkrati istället. Det är säkert inte lättare, men de makthavande kanske slipper hamna i skottlinjen i alla fall.

Planerna på att Moderaterna ska bli ett statsbärande parti, kan nog vår statsminister glömma. Nåja, det får väl ses för vad det var, ett glädjefnatt över att ha kommit till makten för sju år sedan. Det är lätt att berusas av makten, men baksmällan kommer förr eller senare, nu verkar det vara senare.

Blåsvädret Moderaterna hamnat i är ingenting annat än friska vindar som sveper in från andra länder. Erkänt skickliga ekonomer har tittat framåt och insett att industrierna inte längre kan fungera som draglok när det gäller att anställa folk. Även om konjunkturen tar fart igen, kommer det inte att ge så många fler ett arbete.

Vårt lands stora problem är ändå inte arbetslösheten, det är att så många blivit fattigare. En stor orsak till det är att allt fler människor blir sjuka, inte minst har många drabbats av psykiska problem. Orsaken till det är inte svårt att komma fram till, ett hårt och kallt människofientligt samhälle skördar offer. Tyvärr är vårt land dåligt rustat för att ta hand om människor som hamnat i djup depression. Psykiatrin började bantas redan för tjugo år sedan, nu figurerar psykiatrin mest i skandaler. Men visst är det så, att ett sjukt samhälle gör människor sjuka

Man kan grubbla över om det som händer ligger i tiden, eller att människan helt enkelt håller på att förgöra världen. Vem kunde för bara tio år sedan ens kunna tänka sig, att runt fyrtiotre miljoner européer inte har pengar så de kan äta sig mätta. Inte heller att vi skulle hamna i den värsta krisen sen andra världskriget och att dessutom miljoner människor gått från välstånd till fattigdom. Det säger sig självt att det här inte är någonting som rättar till sig på några år, kanske får Europa svårt att återhämta sig överhuvudtaget.

Det här har blåst liv i någonting som ekonomiska experter kommit fram till, kanske måste genomföras för att rädda invånarna i de Europeiska länderna, nämligen att alla får en basinkomst. Att samla ihop alla resurser och fördela dem så att alla får en fast månadslön. Jag har alldeles för lite kunskaper om det här, men utan annan byråkrati än att staten står ansvarig, skulle det finnas tillräckligt med pengar. Dessutom skulle det utan den byråkrati vi har, vara betydligt enklare att leva.

Den egna initiativkraften skulle värderas på ett helt annat sätt, inget arbete skulle vara mindre värt än det andra. Lönerna skulle kunna pressas ner och företagen skulle få bättre konkurrenskraft. Om jag fattat det rätt, skulle alla (utom politiker och byråkrater) vinna på det, på ena eller andra sättet. Det kan definitivt inte bli sämre, än den väg vi nu är inne på, den leder bara mot stupkanten.

För många småpåvar i ett land, leder till sönderfall av hela landet.

Att Europa blivit ett krisområde är ingenting som förvånar. Europeiska varor har blivit för dyra, de nya industriländerna har kunnat ta över tack vare billigare arbetskraft och därmed billigare produktion av varor. Det betyder att löneökningar ute i Europa och i vårt land, bäddat för den arbetslöshet vi delar med många länder.

Någon ljusning finns inte i sikte, lågkonjunkturen släpar sig fram som en snigel. Varje litet tecken på att konjunkturen är på väg uppåt, rapporteras snabbt via våra media. Hoppet lever att det ska bli fart på hjulen igen och vår regering vinglar mellan hopp och förtvivlan. Så här var det inte tänkt att bli när de tog över för sju år sedan.

Ute i landet sitter många politiker och vrider sina händer, det är ju så mycket de vill ändra på, men till det behövs pengar. Ute i kommunerna har de inte råd med det som tycks vara enda lösningen på arbetslösheten, att fler måste anställas inom de offentliga verksamheterna. Problemet är att de redan har alldeles för många på lönelistorna. De måste måste förlita sig till att regeringen skapar nya jobb inom det privata näringslivet, men hur ska det gå till?

Om pensionsåldern höjs, kommer inga unga in på arbetsmarknaden, vilket gör det hela till ett nollspel. Men om det skulle skapas hundratusen jobb, finns en stor arbetskraftsreserv i vårt land, men till dem räknar jag inte de sjuka. Ingen arbetsgivare är villig att anställa en sjuk människa. Frågan är bara vad vår regering ska kunna hitta på för att skapa meningsfulla jobb till alla dessa.

Industrierna tar hjälp av ny teknologi vilket medför att maskiner tar över det mesta arbetet. Det som skulle ge framtida jobb, har visat sig vara beroende av en blomstrande tillväxt i ekonomin. Några nya jobb att tala om har det inte blivit trots att staten öst ut pengar, men tanken var kanske god. Det som räddat regeringens ansikte och den ekonomiska tillväxten har varit den höga inhemska konsumtionen, som till största delen finansierats med hjälp av lån. 

Under många år har jag hört politiker säga att vårt land måste vara i framkant, men resultatet har blivit att vårt land halkat bakåt inom många områden. Inom några områden ligger vi faktiskt i framkant, men det hjälper knappast vårt land utan tvärtom.

Istället för att vänta på att ett under ska ske och hjulen börjar snurra igen, varför inte se över hur många som behövs för att vårt land ska fungera. Ta hjälp av de på "golvet" som ser vad onödiga chefer i okunskap ställer till med. Eller varför inte anställa några skickliga för detta företagsledare som rådgivare, som med fria händer skulle kunna göra underverk med den offentliga ekonomin.

De politiska målen är inte vad som är bäst för landet och dess invånare, det är makten. Jösses vad de så kallade folkvalda vill förändra det som en gång byggts upp. Men istället för att underhålla det som finns, satsas det på kosmetiska förändringar, för att det ska bättre ut än vad det är. Det är ett känt faktum att om man satsar allt på framtiden, försummar man nutiden.

Alldeles för många tvingas leva i nuet med alla problem det innebär. När de dagliga problemen är det som upptar folks tankar, hur ska de då orka tänka på framtiden? Istället för att underlätta för alla dessa människor, blir det allt svårare att orientera sig i den byråkratiska djungel vårt samhälle blivit. Det en gång omtalade papperslösa samhället var en politisk vision en gång, nu bombarderas invånarna av skrivelser och blanketter om saker som ett telefonsamtal klarat av på en minut. Att en utredning om en människa är sjuk eller inte trots ett sjukintyg kan ta månader, visar att Försäkringskassan spårat ur totalt. Enbart den pappershysteri de byråkratiska myndigheterna verkar älska, borde få miljönissar att ställa sig med plakat utanför våra myndigheter.

Tyvärr verkar allt det här bottna i den okunskap som genomsyrar det politiska etablissemanget. Den politiska styrningen verkar gå ut på att försvåra och krångla till allting, för om ingen blir klok på vad myndigheterna sysslar med, kan det inte heller ifrågasättas. Visst låter det som en enkel lösning, men enkla lösningar är aldrig genomtänkta.

Politiker undviker de svåra problemen genom att leta enkla lösningar. Problemet är att det krävs tålamod att få det enkla fulländat, för först då kan man ta sig an det svåra. Våra politiker har aldrig gett sig tid att få det enkla fulländat, utan istället krånglat till det enkla. Det har gjort att den svenska byråkratin blir det som får vårt politiskt uppbyggda system på fall. För många småpåvar i ett land, leder bara till sönderfall av hela landet.

Alliansens förda politik, är en skam för vårt land.

Under många år har det varit känt att vi går mot en tid, då en stor del av invånarna kommer att bestå av äldre. Att människorna blir äldre är någonting vi alla borde glädjas åt, för i det stora hela är ett människoliv minst sagt kort. Men istället för att glädjas med de som lyckats komma upp i pensionsåldern, ses de med ett långt arbetsliv bakom sig som en börda. Att de måste försörjas av de som fortfarande är i arbete.

Ingen tänker på att de har hållit vårt samhällssystem flytande under sina verksamma år. De har med andra ord suttit i samma sits som de som är i arbetslivet i dag. Men de har inte lyckats skrapa ihop pengar för egen del, eftersom pengar har runnit mellan fingrarna på de som på bästa sätt skulle ha förvaltat dem.

Redan i början på åttiotalet lånade den dåvarande regeringen pengar av pensionärerna, ett lån som aldrig betalats tillbaka. Och på den vägen har det fortsatt, pengarna som skulle ge pensionärer en trygg ålderdom, har setts som en extrakassa för att få balans i statens ekonomi.

Nåja, under tiden en lösning skulle tagits fram, eftersom vi går mot en framtid, då en mycket stor del av befolkningen kommer att vara pensionärer, har politikerna suttit i riksdagen och vickat på tårna. Med fler i arbete skulle det mesta lösa sig, trodde man. Nu blev de inte så och man kan undra över vad våra politiker hade för plan B som skulle träda i kraft om det sket sig. Det har visat sig att det inte finns någon och för den enda lösningen kan inte anses smart precis, att alla måste jobba längre.

Ingen utom beslutsfattande politiker kan se det som en lösning av problemet. Snarare måste det ses som en absolut nödvändighet, annars finns det inga pengar att betala ut till pensionärerna. Hela vårt samhällssystem lever ur hand i mun, egentligen skulle Lyxfällan besöka riksdagen och ge goda råd. Vad det handlar om är ju att de pengar som skulle ha funnits till de äldre, har gått till så kallade reformer och lyx. Politikers generösa löner och förmåner gör att de kan leva ett liv i lyx, en stor del av dem fram till döddagar.

Pensionspengarna som försnillats kommer aldrig tillbaka, men det går att göra något åt de höga utgifterna vi tvingas betala för vårt politiskt uppbyggda styrelsesätt. Det har funnits gott om tid att se över kostnaderna för den administration och byråkrati, som formligen äter pengar av de gemensamma medlen. Avdankade politiker får som tack för sin lojalitet, utnämningar till generaldirektörer och landshövdingar, befattningar som helt kan slopas. Istället gapas det högt om att Kungahuset ska avskaffas. Jösses, kostnaderna för Kungahuset är ingenting mot vad avdankade politiker kostar.

Ett verkligt problem för vårt land är alla politiskt tillsatta chefer. Ingen makthavare tycks inse det löjliga i att sätta politiker som chefer över handplockade chefer med gedigen utbildning och kvalifikationer. Dessutom är det ett slöseri med skattebetalarnas pengar som inte kan försvaras på något sätt. Det enda det för med sig är att inkompetent politisk styrning bromsar upp, de förändringar som måste göras för att vårt land ska bli effektivare.

Organisationsproblem finns inom alla offentliga verksamheter, det borde en regering se med egna ögon och fatta beslut därefter. Polisen sysslar mera med papper än att försöka lösa brott. Läkare och lärare överhopas med administrativa uppgifter istället för att göra det de utbildats till. Den som inte inser hur idiotiskt det är, måste vara politiker.

Att vårt politiskt styrda samhälle fördyrar för invånarna är allvarligt. Ser man till alla som avlönas med skattemedel och krympande privata företag, går vi en ohållbar framtid till mötes. Det är inte vårt lilla land som ser till att allting rullar på, det är omvärlden. Kärvar det till sig ute i världen, får vi helt enkelt anpassa oss efter det.

Käbblet om brytpunkten för statlig skatt visar hur cynisk politik är. Vad som borde ha diskuterats är hur de pengarna ska kunna hjälpa bland annat de som drabbats av exempelvis utförsäkring. Det finns massvis med människor som skulle bli själaglada över tvåhundrafemtio kronor i månaden. Men tänker man efter rör det sig om betydligt mer de skulle kunna få. Tittar man närmare på hur många som skulle få en skattesänkning och hur många som behöver extra pengar att leva av, rör det sig om ytterligare ett par hundralappar.

Den förda politiken har varit att belöna alla med ett arbete, men sätter samtidigt press på dessa att sätta sprätt på pengarna. Det är ju vad det hela går ut på, att få fart på ekonomin. Men att ge pengar till de som redan har och sparka på de som redan ligger, det är en skam för vårt land. 

Den moderna människan har det inte lätt.

Jag blir inte klok på den moderna människans prioriteringar. Om det prioriteras någonting överhuvudtaget, eller att människorna bara följer med strömmen. Att hänga med och köpa det senaste, även om det nästan nya kunnat hänga med ett tag till. Naturligtvis känner sig alla dessa en dag grundlurade, det är dyrt att köpa de heta nyheterna. Några månader senare är det dags igen, nya ännu bättre produkter presenteras.

Den kortvariga glädjen över den nya prylen ger dem kanske en kick, men den gör dem inte lyckligare och det är ju lycka de flesta söker efter. Men den ständiga jakten på lycka nöter naturligtvis på psyket, istället för att skapa en fast punkt i tillvaron tar osäkerheten över mer och mer. Det är ju så vi människor fungerar, vi behöver känna glädje och trygghet för att fungera.

När insikten om hur lönen för hårt arbete bara resulterat i prylar och inte ett lyckligare liv bitit sig fast, infinner sig helt andra känslor. Det kan vara anledningen till att många sörjer över vad de förlorat, istället för att vara glada för det de har. Men människorna fortsätter att drömma och sätta upp nya mål, det är enda sättet att orka med den grymma verkligheten.

Massvis med människor har förverkligat sina drömmar, de har ett stort hus, en dyrbar bil i garaget och allt verkar vara frid och fröjd. Men är det verkligen det? Är det inte så att många av dessa människor inte varit medvetna om, att de satt sig i en situation då de även tagit på sig en tvångströja. De måste jobba ihop pengar till lån och omkostnader varje månad, vilket gör att det känns tyngre och tyngre ju längre tiden går.

Det fungerar ungefär som droppen som urholkar stenen och redan nu kan man se hur de psykiska problemen ökar i vårt land. Ett vardagligt problem som gror i det undermedvetna växer efter hand och en process har satt igång som gör att psyket bryts ner bit för bit. Det så kallade välfärdssamhället har börjat visa sig vara förödande för många människorna.

Det retar mig oerhört att politiker uppmuntrat människor att konsumera, vilket fått följden att många människor i princip gjort sig själva livegna. De föder staten, kommunerna, banker och landstingen, men vad får de själva ut av livet? Kanske är det just den frågan allt fler ställer sig, och det är verkligen ett skräckscenario för en regering.

De senaste sju åren har det mesta handlat om ekonomi och de flesta har insett att ingen blir rik på att arbeta. Pensionerna är i dag beroende av aktiemarknaden, köp av bostadsrätt eller hus ses som en penningplacering som förväntas ge bra avkastning. De som har råd satsar pengar för att trygga sin ålderdom genom pensionsförsäkringar, de litar inte på att det finns pengar till deras pensioner när det är så dags. Vad de inte tänkt på är att det hela är ett risktagande, som kan sluta med en katastrof.

Ju mer man grubblar på hur osäker framtiden ter sig, inser man att det kommer att ske en förändring. Inte genom politiska beslut, utan framtvingad av invånarna. Inte minst de i dag unga kommer att kräva frihet att göra som de själva vill, istället för att fungera som arbetsmyror som drar sitt strå till stacken. Det är ju faktiskt så vårt samhälle är utformat, för att det politiska styrelsesättet ska kunna fortleva.

Att människors värderingar ändras hör till tidens gång. Med den egoism som det ekonomiska tänkandet skapat och får ta på sig skulden för, leder det mot helt andra värderingar, än vad politikerna tänkt sig. Redan nu kan man märka att många i samhällstoppen försöker räddas det som räddas kan, och de om någon borde ju se vartåt det lutar.

Ser man tillbaka på det som hänt senaste sju åren, har de förändringar som gjorts varken skapat jobb eller ett bättre samhälle. Jobblinjen och försämringen av trygghetsförsäkringarna känns mest som att regeringen sågat ner ett gammalt kärt träd, för att ge plats åt ett nytt. Men ger man inte det nya träder grogrund och chans att skapa att starkt rotsystem, är det bara egot som fått en tillfällig kick av att ha gjort någonting.

Jobbskattelinjen har splittrat vårt land och skapat ett beroende hos alla med ett arbete. De sjuka och arbetslösas protester mot strängare regler kunde viftas bort,, men alla som blivit bidragsberoende genom jobbskatteavdraget viftar man inte bort så lätt. Alliansens samhällsexperiment har kostat massvis med pengar, vilket orsakat att annat blivit lidande. 
Kanske just det är anledningen till, att regeringen nu självförvållat hamnat vid skampålen. Det kan inte vara roligt att bli utskrattad av andra länder, på grund av de svenska elevernas bedrövliga kunskaper. Tänk om det är så att snålheten bedragit visheten... Nåja, visst kan det mesta skyllas på kommunernas oduglighet att driva skolverksamhet, men det övergripande ansvaret har regeringen. Men regeringen tycks ha drabbats av prestationsångest och därmed också handlingsförlamning, vilket betyder att det kommer att fortsätta bära utför. Inte bara för skolan, utan för alla de offentliga verksamheterna.

Skattehöjningar är som att betala fullt pris för en sekunda vara.

Det är en minst sagt märklig värld vi lever i. Många upplever det dagliga livet som skrämmande, inte minst de unga, men även de gamla. Skolan har på många ställen blivit som slagfält, det är inte bara mobbare som kan ge men för livet, utan också en skola som inte fungerar. De äldre blir också mobbade, av en regering som helt saknar förståelse för att vi alla åldras.

Det samhälle som skapats har inte blivit som tänkt var, eller så har den blivit som tänkt var. Man får en känsla av att politiker i många år levt i rädsla för vad bättre utbildade ungdomar kan leda till. För att undvika det har skolan fått bli en förvaringsplats där undervisningen inte sett till elevernas bästa.

Det var knappast beslutsfattarnas mening att många människors barndom slösats bort, men så måste man se det. Redan vid unga år tränas barnen till att bli goda medborgare och tjäna pengar så att välfärdssamhället kan bestå. Ingen har frågat om det är så de unga vill ha det, de vill kanske förverkliga sina drömmar, istället för att bli påtvingade utbildningar till yrken de inte vill jobba med.

Jösses, vilket otroligt klumpigt upplägg. De flesta ungdomar är i dag informerade på ett helt annat sätt än för bara tjugo år sedan. Och dumma är de inte, därför biter inte de politiska argumenten om hur viktigt det är att alla har ett arbete. De långtidsarbetslösa ungdomarna med dåliga betyg på grund av skolans misslyckande, har lärt sig att det går att överleva på den struntsumma de får.

Men så har vi de som lyckats få ett jobb och känner sig som kungar med pengar på fickan. Man kan höra unga flickor som med vild blick talar om att de älskar att shoppa. Att lönen rinner mellan fingrarna är inget de bekymrar sig över, det är nuet som räknas. Och det kan man förstå, för vad har de att se fram emot, när miljöprofeter förkunnar om en kommande naturkatastrof.

Om profetian slår in, kommer det att drabba dem som i dag är i tjugofemårsåldern, lagom till dess det är dags att gå i pension. Naturligtvis ska människor göras medvetna om vart det kan bära hän, men det ska definitivt inte ske genom skrämselpropaganda.

Det går inte att förändra människors sätt att leva, utan att det får allvarliga konsekvenser. En allvarlig konsekvens är att de pengar som behövs för att inte bara underhålla vårt land, utan också bygga nytt inför framtiden, läggs på någonting vi inte vet ger något resultat. Naturkatastrofer duggar tätt och naturligtvis finns det en orsak till det, kanske det till och med beror på att fel sak bekämpats.

Jag ser det som en vink om att människan inte ska lägga sig i och försöka rädda saker och ting, det ställer bara till oreda för Moder Natur. Vindsnurror som satts upp har inte bara ställt till det för djuren, utan också de som bor i närheten av vindparker. Livslängden på vindsnurror är inte lång, om man ser till ett människoliv. Men vilken negativ påverkan de har på människor, djur och miljö under den tiden, vet vi väldigt lite om.

Att få alla miljöfanatiker att erkänna hur lite det här förbättrar vår miljö, får vi nog aldrig höra. Det är lite som att hugga av handen på de som föder alla miljöorganisationer, för det kostar enormt med pengar att bekämpa alla miljöproblem. Alltså fortsätter skövlingen av regnskogar, kol används för att ge människor el och det får fortsätta att ryka ur fabriksskorstenar. Utan ekonomisk tillväxt finns inte utrymme för miljöorganisationerna att fortsätta sitt korståg.

Det har gått så långt att det kan liknas vid att skjuta sig själv i foten. Alla försök att rädda miljön och utrotningshotade djur, påverkar alla ekonomiskt. Det stjäl helt enkelt pengar från det de gemensamma medlen är till för, att invånarna ska ha det så bra som möjligt. Nedgången i världsekonomin började faktiskt, när miljöhysterin blommade upp.

De länder som inte brytt sig om att ta hand om miljön, är de enda länder som har haft ekonomisk tillväxt att tala om senaste åren. De har dessutom växt sig så starka, att övriga länders vacklande ekonomier gett dem ett övertag att göra som de själva vill. Där finns knappast utrymme för miljöorganisationer att lägga sig i, de länderna använder tuffa metoder för att avskräcka.

Ett ekonomiskt svagt Amerika och ett lika svagt Europa behöver resa sig från djupdykningen, vilket gör att någonting måste få stryka på foten. För regeringar är det lite som att välja mellan pest och kolera, för hur de än vänder och vrider på problemen är det pengar det handlar om. Till och med de sämst ställda tvingas vara med och betala för att rädda en krasslig miljö, men vem ställer upp för att rädda dem?

Efter valet nästa år kommer regeringen att ställas inför problem vårt land stått inför tidigare, nämligen att pengarna inte räcker till allt som utlovats. Troligtvis kommer vi få höra hur pengar måste omfördelas så gott det går. Den politiska lösningen brukar vara att höja skatter för att få det gå ihop. Men med en urusel skola, vård och omsorg, vad får invånarna för sina skattepengar? Ingen är villig att betala mera skatt, det är som att betala fullt pris för en sekunda vara.

Politiker som tittar för långt framåt, ser inte farorna som lurar mitt framför dem.

Försäkringskassans mjukare linje har fått en del att höja på ögonbrynen, andra att dra en lättnadens suck. Men tyvärr är det antagligen bara en tillfällig uppmjukning, den hårda linjen kommer att fortsätta. Det går ju inte för sig att folk är sjuka hur länge som helst. Skulle inte förundra om det finns politiker som tror att det går att besluta om en lag, som säger att ingen får vara sjuk.

Att spekulera om anledningen till den tillfälliga mjuka linjen är ingen idé, det kan vara så enkelt att personalen vid FK fått nog. För många handläggare har den hårda linjen tärt hårt på deras samveten, de har tvingats in i en ohållbar situation. Det är inget drömjobb precis att jobba som handläggare vid FK, det gäller att totalt sakna empati för lidande människor.

Hörde en chef inom FK tala om de sjuka som kunder, vilket gjorde mig förbannad. Men det finns även högt uppsatta politiker som ser landets invånare på samma sätt. Det är inte bara otroligt dumt, det visar att de inte vet vad de håller på med. I själva verket är alla som behöver hjälp av de offentliga verksamheterna, ägare till alla offentliga verksamheter. 

Vad som fått politiker och byråkraten att tro att deras uppdrag och befattningar ger dem rätten att bestämma över invånarna, är höljt i dunkel. Beklagligt nog har missuppfattningen lett till både storhetsvansinne, maktmissbruk och översitteri från både politiker och offentliga chefers sida. Alla förtroendeuppdrag ska utföras med invånarnas bästa för ögonen. Om inte, ska de som inte insett det, omedelbart fråntas ansvaret som uppdraget medför.

Den tätt sammansvetsade gruppen av politiker och byråkrater har skapat vänskapskorruption, vilket orsakat invånarna enormt med pengar. När nu offentliga upphandlingar börjat granskas, är det en stinkande dyngstack som kommit fram i full dager. Nästa granskning måste bli alla politiskt skapade jobb som ges till lojala partikamrater. Om inte det kan anses vara korruption, kan man förstå att politiker tror att korruption inte förekommer i vårt land.

För att skydda sina revir och i många fall okunskap, styrs många offentliga verksamheter med järnhand. Locket på och hot om repressalier, är mer regel än undantag, inte minst inom de offentliga verksamheterna. Naturligtvis av rädsla för att sanningen hamnar hos grävande reportrar och förs fram i rampljuset.

Okunnigheten bland makthavande politiker ute i landet är skrämmande, i många fall hänvisar politiker till att många lagar är föråldrade och inte alls i takt med tiden, när det gäller saker som kommunerna vill göra. Jodå, visst finns det lagar som inte alls passar in i vår moderna tid, men det går inte att strunta i de lagar som finns.

Det händer alldeles för ofta att kommuner och landsting skapar egna regelverk. Kommunjurister får hela tiden jobba för fullt med att hitta kryphål för just detta. Men i många fall har det struntats i den juridiska rådgivningen och följden har blivit böter. Beslutsfattarna har inte tagit hänsyn till, att det är skattebetalarnas pengar som det betalats med, vilket måste anses falla under den juridiska termen trolöshet mot huvudman.

Men i takt med att ständigt nya oegentligheter förs fram i ljuset, kommer regeringen att tvingas agera. Skulle förvåna mig om inte Kriminalvårdens generaldirektör får sparken. Om inte kommer det att ses som ytterligare bevis på vår statsministers dåliga omdöme. Det har varit alldeles för många skandaler som retat upp invånarna.

Just nu verkar regeringen kört fast ordentligt i en riktig smet. Det kan bli så om man tittar långt framåt, men inte på det som finns alldeles framför.

Arbetslöshet skapar ännu mer arbetslöshet.

Man kan med fog säga att det aldrig blir, som det en gång var. Det kommer att bli annorlunda, men vi vet inte på vilket sätt. Orsaken till det är EU, där delegaterna inte fattat vart Europa är på väg. När medlemsländernas ekonomer kom överens om att truga på krisländerna en "medicin" som skulle bota det hela, visade det sig istället ge fruktansvärda biverkningar. Anledningen till misstaget var att "medicinen" skulle sväljas av invånarna, istället för bankerna och de ansvariga politikerna.

De lånade pengarna är det meningen att invånarna ska betala tillbaka, de måste därför rätta mun efter matsäcken. Naturligtvis skulle samma krav ställts på de politiska makthavarna, det är enda möjligheten att räta upp finanserna. Den slutsats man kan dra är att politiker som medverkat till att länder hamnar i ekonomisk kris, inte ska ha någonting med återuppbyggnaden att göra.

Om ett lands byråkrati blir för omfattande, är det största hotet mot ett lands fortlevnad. Byråkratin har en förmåga att växa utan att makthavande är medvetna om det. Cameron tycks ha stångat pannan blodig mot landets byråkrati och vill skrota den innan det är för sent. Lyckas Cameron, blir det säkert flera länder som följer efter och gör samma sak.

Effekten av den höga Europeiska arbetslösheten är först och främst att miljontals människor berövats sin levnadsstandard. Konsumtionen minskar i takt med att alla dessa människor tvingas leva på och under fattiggränsen. De som tycker sig sett en ljusning i efterfrågan på varor och tjänster har inte insett, att effekten av arbetslösheten smyger sig på undan för undan. Det kan med andra ord bli värre, istället för bättre.

Många ha svårt att förstå vilken kedjereaktion arbetslösheten skapar, att det skapar nya arbetslösa. Alla företag, stora som små drabbas. Ändå fortsätter politiker hela tiden att tala om, att det måste skapas nya jobb. Men hur skapas nya jobb när företagen har fullt upp med att försöka behålla den personal de har?

Räntan är otroligt låg för tillfället och många försöker att genom lån hanka sig fram, till dess det vänder uppåt. Nu vill storföretagen att räntan ska sänkas ytterligare, de förlorar miljarder på den starka kronan. Men en svag krona gör att importvaror blir dyrare, så för invånarna kan det få vara som det är.

Men visst har företagen enorma problem, inte bara med valutakursen. När inte säljarna kan skaffa tillräckligt med order, måste företagen ytterligare se över sina kostnader. Om det går utför med de viktiga privata företagen, drabbar det också de offentliga verksamheterna.

Knappast någon makthavande politiker trodde att det skulle kunna gå så här illa. Tillfälliga konjunktursvackor har inträffat tidigare, men det har alltid vänt och tagit fart igen. Nu ser det betydligt mörkare ut genom att så många miljoner människor knappt har råd med mat för dagen. Att alla som fått det bättre senaste åren ska kunna bära upp det hela, får ses som en önskedröm.

Kanske är det som många befarar, att de forna industriländerna har haft sin storhetstid, men att den

nu är över. Undantaget tycks vara Tyskland, men inte ens det vet man med säkerhet.

Politiker som brinner för att förändra, lämnar rykande ruiner efter sig.

Det är många i vårt land som börjat sin politiska karriär med ett brinnande intresse att förändra samhället till det bättre. Hos de flesta unga svalnar intresset, när de inser att förnyelse och stora förändringar, inte är vad partiledningarna vill ha. Men det går att hålla fast vid gamla ideologier och föra fram dem som nya. Moderaterna har gjort det, men den som ändrar på invånarnas sätt att leva, drar också på sig fiender.  

En förändring innebär inte bara att man får någonting nytt, man förlorar något också. Det betyder att skapar man någonting nytt och annorlunda, måste man släppa taget om det gamla. Förändrar man ett samhälle påverkas rutiner, traditioner, ja, till och med människors hela sätt att leva. Om det är någonting vi människor behöver, är det kontinuitet och den trygghet det skapar.

Att skapa förändringar i människors sätt att leva, är verkligen att leka med elden, det kan starta en brasa utan like. Kravallerna som suddade ut bilden av ett land där det inte ska kunna hända sådana saker, visar hur eldfängt det egentligen är. Det behövs bara en tändande gnista.

Det myllrar av problem i vårt land, men ingen tycks bli klok på vad de bottnar i. Kloka huvuden slås ihop, men problemen analyseras sönder och samman. Det enklaste vore naturligtvis att inhämta information i verkligheten, annars handlar det bara om gissningar. I många fall utgår de som ska lösa problemen från vad någon informerat om och som i sin tur fått den från andra.

De förändringar som skett senaste åren har inte bara rubbat det gamla trygga och invanda, det har skapat oro inför framtiden. Efter alla försämringar är det nu dags att korrigera a-kassan till den tidigare avgiften, nästa steg får vi hoppas blir sjukförsäkringen. Det finns pengar att spara in på, inte minst riksdagspolitikernas frikostiga löner och skyddsnät. Samma sak gäller inom kommuner och landsting.

Under tiden politiker har ägnat sig åt att förverkliga sina visioner och önskedrömmar, har det gamla samhället fallit sönder bit för bit. Det beror på bristande underhåll av det befintliga och det går inte att lappa ett sönderfallande samhälle med tejp och ståltråd, som en del politiker tycks tro. Problemet är helt enkelt att det nya byggts på det gamla, som fick vara kvar istället för att rivas.

Förändringarna som var tänkt att förändra till det bättre, visade sig ha en negativ effekt på många av landets invånare. Gör man samhällsändringar som invånarna tvingas anpassa sig till, istället för tvärtom, kan vad som helst hända. Att allt fler ställer sig tvivlande till vad politiker kan uträtta, är resultatet av de försämringar alla kan se.

Att våra politiker måste anpassa sig till den ekonomiska verkligheten, borde även riksdagspolitiker inse. Vem tror att svenska folket frivilligt villig betala en halv miljard till avdankade politiker?  Ja, om man bortser från politiker, alltså. Det är ju som ett slag i ansiktet på inte bara sjuka och arbetslösa, utan också lågavlönade och pensionärer.

Tjafset att höja taket för statlig beskattning gynnar otroligt många politiker, som blivit den nya medelklassen lönemässigt. Det går att räknas som medelklass utan krav på utbildning i vårt land. Om drygt en vecka får vi se om regeringen får sig en rejäl näsknäpp, någonting de borde fått för länge sedan.

Vår statsministers allt aggressivare anfall på socialdemokraterna, kan bara ses som småbarns kivande om leksaker. Att vända svart till vitt och tvärtom har fungerat tidigare, men numera retar det bara gallfebern på de allra flesta. Det har gjort att det finns många osäkra väljare som står i valet och kvalet om de ska rösta eller inte. Men det är varken sossarna eller Moderaterna som kan locka till sig de osäkra, de har tappat tron på båda partierna. 
Det är inte stöddiga översittare som har lösningarna och ska bestämma hur vårt land ska möta framtiden, det är folkviljan. Hur svenska folket vill ha det, kommer att visa sig vid nästa val. Till dess bör makthavande politiker reparera de skador de ställt till med, men det är väl för mycket begärt. 

Är dansen runt guldkalven över?

Det finns inga som helst tvivel om, att kriser växer fram ur girighet. Egentligen är det lättförklarligt, det fungerar på samma sätt som kedjebrev, girigheten ser till att hålla det hela igång. De kriser vi ser är resultatet av vad som händer, när det hela fallit på att det inte går att skaffa fler nya som satsar för att hålla det hela igång. När det hela är över finns några som kammat hem pengar, alla övriga är förlorare.

Att girigheten börjat sticka inte bara de som tvingas betala utan också Borg i ögonen, har fört med sig att blickarna nu vänts mot styrelseproffsen. Ekonomer med föråldrade kunskaper tillför inte företagen någonting, men de lever gott på sammanhållningen inom den krets de tagits upp i. Den resultatfixering som funnits har skapat vidlyftiga bonusar och personalneddragningar, under tiden de nya tillväxtländerna kapat marknadsandelar.

På det hela taget har auktoriteterna skapat en skyddad verkstad för sig själva, med arvoden som knappast är motsvarar arbetsinsatsen. Av någon underlig anledning kan man se paralleller med kommunalråds styrelseuppdrag, det är inte kompetensen som är intressant, det är hur deras kontaktnät ska kunna utnyttjas. Vårt politiskt skapade samhälle är konstruerat så att de som kommit in i maktkretsen, kan känna sig skyddade genom finurligt skapade säkerhetsnät. Lönerna bestäms inte av invånarna, utan politiskt tillsatta personer. Tillvägagångssättet fordrade att det skapades en myt, om hur politiker offrar allt för att sköta sina förtroendeuppdrag. Men anledningen var att det inte fanns någonting att falla tillbaka på som avdankad politiker. Av den anledningen skulle samhället ta hand om dem, när det var dags att lägga av. Om den avgående avgått frivilligt eller tvingats till det, skulle inte ha någon betydelse.

Med ett sådant skyddsnät är det lätt hänt att politiker får för sig att kunna göra vad som helst. Det ska till en verklig tavla för att få sparken som makthavare. Men staplas tavlor på varandra lägger sig partiledningen i det hela, partiet går ändå i första hand.

Massvis med människor som sysslar med politik, sägs ha det i blodet. Det vill säga, de har helt enkelt ärvt det politiska intresset efter sina föräldrar. Man måste se det som ett frikort in i politiken, eftersom gamla vänner till föräldrarna är de som ser till att de får en plats inom partierna. Om valet står mellan att anstränga sig för att få en hög utbildning med hundratusentals kronor i studieskulder, eller den enkla vägen som är gratis, är svaret givet på förhand. På det sättet har politiker kommit att tillhöra en klan med helt andra villkor än den övriga befolkningen.

I dag hör man mycket talas om nätverk, det vill säga ett stort uppbyggt kontaktnät, som inte har någonting att göra med partitillhörighet. Att hålla varandra om ryggen i vått och torrt. I och med att SD började ta allt större plats, har sysselsättningen som politiker blivit i all hast osäker, för många av de som levt gott på politiken. Det lutar åt en smutsig valkampanj nästa år.

Det märkliga med att när avundsjukan används för att rikta blickarna åt ett håll, visar det sig att det finns avundsjuka mot allting. Varför de och inte jag, är en fråga folk ställer sig. Till slut tröttnar alla de som känner sig utnyttjade. Den del av svenska folket som har ett jobb, orkar inte med att försörja allt fler, det har ju till och med de styrande insett. Den politiska lösningen, att fler måste i arbete istället för att dra ner på vår enormt dyra byråkrati, har därför retat gallfebern på många. Så enkelt löser man inte ett lands problem.
Att dansa runt guldkalven har varit mångas nöje de senaste åren, men det är lätt att bli yr i huvudet. Men vad ska de dansa runt när den är borta?

Politiker saknar kunnighet och engagemang.

Sitter och smälter maten och går i huvudet igenom det man kunnat läsa, om hur staten och kommunerna gör allt för att spara in på utgifter. Men vem har gett dem befogenhet att dra in på det som är livsviktigt för många? I ett land där invånarna vant sig vid att det ska finnas en trygghet, kan otryggheten väcka känslor som tar sig många uttryck. Det är inte bara regeringsmakten som står på spel nästa år, snarare om hur många som kommer att strunta i att rösta. Det finns ju inget parti som bryr sig om majoriteten av invånarna, de som blivit fattigare de senaste sju åren.

Alla försämringar i vårt land, beror på okunnighet och avsaknaden av engagemang hos våra politiker, hörde jag någon säga. Och kanske är det så. Det är bara det, att det genomsyrar hela vårt samhället. Allt färre orkar engagera sig, det tar för mycket tid och kraft. Människor går till jobbet därför att de måste för att överleva, inte för att de känner sig motiverade.

Under åren har det skapats politiska sanningar som varit ämnade att lägga ut rökridåer, för att dölja hur litet de politiska makthavare kan uträtta. De senaste åren visar vad oförmågan att skapa nya jobb utmynnat i. Eftersom politikers existens måste berättigas, måste någon få skulden för det som tär på de gemensamma medlen. Det räckte inte längre att vi svenskar får gå i pension alldeles för tidigt och blir åt helsike för gamla, det måste utökas med långtidssjuka och arbetslösa..

Enklaste sättet att skapa motsättningar mellan unga och gamla, är att sprida avundsjuka. Jodå, avundsjuka har politiker alltid utnyttjat. Ingen talar öppet om att anledningen till att de unga tvingas dra ett stort lass, är politiska misstag. Pensionspengarna har försnillats under åren och orsakat att de pengar som skulle ha funnits, inte längre gör det.

Bidrag i alla dess former kallades reformer när de genomfördes. Egentligen var de följden av en alldeles för hög beskattning, som gjorde att människor med låga inkomster inte kunde ha tak över huvudet eller mat på bordet utan dem. Det behovet verkar vara lika stort i dag, men det är inte de sämst ställda som prioriteras.

Den nuvarande regeringen såg bidrag som ett rött skynke, trygghetsförsäkringarna var alldeles för frikostiga. Och många trodde verkligen på att försämringarna i trygghetsförsäkringarna skulle rädda sjuka och arbetslösa från utanförskap. När det började visa sig vilka mänskliga tragedier försämringarna orsakade, blev det svårt att försvara beslutet.

Orsak och verkan är svårt att överblicka, därför kom effekterna av försämringarna som en överraskning, inte minst för kommunerna. Socialkontorens pengar försvinner som smör i solsken tack vare att en helt ny grupp tvingades söka bidrag, de som utförsäkrats på grund av långvarig sjukdom.

Att ingen arbetsgivare anställer en sjuk person, hade tydligen inte beslutsfattarna tagit med i beräkningarna.

Varje tafatt försök att få rätsida på vårt lands problem strandar på grund av att den enkla vägen använts, de komplicerade problemen är alldeles för svåra och jobbiga att försöka lösa. Den enkla lösningen har därför blivit att anlita konsulter, för att skyla över okunskapen. Eftersom konsulter är beroende av återkommande uppdrag, skräddarsys utredningar enligt de politiska önskemålen. Anlitandet av konsulter är för skattebetalarna en dyr och fullständigt onödig lösning. Resultatet är ju givet på förhand och politikerna kan svära sig fria. Man måste se det som att politikerna försöker gömma sig bakom konsulterna.

Av de politiska makthavarna måste man kräva att de vet vad de gör, om inte ska de bytas ut. De uppbär nämligen en väl tilltagen lön, baserad på ansvar och kompetens. Men genom att anlita konsulter, medger de beslutsfattande politikerna att inte är villiga att ta något ansvar, samt att deras kunskaper inte räcker till.

Oavsiktligt har det nya politiskt skapade konkurrenssamhället fört fram vad okunskap kan ställa till med. Skolan och vården är det som framträder mest, de är själva grundstenarna i ett samhällsbygge. Om dessa verksamheter drivs av okunniga och oengagerade beslutsfattare, blir resultatet därefter. Resultatet av de okunniga och oengagerade politikerna har blivit att inte bara skolan och vården ligger för fäfot, även skolor är numera en hälsorisk för elever och lärare.

Eftersom det inte är de kunniga lärarna och sjukvårdspersonalens fel, måste det ses som ett stort politiskt misslyckande. När Björklund på nytt för fram att staten måste ta på sig ansvaret för skolan, är inte det en helhetslösning av skolans problem. Vad som kommer att hända är bara att nya politiker träder in och kommer med nya direktiv. Grundfelet med skolan är betydligt mer komplicerat, än att hitta på nya lagar, förordningar och regler.

En stor del av problemen efter att kommunerna fått ansvaret för skolan, är den administration som blivit en tung belastning för lärarna. Att lära ut till eleverna är inte det viktigaste, det är ekonomin och att kunskapskontorens kan rättfärdigas. Lärandet har inte stått i första rummet för rektorerna, de har istället blivit administratörer och ekonomiuppföljare. För kommunerna är det inte bara skolan som är i villt behov av pengar, de fattas överallt.

Slutsatsen av det hela måste bli att det rullat på, genom att vårt land levt över sina tillgångar. Det som förvånar mig är, att regeringen inte verkar bry sig om det. Istället finns tydligen förhoppningar om, att det ska rulla på ytterligare ett år.

Som man behandlar andra, blir man själv behandlad.

De sista månaderna på året är en tung period för många. Det har väl med hösten och den annalkande vintern att göra. Men det finns ju inte heller mycket att glädjas över i en tid då ingen vet vart vi är på väg. Det samhälle vi tvingas leva i bättrar knappast på humöret. Mest märks det på att folk blivit griniga, det klagas högljutt över att det går för långsamt i trafiken och att köerna vid kassorna i butikerna inte rör på sig. Om det är tiden som inte räcker till, eller om folk stressar sig själva är svårt att säga.

Någon framtidstro tycks inte folk ha längre, de upplever det som att allt blir sämre för varje år. Det kan bero på att den moderna människan ständigt önskar sig nya saker, istället för att vara glada för vad de har. Den moderna människan vill ha allt för ägandes skull, inte för behovet.

Det går inte att undvika att tänka tillbaka hur det var förr och jämföra med hur det är nu. Skillnaden att vara ung i dag och för sextio år sedan är enorm. I min ungdom fanns fortfarande framtidstro i vårt land, arbetslöshet, fattigdom och krig hade vi lagt bakom oss. Jobb fanns det gott om och även kvinnorna behövdes  till olika arbeten, det blev allt ovanligare med "lyxhustrur", det vill säga hemmafruar. Fram till dess kunde faktiskt en lön försörja en familj, men den tiden är förbi.

Med två inkomster öppnades en helt ny värld. De politiska företrädarna hade stora planer på hur alla skulle ha det bra från vaggan till graven, men det visade sig bara vara en politisk dröm. Men just den drömmen förde med sig annat som ingen hade räknat med.

För att ta hand om invånarnas pengar krävdes mycket folk, det blev trogna och lojala partikamrater som belönades med fina befattningar. Befattningarna fick leva kvar, trots att Folkhemsdrömmen gick i kras. Det i sin tur förde med sig att pengarna inte räckte till och skatterna höjdes titt som tätt. Visst blev det mindre kvar efter skatt, men det var ju egentligen inte skatt man betalade, utan en "försäkring" för att alla skulle få det bättre.

Att alla skulle få det bättre var antagligen också meningen med Folkhemmet, men när det stod klart för alla att det började likna Kejsarens nya kläder, började det kallas Välfärdssamhället istället. Någonting vi alla måste värna om, därför var det häftigt att betala skatt. Ingen politisk makthavare ägnade en tanke åt, att alldeles för många avlönades utöver de nödvändiga med skattepengar.

De som genom höga skatter betalat sin "försäkring" om en tryggad ålderdom, var de som först fick känna av hur vårt samhälle i snabb takt förändrades till det sämre. De flesta hade växt upp i fattiga hem och var vana att dra åt svångremmen när det inte stod mat på bordet. Eftersom det bara förekom lama protester, trodde politikerna att de gjorde rätt.

Genom att de som tystades ner inte fick sin röst hörd och resten inte vågade säga någonting, stärktes det politiska styret. För att värna om vår demokrati måste flera vara med och fatta beslut. Ganska smart att skyla över okunnighet och misstag, eftersom det med så många beslutsfattare, inte fanns någon ytterst ansvarig. Makthavande politiker började tala om kollektivt ansvar när någonting gick snett. Och på den vägen är vi fortfarande. Det är omöjligt att i dag peka ut vem, eller vilka politiker som är ansvariga när det blir fel.

Att ta hand om invånarna kräver både utbildning och förmåga att hantera pengar. Eftersom politiker är ett tvärsnitt av folket, är det kanske för mycket begärt. Problemet är partipolitiskt av den anledningen att utbildning inte är ett krav vid tillsättandet av höga förtroendeposter, de aktiva anses kunna växa in i rollen. Massvis av de som varit med inom politiken länge, säger därför att de har social kompetens, men de har ingen utbildning som motsvarar dagens krav.

Allt fler människor har blivit beroende av sina politiska uppdrag, vilket antagligen partiledningarna insett alldeles för sent. Att rätta till det nu skulle skada hela det politiska etablissemanget, det går ju inte att svika lojala partikamrater, som vant sig vid en hög levnadsstandard. Att det är ohållbart i längden har säkert partiledningarna också insett, men vad ska de göra åt det?

För varje år krävs mera pengar för att det samhällssystem vi har ska fungera. Kritiken mot nedskärningar av det invånarna betalar skatt för att få blir allt mer högljudd. Politikernas roll i samhället ifrågasätts, de är precis som anställda inom skolan och vården avlönade med skattemedel. De har ingen som helst funktion att fylla när det gäller de arbeten som måste utföras, ingen märker om de inte finns på "jobbet". De kan inte hoppa in som ersättare när någon verksamhet är kort med personal, men kostar ändå invånarna pengar.   

Allt det här har kunnat fortgå tack vare politiska beslut. Det visar att i demokratiskt ordning fattade beslut, inte har någonting med demokrati att göra, det är bara en maktdemonstration. Men när politiker beslutar om nedskärningar av det invånarna betalar skatt för att få utfört, gör de sig själva till måltavla.

De frikostiga regler som gäller för avgående politiker kan inte försvaras. Det är inget yrke de utövat under en tid, det är någonting de engagerat sig i. Efter en mandatperiod finns inte längre glöden kvar och uppdraget har blivit en bekväm rutin som inte tillför samhället någonting. Att de uppbär lön för sina uppdrag är en sak, men efter det ska de behandlas som alla övriga invånare. Det betyder att den som ger sig in i politiken, måste ha ett yrke att falla tillbaka på.

Att en liten klick politiker avlönas för sina uppdrag kan accepteras, men det ska inte vara en födkrok livet ut på invånarnas bekostnad. Inte förvånande har politiker genom alla förändringar och försämringar av vårt samhälle blivit ett utsatt "yrke". Det har säkert sin grund i att många invånare känner sig orättvist behandlade. När politiker d för enkelhetens skull drar alla invånare över en kam, gör invånarna samma sak med politiker.

Johan Wolfgang von Goethe skrev för länge sedan: Glöm aldrig att ju sämre ni behandlar människorna desto sämre blir de och ju mer ni tror dem om ont desto mer kommer de att bli onda.

De tänkvärda orden borde våra politiker ta till sig, annars kan det ta en ände med förskräckelse. Som man behandlar andra, blir man själv behandlad.

Med ett splittrat folk, kan det inte sluta i annat än kaos.

Regering efter regering vill helst glömma bort de som gått i pension, de kostar pengar. De skattepengar som kommer in under året ska ju bekosta så mycket. Sparade pengar att ta av finns inte, pensionspengar har nämligen av politiker setts som en buffert att ta av. Pensionspengar är det som räddat vårt land flera gånger. 

Att allt fler blir äldre hotar hela samhällsuppbyggnaden, klagar politiker. Men sanningen är att en höjd pensionsåldern är ett måste, för att de själva ska få någon pension. En höjning av pensionsåldern är en kortsiktig lösning, som bara förlänger fristen för de politiska makthavarna. Vårt moderna samhälle och sättet att leva, har fått vårt land att skaka i grunden. Genom att rubba de grundstenar på vilket vårt land är byggt, finns risk att det rasar ihop inom bara några år.

Det måste satsas på ungdomarna hör man ofta politiker säga. När de säger att dagens ungdom är vår framtid, får man skrämselhicka. På vilket sätt skall alla de unga arbetslösa kunna försörja någon? Först av allt måste i så fall alla unga få ett jobb som kan försörja dem själva. Lägger man dessutom till den höga skuldsättningen hos de unga, ser inte framtiden ljus ut.

I dagens konkurrenssamhälle gäller att vara ung, frisk och stark. Men den ungdomskultur som skapats, har fört med sig att de politiska makthavarna inte vet vilket ben de ska stå på. Landets pensionärer närmare sig i snabb takt trettio procent av väljarkåren, dessutom är de inte längre partitrogna som förr i världen. De gör numera precis som alla andra, röstar efter plånboken, eller missnöjesröstar. Med sin sociala kompetens (erfarenhet av ett helt arbetsliv), kan de sålla ut vad de politiska löftena är värda. Eller rättare sagt, om de är genomförbara överhuvudtaget.

Ungdomskulturen har fört med sig att det inte längre finns radio- och teveprogram för alla, minst av allt för de äldre. SR och SVT försöker föra en ojämn kamp mot inte bara de reklamfinansiera radio- och tevebolagen, utan också det utbud som finns på nätet. Det är inte SR:s och SVT:s program ungdomarna ser på eller har i sina hörlurar.

Det är inte heller många äldre som i dag har radion påslagen, det är teven som blivit deras kontakt med yttervärlden. Och man kan förstå varför, de har växt upp med en helt annan typ av radiopratare och musik. För många äldre är det därför en glädje, de få gånger de kan höra de gamla melodier spelas på teve. Om de råkar spelas på radion vet de inte, eftersom de inte har den påslagen. Vi har alltså inte längre ett folkets radio och teve, vad de gamla vill se och höra finns inte ens med i programmakarnas upplägg.

Varför SR och makthavande politiker inte insett vilken nytta program för äldre skulle vara, är för mig ofattbart. Hundratusentals gamla människor sitter i dag ensamma och den enda kontakten med yttervärlden är hemtjänsten. En stressad grupp som under sina besök inte har tid att vara sociala, enda beviset att de varit där är fladdrande gardiner.

För att få kontakt med andra finns få möjligheter, det som används flitigast är besök vid Hälsocentraler. Det gör ingenting om de får vänta, alltid finns någon gammal bekant att prata gamla minnen med. Och sjukdomar förstås, det ger alltid uppslag till nya krämpor att söka för. Att de sedan inte har råd att lösa ut den dyra medicinen är en annan femma, Men alla dessa besök för att få träffa folk kostar enormt mycket pengar, både för den enskilde och vården.

Tänk om det kanske är så enkelt, att de gamla människorna känner sig friskare, om de får en möjlighet att lyssna eller titta på program som vänder sig till just dem. Att de på det sättet känner att de inte bara tillhör gemenskapen, utan också att dagarna blir både trevligare och innehållsrikare. Nostalgi ska inte underskattas, det är en del av livet att tänka tillbaka och minnas på ålderns höst. Hjärnan fungerar så att de trevliga upplevelserna ligger längst fram och lätt kan plockas fram, de tråkiga sakerna brukar förpassas långt bak. Gammal musik och teveprogram som väcker minnen, kan alltså vara medicinen som behövs för de gamla. Ska det vara så svårt för våra public service företag, att tillgodose de äldres behov av att underhållas?

Att jag nu gett de politiska partierna ett tips om vad som verkligen skulle uppskattas, utan att det kostar mer pengar än i dag, borde sätta fart på partistrategerna. Att det kanske till och med sparar pengar skulle ju vara en bonus. Det är ju så enkelt och okomplicerat, allt det gamla finns i SR:s och SVT:s arkiv . Eller varför inte göra en helsvensk "såpa", där humor och värme kan lätta upp den grå vardagen. Om det är rädslan för att tappa lyssnare eller tittare som styr, oroar de sig helt i onödan.

De program som vänder sig till de unga lockar inte de äldre, det säger sunda förnuftet. Däremot vet man inte om program för äldre kan locka unga lyssnare och tittare. Att överbrygga åldersgränserna och skapa förståelse för det som en gång varit, kan lägga grunden till ett nytt och mjukare samhälle. Det hårdare samhället vi fått står våra politiker ansvariga för, genom att de skapat motsättningar mellan sjuka, arbetslösa, unga och gamla. 
Den politiska kampen förs över huvudet på invånarna, de största partierna slåss om makten, de små partierna slåss för sin existens. Men när folket splittrats i grupper, kan det inte sluta i annat än kaos, och det har vi redan märkt, att vi är på väg emot.

Fallet ser ut att bli tungt.

Om vi ska fungera som ett demokratiskt land, måste alla ha rätt att uttrycka sina åsikter. Ja, det var vad ledarskribenter och politiska reportrar skrev, efter tårtmarodörens angrepp på Åkesson. Många politiker har stämt in i kören, de upplever att även de själva kan bli drabbade. Osäkerheten om vad som kan hända, är någonting alla tvingas leva med i dagens samhälle.

Den allt hätskare stämningen i vårt samhälle, kan ha sin grund i att alldeles för många människor känner sig pressade. Och pressade blir de när politiker går ut och säger hur svenska folket ska göra, tänka eller tycka. Tydligen har politikerna inte fattat att det inte längre finns någon politisk rätt åsikt om hur vårt samhälle ska styras, det är invånarna som avgör det. Av den anledningen skär det sig numera, när politikerna ikläder sig rollen att styra och bestämma över invånarnas liv.

Man kan ju fråga sig med vilken rätt, makthavande politiker tror sig kunna bestämma hur invånarna ska passa in i vårt nuvarande samhälle. Den frågan har blivit aktuell genom de försämrade trygghetsförsäkringarna, som inte kan ses som annat än bestraffningar av utsatta människor. Det visar inte bara på fullständig avsaknad av empati, det visar också att många beslutsfattare inte är lämpliga för sina uppdrag.

Vad som borde gjorts för länge sedan, är att ta bort alla politiskt tillsatta generaldirektörer och landshövdingar, de har inte de kunskaper som erfordras och visar det öppet. Generaldirektören för Kriminalvården visade med all tydlighet hur byråkrater struntar i vad makthavande politiker säger. De regerar över sin alldeles egna lilla sandlåda. Inte undra på att det slösas med skattebetalarnas pengar. Efter vad som framkommit ska en sådan person omedelbart avskedas, innan han ställer till med större skada. För att kriminalvården ska fungera, räcker det gott och väl med de chefer som rekryterats på grund av sina kunskaper och meriter.

Tyvärr är det alldeles för vanligt inom vår byråkrati, att det figurerar maktmissbruk. Men även regeringen kan anklagas för maktmissbruk, det är inte politikers uppgift att skapa regler och lagar som inskränker invånarnas frihet. I en politikers uppdrag finns inskrivet i lagen, att förvalta skattepengarna på bästa sätt. Det innebär att försämringen av trygghetsförsäkringarna samt sänkning av pensioner på grund av bromsen i pensionssystemet bryter mot denna lag.

Att förvalta skattepengarna på bästa sätt, borde vara en enkel uppgift. Man fördelar helt enkelt pengarna efter det behov som finns. Som de makthavande politikerna nu gör, utgår de från de fasta kostnaderna för att hålla i trådarna som politiskt ansvariga, det som blir över fördelas. Det är en ansenlig summa som på det viset, inte fördelas till det invånarna betalar skatt för att få utfört.

Det går inte längre att mörka politiska misstag, inte heller när skattepengar används på felaktigt sätt. Massvis med kommunpolitiker använder skattepengar till att bygga monument över sig själva och partiet. Många tveksamma investeringsbeslut försvaras med, att det kommer att vitalisera arbetsmarknaden. Om inte något privat företag satsat på objektet, kan man anse det vara olönsamt.

Problemet är att politiker måste visa att de kan åstadkomma någonting som syns, för de flesta av oss människor, måste se för att kunna tro. Förändringar i människors vardag är ingenting som syns, men det påverkar deras liv. Är det så att beslut påverkar människors liv negativt, uppfattas de beslutande politikerna som någonting negativt.

Efter några års skattesänkningar för de med ett arbete, är det nu dags för alla att betala notan för festen. Kommuner och landsting tvingas höja skatten, det finns ingen annan utväg enligt de ansvariga politikerna. Ingen kan i dag säga vad som händer alla de som inte fått ta del av skattesänkningarna, de som offrats för att jobblinjen skulle kunna bli verklighet. Det är inte staten i första hand som kommer att få ta smällen, det är kommunerna.

Redan i nuläget har den kommunala servicen till invånarna försämrats så kraftigt, att det inte går att försvara en skattehöjning.  Enda lösning som står till buds, är att politiker betalar en extra skatt för att visa sitt sociala ansvar. Invånarna däremot ska betala skatt efter bärkraft, annars är vi tillbaka i det svenska bidragsberoendet igen. Jag förstår att Borg stirrat sig blind på just bidrag, eftersom de är fruktansvärt dyrt att administrera, det dubblerar kostnaden.  

Sänkta skatter för de som måste ha bidrag för att överleva är betydligt billigare. I samma veva kan man baka ihop även övriga bidrag, så skulle alla bidrag försvinna i ett nafs. Det skulle inte bara vara en förenkling, utan det avlastar också den i dag nödvändiga administrationen.

Alliansregeringen har satsat på att förändra vårt land och faktiskt lyckats. Inte på det sätt som var tänkt kanske, men så fungerar det ju här i livet. Men vem kunde tro att alla skulle bli beroende på något sätt. Det borgerliga experimentet som till en början höjdes till skyarna, är nu på väg åt rakt motsatt håll. Och fallet ser ut att bli tungt, för alla i vårt land.

Det är väljarna som har makten, inte politikerna.

Så var det då dags igen och det omänskliga samhället framträder allt tydligare. Det senaste som förtydligar bilden av ett omänskligt land är att handikappade nekas ledsagare på grund av penningbrist. Lägger man till de sjuka och arbetslösa som straffas för någonting de själva inte valt att bli, är bilden komplett. Man kan förstå vreden eller hopplösheten hos de som drabbas, vad det leder till är det ingen som vet.

Någon penningbrist existerar inte, det är bara en ursäkt som de politiska makthavarna gömmer sig bakom. Om landet inte har råd att ta hand om de handikappade, har vi inte heller råd att betala vår politiker byråkrater och alla politiskt skapade jobb. Skulle våra politiker för en gångs skull försöka tänka, inser de vilka som kan tas bort, utan att vårt samhälle skulle gå under.

Låter antagligen cyniskt att inte ha någon som helst förståelse för, om många som satsat på en politisk karriär hamnar i samma sits som de trakasserade människorna i vårt land. Att de vid sjukdom är helt i händerna på en handläggare som gör sin egen diagnos. Eller att de som arbetssökande vid AF, behandlas på samma sätt som alla andra arbetslösa. Lite av att som man bäddar får man ligga. 

Om det är någonting som retar upp mig, är det att politiker ska besluta om vilka nedskärningar som ska göras. De ska inte alls vara inblandade, eftersom de är en grupp som medför kostnader för invånarna. Det är inte vårdplatser och vårdpersonal det ska sparas in på, det är administrationen och de politiska företrädarna. Nedrustningen av skolan är samma sak. Om exempelvis en lärare ska avskedas på grund av rationalisering, ska valet stå mellan ett politiskt skapat jobb, en politiker eller läraren. Vem som helst inser vem av dessa som ger bäst avkastning för invånarna.

I dagens moderna samhälle måste varje befattning innehas av utbildade och kunniga personer, inte sådana som genom rövslickande fått förtroendeuppdrag. Det är skickliga och välutbildade personer som kan föra oss framåt, de har kunskaper som krävs i den globala värld vi fått. Vår politiskt skapade byråkrati, i många fall ledd av avdankade politiker, gör att vårt land fortsätter att gå bakåt istället för framåt. 

Tack och lov är det många fler som kommit underfund med samma sak och det är dessutom personer som kan anses vara auktoriteter. Än har de inte lyckats få fram sitt budskap, men det kommer, var så säker. Det högteknologiska samhället kommer att kräva mer än vad de politiska partierna kan erbjuda.

De skattepengar som betalas in är till för många saker. Det är alltså meningen att pengarna i första hand ska gå till dessa saker, men så fungerar det inte. Myten om att fler politiker är en garanti för vår demokrati har skapat andra beslutsfattares prioriteringar. Det betyder att alla politiker och politiskt tillsatta jobb, orsakat att demokratin urholkats och att skattepengarna inte räcker till. Alldeles för många politiskt aktiva som uppbär en lön av skattepengar, är en belastning för landets invånare.

Politiker är inget yrke, det är ett förtroendeuppdrag. När invånarna mist förtroendet för att politiker kan hantera invånarnas skattepengar, kan de inte längre säga sig företräda väljarna. Politiker har lagt ner alldeles för mycket tid och kraft på att förstärka sin position i samhället, att de tappat kontakten med väljarna. Vänner och bekanta består av politiskt aktiva, det gör att kontakten med verkligheten försvunnit. Det är samma sak som att tron sig leva i ett utopiskt landsreservat, dit varken tiden eller kriser når.

Att denna miljö skapar en sned bild av verkligheten är lätt att förstå. Vad som gäller under en mandatperiod är att skapa ett så stort kontaktnät som möjligt. Detta plus att fjäska för partiledningar gör att väljarna blir allt mindre betydelsefulla. Det är inte väljarna som utser kandidaterna, det är partiledningarna.

Men vad hjälper det, om väljarna beslutar sig för att ge de gamla partierna en läxa de aldrig kommer att glömma. Det lutar åt det hållet, om de öppet kritiska kommer att göra som de säger vid valet nästa höst. Alla dessa figurerar aldrig i opinionsundersökningar, men de kommer att märkas i valresultatet. I eftertankens kranka blekhet kommer säkert många politiker då att rannsaka sig själva och inser antagligen att de inte ens kunde ana, att det faktiskt är väljarna som har makten. 

Jösses, vilken soppa våra politiker kokat ihop.

Utan att vara medvetna om det, har alliansregeringens iver att förändra vårt land, förstört många människors liv. De stigande sjuktalen på grund av psykisk ohälsa, vittnar om att alldeles för många mår fruktansvärt dåligt. Orsakerna kan variera från fall till fall, men osäkerheten som smugit sig in i folks medvetande kan ha en förödande effekt. När en regering skapar otrygghet istället för trygghet, är landet inne på en farlig väg.

Av vilken anledning kan politiker genom sina beslut avgöra hur folk ska ha det? Vad vet de politiska beslutsfattarna, som inte gemene man vet? Om de skulle göra det, är det deras skyldighet att informera invånarna. Det skulle ha varit rakryggat att redan i ett tidigt skede erkänt, att satsningen på jobblinjen var ett stort misstag. 

Jobbskattelinjen är kritiserad av den anledningen, att det inte är någonting annat än ett försök att genom "mutor" skaffa sympatisörer. Med andra ord samma anledning som skapade det så kallade bidragsberoendet i vårt land. När vi nu har en ny grupp människor som drabbats av "bidragsberoende" (de som har ett arbete), hur ska de kunna avvänjas?

Den regering som kommer att sitta efter nästa val, har sannerligen ingen lätt uppgift framför sig. Hörde en fastighetsägare säga att de hyreshöjningar som aviserats, är baserade på det högre netto i plånboken som jobbskatteavdraget gett. Tja, ett par hundra hit eller dit kanske inte betyder så mycket för de som har ett jobb, men för de sämst ställda som bor i hyresrätter, bäddar det för en katastrof. Redan i dag är hyran den största utgiftsposten som många har svårt att klara av. 

Men politikerna blandar sig inte i, det är inte deras bord. Men visst är bostadsbristen ett stort problem för politikerna. Kan inte undvikas, men finns en tanke bakom, att dessa människor tvingas ut på gatan, för att de med ett arbete ska ha någonstans att bo? Med tanke på hur långtidssjuka och arbetslösa behandlas, skulle det inte förvåna.

Bostadsbristen är ett enormt problem i storstäder, men det är ingen nyhet precis. Det är politiska beslut (eller snarare okunnigheten) som skapat bostadsbristen. Nu har regeringen vaknat, men det tar tid att bygga de hyresrätter  som behövs. Hyrorna kommer knappast att bli lägre i de hyreshus som eventuellt byggs, finns det folk som har råd med de skyhöga hyrorna? Inte ens Borg tycks tänka på att boendekostnaderna påverkar konsumtionen, men det är väl för mycket begärt.

Att människor i allt högre grad drabbas av politikers beslut, bottnar i att den politiska makten är hotad. Privatiseringen har orsakat att många politiskt skapade jobb är på väg att försvinna. Dessa politiskt skapade jobb har varit säkerhetsmekanismen för hela vårt politiskt styrda samhälle.

I många fall får politikerna skylla sig själva, de har inte förstått vartåt det barkade. De offentliga verksamheternas dåliga rykte har fört med sig att duktiga medarbetare slutat. Landstingens ledningar exempelvis, har varit urusla på att lyssna. Nu måste de förlita sig till att bemanningsföretagen kan hålla dem med hyrläkare. Att många av dessa tidigare anställda av landstingen, visar hur illa det kan gå.

Det här ställer krav på landstingsledningar att anställa personer som kan organisera verksamheterna. Den politiska inblandningen i landstingens ekonomi måste reduceras till att bli marginell, den ska bara se till att verksamheterna har de pengar som behövs. Besluten om vad som behöver göras, måste tas ute i verksamheterna, det är de som ser behoven.

Mitt i alla de akuta problem som finns, hörde jag en politiker säga att de måste ha visioner om ett bättre samhälle. Visioner är ingenting som kan förverkligas i en handvändning, de är långsiktiga. Vi har inte råd att vänta och se om visionerna slår in, förbättringarna måste göras nu.

Och visst var politikern medveten om det. Det fanns redan folk som satt och räknade på vad det skulle kunna komma att kosta. För pengar skulle det kosta, som måste täckas in inte bara genom skattehöjningar, utan också kraftiga besparingar.  För att vårt nya och bättre samhälle i framtiden  ska kunna stå klart och kunna användas av alla, krävs uppoffringar av invånarna.  Han sade inte ett knyst om det gällde även honom själv och hans kolleger. Det är inte folket som är kollektivt ansvariga när politiska beslut visat sig vara felaktiga, det är beslutsfattarna.

Under tiden våra politiker sitter och räknar hur mycket pengar de kommer att behövas, växer kostnaderna som inte räknats in tidigare. Saker det sparats in på, har inte räknats in som kommande kostnader. Vi får se vad kommunerna tvingas dra in på för att ha råd att reparera de skolor som inte underhållits under åren. Egentligen är ju det resultatet av omfördelningar som gjorts under åren. En dag har alla verksamheter behov av pengar och det finns inte någonting att flytta runt. Jösses, vilken soppa våra politiker kokat ihop.