Vi väntar på politiska lösningar.

 Våra politiker försöker hitta lösningar på de problem som finns, men behöver bara gå tillbaka i tiden för att inse att det handlar om gamla synder. I det fallet är alla partier medskyldiga på ena eller andra sättet. I vår digitala värld finns det som gjorts bevarat, vilket bevisar att livet är som att rita utan suddgummi är sant.

När pandemin slog till fanns plötsligt miljarder att dela ut till företag, men bättre levnadsförhållanden för många människor i vårt land hade det inte funnits pengar till. Alldeles för sent började pensionerna justeras, samma sak med att bekämpa brottsligheten.

De samhällsexperiment som skulle ge valfrihet och vara bra för alla, räknade ingen med skulle kunna drabbas av oförutsedda händelser. Nu kämpar företag som gladdes åt privatiseringen i flera branscher för att överleva. Allt jämnar ut sig i slutändan brukar man säga.

Putins krig i Ukraina har verkligen satt vårt moderna samhälle på pottkanten, men även svenska folket är på stridshumör. Vad hjälper jobbskatteavdrag när inflationen gör att priser på till och med det som är livsnödvändigt tömmer bankkontot. 

För många är framtiden osäker, kanske de kommer tvingas börja om men med skulder för vad de inte har kvar att betala för. Livet har med andra ord tagit en oväntad vändning för många, vilket kommer att skapa åtskilliga tusentals missnöjda människor. Vad de kommer att göra vet ingen, men för de styrande blir det inte trevligt.

Man brukar säga att en högre makt styr det som händer, förmodligen kommer de nu kaxiga SD företrädarna inse hur lite de vet om verkligheten. Det var inte så här de tänkt sig utnyttja makt, de får finna sig i att den är inte mycket värd när det mesta rasar samman.

Kan förstå om Kristersson fått kalla fötter, det är han som kommer att få stå med en dumstrut på huvudet om en kommande regering inte kan komma sams. Några vuxna i rummet med sunt förnuft har vi inte sett än så länge, men det verkar vara ont om sådana i vårt land.

Man kan säga att de som nu händer visar att vår moderna värld växt våra politiker över huvudet. De kan bara hänga med i inflationens härjningar och hoppas det skall lugna ner sig. Har svårt att se hur det skall kunna lugna ner sig när även räntorna höjs och en massa småsparare blir av med sina pengar på aktiemarknaden.

I ett nafs har många blivit fattigare, det är helt “vanliga” människor med ett arbete som sliter sitt hår i förtvivlan. Men de är inte de enda, många företag kommer att tvingas skära ner på personal, eller till och med gå i konkurs. Landets invånare har helt enkelt drabbats av kostnader som inte kunnat förutses, ändå är det som händer vad man måste räkna med.

Redan börjar kommuner och regioner se tidigare överskott ryka all världens väg och då höjs naturligtvis röster om kompensation. Både regioner och kommuner har haft högtflygande planer som nu måste skrotas eller skjutas på framtiden. Men eftersom framtiden knappast kommer se ut som det gjort tidigare, kommer många saker aldrig att bli av.

Fortfarande finns det människor som fortsätter leva som de gjort, men även där hinner verkligheten ikapp. Det betyder att tidigare populära resmål som inte kunnat besökas på grund av pandemin, nu inte kan besökas på grund av bristen på pengar. Det kommer tyvärr att finnas många förlorare i den kris vi nu hamnat i.

Om man går tillbaka i tiden kommer inflationen att dämpas, men de ekonomiska skadorna kommer att bli betydligt smärtsammare än tidigare. Risken är överhängande att vi för lång tid framöver kommer att ha en mycket hög arbetslöshet. Livet kan vara underbart, men kan vara ett helvete också.

 

Storvulna politiska drömmar räcker inte.

Den storvulna politiska drömmen om ett land andra ser upp till, har förbytts i att andra länder ser ner på det kaos vårt land befinner sig i. Värre kommer det antagligen bli, redan är kriget i den politiska sandlådan igång och sprider ett löjes skimmer över vårt land.

De flesta partier har inte några egna åsikter om någonting utan plockar godbitar från andra partier och gör till sina egna. Det gäller till och med lösningar för att få bukt kriminaliteten och dödsskjutningarna. Men när det gäller att förbättra invånarnas levnadsvillkor har de flesta politiker inte en aning om hur “vanligt” folk tvingas leva.

Ett vansinnigt pris på el i ett land som producerar enormt med el som till och med exporteras, har naturligtvis sin förklaring. De stora elleverantörerna har gjort precis som regeringar under årtionden, struntat i underhåll och att bygga ut för framtiden. Men bonuspengar har betalats ut som en klapp på axeln till cheferna för de stora vinsterna företagen gjort.

På grund av det politiska maktsystemet har gammalt rivits upp och ersatts med förändringar som måste ses som experiment. Utöver experimenten har det inte hänt så mycket, det var meningen att förändringarna skulle sätta sig. Men förändringarna var inte vad invånarna ville ha, därför ploppar det upp gamla synder på löpande band eftersom experimenten hamnade mellan stolar. 

Näst intill alla känsliga saker har skickats över på på en utredning istället för att ta tag i problemen. Den som skjuter saker framför sig, skapar ett oöverstigligt berg. Det blev antagligen Magdalena Anderssons fall i valet, hennes medhjälpare har sannerligen skjutit problemen framför sig.

En mästare i att snirkla runt problemen istället för att ta tag i dem är Morgan Johansson. Många gamla trogna väljare övergav partiet tack vare honom. Men det fanns fler som drog ner partiet, inte minst Strandhäll och Ygeman. Det är en sorglig samling Magdalena har att förfoga över, knappast ett vinnande lag.

Det som saknas hos våra politiker är inte bara kompetens utan även sunt förnuft. Allt är idag så komplicerat att de borde erkänna att de inte har en aning om hur alla problem skall lösas. Under många år har det varit tjänstemän och konsulter som utarbetat de ärenden som lagts fram för beslut. Vad de utgått från är de politiska önskemålen styrda av lobbyister, vilket lett fram till hur det ser ut idag.

Pensionerade politiker har på ålderns höst insett att våra politiker måste lyssna på folket, inte vad de själva vill förbättra. Det är så dags nu, de så kallade politiska företrädarna har ingen kontakt med sina väljare annat än vart fjärde år i valstugor. Många har haft sina förtroendeuppdrag i många år tack vare deras lojalitet mot sin partiledning och därmed misskött sina uppdrag som politisk företrädare. 

Vid nästa val (som kan komma inom ett år) har de unga fått en helt annan bild av verkligheten än de haft tidigare. Många av dem har fått känna på hur det känns att inte kunna leva loppan utan istället fått känna av att vara utan pengar. Vad man vet från tidigare lågkonjunkturer är att många jobb försvinner. Det drabbar även låglönejobben många ungdomar tvingas till att ha.

Det samhälle som skapats tvingar människor att om möjligt försörja både sig själva och de offentliga verksamheterna. Eftersom de offentliga verksamheternas administration ökat kraftigr, krävs hela tiden mer pengar för att avlöna denna stora skara. Mindre skattepengar betyder att de som inte är absolut nödvändiga för att verksamheterna skall fungera måste bort. För landet och invånarnas skull, får vi hoppas det kommer att bli så ganska snart.

Men skall det verkligen behövas en kris som drabbar alla, för att rationalisera någonting som borde gjorts för länge sedan? Vi har alldeles för många som lever gott på skattepengar genom att tilldelas uppdrag av alla de slag och anser det vara en garant för vår demokrati. Ett rent ut sagt löjligt argument, eftersom vi inte har en demokrati utan den som är störst bestämmer. Och vad det lett till ser vi nu.

Vårt land har gått in i dimman.

 Utanför fönstret ligger dimman tät när jag dricker mitt morgonkaffe. Osökt slår det mig att det är så vårt land blivit i alla hast, vi har gått in i dimman. Vi ser inte vad som ligger framför oss vilket får oron att växa hos landets befolkning.

Fram till bara några veckor sedan spirade fortfarande optimismen bland våra politiker inför valet. Det lovades en hel del som inte kommer att kunna hållas, men det är ju inget ovanligt.

Men egentligen fanns inga nya idéer om framtiden, alla framförde sina lösningar på problem de själva skapat.

Efter valet har det plötsligt blivit betydligt känsligare att inte ta tag i de problem som finns, det är inte lätt att handskas med uppretade invånare. Än så länge är många i chocktillstånd över hur snabbt pengarna försvinner från bankkontot, när det släpper tar det hus i helsike.

Många har inte insett allvaret i det som nu händer. Visst gnälls det över att allt blivit så dyrt, men än har vi inte känt av vad det betyder under en längre tid. Tyvärr kan vi nog räkna med att det kan bli långvarigt, vad vi nu kan se är antagligen bara början på en förändring av hela vår värld. Som vanligt får vi vänta och se vad som händer i USA.

Vi har skrämts upp med en kommande klimatkris som invånarna med hjälp av skatter och avgifter var tänkt att mildra effekterna av. Men hur skall man mildra effekterna av en ekonomisk kris som kan vara lika förödande för människor som en naturkatastrof? Den drabbar alla, inte bara människor i de av naturen drabbade områdena.

Efter valet försöker partierna nu skrapa ihop en majoritet för att få fortsätta driva igenom partiernas ideologier. Utgången av valet blir en fortsättning på den kohandel som förekommit under så många år, småpartierna vill ha igenom vad de lovade i valrörelsen. Ju fler kockar desto sämre soppa sa man förr och det stämmer ganska bra.

För mig visar det här med all tydlighet att det politiska maktsystem vi har sjunger på sista versen. I vår moderna högteknologiska värld krävs rutinerade personer med erfarenhet av hur stora företag drivs. Vad vi nu har är ett land där till och med offentliga verksamheter har lönsamhetskrav, men med politiska ledningar utan personligt ansvar.

Vi måste se sanningen i vitögat att de personer som har makten, inte har den kompetens som krävs i det moderna samhälle som växt fram.Vårt land har inte heller hängt med i att använda de nya högteknologiska hjälpmedlen som Artificiell Intelligens kan erbjuda. 

Vi kan läsa om hur AI förändrat schackvärlden eftersom maskinerna är smartare än människan. Naturligtvis kan dessa smarta maskiner fatta bättre beslut genom att snabbt ge svar på konsekvenserna. De problem vårt land har i dagsläget är felaktiga beslut som tagits utan att inse konsekvenserna av dem. 

Naturkatastrofer eller en ekonomisk kris förvärras genom tidigare felaktiga beslut, vilket betyder att vårt politiska maktsystem är en fara för vårt lands överlevnad. Vad som behövs är att partierna enas om och erkänner att de behöver hjälp av experter och de tekniska hjälpmedel som finns. Om inte ser det mörkt ut för vårt land.

Vad blir det kvar av vårt land?

 För de som satsat på en politisk bana har det varit en trygg “anställning” där allt rullat på i sakta lunk. Många har varit med om att skjuta problem framför sig eftersom det funnits gott om tid. En åldrande befolknings enda problem var att människorna blev äldre, det kunde lösas genom att nöta ut dem i förtid och låta dem jobba längre. 

Kanske vi där har förklaringen till den höga dödligheten bland äldre under pandemin, de hade ju i alla fall inte lång tid kvar så … Tankar i den riktningen uppstår på grund av hur människor behandlas i vår moderna värld. Det finns ingen plats för gamla och sjuka, så många som möjligt måste ha ett arbete och försörja sig själva.

Men alla politiska företrädare då? Man kan knappast påstå att de försörjer sig själva, snarare är de en kostnad den moderna människan kan vara utan. Vår enorma offentliga sektor har blivit det tack vare en administration som växt ohämmat, men de som utför jobben räcker inte till. Det är inte lönsamhet vi skall kräva av de viktiga offentliga verksamheterna, det är att de fungerar som de skall göra.

Den ökade ekonomiska  bördan av fler byråkrater och administratörer fungerade så länge det var en högkonjunktur och hjulen snurrade på. Ekonomisk tillväxt var ju någonting som sågs som en självklarhet. Det var i den andan  nyliberalismens samhällsexperiment fick fäste och arbetsmarknaden förändrades. 

Det kan knappast byggas ett hållbart samhälle där vi har fått frilansare, gig-jobb och personliga tränare för att ta som exempel. Det vimlar av nonsens jobb som måste förlita sig till att någon betalar. Vad skall de göra som inte platsar hos bemanningsföretagen som växt tack vare att det inte är lätt för företag att göra sig av med personal vid neddragningar. Genom att utnyttja bemanningsföretag är det bara att säga upp avtalet. Det finns med andra ord en stor grupp välutbildade människor som inte har någon anställningstrygghet.

Den globala ekonomin är tack vare kriget minst sagt skakig, samma sak gäller aktiemarknaden. Vi äldre har lärt oss att när optimismen varit för stor blir det en korrigering. Egentligen handlar det när det gäller aktier, att de går ner till sitt rätta värde. Samma sak händer med fastigheter. 

Visst är ekonomin osäker, men det stundar en vinter där vi inte ens vet om elen räcker till i vårt land. Till det måste vi lägga den försämrade privatekonomin som i sin tur sprider sig till tjänsteföretagen. Faktum är att ingen ens vågar gissa sig till hur illa det kan bli,

Nu råkar det vara så att de med ett arbete inte bara försörjer sig själva, de försörjer även de som ser sig som politiska företrädare, byråkrater och administratörer. Företrädare i riksdagshuset som omger sig av en hel stab med tjänstemän som också avlönas med skattebetalarnas pengar. Vad man kan förstå är det en tidsfråga hur länge invånarna orkar med denna ekonomiska börda.

Kan förstå om många politiker nu tänker att ha makt att besluta i dagens läge, innebär att få ett helvete på köpet. Det går inte längre att skjuta problemen framför sig, det gäller att kavla upp ärmarna och jobba. Inte vända på alla stenar som vanligt utan se problemen i ögonen och se till att det händer någonting.

Det politiska samhälle som skapats hade inte räknat med betydligt sämre tider. Arbetslinjen har stöd till och med hos Socialdemokraterna, som borde värna om de svagare grupperna. Eftersom de inte gjort det är vi på väg att få ett nytt arbetarparti, nämligen SD. Men det blir inte lätt för SD att infria de löften som getts, det finns många byråkratiska hinder och lagar som försvårar.

Men hur kommer det att gå med arbetslinjen? Risken är stor att vi kommer få hög arbetslöshet på grund av minskad konsumtion. Det är ju inte bara affärsföretag som känner av minskad försäljning utan även producenter och de som fraktar varorna och även de gör att fler drabbas. Just in time som till och med de offentliga verksamheterna tagit till sig, kan bli så att det kommer när det kommer. Om det beställda kommer överhuvudtaget. 

Det är svårt att lägga om kursen när det under lång tid gått framåt med autopilot. Postnord är ett utmärkt exempel, där delas nu post ut varannan dag. Ledningen kämpar förtvivlat att få lönsamhet på någonting invånarna är med och betalar för. En alldeles för dyr administration har gjort att det blivit för dyrt att anlita Posten. 

De unga generationerna har redan börjat använda digitala brevlådor, snart har även de äldre lärt sig och för postens del kommer det bara att handla om paket. Men även där kommer att bli problem, eftersom privatägda företag är bättre på att hålla nere kostnaderna. Min gissning är att Postnord inte finns kvar om tio år.

Skrämmande tanke, men vad kommer att finnas kvar om tio år? Dagstidningar och veckotidningar kämpar för sin överlevnad redan nu, kanske finns de kvar digitalt,  men det är inte heller billigt så deras framtid hänger i luften. Problemet är att vi inte har en aning om hur människor har det ekonomiskt om tio år.

Man pratar nu om recession, men man kan lika gärna säga att festen är över och det måste städas upp efter den. Hur omfattande städningen blir vet vi inte, risken finns att det blir en storstädning som blir smärtsam för många.

För våra politiker väntar en tid då de ser hur storvulna planer hamnar i papperskorgen, istället måste det vändas på varenda krona. Till råga på allt blir den kronan mindre värd för varje dag som går, vilket ytterligare späder på kostnadsökningarna.

Om man tillåter sig att vara pessimistisk, vad blir det kvar av det vi äldre byggde upp efter andra världskriget? Vad blir det kvar av vårt land? 

Välfärdslandet Sverige.

 Verkligheten är någonting vi ofta ställs inför, den överensstämmer för det mesta inte med det vi hoppas skall hända. Kan förstå om många känner sig vilseledda efter att under många år hört att vi måste konsumera för att hålla den ekonomiska tillväxten igång. Det folk inte fick veta var varför det var så viktigt.

Vad vi vet är att många blivit omåttligt rika genom den ekonomiska tillväxten, men den har helt gått invånarna förbi. Nu belönas konsumtionen med höjda räntor för att stoppa upp konsumtionen. Skuldtyngda kommer många att kämpa in i det sista för att få behålla det de dyrt skaffat sig. Men det är inte bara hus och hem det handlar om, statusbilar kommer att återtas av leasingbolagen som i sin tur får problem.

Andra länder har tvingats se hur värdet på fastigheter nästan halverats, nu är det vår tur. Precis som med aktier sker förr eller senare en anpassning till det rätta värdet även på fastigheter och bostadsrätter. När det gäller fastigheter har staten stor skuld i övervärderingar genom att varit snabb att höja taxeringsvärden. Nu väntar en nedskrivning vilket inte kommer att gå lika snabbt och blir kvar som en ekonomisk börda för fastighetsägarna.

Vad vårt lands styrande under många år aldrig trott skulle kunna hända har nu hänt. Det har ansetts funnits utrymme för nya skatter och avgifter, nu kommer det att handla om hur mycket invånarna klarar av att betala. Vad vi kan se fram emot är en märklig tid då alla felaktiga beslut måste rättas till.

Den ekonomiska ovissheten om inte bara höjda priser utan även tillgång på vissa produkter har fått folk att hamstra toapapper och värmeljus. Väntar nu på att det skall bli rusning efter sovsäckar för att klara av lägre inomhustemperatur. Faktum är att vi inte vet vad som väntar.

Störst oro är vad som kommer att hända med många företag. Det handlar om företag som redan är skuldtyngda på grund av pandemin, frågan är hur länge de kan hålla ut. Överetablerade branscher blir första offren, men de drar också med sig andra i fallet.

Drastiskt ökande arbetslöshet är ingen vild gissning, en lågkonjunktur innebär alltid ökande arbetslöshet. Av någon outgrundlig anledning har det skapats ett tjänstesamhälle där alldeles för många företag måste förlita sig till betalande kunder. När allt blir dyrare finns mindre pengar att köpa tjänster för, vilket betyder att kundunderlaget försvinner.

Vårt land har verkligen hamnat i en rävsax. Alldeles för många lever i fattigdom och nya tillkommer i snabb takt. Ett lönearbete är inte längre tillräckligt för en stor del av invånarna, det gäller inte minst ensamstående föräldrar. Någon ljusning finns inte i sikte enligt ekonomiska bedömare, vilket betyder att missnöjet med hur det blivit i vårt land kommer att växa.

Kriser på löpande band och en missnöjd befolkning är knappast vad våra politiker önskat sig. Hur skall alla problem kunna lösas när det inte finns en total enighet om hur problemen skall lösas? Det är nu nackdelen med vårt politiska maktsystem kommer att visa sig, det fungerar inte i vår moderna värld.

Vårt land är byråkratiskt och trögflytande när det gäller att kunna förändra. Vad som kommer att krävas är att beslutsvägar blir kortare, det finns inget utrymme för segdragna utredningar. Det betyder att vårt land snabbt måste sadla om till AI- lösningar med hjälp av smarta datorer. Där ligger vi efter ett flertal andra länder som insett att allting går fortare idag än det någonsin gjort.

Just nu skakas aktiemarknaden om genom räntehöjningar och osäkra framtidsutsikter. Som vanligt blir det småsparare som drabbas, men även pensionsförvaltare som inte varit lika snabba att trycka på säljknappen. För de som satsat på aktier kan man säga lätt vunnet, lätt förgånget. Förhoppningsvis har inte många som satsat på aktier gjort det med lånade pengar.

Vad som nu gäller är att “övervintra”, det vill säga dra ner på alla onödiga kostnader som är lätt att dra på sig. Dyra streamingtjänster kommer att få stryka på foten liksom nöjesindustrin. Problemet är att det nu drabbar så många som inte ens vet om de har ett jobb inom ett halvår.

De som kommer att känna av det på ett smärtsamt sätt är barn och unga som varit van vid att få en hyfsad veckopeng. Istället kommer de få höra föräldrarnas oroliga prat om pengarna ens räcker till mat. Förhoppningsvis kommer det ge en läxa för livet.

Tänk hur det kunde bli av ett välfärdsland som vårt.

Jag har en dröm.

Jag har en dröm, sa Martin Luther King. När världen ser ut som den gör, gror drömmar om en värld som ser helt annorlunda ut. Istället för trygghet känner människor oro och rädsla för den förändring vårt samhälle genomgått under tvåtusentalet. Hur kommer framtiden se ut?

Ingen vet, det gäller att improvisera eller trolla med knäna för att livspusslet ska gå ihop. Alla som förlitat sig till att att någon tar hand om och löser problemen står handfallna. Allt skulle ju bli bättre, istället sker motsatsen. 

Varför har ingen varnat för att det kunde bli våldsamma kostnadsökningar på nästan allt vi behöver? Om inte ens våra makthavare såg det komma, är vi verkligen illa ute. Man måste ju kunna begära att de kan se längre än vad näsan räcker. Det var inte så klokt att satsa på el istället för fossilfritt, innan tillgången på el var säkerställd.

Vad händer om ensamstående, långtidssjuka och arbetslösa inte har råd med kostnaden för bredband? Många äldre har det inte, men förutsätts ha det, det har ju alla riksdagsledamöter. Många har genom den usla postgången skaffat digitala brevlådor för att vara säker på att verkligen få sin post. Är rädd för att det för många kommer att innebära kaos. 

  

I det här läget funderar man över hur folk egentligen vill ha det. Inte vill de ha det som nu, det kan man höra vart man än kommer. Det vi har är ett samhälle politiska makthavare trodde vi ville ha, utan att fråga. Lita på oss, vi vet vad vi gör har vi fått höra, nu är det inte många som litar på vad de säger.

 

Vi föds in i ett liv då de flesta tvingas ha ett avlönat arbete att försörja sig på. Egentligen finns inte något fritt val och många vantrivs på sina jobb och önskar antagligen sina arbetsgivare flyga och fara. Men mer blir det inte, jobb växer inte på träd så det gäller att hålla ut och se sina jobb som ett nödvändigt ont för att ha tak över huvudet och mat på bordet. Mycket mer ger inte många arbeten.

Ett hårdare brutalare samhälle har fått folk inse att så här kan vi inte ha det. De som avlönas av invånarna måste kavla upp ärmarna och städa upp vårt land istället för med ett välsmort munläder orera om att de redan tagit tag i det. Med det brukar menas att akuta problem lastas över på en utredning, som när den är klar inte har någonting med den nya verkligheten att göra. 

När ska våra politiker inse att byråkrati leder till omständligt hanterande av vad som skulle kunna hanteras på ett enkelt sätt? Administration kan redan idag tas om hand av smarta maskiner som är både intelligentare, tillförlitligare och snabbare. Blir det något fel, är det mänskliga faktorn som ställt till det.

Risken med vad den den mänskliga faktorn kan ställa till med ser vi nu. På grund av vårt politiska maktsystem och i demokratisk ordning fattade beslut, straffas invånarna av de skatter och avgifter som beslutats under åren. Tidigare har de lyckats hålla det överbelastade offentliga maskineriet igång, nu hotar det vårt lands invånares levnadsvillkor.

Om någonting kräver en haverikommission, är det för att utreda hur vårt samhälle kunnat krascha. Vad är orsaken till att det som en gång fungerade inte längre gör det? Det är säkert vad svenska folket skulle vilja veta.

Måste det bli sämre innan det blir bättre?

Det slog mig att till och med ekonomiska experter inte ser någon lösning på det som nu händer. De ekonomiska spelreglerna ändrades för många år sen, nu vet ingen vad som egentligen gäller. Att höja räntan har fungerat tidigare, nu är det tveksamt om inte det kommer att göra mer skada än nytta.

Kanske reagerar jag på samma sätt som många andra och blir heligt förbannad över hur dumma människor i maktställning kan vara. Jag vet att man inte ska underskatta hur dumma människor kan vara, men dessa personer ska definitivt inte ha ett ansvar att företräda invånarna.     

Den senaste tiden har sannerligen satt skräck i våra makthavare. Det handlar inte bara om krigshot utan också vart den globala ekonomin är på väg. Vad vi nu kan se i form av en rejält svajig börshandel, inflation, höjda räntor och profetior om sänkta fastighetspriser, visar att bubblan är på väg att spricka.

Men våra politiker lever kvar i sin lilla värld. Jag förstår alla som kliar sig i huvudet när de hör politiker tala om socialliberalism. Är det ett annat ord för nyliberalism som ingen politiker vill kännas vid längre, eftersom det fått dåligt rykte? Godtrogna politiker trodde på de skickliga lobbyisterna som talade om valmöjligheter för invånarna.

Följden blev att det som staten får betalt av invånarna att ha ansvaret för, utförs av riskkapitalister med före detta politiker i ledningarna. De vet hur en slipsten ska dras i vårt snåriga politiskt styrda byråkratiska samhälle.

Ganska snart kan vår regering säga att vi var ett rikt land, nu väntar kärvare tider. För att få ekvationen att gå ihop och våra viktiga servicefunktioner ska fungera, krävs en rejäl storstädning från toppen och nedåt. Det finns ett flertal statliga verk som kan läggas ner utan att det påverkar invånarna av den anledningen att vad EU beslutar, i många fall är vad som gäller.

I en svinblink har nu folk fått lära sig att livet ständigt bjuder på förändringar.  Det betyder att det som hände för en sekund sedan får vi leva med. Ja, samma sak gäller ju även politiska beslut, därför är det som nu händer ett streck i räkningen för de politiska makthavarna. De beslut som tagits utgick från helt andra förutsättningar.

Visst rinner det in pengar till statskassan när priserna höjs på grund av moms och smygskatter, men det är bara på kort sikt. På lång sikt ser det betydligt sämre ut. Ser inte bättre ut än att regeringen får krypa till korset och sänka moms och skatter på på det folk måste ha för att kunna leva.

Visst blev det dyrt att hålla företag under armarna under pandemin, nu gäller att hålla en stor del av befolkningen från att svälta. Så illa är det faktiskt, men det kommer visa sig tydligare inom några månader. Hur vårt land ser ut om ett år vill man inte ens tänka på.

Ett försök att skapa en myt eller inte, men vi har under flera år fått höra om statens urstarka ekonomi och en urstark arbetsmarknad. Så kanske det var även om folk ute i landet inte sett röken av det. De ser hur samhällen förändrats till oigenkännlighet och längtar bort. Det har skapats ett samhälle en majoritet av invånarna inte vill ha.

För inte så länge sen kunde man höra att vi måste konsumera mindre för att rädda vår miljö. Nu handlar det om att människor måste förses med pengar för att kunna köpa vad de behöver för att inte gå hungriga. Vi har ställts inför frågan vad som är viktigast. Människan har lättare hantera miljökatastrofer än ekonomiska.

Det de makthavande nu ställs inför är hur tidigare beslut ska kunna hanteras. Trots varningar under ganska lång tid såg inte våra politiker det här komma. Någon plan B finns inte, nu är det brandkårsutryckning som gäller. Men de som nu ses som akuta problem, kan finnas kvar under flera år.

På grund av i demokratisk ordning fattade beslut, kan vi räkna med att ingenting händer under resten av året. Får vi dessutom samma elände med regeringsbildningen efter valet, ligger vårt land risigt till. Men kanske är det så att det måste gå åt helsike, innan det blir bättre.