Underbart är kort.

Sitter på verandan i ljuvlig svalka. Jag klagar inte på värmen, men det kan bli för mycket av det goda. Värmen har gjort att det är helt okej att bara lata sig, det gäller att ta vara på sådana dagar, de är inte så många i vårt land. Antagligen kommer man att tänka tillbaka på de varma dagarna och ljusa sköna sommarkvällarna, när mörkret och kylan kommit. 

Kanske behövs ljusa minnen från sommaren lite längre fram. Orosmoln hopar sig, det går inte som tänkt var för vårt land, vilket sätter press på vår flytande krona. Vart den starka ekonomin tog vägen, vet väl bara regeringen. Den förändring av vårt land och dess trygghetssystem som genomfördes var en chansning, men jag tror inte ens Borg anade vad det skulle få för följder.

Brottsligheten har ökat katastrofalt under tiden poliser blivit administratörer istället för att patrullera på gatorna. SOS Alarm har svårt att sålla ut vilka som behöver snabb vård med ambulanstransport. Vid Försäkringskassan agerar handläggare domare och bestämmer vilka som är berättigade till sjukpenning eller inte. Man kan fråga sig vad vi ska med läkare till, är de bara till för att operera när så behövs? Den politiker som inte inser att det gått för långt, bör lämna sitt uppdrag omgående.

Om det inte var så sorgligt, skulle man skratta åt det. Vad man kan förstå har våra politiska makthavare helt tappat greppet om hur ett land ska kunna fungera. Anledningen till att det är så, beror på att vårt land har en alldeles för stor offentlig byråkrati och administration, vilket orsakat krångel och underligheter som drabbat invånarna. Som en påminnelse om vad det kan leda till, var det vad som fick det forna Sovjetunionen och dess satellitstater att rasa ihop.

Tyvärr sitter politiker fast i gammalt tänkande, de kommer att få svårt när förändringar till ett samhälle som passar in i tiden måste genomföras. Vi är inte längre kvar i det gamla industrisamhället, vi är en del av den nya globala världen. Den tid då våra politiker kunde leka i sin egna lilla sandlåda är förbi, nu riskeras en smäll på fingrarna av EU vid minsta lilla försök att fatta egna beslut som strider mot hur EU vill ha det.

De flesta politiker på kommunal nivå, verkar inte ens ha fattat hur insnärja vårt land blivit i de regler som beslutas i EU- parlamentet. De kör på som förut och blir lika förvånade varje gång de får en åthutning. Genom att de inte sagt ifrån för länge sedan, kommer det att bli värre framöver om inte ...

Ja, när det gäller EU:s framtid är den inte alls säker. Det är ju faktiskt bara några länder som håller EU flytande, det har engelsmännen insett. Skulle inte förvåna om England kommer att lämna EU, det finns en majoritet av invånarna som helst skulle vilja lämna EU redan nu.

Vad händer med EU om England tackar för sig och går sin egen väg? Det är en ansenlig summa pengar som inte längre kommer att gå genom EU. Det kan betyda att bönder ute i Europa plötsligt mister det stöd de blivit beroende av. Beroende av bidrag har vår regering påtalat gör folk både långtidssjuka och arbetsskygga. Jag tror inte bönder i de länder som kommer att beröras tiger och lider om bidraget tas bort, det kommer att ta hus i helsike.

Hur tyska folket kommer att reagera om de ska tvingas dra ett ännu tyngre lass än i dag, blir det verkligt stora problemet för EU. Även vårt land kommer att få ett större betalningsansvar, om det finns några pengar att betala med. Det är inte så säkert, vi sitter nämligen i en lika dålig sits som Spanien hamnade i för några år sedan. Lever man över sina tillgångar så ...

Det går fort utför när bollen väl är i rullning. De rinner ut mera pengar ur de stora hålen i vårt lands skattkista, än vad den hinner fyllas på med. Den dag våra politiker fattar det, kommer de att försöka dra åt svångremmen, men upptäcker att den är från andra tider och når inte runt den midja som ökat i omfång.

Vårt land har hankat sig fram genom att pengar som skulle underhållit inte bara vägar och järnvägar använts, utan också genom att beslagta pensionspengar samt medel från trygghetsförsäkringarna. Vad det nu handlar om när det gäller skolan, vården, vägar och järnvägar, är ett uppdämt behov för att sätta allt detta i funktionsdugligt skick igen. Men varifrån ska de pengarna tas?

Vad jag kan förstå har de politiska vägarna äntligen kommit till vägs ände. Det finns ingen möjlighet att gå tillbaka, det är bara att hoppa för att se om fallet blir hårt. Det kan bli så när regeringar under åren sett vad andra länder gjort fel, men själva inte kunnat göra rätt.

De som fått det bättre senaste åren borde vara nöjda, men är det ändå inte. Tvärtom oroar de sig för att de glada dagarna ska vara över. Att de lurats in i en livsstil som de inte kan behålla om skatteavdraget tas bort. Oron är inte obefogad, för de svindlande miljarder det handlar om, kommer att behövas till annat. Visst är det sant som det sägs, underbart är kort.

Hur ser framtiden ut för alla de som satsat på politiken?

Ivrigt påhejade av regeringen, har en stor del av svenska folket konsumerat för allt vad tygen håller. När krisen rasade ute i Europa, ansåg regeringen det vara en tillfälliga svacka, allt skulle ordna sig för vårt lands ekonomi var stark. Massvis med människor har trott på det här, trots att tiden för vändningen i ekonomin flyttats framåt. Men eftersom regeringen är optimistisk, så någon gång måste det väl ändå vända ...

De Irriterande larmrapporterna från auktoriteter utanför landets gränser, måste väl ändå kännas lite genant för regeringen. Jobblinjen har gjort att många viktiga saker glömts bort och visar sig nu vara i uselt skick. Men nu tävlar partierna om allt som de inte brytt sig om tidigare ska bli i toppskick. Ett tufft jobb, eftersom resultatet av försämringarna är skrämmande. Det är inte bara skola och vård som måste bli bättre, även våra järnvägar måste rustas upp, eftersom de nu är skrotfärdiga på många sträckor.

Så långt tillbaka jag kan minnas har politiker talat om fördelningspolitik. Ett finare ord för att ta där det finns pengar och lägga där de fattas. Efter alla år av omfördelning  av befintliga resurser, behöver nu alla verksamheter pengar. Lösningen som nu förs fram från politiskt håll är skattehöjningar, men de följs bara av nya till dess det inte längre går att höja skatterna.

Vårt så kallade demokratiskt styrda samhälle passar inte in i vårt nya moderna samhälle. Ett samhälle styrt av politiskt tillsatta, kan bara fungera om de förtroendevalda har den utbildning och kunskaper som krävs. För att vifta undan detta från politiskt håll, framhålls att det är så en demokrati fungerar. Ju fler som är engagerade i det politiska arbetet, desto bättre fungera vår demokrati. Tänk om det var så enkelt.

Vad som hänt är att vårt land inte längre fungerar som en demokrati. Det är inte folkviljan som styr besluten, det är de skickliga lobbyisterna. Lobbyistens mål är att göra uppdragsgivaren nöjd, det vill säga att det blir en lönsam affär. Det är därför våra ledande politiker, numera ser på allt ur ett lönsamhetsperspektiv. Enkelt uttryckt, vad är det som ger klirr i kassan.

Kommuner och landsting drivs i dag efter företagsmässiga principer. Många politiker sitter som styrelsemedlemmar i bolag som startats med skattebetalarnas pengar. Ur demokratisk synvinkel fullkomligt horribelt. Invånarna förser de förtroendevalda med riskkapital och ska dessutom se till att dessa företag går med vinst.

När många av dessa politiker nu talar om att förbjuda vinster inom skola, sjukvård mm. dömer de samtidigt ut de bolag som startats med invånarnas pengar. Det är inte så lite dubbelmoral det handlar om. Anledningen är antagligen att de offentliga verksamheternas slöseri med skattebetalarnas pengar inte ska diskuteras.

De vinster de privata företagen gör inom skola, vård och omsorg, beror på en bättre hantering av de pengar de får. Den vinst företagen håvar in, är ingenting annat än de kostnader de offentliga verksamheterna har för politiskt tillsatta förtroendevalda. Skulle dessa kostnader tas bort, skulle även de offentliga verksamheterna kunna uppvisa en vinst.

Varför ingen tagit upp de kostnader som politiska företrädare kostar invånarna varje år är för mig en gåta. Nåja, egentligen inte en gåta, det beror på att ingen vågar ta i den heta potatisen. Från politiskt håll verkar det som om ingen räknat med, att den enorma kostnaden för samhället i form av löner, förmåner och pensionsavtal skulle ifrågasättas.

De försämrade trygghetsförsäkringarna har gjort invånarna medvetna om att i en demokrati, ska det inte göras några undantag. Med andra ord ska politiker behandlas precis på samma sätt som de sjuka, arbetslösa och pensionärer. Det finns helt enkelt inte pengar till att försörja så många fullt arbetsföra människor, när det inte finns pengar till de som råkar bli sjuka, arbetslösa eller gamla.

Läste att nästan vartannat jobb kommer att försvinna inom de närmaste tjugo åren. Vad det betyder för vår omtalade demokrati är svårt att säga. I princip skulle det räcka med att ett fåtal förtroendevalda, fungerar som övervakare och ser till att invånarnas pengar används på bästa sätt. För att trygga demokratin behövs därför inte många förtroendevalda, men de måste vara skickliga. Hur det politiska etablissemanget ska kunna klara den omställningen, är någonting vi har att se fram emot.

Det är ett genomruttet samhälle vi lever i.

Tiden avslöjar alltid påståenden som saknar verklighetsgrund, läste jag en gång. Sammanhanget har jag glömt, men det stämmer ju faktiskt in på det mesta. Den senaste tiden har vi lärt oss hur brännande och farlig solen kan vara, tidigare har det bara talats om luftföroreningar och kommande miljökatastrofer. Det borde vara dags att titta närmare på solens inverkan på vårt klimat, det har helt glömts bort i miljödebatterna.

Solen är alltså inte bara livgivande, den är livsfarlig också. Det är knappast luftförorening som orsakat att hudcancer ökat lavinartat. Att det kan drabba människor i vårt land är i och för sig inte så konstigt, vår bleka hud är känslig. Men att hudcancer blivit allt vanligare i sydliga länder borde tas på största allvar. Och någonting som ofta hörs människor emellan är, hur het solstrålarna blivit.

Kanske är det så att för att rädda vår miljö, har ett skydd tunnats ut, som skyddade människorna. Antagligen bara en förflugen tanke, men visst har klimatet förändrats sedan bilarnas avgaser började renas? Och förändringen har märkts tydligt i takt med att våra fordon släppt ut mindre föroreningar.

Enligt en färsk rapport körs landets bilar betydligt mindre än för några år sedan. Snabbt dök det upp en teori om att familjerna har flera bilar som användes. Men eftersom resultatet visade den genomsnittliga körsträckan för varje bil, skulle det betyda att totalt sett, körs familjens två bilar lika långt. Det betyder att bensinbolagens statistik är tillförlitligast, den visar att försäljningen av bensin har minskat.

För att mörklägga det verkliga problemet, har hotet om en kommande miljökatastrof fungerat under många år. Nu är det ett befarat världskrig som ses som betydligt allvarligare än den krassliga miljön. När människan försöker rädda någonting, är det någonting helt annat som drabbas. Det fordras en enorm kunskap att kunna förutse konsekvenserna av förändringar.

Tidigare var det de stora industrierna som orsakade miljöproblemen, nu är det människans påverkan som orsakar försämringen. Vad jag kan förstå betyder det att vi lever på fel sätt. Men eftersom människan styrs av beslut som tvingar dem att ta den stora utstakade vägen, måste det vara de makthavande som är skurkarna. De tvingar helt enkelt invånarna att leva på fel sätt.

Ser man tillbaka på historien, kan man se hur riken och länder haft en storhetstid, men sedan fallit sönder och samman. Så sent som för runt åttio år sedan rasade en fruktansvärd depression som skapade en enorm fattigdom, orsakad av människors girighet. Samma tendens ser vi i dag, de giriga är på väg att skapa en katastrof, som även kommer att drabba dem själva.

Med hjälp av avancerad teknisk utrustning, är vi numera betydligt bättre rustade. Ekonomer kan nu simulera vad som händer, om vi fortsätter att leva på det sätt vi gör. Många av dessa ekonomer har insett att inkomstklyftor inte skapar nya jobb, bara att allt fler blir fattigare. Det kostar enorma summor för staten varje år, när en stor del av befolkningen går från att kunna föda sig själva till att bli fattiga och inte kan göra det.

När alldeles för många blivit fattiga, påverkar det även de som samlat på sig alla pengar. Konsumtionen och därmed också produktionen av varor minskar. Det i sin tur leder till att fler blir av med sina jobb och den nedåtgående spiralen snurrar allt snabbare. Att allt fler ekonomer börjar förespråka Basinkomst är därför inte förvånande, de inser att en fördelning av pengarna, är bättre än att allt faller ihop som ett korthus.

Motargumentet är spydigheter från inte minst politiker som kallar det arbetsfri inkomst. Snarare fungerar det som en form av socialbidrag eller aktivitetsstöd, utan den administration som utförs av FK och AF. För ungefär samma pengar skulle det ge utsatta människor en ekonomisk grundtrygghet, som inte finns i vårt land numera. Vad det skulle betyda enbart i minskade administrativa kostnader, kan man bara gissa sig till. Men en massa pengar rör det sig om.

Men det är ju så att det som skulle vara bra för de sämst ställda, inte är det för alla som måste lägga om livsstil. En stor del av vårt lands befolkning är inte förberedda på, att det kan komma sämre tider. De har ju till och med det senaste året hört från regeringshåll, att det bara kommer att bli bättre. Många av dessa som trott på vad som sagts, sitter i dag med skulder upp över öronen. Det är alla dessa stackars människor, som kommer att få ta den största smällen.

De som nyligen köpt eller är på väg att köpa ett hus eller bostadsrätt, har inte den blekaste aning om att värdet på det de köper i ett nafs kan halveras. Det har hänt tidigare i vårt land. Bostadsmarknaden har fungerat som ett Pyramidspel, de som gjort vinster har redan dragit sig ur och kvar är förlorarna. Det är ett genomruttet samhälle vi lever i.

Vad kan vi vänta oss framöver?

Det händer saker ute i världen, som kan ställa det mesta på huvudet för våra politiker. Inte så mycket krig och nedskjutna passagerarplan, utan att allt händer så snabbt. Under tiden våra politiker sitter fast i arbetslinjen, tittar allt fler ekonomer utomlands på alternativ som ska kunna skapa framtidens samhälle. Men det är inte arbetslösheten som ses som det stora hotet inför framtiden, det är den snabba tekniska utvecklingen.

Genom att lyssna på ekonomiska rådgivare, har regeringar under många år valt att satsa på ekonomisk tillväxt. Inte för att skapa ett välfärdssamhälle, utan för att få invånarna att genom hög konsumtion, sätta sig i en skuldfälla livet ut. Om tanken bakom är att tvinga människorna att jobba till dess de stupar, skulle inte förvåna.

De senaste åren har det visat sig att arbete inte ger hälsa och välstånd, men det är helt beroende vilket arbete som måste göras. Fel arbete sliter ut inte bara människokroppar, utan också psyket. De är de grupperna som är på väg att tvinga fram ett helt nytt samhälle, där människans välbefinnande sätts i första rummet. Kanske är det dags att människorna lär sig att ta vara på sina korta liv.

Så länge som hjulen snurrade för fullt, kunde staten bygga upp en ekonomi som skulle bli grunden för ett kontrollsamhälle, styrt av politiska makthavare. Efter den ekonomiska krisen och satsningen på jobbskatteavdraget, har de pengarna runnit mellan fingrarna och är nu på väg att ta slut. De så kallade reformer som genomförts kommer därför att ebba ut på grund av brist på pengar. Man kan säga att de politiska vägarna som vanligt inte når ända fram.

Även om många tycker att vi redan i dag är kontrollerade och övervakade, är det ingenting mot vad som varit tänkt att bli i framtiden. Den ekonomiska krisen med medföljande hög arbetslöshet, satte tack och lov käppar i hjulet. Låter kanske lite underligt, men det har fått ekonomer att titta närmare på vilka möjligheter som finns för att länders invånare att överleva, istället för svårigheter.

Vårt land är betydligt mer komplicerat än andra länder och anledningen är vad vårt lands politiker kallar den svenska modellen. Den modellen har provats av andra, men resulterat i snabb skrotning. Och det kan man förstå, att det vi har är ett hemkok som inte passar in någonstans. Egentligen.

Går man tillbaka till femtiotalet och den enorma efterfrågan som orsakades av de krigshärjade ländernas återuppbyggnad, drabbades de makthavande av storhetsvansinne. Inte ens den minskade efterfrågan i slutet av femtiotalet sågs som ett varningstecken. En tillfällig svacka, ingenting att fästa sig vid.

Socialdemokraterna dominerade allt och landet fungerade som en enpartistat med förödande verkan. I mitten  av sjuttiotalet drabbades därför Socialdemokraterna av en kalldusch och många grät när valet förlorades. Visserligen fick partiet en ny chans att regera i början på åttiotalet, men de åren vill nog de som fortfarande finns kvar helst glömma. Det ville inte de gamla trogna väljarna och Socialdemokraterna förlorade ett val igen.

Visserligen var vårt land i det närmaste bankrutt, något inte den borgerliga regeringen räknat med. Efter att den borgerliga regeringen som fick överta makten agerat som yra höns, blev den regeringstiden kortvarig, men för landets invånare en dyr affär.

Göran Persson tog på sig ansvaret att sanera statens och bankernas dåliga affärer, genom att skjuta över en kostnader på kommunerna. Det var då välutbildad sjukvårdspersonal med hjälp av arbetsförmedlingen slussades till bland annat Norge. För invånarna blev det en fruktansvärt dyr sanering.

Bankerna hämtade sig snabbt och vältrar sig numera i pengar, vården däremot har inte hämtat sig efter smällen. Kommunpolitiker såg skolan som någonting nödvändigt ont och har styrt den på samma sätt som övriga förvaltningar. Det kan bli så om man sätter bocken till trädgårdsmästare.

Efter nästan tjugo år har nu skolan hamnat i rampljuset. inte för att den är bra, utan rent ut sagt usel. Det svenska skolväsendet har förnedrats genom de urusla resultat en mycket stor del av eleverna visat sig ha. Ytterst ansvarig för detta är de politiska makthavarna, både på regerings- och kommunal nivå. Kanske är det så att resultatet speglar kunskaperna hos de så kallade förtroendevalda.

Läste någonting som Thomas Macaulay skrivit, antagligen efter att ha sett alltför många dumheter makthavare hittat på och det lyder så här:

Samhället går stadigt framåt i takt med vetandet. Svansen är nu där huvudet var för några generationer sedan. Men det är alltjämt samma avstånd mellan huvud och svans.

Det finns nästan alltid en förklaring till varför saker och ting gått snett, men det är jobbigt att gå tillbaka och se var felet uppstod. Kommer det dessutom prestige in i bilden, får felet hänga med till dess det brakar ihop. Vad kan vi vänta oss framöver?

Man ska inte skrota någonting, innan man vet om det nya fungerar.

Nu när värmen äntligen kommit, märker man att människor på gatan blivit på bättre humör. Det gnälls inte lika mycket på vädret, även om det finns folk som ojar sig över värmen. Eller som en sa till mig, att värmen äntligen kom är inte en dag för tidigt, för tänker man efter är det ju snart höst.

Men de flesta har i alla fall lärt sig någonting till nästa år, man inte får ha för bråttom, det straffar sig. Eftersom vinterkläderna alldeles för snabbt bars upp på vinden, har sommarkläderna fått hänga på galgar och skämts. Men så fungerar det ju här i världen, man trodde ju det skulle bli sommar, men vet nu att man inte kan vara säker på någonting.

Samma sak gäller om man försöker förändra ett land, det borde den borgerliga alliansregeringen tänkt på. Det gamla hade varit bra att ha, i tider som bara blir tycks bli sämre. Förnyar man och kasserar det gamla, gäller det att det verkligen fungerar. Om inte, blir det som vi nu har det.

Hur ens tanken på att förändra vårt lands trygghetssystem kunde genomdrivas är en gåta. Att det kunde genomdrivas utan att oppositionspartierna väckte en folkstorm är lika ofattbart. Antagligen hade de fullt upp med att försvara sina förmåner och pensioner, någon annan förklaring kan jag inte komma på.

Men visst måste det kännas genat för regeringen när de låga ersättningarna vid arbetslöshet och sjukdom uppmärksammats utomlands. Lägger man dessutom till pensionärer och ensamstående föräldrar som lever på fattiggränsen, går det inte längre att försvara den förda politiken. Sverige är inte ett rikt land som Borg hävdar, det påståendet motsägs av verkligheten. Om statens finanser är så utomordentliga, finns det utrymme för att höja både pensioner och återställa trygghetsförsäkringarna. Det är ju invånarnas pengar, inte regeringens! 

När ska vårt land få en regering som inte försöker experimentera med lösningar på vårt lands problem och istället inriktar sig på att verkligen rätta till alla fel som finns. De flesta ekonomer verkar i dag vara överens om att vårt land blivit alldeles för byråkratiskt. Det finns numera statistik på allt som gått snett, varför inte utgå från den statistiken?

Politisk styrning av vårt samhälle har visat sig krångla till det mesta. Det är inte förtroendevaldas uppgift att krångla till för invånarna, utan att underlätta. Nuvarande regeringens försök att sätta press på sjuka och arbetslösa, måste ses som någonting som inte har med deras uppdrag att göra. Det är en skam när en regering tar sig friheten att konfiskera de pengar som betalts in till trygghetsförsäkringarna. De regerande har knappast befogenhet till detta, de ska fungera som invånarnas tjänare.

Tilltron till vad en regering verkligen kan har minskat betydligt. De politiska åtgärderna för att skapa nya jobb har varit lindrigt sagt fiaskon. Dessutom oerhört dyra sådana, pengar som kunde ha använts till att många sluppit förnedras och utblottas genom försämringarna i trygghetsförsäkringarna.

Svinhugg går igen sa man förr i tiden och visst är det så. Inte minst de unga tänker numera Internationellt, de ser inte vårt land som vår alldeles egna lilla sandlåda. De vet att vi styrs av EU och det som händer i andra länder och det är vad vi måste ta med i beräkningarna. Våra så kallade folkvalda har blivit marionetter, som sprattlar när EU drar i trådarna.

Från att ha varit känt som ett tålmodigt folk, är det nu kort stubin som gäller. Folk har blivit både otåligare och lättretade. Till och med vår annars till synes kolugne statsminister, flyger i taket titt som tätt så fort den förda politiken kommer på tal. Det får mig bara att tänka på, att tomma tunnor bullrar mest.

Vem som har rätt eller fel i de politiska debatterna visar sig alltid förr eller senare. Men det är alltid landets invånare som kommer i kläm tack vare de politiska experimenten. Arbetslinjen är det mest idiotiska som införts i vårt land. För att sätta ett sant namn på denna idioti, borde det döpas om till arbetstvångslinjen.

De två "arbetarpartierna" är tyvärr lika goda kålsupare, vilket också folk har upptäckt. Eller snarare sitter de båda fast i ett tänkande de borde lämnat för många år sedan.  Världen förändras i snabb takt, det är svårt för de politiska makthavarna att hänga med i svängarna. I en kommande regering, ska det vara en som sitter vid ratten, eller blir det dubbelkommando, där den som sitter bredvid kan bromsa efter behag? Det är bara att hoppas att vårt land håller sig på vägen och inte kör i diket. 

Det är dags att trappan städas uppifrån, för att få rätsida på vårt land.

Efter veckan i Almedalen, där våra politiker fått tala om sina drömmar och önskningar, väntar nu verkligheten. Oppositionens företrädare blev säkert snopna när Borg släppte bomben, att det inte finns något utrymme för reformer. Ja, reformer är ju ett annat ord för att muta väljare.

Det inte många tänkt på är, att de fasta kostnaden för att driva vårt land, har ökat katastrofalt i modern tid. Faktum är att de har ökat så mycket, att det är dags att bli orolig. Pengar i ofattbara mängder behövs med andra ord, men kassaflödet har inte blivit som Borg tänkt sig.

När ett land sitter fast med höga fasta kostnader, får det inte bli ett hack i tillväxten, som Borg uttryckte det. Orsaken till hacket beror på att det går trögt i andra länder, den höga arbetslösheten börjar göra sig påmind ute i Europa. Någon lösning på traditionellt sätt kan vi inte vänta oss, det är bara att vänta och se vartåt det barkar.

Vårt land är exportberoende, vilket gör att vi måste förlita oss till att det går bra i andra länder. Vad som händer i andra länder kan vi inte påverka, därför tvingas vi anpassa oss till de nya förutsättningarna. Det som händer på hemmaplan har därför blivit viktigt, de styrande måste gå från ord till handling. 

Under tiden det pratats om på vilket sätt arbetslösheten ska kunna kapas med en procent, har jobb inom industrin försvunnit och antalet långtidssjuka blivit några tusen fler. De besparingsåtgärder som gjorts har varit kortsiktiga lösningar, som skapat långsiktiga problem. Experimentet att försämra trygghetsförsäkringarna hjälpte inte, det var bara sjukt tänkt.

Verkligheten är ju att folk blir arbetslösa och sjuka, oavsett om det finns ett trygghetssystem eller inte. Men med ett fullvärdigt trygghetssystem har det som hänt många kunnat undvikas. För alldeles för många har arbetslöshet och sjukdom inneburit  att privatekonomin slagits i spillror och med det också de drabbade människornas liv. Experimentet gjordes utan en tanke på hur svårt människor skulle kunna drabbas.

Nu är vi snart inne i en ny fas, det som blivit fel måste rättas till. Kvinnornas löner måste höjas för att bli likvärdiga med männens. Lärarnas löner måste höjas och arbetsuppgifterna ses över, det blir till att riva upp och försöka lappa ihop någonting nytt. Vad det kommer att kosta kan ingen svara på, inte heller vem eller vilka som ska hålla i trådarna.

Om det är en segdragen lågkonjunktur vi hamnat i, sätter det våra politiska makthavare i en brydsam situation. Det är inte bara staten som hamnar i kläm, utan även kommuner och landsting. Det går inte att göra kortsiktiga besparingar, det måste rensas bort framtida kostnader. Någonting som setts som politiskt omöjligt kanske måste till, att många politiskt skapade jobb måste försvinna.

Utan läkare, sjuksköterskor, lärare och hantverkare av alla de slag, stannar vårt land. Anledningen till att det vid nedskärningar inom de offentliga verksamheterna aldrig berört politiker, måste bero på att politikerna själva är med och beslutar. Knappast någon med ett politiskt uppdrag skulle förorda att deras jobb kan tas bort. Ändå skulle det inte innebära några skadeverkningar för invånarna. Verksamheterna skulle fungera i alla fall.

Det för tankarna till det knasiga resonemanget om vilka som ska ses som nyttiga eller onyttiga för vårt välfärdssamhälles fortlevnad. Visserligen utför en del verksamheter ett arbete för invånarnas bästa, men det betalar invånarna för genom sina skatter. Tyvärr dras dessa offentliga verksamheterna med ett dyrbart överhäng (de politiskt tillsatta), som urholkar de pengar som behövs till verksamheterna.

Det är dags att trappan städas uppifrån, för att få rätsida på vårt land.

Vet någon hur illa ställt det är med vårt lands ekonomi?

Det enda positiva just nu är att värmen tycks ha kommit. Om den blir kvar resten av sommaren är vi lyckligt ovetande om, det gäller att ta dagarna som de kommer. Planerar man för långt framåt, blir det sällan som man tänkt sig, det borde våra politiker tänka på.

Att sätta sprätt på pengar man inte vet finns inom ett år, måste anses som minst korkat. Tre månader kvar till valet och partierna bjuder över varandra, hur de ska sätta sprätt på invånarnas skattepengar. För mig är det skrämmande att höra vad de olika partierna har att säga, hur ska det då inte vara för de unga. Osäkerheten vad som kommer att hända de närmaste åren skapar oro.

Att politiker lovar pengar till ditt och datt är folk vana vid. Men de politiska partiernas största misstag är att de förslag som läggs fram, inte har någon förankring hos den breda massan av invånarna. Det är bara en liten klick som jublar, resten känner sig överkörda. Det som i nuläget ser ut att bli största parti, har bara runt trettio procent av sympatisörer. Hur en stabil regering ska kunna bildas ser i nuläget hopplöst ut.

Man kan förstå invånarnas tveksamhet vilket parti de ska rösta på, de har ju sett att politiker egentligen inte kan uträtta så mycket. De politiska partierna känns på något sätt som grupperingar som idkar inbördes beundran. Duktiga debattörer och retoriker hyllas och beundras, men när det kommer till kritan visar det sig bara vara ett välsmort munläder.

Att utföra det som lovas fordrar en otroligt vältrimmad stab som vet exakt vad och hur det ska göras. Det krävs inte bara en lång planering samt konsekvensanalyser, utan också skickliga organisatörer, någonting som ofta förbises av partierna. Det finns ingen återväxt av unga välutbildade, de som provat på politiken har snabbt hoppat av.

En fråga som dyker upp i huvudet när man hör vad partierna tänker göra,  är varifrån pengarna ska tas. En satsning på utbyggnad av tunnelbanan kanske kan locka väljare i Fjollträsk, men knappast ute i landet. Ett av de dummaste jag hört hittills under veckan, var att alla bönder längs ostkusten ska gå över till ekologisk odling för att rädda Östersjön.

För att rädda Östersjön krävs att även de länder som ligger på andra sidan gör samma sak. Att vi löser ett lokalt problem, är inte samma sa som att hela problemet är löst. Den som tror det är minst sagt naiv. Om så MP får igenom alla sina krav, är det som att torka bort en flugskit från ett panoramafönster.

Socialdemokraterna fortsätter trampa på i ullstrumporna, det partiet skulle behöva en rejäl utrensning av gamla stofiler som drömmer om hur det en gång var. Man vinner inga val på att säga: Det var en gång ... Jodå, partiet gjorde många bra saker en gång i tiden, men det var länge sedan.

I många kommuner styrda av Socialdemokraterna finns det inpräntat att företagare är skurkar som försöker lura staten och kommunerna på skattepengar. Det är i dessa kommuner man kan hitta den högsta arbetslösheten och nyföretagande enbart i form av enmans- eller fåmansföretag.

Det är också på de platserna det forna stora partiet anser sig vara det enda som kan ha hand om makten. På de platserna ser man också dyrbara monument uppförda med skattebetalarnas pengar. Det är på de platserna de makthavande är livrädda att andra ska ta över makten och gräva i alla misstag som gjorts. Det är dags att Socialdemokraterna blir ett modernt parti i takt med verkligheten.

Under tiden jag har suttit och skrivit, stod det klart för mig varför jag inte lägger någon röst på något parti. Det finns helt enkelt inget parti som ser till invånarnas bästa. Vad det handlar om är bara vilken som ska få vara Herre på täppan och bestämma.

Allt tal om att soffliggare ger fördelar för den ena eller andra sidan är rent skitprat. Röstskolk ska ses för vad det är, en misstro mot vårt politiskt styrda samhälle. De som vägrar rösta har tagit ställning mot alla partier. Valet avgörs av de som röstar, ingen annan. Hur de röstar beror helt och hållet på vad de förväntar sig att få ut av det hela. Var och en sig själv närmast.

Nåja, det enda vi behöver oroa oss för, är hur snabbt den tekniska utvecklingen kommer att förändra vår värld. Under många år har de styrande montera ner det som en gång byggdes upp, men hur kommer det nya att se ut och fungera? Och vad ska alla människor göra, om de flesta yrken försvinner och en elit ska sköta det som behöver göras av mänsklig hand? Enligt många experter är det vad vi kan vänta oss.

Nu erkänner till och med Borg att han varit lite för optimistisk, det kan ta ytterligare några år innan det börjar röra på sig. Lite väl sent att komma med det budskapet, inte minst för partierna som nu tvingas titta på hur mycket skatter kan höjas utan att det blir ett ramaskri. Men det är klart, det är ju faktiskt bara en önskelista de presenterat väljarna, något löfte har inte givits. Först måste de få en chans att titta i kassakistan vad den innehåller, vilket skapar ett stort frågetecken. Vet någon hur illa ställt det är med vårt lands ekonomi?

Att brinna för någonting ska ses som ett kall.

Att vissa yrken är dåligt betalda, kan bero på missuppfattningen hos våra politiker, att de anses vara ett kall. De som valt att utbilda sig till sjuksköterska eller lärare, har gjort det på grund av ett brinnande intresse för det yrke de valt. Med andra ord ska dessa personer vara tacksamma över, att få utöva det yrke som ligger dem varmt om hjärtat.

Så kan det ha varit en gång i tiden, men då var lärarna också respekterade, till och med av politiker som drillats genom ordning och reda i klassrummen. De som ägnade sig åt politiken för länge sedan, brann verkligen för att förändra vårt samhälle till det bättre. Inte undra på, eftersom de dåliga tiderna fanns i färskt minne.

De flesta politiker var då vanliga arbetare med sexårig folkskola, som efter bästa förmåga försökte styra vårt land. eftersom det var arbetarklassen som styrde vårt samhälle med förkrossande majoritet. Folkhemmet skulle skapas och massvis med lojala partikamrater fick förtroendeuppdrag för att förvalta invånarnas skattepengar.

Visst var det en önskedröm och många trodde verkligen på ett samhälle där invånarna togs om hand från vaggan till graven. Men redan på femtiotalet var många av de krigshärjade länderna ikapp och förbi, landets glansdagar var över. En enorm organisation hade byggts upp för någonting som aldrig kunde bli verklighet. Det var ett problem för de styrande, det stod mellan att skrota den apparat som Ofta med hjälp av Bondeförbundets Gunnar Hedlund, en listig räv.

Politikernas dåliga utbildning började ses som ett hot, vilket antagligen var anledningen till, att skolan ändrades drastiskt i slutet på sextiotalet. Första hälften av sjuttiotalet då allt som skedde handlade om politik, spårade skolan ur och fick benämningen flumskola, vars resultat vi ser i dag. Hur reparerar man en så långvarig försummelse av elevernas kunskaper?

Efter kommunaliseringen på nittiotalet, började det verkligen gå utför med skolan. Ingen ägnade en tanke åt vad det kommunala ansvaret kunde ställa till med för landet och våra ungdomars framtid. Ungdomsarbetslösheten löstes med förlängd skolgång, de flesta skulle kunna få en gymnasieexamen. Att allt fler ungdomar kämpade med läs- och skrivsvårigheter sopades under mattan.

Naturligtvis sågs skolan av kommunerna som en kostnad. Det fanns inga öronmärkta pengar för barnens skolundervisning, det bakades ihop med kommunernas övriga ekonomi. Kommunpolitiker har säkert gjort vad de trott vara bäst, vilket visat sig varit alldeles fel.

Ytterst ansvariga har politiker på olika nivåer varit. Just ansvaret har förts fram till försvar av politikers höga löner, men också på hur svårt det är att av skilda anledningar avgå från sina uppdrag. Vad ska exempelvis ett före detta kommunalråd utan några dokumenterade kunskaper göra, för att kunna behålla sin invanda levnadsstandard? Samma sak med riksdagsmän.

I vår moderna tid måste alla ha en skälig inkomst för att kunna överleva. Sett med allmänhetens ögon är sjuksköterska och lärare viktigare än politiker, om de strejkar stannar allting upp. Om politiker inte finns på sin post, fungerar det i alla fall. Någon kvalificerad anställd tar då över ansvaret. För mig betyder det att den  argumentation politikerna använt sig av, inte är trovärdig

Massvis med politiker bedyrar att de brinner för att ändra vårt samhälle till det bättre. Man ska alltså se det som att vad de politiskt aktiva sysslar med, i själva verket är ett kall. Att det för många blivit ett yrke för livet, bidrar till att vårt land för varje år kommit på efterkälken.  

Läste för en stund sedan att Riksbanken sänkt reproräntan. Anledningen sägs vara utebliven inflation. Undra hur regeringen satt press på Riksbankens ledamöter, klokt är det i alla fall inte. Omedelbart efter beskedet sjönk den stolta svenska kronan och svenska folket kan se fram emot höjda priser på det mesta. Man brukar säga dummare än tåget, men det är dags att jämföra med någonting annat. Varför inte politiker?

Dumhet måste börja ses som en folksjukdom.

Alldeles nyss kom en åskknall, nu väntar jag bara på en regnskur. Men förhoppningsvis ska det nu bli ett par dagar med sol och värme i slutet av veckan. Om inte någonting oförutsett inträffar, förstås. Det är mycket man inte kan förutse, därför gäller det att ha någonting i bakfickan att ta till. Det är ju så att om man ställer för stora förhoppningar på någonting, är det lätt att bli besviken.

De flesta har säkert  hört att livet kan liknas vid en tumstock som är en meter lång. Ja, den som är realist inser att man bör titta på hur långt man har kvar till åttio centimeter. Den korta biten mellan sextiofem och åttio centimeter är vad en pensionär kan förvänta sig ha kvar av livet, men så mycket att ta igen efter ett långt arbetsliv.

Annat blir det framöver då arbetslivet kortats av betänkligt. De flesta kommer vid nuvarande ålder för pension att bara ha arbetat runt drygt trettio år. På det sätt den moderna människan lever, kommer knappast medelåldern att öka. Därför måste en höjning av pensionsåldern ses som ett sätt att slippa betala ut pensioner genom att förkorta livslängden.

Många gånger har jag hört att kroppsarbete har ingen dött av. Det kan så vara, men precis som psyket tar stryk av stress och alla krav som ställs på invånarna, tar också kroppen stryk. Inte minst inom vårdyrken är förslitningsskadorna ett problem. Vem är ansvarig för dessa människors försämrade livskvalitet?

De flesta sjukskrivningarna i nuläget tycks ändå vara psykiskt relaterade. Vad som hänt är att den mänskliga datorcentralen blivit överhettad och lagt av hos en stor del av landets invånare. Tidigare kallades det här för utbränd, de som drabbades hade bränt sitt ljus i bägge ändar.

I vårt land ansåg de då styrande i början av nittiotalet, att de psykiatriska avdelningarna  var någonting helt onödigt som bara kostade pengar. Det i sin tur förde med sig att psykvården mer eller mindre avvecklades. Det förödande resultatet har vi sett de senaste åren i form av vansinnesdåd och självmord.

En modern historiebok om de politiska misstag som gjorts i vårt land de senaste femtio åren, skulle göra boken tjockare än Svea Rikes Lag. Enbart vårt lands historia de senaste tio åren skulle bli en minst sagt diger lunta. Att det aldrig kommer att tillåtas att någonting sådant skrivs, bevisar bara hur illa svenska folket har behandlats under åren.

Jag minns att Göran Greider för några år sedan ifrågasatte om medelklassen blivit dummare. Ser man till hur undervisningen legat för fäfot sedan slutet på sextiotalet, är det inte alls konstigt. Men en stor del av landets medelklass (om man ser till lönen) består av människor med politiska uppdrag. Många av dessa har ingen högre utbildning, utan gått den långa vägen.

 Om en beslutsfattande församling till största delen består av människor som inte fattar vad de är med och beslutar om, är det förödande för invånarna. Det har säkert fåtalet förståndiga insett och för att skydda det politiska styret, skapat sammanhållning över partigränserna. Om inte den sammanhållningen finns, faller hela det under många år uppbyggda säkerhetsnätet.

Sedan ett svart får kommit in i bilden, har osäkerheten spridit sig inom de politiska leden. Tydligen stör SD bilden av vårt hopdiktade fantastiska välfärdslandet. Ett parti som ifrågasätter om vårt lilla land verkligen har råd med att vara den barmhärtiga samariten, på bekostnad av det invånarna betalar skatter för att få utfört. Det borde ju bemötas genom att överbevisa SD och dess sympatisörer, inte smutskasta och beskylla dem för att vara rasister.

När inte så sker ökas misstroendet ytterligare mot vad de styrande håller på med. Nu har nerverna verkligen kommit i dallring när F! tycks vara på väg att klara spärren. Det partiet har tagit tydlig ställning mot rasism, men idkar själv samma sak mot sina motståndare. Nåja, Åkesson är en sak, men Schyman är det inte många som rår på i en debatt.  

Vad man kan lära sig av det, är att det alltid kommer att finnas människor, som propagerar för sig själva eller ett parti och säger att vi alla sitter i samma båt. Att de som tror på den personen sedan tvingas ro i den riktning personen säger trots att det pekar alldeles åt helsike, är ju vad som händer titt som tätt.

Slutsatsen man kan dra av det här är att inte bara medelklassen blivit dummare, det är att dumhet måste börja ses som en folksjukdom. Att jag ödslar tid på att skriva ner mina funderingar, styrker mitt eget påstående. Det är dumt att slösa bort dyrbar tid, den måste tas tillvara på bästa sätt. Förhoppningsvis har jag blivit klokare genom mina funderingar och tänker efter före, innan jag gör någonting. Det borde alla göra.

Bygger man sandslott så ...

Det börjar bli tjatigt att sitta ner och skriva istället för att kunna ta en promenad. Om det har med åldern att göra vet jag inte, men den råa kylan får hela kroppen att stelna. Det gör blodet i ådrorna också, när man hör de politiska partiernas företrädare berätta sina sagor. 

I vårt land har det under många år funnits en politisk sandlåda, där inga andra får vara med och leka. Åsikter om de sandslott som byggs i sandlådan, avfärdas med att här bestämmer vi. Den som inte är politiskt aktiv ska inte heller kritisera.

Nu börjar de som lekt i den gamla sandlådan under många år inse, att det inte längre är en säker plats. Sandslotten riskerar att raseras och skiten som finns under kommer i dagen. Det har inte varit så viktigt att göra vad som lovats, nya idéer om hur man bygger upp någonting har dykt upp med jämna mellanrum. Tyvärr ingenting hållbart, men i alla fall.

Plötsligt ser den skyddande tillvaron inte längre lika säker ut. Förmåner och pensioner har hamnat under lupp, det får inte finnas gräddfiler i ett demokratiskt land. Nya partier är på väg att göra de tidigare stora partierna till ett i mängden, det gäller att ha någonting att falla tillbaka på.

För många som satsat både fritid och familjer för att klättra på den politiska karriärstegen, måste det som nu sker vara en tankeställare. Alla broar är brända, det finns ingen återvändo. Alla uppoffringar har gjorts för egen skull, utan en tanke på hur det har påverkat andra.

Kanske är det just där vi hittar anledningen till den förvandling de politiska partierna står inför. Den nya tidens politiker har omedvetet fått invånarna att tänka på sig själva och hur de vill ha det. Allt fler har insett att de för att kunna överleva, måste förlita sig till den egna förmågan. Det har i sin tur skapat ett egoistiskt samhälle som lämnar många utanför samhällsgemenskapen.

När inte längre grundpelarna i vårt samhälle fungerar som de ska göra, drabbar det beslutsfattarna. Politiker möts av öppen misstro mot vad de egentligen kan uträtta, det synbara resultatet är förödande dåligt. Miljötänkandet har fördyrat för både företag och människor, men ändå inte kunnat påverka klimatet.

Nu börjar forskare och auktoriteter blanda sig i miljödebatten och anser att det hela är en enda stor bluff. Att simulera fram ett framtida klimathot med hjälp av några års statistik, är som att spå vädret för två månader framåt med träffsäkert resultat. Människan är så skapad att den måste se för att bli överbevisad, just nu ser människan hot som är betydligt värre än kommande naturkatastrofer.

Varma och kalla perioder har alltid drabbat vår lilla planet. Istället för en global uppvärmning kanske vi nu är på väg in i en kall period. De fanatiska miljövännerna kommer att beskyllas för att gjort större skada än nytta. Det är inte lätt att predika om någonting, som kräver att människorna kan se resultatet.

Nåja, alla de gamla etablerade partierna har varit medskyldiga i den samhällsförändring, som gynnar en del och missgynnar andra. Största misstaget har varit att klassa arbetslösa och sjuka människor som inte värda någonting i myndigheternas ögon. Att dessa människor i dag vill visa att det är de i alla fall finns till, kan få oanade konsekvenser.

De senaste åren har inte minst Moderaterna väntat på effekter av alla de pengar som pytsats ut. Istället har bakslagen kommit slag i slag, folk har inte blivit friskare utan tvärtom. Ny jobb lyser med sin frånvaro och våra exportindustrier går på sparlåga. Anledningen är enkel, konkurrensen är mördande och lågkonjunkturen verkar ha bitit sig fast.

Lite till mans börjar det funderas över vad som kommer att hända framöver. Det som blivit fel måste rättas till, vilket kommer att kosta en massa miljarder. Naturligtvis är det invånarnas ansvar att betala, det är så det alltid fungerat. Någonting katastrofalt kommer att hända, men det har ingenting med vår miljö att göra. Förhoppningsvis kommer alla att drabbas lika.