Det som händer skrämmer mig.

Vår värld är inte längre vad den var en gång. Inte människorna heller, för den delen. Den tekniska utvecklingen verkar inte fungera som det var tänkt, eller så var det ingen som tänkte på konsekvenserna. Tekniska hjälpmedel trodde säkert de som utvecklat de fantastiska robotarna och datorstyrda maskinerna skulle avlasta människan. Men så har det inte blivit – än så länge. Istället pressas människan att jobba både mera och hårdare.

När ATP skrotades, saknades kunskap om hur det nya pensionssystemet skulle fungera. Att det blev helt fel kan kanske skyllas på att det var ett hafsverk som inte var genomtänkt. Men ingen kunde vid det tillfället ens ana, hur fruktansvärt fel det skulle bli. Nu måste hela pensionssystemet ses över, annars kan vi vänta oss en revolution, när pensionerna inte ens kommer att räcka till hyran.

Att lappa och laga nuvarande pensionssystem går inte, ett helt nytt skulle ta alldeles för lång tid att införa och troligtvis innebära kaos. Det bäddar för att vi kommer att se någonting som i dag ses som okonventionellt, att alla måste förses med en grundinkomst som täcker utgifterna för att leva. Det skulle spara in på den enorma och tröga administrationen som hotar kväva landet.

Det finns många faktorer som pekar på att människorna börjat fått nog.  Nyblivna pensionärer känner sig grundlurade, det måste till ett minimibelopp när det gäller pensioner som åtminstone tangerar EU:s fattigdomsgräns. I vårt land lever hundratusentals människor långt under den gränsen. Det är de fattiga som kommer att vara tungan på vågen vid nästa val, de smulor som nu ska delas ut kommer knappast att göra dem mätta.

 Historien upprepar sig även om formerna för upprepningarna förändras med tiden. Men anledningen till att historien upprepas sägs bero på att när ekonomin börjar svaja, blir det krigsledarna som tar över. Det spelar ingen roll om det gäller diktatorer, fascism, kommunism eller demokrati, det finns alltid anledningar för till och med religioner att starta krig. Anledningen är enkel att förstå, det gäller att döda och förstöra. Sätta skräck i människorna som då lättare kan styras..

Men människorna bakom dessa förstörelsekrig är svårare att förstå sig på. När segern är vunnen återgår de till det normala. Kapitalister som legat lågt tittar åter fram med ett glatt: Här är jag igen. Nya pengar kommer att strömma in genom återuppbyggnad av det som förstörts, alla övriga får börja om från noll.

De här tankarna dyker upp tack vare den hotbild vi nu kan se. Överproduktion av många varor har gjort konkurrensen mördande, konsumtionen kan inte hålla jämn takt med det som produceras. Arbetslösheten som en gång fungerade som en reglerare av inflationen, fungerar inte alls längre. Ingen blir klok på varför inte inflationsmekanismen inte fungerat senaste åren, efter samma principer och teorier som tidigare.

Det var länge sedan nya ekonomiska teorier såg dagens ljus, regeringar och riksbanker följer fortfarande gamla teorier. Det enda som inte följt gamla teorier är införandet av minusränta, det såg de gamla ekonomerna som en omöjlighet. Det enda minusräntan orsakat kan liknas vid konstgjord andning, det håller liv i någonting som annars skulle ha dött.

Förklaringen till det komplicerade samhället, beror kanske på att både samhällen och människorna förändrats, att klyftan mellan rik och fattig växt på ett oroande sätt. När ekonomiska experter avlönade av mycket rika kunder, börjar tala om att pengarna måste fördelas mer rättvist, förstår man hur allvarlig situationen är.

Det är inte de rika som spenderar sina pengar, de investerar dem. Gruppen fattiga är med andra ord haken i konsumtionens fortlevnad. De fattiga har inte råd att konsumera mer än det absolut nödvändigaste, de som har en någorlunda hög inkomst har blivit försiktigare. Mättnaden hos de köpstarka kan bero på att de upplever det som att den tekniska utvecklingen, gått alldeles för snabbt. Samtidigt har investerarna pressat producenter till en gräns som börjar bli ohållbar.

Vad som är första tanken i ett sådant läge är, att allt måste nollställas. Om det sker genom krig och förstörelse är likgiltigt för de i dag enormt rika, det är pengarna som räknas. Den fräna ordväxlingen mellan två komplett galna ledare är oroande. I Nordkoreas fall en maktgalen diktator som är berusad av makten, i Amerikas fall en president som tror han gör teveprogram och är fixerad vid tittarsiffror.

Men trots allt har Amerika ett ess i rockärmen, en gemensam aktion av Republikaner och Demokrater kan avsätta Trump, med hänvisning till att han är en fara för landets säkerhet. Frågan är inte om det kommer att ske, utan när. Det skulle gjuta olja på vågorna och öppna upp för en fredlig lösning med Nordkorea. Amerika har inte råd att skaffa sig fiender i ett läge där Putin kan utnyttja situationen. Med en president som trampar de flesta länders regeringar på tårna, får landet allt svårare att mötas med respekt.

Vårt land har gamla anor som ett krigförande folk, men i takt med att pengarna behövts till politiska reformer, kan vi numera inte ens försvara oss vid ett angrepp. Skulle inte förvåna om det finns fler befäl och administratörer inom försvaret, än soldater som kan försvara oss. Innan ens en mobilisering skulle blåsas igång, skulle landet vara intaget av främmande makt.

Det som nu händer skulle ju inte kunna hända. Ändå har spänningen mellan länder ökat ute i världen under de senaste tio åren. Allt har blivit så komplicerat att våld måste mötas med våld. Våra politiker tror att det går att vända den andra kinden till, men så fungerar det inte. Vi är på väg mot en tid då öga för öga tand för tand gäller och det skrämmer i alla fall mig.

Våra politiker har all anledning att rodna.

Våra politiker är en sorglig blandning fastlåsta i svunna tiders ideologier, omställningen från industrisamhället har inte slagit igenom inom politiken. Alla partier tycka vara överens om att inte överge den Svenska modellen. Och tacka fan för det, den har skapat en skyddad verkstad där de kan bestämma till och med sina egna löner. Ja, via lojala partiarbetare som satts på poster som kan komma med de förslagen, naturligtvis. Det är lite som att kliar du min rygg, kliar jag din.

Men har verkligen de förtroendevalda invånarnas bästa för ögonen, eller tänker de i första hand på sig själva? När skatterna höjs i vårt land är det för att staten ska få mera pengar att fördela, ett måste för att imponera på väljarna och eventuellt locka till sig sympatisörer. På andra ställen i världen höjs skatter för att de sämst ställda ska ha råd att handla mat. På de Kanariska öarna höjdes sprit och tobaksskatten och momsen på mat och basvaror sänktes. På sätt och vis kan man kalla det fördelningspolitik, mat måste alla ha men sprit och tobak är en fråga om egna prioriteringar.

Naturligtvis ska det vara lägsta möjliga skatt på det alla behöver, det gynnar inte minst de sämst ställda grupperna och ger ett rättvisare samhälle. Det finns många små detaljer våra politiker borde titta närmare på, inte minst vad som kan skapa ett rättvisare samhälle.

Minns när det så vackert talades om skatt efter förmåga, men i takt med ökade löner för förtroendevalda dras alla över en kam. Ja, inte alla, för pensionärerna och de med sjukbidrag betalar  högre skatt än de som arbetar. Sjukbidrag förresten, det ska heta sjukpensionär (trots omprövning vart tredje år) eftersom det inte är fråga om ett bidrag, utan utbetalning från sjukförsäkringen alla betalar in till. Nu ska de sämst ställda pensionärerna få en liten skattelättnad, men de pengarna äts snabbt upp av stigande priser. Men de som drabbats av sjukdom har åter glömts bort, eller är det medvetet för att försöka tvinga tillbaka de sjuka i arbete?

När skatterna nu ska fasas ut för att ta bort skillnaden, är det ingenting som görs omedelbart, men om nuvarande regering får sitta kvar, är det tänkt att det ska ske tvåtusentjugo. Vid en valförlust har de då ett slagträ mot tillträdande regering. Men många äldre kommer att bli blåsta på vad de behöver nu, eftersom de kanske inte lever den dagen. Det här har gjort att många äldre säger, att de inte ska rösta nästa år, om de lever.

Bortfallet av de gamla trogna väljarna blir alltmer bekymmersamt för de gamla partierna. Varje valrörelse är som att höra operetten Annie Get Your Gun, eftersom partiledarna i munnen på varandra säger: Allt du kan göra kan jag göra bättre. I och för sig inga omöjliga löften, eftersom vem som helst kan bättre än vad de så kallade folkvalda kan och har uträttat för invånarna. Locka nya sympatisörer gör det knappast, för de gamla är alla löften som det gamla nöjesprogrammet: Har du hört den förut.

Utan att själva vara medvetna om det har vårt politiska system skapat korruption, det finns en vänskapskorruption som aldrig kan bortförklaras. Det här har funnits så länge att dagens politiker inte uppfattar det som vänskapskorruption, det har ju skett i alla tider. När skandaler nu uppdagas visar det sig att de flesta som upptäcks med byxorna nere har ett politiskt förflutet. Det är ingen väl bevarad hemlighet att avdankade politiker blir landshövdingar, generaldirektörer  och chefer av olika slag.

Våra skattefinansierade offentliga verksamheter och statliga verk, har blivit maskineriet i det politiskt skapade kontrollsamhället. De som har makten måste till varje pris visa upp resultat och då kan det bli så att verksamheter pressas att visa upp snygga siffror. Arbetsförmedlingen har under åren använts till att snygga till arbetslöshetssiffrorna, men det mest ruttna är hur Försäkringskassan använts för att snygga till sjukfrånvaron.

Den förbättrade statistiken beror på att många nekas sjukersättning trots läkarintyg. Det är en omänsklig behandling som försiggår inom Försäkringskassan, både mot de anställda och de invånare som drabbas av de nya strängare reglerna. Den politiker som inte inser det vansinniga i att en verksamhet som är till för invånarna istället används mot dem, ska inte heller vara förtroendevald utan arbetslös.

Nuvarande regering slår sig för bröstet och jublar över hur ekonomin överträffar alla förväntningar. För inte så länge sedan vara ladorna tomma, nu är de överfulla. Det bevisar att saker händer som inte kunnat förutses, men som ändå måste tas med i beräkningarna. När nu miljarderna fördelas är det flera saker som inte är en engångskostnad, de kommer att hänga med även vid sämre tider. Och sämre tider kan komma lika snabbt, som den ekonomiska uppgången för vårt land.

En dag kommer det att utses syndabockar för att vårt land hamnat i utförsbacken. När pengarna börjar tryta kommer inte bara jobbskatteavdraget att försvinna, vår enorma byråkrati kommer att hamna under lupp. Den politiska väg vårt lands ledande valt under många år har lämnat brända broar efter sig, det finns ingen väg tillbaka.  Det sorgliga för vår del är att vi inte vet om den väg som valts når ända fram.

Finns det något sätt vi kan gardera oss mot att vårt samhälle faller sönder och samman? Jag har inget förtroende för politiska lösningar, det blir invånarna som kommer att tvinga fram en lösning. Det har skapats ett samhälle allt färre vill ha och detta sprids som en präriebrand bland de människor som börjat inse att vi inte är ett välfärdsland. Tvärtom finns så många som lever under EU:s fattigdomsgräns, att våra politiker inte längre kan hantera missnöjet.

Jag håller inte för otroligt att nuvarande regering fram till valet, ställs inför problem som kommer genom yttre åverkan. Det vill säga, vi får en släng av sleven av saker som kommer att hända i vår omvärld. Vapenskrammel från ryskt håll är bara ett orosmoment, vi har även vår skuldbubbla som även den kan påverkas av det som händer i andra länder. Många ekonomer varnar för ännu en finanskris.

Våra politikers ständiga försök att hålla skenet uppe, får mig att tänka på ett citat av någonting Mark Twain skrev en gång: Människan är det enda djur som kan rodna. Och som har anledning att göra det.