söndag 31 december 2017

En fundering i sista minuten.


Vi står inför ett nytt år där osäkerheten om vad som kommer att hända, gör att vi måste inrikta oss på att vad som helst kan hända. Den mall de politiska makthavarna gått efter har visat sig inte alls stämma, de hade inte räknat med att invånarna skulle splittras i grupper som inte passade in i några mallar. När verkligheten blir inblandad visar det sig att teori och praktik är två vitt skilda saker.

Våra politiker tror blint på att insamlad information i form av statistik ska kunna vägleda de beslut som ska fattas. När det nu visar sig att statistik bara visar vad som hänt men inte alls stämmer med det som fortlöpande händer, uppstår en osäkerhet och beslutsångest. De makthavande har sett vad felaktiga beslut kan ställa till med, de är därför numera ute på minerad mark. Minsta felsteg kan göra att de ryker all världens väg.

Ja, det är ju valår nästa år och jag vågar påstå att ett osäkrare val har nog aldrig vårt land upplevt. Glöm alla opinionsundersökningar som kommer att göras, de kommer i alla fall inte att stämma i slutändan. Många av de jag talat med har sagt att de inte kommer att rösta, det finns inget parti som har visioner om ett samhälle de vill ha.

Våra politiker är eniga om att vi måste jobba längre och att fler måste komma i arbete, men allt fler ställer sig tvivlande till att det är genomförbart. En regering kan besluta om hur mycket som helst, men får den folket mot sig faller allt platt till marken. Det är inte mer inkomster för staten, kommunerna och landstingen som är viktigast för landets framtid, det är minskade kostnader för det ständigt svällande överhänget i form av den byråkratiska apparaten.

Alldeles för stor del av invånarnas pengar går till kostnader för politiker, politiskt skapade jobb och statliga verk som inte längre har någon funktion att fylla. Det finns alla de personer som när det ska sparas pengar vänder på alla stenar, men aldrig upptäcker att det är de själva det ska sparas in på och inte det invånarna betalar skatter för att få utfört. Vår enorma byråkratiska kontrollapparat är som en snöboll som satts i rullning, den växer och växer och till slut krossa den allt som kommer i dess väg.

Många ekonomer har varnat för hur instabil vårt lands situation är, med ett alldeles för stort antal offentliganställda som avlönas med skattepengar. Jag har påpekat det många gånger att det som hållit det hela flytande, har varit omflyttning av pengar. Men för varje år har mer och mer pengar tagits från trygghetsförsäkringarna och pensioner, men även de pengar fordonsägarna betalat in vilket i sin tur påverkat underhållet av vägar och järnvägar.

I den tuffa ekonomiska värld vi alla tvingas leva i, försöker människor genom sin partitillhörighet fungera som företagsledare. Det är följden av de lönsamhetskrav många av de offentliga verksamheterna nu har på sig. Ingen förtroendevald har varken utbildning eller kunnande att hantera detta krav, varför man kan anse hela idén som dödfödd. De politiska ledningar som sitter i kommuner och landsting gör därför den ena idiotiska inbesparingen efter den andra, med följden att invånarna drabbas. Om staten anser att verksamheterna ska vara lönsamma, trots att de är skattefinansierade, måste det till kompetenta ledningar bestående av välutbildade personer.

Det här med att löner betalas med skattepengar är verkligen komplicerat, så jag har full förståelse för att det nu finns lönsamhetskrav. Matematiken för det hela är väldigt enkel, från skattepengarna betalas inte bara löner, utan också semesterpengar och sociala avgifter. För enkelhetens skull kan vi räkna med att den skatt som betalas tillbaka på lönerna blir runt fyrtiofem procent.

Det fattas med andra ord runt femtiofem procent som måste täckas upp varje år, det gäller att ständigt hitta på nya skatter och avgifter. Det är anledningen till att vårt land inte haft någon buffert att ta av sedan sjuttiotalet. Vårt land har under alla dessa år tvingats leva ur hand i mun, det vill säga de skatter som löpande kommer in till staten, kommunerna och landstingen.

Det kommer inte att räcka om invånarna orkar jobba längre, vi har redan passerat gränsen då det blivit ohållbart. Det kommer inte att finnas någon annan utväg, än att banta administrationen inom alla offentliga verksamheter. Ingen politiker kunde för runt femtio år sedan ens ana, att löner betalda med skattepengar skulle kunna växa till det enorma belopp det i dag kostar. Det har inte bara blivit fler som avlönas med skattepengar, utan också att lönerna skenat utan vett och sans.

Jag tror att till och med finansministern insett att dansen runt guldkalven snart är över och bävar för vad som skall hända när vi går in i en lågkonjunktur. Precis som Posten missat vad digitaliseringen skulle innebära, har regeringen missbedömt hur snabbt invånarna börjat utnyttja de möjligheter som erbjuds. Handeln över "nätet" väntas öka i rasande takt och butikdöden följer i dess spår.

Våra politiker trodde i sin enfald att tjänstesamhället skulle stabiliseras och ersätta de tynade jobben inom våra stora industrier. Men i takt med att vårt samhälle blivit stressigare, kommer tidsbristen att kompenseras med ändrade köpvanor. Läste att så mycket som tvåhundratusen jobb kan försvinna inom handeln under nästa år. För storstäderna skulle det skapa enorma problem, det är där de stora massorna av butiksanställda finns.

Skulle inte förvåna om vi redan nästa år kan se slutet på det politiskt uppbyggda kontrollsamhället. Alla har sett att det inte fungerar, det är nämligen det kända resultatet när ett land blivit för byråkratiskt. Istället för att styra upp allting, irrar alla runt som yra höns, eftersom ingen tar på sig det övergripande ansvaret.

Man brukar ha en nyårsönskan och min önskan är att hela det politiska etablissemanget tar sitt sociala ansvar och erkänner att de inte klarar av att hantera det nya högteknologiska samhälle som växt fram. Det är dags att det politiska maktsystem vi har, ersätts av kunniga personer som kan organisera och hantera invånarnas pengar. Det skulle definitivt bli billigare än de lager av politiska chefer som tillsätts över anställda chefer. Fördelen skulle också vara att kunniga chefer kan hantera pengar, politiker kan det definitivt inte.

Med det önskar jag alla ett riktigt Gott Nytt År!

lördag 9 december 2017

En skrämmande fundering av en gammal man.


Vi svenskar sägs vara ett beskedligt folk som finner sig i det mesta. Svaret kanske vi fått i samband med alla uppropen på nätet, hotet från de makthavande har funnits under så lång tid att det blivit en vana. Det är först den senaste tiden människor har blivit medvetna om att de blivit skrämda att foga sig i de mest besynnerliga saker. Det är dags att även lägga till trakasserierna från våra makthavare och myndigheter till det bedrövliga som hamnat i rampljuset.

För de som hamnar i Socialkontorens, Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans klor, gäller det nämligen att stå ödmjuk med mössan i hand, precis som för runt hundra år sedan. Det förtäckta hotet är att rätta in er i ledet, annars rasar vårt välfärdssamhälle ihop. Sanningen är att det är det politiska makt- och kontrollsystemet som rasar ihop, men det har säkert de flesta kommit underfund med.

Jag tror inte våra politiker är medvetna om vilket ruttet samhälle som skapats, de lever i en helt annan värld och har helt tappat kontakten med sina väljare. Partistrateger tittar på opinionssiffror och försöker klura ut vad som kan ge politiska poäng, inte vad som är bra för alla invånare. Av den anledningen har landet splittrats i socialgrupper vi en gång indelades i, men även närande och tärande.

Det är inte många som med glädje går till jobbet, vantrivseln är utbredd inom många yrkesgrupper. Den drivkraft som finns att gå till jobbet är pengar, ett måste för att kunna överleva. Ändå är pengarna inte värda någonting om det uppstår brist på varor, vilket kan hända om ett kärnvapenkrig startar. Och risken för ett sådant krig ökar för varje dag.

Nu tror jag inte en atombomb ska slå ner i vårt land, om så sker beror det på att någonting gått riktigt snett. Vilket för all del inte är en omöjlighet, men chansen är liten. Men om Nordkorea verkligen kan nå Amerika med långdistansrobotar och gör allvar av sitt hot, skulle det bli en enorm förödelse i det stora landet i väster och det skulle påverka alla länder. Det skulle i princip betyda att vi får börja om som vi levde före andra världskriget.

Ett kärnvapenkrig skulle få världen att stå stilla ett bra tag och då skulle vi verkligen sättas på prov. Vi kan inte lägga upp ett lager hemma som räcker mer än högst några veckor, i affärerna skulle hyllorna gapa tomma efter bara några dagar. Vi har verkligen satt oss själva på pottkanten genom att ständigt anamma eller snarare tvingas att använda ny teknik för att spara tid. Och visst har utvecklingen gått framåt med rasande fart, men en sak som inte utvecklats i samma takt är människornas utveckling. Det verkar som om förändringarna varit för många och kommit för fort.

Nutidens människor tar sig igenom dagarna utan att tänka, de gör som de blivit tillsagda att göra. Den grupp rika som styr vår värld har totalt missat att ju större de är, desto tyngre faller de. Och faller kommer de förr eller senare att göra, den dag människorna inser att de är många fler och därför mäktigare.

Ett fåtal av de rika har fattat att vår värld drastiskt kommer att förändras, kärnvapenkrig eller inte. De har insett att stigande priser innebär att färre har råd att konsumera. Några av dessa rika har lejt ekonomer som följer upp de försök som görs med att prova på en statlig grundlön utan krav på motprestation. Tanken kan man förstå, ju fler som har pengar att spendera, desto mer bör det gynna dem i slutändan.  

Oron hos de rika beror på att världen över har människorna lånat alldeles för mycket pengar, som pressar deras ekonomiska utrymme att konsumera. De fattiga däremot har knappast pengar till det nödvändigaste, det är där hjälpen måste sättas in, inte skattelättnader för de rika. Men just orättvisa skattesystemet kommer att påskynda den process som redan börjat, det kommer att bli mindre pengar i omlopp. I takt med en oroligare värld kommer de rika att hålla hårdare i pengarna istället för att investera.  

Som alla säkert märkt handlar numera allt om pengar. En penningmaskin bankerna har makten över har skapat miljardvinster, nämligen utlåning av pengar. Bankerna har varit noga med att ha säkerhet för sina lån, men nu börjar det plötsligt handla om osäkra fordringar. Just osäkra fordringar i form av fastigheter eller bostadsrätter är vad som får bankledningar att få sura uppstötningar av oxfilén. 
Kommer nedgången att fortsätta och hur stort kommer raset i så fall att bli?

Det vi nu kan se i storstäder med fallande bostadsrättspriser är antagligen bara början. Priserna har styrts av tillgång och efterfrågan, men amorteringskravet har gjort att det nu handlar om invånarnas ekonomi. Alldeles för få har pengar till att betala de priser som begärs.

När en vara blir för dyr säljs den inte, är en gammal regel som visat sig vara tillförlitlig. När det händer startar det en reaktion som är svår att stoppa och kan då ge Kronofogdemyndighetens personal gråa hår. Följden kan nämligen bli personliga konkurser till följd av att lägenheter tvingas säljas med förlust. Visserligen en avdragsgill förlust så att skatten minskar, men det ger knappast någon tröst om den resterande skulden till banken är på flera hundra tusen kronor som måste betalas.

Det här kan innebära att staten, kommunerna och landstingen också står som förlorare. Det är betydande förväntade skatteintäkter som kan gå upp i rök. Det jag här målat upp har knappast våra makthavande politiker ägnat en tanke, ändå var det vad som hände i vårt land på åttiotalet. En tid då boräntorna steg till runt tjugo procent. Så visst kan det jag skrivit ovan hända. Det ledde så småningom fram till den beryktade saneringen av landets och bankernas urusla ekonomier i början på nittiotalet.

Än så länge håller sig villapriserna någorlunda stabila, men ett prisras skulle innebära stora problem för staten, genom att taxeringsvärdena måste skrivas ner. En omständlig procedur som verkligen kan skapa irritation hos fastighetsägarna. Enklaste sättet blir då att kassera nuvarande beskattning av fastigheter och presentera ett helt nytt som är rättvisare än dagens.

Att jag tagit upp det här beror på att våra politiker, aldrig kommer att varna invånarna för vad som kan hända. De kanske inte ens är medvetna om vad det kommer att innebära för deras del. Men en kris som den jag målat upp, skulle innebära enorma förändringar inom de offentliga verksamheterna, inte  minst för de politiska ledningarna. Det kan nämligen innebära att det inte finns pengar till deras löner.

Hoppas jag skrämt upp er som läser det här, kanske tillräckligt för att tänka efter hur ni själva kan skydda er. Eller varför inte att tänka över hur ni vill att ett framtida samhälle ska se ut och att leva i. För det är invånarna som tvingas ta hand om resterna eller snarare ruinerna och bygga upp vårt samhälle igen om någonting händer. Det jag skrivit kan nämligen mycket väl hända inom en mycket snar framtid.

fredag 1 december 2017

Politikers dilemma är att vilja men inte kunna.


Det politiskt skapade kontrollsamhället börjar nu mer och mer ifrågasättas, det har ingenting med demokrati att göra. De verksamheter som skatter byggt upp för att ta hand om invånarna, fungerar nu som verktyg och påtryckningsmedel för staten. Försäkringskassans uppgift är inte att göra bedömningar av sjukintyg och förkasta läkares diagnoser, de är till för att betala ut de försäkringspengar som betalas in.

Vantrivsel på jobbet av skilda anledningar nöter på människorna, de upplever det som ett tvång att gå till jobbet. Många plågar sig dag ut och dag in för att inte kollegerna ska gå på knäna. De som inte längre orkar känner sig som svikare, det är ju vad de politiska budskapet går ut på. Alla måste dra sitt strå till stacken, annars ...

Efter andra världskriget var solidaritet en självklarhet, alla hade minnen av trettiotalets massarbetslöshet och fattigdom. Vårt land var ett av få som undgick krigets fasor och förödelse. Ingen behövde gå arbetslös, till och med hemmafruar lockades gå ut i arbetslivet. Så här i efterhand kan man säga att det inte var politiska beslut som skapade bättre levnadsförhållanden för invånarna, det var invånarna själva som skapade dem genom hårt arbete.

Tvärtom bäddade politiska beslut för devalvering av den svenska kronan, lönehöjningar som åts upp av höjda skatter som fyllde plånboken med luft. Vårt land har i flera omgångar levt över sina tillgångar och invånarna har fått räta upp det hela. Den nystart som alla trodde var möjlig vid saneringen av staten och bankernas urusla ekonomier, har visat sig vara förödande för landet.

Har försökt dra mig till minnes om våra politiska makthavare gjort någonting bra under åren sedan andra världskriget, men kommit fram till att det mest slösats med invånarnas skattepengar. Vår byråkrati har svällt ut till en koloss på lerfötter, alla uppkomna problem har försökt lösas genom höjda skatter och ytterligare administration. Ingen politiker har tänkt på att deras löner betalas med invånarnas skattepengar.

Moderaterna har alltid varit emot bidrag, någonting som regeringar under åren kallat reformer. I själva verket har bidrag varit en nödvändighet för många människor att ha tak över huvudet eller mat på bordet. En mycket stor grupp i vårt land har levt under knappa förhållanden under årtionden. En stor del av "bidragstagarna" fanns inom låglöneyrken, som vid varje val  lovades höjda löner.

Om någonting ska klandras för att vi aldrig fått rätsida på de orättvisa löneförhållandena, är det den svenska modellen. Två procent lönepåslag ger alltid den med lägsta lönen lägre löneförhöjning och mer till de som tjänar mer. Varför både fack och politiker är så fixerade vid procent istället för att fördela en pott efter behov är för mig obegripligt.  

I takt med att det blivit allt dyrare att styra vårt land, har de politiska makthavarna tvingats gå över gränsen för vad som kan anses vara lagligt för att få fram pengar. Anledningen är att vårt land blivit alldeles för byråkratiskt och gjort att  administrationen urholkar de pengar invånarna betalar för skola, vård, polisen osv. Med andra ord är det politiskt uppbyggda kontrollsamhället på väg att leda landet in i en svårlöst ekonomisk kris. Det är inte de stora inkomsterna som gör någon rik, det är de små utgifterna.

Trots att vårt land går som tåget just nu, behöver staten pengar. Valfläsket som delas ut är inte en engångskostnad, utan någonting som också påverkar budgetar framöver. Läste att de pensionärer som flytt landet nu ska få en skattehöjning. Socialdemokraterna har alltid försökt utnyttja den svenska avundsjukan, men det är ett tveeggat vapen

Men det kan ju vara så att regeringen befarar att en massa välbärgade pensionärer kommer att fly från vårt land. I de flesta fall kommer knappast fem procent höjning avskräcka, det kommer att kosta betydligt mer att bo kvar i vårt sönderfallande land. För visst kommer det att ske skattehöjningar till dess svenska folket säger ifrån på skarpen.

Det slog mig efter att ha tänkt efter en stund, att många som tvekat att flytta till sol och värme, nu kommer att göra slag i saken. Alarmerande uttalanden från personer som har perspektiv på vårt land, befarar det värsta. Amorteringskravet ses som en beslut taget i panik, det borde oroa alla invånare.
Allt kan hända så snabbt och för många gäller det att rädda det som räddas kan. 

De nyblivna pensionärer som sålt villor och lägenheter för svindlande summor, har en buffert som gör att de kan klara sig i många år i ett varmare klimat. Eftersom de dessutom kan få runt fyra procent i ränta på insatta pengar i en del länder, uppväger det mer än väl den höjning regeringen aviserat.

Kommentarer jag fått ta del av från personer som bor utomlands, lutar det åt att många av dem kommer att röstskolka. De ser ingen anledning att ge legitimitet åt vårt föråldrade politiska maktsystem. Det politiska styrelsesättet har missbrukats genom att trakassera invånarna, istället för att på bästa sätt förvalta skattepengarna.

Det politiska läget i vårt land väcker frågor om minoritetsregeringar verkligen har mandat att fatta beslut. Invånarnas fördelning av rösterna visar att de inte ser något parti de kan lita på att ser till invånarnas intresse i första hand. Hörde en säga att det politiska etablissemanget börjar likna den svenska vargstammen, där det är mycket mer inavel än vad ens vargkramarna kunnat tro. Vad inavel kan innebära vet nog de flesta eftersom det varit känt i alla tider.

Politisk obeslutsamhet och i många fall handlingsförlamning har skadat landet många gånger. En anledning till att det blivit så är vårt styrelsesätt med politiska makthavare. Till största delen består våra politiker av "vanligt" folk, ett tvärsnitt av invånarna, vilket i sin tur betyder att de saknar högre utbildning. Det är kunskaperna som inte räcker till, men det erkänns inte.

Adolphe Monod beskrev det här på ett enkelt sätt. Mellan de stora ting vi inte kan göra och de små vi inte vill göra, är det fara värt att vi gör ingenting. Vi längtar efter att få göra en stor gärning, men mäktar ej av misstro till egen kraft.