Är verkligen människan den intelligentaste varelsen på jorden?

Hör ofta människor säga, att man ska se livet som en meter långt. Ja, det är naturligtvis i bästa fall, i verkliga livet kan man nog säga att åttio centimeter är mera troligt. Vissa människor når inte ens dit, många föds med nitlotter i livets lotteri. Sjukdom slår blint, alla kan drabbas. Kanske ägnar vi det en flyktig tanke, men mest ägnar vi oss åt helt andra saker.

Märkligt nog tvingas vi lära oss olika saker från det vi föds, men ingen lär oss hur vi ska förvalta våra liv. Däremot får vi lära oss att vara goda samhällsmedborgare, det vill säga att genom arbete och därmed betalar skatter för att värna om välfärden. Med andra ord ska vi tänka på andra i första hand och inte oss själva. Tänker man efter, låter det idiotiskt och knappast någonting vi själva skulle komma på.

Med tanke på att livet är ganska kort, borde vi få lära oss, att få ut det mesta av vår tid på jorden. Lediga helger och semester i all ära, men vuxenlivet består till största delen av arbete. För många ensamstående till och med dubbelarbete under många år. Pressen på den moderna människan är näst intill omänsklig.

Även om det ofta tar emot, kämpar vi på. Det är först när pensionsåldern närmar sig, som det planeras för att njuta av det som är kvar av livet. Tyvärr är det som med de drömmar vi hade som unga, men som det inte blev någonting av. Visst finns det många som blir riktigt gamla, men för betydligt fler blir tiden som pensionär kortare än de tänkt sig. Med andra ord finns det inte mycket tid för en pensionär, att göra det de drömt om under de sista åren i arbetslivet.

Därför blir man uppriktigt orolig, när man ser unga människor stressa som om de har eld i baken. Börjar människor redan tidigt att inse att livet är kort, eller tänker de inte alls? Som den moderna människan lever kan dyrbara centimeter på livets måttsticka gå förlorade. Visserligen finns reservdelar för att hålla människor igång, men det kan knappast vara meningen med livet.

Eftersom jag fick växa upp i en tid då barn fortfarande tilläts vara barn, tycker jag synd om alla barn som föds till att leva i ett samhälle där deras liv stakats ut i förväg. Vad som gäller är ju att politiska makthavare, bestämt att alla ska fostras till att bli nyttiga medborgare. Eftersom varje människa är unik med olika förutsättningar, är hela upplägget alldeles åt helsike.

Men som det gjort i alla tider, ändras människornas värderingar om hur de egentligen vill leva. Senaste tiden har jag läst om människor med ekonomiska möjligheter som trappat ner. Men för att ta steget och ändra på sitt liv krävs inte bara pengar utan också mod, det är inte alla som har det. För många krävs inte mod för att ändra på sina liv, det tar ödet hand om istället.

För de som blir arbetslösa exempelvis ställs livet på huvudet, jobbet och en fast inkomst har setts som en självklarhet. Ja, egentligen är det väl vad regeringar också trott och lagt ner all kraft på att skapa nya jobb. Fler i arbete är en garant för välfärden har våra politiker trott och glömt bort att vårda de företag som fortfarande finns kvar.

När politiker talar om välfärd känns det som att ordets betydelse inte har med invånarna att göra. I vårt land är många arbetslösa, sjuka och pensionärer, de lever knappast i välmåga precis. Inte heller är dessa människor speciellt lyckliga. Ser man på landets invånare överlag, kan man inte påstå att medborgarna lever i välstånd. De flesta har så de överlever, men mera är det inte. Återstår då det som våra politiker tagit fasta på, nämligen att välfärd är för det allmännas bästa.

Men vad är det allmännas bästa? Är det att alla invånare måste se till att de offentliga verksamheterna överlever? Eftersom vårt land lever ur hand i mun och de med ett arbete blir allt färre, är lösningen att alla måste jobba längre upp i åren. Om det löser problemet med pensionsutbetalningar, fyller det på problemet med ungdomsarbetslösheten. De unga skulle säkert jobba om de fick en möjlighet till det och då menar jag med riktiga jobb, inte sysselsättningsjobb.

Jag har svårt att se hur det ska vara möjligt att reparera den skada, som orsakats av felaktiga politiska beslut. Inte bara felaktiga beslut, utan också att framtiden tagits ut i förskott, precis på samma sätt som optimistiska fastighetsköpare förlitar sig till stigande priser. Historien upprepar sig alltid brukar man säga, det är bara att Googla på vad som hänt när någon bubbla spruckit i vårt land. Det är inte bara IT-bubblan som spruckit med en smäll, fastigheter är inte någon säker penningplacering när det av någon anledning slår tvärstopp i ekonomin.

Vårt exportberoende land har tvingats förlita sig till att det rullar på i andra länder. Men nu börjar även dragloket Tyskland få känning av det allt kärvare läget i vår globala värld. England fick ett annat problem på halsen och Cameron flög i taket när EU ville ha mera pengar, efter att ha hittat på ett nytt sätt att räkna. Naturligtvis är inte Cameron dummare än att han insett att England knappast kan vara kvar i EU. En majoritet av Engelsmännen kräver ett utträde så fort som möjligt. Ska bli intressant att se hur EU tänker agera, för om de inte viker ner sig, står det inte på förrän unionen blir en medlem fattigare.

Med all den dumhet som florerar i vår värld, kan jag inte annat än citera Francois Marie De Voltaire som skrev: Intelligensen är en kraft till det goda endast i händelse av att den behärskas av ett väl avvägt förstånd. Att det mänskliga förståndet har sina gränser sörjer jag icke över. Det som gör mig förtvivlad är att den mänskliga dumheten icke har några.

Att ha visioner är samma sak som att ha livlig fantasi.

Riksbankens sänkning av reproräntan till 0 procent, visar allvaret i de varningar ingen lyssnat på tidigare. Vid ett klipp på teve märktes tydligt Ingves resignation, nu har Riksbanken gjort sitt, nu är det upp till våra politiker att göra skäl för sina arvoden. Vad som ingen fört fram är att det som nu händer, är ett resultat av att de gamla teorierna visat sig inte stämma i vår moderna värld.

Något egentligt skäl till den drastiska åtgärden har inte getts, annat än att inflationen inte tagit fart trots invånarnas skuldsättning. Vad pengarna gått till, tycks ingen annan än låntagarna veta. Det finns en misstanke om att de nya upplåningar som gjorts, har varit en nödvändig åtgärd för att hålla näsan över ytan. Om det är så, kommer många att tvingas kasta in handduken om ett amorteringstvång klubbas igenom.

Av den anledningen blir det en svettig uppgift för miniregeringen, att samla ihop en majoritet som ställer sig bakom ett amorteringskrav. Enda åtgärden kommer troligen att bli att en utredning tillsätts. Eftersom en utredning kan ta flera år, kanske problemet löser sig självt. Visserligen på ett drastiskt sätt, genom att bostadsbubblan spricker, men då beror det inte på ett politiskt beslut i alla fall. Vi får se hur långt utredningen kommit innan den kan kastas i papperskorgen.

Vår värld har blivit minst sagt komplicerad. Någonting som tycks förbrylla många ekonomer världen över är, att trots de historiskt låga räntorna, förekommer ingen inflation. Vi är alltså inte ensamma om fenomenet. Har läst de mest skiftande förklaringar, eller snarare gissningar om vad det kan bero på. Att ekonomer vaknat först nu är förvånande, problemet har funnits några år.

En sak verkar i alla fall vara säker, dansen runt guldkalven är på väg att vara över för den här gången. Det skapar osäkerhet hos investerare, men också inom ledningarna för de stora företagen, som trott sig sitta ganska säkert i sadeln efter att ha köpt upp konkurrenter. Men så enkelt är det tydligen inte. Det är inte längre pengar som styr världen, det är köparna och den tekniska utvecklingen.

Många skyller det här på de kriser som uppstått lite här och var, den som ligger närmast är Ukraina och Rysslands inblandning. Pengar har varit ett utmärkt sätt att sätta en motståndare på pottkanten, men ju kraftigare ammunition, desto kraftigare rekyl. De ekonomiska sanktionerna mot Ryssland börjar visserligen ge effekt och värdet på rubeln faller som en sten. Men de som satte igång det hela, hade inte tänkt längre än näsan räcker.

Man gör sig inte av med en handelspartner utan att det får följdverkningar. Pengarna flödade i Ryssland och alla ville vara med för att få en bit av kakan. Den kakan ser i nuläget ut att vara uppäten, för att sanktionerna drabbar Putin är en sak, men när det sprids som ringar på vattnet skvalpar det över på alla. När dessutom priset på råolja sjunker, kan man förstå att räknemaskiner och datorer går varma. Vad ända in i helsike är det som händer?

Den vettigaste förklaringen jag läst var, att den snabba teknikutvecklingen har förändrat hela vår värld. Saker som sålts i enorma mängder tidigare, har utmanövrerats av nya tekniker. När inte ens ett så väl inarbetat märke som Canon kan konkurrera med dagens mobiltelefoner, förstår man i alla fall lite av vad som vi kan vänta oss framöver. Hur många av de väl inarbetade traditionella företagen, kommer att finnas kvar om några år?

Vad jag kan förstå är inte förutsägelsen att miljontals jobb kommer att försvinna ett skrämskott, det är blodigt allvar. De nya tekniker som står till buds redan nu, har skakat om de gamla företagen, som inte ens kunde drömma om hur snabbt utvecklingen skulle kunna drabba dem. Ivern att presentera nya fantastiska prylar har därför blivit en tävlan där det inte finns någon vinnare, bara förlorare.

Naturligtvis är det bara en önskedröm, men tanken har slagit mig om det är möjligt att börja om från början på en lagom nivå. Att skrota robotar och superdatorer till förmån för mänsklig arbetskraft. Tanken bakom mitt resonemang är, att det inte gynnar någon, att intelligenta maskiner tar över och gör människor arbetslösa. Eller är det vad som behövs, för att lära människorna ta vara på sina liv? Pengar har visat sig bara ställa till med elände, både för de som har och inte har.

Effekten av det som nu händer kan inte bli annat, än att alla länder tvingas dra åt svångremmen. En sak har alla länder gemensamt, det är byråkratin inom de offentliga verksamheterna, som slukar en stor del av de pengar som kommer in till staten, kommunerna och landstingen. För de politiska makthavarna är nedskärningar av byråkratin, som att ta bort det viktigaste skyddet de skapat.

Byråkratin byggdes upp för att försvåra ett maktövertagande och det fungerade under många fram till mitten på sjuttiotalet. Vad som sedan hände tror jag inte våra politiker kan förklara, det visade sig nämligen att byråkratin börjat leva sitt eget liv. Vad annat var att vänta när avdankade politiker premierades med titeln generaldirektörer. Många av dessa har visat att de skapat ett eget revir som inte ens regeringen rått på.

I det instabila politiska läge vårt land nu befinner sig, måste partierna gemensamt ta ansvar för landet. Det är inte läge att försvara ideologier som i alla fall inte fungerar i vår högteknologiska värld. De politiker som säger sig kunna skapa jobb är ingenting annat än hycklare. Somerset Maugham skrev för länge sedan: Hyckleri är den svåraste och mest nervslitande av alla laster, det kräver en aldrig svikande vaksamhet och en sällsynt sinnesnärvaro.

Det kan förklara det höga röstläget hos många politiker, som ständigt tvingas försvara beslut som inte har någon förankring hos invånarna. Försöket att gömma sig bakom välfärdssamhällets bevarande är sedan länge avslöjat, Det är det politiska maktsystemet som försvaras med näbbar och klor.

Många politiker vill framstå som visionärer, men vad det handlar om är bara livlig fantasi. Våra politiska makthavare slits mellan att ta sig an de akuta stora problemen som verkar oöverstigliga, eller att genomföra den utstakade väg partiledningen kommit fram till är den rätta. Det hela utmynnar i ett mellanting, som inte gynnar någon. 

Beklagligt nog stämmer det Adolphe Monod skrev en gång: Mellan de stora ting vi inte kan göra och de små vi inte vill göra, är det fara värt att vi gör ingenting.

Erfarenhet kommer av dåligt omdöme.

Valutgången till trots, rullar allt på som vanligt inom landsting och kommuner. De partier som förlorat stöd hos väljarna ser det inte som ett misstroende, bara att stödet blivit mindre. Den som inte är politiskt aktiv begriper inte hur det fungerar, var det en politiker som sade en gång. Det är bara att hålla med, det är omöjligt att begripa vad invånarna tjänar på, att politiker myglar på alla sätt för att få eller behålla makten.

Inför senaste valet fanns tecken på att invånarnas missnöje kunde ställa till det ordentligt och så blev det ju också. Mest beroende på att de flesta insett, att de politiska företrädarna, inte alls har sina väljares bästa för ögonen, utan partiets och vad de själva ekonomiskt får ut av sina uppdrag. Efter valet har nu oron spridit sig, politiken är inte längre en säker födkrok, det har väljarna sett till.

I eftertankens kranka blekhet sitter nu partiledningar och vet inte hur de ska göra. De har insett att kalla motståndare till invandring och flyktingmottagning för rasister var ett misstag, det gjorde massvis med människor förbannade och fick SD att växa. Att slänga skit i fläkten är inte speciellt lyckat, eftersom alla blir nerstänkta.

Rapporter om att den förda invandrings- och flyktingpolitiken ger en fristad för extremister, som utnyttjat gästfriheten till  att hjärntvätta unga invandrare och flyktingar till att bli terrorister, hade de ansvariga nog inte ens kunnat drömma om. Man kan fråga sig om våra politiker är naiva, eller helt enkelt dumma för att inse konsekvenserna.

För "vanligt" folk fungerar sådana rapporter som en väckarklocka, finns det extremister ska de ut ur landet omedelbart. Sitter regeringen handelsförlamad skapar det oro och rädsla som tveklöst kan göra SD till största parti vid nästa val. Det är alltså de gamla etablerade partierna som tvingas ta ställning, det är partiernas och deras företrädares framtid det handlar om.

De fel som påtalas i vårt land har en sak gemensamt, det råder kaos istället för organisation. För att inte låsa sig vid beslut, ges istället riktlinjer, för det mesta utan att konsultera de som riktlinjerna berör. Vad som glöms bort är att det måste finnas utrymme för improvisationer, där avgörande i varje fall vilar på omdöme och erfarenhet. Riktlinjer innebär också att allt ska dokumenteras, vilket i sin tur gör att riktlinjerna inte fungerar. Tydligast ser man det inom sjukvården och skolan, de viktigaste kuggarna i maskineriet är de som utför jobbet.

Tyvärr är det svårt att se en lösning på det politiskt skapade kaos, som orsakar så mycket problem i vårt land. En svag regering som i princip inte kan göra någonting på egen hand, urholkar ytterligare förtroendet för politiker. Eller som en gammal dam sa till mig: Politiker bara pratar nuförtiden. Men är det tomt i huvudet, är det bara tomma ord de kan säga.

Efter uttalandet att Palestina ska erkännas så fort som möjligt, kan man fundera över hur det är ställt med förståndet. Vårt land ska gå i spetsen igen för att få fart på förhandlingarna, fler kommer säkert efter. Att den som går i frontlinjen riskerar att bli kanonmat, är en annan femma. Men för den som följt alla försök att ena Israeler och Palestinier, är knappast ett svensk erkännande någonting som får fart på fredsprocessen. Men som sagt var, det kan ställa till det rejält för vårt land.

Varför det förs fram redan nu är höljt i dunkel. De flesta såg säkert vår nya statsministers uttalande som ett sätt att hamna i fokus. Om förslaget kom från MP skulle inte förvåna, men det finns även sossar som lever kvar i minnen av Olof Palme. Men så i eftertankens kranka blekhet – efter att ha blivit varnade för konsekvenserna – har jag en känsla av att MP:s språkrör fått kalla fötter. För att citera Zarathustra: Är du tveksam om en handling är god eller dålig, så avstå från den. Andra länders problem ska andra regeringar ta hand om, i vårt land finns tillräckligt många akuta problem som måste lösas.

Man får en känsla av att de ledande inom partierna inte har den blekaste aning om vilka åsikter och värderingar väljarna har. Efter regeringsförklaringen och uttalandet att erkänna Palestina, rasade sossarna i en opinionsmätning. Eller berodde det på alla skattehöjningar som aviserades? Tja, vad vet man, eftersom ingen frågat vad svenska folket tycker och tänker. Det är antagligen den största anledningen till, att så många beslut går stick i stäv med folkviljan.

Med tiden kommer säkert vår miniregering att lära sig. Det sägs ju att gott omdöme kommer av erfarenhet. Men det råkar ju också vara så, att erfarenhet kommer av dåligt omdöme. 

Dagens politiska styrelsesätt är ett hot mot vår demokrati.

Jag har alltid haft svårt för auktoriteter, kanske mest för att de blivit det på gamla meriter. Det de lärde sig en gång för länge sedan och fastnat i ryggmärgen, upplevdes som sant vid den tiden. Men mycket har hänt sedan dess och många teorier har blivit avklädda de senaste åren. Ibland funderar man över om dess auktoriteter har vad som kallas sunt förnuft. Det borde de ha, eftersom det är någonting man får av dåliga erfarenheter.

Just dåliga erfarenheter av hur det politiska styrelsesättet fungerar i vårt land, är väl det som har fått många av landets invånare att reagera. När politiker gör tvärsäkra uttalande kan det låta rätt, men sunda förnuftet säger någonting helt annat. Att våra politiker med avund ser på SD:s framgång, beror just på att de anser sig ha rätt, men har missuppfattat hela saken.

Som det här med vår nya finansministers uttalande att ladan var tom. Nåja, inte alldeles tom, men nästan. Det fanns ju en önskelista som var tänkt att mätta fler munnar med än det som fanns. Därför blir jag inte klok på hennes resonemang, det har inte heller ett antal ekonomer blivit och högljutt protesterat. Det finns pengar, men kanske inte tillräckligt för att ösa ut miljarder på skolan, vården och det som ska justeras tillbaka till det gamla.

Varför inte bortse från den tomma ladan, sunda förnuftet säger att det i alla fall inte hjälper med mera pengar i statskassans, kommunernas och landstingens kassakistor. Alla har lärt sig (utom det rödgröna blocket) att pengar från skattehöjningar, har en tendens att rinna mellan fingrarna på våra politiker. Dessutom får exempelvis snus och tobaksskatten bara de kriminella att gnugga händerna, det är lätt att smuggla in begärliga varor till vårt land.

Är det pengar som behövs finns mycket att spara in på inom byråkrati och administration i vårt land.

Vad som saknas inom både stat, kommuner och landsting är organisation. Man får en känsla av att den ena handen inte vet vad den andra gör. Första gången svenska folket blev medveten om att ingen egentligen vet hur vårt land ska bete sig i en krissituation var Estoniakatastrofen. Som grädde på moset kom Tsunamikatastrofen, där ingen ansvarig gick att nå. Det senaste var den stora skogsbranden, som hade kunnat begränsats om det funnits en organisation för just en stor skogsbrand. Andra länder har det, till och med plan som kan bomba skogsbränder.

För mig är det inte alls på något sätt konstigt att resultaten i skolan blivit sämre med åren. Nu är det obehöriga lärare som får ta på sig skulden, men ansvaret ligger betydligt högre upp. Ytterst ansvarig är alltid regeringen, som sovit gott under tiden kommunerna för att hålla sin budget, snålat in på både material och lärare.

Man kan fråga sig varför skattepengar har en förmåga att försvinna på ett oroväckande sätt. Vart har alla pengar som betalats in för att underhålla vägar och järnvägar tagit vägen? Alla fordon betalar vägskatt som man utgår från att de också används för att bygga nya och underhålla de gamla. men så är det inte, bara en del av dessa pengar går till vad de är avsedda för. Måste man vara politiker för att fatta hur det kunnat bli så?

Den skatt alla betalar är till för att de offentliga verksamheterna ska utföra saker åt invånarna. Det naturligaste vore naturligtvis att pengarna öronmärks, det ska inte vara möjligt att använda pengarna till någonting annat. Hur politikeryrket kunnat bli så välbetalt är en gåta, eftersom deras löner betalas med skattepengar som är ämnade för annat. I kärva tider är det på politikers löner och förmåner det ska sparas in i första hand, istället för att höja skatter. Det kallas för att ta socialt ansvar för landet.

Den kohandel vi kommer att få uppleva för att få igenom inte minst budgeten, känns bara olustigt för oss som tvingas se på. Det skulle ju ha varit så enkelt att de två största partierna satt sig ner och resonerat om vad som är bäst för landet. Att slänga prestigen och tävlan om vem som är bäst på ditt eller datt, utan istället gemensamt se till att alla onödiga kostnader tas bort. Det finns nämligen inget parti som ensam vågar ta tag i detta enorma problem

Om de två stora partierna inte lärt läxan att de måste lyssna på vad folket vill, gräver de sin egen grav. Det är inte SD som är det stora hotet mot landets demokratiska styrelsesätt, det är partierna själva som inte uppfattat signalerna om att svenska folket börjat få nog. Det är på de små orterna SD växer, det är dags att börja fråga sig varför.

Den politiska maktkampen har inte resulterat i annat än att det mesta förfaller. De stora partierna går kräftgång och små partier som aldrig kommer att få folkligt stöd, tillåts vara med och ställa villkor. I kampen mot SD glöms F! bort, det kommer att bli slagsmål om köttgrytorna framöver. Jag kan inte se annat än att dagens utspädda politiska styrelsesätt, är ett hot mot vår demokrati.

Det blir tufft att vara politiker i framtiden.

När de borgerliga partierna pratade ihop sig till en allians för att kunna ta över makten, var det många gamla sossar som inte insåg allvaret. De hade sedan urminnes tider (med några få undantag), dikterat villkoren inom stat, kommuner och landsting. Men i ett nafs satt de själva i den obekväma sitsen, att behöva hjälp av stödpartier och två block hade skapats, höger och vänster.

För väljarna var det minst sagt förvirrande, skulle det egna partiet ha någonting att säga till om, eller ...? Ganska snart insåg de flesta att det fortfarande är störst som dikterar villkoren, men så länge det flöt på var det inte många som klagade. Ja, det vill säga, de klagomål som kom till partiledningarnas kännedom.

Det är alltid vanskligt att åtminstone utåt sett dela med sig av makten. De eftergifter som görs märks tydligare och de gamla trogna väljarna känner inte igen partiet. Det är svårt för partierna att komma ut med sina budskap, som förr all del inte är mycket värda i vår moderna tid. Det lutar faktiskt åt att vi kan få uppleva lite Polsk Riksdag framöver.

Blockpolitiken var ett panikartat påfund, framtvingat i syfte att uppnå majoritet. Naturligtvis på grund av att inget parti av egen kraft kan få majoritet. Efter senaste valet känner sig en stor del av svenska folket grundlurade, de har helt andra värderingar än det politiska etablissemanget.

De gamla etablerade partierna har tydligt tagit avstånd från SD, vilket gett det partiet en möjlighet att ge igen för gammal ost. På  sätt och vis har partiet redan gjort det, med hjälp av en ansenlig mängd nya väljare. Våra media har också fått en rejäl snyting, allt negativt som förts fram om SD, har bara retat upp en massa människor och gett partiet ännu fler sympatisörer.

Vad är det som säger att de som har en annan mening om invandrings- och flyktingpolitiken är rasister? Varför inte se det som ett misstroende mot den politik de själva för? Regering och invånare har långt ifrån samma uppfattning, det finns inte ens inom partierna.

Även de som inte kan klaga på vad de fått under de senaste åtta åren, anser att Alliansregeringens stora misstag, var att ta pengar från trygghetsförsäkringarna och sätta press på sjuka, arbetslösa, men också pensionärer. De har helt enkelt sett försämringarna som mobbning och översittarfasoner. Den skadan kommer aldrig att kunna repareras.

De politiskt aktiva som inte har politiken som födkrok, hade möjlighet att inför valet snappa upp vad folk på gatan tyckte och tänkte. Kanske vågade de inte tala om vad de hört för sina partiledningar, eller så var det ingen som lyssnade. Att det också fanns en stor grupp som inte öppet talade om hur de tänkte rösta, invaggade de etablerade partierna i falsk säkerhet.

Den nya miniregeringen tycks ha misstolkat vad invånarna egentligen vill ha. Det var inte att alla ska ha ett jobb, eller skolans urusla resultat som var den viktigaste frågan, det var hur många människor behandlas i vårt land. Att svenska folket skulle öppna sina hjärtan för invandrare och flyktingar, men inte de som ofrivilligt drabbats av sjukdom, arbetslöshet, eller haft turen att överleva och bli pensionärer, var avgörande för många.

Det är skillnad på folk och folk brukade min mamma säga och visst är det så. Men börjar man göra skillnad på folk bäddar det för oöverstigliga problem. Gamla vanor är svåra att göra sig av med och människan är så funtad, att den avskyr förändringar. De förändringar som invånarna tvingats anpassa sig till, är de största politiska misstagen som gjorts i vårt land. Det kan bli så när förändringarna gjorts utan att ens ana konsekvenserna.

Man får en känsla av att de båda parhästarna Fredrik och Anders, inte ens anade att konsekvenserna skulle påverka så stor del av befolkningen. De hade inte heller något recept på, hur det de ställt till med skulle kunna repareras. Jag har full förståelse för att de båda var ivriga att lämna politiken, ingen av dem behöver nu försvara sina handlanden.

Inom politiken kan man alltså enkelt ruska av sig ett förödande misstag, genom att vända politiken ryggen. Om det framöver läggs fram bevis på att de till och med på ett brottsligt sätt, använt trygghetsförsäkringarnas och pensionärernas pengar, kan de ändå inte straffas. Båda kommer däremot så länge de lever, att få en del av invånarnas skattepengar insatta på kontot varje månad.

Våra politiker gör som de lärt av sina företrädare, det har inte funnits några problem med förändringar. Det är väl av den anledningen den ändrade attityden hos väljarna gör dem konfunderade. De undra vad fasiken som hänt, när de gamla invanda löftena och floskler om att rädda välfärden inte längre biter.

Tidigare sade man att de som alltid gör som de brukar göra, alltid får det de redan har. Till viss del är det sant för många, men numera inte för politiker. De gör som de brukar göra, men upptäcker att de inte längre har kvar vad de hade, nämligen de trogna väljarna. Situationen är ny och våra politiker har ännu inte hunnit vänja sig vid förändringen.

Och värre kommer det att bli, eftersom det som hänt i vårt land, fått många att tänka över hur de vill att vårt samhälle ska fungera. Det betyder att makthavande politiker hamnar i den situationen, att de tvingas diskutera det de inte vill diskutera. Att de tvingas lägga korten på bordet och visa upp vad de har att komma med. Det blir tufft att vara politiker i framtiden.

Är vi "mjölkkossor" allihopa?

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Det gamla uttrycket fick jag höra efter det vår nya finansminister sagt, att ladan är tom och bordet avskrapat. Inget nyhet för alla de, som tvingats leva på smulorna av det som en gång fanns på bordet.

Men ses verkligen invånarna som människor av kött och blod? Varför insmyger sig en känsla av att invånarna ses som "mjölkkossor", märkta för att kunna avläsas vilka som är produktiva eller inte? Som jag först uppfattade vår nya finansministers uttalande, finns det inget foder alls kvar i ladan. Inte ens till de som vant sig vid att få extra tillskott, men inte gett mera för det. Det var ju ett experiment som man trodde skulle ge både mera och att "mjölkkossorna" skulle bli flera. Men det försöket sket sig liksom.

Nåja, jag bedrog mig, "mjölkkossorna" ska fortsätta få sitt extra tillskott. Märkligt sätt att vifta bort ett jätteproblem. Men hur är det tänkt vad som ska hända med "mjölkkossorna" som sinat och anses bara äta och kostar pengar? Att skicka dem till slakt skulle verka stötande, att långsamt svälta ut dem däremot, är en process som drar ut på tiden. Det går ju att släta över genom att hänvisa till det kärva läget, eller att nöden har ingen lag.

Men en sak tycks ha glömts bort, det finns en reserv att ta av. Varför inte fördela det extra foder som de produktiva "mjölkkossorna" får, eftersom det ändå inte ger som tänkt var? Det är ingen vits att fortsätta ge dem extra tillskott när det bara resulterar i spilld mjölk, som ladugårdskatterna glatt lapar i sig.

En fördelning kommer naturligtvis att göra så att de "mjölkkossor" som vant sig vid det extra tillskottet kommer att råma högt. Men om inte en fördelning sker, kommer de som tidigare varit satta på svältkost att ställa till ett helsike. De kanske sliter sig ur båset, för ute i friheten finns i alla fall en chans att hitta saftigt grönt gräs, istället för att stå och vänta på en mager utfordring.

Det är lätt att glömma bort att de som av någon anledning sinat, tidigare har varit med om att fylla kvoten. Ja, det finns förstås en stor grupp som aldrig getts en chans att komma i närheten av mjölkmaskinen, men det är en annan femma. Kanske ses de som en reserv, ifall det sker ett under.

Naturligtvis är det här ett problem för "ladugårdsförmännen", som tittar på produktionssiffror och kostnader. Det mesta är självgående och mjölkningen är ju datoriserad och sköter sig självt. Men för att bättra på siffrorna har på försök plockats in både halta och lytta, men det var dömt att misslyckas. Följden blev att de bara blev sämre, trots att de fick vara med de andra igen.

För "ladugårdsförmännen" var det naturligtvis en missräkning, någon hade påstått att det skulle fungera. Som om inte det var nog, den senaste tiden har oroväckande många "mjölkkossor" sinat och det börjar bli allt svårare att hålla kvoten. För att hålla produktionen igång, är det kanske inte fler "mjölkkossor" som behövs, utan färre "ladugårdsförmän". Det är inte de stora inkomsterna man blir rik av, utan de små utgifterna.

Tänk hur det kan bli i ett politiskt skapat utopiskt Nordiskt landsortsreservat, dit man trodde tiden inte kunde nå.

Dags att slå ihop de kloka huvuden som finns, oavsett partifärg.

Det lutar åt att vår nya statsminister tvingas lägga mycket tid på förhandlingar, för att kunna nå kompromisser om ditt och datt. För första gången har det politiska etablissemanget fått känna av hur det är att styras till handlingar de själva och partiet inte vill. Från politiskt håll läggs skulden på alla de som lade sin röst på fel parti och inte de gamla etablerade partierna, Att folk inte begrep sitt eget bästa.

Men om det nu råkar vara så, att många röstade efter vad de ansåg vara deras eget bästa och som tröttnat på, att styras av hur partierna anser att invånarna ska tycka och tänka. Som det här att jobblinjen kommer att fortsätta, trots att skaran av motståndare växer lavinartat. Dessutom ställer sig allt fler frågan varför invånarna ska vara samhällsnyttiga, det vill säga försörja både det ena och andra. De betalar skatt för att få jobb utfört av de offentliga verksamheterna och att de politiskt tillsatta förvaltar skattepengarna på bästa sätt för invånarnas bästa.

Trodde i min enfald att våra politiker fått sig en tankeställare efter SD:s framgång, men icke. Allt ska gå efter en gammal mall som kallas i demokratisk ordning fattade beslut. Om besluten sedan kan ses som odemokratiska hör inte till saken. Att vara politiskt korrekt är viktigare, men det passar inte in i det moderna samhället, som blir allt svårare att hantera.

Nåja, makten berusar brukar man ju säga. På något sätt anser många att uttalandet vid regeringsförklaringen, att vårt land ska erkänna Palestina visar på det. Men kanske ska det mest ses som en rejäl nybörjartavla, som orsakat beska kommentarer utomlands. Men även här hemma har det väckt blandade känslor. Vad det handlar om är ju den nya regeringens åsikt vår nya statsminister framförde, men glömde bort att många kanske inte har samma åsikt.

Uppträder vår nya statsminister på samma sätt i andra känsliga frågor, kommer han knappast att bli populär. Risken finns att det blir en salig röra av alltihop, att den nya regeringen precis som den gamla alliansregeringen, vill förändra utan att inse konsekvenserna. För vad som än läggs fram, kommer att få svårt att passera nålsögat.

Det politiska etablissemanget har alltid kunnat förlita sig till den politiska korrekthet som funnits, lite av en för alla, alla för en. Ett bevarande av den politiska makten, att kunna bestämma hur invånarna ska leva och hur vårt samhälle ska se ut. Det är vad som gjort det möjligt att experimentera och prova politiska oprövade vägar.

Men den politiska makten är på väg att glida dem ur händerna och istället göra dem till invånarnas tjänare. Det är väl också meningen med politiska företrädare, att de ska framföra sina väljares önskningar, inte partiernas eller sina egna. Det senaste valet var bara en föraning om vad som kommer att hända framöver, eftersom invånarna sett att de kan sätta press på det politiska etablissemanget och förändra maktstrukturen.

Skulle vara intressant att se vad som händer med vårt samhälle om alla politiskt skapade jobb försvinner. Överallt inom de offentliga verksamheterna har vi politiskt tillsatta chefer över chefer anställda på kunskaper och meriter. Avdankade politiker får reträttplatser som generaldirektörer, vilket måste ses som minst sagt märkligt. Samma sak med Landshövdingar, som definitivt inte hör hemma i ett modernt samhälle. Hur mycket skattepengar kostar alla dessa?

Problemet med ett till ytan stort land som vårt, är att landet inte bara av styrs regeringen, utan också av småpåvar. Dessa småpåvar kämpar med näbbar och klor för att hålla sig kvar vid makten. Tydligast ser man det inom Landsting, kommuner och vår ofantliga byråkrati. Det är makten som är viktig och vad de så kallade förtroendevalda kan göra med den.

För landets invånare har de politiska misstagen fungerat som droppen som urholkar stenen. Försämringarna som påverkat så många har spridit oro till och med bland de som trott sig ha en säker inkomst. Men det jobb de har, kanske inte finns kvar om några år tack vare den snabba tekniska utvecklingen.

Det har fört med sig att inte många går med glädje till sina jobb, men är så illa nödd och tvungen. Det är inte trevligt att upptäcka att huset, bilen, ja, att ha det alla andra har, inte innebär någon glädje. Med alla saker följer också tvånget att allt måste betalas, annars går allt förlorat. De tankarna har inte fått plats tidigare, allt skulle ju bara bli bättre.

Den ekonomiska återhämtningen går kärvt, prognoserna har inte infriats. Inte så konstigt, eftersom positiva prognoser fungerar som en sorts uppmuntran till folk att hålla ut, för snart vänder det. När det drar ut på tiden börjar misstänksamheten vakna och folk blir försiktigare, vilket påverkar konsumtionen. Man kan säga att vårt land hamnat i en rävsax som blir svår att komma ur.

Vår nya miniregering har sannerligen fått någonting att bita i, kanske det sura äpplet. Tyvärr ser det ut som att vi kommer att få ett nyval redan i början på nästa år, vilket inte skulle gynna något av de två stora partierna. Det är dags att skrota blocken inom politiken, det gynnar varken invånarna eller de politiska partierna. Det är dags att slå ihop de kloka huvuden som finns, oavsett partifärg.

Det är ohållbart att ta ut framtiden i förskott.

På nätet kan man ofta läsa svidande kritik mot vad man kallar jobbtvångslinjen. Den verkliga snedeffekten med dagens jobblinje är, utstämplingar, lägre a-kassa och sjukpenning samt utförsäkringar. Det är Moderaterna som varit pådrivande, övriga småpartier i alliansen tycks ha varit helt omedvetna om konsekvenserna.

Det är vid det här laget en stor skara som den hårda vägen fått känna av vad försämringar orsakat dem. Ingen är förvånad över att sjuktalen stiger, det varnade läkare för i ett tidigt skede. Människor som till att börja med är vidbrända, tvingas tillbaka i hettan och blir därför helt utbrända. Tydligen var inte långtidssjuka simulanter och arbetsskygga, som det påstods från regeringshåll.

Det här har slitit isär invånarna på ett drastiskt sätt, det har skapats ett samhälle med vi och de. Dessa båda grupper har medvetet ställts emot varandra med de mest hårresande argument, inte minst påståendet att det skulle skapa en stark ekonomi. Det har fått de i den privilegierade delen att invaggas i falsk säkerhet, eftersom de själva kan stå på tur att drabbas.

Det är inga tomma ord att många jobb kommer att försvinna på grund av automatisering med robotar och avancerad datorisering. Överallt ute i världen är det här någonting som oroar. Men det är inte det enda hotet över alla de som tror sig ha en säker försörjning, det är invånarnas höga skuldsättning. När framtidstron är större än förståndet, har tyvärr många blåst upp den bubbla som hotat att brista de senaste åren.

Konsumtions- och konkurrenssamhället är någonting som skapats i jakten på ekonomisk tillväxt och åtföljande stabil ekonomi. Felet som gjordes var att bara titta på intäktssidan och totalt negligerade de kostnader som blir följden av en förändring av den gamla samhällsuppbyggnaden. Man ser girigheten blomstra, det finns många sätt att "mjölka" ur den gemensamma kassan.

Resultatet av det vansinniga samhällsexperimentet är att det skapat massvis med människor som inte drar sig för att klättra och trampa på andra för att nå sina mål. På sätt och vis har vi fått ett omänskligt samhälle som förebådar en samhällskollaps.

Det samhälle vi nu har kommer att ersättas av ett annat, det har vi lärt av historien. De som kommer att tvinga fram en förändring är troligtvis de nertrampade. Anledningen till det är att skaran med nertrampade redan nu är så stor, att de snart är i majoritet.

God hjälp till en samhällsförändring blir det amorteringstvång som kommer att genomföras. För många med stora miljonlån kommer det att röra sig om vad en pensionär får i pension i månaden. Men även de som måste ut med en tusenlapp extra i månaden kommer att tvingas dra åt svångremmen. Det kommer att påverka konsumtionen, vilket sätter det hela i rullning.

All det här beror på att de politiska makthavarna försöker forma invånarna till att bli försörjare av ett helt förkastligt nytt samhällssystem. Ett hållbart samhälle kan bara skapas genom att det anpassas till invånarnas behov, inte vad staten, kommunerna och landstingen behöver. De offentliga verksamheternas krav på mera pengar går aldrig att mätta, så länge som tillsatta politiker har hand om pengarna.

Läste ett citat av Judith Martin och lutade mig tillbaka  i stolen och tänkte: Jösses, det är ju precis så här det fungerar! Citatet lyder så här: Vi föds alla charmerande, uppriktiga och spontana och måste civiliseras innan vi är färdiga att inta vår plats i samhället.

Hur ser uppbyggnaden av vårt samhälle ut och vad matas barnen med från dagis och genom skolan? Vid vuxen ålder blir alla påminda om att vi måste värna om vårt välfärdssamhälle, det vill säga betala skatter för att det omoderna politiska styrelsesättet ska kunna fortsätta. Men misstaget att låta de unga själva inhämta kunskaper, har resulterat i att de anser att välfärdssamhället bara är ett luftslott. Det finns inte, helt enkelt. Inte för invånarna i alla fall.

Det är lätt att dela med sig av information numera, till och med de äldre får information de aldrig fått tidigare. Vem kunde tro att de skulle utnyttja sin rätt att ge det gamla partiet på tafsen för alla svek, men det var vad som hände vid valet. Det var inget politiskt parti som byggde landet, det var invånarna, men politiker var smarta och tog äran för det. Att de gamla dessutom blivit bestulna på pengar de jobbat ihop under ett långt arbetsliv, gör inte saken bättre.

När man gör en summering av det som skett de senaste femtio åren, visar det sig att politiskt felaktiga beslut, kan kosta enormt med pengar. På grund av detta har regeringar tvingats ta pengar på de allra mest hårresande sätt från invånarna, som de med ett arbete nu och framöver ska försöka hålla igång så länge det går. Men problemet är att vi nu nått den gräns, då det börjar bli ohållbart. Det går inte i längden att ta ut framtiden i förskott.