En fundering i sista minuten.

Vi står inför ett nytt år där osäkerheten om vad som kommer att hända, gör att vi måste inrikta oss på att vad som helst kan hända. Den mall de politiska makthavarna gått efter har visat sig inte alls stämma, de hade inte räknat med att invånarna skulle splittras i grupper som inte passade in i några mallar. När verkligheten blir inblandad visar det sig att teori och praktik är två vitt skilda saker.

Våra politiker tror blint på att insamlad information i form av statistik ska kunna vägleda de beslut som ska fattas. När det nu visar sig att statistik bara visar vad som hänt men inte alls stämmer med det som fortlöpande händer, uppstår en osäkerhet och beslutsångest. De makthavande har sett vad felaktiga beslut kan ställa till med, de är därför numera ute på minerad mark. Minsta felsteg kan göra att de ryker all världens väg.

Ja, det är ju valår nästa år och jag vågar påstå att ett osäkrare val har nog aldrig vårt land upplevt. Glöm alla opinionsundersökningar som kommer att göras, de kommer i alla fall inte att stämma i slutändan. Många av de jag talat med har sagt att de inte kommer att rösta, det finns inget parti som har visioner om ett samhälle de vill ha.

Våra politiker är eniga om att vi måste jobba längre och att fler måste komma i arbete, men allt fler ställer sig tvivlande till att det är genomförbart. En regering kan besluta om hur mycket som helst, men får den folket mot sig faller allt platt till marken. Det är inte mer inkomster för staten, kommunerna och landstingen som är viktigast för landets framtid, det är minskade kostnader för det ständigt svällande överhänget i form av den byråkratiska apparaten.

Alldeles för stor del av invånarnas pengar går till kostnader för politiker, politiskt skapade jobb och statliga verk som inte längre har någon funktion att fylla. Det finns alla de personer som när det ska sparas pengar vänder på alla stenar, men aldrig upptäcker att det är de själva det ska sparas in på och inte det invånarna betalar skatter för att få utfört. Vår enorma byråkratiska kontrollapparat är som en snöboll som satts i rullning, den växer och växer och till slut krossa den allt som kommer i dess väg.

Många ekonomer har varnat för hur instabil vårt lands situation är, med ett alldeles för stort antal offentliganställda som avlönas med skattepengar. Jag har påpekat det många gånger att det som hållit det hela flytande, har varit omflyttning av pengar. Men för varje år har mer och mer pengar tagits från trygghetsförsäkringarna och pensioner, men även de pengar fordonsägarna betalat in vilket i sin tur påverkat underhållet av vägar och järnvägar.

I den tuffa ekonomiska värld vi alla tvingas leva i, försöker människor genom sin partitillhörighet fungera som företagsledare. Det är följden av de lönsamhetskrav många av de offentliga verksamheterna nu har på sig. Ingen förtroendevald har varken utbildning eller kunnande att hantera detta krav, varför man kan anse hela idén som dödfödd. De politiska ledningar som sitter i kommuner och landsting gör därför den ena idiotiska inbesparingen efter den andra, med följden att invånarna drabbas. Om staten anser att verksamheterna ska vara lönsamma, trots att de är skattefinansierade, måste det till kompetenta ledningar bestående av välutbildade personer.

Det här med att löner betalas med skattepengar är verkligen komplicerat, så jag har full förståelse för att det nu finns lönsamhetskrav. Matematiken för det hela är väldigt enkel, från skattepengarna betalas inte bara löner, utan också semesterpengar och sociala avgifter. För enkelhetens skull kan vi räkna med att den skatt som betalas tillbaka på lönerna blir runt fyrtiofem procent.

Det fattas med andra ord runt femtiofem procent som måste täckas upp varje år, det gäller att ständigt hitta på nya skatter och avgifter. Det är anledningen till att vårt land inte haft någon buffert att ta av sedan sjuttiotalet. Vårt land har under alla dessa år tvingats leva ur hand i mun, det vill säga de skatter som löpande kommer in till staten, kommunerna och landstingen.

Det kommer inte att räcka om invånarna orkar jobba längre, vi har redan passerat gränsen då det blivit ohållbart. Det kommer inte att finnas någon annan utväg, än att banta administrationen inom alla offentliga verksamheter. Ingen politiker kunde för runt femtio år sedan ens ana, att löner betalda med skattepengar skulle kunna växa till det enorma belopp det i dag kostar. Det har inte bara blivit fler som avlönas med skattepengar, utan också att lönerna skenat utan vett och sans.

Jag tror att till och med finansministern insett att dansen runt guldkalven snart är över och bävar för vad som skall hända när vi går in i en lågkonjunktur. Precis som Posten missat vad digitaliseringen skulle innebära, har regeringen missbedömt hur snabbt invånarna börjat utnyttja de möjligheter som erbjuds. Handeln över "nätet" väntas öka i rasande takt och butikdöden följer i dess spår.

Våra politiker trodde i sin enfald att tjänstesamhället skulle stabiliseras och ersätta de tynade jobben inom våra stora industrier. Men i takt med att vårt samhälle blivit stressigare, kommer tidsbristen att kompenseras med ändrade köpvanor. Läste att så mycket som tvåhundratusen jobb kan försvinna inom handeln under nästa år. För storstäderna skulle det skapa enorma problem, det är där de stora massorna av butiksanställda finns.

Skulle inte förvåna om vi redan nästa år kan se slutet på det politiskt uppbyggda kontrollsamhället. Alla har sett att det inte fungerar, det är nämligen det kända resultatet när ett land blivit för byråkratiskt. Istället för att styra upp allting, irrar alla runt som yra höns, eftersom ingen tar på sig det övergripande ansvaret.

Man brukar ha en nyårsönskan och min önskan är att hela det politiska etablissemanget tar sitt sociala ansvar och erkänner att de inte klarar av att hantera det nya högteknologiska samhälle som växt fram. Det är dags att det politiska maktsystem vi har, ersätts av kunniga personer som kan organisera och hantera invånarnas pengar. Det skulle definitivt bli billigare än de lager av politiska chefer som tillsätts över anställda chefer. Fördelen skulle också vara att kunniga chefer kan hantera pengar, politiker kan det definitivt inte.

Med det önskar jag alla ett riktigt Gott Nytt År!

En skrämmande fundering av en gammal man.

Vi svenskar sägs vara ett beskedligt folk som finner sig i det mesta. Svaret kanske vi fått i samband med alla uppropen på nätet, hotet från de makthavande har funnits under så lång tid att det blivit en vana. Det är först den senaste tiden människor har blivit medvetna om att de blivit skrämda att foga sig i de mest besynnerliga saker. Det är dags att även lägga till trakasserierna från våra makthavare och myndigheter till det bedrövliga som hamnat i rampljuset.

För de som hamnar i Socialkontorens, Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans klor, gäller det nämligen att stå ödmjuk med mössan i hand, precis som för runt hundra år sedan. Det förtäckta hotet är att rätta in er i ledet, annars rasar vårt välfärdssamhälle ihop. Sanningen är att det är det politiska makt- och kontrollsystemet som rasar ihop, men det har säkert de flesta kommit underfund med.

Jag tror inte våra politiker är medvetna om vilket ruttet samhälle som skapats, de lever i en helt annan värld och har helt tappat kontakten med sina väljare. Partistrateger tittar på opinionssiffror och försöker klura ut vad som kan ge politiska poäng, inte vad som är bra för alla invånare. Av den anledningen har landet splittrats i socialgrupper vi en gång indelades i, men även närande och tärande.

Det är inte många som med glädje går till jobbet, vantrivseln är utbredd inom många yrkesgrupper. Den drivkraft som finns att gå till jobbet är pengar, ett måste för att kunna överleva. Ändå är pengarna inte värda någonting om det uppstår brist på varor, vilket kan hända om ett kärnvapenkrig startar. Och risken för ett sådant krig ökar för varje dag.

Nu tror jag inte en atombomb ska slå ner i vårt land, om så sker beror det på att någonting gått riktigt snett. Vilket för all del inte är en omöjlighet, men chansen är liten. Men om Nordkorea verkligen kan nå Amerika med långdistansrobotar och gör allvar av sitt hot, skulle det bli en enorm förödelse i det stora landet i väster och det skulle påverka alla länder. Det skulle i princip betyda att vi får börja om som vi levde före andra världskriget.

Ett kärnvapenkrig skulle få världen att stå stilla ett bra tag och då skulle vi verkligen sättas på prov. Vi kan inte lägga upp ett lager hemma som räcker mer än högst några veckor, i affärerna skulle hyllorna gapa tomma efter bara några dagar. Vi har verkligen satt oss själva på pottkanten genom att ständigt anamma eller snarare tvingas att använda ny teknik för att spara tid. Och visst har utvecklingen gått framåt med rasande fart, men en sak som inte utvecklats i samma takt är människornas utveckling. Det verkar som om förändringarna varit för många och kommit för fort.

Nutidens människor tar sig igenom dagarna utan att tänka, de gör som de blivit tillsagda att göra. Den grupp rika som styr vår värld har totalt missat att ju större de är, desto tyngre faller de. Och faller kommer de förr eller senare att göra, den dag människorna inser att de är många fler och därför mäktigare.

Ett fåtal av de rika har fattat att vår värld drastiskt kommer att förändras, kärnvapenkrig eller inte. De har insett att stigande priser innebär att färre har råd att konsumera. Några av dessa rika har lejt ekonomer som följer upp de försök som görs med att prova på en statlig grundlön utan krav på motprestation. Tanken kan man förstå, ju fler som har pengar att spendera, desto mer bör det gynna dem i slutändan.  

Oron hos de rika beror på att världen över har människorna lånat alldeles för mycket pengar, som pressar deras ekonomiska utrymme att konsumera. De fattiga däremot har knappast pengar till det nödvändigaste, det är där hjälpen måste sättas in, inte skattelättnader för de rika. Men just orättvisa skattesystemet kommer att påskynda den process som redan börjat, det kommer att bli mindre pengar i omlopp. I takt med en oroligare värld kommer de rika att hålla hårdare i pengarna istället för att investera.  

Som alla säkert märkt handlar numera allt om pengar. En penningmaskin bankerna har makten över har skapat miljardvinster, nämligen utlåning av pengar. Bankerna har varit noga med att ha säkerhet för sina lån, men nu börjar det plötsligt handla om osäkra fordringar. Just osäkra fordringar i form av fastigheter eller bostadsrätter är vad som får bankledningar att få sura uppstötningar av oxfilén. 

Kommer nedgången att fortsätta och hur stort kommer raset i så fall att bli?

Det vi nu kan se i storstäder med fallande bostadsrättspriser är antagligen bara början. Priserna har styrts av tillgång och efterfrågan, men amorteringskravet har gjort att det nu handlar om invånarnas ekonomi. Alldeles för få har pengar till att betala de priser som begärs.

När en vara blir för dyr säljs den inte, är en gammal regel som visat sig vara tillförlitlig. När det händer startar det en reaktion som är svår att stoppa och kan då ge Kronofogdemyndighetens personal gråa hår. Följden kan nämligen bli personliga konkurser till följd av att lägenheter tvingas säljas med förlust. Visserligen en avdragsgill förlust så att skatten minskar, men det ger knappast någon tröst om den resterande skulden till banken är på flera hundra tusen kronor som måste betalas.

Det här kan innebära att staten, kommunerna och landstingen också står som förlorare. Det är betydande förväntade skatteintäkter som kan gå upp i rök. Det jag här målat upp har knappast våra makthavande politiker ägnat en tanke, ändå var det vad som hände i vårt land på åttiotalet. En tid då boräntorna steg till runt tjugo procent. Så visst kan det jag skrivit ovan hända. Det ledde så småningom fram till den beryktade saneringen av landets och bankernas urusla ekonomier i början på nittiotalet.

Än så länge håller sig villapriserna någorlunda stabila, men ett prisras skulle innebära stora problem för staten, genom att taxeringsvärdena måste skrivas ner. En omständlig procedur som verkligen kan skapa irritation hos fastighetsägarna. Enklaste sättet blir då att kassera nuvarande beskattning av fastigheter och presentera ett helt nytt som är rättvisare än dagens.

Att jag tagit upp det här beror på att våra politiker, aldrig kommer att varna invånarna för vad som kan hända. De kanske inte ens är medvetna om vad det kommer att innebära för deras del. Men en kris som den jag målat upp, skulle innebära enorma förändringar inom de offentliga verksamheterna, inte  minst för de politiska ledningarna. Det kan nämligen innebära att det inte finns pengar till deras löner.

Hoppas jag skrämt upp er som läser det här, kanske tillräckligt för att tänka efter hur ni själva kan skydda er. Eller varför inte att tänka över hur ni vill att ett framtida samhälle ska se ut och att leva i. För det är invånarna som tvingas ta hand om resterna eller snarare ruinerna och bygga upp vårt samhälle igen om någonting händer. Det jag skrivit kan nämligen mycket väl hända inom en mycket snar framtid.

Politikers dilemma är att vilja men inte kunna.

Det politiskt skapade kontrollsamhället börjar nu mer och mer ifrågasättas, det har ingenting med demokrati att göra. De verksamheter som skatter byggt upp för att ta hand om invånarna, fungerar nu som verktyg och påtryckningsmedel för staten. Försäkringskassans uppgift är inte att göra bedömningar av sjukintyg och förkasta läkares diagnoser, de är till för att betala ut de försäkringspengar som betalas in.

Vantrivsel på jobbet av skilda anledningar nöter på människorna, de upplever det som ett tvång att gå till jobbet. Många plågar sig dag ut och dag in för att inte kollegerna ska gå på knäna. De som inte längre orkar känner sig som svikare, det är ju vad de politiska budskapet går ut på. Alla måste dra sitt strå till stacken, annars ...

Efter andra världskriget var solidaritet en självklarhet, alla hade minnen av trettiotalets massarbetslöshet och fattigdom. Vårt land var ett av få som undgick krigets fasor och förödelse. Ingen behövde gå arbetslös, till och med hemmafruar lockades gå ut i arbetslivet. Så här i efterhand kan man säga att det inte var politiska beslut som skapade bättre levnadsförhållanden för invånarna, det var invånarna själva som skapade dem genom hårt arbete.

Tvärtom bäddade politiska beslut för devalvering av den svenska kronan, lönehöjningar som åts upp av höjda skatter som fyllde plånboken med luft. Vårt land har i flera omgångar levt över sina tillgångar och invånarna har fått räta upp det hela. Den nystart som alla trodde var möjlig vid saneringen av staten och bankernas urusla ekonomier, har visat sig vara förödande för landet.

Har försökt dra mig till minnes om våra politiska makthavare gjort någonting bra under åren sedan andra världskriget, men kommit fram till att det mest slösats med invånarnas skattepengar. Vår byråkrati har svällt ut till en koloss på lerfötter, alla uppkomna problem har försökt lösas genom höjda skatter och ytterligare administration. Ingen politiker har tänkt på att deras löner betalas med invånarnas skattepengar.

Moderaterna har alltid varit emot bidrag, någonting som regeringar under åren kallat reformer. I själva verket har bidrag varit en nödvändighet för många människor att ha tak över huvudet eller mat på bordet. En mycket stor grupp i vårt land har levt under knappa förhållanden under årtionden. En stor del av "bidragstagarna" fanns inom låglöneyrken, som vid varje val  lovades höjda löner.

Om någonting ska klandras för att vi aldrig fått rätsida på de orättvisa löneförhållandena, är det den svenska modellen. Två procent lönepåslag ger alltid den med lägsta lönen lägre löneförhöjning och mer till de som tjänar mer. Varför både fack och politiker är så fixerade vid procent istället för att fördela en pott efter behov är för mig obegripligt.  

I takt med att det blivit allt dyrare att styra vårt land, har de politiska makthavarna tvingats gå över gränsen för vad som kan anses vara lagligt för att få fram pengar. Anledningen är att vårt land blivit alldeles för byråkratiskt och gjort att  administrationen urholkar de pengar invånarna betalar för skola, vård, polisen osv. Med andra ord är det politiskt uppbyggda kontrollsamhället på väg att leda landet in i en svårlöst ekonomisk kris. Det är inte de stora inkomsterna som gör någon rik, det är de små utgifterna.

Trots att vårt land går som tåget just nu, behöver staten pengar. Valfläsket som delas ut är inte en engångskostnad, utan någonting som också påverkar budgetar framöver. Läste att de pensionärer som flytt landet nu ska få en skattehöjning. Socialdemokraterna har alltid försökt utnyttja den svenska avundsjukan, men det är ett tveeggat vapen

Men det kan ju vara så att regeringen befarar att en massa välbärgade pensionärer kommer att fly från vårt land. I de flesta fall kommer knappast fem procent höjning avskräcka, det kommer att kosta betydligt mer att bo kvar i vårt sönderfallande land. För visst kommer det att ske skattehöjningar till dess svenska folket säger ifrån på skarpen.

Det slog mig efter att ha tänkt efter en stund, att många som tvekat att flytta till sol och värme, nu kommer att göra slag i saken. Alarmerande uttalanden från personer som har perspektiv på vårt land, befarar det värsta. Amorteringskravet ses som en beslut taget i panik, det borde oroa alla invånare.

Allt kan hända så snabbt och för många gäller det att rädda det som räddas kan. 

De nyblivna pensionärer som sålt villor och lägenheter för svindlande summor, har en buffert som gör att de kan klara sig i många år i ett varmare klimat. Eftersom de dessutom kan få runt fyra procent i ränta på insatta pengar i en del länder, uppväger det mer än väl den höjning regeringen aviserat.

Kommentarer jag fått ta del av från personer som bor utomlands, lutar det åt att många av dem kommer att röstskolka. De ser ingen anledning att ge legitimitet åt vårt föråldrade politiska maktsystem. Det politiska styrelsesättet har missbrukats genom att trakassera invånarna, istället för att på bästa sätt förvalta skattepengarna.

Det politiska läget i vårt land väcker frågor om minoritetsregeringar verkligen har mandat att fatta beslut. Invånarnas fördelning av rösterna visar att de inte ser något parti de kan lita på att ser till invånarnas intresse i första hand. Hörde en säga att det politiska etablissemanget börjar likna den svenska vargstammen, där det är mycket mer inavel än vad ens vargkramarna kunnat tro. Vad inavel kan innebära vet nog de flesta eftersom det varit känt i alla tider.

Politisk obeslutsamhet och i många fall handlingsförlamning har skadat landet många gånger. En anledning till att det blivit så är vårt styrelsesätt med politiska makthavare. Till största delen består våra politiker av "vanligt" folk, ett tvärsnitt av invånarna, vilket i sin tur betyder att de saknar högre utbildning. Det är kunskaperna som inte räcker till, men det erkänns inte.

Adolphe Monod beskrev det här på ett enkelt sätt. Mellan de stora ting vi inte kan göra och de små vi inte vill göra, är det fara värt att vi gör ingenting. Vi längtar efter att få göra en stor gärning, men mäktar ej av misstro till egen kraft.

Har vårt land passerat bäst före datum?

En fråga som osökt dyker upp i takt med allt som händer är hur vårt land, kunnat bli som det nu är. Det beror definitivt inte på att svenska folket fått göra sin röst hörd, tvärtom har de körts över av de politiska makthavarna. Eftersom det inte getts något medgivande till de politiska makthavarna, måste beslut som påverkar invånarnas levnadsvillkor ses som egenmäktigt förfarande. Inte alls  förvånande, eftersom det var länge sedan vårt land fungerade som en demokrati, det vill säga att folkviljan styr.

Det vi nu kommer att få uppleva det närmaste året, är vad våra politiker hoppas och tror ska vara en anpassning till invånarnas önskningar. Fram till valet kommer våra politiker att verkligen anstränga sig att stryka så många som möjligt medhårs. Det finns en hake och en besvärlig sådan, inte många politiker vet hur svenska folket tycker och tänker. Egentligen.

Det som är på väg att hända inom invandringspolitiken liknar vad som förr kallades ett lappkast, det vill säga skidorna vänds i rakt motsatt riktning. För visst är våra politiker ute och åker som man brukar säga, eller kanske rent av ute på hal is. Om man som jag lyssnar på vad folk har att säga, finns inte ett brett folkligt stöd för att ta emot invandrare och flyktingar. Beslutet att tvinga kommuner ta emot flyktingar trots brist på bostäder, kommer att förvärra det hela. De som drabbas är invånarna och då inte minst de unga som vill flytta hemifrån.

Vad som än sägs, så visst kommer det att märkas att det blivit ett par hundra tusen fler i vårt land. Fler måste försörjas. Det kommer att märkas inte minst på de löpande kostnaderna för staten, kommunerna och landstingen. Samtidigt kommer det att märkas att fler blivit äldre. Staten använde redan för flyktingströmmen en ohållbar lösning, att pensionärerna och de med sjukbidrag tvingats betala högre skatt på sina pensioner än de med arbetsinkomster.

Nu har gruppen äldre och de med sjukbidrag blivit så många, att de blivit en maktfaktor. Den stora gruppen måste partierna nu se som osäkra, allt hänger på vad som görs fram till nästa val. Man kan ana att den politiska lösningen kommer att bli försämringar även för de med ett arbete. För en bantning av statens och de offentliga verksamheternas administration vågar ingen ta tag i. Kanske nästa regerings heta potatis, för förr eller senare måste det göras.

Vit man talar med dubbel tunga sa den berömda indianhövdingen Sitting Bull, samma sak kan man säga om politiker. De har trasslat in sig i förklaringar som gjort att ingen längre tror på vad de säger. Någonting man inte hört tidigare är att folk sinsemellan funderar över vilket eller vilka partier som ställt till det mest för den växande gruppen som fått det ekonomiskt sämre de senaste tio åren. Inget parti klarar sig i en sådan granskning, men Miljöpartiet verkar ändå vara det som retat upp en mycket stor grupp.

Miljöpartiet får skulden för kostnadsökningar som varit kännbara för de ekonomiskt svaga grupperna. De i dag gamla har försakat mycket för att kommande generationer skulle få det bättre genom att betala världens högsta skatter. Visst har deras barn och barnbarn fått det bättre, men de senaste åren har de äldre även tvingats vara med och betala för en kommande miljökatastrof. Uppriktigt sagt är det inte de äldres problem, i det fallet borde de vara helt skattebefriade. Det ligger så långt fram i tiden att jorden kanske redan förstörts av ett kärnvapenkrig.

För alldeles för många människor är problemen akuta och påverkar deras levnadssituation. Inom politiken har det uppmärksammats att många äldre inte längre röstar som de alltid gjort. Inte minst Socialdemokraterna har fått känna av att gamla trogna väljare sviker. De orter där partiet under alla år varit störst, har visat sig ha flest outbildade, sämst utveckling och hög arbetslöshet. Naturligtvis borde partiets ledande insett att någonting varit åt helsike fel i den politik som förts. Men det kan ju också vara så, att partiet haft alldeles fel representanter.

Gamla meriter är ingenting värda i dagens högteknologiska kunskapssamhälle, det som en gång kallades arbetarklassen och jobbade inom våra industrier, är i dag välbetalda och tjänar mer än lärare och sjuksköterskor med högskoleutbildning. Eftersom politik handlar om att försöka få så många sympatisörer som möjligt, har de fått mer uppmärksamhet och de svaga grupperna hamnat på undantag. Det har skapat missnöje och gett utrymme för ett parti som SD.

Moderaterna försöker nu vinna politiska poäng genom en hårdare linje när det gäller invandring och flyktingmottagning och det verkar fungera än så länge. Tidigare har politiker lyssnat på varandra och trott det som sagts var sanning, att svenska folket stod bakom öppna gränser. Men faktum är att den förda politiken gällande flyktingmottagning, aldrig skulle ha godkänts av invånarna vid en folkomröstning. Invånarna ställdes inför fullbordat faktum och det brukar leda till konfrontation.

Det ställningstagande Moderaterna nu gjort har satt Socialdemokraterna på pottkanten, det finns bara en räddningsplanka kvar, nämligen att ställa sig på de svaga gruppernas sida. Med en politik som skapar ett rättvisare samhälle väger vågskålen snabbt över, det finns betydligt fler lågavlönade och fattiga än högavlönade och rika i vårt land. 

Vad Socialdemokraterna saknar är en ledare med fingertoppskänsla, det har inte Löfven. Det ser ut som om Löfven kommer att hamna i samma sits som Merkel, det är bara att inse vilken avgörande roll SD fått i svensk politik. Dags att tänka utanför ramarna, kanske rent av skrota den svenska modellen och politiska styrelsesättet. Att ständigt ha en minoritetsregering är skadligt för landet, det leder bara till kompromisslösningar som kostar invånarna pengar.

Vad som krävs för ett beslut är att en majoritet ställer sig bakom, Med en minoritetsregering uppstår därför hela tiden ett läge av ge och ta. Ludwig Erhard beskrev ganska bra vad en kompromiss handlar om: En kompromiss är konsten att dela på kakan på ett sådant sätt att var och en tror sig fått den största biten.

De politiska företrädarna ska se till både invånarnas och landets bästa, de ideologier som finns måste skjutas i bakgrunden, de är gamla och otidsenliga. Tyvärr är det även så med de lagar och regler som finns, de kom till i en tid som inte har några som helst likheter med dagens. Kanske ska vi se det som att allting har ett bäst före datum, om man ser till historien gäller det även mäktiga riken. Det sägs ju att vi är ett rikt land, men ingen vet hur länge.

Visst har vår värld blivit rent ut sagt knasig.

I svallvågorna efter schavotteringen där kändisar och chefer inom snart sagt alla verksamheter uppträtt som svin, råkade jag höra vår kulturminister säga att det nu ska införas nya regler. Skulle det inte vara bättre att sparka de gamla cheferna och istället anställa personer som vågar ta tag i problem när de uppkommer?

Men nej då, de höga chefer som inte tagit sitt ansvar, är de som ska ansvara för att det inte ska kunna hända igen. Det låter som om den eller de som brustit i ansvar, ska tala om för personalen att si och så får man inte göra och att alla måste ta sitt ansvar. Eftersom det är vad kolleger till de drabbade försökt göra, men cheferna valt att inte ta tag i problemet, vems ansvar är det då?

Vad vi sett inom politiken, är det ingen som har ett övergripande ansvar. När någonting som kan upplevas som obehagligt eller pinsamt för våra politiker råkar hamna i rampljuset, har de redan tagit tag i det och utreder vad som måste göras. De tänker aldrig på att de då uppfattas som att de som ansvariga vetat om det, men inte gjort någonting åt problemen tidigare.

Jag tycker uppriktigt synd om vår statsminister, eftersom han ytterligare en gång visar det sig, framstår som den minst informerade. Sammanbiten stirrar han på journalister och ojar sig över hur bedrövligt folk beter sig. Listan på så gör man inte i Sverige blir längre och längre. Jag utgår från att ingen talat om för honom att det förekommit i vårt land under många år, inte ens att det förekommit inom den gamla arbetsplatsen IF Metall.

Vid det här laget bör vår statsminister kommit underfund, med att inte framhålla vårt land som en förebild för andra. Ett land med en högt stående moral, jo jag tackar. Våra politiska makthavare har levt i förnekelse med en dubbelmoral av sällan skådat slag. Den enda lyskraft vårt land nu har är ett löjes skimmer.

Egentligen började det med vår före detta finansministers skandaluppträdande, vårt land fick ögonen på sig. Det skapade braskande rubriker världen över när han i fyllan och villan visade sin "kotte" och kallade kvinnor för horor. Många såg det som att han visade upp sitt sitt rätta jag, eller snarare den han blivit efter åren i rampljuset, en person som drabbats av storhetsvansinne. 

Anders Borg skyllde på spriten, men den fungerar som ett sanningsserum som avslöjar vad som finns bakom den propra fasaden. Anders Borg har visat sig inte vara ett undantag, utan en regel när det gäller människor som känner sig mäktiga och tappat greppet om verkligheten.

För ett land som vill framstå som ett föredöme för andra länder när det gäller jämställdhet mellan könen, där vi inte säger han och hon utan hen, är det här naturligtvis förödande. Utländska journalister gapskrattar och rapporterar hem om kåtbockarnas paradis, ja som var det till dess allting avslöjades. Det kanske inte är bättre i andra länder, men de har heller aldrig satt sig själva på en piedestal för allmän beundran.

Naturligtvis kommer det här att få följder för hela vårt politiska etablissemang, maktkulturen har skapat ett land där folkets tjänare ser sig själva som herrefolk. Det har skapats ett politiskt kontrollsamhälle som många trott vara vattentätt genom att så många hållit varandra om ryggen. Men det finns alltid svaga länkar i den starkaste kedja, de som drabbas av storhetsvansinne.

De som försökt föra tillbaka makten till invånarna har snabbt baktalats och effektivt tystats ner. Den uppbyggda byråkratin är till för att de makthavande skall kunna behålla makten, att den stannar inom den politiska "familjen". Många har sett det som att endast en ekonomisk kollaps i stil med Grekland kan få till en ändring. Men det finns faktiskt ett betydligt snällare alternativ.

Det stora hotet mot vårt politiska styrelsesätt – som  säkert de läskunniga politiska företrädarna blivit medvetna om – är det Finland infört i liten skala. Men flera länder följer det som händer och tittar närmare på vad en statlig lön till invånarna kan innebära. En absolut nödvändighet för framtiden enligt framstående utländska ekonomer, eftersom fattigdomen sprider sig betydligt snabbare än någon kunnat tänka sig. Följderna av en ökad fattigdom drabbar även de enormt rika.

Det hjälper inte att ge de med ett arbete mera pengar, det är de som har minst med pengar som sätter ribban för vad varor får kosta. Allt har satsats på storskalighet, därför är kvantitet livsviktigt för producenter, osålda produkter ger inga inkomster.

Det propageras för att köpa inhemska producerade varor, men det rör sig om hundratusentals människor i vårt land som inte har råd att köpa dem. Människor som slickar sig om munnen när de passerar köttdiskarna, men snabbt vänder bort blicken med tårar i ögonen.

Vad hjälper all reklam om att köpa ekologiskt odlad mat, det är billigast som gäller för en mycket stor del av befolkningen. De kvarvarande mjölkbönderna har blivit grundlurade av både regeringar och sitt eget ägda företag Arla. De har pressats till stordrift och därmed dragit på sig stora skulder, men de får bara smulor av de vinster som görs.

Vi är ett stort exportland, men samtidigt har importen av det vi behöver på matbordet ökat. Läste att matfett börjar bli en bristvara i många länder, vi märker av det på bland annat dyrare ost och smör. Ost som för inte så länge sedan var ett billigt smörgåspålägg, har rusat upp mot hundra kronor kilot. Eftersom både bröd och det vi breder på smörgåsarna blivit dyrare, vart kommer det att sluta? Såg ett upprop på nätet att bojkotta Bregott som nu är uppe i fyrtio kronor för en ask.

Som sagt var, fattigdom sprider sig även till de rika, får de inte sälja sina varor står de där med ändan bar. Kanske deras enda möjlighet är att dela med sig, så att alla kan handla deras varor. Visst har vår värld blivit rent ut sagt knasig. 

Misstro mot invånarna, skapar misstro mot makthavarna.

Vår stolta svenska krona vacklar just nu och har fallit oroande mot euron bara de senaste veckorna. Vad det beror på är svårt att säga, penningmarknaden är någonting vårt land inte kan styra, men med dyrare euro och dollar kan vi räkna med prishöjningar på många varor. Drivmedel har vi sett blivit dyrare och naturligtvis kommer många priser i butikerna att höjas. För alla som redan har det svårt att få ekonomin att gå ihop, blir det ännu svårare.

Ekonomi är någonting som de flesta ser som en fråga om pengarna ska räcka till nästa löning, sjukbidrag, pension eller överlevnadsbidrag av olika slag. Men andra ord, alla behöver pengar för att överleva. Svenska folket i gemen borde alltså intressera sig mer för vad ekonomi handlar om. Egentligen.

Själv har jag roat mig med att läsa igenom gamla ekonomiska teorier, för att se hur de stämmer med dagens verklighet. När det gäller inflationsteorin, stämmer den inte alls, kan därför förstå Riksbankens problem med att uppnå målet på 2 procents inflation. Nu kan det kanske uppnås med råge. Vi som varit med om hur inflation uppkommer och fungerar, vet att det är fråga om kostnadsökningar som drabbar alla. Vi gamla ser därför inflation som: Vad fan ska vi med den till. Mest drabbad blir de med sämsta inkomsterna.

Det finns en gammal regel som stämmer än i dag, nämligen att det är tillgång och efterfrågan  som styr. Bostadsmarknaden i vårt land har styrts av litet utbud och stor efterfrågan och priserna har trissats upp av köparna. Att bygga nytt med det kostnadsläge vi har i vårt land, har visat sig bli alldeles för dyrt, bara ett fåtal har råd att bo i dem.   

Konkurrensen i vår globala värld är mördande. Det finns i dag en stor överproduktion av många varor i vår globala värld, vilket hållit prisökningar på mattan. Men så finns det länder som inte kan sköta sin ekonomi och då uppstår plötsligt importproblem och brist på det som det finns överflöd av på marknaden.  I dessa länder kan man se skenande inflation, Venezuela är det färskaste exemplet på vad inflation kan ställa till med.

Egentligen handlar ekonomi om bokföring, att debet och kredit kan balanseras. Naturligtvis är det för krångligt för "vanligt" folk, men numera drivs staten, kommunerna och landstingen efter företagsmässiga lönsamhetsprinciper. Det har gjort att våra så kallade förtroendevalda precis som de privata företagen, försöker gå med vinst.

Skillnaden är att det privata näringslivets vinstjakt är för att hålla aktieägare alerta och på bra humör genom aktieutdelningar. Redan för många år sedan började därför en del företag att använda sig av kreativ bokföring, det vill säga snygga till siffrorna. Men vad det i slutändan handlar om är verkliga tillgångar, skulder, inkomster och utgifter.

Den utförsäljning av statliga bolag som gjorts i vårt land har reducerat tillgångssidan, men vad har ersatt detta tillgångstapp? Pengarna för försäljningarnas är redan borta, de finns med andra ord inte kvar som en tillgång. För att balansera det finns möjligheten att kommande intäkter tas upp på tillgångssidan som en kundfordran. Det måste anses vara kreativ bokföring. Om vårt land använder sig av det, står inte vårt land på stadig ekonomisk grund, snarare kvicksand.

Vad staten, kommunerna och landstingen har att röra sig med är skatt- och avgiftsinkomster av alla de slag. I vårt land används flitigt "smygbeskattning", eftersom inkomstskatt är ett känsligt ämne för invånarna som de förstår. Invånarnas skattepengar är till för tjänster de offentliga verksamheterna skall utföra i utbyte, de ska i princip täcka kostnaderna plus ett litet överskott. Om inte finns ett organisatoriskt fel där administrationen kostar alldeles för mycket.

Och organisatoriska fel finns det gott om inom våra offentliga verksamheter, men även inom de statliga verken. Byråkrati är ett penningslukande monster inte ens en regering rår på, det är bara att betala och se glad ut. Ja, glad tror jag knappast vår finansminister är som ska se till att det finns pengar till byråkratin, samtidigt som invånarna måste få någonting för sina skattepengar.

Pengar har saknats under många år för att få debet och kredit att gå ihop. Naturligtvis var det ett enormt politiskt misstag att börja använda pensionspengar och pengar från trygghetsförsäkringarna, men det fanns inga andra pengar att ta av. När nu inte bara den nuvarande regering, utan även nästa kommer att tvingas rätta till orättvisorna för att rädda sitt eget skinn, kan vi räkna med rejäla underskott i statens finanser.

Anledningen till det är naturligtvis det som nu ser ut att vara på väg att hända på bostadsmarknaden. Eller rättare sagt, vad som händer när någonting blir för dyrt. Folk på gatan har inte reagerat på samma sätt som många bankekonomer, att det här kan vara början på en vådlig ekonomisk färd. Massvis med människor står i dag med lån som kan liknas vid såpade skosulor på kanten av en hisnande utförsbacke.

Efter att ha hört Anders Borgs lugnande besked om det som nu händer, kan det gå riktigt illa. Det han försöker släta över beror på den ekonomiska politik han förespråkade. En kortsiktigt förd ekonomisk politik som skulle ha behövt draghjälp utifrån men som aldrig kom, räddades istället av en inhemsk upplåning till hejdlös inhemsk konsumtion. Nu närmar sig förfallodatum och skulderna måste betalas.

Men gjort är gjort och det gäller nu att lindra skadans omfattning, som i värsta fall kan bli förödande för inte minst våra storbanker. Det finns inte någon möjlighet att göra en ekonomisk sanering av landets och bankernas ekonomi, det såg Göran Persson till. Man kan säga att vi i nuläget inte har något skyddsnät, så fallet kommer att göra ont.

Om människorna var klokare förr, eller om nutidens människor blivit dummare vet jag inte. Men många kloka ord som gäller än i dag, finns det massvis av bevarade. Johann Wolfgang Von Goethe skrev en gång någonting alla politiska makthavare bör ta till sig. Glöm aldrig att ju sämre ni behandlar människorna desto sämre blir de och ju mer ni tror dem om ont desto mer kommer de att bli onda.

Goethes ord stämmer helt överens med hur vårt samhälle blivit, genom de politiska misstag som gjorts. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, ja hela vårt politiskt skapade kontrollapparat, visar den misstro  makthavarna har mot invånarna. När de politiska makthavarna misstror invånarna, kan de vänta sig annat än att invånarna misstror de politiska makthavarna?

Tjat markerar svaghet istället för auktoritet.

Nya taxeringsvärden har kommit och för många gett chockartat besked. På papperet är de förmögna, men avgiften kommer att svida i plånboken. De som däremot är ägare till miljonvillor som ligger över gränsen påverkas inte, de betalar som tidigare. Det betyder att de som bor kvar i sina gamla hus, tvingas vara med och subventionera ägarna till miljonvillor, det finns gott om orättvisor i vårt land.

Jag har funderat över vad som händer med taxeringsvärdena om bostadsbubblan spricker, vilket kan betyda att husens värde halveras. Det har hänt i flera länder, vilket man kan tolka som att det även kan hända i vårt land. Första tecknet på avmattningen upplever just nu säljare i vår huvudstad, men egentligen är det bara den kända regeln att när någonting blir för dyrt, blir det svårare att sälja.

Det är mycket som blivit dyrare. De flesta är säkert medvetna om att livsmedelspriserna höjts under året, fattigpensionärerna har i alla fall gjort det. För många jag talat med har det inneburit ändrad kost, maten får inte kosta mer än trettio kronor om dagen. Det har betytt att ost som förr var det billigaste smörgåspålägget, numera ses som en lyxvara. Ingen missunnar mjölkbönderna en dräglig inkomst, men då borde staten gå in och lätta på deras skattebörda istället.

De fördyringar vi kan se framför oss kommer att skapa problem, inte minst för konsumtionen. Minskande konsumtion påverkar hela vårt samhällssystem, det är inte de rika som håller konsumtionen igång, det är alla fattiga som tvingas spendera alla sina pengar på det som är absolut nödvändigt. Börjas det dras in på det nödvändigaste, är vårt land illa ute.

Nytillkomna pensionärer har kommit underfund med att de inte kan leva som tidigare, de kan inte förstå hur fattigpensionärer kan överleva. Med det pensionssystem vi har, är det bara början vi nu ser, det blir värre runt hörnet. Det betyder att blickarna kommer att vändas mot de politiska företrädarna, som kommer att få stå till svars för sina tidigare beslut.

Bostadsmarknaden har under flera år fungerat som ett Pyramidspel, många har tjänat pengar genom att köpa och sälja. Kvar blir de som kommit sist in i bilden, de kommer inte att tjäna några pengar, de vet inte ens om de får tillbaka sina pengar. Men vad värre är, det är de som kommer att orsaka en bankkris om ränteavdraget kommer att försvinna.

Aktiemarknaden är inte längre en långsiktig placering av pengar, där finns numera "klippare" som trissar upp värden på aktier för att sedan snabbt sälja. Ingen verkar ha tänkt på att det är på aktiemarknaden en stor del av pensionspengarna finns placerade. Det är inte bara fifflande fondplacerare som är ett hot, en börskrasch skulle vara förödande.

Det är svårt att vara optimistisk inför framtiden, det första tecknet på att allt fler misstror de förutsägelser våra politiska makthavare har att komma med, är att många blivit försiktigare med sina pengar. Även om pengarna på kontot inte ger någon ränta, finns de där i alla fall om det kärvar till sig. Visst har bankekonomer uppmärksammat det här, men våra politiker har inte gjort det.

En mardröm skulle naturligtvis vara om någonting drastiskt inträffar före valet, men eftersom det är långt dit ändå fullt möjligt. Den oro som nu tydligt märks inom Arabstaterna, har att göra med minskade inkomster från oljan. Och framtiden med satsningen på eldrivna fordon och ständigt ökande miljökrav, gör att man kan förstå den panik många oljeshejker känner just nu.

Vi gamlingar har varit med om ransonering av varor, inte bara under andra världskriget, utan också under Suez-krisen då vi blev tilldelade kuponger för att köpa drivmedel till fordonen. Samma sak kan hända igen om det blir krig i Mellanöstern och det skulle naturligtvis påverka hela vårt samhällssystem.

Det är med andra ord dags att börja titta på hur vårt land ska kunna fungera om allt drastiskt förändras. Vad kommer att hända med stormarknader utanför stadskärnorna, men inte minst hur ska invånarna få hjälp vid sjukdom? För många är det långt att komma till ett större sjukhus.

Det måste tittas närmare på hur sjukvården ska kunna fungera om det uppstår transportsvårigheter. Det går betydligt snabbare att iordningsställa små hälsocentraler och dagkirurgi på mindre orter för akutfall än med dagens illa fungerande system. Den centraliseringen av sjukvården som genomförts är knappast miljövänlig, inte heller har effektiviteten ökat. Tvärtom har vårdköerna ökat.

Det är först vid en allvarlig kris som vårt lands verkliga Akilleshäl blottas, nämligen vår alldeles för omfattande byråkrati. Politiker älskar byråkrati hörde jag någon säga och tacka för det, det är byråkraterna som kan ges skulden för felaktiga politiska beslut. Byråkratin är därför en viktig del i att komma undan från ansvaret för de konsekvenser som kan uppstå. Av den anledningen görs inga konsekvensanalyser, blir det fel så blir det fel.

Men nu lutar det åt att det som blivit fel, får allvarliga konsekvenser för hela vårt politiska etablissemang. I motsats till hur de äldre fogat sig till politiska beslut, tolererar inte den moderna människan försämringar som påverkar dem. Det är alltså ingen tillfällighet att politiker utsätts för hot, det har med orsak och verkan att göra. Så långt är det inga politiker som tänkt, eftersom de inte har behövt ta ansvar för sina beslut.

Ett citat som varje politiker borde ha framför sig skrevs en gång av Stina Palmborg och lyder så här: Den som är satt att vårda, leda eller förmana, måste akta sig för att förfalla till tjat. Det markerar svaghet istället för auktoritet.

Alla är trötta på fagra löften.

Om någonting retar upp invånarna, är det politikers användande av retorik  I många fall överträffar den politiska retoriken, den som används av våra skickliga försvarsadvokater. Men när retoriken används för att lura folket, är steget inte långt till att våra politiker tvingas svälja en besk medicin.

Att jobbskatteavdraget är ett bidrag kan aldrig bortförklaras. De som har ett jobb är naturligtvis glada över bidraget som gett och fortsätter att ge mer i plånboken, men det sker på bekostnad av att de som drabbats av sjukdom och pensionärer fått mindre. Ingen ägnade en tanke åt hur ett politiskt beslut skulle kunna ställa till med så stor skada för många. En fråga som aldrig besvaras är vad trygghetsförsäkringarnas miljardöverskott används till.

Men ingenting förvånar längre i vårt en gång någorlunda fungerande land. Vårt demokratiska styrelsesätt utgår från att företrädare på bästa sätt förvaltar invånarnas skattepengar. man kan i princip säga att de är öronmärkta för en fungerande vård, skola, rättsväsende, försvar mm. När det gäller trygghetsförsäkringarna (som vissa politiker ser som en bidragsform) ska de fungera som en försäkring om någonting händer, eftersom invånarna betalar in försäkringspremier.

Pensionerna är samma sak, det är pengar som intjänats under de verksamma åren, ändå har politiker konfiskerat pensionspengar vid flera tillfällen. Det är inte staten, kommunerna och landstingens överlevnad som är viktig, det är invånarnas. Det som hänt under många år kan inte ses som annat än att politiska makthavare spenderat skattepengarna på annat än vad som avsetts.

Hur ska man då se på de knappast lagliga konfiskeringar som gjorts. Kan inte se det som annat än att det måste ses som trolöshet mot huvudman, det vill säga mot landets invånare. Finansministern är i ständigt skriande behov av pengar genom att de löpande utgifterna stiger för varje år. Enda sättet att stoppa kostnadsökningarna är att staten, kommunerna och landstingen bantar sina administrationer.

Den enorma byråkrati vi har och som slukar invånarnas pengar är inte att förvalta skattepengarna på bästa sätt. En bantning av byråkrater och administratörer skulle dessutom kunna få stopp på det slöseri som börjar bli allt mer uppenbart förekommer. Genom rationaliseringar och förenklingar vid hantering av olika ärenden, skapas ett smidigare samhälle.

I takt med ökande bevakning och journalistiskt snokande informeras invånarna om inte bara slöseri, utan också vad som kan anses vara stöld av skattebetalarnas pengar. Efter att tjänstemannaansvaret togs bort har det varit fritt fram för beslut som balanserat eller till och med passerat gränsen för vad som är lagligt. De fall som når invånarna via media är bara vad som skrapats på ytan, ingen vågar tänka på vad som finns under.

Det får mig att tänka på vad en ung person skrivit, att äldre har svårt att gallra bort det som är fel, eller falska nyheter om man så vill i dagens digra nyhetsflöde.. De unga har vant sig vid att sålla bort det som inte kommer från "källan", det vill säga vad som verkligen har hänt. Tror jag det. Snarare tror sig de unga att källan är de korta utdrag ur artiklar som sprids. Att läsa hela artiklar tar för lång tid.

Det i sin tur får mig att tänka på ungdomens dagar, då jag trodde mig veta precis hur allt skulle vara, men senare i livet överbevisades att haft alldeles åt helsike fel. Att växa upp i dagens samhälle har inga likheter med det vi äldre växte upp i. Jag tror inte de unga kan sätta sig in i hur det var att växa upp med oisolerade kalla skolsalar, utedass och en auktoritär skolundervisning, där en luggning eller ett rapp från pekpinnen av läraren var vardagsmat. Låter som någonting påhittat, eller hur?

Att de unga vet så lite om vad som hänt i vårt land, beror på att vår historia om nittonhundratalet, vad jag vet inte har skrivits. Den skulle i så fall ha sågats jäms med fotknölarna av många politiker, om nittonhundratalets senare dels svek och lögner mot svenska folket hade tagits upp och alla myter klätts av.

Men vid tiden vi gamlingar växte upp var vårt land fattigt, andra världskriget ödeläggelse av många länder lade grunden för det samhälle vi har i dag. Men vi nådde aldrig ända fram, eftersom penningjagande politiker började ta stora bitar av invånarnas pensionspengar. När Alliansen ansåg att trygghetsförsäkringarna var ett bidrag och jobbskatteavdraget en skattesänkning, nåddes botten av politisk retorik.  

Den nu pågående häxjakten på personer som ägnat sig åt sexuella trakasserier och kränkningar, borde förts för länge sedan. Varför inte även dra in kränkningar inom de offentliga verksamheterna, där har det varit locket på i många fall. Men när locket flyger till väders, kommer det fram även gamla saker.

Moraliskt förfall och politiker som spelar hasard med invånarnas pengar, vill vi verkligen ha ett samhälle som det vi nu har? Många som sett välfärdssamhällets avigsidor vill det definitivt inte. Vi får se hur mycket av de politiska misstagen som hinner rättas till, valet nästa år kommer inte att vinnas genom fagra löften. Inte med retorik heller för den delen, det har svenska folket äntligen börjat genomskåda.

Svenskt Näringslivs ordförandes vilt debatterade uttalande var egentligen vad en majoritet av "vanliga" svenskar skulle vilja ha sagt och uppmärksammats av alla media: Vad fan betalar jag skatt för? Inte minst de mest beskattade har all anledning att ställa den frågan till regeringen. Dags för en skatterevolt?

Vår byråkrati tynger ner hela vårt land.

Vackra sagor är så korta, heter en gammal svensk melodi. Texten skulle lika gärna kunnat ha skrivits i dag eftersom den är otidsenlig. Vackra sagor berättar ofta våra politiker och de slutar inte med så levde de lyckliga i alla dagar. Tvärtom har handlingarna kort perspektiv, vad de ska göra under det kommande året för det mesta. Visst har det funnits och förhoppningsvis finns visionärer som skulle kunna vara bättre sagoberättare, eftersom de ser längre bort än fram till nästa mandatperiod. Men visionärerna finns tyvärr inte bland de politiskt aktiva.

Tyvärr blandas ekonomin in i sagorna eftersom allt handlar om ekonomi, vilket de flesta politiker inte är insatta i. Att politiker är de som ska förvalta våra pengar på bästa sätt, måste därför ifrågasättas. I svepande ordalag talar politiker om hur ekonomin ska hanteras, men vet i själva verket inte hur de ska få det hela att gå ihop i slutändan.

Till och med erkänt skickliga ekonomer erkänner att vi nu är ute på okänd mark. De gamla teorierna har visat sig vara just gamla, de kom till i en tid som såg helt annorlunda ut än i vår moderna högteknologiska globala kunskapsvärld. Den gamla industrivärlden har skakats om i sina grundvalar, den nya tiden kräver skickliga välutbildade ledare som tar tillvara på möjligheterna.

De möjligheter som kommer att finnas, rimmar illa med hur industriländerna kan möta det som av många ses som ren science fiction, men som kan vara verklighet inom bara runt tio år. De som blir kvar på perrongen när tåget mot framtiden rullat igång, kommer att stå med lång näsa.

Det kan betyda att invånarnas initiativförmåga kommer att sättas på prov, någon hjälp från samhället kommer kanske inte att finnas. Det låter kanske märkligt, men staten, kommunerna och landstingen kan ingenting göra utan de skattepengar som ska fördelas. Läste senast förra veckan om hur sårbart vårt så kallade välfärdssamhälle är för ett oförutsett ekonomiskt haveri. I ett sådant fall har varken de politiska makthavarna eller invånarna något skyddsnät.

Det finns skräckscenarior som kan målas upp som skulle skrämma slag på invånarna, men något sådant kommer knappast våra politiker att måla upp utan tvärtom. Det gäller att hålla skenet uppe så länge som möjligt. Men det vi nu kan se händer i vårt samhälle kommer att bli svårt att stoppa. Av den anledningen finns risk att ett sammanbrott kan inträffa betydligt snabbare än vi kan tänka oss.

Den som sätter sig i skuld blir aldrig fri citerade Göran Persson en gång för länge sedan, och så rätt han hade. Att börja med två tomma händer och skrapa ihop flera miljoner i skulder har fått många att gå i konkurs.  Omåttligt rik kan man visserligen bli på spel, men det är inte många förunnat. Rik kan bara den bli som parasiterar på andras arbetsinsatser, den egna arbetsinsatsen är ingenting värd utan de arbetsmyror som skapar förmögenheterna. Att ha ett lönearbete gör ingen rik, den binder bara ris åt egen rygg.

Den moderna människan samlar på sig saker som de själva anser sig måste ha för att överleva och är därför beredda att låna till dessa saker. Till dess lånen är betalda är de bara delägare tillsammans med långivaren. Någon möjlighet för de som köper hus i dagens läge att kunna slutbetala sina lån under en livstid måste ses som fullständigt omöjligt.

När nu bankerna börjar bli försiktigare, måste ändå konsumtionen hållas igång. Det har fört med sig att vi nu nått det sista steget i att skaffa saker vi egentligen inte har råd med, nämligen att leasa det vi anser oss behöva. Privatleasing av bilar var knappast på tapeten bara för något år sedan.

Jag blir minst sagt konfunderad över hur människor tänker, eller om de tänker överhuvudtaget. Det är så mycket som är osäkert i vår värld, det enda vi med säkerhet vet är att vi förr eller senare dör. När det händer är vi lyckligt ovetande om, men att ta vara på livet borde därför vara en självklarhet. Istället lever många i ett ekorrhjul som troligtvis förkortar deras liv, med ständig oro över att mista vad de har.

Den som inte har någonting har betydligt mindre att oroa sig över, om man bortser tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Egentligen behöver vi ju inte mer för att överleva. En dag kanske vi tvingas leva annorlunda, det kommer framtiden att utvisa. Men som vi lever i dag, kommer vi inte att leva i framtiden. När dansen runt Guldkalven är över väntar helt andra levnadsförhållanden.

Samma sak kan man förmoda även kommer att innefatta de som valt den politiska banan. Utan att vara medvetna om det, har de sina uppdrag på nåder, eller så länge det finns pengar. Trycket att de måste visa resultat har en del redan uppfattat, att bjuda över varandra utan att kunna visa att det fungerar skapar bara misstro.

Krisen inom vården, skolan och polisen kommer att ta många år att reparera, frågan är om det ens är möjligt på grund av den politiska inblandningen. De krisande verksamheternas problem kan bara lösas av professionella, det vill säga de som är utbildade för yrket. Det är där kunskapen finns om vad som måste göras och måste därför få fria händer. Om det betyder att politiskt utsedda personer måste bort är det en inbesparing för svenska folket.

Att som Dan Eliasson tro att det går att administrera bort brottslighet, är minst sagt blåögt. Regeringens handlingsförlamning att inte sparka Eliasson, har inte bara inneburit att tid gått förlorad, utan det har även kostat skattebetalarna pengar. Men Eliasson är inte ensam om en övertro på byråkrati, det får alla politiska partier ta på sig skulden för. Vår enorma byråkrati blir det som till slut får vårt land på fallrepet, sanna mina ord.

Nu är det dags att invånarna visar vem som bestämmer.

Tiden rinner iväg rasande fart, det är i alla fall hur vi äldre upplever det. Men det har spridit sig nedåt i åldrarna, människor mitt i livet med runt trettio år kvar till pensionen upplever det på samma sätt. När vi var unga däremot släpade sig tiden fram alldeles för sakta, i väntan på att bli myndiga och själva få bestämma. Men blev det verkligen så? Det vi som unga tror ha lärt oss för vuxenlivet, blir istället en lektion i att tvingas lära av livet. Med stigande ålder lär vi oss att människorna inte är fria att bestämma över sina egna liv, det är samhällets otaliga lagar och regler gäller.

Eftersom samhället är vi alla, upplevs det som synnerligen märkligt hur vårt samhälle styrs. Enkelt uttryckt är vårt samhälle tänkt att fungera genom att ha politiska företrädare, som i sin tur skall tillvarata sina väljares intressen. Egentligen borde det inte vara några oklarheter i det, men av någon underlig anledning har invånarna (deras arbetsgivare) glömts bort i ivern att förändra vårt samhälle.

Hur det kunnat bli så fel att dessa företrädare istället kommit att bestämma över invånarnas liv är svårförklarligt. Man brukar säga att tillfället gör tjuven, så kanske är det tillfället (eller vad de förtroendevalda uppfattat som ett tyst medgivande), som fått dem att ikläda sig rollen som förmyndare. Det skulle betyda att invånarnas tystnad – att inte sagt ifrån – skapat denna överhet i form av förtroendevalda politiker.

När största partiet uppnår trettio procent, betyder det att drygt två tredjedelar av invånarna inte har något förtroende för partiet. Våra politiker har knappast ägnat en tanke åt att ju mindre stöd de har av invånarna, desto större risk för en konfrontation. Det som nu händer i vårt samhälle är ett bevis på, att den politiska styrningen lett till mottagandet av ett stort antal flyktingar, ökad brottslighet, slöseri med skattepengar och ett ökande misstroende mot vad våra förtroendevalda kan göra.

Vårt land sägs vara en demokrati, men det är inte folkviljan som styr, det är den största konstellationen av politiska partier. Hos de politiska partierna borde varningsklockor ringt för länge sedan att de politiska vägval som inte godkänts av en majoritet av invånarna, inte borde ha klubbats igenom. Inte minst Moderaterna borde rannsaka sig själva och de misstag de gjorde genom att skapa ett omänskligt samhälle. Nuvarande regering har tyvärr visat sig lika omänsklig genom de direktiv Försäkringskassan fått för att få ner kostnaderna för assistans och sjukskrivningar.

Sätter sig invånarna på tvären kan de makthavande inte göra någonting. Om de går mot invånarnas önskningar hamnar de på kollisionskurs som kan leda till otäcka saker. Det är ingen liten grupp som anser sig illa behandlade, enbart pensionärerna representerar runt en femtedel av befolkningen. Eftersom vi äldre lärt oss att politiker inte vet bäst, måste vårt politiska styrelsesätt reformeras och antalet heltidspolitiker reduceras. Hela det politiska etablissemanget är en mycket stor kostnad för invånarna, och det är ju kostnader vår finansminister, kommuner och landsting vänder på stenar för hitta.

Det som är den största faran för vårt lands överlevnad är inte en åldrande befolkning, det är vår ständigt ökande offentliga byråkrati. Vårt land har blivit så byråkratiskt på grund av politisk styrning, att det lamslår skolor, vården och polisen med flera verksamheter. Men det farligaste av allt, byråkratin har en viktig roll i det politiskt skapade kontrollsamhället. Troligen tänkt som ett makthavarnas verktyg, men som de makthavande tappat greppet om och som därför kan förhala och motarbeta politiska beslut.

Slår vi ihop alla offentliganställda rör det sig om en mycket stor del av de med ett arbete. Invånarna tvingas inte bara försörja de som står utanför arbetsmarknaden av skilda anledningar, de ska dessutom betala alla dessa människors löner och förmåner. Hur det går ihop ekonomiskt är för mig en gåta, eftersom inte ens hälften kommer tillbaka i form av skatt.

Skatter är tänkta att bekosta just skola, vård, poliser, försvaret, vår infrastruktur mm och det tror jag ingen klagar över. Men när det dras in på det invånarna betalar skatt för att få utfört och dessutom tas pengar från trygghetsförsäkringarna, anar man hur det har finansierats under åren. Tidigare hette det omfördelning, numera talar man öppet om att det måste sparas in på det invånarna betalar skatter och försäkringspremier för.

Naturligtvis är det ohållbart på sikt, det tror jag till och med våra makthavande politiker insett. Vårt land har hankat sig fram tack vare invånarnas ohejdade konsumtion, men precis som med allting annat kommer det också att ta ett slut. Knappast frivilligt av många, utan att någonting händer som verkligen skakar om vårt land, att exempelvis lånebubblan spricker. Men finansiella faror lurar överallt. När någonting händer kommer det att få en förödande inverkan, tro mig som varit med om det tidigare några gånger.

Många tänker säkert att det händer inte mig, men det är precis vad det gör. Inte på grund av ett eget misstag, utan på grund av att alla blir betalningsansvariga den dag det händer. Skall bli intressant att se hur vår Riksbank kommer att agera. Att använda minusränta har redan förbrukats, vad har då en riksbank för instrument att rädda vår stolta krona. Tyvärr inget alls, vilket inte minst attacken mot svenska kronan i början på nittiotalet visade.

Den enda tillgång av långsiktigt värde vårt land har är invånarna, men frågan är hur länge de tänker låta de politiska makthavarna göra återkommande misstag och missbedömningar. Jag vet många som lade sin röst på SD för att röra om i grytan, de har nu fått kalla fötter, efter att partiet visat sig bestå av en samling intelligensbefriade representanter ända upp i högsta ledningen. Det blev upp som en sol och ner som en oätlig pannkaka. Det blir så när smeten visat sig innehålla ruttna ägg.

Det som hänt i Amerika, England och nu Spanien bottnar i en frihetslängtan hos invånarna. De vill inte styras längre, de vill själva kunna påverka det samhälle de lever i. Det här är inte bara en utmaning mot regeringar i dessa länder, det är en utmaning mot etablissemanget som håller i alla trådar. Ett etablissemang som skyddat de rika så att de blivit ännu rikare.

Någon måste alltid betala och av den anledningen har vi i vårt fantastiska land fått uppleva ökande fattigdom, samtidigt som de rika blivit både fler och rikare. Hur kan det vara möjligt att giriga pensionsförvaltare med flera kunnat agera öppet och skrutit om sina rikedomar och lyxliv? Eftersom vår statsminister aldrig får reda på någonting, borde i alla fall vår finansminister informerats och reagerat, det är ju invånarnas pengar det handlar om. Dessa giriga personer hade aldrig kunnat genomföra dessa stölder av invånarnas pengar, om invånarna fått bestämma. 

Det som händer skrämmer mig.

Vår värld är inte längre vad den var en gång. Inte människorna heller, för den delen. Den tekniska utvecklingen verkar inte fungera som det var tänkt, eller så var det ingen som tänkte på konsekvenserna. Tekniska hjälpmedel trodde säkert de som utvecklat de fantastiska robotarna och datorstyrda maskinerna skulle avlasta människan. Men så har det inte blivit – än så länge. Istället pressas människan att jobba både mera och hårdare.

När ATP skrotades, saknades kunskap om hur det nya pensionssystemet skulle fungera. Att det blev helt fel kan kanske skyllas på att det var ett hafsverk som inte var genomtänkt. Men ingen kunde vid det tillfället ens ana, hur fruktansvärt fel det skulle bli. Nu måste hela pensionssystemet ses över, annars kan vi vänta oss en revolution, när pensionerna inte ens kommer att räcka till hyran.

Att lappa och laga nuvarande pensionssystem går inte, ett helt nytt skulle ta alldeles för lång tid att införa och troligtvis innebära kaos. Det bäddar för att vi kommer att se någonting som i dag ses som okonventionellt, att alla måste förses med en grundinkomst som täcker utgifterna för att leva. Det skulle spara in på den enorma och tröga administrationen som hotar kväva landet.

Det finns många faktorer som pekar på att människorna börjat fått nog.  Nyblivna pensionärer känner sig grundlurade, det måste till ett minimibelopp när det gäller pensioner som åtminstone tangerar EU:s fattigdomsgräns. I vårt land lever hundratusentals människor långt under den gränsen. Det är de fattiga som kommer att vara tungan på vågen vid nästa val, de smulor som nu ska delas ut kommer knappast att göra dem mätta.

 Historien upprepar sig även om formerna för upprepningarna förändras med tiden. Men anledningen till att historien upprepas sägs bero på att när ekonomin börjar svaja, blir det krigsledarna som tar över. Det spelar ingen roll om det gäller diktatorer, fascism, kommunism eller demokrati, det finns alltid anledningar för till och med religioner att starta krig. Anledningen är enkel att förstå, det gäller att döda och förstöra. Sätta skräck i människorna som då lättare kan styras..

Men människorna bakom dessa förstörelsekrig är svårare att förstå sig på. När segern är vunnen återgår de till det normala. Kapitalister som legat lågt tittar åter fram med ett glatt: Här är jag igen. Nya pengar kommer att strömma in genom återuppbyggnad av det som förstörts, alla övriga får börja om från noll.

De här tankarna dyker upp tack vare den hotbild vi nu kan se. Överproduktion av många varor har gjort konkurrensen mördande, konsumtionen kan inte hålla jämn takt med det som produceras. Arbetslösheten som en gång fungerade som en reglerare av inflationen, fungerar inte alls längre. Ingen blir klok på varför inte inflationsmekanismen inte fungerat senaste åren, efter samma principer och teorier som tidigare.

Det var länge sedan nya ekonomiska teorier såg dagens ljus, regeringar och riksbanker följer fortfarande gamla teorier. Det enda som inte följt gamla teorier är införandet av minusränta, det såg de gamla ekonomerna som en omöjlighet. Det enda minusräntan orsakat kan liknas vid konstgjord andning, det håller liv i någonting som annars skulle ha dött.

Förklaringen till det komplicerade samhället, beror kanske på att både samhällen och människorna förändrats, att klyftan mellan rik och fattig växt på ett oroande sätt. När ekonomiska experter avlönade av mycket rika kunder, börjar tala om att pengarna måste fördelas mer rättvist, förstår man hur allvarlig situationen är.

Det är inte de rika som spenderar sina pengar, de investerar dem. Gruppen fattiga är med andra ord haken i konsumtionens fortlevnad. De fattiga har inte råd att konsumera mer än det absolut nödvändigaste, de som har en någorlunda hög inkomst har blivit försiktigare. Mättnaden hos de köpstarka kan bero på att de upplever det som att den tekniska utvecklingen, gått alldeles för snabbt. Samtidigt har investerarna pressat producenter till en gräns som börjar bli ohållbar.

Vad som är första tanken i ett sådant läge är, att allt måste nollställas. Om det sker genom krig och förstörelse är likgiltigt för de i dag enormt rika, det är pengarna som räknas. Den fräna ordväxlingen mellan två komplett galna ledare är oroande. I Nordkoreas fall en maktgalen diktator som är berusad av makten, i Amerikas fall en president som tror han gör teveprogram och är fixerad vid tittarsiffror.

Men trots allt har Amerika ett ess i rockärmen, en gemensam aktion av Republikaner och Demokrater kan avsätta Trump, med hänvisning till att han är en fara för landets säkerhet. Frågan är inte om det kommer att ske, utan när. Det skulle gjuta olja på vågorna och öppna upp för en fredlig lösning med Nordkorea. Amerika har inte råd att skaffa sig fiender i ett läge där Putin kan utnyttja situationen. Med en president som trampar de flesta länders regeringar på tårna, får landet allt svårare att mötas med respekt.

Vårt land har gamla anor som ett krigförande folk, men i takt med att pengarna behövts till politiska reformer, kan vi numera inte ens försvara oss vid ett angrepp. Skulle inte förvåna om det finns fler befäl och administratörer inom försvaret, än soldater som kan försvara oss. Innan ens en mobilisering skulle blåsas igång, skulle landet vara intaget av främmande makt.

Det som nu händer skulle ju inte kunna hända. Ändå har spänningen mellan länder ökat ute i världen under de senaste tio åren. Allt har blivit så komplicerat att våld måste mötas med våld. Våra politiker tror att det går att vända den andra kinden till, men så fungerar det inte. Vi är på väg mot en tid då öga för öga tand för tand gäller och det skrämmer i alla fall mig.

Våra politiker har all anledning att rodna.

Våra politiker är en sorglig blandning fastlåsta i svunna tiders ideologier, omställningen från industrisamhället har inte slagit igenom inom politiken. Alla partier tycka vara överens om att inte överge den Svenska modellen. Och tacka fan för det, den har skapat en skyddad verkstad där de kan bestämma till och med sina egna löner. Ja, via lojala partiarbetare som satts på poster som kan komma med de förslagen, naturligtvis. Det är lite som att kliar du min rygg, kliar jag din.

Men har verkligen de förtroendevalda invånarnas bästa för ögonen, eller tänker de i första hand på sig själva? När skatterna höjs i vårt land är det för att staten ska få mera pengar att fördela, ett måste för att imponera på väljarna och eventuellt locka till sig sympatisörer. På andra ställen i världen höjs skatter för att de sämst ställda ska ha råd att handla mat. På de Kanariska öarna höjdes sprit och tobaksskatten och momsen på mat och basvaror sänktes. På sätt och vis kan man kalla det fördelningspolitik, mat måste alla ha men sprit och tobak är en fråga om egna prioriteringar.

Naturligtvis ska det vara lägsta möjliga skatt på det alla behöver, det gynnar inte minst de sämst ställda grupperna och ger ett rättvisare samhälle. Det finns många små detaljer våra politiker borde titta närmare på, inte minst vad som kan skapa ett rättvisare samhälle.

Minns när det så vackert talades om skatt efter förmåga, men i takt med ökade löner för förtroendevalda dras alla över en kam. Ja, inte alla, för pensionärerna och de med sjukbidrag betalar  högre skatt än de som arbetar. Sjukbidrag förresten, det ska heta sjukpensionär (trots omprövning vart tredje år) eftersom det inte är fråga om ett bidrag, utan utbetalning från sjukförsäkringen alla betalar in till. Nu ska de sämst ställda pensionärerna få en liten skattelättnad, men de pengarna äts snabbt upp av stigande priser. Men de som drabbats av sjukdom har åter glömts bort, eller är det medvetet för att försöka tvinga tillbaka de sjuka i arbete?

När skatterna nu ska fasas ut för att ta bort skillnaden, är det ingenting som görs omedelbart, men om nuvarande regering får sitta kvar, är det tänkt att det ska ske tvåtusentjugo. Vid en valförlust har de då ett slagträ mot tillträdande regering. Men många äldre kommer att bli blåsta på vad de behöver nu, eftersom de kanske inte lever den dagen. Det här har gjort att många äldre säger, att de inte ska rösta nästa år, om de lever.

Bortfallet av de gamla trogna väljarna blir alltmer bekymmersamt för de gamla partierna. Varje valrörelse är som att höra operetten Annie Get Your Gun, eftersom partiledarna i munnen på varandra säger: Allt du kan göra kan jag göra bättre. I och för sig inga omöjliga löften, eftersom vem som helst kan bättre än vad de så kallade folkvalda kan och har uträttat för invånarna. Locka nya sympatisörer gör det knappast, för de gamla är alla löften som det gamla nöjesprogrammet: Har du hört den förut.

Utan att själva vara medvetna om det har vårt politiska system skapat korruption, det finns en vänskapskorruption som aldrig kan bortförklaras. Det här har funnits så länge att dagens politiker inte uppfattar det som vänskapskorruption, det har ju skett i alla tider. När skandaler nu uppdagas visar det sig att de flesta som upptäcks med byxorna nere har ett politiskt förflutet. Det är ingen väl bevarad hemlighet att avdankade politiker blir landshövdingar, generaldirektörer  och chefer av olika slag.

Våra skattefinansierade offentliga verksamheter och statliga verk, har blivit maskineriet i det politiskt skapade kontrollsamhället. De som har makten måste till varje pris visa upp resultat och då kan det bli så att verksamheter pressas att visa upp snygga siffror. Arbetsförmedlingen har under åren använts till att snygga till arbetslöshetssiffrorna, men det mest ruttna är hur Försäkringskassan använts för att snygga till sjukfrånvaron.

Den förbättrade statistiken beror på att många nekas sjukersättning trots läkarintyg. Det är en omänsklig behandling som försiggår inom Försäkringskassan, både mot de anställda och de invånare som drabbas av de nya strängare reglerna. Den politiker som inte inser det vansinniga i att en verksamhet som är till för invånarna istället används mot dem, ska inte heller vara förtroendevald utan arbetslös.

Nuvarande regering slår sig för bröstet och jublar över hur ekonomin överträffar alla förväntningar. För inte så länge sedan vara ladorna tomma, nu är de överfulla. Det bevisar att saker händer som inte kunnat förutses, men som ändå måste tas med i beräkningarna. När nu miljarderna fördelas är det flera saker som inte är en engångskostnad, de kommer att hänga med även vid sämre tider. Och sämre tider kan komma lika snabbt, som den ekonomiska uppgången för vårt land.

En dag kommer det att utses syndabockar för att vårt land hamnat i utförsbacken. När pengarna börjar tryta kommer inte bara jobbskatteavdraget att försvinna, vår enorma byråkrati kommer att hamna under lupp. Den politiska väg vårt lands ledande valt under många år har lämnat brända broar efter sig, det finns ingen väg tillbaka.  Det sorgliga för vår del är att vi inte vet om den väg som valts når ända fram.

Finns det något sätt vi kan gardera oss mot att vårt samhälle faller sönder och samman? Jag har inget förtroende för politiska lösningar, det blir invånarna som kommer att tvinga fram en lösning. Det har skapats ett samhälle allt färre vill ha och detta sprids som en präriebrand bland de människor som börjat inse att vi inte är ett välfärdsland. Tvärtom finns så många som lever under EU:s fattigdomsgräns, att våra politiker inte längre kan hantera missnöjet.

Jag håller inte för otroligt att nuvarande regering fram till valet, ställs inför problem som kommer genom yttre åverkan. Det vill säga, vi får en släng av sleven av saker som kommer att hända i vår omvärld. Vapenskrammel från ryskt håll är bara ett orosmoment, vi har även vår skuldbubbla som även den kan påverkas av det som händer i andra länder. Många ekonomer varnar för ännu en finanskris.

Våra politikers ständiga försök att hålla skenet uppe, får mig att tänka på ett citat av någonting Mark Twain skrev en gång: Människan är det enda djur som kan rodna. Och som har anledning att göra det.

Politik kan liknas vid en felvänd spik.

Man pratar om att arbetstidsförkortning skulle innebära att fler kan komma i arbete. Det är lättare sagt än gjort. Förkortad arbetstid kan inte ge samma lön som tidigare, det skulle aldrig arbetsgivarna inom det privata näringslivet gå med på. Knappast inte heller de som redan nu har svårt att få ekonomin att gå ihop trots långa arbetsdagar. Om de offentliga verksamheterna inför det med oreducerad lön, kommer inte skattepengarna att räcka till.

Alla förståsigpåare och experter är överens om att vi är inne på en väg ingen vet vart den leder. Det finns massvis med statistik om vad som hänt, men det ger ingen vägledning när vi hamnat utanför den befintliga kartan. Att fler måste i arbete beror på att kostnaderna för att driva landet hela tiden ökar. Men hur i hela fridens dagar, ska staten kunna få stopp på eller till och med minska kostnaderna?

Det är vad det kommer att handla om, nämligen att staten kommer att tvingas hålla hårt i plånboken. Det hurtiga budskapet att nu finns pengar att sätta sprätt på ska ses som valfläsk och ingenting annat. Inte minst Socialdemokraterna borde ha lärt sig av åttiotalets misstag då ingen lyssnade på dåvarande finansministern, som naturligtvis hade rätt. Troligtvis har Magdalena Andersson en annan åsikt än partiledningen, konstigt vorde det annars.

Kanske har det inte nått fram till de makthavande att konsumtionshysterin är över. Folk har blivit försiktigare, eftersom de känner sig lurade på grund av att de köpt någon ny teknikpryl och en ny ännu bättre presenteras innan de ens lärt sig använda det köpta fullt ut. Skaran av människor som insett detta växer stadigt och rapporter om minskad försäljning börjar märkas i nyhetsrapporteringen.

Optimistiska siffror om kommande års tillväxt är önsketänkande, när vikande försäljning visas öppet är vi redan i början på utförsbacken. Sedan går det fortare och fortare och det finns ingen nödbroms att rycka i. Det går med andra ord inte att förutse vad som kan hända redan i början på nästa år.

Om inte landets invånare fortsätter konsumera i samma takt som senaste åren, kan vi inte räkna med någon ekonomisk tillväxt. Vad vi sett, för ekonomisk tillväxt bara med sig ökande kostnader, någonting som påverkat de som lever ur hand i mun på grund av stora fasta kostnader. Till den gruppen hör de som köpt bostadsrätter och hus till vad som måste ses som överpris.

Marknaden korrigerar alltid sig själv hörde jag en ekonomisk expert säga. Visst är det så, allt har med tillgång och efterfrågan att göra, det är därför det byggts så lite i vårt land under många år. Men nybyggda lägenheter i dagens läge är det inte många som har råd att bo i, folk i gemen är fattigare än vad de politiska makthavarna trott. En ökning med en femhundring i månaden märks knappast för en välbetald politiker, men en fattigpensionär, eller de som tvingas leva på sjukbidrag och för en ensamstående förälder, betyder det mindre pengar att handla det absolut nödvändiga, så för dem är det en oerhörd summa.

Riksbanken jublar över att inflationsmålet äntligen nåtts, i en inte alltför avlägsen framtid måste det till att bekämpa inflationen, för att få ner den till 2 procent. De svaga grupperna har redan märkt av den högre inflationen i form av högre kostnader. Det här är svängningar som är svåra att undvika eftersom det inte finns något mellanläge, bara ytterligheter. Bäst kan vi se det genom minusräntan som verkligen satt fart på lånebrasan, nästa steg blir att släcka den. Om den inte självslocknar förstås.

Hur det än är har de allra flesta fötts med någonting man kallar sunt förnuft. I själva verket består det sunda förnuftet av erfarenhet och som fungerar som en säkerhetsspärr. Det händer så mycket i vår omvärld så naturligtvis kan det hända även i vårt land. Det manar till försiktighet och att tänka efter före. Det är inte roligt att inse att om det går åt helsike, kan resten av livet vara kört, som man säger.

Av någon anledning har den moderna människa gått från att lagom är bäst, till att sätta upp ännu högre mål. Att ha inköpt en bostadsrätt eller hus men sedan inte ha ekonomi att kunna njuta av det är bortkastade pengar. Varför vi blivit så hysteriskt inriktade på att äga saker har jag svårt att förstå, det är ju ingenting vi får med oss när det är så dags. Och just det, är det många som inte ägnar en tanke. Vi vet inte i förväg när våra liv tar slut.

Någon gång i framtiden kanske människan lär sig njuta av varje dag och tar varje dag som de kommer. Vem vet, kanske människorna en dag redan från födseln får ett datum när livet kommer att ta slut. Visst låter det hemskt, men det skulle ge individen möjlighet att verkligen få ut det mesta av sitt liv, men så ska man ju bara inte tänka. Vi måste tänka på samhällets fortlevnad får vi höra. Hur har svenska folket kunnat gå på en sådan blåsning!

Det är det politiska makt- och kontrollsystemets överlevnad det handlar om. Vad människan behöver är en ekonomisk grundtrygghet, att vad som än händer kommer det att finnas pengar till det nödvändigaste. Många skulle säkert slå av på takten och göra saker som de gillar att hålla på med. Har full förståelse för att allt fler börjar se det som de enda lösningen på vår överbefolkade världs problem.

Men hur våra politiker ska börja tänka i de banorna tär det verkliga kruxet. Våra makthavare förses av medhjälpare med en spik att slå in i väggen, men det visar sig att spikhuvudet då kommer mot väggen. Första reaktionen är att det är ett fabrikationsfel, men så säger någon: Du kan slå in den i väggen på andra sidan, då blir den rättvänd. Tja, det är väl vad politik handlar om.