Ny tid kräver förnyelse, det är dags att skrota den politiska styrningen av vårt samhälle.

Det rör på sig inom politiken, vilket får ses som ganska ovanligt. Allt har ju bara rullat på i samma hjulspår under åren och samma ansikten har talat om samma saker under alldeles för många år. Naturligtvis blir jobbet som politiker slentrianmässigt som de flesta andra jobb, de som varit med länge har allt i ryggmärgen. Men vår värld har förändrats i snabb takt, det blåser nya friska vindar som rör upp gammalt damm.

Förändringens vind rår inte ens våra politiker över, ingenting stämmer längre överens med det gamla invanda. Partierna har inte råd med att trampa på i ullstrumporna, svenska folket har blivit otåligt och vill se förändringar. Naturligtvis till det bättre, istället för sämre. Men problemen är många och några lösningar som kan ge omedelbar effekt finns inte. Björklund skulle ändra skolan under åtta år, men det blev bara kattskit av allting.

Man kan förstå om partiets sympatisörer tappat sugen, Björklund som trott sig ha stöd inom partiet, är nu istället ifrågasatt. Jodå, den inre kretsen av lojala vågar inte annat än backa upp Björklund, men det är ju vad väljarna ute i landet tycker som räknas. Problemet för alla partier börjar bli de gamla trogna väljarna, numera vill de någonting helt annat än partiledningarna.

Ingen tycks ha grubblat särskilt mycket över varför det blivit så lätt att tappa sympatisörer. Men tacka för det om man samstämt idiotförklarar alla som röstade på SD vid senaste valet, men inom de egna partierna har det lekts tysta leken. Naturligtvis borde partiledningarna ställa sig frågan om det är politikerna eller väljarna det är fel på. Svaret kanske får dem att sätta morgonkaffet i fel strupe.

Genom våra politikers ständiga reklam för sig själva och partiet – men också med god hjälp av våra media – har invånarna matats med så många åsikter och så ofta, att de inte behövt ha några egna. Ingen kan sätta fingret på när det började,ja, när de politiska åsikterna och vad folk ute i landet tyckte började gå isär. Kanske berodde det på ren utmattning eftersom det politikerna med en dåres envishet upprepade, inte alls stämde med verkligheten. Följden blev att folk började ställa sig själva frågan: Vet egentligen våra politiker vad de håller på med?

Att misstroendet mot våra politiker växt de senaste åren, får den borgerliga alliansregeringen ta på sig skulden för. Under de åtta år de hade makten, skapades ett samhälle som inte minst de äldre inte kände igen. Vi fick ett samhälle där numera allt räknades i pengar, en massa människor som inte arbetade av skilda orsaker började ses som en kostnad för samhället. I och för sig märkligt, eftersom de flesta av dessa betalar skatt som alla de som arbetar, i pensionärernas fall till och med mera.

Konkurrenssamhället som till och med ska få barn i tidig ålder att prestera, hotar att ställa till det rejält. De moderna kontorslandskapen har visat sig vara förödande för många som har svårt att koppla bort omvärlden. I det fallet har våra politiker och bankledningar mycket att lära ut, de har lärt sig att koppla bort både omvärlden och verkligheten.

Det verkar som om ingen politiker ställt sig själva frågan, vart ett penningtänkande samhälle kan ställa till med. Inte heller verkar det genomtänkt att ständigt försöka styra invånarna i en viss riktning. Det är väl som man brukar säga, att människan är så skapad att vi måste se för att kunna tro. När politiker säger en sak och invånarna ser någonting helt annat, skapar det förvirring.

Hörde en politiker för länge sedan säga: Det är inte meningen att invånarna ska tänka eller ha egna åsikter, inte heller att de ifrågasätter politiska beslut. Om svenska folket blivit klokare eller modigare är svårt att säga, men många gamlingar som en gång teg och samtyckte, säger numera högljutt sina åsikter på offentliga platser.

Naturligtvis borde det hänt för länge sedan, att partierna sållat bort alla retoriker med välsmort munläder och skakat fram folk som får någonting ur händerna istället. Det är inte de skickliga debattörerna som lockar sympatisörer, det är vad partierna kan göra. Att ösa miljarder över till exempel Fjollträsk och låta övriga landet dela på småsmulor är inte speciellt klokt, snarare visar det på en intelligensnivå som bör ifrågasättas.

Det skrämmande är att de så kallade folkvalda faktiskt enligt lag, är skyldiga att på bästa sätt förvalta invånarnas skattepengar. Det politiska ansvaret avskaffade sossarna på sjuttiotalet, men fortfarande gäller lagen om att på bästa sätt förvalta skattebetalarnas pengar. I det fallet finns ingen ansvarsfrihet. Vårt lands invånare har fått uppleva alldeles för mycket av maktmissbruk och storhetsvansinne hos så kallade folkvalda, därför är det som nu händer inte alls förvånande.

Jag använder ofta ordet människofientligt om tillståndet i vårt land, det är inte skapat för invånarnas bästa. Vårt samhälle har byggts upp för att hålla invånarna i tukt och förmaning, men också att förse regering, statliga verk, kommuner och landsting med pengar. Ser man tillbaka sjuttio år, har de politiskt skapade jobben ökat med runt tiotusen procent.

Politik utfördes en gång i tiden på ideell basis, i bästa fall kunde det bjudas på wienerbröd vid mötena. De som i dag engagerar sig i politiken får betalt vid möten, plus fikabröd eller smörgåsar. Många av dessa fortsätter vara lojala för att bli belönade för det, det vill säga få ett politiskt uppdrag med fast lön. Det är lättare att göra karriär inom politiken, än i det privata näringslivet.

Jag tror inte många hört talas om Marie Benyon Ray, men det hon en gång skrev bör alla kunna begripa och det lyder så här:

Obeslutsamhet är ödestiger. Det är bättre att träffa ett felaktigt avgörande än att bygga upp en vanemässig obeslutsamhet. Om man vältrar sig i obeslutsamhet kan man inte handla – och handling är framgångens underlag.

Att ständigt tillsätta utredningar är ett sätt att undgå att fatta beslut. Finns inte kompetensen att fatta politiska beslut, blir det inte bättre om dessa politiker ska sitta med i en utredning. Om någon av de som sitter i alla dessa utredningar hade haft en lösning, hade det inte behövts någon utredning. Vad som däremot bör utredas med det snaraste, är hur vårt politiska styrelsesätt ska kunna passa in i vår moderna värld. För mig är svaret glasklart, det går inte.

Livet är ett lån mot hög ränta.

Man måste beundra våra politiker som kan hålla masken och låta folk tro att de har koll på allting. Men så är det inte, det finns ingen manual för det som nu händer, det gäller att improvisera så gott det går. Orsaken till det hela är naturligtvis följdverkningar av den ekonomiska krisen, många länder har inte återhämtat sig sedan dess. De som vidtog åtgärder som skulle hjälpa en kortare period (vilket vår förra borgerliga regering gjorde), var enbart ett chanstagande. Tittar man närmare på konsekvenserna, kommer chansningen att få en förödande effekt på både landet och invånarna.

Inom politiken är det en svår balansgång om vad som är viktigast för väljarna. Men att göra någonting som märks kostar pengar och det är tydligen ont om den varan. Någon hjälp från våra stora industrier att få ned arbetslösheten verkar långsökt, eftersom de går på sparlåga. Ändå vill LO fortfarande prata löneökningar i procent. Eftersom vi nu är på gränsen till deflation, borde vi då inte tala om procent med ett minustecken framför?

Pensionärer, arbetslösa och de med permanent sjukbidrag har fått försämringar, borde då inte de som har ett arbete få sina löner sänkta? För att ta sitt sociala ansvar bör politikerna sänka sina löner rejält, de pengarna behövs till det invånarna betalar skatt för att få utfört.

Det som hos mig väcker störst oro är Riksbankens senaste räntesänkning. Det påverkar inte bara kronans värde, vilket också innebär dyrare import som kommer att göra varorna i våra affärer dyrare. På kort sikt betyder det att de med pengar kan passa på att handla innan priserna höjs och vi får kanske en tillfällig ekonomisk tillväxt.

På kort sikt kommer de med pengar inte att märka av höjningarna, de sämst ställda däremot kommer att göra det omedelbart. Det beror på att de tvingas leva ur hand i mun, det vill säga alla deras pengar går åt till att överleva. Bankerna signalerar nu för höjda avgifter för att kunna ha miljardinkomster och alla tvingas vara med och betala.

Och det är just detta många ekonomer kommit fram till är vad som kan stjälpa det stegvis uppbyggda penningtänkande samhället. Ekonomisk tillväxt har inte gjort vårt samhälle bättre, tvärtom har kostnaderna skenat utan någon kontroll. Tydligast kan man se det inom landstingen, där de politiska ledningarna utan någon som helst kunskap om hur den enorma verksamheten ska bedrivas, slösar bort invånarnas pengar.

Börjar man grubbla över hur allt kunnat bli så fel, finns bara en syndabock, nämligen våra så kallade förtroendevalda. I demokratisk ordning har det fattats beslut, som när de visat sig felaktiga, försvarats med, att de hade de inte haft en aning om att det skulle kunna bli så galet. Ibland så galet att det inte gått att rätta till det som blivit fel.

Vi har därför fått ett samhälle där misstag lappats och lagats så att det nu riskerar att falla sönder och samman. Det behövs inte mycket för att det ska hända, alldeles för många lever i dag över sina tillgångar. Man talar inte längre om bostadsbubblan som kan spricka, det är lånebubblan som är det största hotet.

En klurig gubbe jag resonerade med för ett tag sen var orolig över vad som kommer att hända. Jag hoppas få hänga kvar några år till, men det blir kärvare att få det att gå ihop för varje år,  sa han. Men han hade full förståelse för att pengarna börjat tryta för både regering, kommuner och landsting. Allting är ju uträknat vad pengarna ska räcka till, men blir det för många som måste ta del av pengarna går det åt helsike. Det är som att sätta fram bullar på bordet för tio personer och det kommer lika många till som också vill ha. Hur gör man då?

Jag fastnade för det där med bullarna och att det kommer fler än beräknat. Precis så är det ju med flyktinginvandringen, att föda alla dessa tusentals människor som kommer hit, måste betyda att alla andra får dela med sig för att pengarna ska räcka. Jag tror inte de partier som förvarar flyktingmottagning i stor omfattning tänkt i de banorna. Ja, utom SD, förstås, men de begriper ju inte någonting enligt de gamla partierna.

Men gemene man börjar begripa att det påverkar alla, därför växer motståndet mot att vårt land tar emot så många. Det hjälper inte att vädja till invånarna att öppna sina hjärtan och vara solidariska med dessa flyktingar. Det är ingen politiker som talar om att vi måste vara solidariska med de gamla, sjuka och arbetslösa i vårt land!

 

Man kan väl säga att våra politiker bundit ris åt sin egen rygg genom att inte ta tag i att göra vårt samhälle rättvist för alla. Det är dags att tala öppet om vad flyktingmottagningen kostar skattebetalarna, alla försök att mörka vad det kostar kommer ändå fram i dagsljus förr eller senare. Ju senare det blir, desto värre blir det för de gamla etablerade partierna. 

Jag tycker faktiskt synd om de politiker som ska försöka reda ut den härva som skapats. De kan inte göra det utan prestigeförlust genom att tvingas krypa till korset. Men att inte göra det innebär en ännu större förnedring, nämligen att SD växer ännu mera.

 
Vad som väntar framöver är knappast trevligt för någon. Men det är ju så livet ser ut. Eller som ett gammalt svenskt ordspråk lyder: Livet är ett lån mot hög ränta.

Håller våra politiker på att trolla bort sig själva?

Det som nu händer ute i världen, tycks inte oroa våra politiker, de har fullt upp med akuta problem i vårt land. Lättaste sättet för Migrationsverket (och därmed även regeringen) är att lasta över problemen på kommunerna ute i landet. Råkade läsa för ett tag sedan att små orter fått ta emot flyktingar så att de mer än fördubblat invånarantalet. På kort sikt antagligen inte något stort problem, men hur kommer dessa små orter att se ut om några år? Och hur kommer de kommunernas redan nu ansträngda ekonomi att se ut?

EU försöker som vanligt lägga sig i det de välbetalda delagaterna inte begriper sig på. Eftersom de dessutom är skakade efter valet i Grekland, verkar det som att paniken är nära. När nu även Greenspan uttalat sig om att det finns en risk för Grexit, det vill säga att Grekland lämnar EU, gungar det verkligen under fötterna på EU topparna. Greenspan hade visserligen fel när det gällde krisen 2008, men det kan ju hända att han har rätt nu.

Med det finns så många hot mot den ekonomiska stabiliteten. Nu börjar också den stora flyktingströmmen bli oroande och kostsam för många länder. Alla har blivit inblandade på något sätt. Men med en växande rörelse som ser faran i att antalet islamister växer, blir det svårt att övertala regeringar att ta emot flyktingar.

Att motståndet mot fanatiska islamister har spridits som en löpeld, beror naturligtvis på hur IS rekryterat folk till och med i vårt land. Det finns tydligen infiltratörer för att även göra vårt land till en islamistisk stat genom våld och terror. Eftersom det är svårt att skilja på flyktingar och infiltratörer, kommer det att vara ett problem som regeringen får svårt att lösa.

Vad värre är, flyktingarna används i en propaganda för att tjäna pengar. Det har blivit en lukrativ bransch för många att öppna flyktingboenden och lycksökarnas skara växer. Bostäder är ju en bristvara även för de som bott i landet sedan barnsben, men de kan inte betala de ockerhyror som figurerar när det gäller flyktingar.

Ofta hör man på gatan människor som säger att SD haft rätt hela tiden, att flyktingmottagningen gått över styr för länge sedan. Och kanske är det så, våra politiker saknar i alla fall kunskaper om hur saker och ting måste organiseras. Det som nu händer är ju ingenting de varit förberedda på.

Vad de lärt sig om vad politik handlar om, är bara hur viktig  makten är för att kunna styra människors liv i rätt riktning. Att förändra efter den politisiska ideologin, inte efter de behov som finns att förbättra för invånarna. Men det finns ett stort problem för de styrande makthavarna, det som kallas marknaden går inte att styra. Tvärtom styrs de makthavande av den så kallade marknaden, som regerar med det maktspråk de har genom sina ständigt svällande bankkonton.

Här hemma sitter våra politiker och försöker klura ut hur nya jobb ska kunna skapas. Genom att satsa några miljarder kanske tio tusen meningslösa jobb kan skapas, men ingen vet hur många jobb inom våra stora företag som kan försvinna. Våra stora globala företag är helt i händerna på vad som sker ute i världen och kan bara följa med och försöka göra sitt bästa.

Våra politiker talar om den svenska modellen som någonting fantastiskt, men den har blivit så plottrig efter EU beslut som inte alls passat in, att det hela nu mer liknar en buskisföreställning. Våra svenska politiker bryter i okunskap mot en massa regler som EU beslutat. Det betyder att våra politiker inte fattat att självbestämmanderätten är rejält urholkad.

Vad som däremot tycks ha gått upp för både KD, FP, men även C, är den enorma flyktingmottagningens påverkan på vårt land och dess befolkning. Det kostar också enormt med pengar och de måste tas från den gemensamma kassan. Visserligen är det bara fråga om försiktiga trevare för att pejla läget, men det är i alla fall en öppning.

Och visst är det ett stort problem för många av landets invånare. Allt det här händer ju i en tid då det inte finns pengar till att pensionärer får vad de betalat in för att få på ålderns höst. En långvarig sjukdom kan få privatekonomin att haverera, precis som de som drabbas av arbetslöshet. De pengar som kommer in i form av skatter och avgifter, räcker inte ens till det invånarna betalt för att få.

Nåja, tydligen är det inte längre politiskt korrekt att hålla tyst om invandring och flyktingmottagning, det finns bara ett parti som drar nytta av det. Småpartierna lever farligt, nu gäller det att fånga upp en del av de missnöjda för att hålla sig över spärren. Att inte agera nu utgör ett hot mot hela det politiska etablissemanget.

Hur kommer vår stabila ekonomi att se ut inom bara ett halvår? Magdalena Anderssons undanglidande att svara på frågor skapar oro om framtiden. Det finns fler frågor om hur våra politiker ska kunna lotsa vårt land för att undvika en stupkant, än vad våra politiker kan svara på. Ju längre tiden går, desto färre lösningar finns att ta till. Med den beslutsvånda som finns att ta tag i de minst sagt otäcka frågorna om invandring och flyktingmottagning, växer missnöjet hos invånarna varje dag.

Det finns också en gräns för hur de sämst ställda i vårt land kan behandlas, den gränsen har passerats och skapat en så stor splittring att det är irreparabelt. Man kunde se hur det påverkat förtroendet för de gamla partierna vid senaste valet och värre kommer det säkert att bli. Det politiska trixandet kan ha gått så långt, att politikerna trollar bort sig själva.

Det finns mer spänning i verkligheten, än i en deckarbok.

En god vän som dog för drygt tio år sedan, lade under flera år ner tid på att konstruera ett nytt lönesystem som skulle rätta till det gamla orättvisa som han såg det. Som en av de första som jobbade med MTM studier, fick han under åren inblick i hur orättvist vårt lönesystem är. Vilken normalt funtad människa som helst borde begripa att det inte finns någon rättvisa i att generellt höja löner i procent, sa han.

Han matade mig med massvis med argument för ett nytt lönesystem, men också hur metoder och tid kan utnyttjas på bästa sätt. Det mest kostnadsbesparande som finns är organisation, någonting inte minst våra politiker, aldrig fått lära sig. En sak han ständigt kom in på var, att det inte finns någon förtjänst i att avskeda folk. Det spelar ingen roll hur man beter sig, det blir alltid kostnader i någon form eftersom inbesparingar aldrig resulterar i noll.

Antagligen är det felet med det som gjordes på nittiotalet, när staten och bankernas dåliga affärer skulle saneras. Landstingen (eller regionerna som de nu heter) gjorde sig av med personal, men det skapade nya kostnader istället. Staten sparade pengar genom att kostnader lastades över på kommunerna för bland annat skolan. Han ansåg att inbesparingar har en kortvarig effekt, det kommer alltid surt efter i någon form.

Nåja, det var vårt fruktansvärt orättvisa lönesystem jag skulle skriva om. En procentuell ökning gör att den som har högst lön, också får den största löneökningen. Det kan inte ens en klurig matematiker, fackföreningar eller politiker ändra på. Man ser det tydligt i de löneskillnader som finns mellan män och kvinnor. Med nuvarande system med höjningar i procent, kommer kvinnorna aldrig ikapp utan istället halka efter ytterligare.

Av någon underlig anledning omfattas inte politikers löner av procentpåslag, där höjs löner med tusenlappar åt gången, utan tillåtelse från landets skattebetalare. Ganska märkligt eftersom invånarna är politikernas arbetsgivare, men som sådan, totalt saknar möjlighet att få stopp på de skenande lönerna.

Vi är alltså ett märkligt land där vårt styrelsesätt framhålls vara demokratiskt, men i själva verket har inte invånarna någon möjlighet att påverka. Först nu har det börjat gå upp för en massa människor hur grundlurade de blev av den borgerliga alliansregeringen. Konceptet för den ekonomiska politiken var i det närmaste en kopia av den som Republikanerna i Amerika använde sig av och resultatet överträffade säkert Borgs förväntningar.

Att vår så omtalade demokrati har satts ur spel, visar inte minst försämringarna av trygghetsförsäkringarna. Försäkringar som staten inte har med att göra, eller kan bestämma över på annat sätt än en lagändring. Någon lagändring gjordes inte, därför ska försämringarna ses som en brottslig handling och de skyldiga straffas.

Det finns i dag många utsatta grupper och många av dessa har insett att enda sättet att protestera är vid valurnorna. Av den anledningen fick vårt land ett tredje största parti. Men även i det fallet visade det sig att det går att blunda för väljarnas åsikt, om den anses vara felaktig. Att våra politiker på detta sätt omyndigförklarar de som röstat på SD, har retat upp ännu fler, som vid nästa val kommer att lägga sin röst på SD.

Nu kommer SD att få om inte konkurrens så i alla fall stöd från Pegidas anhängare, den antimuslimska proteströrelsen som grundades i Tyskland. Vid en demonstration i början av januari samlades runt tjugofemtusen människor i Dresden. Rörelsen har spridits till flera städer och nu även nått vårt land.

Terrordåden och de avskyvärda avrättningarna som utförts av islamistiska fanatiker har upprört många och är dålig reklam för Islam. Tydligen kan Koranen tolkas på olika sätt, eftersom det hela tiden växer fram nya terrorgrupper som tolkar Koranen på sitt sätt.

Ungdomar från vårt land som anslutit sig till IS visar att det finns invandrare och flyktingar som utgör en risk även för vårt land. Det är naturligtvis fruktansvärt att en liten grupp av fanatiker förstör för de som verkligen kommer hit av humanitära skäl. Visst är det märkligt att dessa fanatiker aldrig hört talas om, att man inte biter den hand som föder en. Det är ju faktiskt vad det handlar om.

Det senaste barbariska morden tycks varit droppen, nu talas det om att utplåna IS från jordens yta från inte minst arabländerna sida. Förhoppningsvis kommer det att skrämma många anhängare, var och en är ju sig själv närmast. 

Det finns mer spänning i verkligheten, än i en deckarbok.

Vi kommer att tvingas prata pengar under lång tid framöver.

För den som varit med länge och inte bara sett, utan också tvingats uppleva resultatet av de senaste femtio årens felaktiga politiska beslut, känns det rent ut sagt bedrövligt. Politiker som ständigt talar om hur vårt samhälle utvecklats, när det enda de lyckats med är förändringar, som dessvärre påverkat invånarna i negativ riktning.

Om man börjar titta närmare på orsak och verkan, förstår man varför vårt samhälle blivit som det nu är. Någon räknade en gång ut att om alla stöptes i samma form, skulle de politiska makthavarna lättare kunna styra befolkningen. Det fungerade i många år, men sedan hände någonting som politikerna inte hade räknat med, smarta personer kunde med lätthet utnyttja det politikerna skapat.

Sämre har det gått för andra. De skyddsnät som byggdes upp för de lojala invånarna fick allt grövre maskor och av skilda orsaker började allt fler falla igenom. De senaste tjugo åren har det blivit allt mer märkbart och från att ha varit ett föregångsland, kan vi nu ses som ett varnande exempel på hur felaktiga politiska beslut, kan skapa ett sönderfallande samhälle.

Att det kunnat bli så beror på att invånarna inte höjt sin röst och sagt ifrån på skarpen. Uteblivna protester har gjort att de politiska makthavarna trott sig göra rätt, att de haft folkets förtroende att fortsätta på den utstakade vägen. När nu de politiska vägarna som tagits i vårt land visat sig inte nå ända fram, börjar det bli oro i leden.

Våra politiska makthavarna blev ordentligt tagna på sängen när det visade sig att skolsystemet inte höll måttet. Alla partier började plötsligt försöka hitta en förklaring till, vad som gjort att det blivit så fel. Förslagen om förbättringar visar att ingen politiker ens är i närheten att förstå vad som orsakat det hela. Att föreslå tidiga betyg visar att de börjat i alldeles fel ända. Felet är ju att de politiska makthavarna fortfarande försöker stöpa barnen i samma form.

Det är naturligtvis omöjligt. Hur gör man med alla dessa ungdomar i vårt land, som ärv gener efter generationer av föräldrar som en gång för länge sedan kallades för ordblinda? Samma sak med de barn som föräldrarna en gång sa hade kvicksilver i kroppen, de barnen får i dag diagnoser med bokstavsbenämningar. Skaran av  dessa barn växer för varje år och fördärvar många ungdomars liv.

Naturligtvis är det ett enormt politiskt misslyckande att inte ha fångat upp det växande problemet i ett tidigt skede. Istället har det slätats över, ja, till och låtsats om att det inte funnits några problem. Som om det var någonting att skämmas över i ett högt stående land som vårt. Vad våra makthavande försökt göra under åren är ju att måla upp en helt annan bild av vårt land.

Någonting våra politiker inte heller räknat med, var den snabbt framväxande  högteknologiska kunskapsvärld, som satte allt större krav på både de politiska makthavarna och invånarna. Det krävs i dag utbildning för snart sagt alla yrken. Det har skapat ett kaotiskt samhälle där många hamnat på alldeles fel plats i arbetslivet. Alldeles för många har slagits ut och blivit socialfall.

Problemet är att redan från tidig ålder får barnen lära sig hur viktigt det är att ha ett jobb och tjäna pengar. Om inte har de ingen chans att skaffa de grejer de "behöver". Det här följer naturligtvis med i vuxen ålder. Politiska beslut har därför ställt till att även de offentliga verksamheterna måste drivas efter företagsmässiga principer. Det gör att politiker numera ser allt i pengar, vilket gjort att invånarna ser våra politiker som en kostnadsfråga.

Man kan säga att våra politiska makthavare ägnat sig åt att sila mygg och svälja kameler och värre ser det ut att bli. Beslut har fattats som lett oss in i ett samhälle där konkurrens ska sålla agnarna från vetet, resultatet blir mycket "spill". Men även de som klarar den första sållningen får utstå en fruktansvärd press som påtvingats av myndigheterna. Om inte en massa folk är i arbete och ser till att det finns pengar till både det ena och andra, så ...

Ja, vad då? Det kan inte bli värre än den dåliga sits vårt land befinner sig i. Landets folkmängd har ökat betydligt senaste åren, det blir hela tiden allt fler som måste försörjas av en minskande grupp, det vill säga de som har ett arbete. Även här finns ett cyniskt tänkande, om några tusental personer slås ut på grund av förslitningsskador eller psykiskt ohälsa, finns andra som kan ta över. Att den som tar över får en ännu tyngre börda att bära, verkar ingen tänka på.

Vad är det som säger att invånarna måste ta ansvar för vårt samhälles överlevnad? Skattepengarna är en betalning för tjänster som staten, kommunerna och landstingen ska utföra, men de pengarna används av politiker till helt andra saker. Bland annat till att föda de politiker som säger sig företräda sina väljare. I den nya värld vi nu trätt in i behövs de inte, de har inte den utbildning som krävs för att hantera de komplexa problem vi kommer att stå inför.

Det politiskt uppbyggda kontrollsystemet har visat att nästan vem som helst kan använda det i syfte att tjäna pengar. Lagstiftarna har inte en chans att hänga med i svängarna och det är lite som när brandkåren kommer fram när huset brunnit ner. Att det kunnat bli så, visar att vårt politiskt uppbyggda samhälle inte fungerar i den moderna värld vi tvingas leva i.

Det är alltså inte invånarna som ska ta sitt ansvar, det är de politiska makthavarna. Att helt enkelt erkänna att de inte klarar av att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt. Om allting i vårt land ska administreras, måste det ledas och organiseras av personer som har kunskap om hur det måste skötas, inte av amatörer..

Om inga tecken slår fel kommer Greklands problem att påverka de Europeiska länderna. Missnöjet med EU finns i alla länder, det är bara en fråga om hur lång tid Tyskland orkar hålla ihop det hela. Skulle Grekerna få igenom en skuldavskrivning, väntar fler som tvingats dra åt svångremmen att kräva samma sak. Vi kommer att tvingas prata pengar under lång tid framöver.