måndag 30 juni 2014

Om ett land förändras, förändras också invånarnas sätt att tänka.

Någonting ingen kan ändra på är vädret, men visst skulle det vara önskvärt. Den dag alla miljövänner inser det, kanske vi får en bättre värld. Kanske dags att de olika miljörörelserna lyssnar på de forskare som kommit fram till att det är solen som styr vår tillvaro. 

Sådana nyheter når via nyheter når oss var vi än befinner oss genom datorer, klösplattor och mobiltelefoner. Risken att det blir för mycket av det goda är överhängande. Det snabba nyhetsflödet tycks ha drabbat morgontidningarnas journalister, som har svårt att hitta någonting som inte rapporterats på kvällen dagen före.

Det har fört med sig att intresset för morgontidningen svalnat hos många prenumeranterna runt om i vårt land, och tidningsägarna söker febrilt att försöka hålla tidningarna vid liv. Att satsa på en digital tidning, kan bara ses som ett desperat försök att hänga kvar. 

Vad som i hastigheten glömts bort, är att de flesta äldre inte har de moderna hjälpmedlen. Dels av kostnadsskäl, men också på grund av svårigheter att hantera de avancerade apparaterna. Många har svårt att hålla reda på hur de ska hantera tevedosan för att få fram textteve, eller till och med byta kanal.

Om inte alla är med sker en splittring som leder till ytterligare splittring. Vårt land delas upp i socialgrupper igen på ett sätt som slungar oss långt tillbaka i tiden. Tyvärr inte så långt som det skulle behövas, nämligen till den tid då det verkligen fanns en naturlig tillväxt i landet. Visserligen på grund av att många länder måste byggas upp igen efter ett världskrig, men vårt försprång åts snabbt upp.  

Om det vet inte de unga särskilt mycket, vårt lands historia är inte mycket att skryta med efter andra världskriget. Det är helt andra tider nu och våra media försöker fånga upp de unga läsarna, lyssnarna och tittarna, vilket leder till att äldre stöts bort. De äldre som fortfarande lyssnar på radion har den inställd på P1. För att undvika reklam tittar de flesta på SVT, oavsett vad som visas och där de fortfarande kan få lokala nyheter.

Men människan är anpassningsbar när det kniper, till och med de äldre. När tidningarna blivit för dyra och de nya teknikerna blivit för krångliga, finns det alltid andra vägar. Det är numera vanligt att de äldre som kan ta sig till de avsides belägna Ica, Coop, Willys med flera, får lokala nyheter av vänner och bekanta de träffar. Har du hört att ... är någonting som ofta sätter igång ett samtal. Det kan handla om saker som hänt, eller människor som dött, nyheter som nyheter.

För många ensamma äldre med skral hälsa, är det Hälsocentralerna och sjukhusen som blivit viktiga för att få veta vad som händer. Där träffar de dessutom gamla vänner och bekanta i lugn och ro eftersom väntetiderna är långa. Där kan pratas i lugn och ro till skillnad från hemtjänstens jäktade anställda. Blir det för långsamt hemma finns alltid någon krämpa att uppsöka läkare eller distriktssköterska för. Våra politiker är inte medvetna om vad de ställt till med.

När politiker talar om vårt välfärdssamhälle, ruskar folk på huvudet och undrar hur det är ställt med förståndet. Alla ser ju med egna ögon att allt blivit sämre, krångligare och dyrare. Många äldre tvingas ständigt titta i plånboken om de har råd med vad de tänker köpa. Det visar sannerligen inte på att vi lever i ett välfärdssamhälle.

För vårt lands påstådda demokrati är det här förödande. När människor mer eller mindre tvingas till att förlita sig till vad vänner och bekanta säger, blir det ungefär som inom de politiska kretsarna. Man tror helt enkelt på det som sägs och handlar därefter. Men utöver vad folk får höra, har de ju ögon att se med och utgår från det. Vad politikerna säger har de slutat lyssna på.

Vad politikerna definitivt inte väntat sig är de folkrörelser som via "nätet" börjat röra om i grytan. Man kan säga att gatans parlament numera utspelar sig i rymden. Alla misshälligheter i vårt samhälle förs fram och kommenteras. Tyvärr är det mest de unga som deltar, men de är ju landets framtid, sägs det. Läser man det som skrivs är budskapet till  våra politiker: Gör någonting annat, för det som måste göras tar vi själva hand om.

Och kanske är det så, att människorna måste ges möjlighet att forma sina egna liv. Antagligen har de bättre förutsättningar för att forma samhället som de vill ha det, än våra så kallade folkvalda politiker. 

lördag 28 juni 2014

Som man bäddar får man ligga.

Det börjar bli upp till bevis att vårt land står rustat inför framtiden. Osäkerheten om vårt lands ekonomi verkligen är så stabil som det sägs, sprider sig bland invånarna. Från politiskt håll pratas det jobb, men sådana är det ont om. Visst framhålls det hur många som kommer att behövas om tio år, men hur ser det ut fram till dess?

För varje dag som går, blir jag mer och mer övertygad om, att det inte finns några politiska lösningar för vårt land. Det politiska styret har spelat ut sin roll som förvaltare av skattebetalarnas pengar, den nya tiden kräver någonting helt annat.

Jag bekymrar mig över det Riksbanken varnat för en längre tid, invånarnas enorma skuldsättning. Allt fler ekonomer sällar sig nu till kören om att bostadsbubblan kommer att brista. Det är inte fråga om den kommer att göra det, utan när.

För många kommer det om bubblan spricker att vara förödande ekonomiskt. Vårt land har tvingats genomgå den smärtsamma upplevelsen tidigare, något som de politiska makthavarna tydligen glömt bort. Naturligtvis borde de höjt ett varningens finger för möjligheten att det skulle kunna hända igen.

Jobblinjen var ett enormt misstag, ett experiment att genom konstgjord ekonomisk tillväxt kunna skapa nya jobb. Ett dyrbart experiment som snabbt tvingade finansministern att plocka pengar där de fanns för att täcka upp utgifterna. Att höja skatten på arbete skulle innebära politiskt självmord, därför måste pengarna tas på annat håll. Misstaget var att ta pengar från trygghetsförsäkringarna, för de som drabbats måste det ses som ren stöld av deras inbetalda pengar.

Det verkar som om jobblinjen skymde sikten för de makthavande, eftersom det fick en negativt inverkan på de viktiga funktionerna i vårt samhälle. Visst ramlade det in rapporter om elevernas dåliga kunskaper, köer till vården och tåg som spårade ur, men det var ingenting som prioriterades. När det gått så långt att vi numera är sämst i klassen inom dessa områden, höjs röster att staten måste ta över allting. På tok för sent att bli efterklok, men så är det ju för det mesta.

Den politiska visionen bakom jobblinjen var att nya jobb skulle skapas och hålla den ekonomiska tillväxten vid liv. Vårt land skulle lyckas med vad andra inte gjort. Att det skulle lyckas i ett land som vårt, får ses som ett utslag av sinnesförvirring. De miljarder som satsats kommer aldrig tillbaka, däremot finns risk att svenska folket tvingas betala för detta enorma politiska misstaget.

Hur mycket det kommer att kosta att få en fungerande skola, vård, järnvägar och vägar i gott skikt är det ingen som kan uppskatta i dag. Det rör sig om enormt med miljarder som måste tas från någonting, eller sparas in på det som kan undvaras. Lägger man dessutom till det oundvikliga, att rätta till orättvisorna i trygghetssystemet och justera upp pensionerna, sitter verkligen våra ledande politiker med skägget i brevlådan.

Jag avundas inte de politiker som ska ta sig an den här enorma utmaningen. Om varningarna besannas och bostadsbubblan spricker, kommer det att bli ännu värre. Regeringen kommer att få lägga all kraft på att banta ner statens utgifter. Att höja skatter ser jag som omöjligt, utan att administration och byråkrati först bantats. Dessutom skulle skattehöjningar påverka konsumtionen och sätta ytterligare fart på den nedåtgående spiralen.

Har i utländska tidningar läst artiklar om vad framtiden kan ha i sitt sköte. Det allt fler ekonomer ägnar sin tid åt, är om Basinkomst kan var lösningen på många länders problem. Hela idén bygger på att människors kreativitet ska kunna utnyttjas till fullo. Ja, att nöden är uppfinningarnas moder.

Vi har blivit allt mer medveten om att vårt lands befolkning genom invandring och flyktingmottagning hela tiden växer, men antalet jobb kan inte följa med i samma takt. Vi är helt enkelt tvingade att hitta nya vägar för att överleva, det är där invånare kommer in i bilden. Om vi får en värld där människor är nöjda med att arbeta ihop till det de behöver, är de som i dag sitter på pengarna illa ute.

Som vanligt (höll jag på att skriva) kör Socialdemokraterna sitt eget race och talar vitt och brett om hur de kommer att göra i maktställning. Det har fått många av partiets tidigare sympatisörer att tänka om och istället funderar på att lägga sin röst på något av stödpartierna. Tanken bakom är naturligtvis att om stödpartierna tillsammans blir större än Socialdemokraterna, blir det svårt för partiet att få en dominerande roll i den nya  regeringen. De vallöften som ges är därmed inte mycket värda.  

Med andra ord har det forna stora partiet ställt till för sig igen, genom att inte vara lyhörd för hur människorna vill ha det. Den moderna människan är trött på att ställas inför fullbordat faktum hur de ska leva. Istället för krav på att vara nyttiga medborgare, vill de ha möjlighet att själva välja hur de vill leva.  Som det nu är tvingas invånarna försörja massvis med människor, som säger sig vara deras företrädare, men istället fungerar som förmyndare.

Precis som invånarna, står det politiska etablissemanget inför förändringar, ingen ens anat för bara några år sedan. Det som kunnat rädda det politiska styret är handlingar som gjort att alla fått det bättre. Som man bäddar får man ligga.

torsdag 26 juni 2014

Brev till vår statsminister.

Bäste Fredrik!

Det har inte undgått någon att du verkligen tar ditt politiska förtroendeuppdrag på fullaste allvar. Jobbet innebär att skatterna fördelas rättvist, vilket inte är det lättaste. Utgår man från att de som ändå inte röstar på det makthavande partiet, går det betydligt lättare att införa försämringar för dessa och fördela på det sätt som passar bäst.

Naturligtvis hade du räknat med att kunna köpa sympatier bland inte minst de högavlönade arbetarna. Att du fick deras röster vid förra valet är därför inte så konstigt, men för ett stort antal av dem blev det för många vänner och bekanta som drabbades av försämringarna. Vad du inte räknat med är att många faktiskt har ett samvete, även om det verkar vara sällsynt inom de politiska kretsarna.

Den senaste mätningen om vem som bäst kan leda landet kom nog som en chock. Alldeles säkert uppfattade du det som att många av dina tidigare anhängare svikit dig. Men kanske beror det på att du gått från att verka lugn och tålmodig, till att vara aggressiv mot dina politiska motståndare. Sånt uppfattas som att du är en dålig förlorare och det kan vara orsaken till, att din popularitet dalat betänkligt senaste tiden. Otack är världens lön, det är så det fungerar här i livet.

Alldeles säkert grubblar du själv på vad som orsakat raset för både dig själv och partiet. Jag tror det är så enkelt att de tusentals som vänt dig ryggen vet svaret, själv kommer du säkert underfund med det så småningom. Om inte förr, så kanske när det tunga ansvaret att vara landsfader, inte längre vilar på dina axlar.

Visst har du fått uppleva en hel del trevliga saker under de åtta år som gått. Att få mingla med de stora regeringscheferna och dessutom fått beröm, kan få tuppkammen att växa på vem som helst. Men egentligen var det ju inte du och Anders som fick vårt land genom den ekonomiska krisen, det var folket.

Införandet av jobbskatteavdraget (trots att bidrag inte ska få finnas i vårt land) gjorde att många med ett arbete fick oväntade pengar på fickan och började konsumera hej vilt. Nya bidrag har lagts på det första och framtiden såg plötsligt ljus ut, för de som hade ett arbete.

Visst gnällde de som var arbetslösa, sjuka och pensionärerna, men de hade ju sig själva att skylla. Det är viktigt för moralen att alla sysselsätts, om det inte finns några jobb eller att några råkat drabbas av cancer, ska inte kunna ses som en ursäkt. Människor som blivit så gamla att det uppnått pensionsåldern, ska vara tacksamma att de lever. Att så otroligt många gör det, kan bara ses som att pensionsåldern är alldeles för låg. Ja, jag utgår från att det resonemanget har förts i de kretsar du rör dig.

Man kan väl säga att du utgick från att svenska folket haft det alldeles för bra. De arbetsskygga hade under lång tid kunnat leva gott på a-kassan, de sjuka (simulanterna) kunde gå hemma och ha det bra. En pensionär behöver inte så mycket på gamla dagar, om de inte varit yrkesverksamma som politiker, förstås.

Nu börjar andra länder lägga sig i, efter att ha tagit reda på att det ekonomiska undret betalats av de arbetslösa, sjuka och pensionärerna.  och pekar finger åt dig. Fy skäms, så gör man bara inte! Det svider naturligtvis, du har ju bara gjort det du trodde var rätt. Men ibland kan man ha fel och det kommer troligen att kosta dig ditt jobb.

Det kommer inte att gå någon nöd på dig, det är bar att titta på Göran Persson. Men jag hoppas du får tid att tänka över hur illa du gjort många människor, som oförskyllt blivit arbetslösa eller sjuka. Du kommer att ha betydligt bättre förutsättningar att som pensionär kunna njuta av de sista åren. Med andra ord har du det bättre förspänt, än alla de som gjort slut på sina besparingar, för att kunna överleva de senaste åren. 

Gamlingen


P.S.
Folk börjar undra om det är regeringens fel att vi fått en så bedrövlig start på sommaren. Men så är det väl inte, eller ...
D.S

onsdag 25 juni 2014

Okunskap kan ställa till med mycket elände.

Under de senaste tio åren har man kunnat läsa om att industrijobben blivit färre. Nya rapporter varnar för att jobben kommer att bli ännu färre under de närmaste tjugo åren. Det är de "enklare" jobben som försvinner, vad som nu menas med det. Men det står helt klart att det krävs utbildning för att kunna hantera de allt mer komplicerade maskinerna. Förändringens vind har sannerligen satt sina spår på ett sätt som skrämmer många.

Trots att den här utvecklingen pågått ganska många år, har det inte uppmärksammats av våra politiska makthavare. När det nu står klart att vi riskerar att hamna på efterkälken, känner de sig helt enkelt tagna på sängen. Yrvaket frågar de sig hur det kunnat hända, de borde ju ha varit på alerten. Det går säkert att skylla på att de haft fullt upp med utredningar av saker, som borde ha beslutats om för flera år sedan.

Eftersom nya förutsättningar ställer allt på huvudet, hopar sig ett berg av det som borde gjorts omedelbart. Varför politiker ligger steget efter och ibland tvingas till panikåtgärder, är därför inte så konstigt som det verkar. Med politisk styrning tar det tid att förankra de beslut som ska fattas. När besluten väl är fattade, får andra ta hand om att de utförs.

Det är då tjänstemännen och byråkraterna kommer in i bilden och tolkar besluten efter eget huvud. Att göra en uppföljning borde vara en självklarhet, men gamla problem som ständigt dyker upp blir istället det som måste prioriterats. Det är därför skatten på pensioner, en skola, vård och omsorg i kris, som nu blivit en valfråga, istället för vem eller vilka som kan skapa flest nya jobb.

Bättre sent än aldrig, brukar man säga, för nu tycks alla politiker vara överens om, att det måste göras någonting radikalt för att få ordning på det som gått snett. För skolans del var det kanske inte så klokt att rektorer fungerar som budgetuppföljare och lärare belastats med administration som tar tid som behövts till att förbereda lektioner. Vad som hänt är att både lärare och elever blivit skoltrötta.

Men det är inte bara skolan som blivit byråkratisk. Landstingen är verkligen ett sorgebarn för svenska folket. I en rapport konstaterades att läkarna får allt mindre tid att ta hand om patienter. Avsaknaden av organisation och ökad administration anses vara orsaken. En del av läkarnas ökade administrativa uppgifter står Försäkringskassan för, därför att handläggarna genom sin petighet – eller okunskap – underkänner läkarintyg som därför måste kompletteras.

Att ingen politiker insett att vårt land blivit så byråkratiserat, att det förlamar alla viktiga verksamheter är en gåta. Helt obemärkt för de politiska makthavarna har dessutom tjänstemännen blivit betydligt mäktigare. Ibland kan man fråga sig om vi har ett tjänstemannastyre som tagit över från våra politiker. Vårt moderna högteknologiska samhälle, har helt enkelt blivit alldeles för komplicerat för våra så kallade folkvalda.

Politikeryrket är det enda kvarvarande, där det inte krävs dokumenterade kunskaper i form av studier. Det är i vår moderna värld inte bara ett problem för de politiska partierna, det skapar en osäkerhet hos invånarna om vad de förtroendevalda verkligen har för kompetens. De så kallade folkvalda ska ju förvalta skattepengarna på bästa sätt.

Vad jag kan förstå har vårt land hamnat i ett politiskt skapat kaos, som måste redas ut av någon. Kanske dags att plocka in pensionerade företagsledare som seniorkonsulter, för att åtminstone försöka reda ut den trassliga härva våra så kallade folkvalda ställt till med. Vårt land har ett stort organisationsproblem, men inget politiskt parti tycks ha någon inom leden som kan någonting om att organisera verksamheterna.


Precis som ren dumhet, kan okunskap ställa till med mycket elände.

måndag 23 juni 2014

Ansvariga politiker, är oansvariga med invånarnas skattepengar.

Det är lätt att fastna i ett mönster som är svårt att komma ur.  Men det är lätt hänt när man sitter försjunken i sina egna funderingar. Nya intryck matas jag  visserligen med hela tiden, ändå är det de uppenbara felen i vårt samhälle som tar över tänkandet. Att ösa pengar över de som har ett arbete och bestraffa dem som inte har ett, är någonting som retar mig fruktansvärt.

Jag kan förstå orsaken till att de två stora partierna pratar om hur många jobb de kan skapa, det är en nödvändighet för att vårt politiskt styrda samhälle ska kunna fortleva. Däremot har jag svårt att förstå,  varför de håller fast vid att alla som kan ska jobba. Det finns ingen ekonomisk vinning i att tvinga till och med sjuka människor, att utföra till meningslösa arbeten. Det kan inte ses på annat sätt, än ett medel att kuva de som råkat bli sjuka eller arbetslösa.

Inom en snar framtid tvingas våra politiker inse att de inte kan skapa nya jobb. De har redan genom politiska beslut, sett till att många jobb försvunnit. Enbart inom jordbruket har det skett många nedläggningar på grund av dålig lönsamhet och fler verkar det bli. De jobben är kanske borta för alltid.

Stirrar man sig blind på att få folk i arbete, är det lätt att ta till att anställa inom de offentliga verksamheterna. På sätt och vis kan det behövas, men det underkänner tidigare politiska beslut. Det har bantats kraftigt inom många av de viktiga verksamheterna, vilket lett till att det nu saknas  bland annat behöriga lärare. Men varför har inte dessa tidigare besparingar på personal gett någon ekonomisk effekt?

Samma sak inom sjukvården, där hyrläkare kostar många landsting enormt med pengar som raderat ut besparingar och gjort det dyrare. En anledning kan vara vetskapen om, att anställa fler inom de offentliga verksamheterna skapar finansieringsproblem, pengarna kommer inte att räcka till inom bara några år. Redan i dag med nuvarande antal anställda, är lönekostnaderna för vår byråkrati och övriga offentliganställda, ett stort problem som aldrig nämns. Mycket tack vare att många som avlönas av verksamhetens pengar, är politiskt tillsatta.

Det ekonomiska läge vårt land har hamnat i dag, var inte vad den borgerliga regeringen tagit med i beräkningarna. Av den anledningen utlovas inte flera sänkningar av skatter, utan tvärtom höjningar. I och för sig inte så konstigt, eftersom det inte längre går att skyla över de tidigare dolda kostnaderna.

En regering som vid tillträdandet skulle rätta till invånarnas bidragsberoende, har gjort alla som arbetar beroende av jobbskatteavdraget. Inte ens sossarna vågar vid en valseger röra detta bidrag, det skulle ta hus i helsike. Det behövs med andra ord inte politiskt inflytande för att sätta skräck i politiker.

Min mamma sa alltid att man inte ska hänga upp sig på en sak här i livet. Försvinner den, står man där hjälplös. Livet måste byggas upp kring många olika saker, det måste alltid finnas en utväg att ta till, helst flera. Vad jag kan förstå gäller samma sak för politiker. Om jobben fortsätter försvinna, vad platsar de i det nya samhälle, som ingen tycks ha tänkt på hur det kan komma att se ut?

Kan inte låta bli att leta bland gamla ekonomiska teorier, som faktiskt fortfarande fungerar som en bibel för många. Hittade bland annat att en som hävdar att satsning på ekonomisk tillväxt, bara kan fungerar under några år, under den tiden måste nya vägar tas fram. Lite förvånande hittade jag också bland annat att den ekonomiska krisen som drabbade vår värld så hårt, var förutsägbar redan på sjuttiotalet. Det vara bara det, att ingen tog det på allvar.

Att ett flertal ekonomer nu tittar närmare på vad som händer om inte inkomsterna fördelas jämnare är intressant. Tidigare har förespråkats ökade löneklyftor för att sporra människor att jobba och tjäna mera. Nu vet man att det är en helt felaktig teori, det för på sikt med sig en stagnering av ekonomin. Men det vet ju även många stora varukedjor, att det är mängden som gör att en låg prissättning fungerar. Om alla har råd att handla får man den rundgång av pengar som är önskvärd, inte att ett fåtal sitter på pengarna.

Det är alltid lätt att vara efterklok, men då har skadan redan uppstått. De skador som arbetslinjen orsakat kommer inte att kunna repareras inom överskådlig tid. Vad man kan utläsa av alla katastrofrapporter om det förfall som drabbat skolan, vården och vårt lands infrastruktur, är det inte pengar som är problemet, det är vem eller vilka som fördelar invånarnas skattepengar.


Det gäller att utreda vart pengarna tar vägen, eftersom de inte räcker till det de är avsedda för. Ytterst ansvarig för att skattepengarna inte hamnar där de är avsedda att göra nytta, är de makthavande politikerna, det ansvaret kan de aldrig frånsäga sig.

lördag 21 juni 2014

Tänt var det här!

Att det blir aldrig som man tänkt sig, är någonting livets skola lär oss. En av höjdpunkterna på året är Midsommar, den här kommer vi att minnas som en av de kallaste många äldre fått uppleva. Kanske just därför hör man många säga, att ingenting är sig likt.Och visst är det mycket som har förändrats, om man bortser från politiker. De äldre nickar igenkännande åt de vallöften som nu presenteras, de har hört dem många gånger. 

I ärlighetens namn har det tillkommit några nya löften, men de upplevs mest som hot av de gamla. Att betala mera skatt på en pension som redan nu inte räcker till, får många äldre att tänka på fattigstugorna som fanns i vårt land när de var unga. Kanske blir de verklighet igen, det ser inte bättre ut.

Någonting man inte kan anklaga våra politiker för, är att de saknar fantasi. Sorgligt nog verkar det som om de själva tror på vad de fantiserat fram, annars skulle de inte blotta sig som de gör. Inför ett val finns ingen hejd på vad de fantiserat fram och säger sig kunna uträtta. Det visar sig först vid Almedalsveckan då svadan flödar. Sedan kommer själva slutspurten, då politikerspråkets retorik tar död på varandras löften.

Vi  får hoppas det inte blir en alltför smutsig valrörelse. Den här valrörelsen verkar inte minst vår statsminister vara på hugget. Anfall är bästa försvar brukar man säga, men det kan också vara tvärtom. Lägger man allt krut på anfall finns risk för många baklängesmål. Det beror helt och hållet på hur motståndarna kan kontra. Nu har oppositionen trumf på hand, man experimenterar inte ostraffat med ett stort antal människors levnadsvillkor.

Det är mycket taktik inför ett val, det är därför det finns partistrateger. Ser man tillbaka så fungerade de borgerligas taktik vid senaste valet, men mest tack vare Socialdemokraternas misstag. Precis som vid senaste valet placeras det forna stora partiet tillsammans med två partier, som väcker blandade känslor. Många ser det som en rödgrön röra som kan ställa till problem.

Redan nu signalerar MP att de tänker göra livet surt för inte minst bilägarna, vilket får folk att börja tänka på vad de har och vad de kan få. Förnybar energi betyder vindsnurror, eller kanske rent av koleldade kraftverk. Det gäller att gå till val på det folk vill ha, inte vad de inte vill ha. Jag börjar tvivla på, att de rödgröna får den majoritet som setts som självklar under lång tid..

Som väljare har kvinnorna varit mer partitrogna än männen, men det är inte längre alldeles säkert. Kvinnorna har ju egentligen inte haft något alternativ, men efter en lång startsträcka har nu Fi fått upp farten. När en röst på Fi inte längre kan ses som bortkastad, kommer det säkert att locka många kvinnor från de gamla etablerade partierna.

Efter att i många år spelat på människors rädsla för vad som kan hända med vår miljö, har den rädslan ersatts av vad som ska hända med det stora antalet skuldtyngda och de sämst ställdas ekonomi. För alla de som drabbats av de nu ökända inkomstklyftorna, ses varje kostnadsökning som ett hot mot deras överlevnad. Politiker som säger att ett par hundralappar har alla råd med, har tittat på sin egen inkomst, inte vad sjuka, arbetslösa och pensionärer har att leva av.

Kravet på en inkomstfördelning har än så långe tystats ner, men kommer säkert att bli aktuell de kommande åren. Nu börjar även ekonomer titta närmare på kostnaden för införandet av Basinkomst. Även om den uppskattade kostnaden dubbleras, kommer det att bli hälften så dyrt som det orättvisa bidraget jobbskatteavdraget.

Frågan är inte om våra politiker kommer att ta upp frågan om Basinkomst, utan när de kommer att tvingas till det. Anledningen till det är den höga arbetslösheten, som bara kan minska marginellt de kommande åren.  Dessutom finns risk att ännu fler industrijobb försvinner på grund av minskad konsumtion. Det hela är som katten på råttan, råttan på repet osv.

Redan talas det om skattehöjningar för att rädda vårt land, vilket får rakt motsatt effekt. Det kan liknas vid en handlare som dubblar priset på sina varor för att täcka upp minskad försäljning. Vad det leder till begriper de flesta. Det är inte de stora intäkterna som gör någon rik, utan de små kostnaderna.

När våra politiska makthavare försöker lösa vårt lands problem, tycks de glömma bort att allt fler länder brottas med ungefär samma problem. De jobb som försvunnit kommer inte tillbaka, de nya jobb som skapas har ingenting med tillverkning att göra. Vad det handlar om är konstgjord andning för att hålla de tidigare i-länderna vid liv.

Den svenska modellen är på väg att försvinna, det har EU sett till. Vi ser det tydligt inom inte minst åkeribranschen, det hela liknar en gräsmatta där mossan sprider sig och tar över på grund av näringsfattig jord. Den här processen har pågått i många år, utan att makthavande politiker insett faran. Det har gjort att vårt land håller på att bli en krutdurk, precis som i många andra länder.

Om ingenting händer från politiskt håll, så håll utkik efter en gubbe viftande med en röd flagga som ropar: Tänt var det här!

Vart tog den globala uppvärmningen vägen?

Det blev ingen helg i sommarstugan, vädret var alldeles för kallt. Du kan väl klä på dig rejält, var det en som sa när jag klagade. Och visst var han själv påklädd, i täckjacka en Midsommarafton! Mitt i allt prat om klimatförändringar hade det väl i alla fall kunnat varnats för att vi skulle få en kall sommar. Inte minst de som nu går på semester skulle ha uppskattat det, det finns soligare och varmare länder.

Hursomhelst, om det är någonting vi svenskar har som samtalsämne är det vädret. Inom parentes kan sägas, att det våra politiker har att säga, också kan ses som att de bara pratar väder. Men att människorna pratar väder är inte att undra på. Inte minst efter den senaste tidens kyla och regnskurar, pratar nästan varenda människa man träffar om vädret. Och man kan förstå dem, eftersom den korta svenska sommaren är någonting de flesta sett fram emot.

Något man hör är att den globala uppvärmningen är en bluff, skapad av dels miljörörelserna, men också av de som vill tjäna pengar på att rädda vår miljö. Under tiden miljörörelserna skjuter in sig på miljöbovar som bilar och annat, tjänar en del massvis med pengar på att hugga ner regnskogar. Ja, inte på själva träden, utan på den palmolja som ska produceras. Det verkar som om allt som har med miljötänkandet att göra, har blivit lönsamt för många, men bättre miljö har vi inte fått. På kort sikt har visserligen nya jobb skapats, men till vilket pris?

Tyvärr handlar allt om ekonomi och ekonomisk tillväxt. Men den tillväxt vi haft, har varit på grund av den höga inhemska konsumtionen. vad som händer framöver blir intressant. Nu flaggar nämligen Borg för att utreda om att låntagarna måste amortera  – efter påtryckningar utifrån tyvärr. Det förslaget är inte populärt inom regeringen. Naturligtvis kommer det inte att hända under det här året, den politiska processen mal långsamt.

Men svenska folket är alldeles för högt skuldsatt, förr eller senare måste lånen betas av. Amorteringstvång skulle ha införts för länge sedan, men som sagt, det kommer ju att påverka konsumtionen. Det verkar som om Borg målat in sig i ett hörn och får sitta där till efter valet. Den som kommer att få ta på sig skulden när det ska genomföras, kommer knappast att bli populär.

Nåja, nog om det och över till vad vi kan vänta oss att sommaren ska bli. Eftersom vi nu är på väg mot höst, känns det lite vemodigt. Visst finns det prognoser för de kommande två veckorna och de ser inte hoppingivande ut. Men det kan svänga snabbt och inte ens SMHI kan säga hur det blir. De kan bara förlita sig till de tekniska hjälpmedlen för att kunna komma med en kvalificerad gissning. Med andra ord är det svårt att förutspå vad Moder Natur kan ställa till med. Inte ens för en kortare period, är möjlig att med säkerhet spå vad det blir för väder.

Därför är det märkligt att miljöfanatiker säger sig ha bevis på att en naturkatastrof kommer att drabba oss i framtiden. Just nu är budet att det ska inträffa om sisådär en fyrtio år, men troligtvis kommer det att korrigeras . Under den tiden kan nämligen mycket hända, vår jord har acklimatiserat sig till det mesta under de miljontals år vår planet funnits. Utan människors medverkan.

Förhoppningsvis ska i alla fall en förutsägelse slå in, att den globala uppvärmningen verkligen blir av. Vårt land behöver ett varmare klimat. Men det enda vi med säkerhet kan säga är, att vädret blir som det blir. Ingen kan göra någonting åt det, inte ens miljöfanatikerna. 

tisdag 17 juni 2014

Det politiska rävspelet har börjat.

Politik är ett rävspel om makten och alla medel tycks vara tillåtna. Politiker drar sig inte för att lova saker de vet med sig att inte kunna hålla. Att lova vitt och brett hör till spelets regler, det begriper ju folk att det inte går att uppfylla allas önskemål. Jodå, de politiskt aktiva vet det, men en stor del av befolkningen gör det inte, utan tror på fullaste allvar allt som sägs.

Som det här med skapandet av nya jobb, som de politiska ledarna anser kommer att vara det avgörande vid valet. Inte ens de mest optimistiska tror att alla ska kunna få ett arbete. Det enda löfte politikerna eventuellt kan hålla är, att svenska folket måste jobba några år längre innan de kan gå i pension. Anledningen är enkel, det finns inte pengar till att finansiera pensionerna.

Naturligtvis är det en kortsiktig lösning, men det ger i alla fall en tidsfrist att försöka klura ut ett nytt pensionssystem. Ja, det är vad politikerna tror. I själva verket är loppet redan kört, eftersom de förändringar som kommer att ske på arbetsmarknaden sätter käppar i hjulet.

Vårt lands stora problem är lönsamhetstänkandet. Vem har kommit på att staten, kommunerna och landstingen ska gå med vinst? Dessa verksamheter är skattefinansierade och till för att hjälpa invånarna. Om inte skattepengarna räcker till är det ett politiskt problem som måste åtgärdas. Det vill säga, avlönas det alldeles för många som inte har med kärnverksamheterna att göra?

Politiker och politiskt skapade jobb är någonting som aldrig diskuteras, ändå påverkar deras löner de skatter som betalas in. Deras löner gör att allt mindre av det invånarna betalar skatt för att få utfört, istället försörjer en massa människor, som istället skulle kunna vara nyttiga för samhället.

Från politiskt håll har det talats om närande och tärande, det har aldrig gått upp för dessa politiker att de själva är tärande. Istället har sjuka, arbetslösa och pensionärer utpekats som tärande, vilket är helt felaktigt. Visst finns ett fåtal människor som hellre är sjuka eller arbetslösa, men som helhet är inte sjukdom och arbetslöshet någonting någon själv valt. När det gäller pensionärer blir vi alla gamla, men betalar under ett långt liv in enormt med pengar i form av skatter och avgifter.

Att pensionärernas inbetalade pensionspengar försnillats, är någonting som bara viftas bort. Oavsett hur de gamla behandlas, röstar de ändå som de alltid gjort, är en utbredd uppfattning bland politiker. Jag kan ha fel, men valet i höst lutar åt, att de gamla partiernas valbara får sig en näsbränna. De nya pensionärerna – eller yngre oldboys som jag hörde en gammal man säga – är inte lika fogliga som de riktigt gamla.

För oss gamlingar är framtiden ingenting att grubbla över, det blir som det blir. Men visst kommer ganska många att ställa till med lite sattyg vid valet för de gamla partierna. Många är luttrade av ett långt livs löften om hur bra de skulle få det som gammal, de kunde inte ens drömma om att bli behandlade som någonting oönskat. 

Man kan alltså räkna med att många av de äldre missnöjesröstar vid valet i höst. Det skulle de naturligtvis gjort för länge sedan. Tidigare har bara SD funnits att ta till för att jäklas, nu har även Fi klivit fram och vill ta för sig av köttgrytorna. Om de gamla gör verklighet av de hot som det talas högt om, kommer det att skapa helt nya problem för de gamla partierna. Vem eller vilka som blir vinnare och förlorare får vi se i höst.

Nu drar det ihop sig till Midsommar och flytt ut till sommarstugan. Med bedrövlig mottagning på både mobile och det mobila bredbandet, är det bara att lägga ner skrivandet under sommaren. Ja, de tokerier jag totar ihop i den här bloggen, alltså. Skriva kommer jag att göra i sommar, men om helt andra saker.

måndag 16 juni 2014

Varför prioriteras inte människornas väl och ve?

Jag är av den uppfattningen att när människan försöker rädda någonting, får det oanade negativa konsekvenser. Märkligt nog är inte dessa räddningsaktioner för människans bästa, utan tvärtom är det människan som ska göra de uppoffringar som krävs för att rädda någonting. Dessutom behövs pengar i form av skatter eller avgifter, vilket drabbar de sämst ställda hårdast.

Hur det kunnat vara möjligt att miljötänkandet fått så stort utrymme är svårt att förstå. Vår skola, vård och omsorg har sågats av kritiska bedömare, de för invånarna så viktiga samhällsfunktionerna borde räddas i första hand. Antagligen måste de räddas genom att politisk inblandning förbjuds, vilket knappast är möjligt i dagens läge.  

Idéerna om hur vår miljö ska räddas är många och fantasifulla. Ja, fantasifulla är väl att ta i, jag har ingen som helst förståelse för hur miljövänner kan föredra kolkraft och vindsnurror, som ersättning för kärnkraft. Kolkraften är bevisligen en miljöbov, hur stor skada på vår miljö vindsnurrorna kommer att orsaka, vet vi i dag ingenting om. Det tar tid att samla in de negativa effekter på djur, natur  och växter, att människor plågas av oljudet vet vi redan.

Under många år har det sökts intelligent liv i rymden, men efter alla vansinnigheter som förekommer på vår jord, borde sökandet börjat på vårt lilla jordklot. Inte minst den tekniska utvecklingen har fört med sig att vår värld ser ut som den gör, ganska snart övergår antagligen tekniken de flesta människors förstånd. Risken finns att de som i framtiden kommer att styra världen, är de som kan hantera de avancerade teknikerna som kommer att stå till buds. Någonting för de politiskt aktiva att begrunda.

Hörde som hastigast att det som nu händer i Irak, kommer att pressa upp bensinpriset. Naturligtvis en käpp i hjulet för MP, som vill höja priserna på drivmedel rejält. Men att höja från en redan hög nivå kommer knappast att kunna genomföras. Vad partiet inte tycks ha tänkt på är vad som händer när smärtgränsen är nådd för alla de bilägare, för vilka bilen är en nödvändighet. Lägger man dessutom till att jobb kan försvinna, ser det kärvt ut framöver.

Det gröna partiet MP har de flesta sympatisörerna i storstadsområden där asfalt och betong dominerar. Och det kan man förstå, det kan inte vara trevligt att ständigt leva i en stressig miljö, utan någon grön oas att söka lugn och ro i. Inte många – om ens någon – av dessa storstadssympatisörer, kommer troligtvis inte att få uppleva resultatet, av de satsningar som görs för att rädda miljön.

Människor på små orter och i glesbygder däremot, ser hela tiden hur deras livskvalitet försämras och har därför inte någon som helst förståelse för MP:s politiska budskap. Många anser att partiets förespråkare bör leva som de lär, det vill säga bosätta sig på platser där vindsnurror brummar dygnet runt, och där björn och varg smyger runt husknutarna. Dessutom skulle de få uppleva det fantastiska öppna landskapet som uppstått genom skogsbolagens kalhyggen.

Man får en känsla av att MP inte förstår hur miljökraven drabbar just mindre orter och glesbygder, som helt saknar den service som finns i storstäder. På många orter finns ingen möjlighet att ta sig till jobbet med buss eller tåg, bilen är enda möjligheten. För att spara på vår miljö är det därför viktigare att medverka till att dessa orter får samma möjligheter till service som i storstäder.

Vad som skett under åren är ju att nästan all service i form av bensinstationer, Posten, Banker mm lagts ner på många orter. Det finns skräckexempel på hur människor tvingas åka tio mil för att handla eller tanka drivmedel. Dessa människor har helt enkelt tvingas till att bli miljöbovar.

Att många tvingas pendla till jobbet i bil, är någonting som av makthavande politiker setts som någonting för de pendlande nödvändigt ont. Vill folk ha ett jobb och tjäna pengar så ... Ja, det går ju att flytta till den plats där jobben finns, det vill säga storstadsområden. Men det förutsätter att det finns bostäder, förstås. Men det verkar inte vara en regerings problem.

Kanske just därför har avdrag för resor till och från jobbet medvetet släpat efter, för avdraget täcker i dag inte de faktiska kostnaderna. En höjning av bensin eller diesel med två kronor skulle därför inte bara ses som en bestraffning för glesbygdsbefolkning och pendlarna, utan också en lönesänkning.

Det är inte människornas fel att vår miljö drabbats av föroreningar, det är de politiska makthavarna som drivit på för att öka den ekonomiska tillväxten. Både människor och maskiner pressas till sitt yttersta för att utvecklingen kräver det. Industrierna jobbar hela tiden med att utveckla metoder som kräver så liten personalstyrka som möjligt, de anställda som blir kvar pressas lika hårt som maskinerna.

Med lite sunt förnuft ser man att gränsen för vad människan tål snart är nådd. Till och med maskiner måste få svalna emellanåt, annars överhettas de och skär ihop. Stress nöter sönder människor på ett förödande sätt, det ser man inte minst inom skola vård och omsorg. Vi måste börja se över vad som är bra för invånarna, inte staten, som faktiskt bara är ett serviceorgan för invånarna.

Det är dags att vårt samhälle anpassas för invånarnas bästa, annars finns ingen framtid för de som i dag är unga.

söndag 15 juni 2014

Vad ska våra skatter användas till, egentligen?

Har svenska folket blivit gnälligare, eller är det bara en reaktion på grund av att vi påtvingats ett samhälle, en majoritet av invånarna inte vill ha? Gnället gäller ju faktiskt alla försämringar för en stor del av befolkningen. Jag tror knappast de så kallade folkvalda har lyssnat till vad invånarna vill ha, alltså är de problem som finns i dag, skapade genom felaktiga politiska beslut.

Tyvärr fortsätter våra politiker att leka arbetsledare av gammal vana och talar om att nya jobb måste skapas. Tacka för det, alla reserver är uttömda och nya friska pengar måste in till statskassan för att kunna behålla den politiska makten. När ska de vakna och inse att nya jobb inte kommer att kunna hålla jämna steg med de som försvinner?

Automatisering och datasystem som tar över det många gör i dag, kommer att påverka enormt med människor. För att möta den utvecklingen krävs nya idéer om hur vi kommer att leva i framtiden. Den egna initiativkraften blir oerhört viktig, men då måste det också ges möjlighet att människorna ges den frihet som behövs att forma sina egna liv.

Politik går ut på att ha makten att förändra vårt samhälle och genomföra de saker som anses viktiga. Att många beslut går stick i stäv med folkviljan tas ingen hänsyn till. Tacka för det, eftersom partiernas ideologier inte sammanfaller med en majoritet av folket. Det finns inget demokratiskt i ett majoritetsbeslut, det är bara en styrkedemonstration av de beslutande.

Ungdomsarbetslöshet är inget nytt problem. Redan på sjuttiotalet ansågs utökad skolgång vara ett smart drag att ge respit till dess det skulle vända. Verkligheten såg till att det aldrig vände. Ingen anade då att det skulle skapa framtida problem, att elevernas kunskaper och betyg skulle försämras.
Hur hade det sett ut om ungdomarna istället getts en chans att lära sig yrken istället för att sitta av tre år i skolan?

 Redan på sjuttiotalet trodde politiker att naturlig avgång skulle ge plats att de unga, industrin hade ju alltid behövt folk. Men det fungerade inte, för många av de som pensionerades ersattes inte med nya. Den tekniska utvecklingen tog fart redan på åttiotalet och med det behövdes allt mindre personal.

I takt med att det privata näringslivets arbetskraftsbehov minskat, har det ställt till med bekymmer för våra politiker. Det har nämligen gjort att de offentliga skattefinansierade verksamheterna, blivit en tung belastning för skattebetalarna. Att betala löner med skattepengar är en dålig affär enligt dagens sätt att se på lönsamhet. Det som kommer tillbaka i form av skatter, täcker inte på långa vägar vad det kostar. men det är ju så att hur våra inbetalade skatter används, är någonting som det talas tyst om, nämligen att de är ämnade att fungera som köp av tjänster.

Vi betalar skatt för att få en fungerande skola, vård och omsorg som är grundstenarna i vårt samhälle. Pengarna för dessa verksamheter borde alltså vara öronmärkta, inte någonting som kan naggas i kanten för att bekosta annat. Men politiker har under många år tagit pengar där de funnits och lagt där de fattats. Det kan inte vara trevligt för makthavande politiker att upptäcka, att alla verksamheter behöver pengar. Så ser det nämligen ut i dag, det fattas pengar till det mesta.

Man kan säga att våra politiker under åren lånat av framtida intäkter och hoppats på att allt skulle lösas på bästa sätt. Allt såg ju så bra ut med ökad ekonomisk tillväxt under den ganska långa högkonjunkturen, ingenting kunde gå snett. Av den anledningen sattes det sprätt på de pengar som fanns, nya skulle ju komma i en strid ström.

Den ekonomiska krisen kom som en chock, vilket det inte borde ha gjort. Naturligtvis är det ohållbart om människor i ett land drar på sig skulder som motsvarar sisådär en femton år av framtida årsinkomster. Men vad händer om räntorna av någon anledning stiger med tio procent eller till och med mera? Det hände i vårt land på åttiotalet, men det kommer antagligen bara de äldre ihåg.

När ett samhälle inte fungerar som invånarna vill ha det, startar en process som till slut tvingar fram en förändring. Man kan se det som att invånarna tar saken i egna händer, förhoppningsvis på fredlig väg. För att citera Indira Gandhi: Demokratins själ kan inte inplanteras utifrån. Den måste komma inifrån.

Jag avundas inte de politiker som ska styra vårt land under de nästkommande fyra åren. De står inför en uppgift de antagligen inte ens kunnat drömma om. För att få pengarna att räcka till kan de tvingas banta inte bara vår enorma byråkratiska apparat, utan också övriga offentliga verksamheter. Något annat alternativ kommer inte att finnas, vi har minst fem år framför oss med osäkerhet i omvärlden.

fredag 13 juni 2014

Varför kan inte politiker lära sig av historien?

Alldeles säkert är det fler än jag, som kommer att slå dövörat till när det gäller alla politiska löften inför valet. Nu är de flesta partierna inne på att de kan skapa de jobb, de inte klarat av att skapa tidigare. De nu makthavande har haft åtta år på sig, det enda som hänt är att många blivit sysselsatta i helt meningslösa, men för många företag inkomstbringande sysselsättningar genom Fas3.

Den borgerliga alliansen kan i alla fall skryta med att ha skapat det människofientliga samhället. Det kan bli så när man lever i sin egen värld, med ett skyddsnät som fångar upp de som av skilda anledningar mister sina förtroendeuppdrag.

För mig liknar alla löften om skapandet av nya jobb Zenos paradox, en teori där man utgår från att man först tillryggalägger halva avståndet, sedan hälften av detta osv. Eftersom det halveras i oändlighet, kommer man därför aldrig fram. Det är antagligen av den anledningen politiska vägar, i slutändan förklaras med att de inte nådde ända fram.

Om något år kommer vi säkert att få höra att arbetslinjen inte nådde ända fram. Inget konstigt med det, för blickar man ut över Europa och ser det svindlande antal arbetslösa som finns, inser man snabbt att vi ännu inte sett den fulla effekten av detta. Naturligtvis får det följdverkningar för alla, eftersom köpkraften minskar betydligt hos de arbetslösa, vilket skapar nya arbetslösa. De oroligheter som blossat upp lite här och var kommer – trots att de utspelar sig långt borta – att påverka även vårt land.

Genom våra medias ivriga rapporteringar om oroligheterna, blir människorna allt mer oroade över vad det ska föra med sig. Måste vi slå vakt om vårt land och precis som en gång för länge sedan, se till att vi blir självförsörjande inom inte minst livsmedel? Politiska beslut har nästan raderat ut det bondesamhälle som bar vårt land genom andra världskrigets vedermödor. Våra politiska makthavare har definitivt inte lärt sig någonting av det som en gång hänt, trots att samma otrevliga saker återkommer, om än inte i samma skepnad.

Kanske just därför har de politiskt aktiva inte ägnat en tanke åt, att de förändringar som nu sker i snabb takt, kan drabba dem själva. Om inte alla tecken slår fel kommer den politiska kartan att ritas om efter höstens val. Kvinnorna har fått råg i ryggen av Fi:s framgång i EU valet, nu hjälper det inte att de gamla etablerade partiernas ledare påstår sig vara feminister. Politik har varit gubbarnas värld, och förhoppningsvis kommer många gamla betongrövar att mista sina platser.

Man får hela tiden en känsla av våra gamla politiker, inte längre hinner med i svängarna. Vana vid att dra allting i långbänk, tvingas de nu till snabba beslut. Världen står inte och väntar på hur vårt land ska ta ställning till saker och ting, det är vi som måste anpassa oss till det som händer ute i världen.

Det är ingen väl bevarad hemlighet att vårt land i mångt och mycket måste följa EU:s beslut. Det finns inte mycket kvar som våra politiker kan besluta om, utan att riskera en snyting av EU. Bråket om vem som ska ersätta Barrosso visar med all tydlighet, att en del regeringschefer insett faran med att EU ska ta över den sista biten av medlemsländernas självbestämmande.

Vad alla EU kommissionärer tydligen glömt bort, är att allt fler ifrågasätter nyttan med EU. Många beskyller till och med EU för att ha skapat den enorma arbetslösheten, genom behandlingen av den ekonomiska krisen. Utan EU hade dessa länder tvingats hantera sina problem på egen hand, vilket troligen skulle haft en betydligt lindrigare effekt på invånarna i krisländerna.

Nöden är uppfinningarnas moder, brukar man säga. Ett resultat av det, är att människorna söker egna vägar, utan att blanda in de makthavande politikerna.  Det som nu är på väg att växa fram som en folkrörelse är basinkomst, det vill säga en statlig grundlön. Naturligtvis finns ett politiskt motstånd mot detta, det skulle skaka om inte bara det politiska etablissemanget, utan även hela byråkratin, som byggts upp för att skydda de makthavande, inte för att hjälpa invånarna. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fungerar i dag på samma sätt som de som gick fram och tillbaka och lät piskan vina över ryggen på galärslavarna.

Vad som behövs i framtiden är ödmjuka förtroendevalda som ser som sin största uppgift, att skapa ett samhälle anpassat för invånarnas bästa, inte för makthavarna själva.