Har märkt att det bara är i de utländska
tidningarna, man kan läsa om vad världen behöver för att komma ur skruvstädet,
som en beskrev den ekonomiska situationen. Det mesta är på väg att gå i stå,
därför är det är bråttom att ta fram en mall för ländernas överlevnad.
En intressant artikel tog upp politikers rädsla för det som
många ekonomer nu tittar närmare på, nämligen Basinkomst. Den nuvarande
snedvridna fördelningen av inkomster har visat sig kunna orsaka stora framtida
problem. Förutsättningarna för fortsatt ekonomisk tillväxt har krympt
betänkligt. De flesta länder försöker hålla ställningarna så länge som möjligt
i väntan på någon mirakulös lösning.
Enligt ett flertal ekonomer kommer det miraklet inte att
hända, det finns alldeles för många oroshärdar som stör. Det märks inte minst
på oljepriset som sjunkit betänkligt, någonting som oroar en del och glädjer
andra. Inte förvånande har den höga arbetslösheten blivit ett allt kännbarare
problem för många företag, eftersom alldeles för många nu lever på
fattiggränsen.
Jag har försökt följa strömningarna utomlands, där
Basinkomst diskuteras betydligt livligare än här hemma. Samstämmigt anser de
utländska ekonomerna att en fördelning av tillgängliga pengar är ett måste. Det
har naturligtvis med tillgång och efterfrågan att göra, det börjar bli fler
varor på marknaden än det finns kunder till. Med mera pengar på fickan skulle
de sämst ställda av naturliga skäl kunna handla mera, istället för att tvingas
försaka. Och så långt är det antagligen rätt.
Det hela låter ganska enkelt, men ekonomer har stött på ett
problem de inte räknat med från början. Ett införande av Basinkomst, kommer att
påverka de kontrollapparater länderna byggt upp. Just kontrollen över ekonomin
och människorna, är det enda skydd de politiska makthavarna har. Det ska finnas
fattigdom och arbetslöshet, det är ju reformer som visar att politikerna får
någonting ur händerna. Enklaste sättet är att dela ut skattepengar.
Att våra politiker själva satt sig i en sits de inte ens
kunnat drömma om, visar hur lätt det är att dupera våra så kallade folkvalda. De
trodde på de ekonomiska rådgivarna och lobbyisterna, att den förda politiken skulle
gynna staten, men det blev banker och investerare som tjänat mest. I sin enfald
trodde beslutsfattarna att det skulle skapa jobb och en stabil ekonomi. Istället
skapade det vad Keynes kallade en klassisk likviditetsfälla, det vill säga, det
finns nu för mycket pengar i kassavalven och för lite pengar i omlopp, som därmed
skapat mindre efterfrågan på varor.
Arbetslöshet har varit ett vapen att hålla nere lönerna,
hotet om att passar inte galoscherna, är det bara att kliva ur dem, fungerade
under många år. Men så kom massarbetslösheten, inte minst bland de unga och beslutsfattarna
stod inför den övermäktiga uppgiften att skapa nya jobb. För inkomster behöver
de unga, det är de som är de stora konsumenterna, det har upptäckts först nu.
De auktoritära röster
som nu höjs, ger en förödande kritik mot regeringar som suttit fast i gammalt
tänkande. Även EU får en släng av sleven. Det är inte kapitalet som styr, det
är människornas förmåga att konsumera, till och med att kunna köpa det
nödvändigaste. Lättaste sättet för många att kunna konsumera är att låna, men
pengarna måste betalas tillbaka, vilket många väljer att förtränga.
Varningssignalerna om invånarnas alldeles för höga
skuldsättning har inte prioriterats, eftersom det hållit hjulen rullande. Från
politiskt håll har det resonerats att så snart konjunkturen tagit fart, skulle
det åtgärdas. Riksbankschefens uttalande att amorteringskrav i nuläget, inte kommer
att ge någon större effekt för staten, har inte ens kommenterats av regeringen. Men för låntagarna kommer effekten att
märkas, åtminstone för de som i dag lever på marginalen.
Tänker man närmare på saken, är ju faktiskt ett amorteringskrav
i nuläget, som att brandkåren rycker ut och försöker rädda ett hus, som redan brunnit ner.
Lånekarusellen har snurrat fortare och fortare och ingen har försökt bromsa.
När karusellen en dag hoppar av "mittenpinnen" så ... Ja, smällen
blir nog betydligt kraftigare än när en bubbla spricker.
Mitt i allt detta ska en svag regering lägga fram en budget,
som får kritik från alla håll och kanter. En budget som innehåller enorma
utgifter, men där besparingar inte märks. Nedläggning av en del helt onödiga
statliga verksamheter skulle haft folkligt stöd, men skulle möta politiskt
motstånd. Det är rent ut sagt löjligt när det käbblas om utgifters storlek och
idiotiska förslag som kohandlats fram. Det väcker ett löjes skimmer över hela
det politiska etablissemanget.
Eftersom SD enligt de andra partierna inte hör dit, finns
det många skadeglada i vårt land som nu gnuggar händerna, det är SD som har
avgörandet i sin hand om budgeten ska gå igenom eller inte. Det känns som att
en nedröstning av regeringen förslag skulle vara det bästa för landet, det är
ren utopi att den nuvarande svaga regeringen kan tillföra landet någonting.
Vår statsminister muttrar om att SD gjort riksdagen till en
lekstuga. Det borde han vara glad för, eftersom det tidigare bara funnits en
sandlåda där de etablerade partierna fått leka. Politik uppfattas av allt fler
som en komisk såpopera, ingen tar våra så kallade folkvalda på allvar längre.
Som politiken fungerar, är det invånarna som måste anpassa
sig till politiska beslut. Problemet är att invånarna och våra politiker inte
tycker samma sak och orsaken till det är, att invånarna tvingas leva med de
beslut som fattas. Miljöpartiet har efter senaste valet insett att vad
sympatisörerna i storstadsområdena anser vara den rätta vägen, inte alls
stämmer med vad folk ute i landet tycker. Kravet om höjd bensinskatt och
okunnighet om vad som händer människor i glesbygder, men även i orter som ligger utanför storstadsområdena, måste ses som orsakerna
till MP:s dåliga val. Tydligast har partiledningen kunnat se det i många landsortskommuner,
där partiet har uselt stöd.
Vårt lands största problem är inte vår miljö, det är vad
invånarna ska ha sin inkomst ifrån i framtiden. Industrijobben fortsätter att
försvinna, nu larmar bemanningsföretagen att vi går mot kärvare tider. Många
företag har varit alltför optimistiska i sin bedömning om att en vändning
skulle vara på gång. Den här lågkonjunkturen ser ut att bli långvarig.