Finns det mod att ändra kurs?

Har märkt att det bara är i de utländska tidningarna, man kan läsa om vad världen behöver för att komma ur skruvstädet, som en beskrev den ekonomiska situationen. Det mesta är på väg att gå i stå, därför är det är bråttom att ta fram en mall för ländernas överlevnad.

En intressant artikel tog upp politikers rädsla för det som många ekonomer nu tittar närmare på, nämligen Basinkomst. Den nuvarande snedvridna fördelningen av inkomster har visat sig kunna orsaka stora framtida problem. Förutsättningarna för fortsatt ekonomisk tillväxt har krympt betänkligt. De flesta länder försöker hålla ställningarna så länge som möjligt i väntan på någon mirakulös lösning.

Enligt ett flertal ekonomer kommer det miraklet inte att hända, det finns alldeles för många oroshärdar som stör. Det märks inte minst på oljepriset som sjunkit betänkligt, någonting som oroar en del och glädjer andra. Inte förvånande har den höga arbetslösheten blivit ett allt kännbarare problem för många företag, eftersom alldeles för många nu lever på fattiggränsen.

Jag har försökt följa strömningarna utomlands, där Basinkomst diskuteras betydligt livligare än här hemma. Samstämmigt anser de utländska ekonomerna att en fördelning av tillgängliga pengar är ett måste. Det har naturligtvis med tillgång och efterfrågan att göra, det börjar bli fler varor på marknaden än det finns kunder till. Med mera pengar på fickan skulle de sämst ställda av naturliga skäl kunna handla mera, istället för att tvingas försaka. Och så långt är det antagligen rätt.

Det hela låter ganska enkelt, men ekonomer har stött på ett problem de inte räknat med från början. Ett införande av Basinkomst, kommer att påverka de kontrollapparater länderna byggt upp. Just kontrollen över ekonomin och människorna, är det enda skydd de politiska makthavarna har. Det ska finnas fattigdom och arbetslöshet, det är ju reformer som visar att politikerna får någonting ur händerna. Enklaste sättet är att dela ut skattepengar.

Att våra politiker själva satt sig i en sits de inte ens kunnat drömma om, visar hur lätt det är att dupera våra så kallade folkvalda. De trodde på de ekonomiska rådgivarna och lobbyisterna, att den förda politiken skulle gynna staten, men det blev banker och investerare som tjänat mest. I sin enfald trodde beslutsfattarna att det skulle skapa jobb och en stabil ekonomi. Istället skapade det vad Keynes kallade en klassisk likviditetsfälla, det vill säga, det finns nu för mycket pengar i kassavalven och för lite pengar i omlopp, som därmed skapat mindre efterfrågan på varor.

Arbetslöshet har varit ett vapen att hålla nere lönerna, hotet om att passar inte galoscherna, är det bara att kliva ur dem, fungerade under många år. Men så kom massarbetslösheten, inte minst bland de unga och beslutsfattarna stod inför den övermäktiga uppgiften att skapa nya jobb. För inkomster behöver de unga, det är de som är de stora konsumenterna, det har upptäckts först nu.

 De auktoritära röster som nu höjs, ger en förödande kritik mot regeringar som suttit fast i gammalt tänkande. Även EU får en släng av sleven. Det är inte kapitalet som styr, det är människornas förmåga att konsumera, till och med att kunna köpa det nödvändigaste. Lättaste sättet för många att kunna konsumera är att låna, men pengarna måste betalas tillbaka, vilket många väljer att förtränga.

Varningssignalerna om invånarnas alldeles för höga skuldsättning har inte prioriterats, eftersom det hållit hjulen rullande. Från politiskt håll har det resonerats att så snart konjunkturen tagit fart, skulle det åtgärdas. Riksbankschefens uttalande att amorteringskrav i nuläget, inte kommer att ge någon större effekt för staten, har inte ens kommenterats av regeringen. Men för låntagarna kommer effekten att märkas, åtminstone för de som i dag lever på marginalen.

Tänker man närmare på saken, är ju faktiskt ett amorteringskrav i nuläget, som att brandkåren rycker ut och försöker rädda ett hus, som redan brunnit ner. Lånekarusellen har snurrat fortare och fortare och ingen har försökt bromsa. När karusellen en dag hoppar av "mittenpinnen" så ... Ja, smällen blir nog betydligt kraftigare än när en bubbla spricker.

Mitt i allt detta ska en svag regering lägga fram en budget, som får kritik från alla håll och kanter. En budget som innehåller enorma utgifter, men där besparingar inte märks. Nedläggning av en del helt onödiga statliga verksamheter skulle haft folkligt stöd, men skulle möta politiskt motstånd. Det är rent ut sagt löjligt när det käbblas om utgifters storlek och idiotiska förslag som kohandlats fram. Det väcker ett löjes skimmer över hela det politiska etablissemanget.

Eftersom SD enligt de andra partierna inte hör dit, finns det många skadeglada i vårt land som nu gnuggar händerna, det är SD som har avgörandet i sin hand om budgeten ska gå igenom eller inte. Det känns som att en nedröstning av regeringen förslag skulle vara det bästa för landet, det är ren utopi att den nuvarande svaga regeringen kan tillföra landet någonting.

Vår statsminister muttrar om att SD gjort riksdagen till en lekstuga. Det borde han vara glad för, eftersom det tidigare bara funnits en sandlåda där de etablerade partierna fått leka. Politik uppfattas av allt fler som en komisk såpopera, ingen tar våra så kallade folkvalda på allvar längre.

Som politiken fungerar, är det invånarna som måste anpassa sig till politiska beslut. Problemet är att invånarna och våra politiker inte tycker samma sak och orsaken till det är, att invånarna tvingas leva med de beslut som fattas. Miljöpartiet har efter senaste valet insett att vad sympatisörerna i storstadsområdena anser vara den rätta vägen, inte alls stämmer med vad folk ute i landet tycker. Kravet om höjd bensinskatt och okunnighet om vad som händer människor i glesbygder, men även i orter som ligger utanför storstadsområdena, måste ses som orsakerna till MP:s dåliga val. Tydligast har partiledningen kunnat se det i många landsortskommuner, där partiet har uselt stöd.

Vårt lands största problem är inte vår miljö, det är vad invånarna ska ha sin inkomst ifrån i framtiden. Industrijobben fortsätter att försvinna, nu larmar bemanningsföretagen att vi går mot kärvare tider. Många företag har varit alltför optimistiska i sin bedömning om att en vändning skulle vara på gång. Den här lågkonjunkturen ser ut att bli långvarig.

Ingen tycks ha tänkt så långt, att världen står inför en förändring vi aldrig upplevt tidigare. Som land räknat är vi pyttelitet, men storhetsvansinnet hos våra styrande politiker är desto större. Det är inte så lite av att tomma tunnor bullrar mest. Vi har haft våra glansdagar, nu väntar en ny tid som kräver både handlingskraft och mod att ändra kurs.

Senhösten föder mörka tankar.

Om det har med åldern att göra vet jag inte, men hösten och den kommande vintern gillar jag inte. Den här hösten har lågtrycken dominerat, det har varit ovanligt varm men himlen grå och regnet har skvalat ner. Jodå, visst är det bättre än att snön faller i stora mängder som i Nordamerika, men utan riktigt dagsljus blir många trötta och hängiga.

Människan behöver sol hör man ofta, men ljus och värme duger bra det också, vilket får mig att längta till soligare varmare länder. Men tidigare solsäkra platser att resa till under vinterhalvåret, är inte alls solsäkra längre. Vad det beror på är än så länge bara gissningar, men ändå ingenting människan kan göra mycket åt. Det mest troliga är att människan orsakat förändringarna, kanske till och med genom att försöka rädda vår miljö.

När man hör människor säga att genom att göra si eller så, ska vi se resultatet om sisådär en trettio- fyrtio år, blir man minst sagt fundersam. Hörde en ung kille säga att ingenting har blivit som det sagts de senaste fem åren, alla förutsägelser är som att lyssna på väderleksrapporten. Och visst är det så, det går inte ens att förutsäga vad som kommer att hända under nästa år.

Att det finns konkurrens har ansetts vara bra för utvecklingen av vår värld, men många har kommit underfund med att konkurrens även dödar. Det är ett ständigt krig om marknadsandelar och rabatter är någonting människan förstår. Vad människan inte förstår är att för att uppnå lönsamhet, måste det sparas in på någonting. Lättast är att skära ner personalkostnader med hjälp av de nya tekniker, som presenteras på löpande band.

De senaste åren har regeringar kämpat för att få ner arbetslösheten, men fört en ojämn kamp mot de intelligenta maskinerna som sparar in några hundra personer här och där. Att personalminskningarna ökar på en redan tidigare alldeles för hög arbetslöshet, är inte någonting tillverkarna av varor märker av på kort sikt, det smyger sig långsamt på.

Nu har de stora företagen märkt att köpkraften minskat hos alldeles för många, därför kan vi läsa att ekonomer varnar för de stora skillnaderna i inkomster. Fattigdom är alltså ett hot som måste tas med även i beräkningarna när det gäller företagens överlevnad. Naturligtvis ligger de stora företagen bakom varningssignalerna, fattas bara annat.

Än så länge klingar varningarna ohörda, för det rullar ju på i alla fall på, även om hastigheten är långt ifrån toppfart. De som i dag har ett jobb med hög inkomst bryr sig naturligtvis inte, men borde göra det. Fler än en ekonom har redan kommit fram till, att om inte fler har råd att handla, kommer de intelligenta maskinerna ses som enda möjligheten att överleva.

Det gäller inte bara företag, utan även hela samhällsapparater. Skatteintäkterna minskar men kostnaderna för hela den offentliga apparaten finns kvar med några procents ökning varje år. Eftersom staten redan har hela kontrollapparaten fix och färdig att användas av de nya intelligenta maskinerna, kommer massvis med så kallade pappersvändare inte att behövas. Visst låter det som science fiction, men det är dit den högteknologiska utvecklingen har lett oss.

Det är bara att gilla läget som en del säger. För våra politiker måste det kännas pyton, det som händer kan slå undan benen på hela det politiska maktsystemet. Att fördela förtroendeuppdrag till lojala partikamrater, är ju vad som knyter ihop säcken. Mer huvudbry har de fått genom att  Schweiz bestämt att införa basinkomst och att andra antagligen följer efter om det fungerar bra.   

I och för sig har handlingsfriheten för egna initiativ minska för regeringen på grund av EU, men ingen tycks ha tänkt på att vad andra länder gör, också kan påverka vårt land. En växande rörelse för Medborgarlön/Basinkomst finns inte bara i vårt land, utan även i flera länder ute i världen. Vem vet, med den osäkerhet som råder, kanske det inte finns någon bättre lösning att ta till för att kunna börja om från början.

För börja om från början kommer vi antagligen att tvingas till. Vad som av politiker kallas utveckling är i själva verket bara kosmetiska förändringar. Pengar som betalas in för att få någonting utfört av staten, kommunerna och landstingen, urholkas av kostnader som inte borde finnas. De offentliga verksamheterna skapades för att vara serviceorgan för invånarna, som numera möts av: Gör det själv.

Kanske hade Moderatkvinnan rätt som förde fram att vi kanske skulle ha en annan huvudstad än Stockholm. Varför inte Sandviken som ligger någorlunda i mitten på vårt land? Då kanske även Sandvik flyttar tillbaka huvudkontoret, för det är ju inte i Stockholm man tillverkar kvalitetsstål.

Kanske är det så att senhösten föder mörka tankar, det är fortfarande långt till den ljusa årstiden. Våra politiker tror sig fortfarande se ljuset i slutet på tunneln, men vad hjälper det när tåget inte rör sig framåt. Våra politiker oförmåga att ta tag i verkligheten gör att de sitter kvar och väntar, när de istället måste kliva av och knuffa på tåget.

Politikers syn på att det är invånarna som ska göra grovjobbet, arbeta mera och föda allt fler, får mig att tänka på det Kardemumma en gång skrev: Mina barn ska minsann få arbeta. Det har mina föräldrar fått göra.

Dags att riva det politiskt uppbyggda samhället och bygga nytt?

De kommande dagarna kommer knappast att ge mig tid att skriva, därför beslöt jag mig för att skriva ner det som fanns i huvudet när det finns kvar. Jag kan höra frugan skratta åt någonting på teve, jag orkar inte ens titta på den. Skrattet kan knappast ha varit av skadeglädje över snöstormen som härjar i Amerika, vi vet hur det är när det kommer metervis med snö. 

Vad som orsakar att vi tvingas utstå omsvängningar i vädret kan bero på många orsaker. Hörde någon säga att atomsprängningar lite här och var fått jorden ur balans. En del skyller på all olja som pumpats upp och gjort vårt jordklot ihåligt. För inte kan det väl vara den globala uppvärmningen som är orsaken ...? Det finns säkert de som hävdar det, men får svårt att bli trodd.

Nåja, över till annat. Från nästan ingenstans till att sätta skräck i de gamla partierna, är väl hur SD:s framgång i vår kommun måste ses. När storstadspolitiker föraktfullt fnyser att folk på landet inte har bättre förstånd, visar det bara hur dumma de själva är. Och de vet definitivt inte, hur det ser ut ute i landet. Att SD skulle få många röster i vår kommun, stod klart redan i början av året, men de gamla partierna lyssnade inte på varningarna.

På ledarsidan i Gefle Dagblad, kunde man för ett tag sedan läsa en sorts analys om, varför allt gått snett, när det gäller att underminera Sverigedemokraternas fortsatta framgång. Efter att ha läst igenom artikeln fanns där ingen lösning, däremot en inbäddad svidande kritik mot de gamla etablerade partierna.

Efter att tidigare stämt in i kören av de som utnämnt alla SD anhängare som rasister, var tongången mer dämpad hos ledarskribenten. Han till och med antydde att de som röstar på SD, kanske inte är rasister trots allt. Kanske bara förbannade därför att invandring och flyktingfrågor tabubelagts i riksdagen. Naturligtvis måste två lag som ska mötas spela på samma plan, inte på en varsin.

Anfall är bästa försvar har man hört sägas många gånger, men det bäddar också för att försvaret kan läcka som ett såll och det blir baklängesmål. Det är väl så det gångna valet kan ses, det presenterades inget hållbart försvar alls för invandrings- och flyktingmottagningen av de etablerade partierna. Istället uppmanades invånarna av dåvarande statsministern, att öppna sina hjärtan. De flesta uppfattade det som att plånböckerna skulle öppnas.

Vår nya regering har säkert fått en uppfattning om hur mycket det kostar, för nu ska vissa bistånd skäras ner. Naturligtvis borde de haft en aning om hur mycket flyktingströmmen och invandringen kostar, men det är inte säkert. För att hålla skenet uppe har det fifflats en hel del med bokföringen för att få det att gå ihop. Det var tydligen Borg duktig på.

Nog om det och över till att de gamla etablerade partierna, kört fast i att försvara någonting, som de i själva verket inte insett konsekvenserna av. Oavsett vad som händer är det den svenska modellen som ska försvaras. Med de öppna gränser vi nu har och EU som sätter spelreglerna, hur ska denna modell kunna fungera och leva vidare?

För gemene man är det svårt att förstå vad den svenska modellen egentligen står för. Politikerna pratar om den, men hur fungerar den? Många upplever att den svenska modellen krånglar till det för inte minst de små företagen, som drunknar i regler ingen blir klok på. Om den dessutom försvarar att det är helt okej, att ta pengar från trygghetsförsäkringar som staten inte har någonting med att göra, ska den skrotas omedelbart.

Politik går ut på att de etablerade partiernas företrädare försvarar sin ideologi, vilket fått till följd att folk numer misstror allt de säger. För många är det oklart om SD har någon ideologi, annat än att vårt land tar emot alldeles för många flyktingar och invandrare. Men att det är ett budskap som tilltalar många har man förstått. Det har kommit och kommer fler än vad vad både Migrationsverket och landets kommuner kan hantera och då blir det trubbel. Läste förresten att en anställd ville döpa om Migrationsverket till Migränverket.

Nåja, om något parti verkligen hade en patentmedicin för at få landet att blomstra och invånarna att må bra, skulle det partiet få ensam majoritet. Detta tvistande om vem som är bäst, har fått folk att fundera över varför vissa partier är okej, men inte andra. Följden har blivit att folket bestämt sig för att visa vad de tycker är okej eller inte. Allt fler tycker att de gamla partierna inte är okej.

Varför vet jag inte, men allt tjafs om vilket parti som är bäst, får mig att tänka på två personer som tvistade om vilket bilmärke som var bäst Volvo eller Toyota. En tredje person som kom in i bilden, lade sig i och sa att hans Fiat fungerade som en klocka. De båda andra började dra upp alla fel en Fiat hade och sablade ner den fullständigt. Lite försynt frågade då Fiat ägaren om de någonsin kört eller ägt en Fiat och själva kommit fram till det de sagt. Efter en stund kom svaret: Nä, men vi har hört det från andra. Med en vänlig klapp på axeln på de båda, sa Fiat ägaren: Hur kan ni då en yttra er om min bils kvalitet, när ni inte ens har suttit i en.

.

Visst var Fiat rostburkar en gång i tiden, men rostade gjorde alla bilmärken vid den tiden. Precis som bilarna förändrats till det bättre, har förhoppningsvis människan också gjort det. Kanske till och med börjat tänka självständigt. Det går inte att försvara någonting och förkasta någonting, om man inte med säkerhet vet att det är sämre. Vad landets invånare fått höra är att SD växt fram ur ett nazistiskt parti, men lik i garderoben har alla de gamla partierna, inte minst V och Sossarna.

Andra världskrigets nazistiska stöveltramp ligger långt tillbaka i tiden och det fanns gott om nazikramare i vårt land. De ansågs inte av regering och riksdag utgöra något hot, vilket däremot under många år Kommunisterna ansågs utgöra. De behandlades faktiskt som SD görs nu. Fortfarande vilar Lenins ande över Vänsterpartiet som det nu heter, ett parti där de unga anhängarna inte drar sig för att starta bråk och oroligheter.

På sätt och vis måste man se det som att gamla ideologier, är en belastning för dagens politiker. De mossiga ideologierna passar inte in i vårt moderna samhälle, politiken måste förnyas för att passa in. Istället försöker våra politiker ändra samhället så att det passar de gamla ideologierna, vilket skapat det kaos vi med egna ögon kan se idag.

Vad har då gamla ideologier ställt till med? Tja, den politiska styrningen av de offentliga kärnverksamheterna fungerar inte. Hur mycket tålamod tror våra politiker att invånarna har? Det är av den anledningen de privata aktörerna inte bara tagit över "kunder", utan även kunnat göra vinster. De offentliga verksamheterna har inte tidigare varit utsatta för konkurrens, nu uppvisas svagheterna på ett generande sätt.

De administrativa kostnaderna för de privata företagen ger dem en fördel när det gäller kostnader som de offentliga verksamheterna inte kan matcha. Små enheter är också mer överskådliga och gör det lättare att justera det som inte fungerar. Landstingen måste ses som kolosser på lerfötter, för att ändra på någonting är det som att vända en oljetanker i en liten insjö.

Det är just trögheten i den demokratiska beslutsprocessen som är roten till många av de problem vårt land nu brottas. Saker som kan lösas med lite sunt förnuft och diplomati, skjuts istället av prestigeskäl på framtiden, genom att besluta om en utredning. Hur många utredningar som hamnat i papperskorgen, eller helt enkelt visat sig blivit överkörda av verkligheten får vi väl aldrig veta.

Kanske går det med vårt land som Selma Lagerlöf skrev en gång: Varför vår Herre låter riken falla och städer krossas och människorna bortsopas som agnar för vinden. Det får lov att vara så för att människorna alltid skall ha någonting nytt att bygga upp.

Är det dags att riva det gamla politiskt uppbyggda samhället innan det faller ihop och bygga nytt? Ju längre det drar ut på tiden, desto värre blir det för invånarna.

Människan kommer att förgöra världen, på ena eller andra sättet.

Det har varit en lång dag, grå och trist också för den delen. Antagligen är det vädret som gjort folk gnälligare, det är mycket sura miner man kan se i affärerna. Att personalen i affärerna kan bli grinig förstår man, dagens kunder är inte lätta att tas med. Fort ska det gå och billigt ska det vara. Det gnälls till och med när priset på mjölk gått upp femtio öre.

Och folk gnäller daglig dags att vårt samhälle håller på att gå åt helvete. Skulle alla dessa bli politiskt aktiva, som våra politiker säger att man måste vara för att kunna påverka, skulle det röra sig om hundratusentals besvikna människor. Men skulle de verkligen få sin röst hörd inom något av partierna? Knappast troligt.

Att vi lever i ett demokratiskt land är en politisk överdrift, det måste till och med ses som en lögn. Vad vi har är ett politiskt uppbyggt maktsystem, som har väldigt lite med demokrati att göra. Ofta får man en känsla av att det inte är de politiska makthavarna som hittar på ständigt nya vansinnigheter, det är de skickliga lobbyisterna.

Det är märkligt att åsikter som bara delas av en försvinnande liten grupp, ofta får framföras som den absoluta sanningen i våra media. För alla de som berörs av de vansinnigheter som framförs och beslutas om, har det ställt till med enorma problem. Det har gjort att folk blivit förbannade och sugna på att ge igen med de medel som står till buds. Senaste valet visar att många tagit vara på möjligheten att ge igen.

Har mött och pratat med flera äldre, som bittert ångrar att de röstade som de alltid gjort. Eller som en gammal bekant sa: Eftersom ingen i det parti jag röstade på tycks bry sig om hur jag vill ha det, kunde jag lika gärna ha röstat på SD. Dom är inga större skurkar än dom skenheliga politikerna i andra partier. Och visst är det så, alla pratar för sin vattvälling som de vill att folk ska äta. 

Dagens politiker ser sina uppdrag som ett jobb med bra inkomst och förmåner. Det är faktiskt lättare för en med medelmåttiga betyg att lyckas nå en maktposition inom politiken, än att överhuvudtaget få ett jobb. Så kan vi naturligtvis inte ha det i vår högteknologiska kunskapsvärld. Eller kan det vara så att vi överskattar vad högre utbildning kan leda till?

Våra politiker tycks ha glömt bort att det måste finnas människor som kan laga de fel som uppstår. Om inte vi har människor som kan hålla i en såg och hammare, måla så färgen sitter kvar, laga läckande rör och kör sopor till tippen, vem ska då göra det? Ska vi förlita oss till att robotar ska utföra de sakerna, går mänskligheten mot en säker undergång.

Att försöka styra ett land i en viss riktning är detsamma som att leda in invånarna i en labyrint, som ingen vet om den har någon utgång. Så har det varit i vårt land de senaste sextio åren. På femtiotalet talades det om hur staten skulle ta hand om alla från vaggan till graven. En vacker tanke, men tyvärr visade det sig bara vara en dröm. En dyr sådan, eftersom apparaten som byggdes upp aldrig skrotades när drömmen gått i kras.

Många fattade inte att Folkhemmet aldrig skulle bli av, att det hela var dödfött från början. De som fortfarande är i livet sedan den tiden, har trott att den politiskt skapade nya illusionen Välfärdssamhället, är samma sak. För löftena om hur invånarna skulle tas om hand har fortsatt att basuneras ut, naturligtvis av politiska företrädare. Och precis som tidigare måste alla ställa upp genom att betala en betydande del av lönen i skatt för att rädda välfärden. Men efter hand som det mesta monterats ner och allt blivit sämre, börjar folk fråga sig till vad de betalar skatter. Pengarna går ju tydligen inte dit de ska gå.

Landet fylls på med runt etthundratusen invånare varje år, i bästa fall kanske trettio tusen nya jobb kan skapas. Eftersom vi också alltid måste räkna med att några tusen jobb försvinner, betyder det att de som fortfarande har ett jobb som får pressen på sig. Det sämst ställda är redan så hårt beskattade att det inte finns mera att ta. Man kan förstå att det börjar jäsa, invånarna har inte lärts upp att dela med sig, bara att ta för sig.

Men hur vårt land ska kunna finansieras i dess nuvarande form i framtiden, är någonting de så kallade folkvalda inte ens vågat tänka på. Det som ska hanteras är ju som en rullande snöboll som bara växer. I slutet av nedförsbacken har den växt sig så stor att allt krossas i dess väg. Det gäller att få stopp på snöbollen, men hur?

Fler i arbete kan vi glömma, de makthavande tycks inte ha fattat att många av de industriarbeten som en gång fanns, överförts till en annan världsdel. Orsaken anses av en del bero på ekonomiska skäl, men många andra anser att de allt hårdare miljökraven bär skulden. Visst har en del av våra miljöproblem flyttats över på andra, men vad hjälper det när några miljoner jobb försvunnit inom industrierna på vår sida av jordklotet under de senaste tio åren.

Miljörörelserna har propagerat för att förnyelsebar energi och ekologisk odling skulle rädda vår miljö, nu varnas det för, att det kan orsaka en katastrof för människan. Läste för inte så länge sedan att de luftföroreningar som orsaks av både industrier, djur och människor, inte är vårt största problem framöver, det är solen. Märkligt nog hörde jag det redan på  sjuttiotalet, men de forskare som då förde fram sina rön tystades ner.

Än så länge har jag inte sett några gå klädda i vita långskjortor med plakat där det står: Jordens undergång är nära. Men det kommer säkert, för när människan försöker rädda någonting, går det alltid åt helvete. Som tur är, finns det mig veterligen inte någon inflytelserik rörelse som brinner för att rädda människan. Hursomhelst kan vi nog se fram emot, att genom mänskliga misstag, kommer världen att förgöras på ena eller andra sättet. 

Politiker har den fördelen, att ingen utomstående förstår dem.

Att det i svåra tider behövs skådespel för folket är väl bekant. Men det politiska skådespel vi kan se efter valet, lättar inte upp stämningen precis. Tvärtom slår det ner humöret. Vem orkar lyssna på långa monologer som utmynnar i ingenting.

Politiker har den fördelen att ingen utomstående förstår dem och således får operera i fred. Ja, eller har i alla fall har fått göra det i många år, men nu tycks den tiden vara över. Ingen politiker verkar ha en vettig förklaring till, varför svenska folket börjat visa sitt missnöje med det samhälle vi nu har. Inte heller, att de nu öppet ger uttryck för sina åsikter, som går stick i stäv med det gamla politiska etablissemangets.

Det Palme sa en gång, att man måste ta ett helvete i taget, tycks inte dagens politiker ha hört eller tagit till sig. Jodå, visst börjar de rota i ett helvete och upptäcker att det är omöjligt att få fason på skiten, därför hoppar man på nästa. Tidigt före valet var det nya jobb som skulle skapas, hundratusentals. Vi skulle få den lägsta arbetslösheten i Europa.

Men så kom larmrapporter om skolan, att eleverna hade urusla kunskaper. Inget konstigt med det, skolan har legat för fäfot sedan sjuttiotalet. Minns att Hasse och Tage gjorde en grej om släpp fångarna loss, det är vår. Samma sak blev det med skolan, det fanns trevligare sätt att lära för livet. Med löner som inte motsvarade utbildningen, var det många lärare som tappade sugen och sökte sig till det privata näringslivet.

Nåja, nu var det alltså skolan det skulle satsas på, med så hamnade det i bakgrunden när det blev fullt pådrag för att leta efter främmande ubåtar i våra vatten. Plötsligt stod det klart att vårt land knappast skulle kunna försvara sig om nödvändigt. Det fanns inte ens helikoptrar som kunde svepa fram över vattnet och spana efter inkräktarna över en stor yta. Jodå, de fanns, men de stod på ett museum dit de förpassats i väntan på kraftigt försenade nya.

Nu är det alltså försvaret som måste rustas upp och till och med införa värnplikt igen, det finns pengar bara man omfördelar dem. Men hur gör man med vården, som förgäves jagar personal till allt fler vakanser. Tyvärr är det så att det slutar fler sjuksköterskor, än vad som finns tillgängliga. Skolan ropar förgäves efter behöriga lärare, som det av någon anledning blivit ont om. Kommunernas ledande ser ut som fågelholkar i ansiktet, ingen har klagat tidigare och det har ju trots allt rullat på, med underbetalda timanställda vikarier.

Man kan ju fråga sig i vilken ända regeringen ska börja, vilket som är mest akut. Att rusta upp försvaret är inte gjort i en handvändning, samma sak med bristen på utbildad personal inom vården och skolan. Jag kan förstå den lokalpolitiker som sa att genom politiska beslut, går det aldrig att få rätsida på det här landet.

En sämre början hade knappast vår nya statsminister kunnat få. Det är lätt att i övermod lova saker och ting, men hur hanterar man inte bara de akuta problemen, utan också de som hotar att bli det om ingenting görs. När han dessutom måste tysta ner andra regeringsmedlemmars uttalanden hela tiden, är det svårt att få någonting ur händerna.

Naturligtvis är det inte lätt att regera i minoritet, det måste hela tiden bli fråga om kompromisser som urholkar det ursprungliga förslaget. Ända sedan budgetförslaget togs fram, har verkligheten sett till att den bara blivit siffror på ett papper. Inte ens en omfördelning av tillgängliga pengar kommer att räcka.

Många har inte förstått Fredriks beslut att hoppa av, men han hade fyra års erfarenhet av att regera i minoritet. Vad de sista åren innebar var att försvara skattesänkningar, som fel grupper fick betala. Det visade sig att de drabbade blev betydligt fler än tänkt var. Det i sin tur hade skapat någonting en politiker helst av allt inte vill ska inträffa, att invånarna börjar tänka själva, istället för att göra som de blir tillsagda.

Den lovordade ekonomiska politiken visade sig vara ohållbar på sikt, vilket får skyllas på vårt lands alldeles för stora offentliga sektor. De flesta har den föreställningen att den offentliga sektorn består av sjukvårdspersonal, lärare och serviceinrättningar som Skattekontoret, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Men de som jobbar inom dessa skattefinansierade inrättningar är bara en pytteliten del av alla de som avlönas med skattemedel.

Kommer regeringen att överleva mandatperioden ut, tvingas statsministern till besparingsåtgärder som påverkar en stor del av de som nu har ett politiskt skapat jobb. Ser man det hela ur en ekonomisk synvinkel, finns inget annat alternativ. För mig är det oförklarligt att inte Borg tog tag i den biten, istället för att ta pengar från trygghetsförsäkringarna.

Efter valet kan man se hur politiker inom inte bara regeringen, utan också inom kommuner och landsting försöker hålla SD utanför. Att gå över blockgränserna är inte längre lika motbjudande som tidigare, även om det finns partier som inte vill dela med sig av makten. Det här visar på en rädsla för nederlag, som i sig markerar en svaghet.

När vårt land hamnat i det skarpa läge vi nu befinner oss i, finns inget utrymme för svaghet. Tyvärr finns en märkbar fruktan för prestigeförlust som lyser igenom, det är inte invånarna betjänta av. Det gäller att lägga fram förslag trots risken att de blir nedröstade, det kan i alla fall  leda till blocköverskridande konstruktiva lösningar. Men finns verkligen det modet?

Är amorteringskravet den sista spiken i kistan?

Vad är det egentligen som hänt med vårt land?  Det är nu så många som drabbas av psykiska problem att Försäkringskassan slagit bakut och nekar sjukersättning. Trodde i min enfald att läkarna skulle få sista ordet, det vill säga att har de ställt en diagnos ska den inte ifrågasättas. När en hårding som Åkesson klappat ihop och blivit långtidssjukskriven, har Försäkringskassan ifrågasatt det?

De psykiska problemen handlar ju om, att det hela börjar med att stressade hårt arbetande med bekymmer om både jobb, ekonomi och familjen. Det är inte bra för en människa att tänka för mycket hörde jag en politiker säga. Det politiska styrelsesättet förutsätter att människorna inte ska tänka, utan bara göra som de blir tillsagda.

Men politiker är knappast människokännare, inte heller begriper de att allting hänger ihop och påverkar människors liv. När kraven från de makthavande skärps, glöms det bort att det handlar om människor av kött och blod. Om en människa pressats för hårt blir det för mycket och eftersom det hela inte blir bättre av att pressens finns där dag ut och dag in. Resultatet blir att dessa människor blir diagnosen utbrända. Man brukar säga att det går upp ett ljus i huvudet ibland, men för dessa har ljuset brunnit ner helt och hållet.

Människan är inte skapad att fungera som en robot, så är det bara. Vad som krävs för att människorna ska kunna fungera är trygghet. Vi klarar helt enkelt inte av att hantera förändringar som skapar osäkerhet. När osäkerheten och oron gripit tag i en människa, går tankarna inte att slå bort. Det säger sig självt att det hela är ohållbart, om det inte finns en chans att ta itu med det som gnager i lugn och ro.

Som det nu ser ut finns ingen lösning i sikte, det kommer antagligen att bli mycket värre, innan någon eller några slår näven i bordet och säger ifrån. Vem eller vilka som har modet att medge att om vi fortsätter på den inslagna vägen, kommer det att gå åt helvete kommer knappast att vara politiker. troligtvis någon eller några inflytelserika som ser det ur ekonomisk synvinkel. Först då kommer folk att vakna upp och börja fundera över vems fel det är, att vårt samhälle är på väg mot en kollaps.

Jag har ingenting emot politiker som personer, privat är de säkert trevliga människor. Men dessa personer förändras när de får makt och sitter i en grupp som lägger fram förslag om hur invånarnas liv måste förändras för att passa vårt så kallade välfärdssamhälle. Dagens politiker går helt enkelt i samma hjulspår som företrädarna, det är ju vad de lärts upp till att göra.

Tittar man närmare på hur politiker agerar, säger de alltid att de ska göra sitt bästa för invånarna och vänder sig speciellt till dig. De har fått ett förtroendeuppdrag att företräda invånarna, men ser till att ha sitt eget bästa för ögonen. Politiken är ju faktiskt deras levebröd, som i bästa fall kan räcka ända fram till pensionsåldern. 

Många politiker har inte ens någon arbetslivserfarenhet. Politiska broilers finns det gott om och de har insupit visdomsord om den ideologi de ska se till att föra fram. Läste ett inlägg av tre företrädare för MP, som visar att verklighetsförankringen knappast finns hos någon av dem. De ansåg att det politiska uppdraget innebar att styra, leda och följa upp. Vad är det som säger att de politiska makthavarna ska styra invånarna i en viss riktning, inget politiskt parti har i dag mandat att styra invånarna överhuvudtaget.

I det gamla industrisamhället fanns uppkomlingar som blev förmän, ofta avskydda av tidigare arbetskamrater. Ute i arbetslivet inom det privata näringslivet, finns inte längre uttrycket att leda och fördela arbetet. Det finns bara inom de offentliga verksamheterna av någon anledning.

Med uppföljning menas antagligen att bortförklara felaktiga beslut med, att en massa människor har inte gjort som de blivit tillsagda. Inom landstinget Gävleborg har faktiskt både den operativa och  politiska ledningen yttrat just detta. Landstingsdirektören har efter alla misslyckandet med att få ett fungerande landsting, av den politiska ledningen fått förtroendet att bli direktör för den nya regionen.

Precis som vår nya regering erkände Palestina utan att ta upp detta i Riksdagen, har den politiska ledningen för Landstinget Gävleborg fattat beslutet och kört över den demokratiska processen. Mig förvånar det inte alls, att det Röda Gävleborg blivit en färgpalett med en stor klick brunt på. Skulle inte förvåna mig om det röda försvinner i mängden vid nästa val.

För mig som växte upp i ett samhälle där nästan alla var Socialdemokrater, känns det beklämmande att se tillbaka på vad partiet egentligen utfört under alla år. Av det som en gång var en idyll, återstår numera ingenting. Ungdomarna sticker så snart de får en chans, kvar blir gamlingarna som varken kan eller vill flytta.

De ändringar som gjorts inom det stora företaget Sandvik med flytt av huvudkontoret till Stockholm, skickar signaler att även delar av företaget kan komma att försvinna till något annat land. Med eget privatplan kan VD:n på kort tid förflytta sig mellan de olika fabrikerna. Biltillverkare har öppnat fabriker i Rumänien på grund av inte minst löneläget, men även Bulgarien är intressant. Det tar ju bara mellan två och tre timmar för VD:n att ta sig dit.

Med de förändringar vi redan kunnat se och som vi antagligen kommer att få uppleva framöver, letade jag på någonting som Jacques Ducharme skrev en gång. Historien kan lära oss att det inte finns någonting fast i denna värld, att allt är flytande och att följaktligen människan till sin natur också är i ett tillstånd av förändring.

Tänker man efter är det ju en förklaring till valresultatet. Landets invånare har förändrats, utan att de politiska makthavarna haft en aning om det. Ingenting är som förut och ingen kan förutsäga vad som kommer att ske i framtiden. Men det finns tecken som visar att det även finns en oro bland investerare, finansiärer och banker, kanske hämtar de nu in den sista "skörden" för en lång tid framåt. Inte minst amorteringskravet kan förändra hela vårt land.

Har våra politiska makthavare huvudet under armen?

November är en tung månad att lägga på rygg. Antagligen beror det på att dagsljuset blir kortare, vi behöver ljus och värme. Men det som fattas mest nuförtiden är ändå folk som skrattar, det är ont om den varan. Varför vi svenskar är så allvarliga har jag aldrig hört någon vettig förklaring om. Allt ska tas på blodigaste allvar, till och med ett skämt.

Ganska många tycker att det inte finns någonting att skratta åt, kanske för att eländes elände är någonting vi matas med daglig dags i nyhetsprogram. Det finns gott om nyhetsprogram, nästan lika många som matlagningsprogram. Dagstidningarna är i dag så dåliga, att de bara fungerar som dasspapper för de som har ett utedass.

Vad har det blivit av vårt land? Till och med en granne som passerat åttio tycker att det mesta är skit. Ja, hon sa faktiskt så. Vår stad går inte att känna igen, ett centrum som myllrade av människor är idag nästan öde till och med på dagtid. De som råkade titta på programmet Allt för Sverige, kunde med egna ögon se den folktomma före detta huvudgatan.

Vår lilla stad har styrts av sossarna så länge jag kan minnas, nu måste de ta hjälp av flera partier. Visst, tiderna förändras även för de så kallade folkvalda och ändå verkar det som nu händer, bara vara början på någonting. På sätt och viss oroande, det är inte bra om våra politiker ständigt är i luven på varandra.

När jag var ung var vi Sandviken inte en stad, vilket man fick höra från Gävlebor. Men inte blev det bättre för att Sandviken blev en stad. Tvärtom har det gått utför med staden sedan femtiotalet och fungerande hyreshus har rivits i parti och minut. Tur att dom styrande såg till att det blev gjort var det en som sa, annars skulle vi väl bli tvingad att ta emot ännu fler flyktingar.

Uttalandet ska inte ses som rasistiskt, det är bara det att utbölingar inte ska sticka ut. Sandviken är fortfarande ett brukssamhälle där Jantelagen är rättesnöret för många. Vi har haft kommunalråd som försökt modernisera staden, men människorna är det svårare att modernisera. Det kosmetiska resultatet av förändringarna är hus som ser ut som fula betongklumpar och gågator som mest används av bilar och mopedister numera. Torget har legat öde i många år, många frågar sig varför Resecentrum ligger nere vid järnvägen och inte på det stora torget. Det skulle ha gett liv och rörelse i centrum.

Sandviken, den döende staden, brukar en god vän som är uppvuxen i Sandviken säga. Han säger samma sak om Gävle också, för den delen. Det är väl tyvärr så att orterna vi bor på ligger norr om Dalälven, under alla år bortglömd av både Gud och regeringar. Till och med vädret brukar vara sämre än på andra håll i landet. Vad jag kan minnas har aldrig någon ort i Gästrikland funnits med i solligan.

Att det blivit så här var det en tyvärr avliden präst som sa till mig en gång. Allting beror på att ingen frågat hur invånarna vill ha det. Det går inte att skapa ett levande samhälle, när de styrande består av dönickar. Och visst är det så, att vad de så kallade folkvalda beslutar om, inte alls är vad invånarna vill ha.

För att kunna fatta beslut har de gamla partierna gaddat ihop sig lite överallt i landet. Efter valet i vår Storkommun, har det blivit lite knepigt. De som knipit röster från inte minst sossarna, ska behandlas kort. Därför får inte SD och Landsbygdspartiet vara med och leka i kommunala nämnder. Som hämnd får de inte något inflytande alls, uppstickare gillas som sagt var inte i vår stad. Vad jag kan förstå kommer vid nästa val, dessa två partier att få ännu fler röster.

Men det är klart, mycket kan hända under fyra år. Vem vet, kanske kommer ett världskrig att utspelas för fullt, han är oförutsägbar "lilleputten". För att använda en gammal klyscha, mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt. Efter sanktionerna har han dessutom blivit desperat, pengarna sinar betänkligt för varje dag. Skulle inte förvåna om Ryssland går samma väg till mötes som det gamla Sovjetunionen.

Det är märkligt hur mycket det går att göra med pengar, men utan är det betydligt svårare. Den som betalar för lojalitet märker det omedelbart när pengarna uteblir, så fortsätter raset inom ekonomin, sitter till och med "lilleputten" rejält i smeten. Högmod går före fall, brukar man säga.

Nåja, den markering som gjorts från "lilleputtens" sida, borde få inte minst vår miniregering att darra. Det går inte att förhandla med ett så stort land som Ryssland, de sätter villkoren och sen gäller det att kompromissa. Efter den senaste tidens kränkningar av vårt lands gränser, har de flesta insett att vårt försvar är lika virrigt som de politiska besluten.

Tänk om vårt land verkligen varit så neutralt som våra politiker säger att vi är. Det hade vi säkert varit, om inte makthavande politiker fått för sig att vårt land måste ligga i framkant. När man ser sig omkring börjar man fundera över om framkant är en stupkant. Man blir aldrig klok på hur politiker tänker, om de tänker överhuvudtaget. En del huvudlösa beslut styrker det påståendet. Men det är klart, de kan ju ha huvudet under armen.

Verkar det omöjligt att nå målet, uppstår maktlöshet.

Sitter man i sin ensamhet och funderar, är det lätt att hamna i samma spår. Varför mina funderingar rör sig om politik, vet jag inte. Jodå, jag vet, allting är politik i vårt land. Ja, politiskt styrt i alla fall, vilket gör att politikerna är ansvariga för allt det som händer i vårt land. Även för det som inte händer, men som de borde ha tagit tag i.

Man märker tydligt att folk är trötta på politiker som säger att det och det ska göras. För det mesta är det inte samma sak som folk vill ha. Som företrädare för sina väljare är vad som skall vara ledstjärnan, att partierna måste rätta sig efter sina väljare. Det gjorde tydligen inte Moderaterna, för avhopparna lade sin röst på SD istället. Dessutom lyckades partiet bli de svaga gruppernas fiende nummer ett.

För åtta år sedan sa Moderaterna att det skulle bli ordning och reda med allting. Att få bukt med bidragen var viktigast, lata arbetslösa och simulanter som kostade pengar skulle klämmas åt. Sedan skulle tillsättas fler poliser, som skulle få bukt med den ökade brottsligheten. Fler poliser blev det, men resultatet blev bedrövligt. Men knäcka arbetslösa och långtidssjuka lyckades man med, resultatet ser Försäkringskassan redan nu, massvis med människor lider av psykisk ohälsa.

Att vi fått ett samhälle där människor pressas till dess "hjärnkontoret" stänger av, är naturligtvis fruktansvärt. Att inte någon i Alliansregeringen insåg att människor behandlades illa och följderna kunde bli katastrofala, är för många ofattbart. Kanske lades för mycket krut på att få ordning på statens ekonomi. Om det lyckades vet vi inte, det har ju bara talats om tomma lador.

Det var jobblinjen som skulle göra Moderaterna till statsbärande och Fredrik till en ikon för Sverige. Vad som hände var att den förda politiken skapade ett land, där det pratades ekonomi istället för levnadsvillkor. De företagsamma utnyttjade de möjligheter som gavs, precis som den organiserade brottsligheten. Med hjälp av Moderaterna som predikat lag och ordning, tvingas invånarna nu leva med laglöshet och oordning.

Det blev inte som Alliansregeringen tänkt sig, men det är klart, mycket av det kan faktiskt skyllas på EU. EU är ett problem för många länder, mycket tack vare att många beslut ofta upplevs som rent ut sagt löjliga. I medlemsländerna finns inget folkligt stöd för EU, det gäller inte minst i England.

Nu har Merkel trott sig sätta press på Cameron, inrätta England i ledet eller lämna EU är budskapet. Bättre sits hade inte Cameron kunnat hamna i, för engelsmännen är valet enkelt, en majoritet vill inte ha någonting med EU att göra. Eftersom det finns andra länder som är tveksamma, kan ett engelskt utträde ur EU, bli början till massflykt. De som blir kvar måste ju pytsa in de pengar som inte längre betalas av England.

Redan vid den ekonomiska krisen var det många som insåg att en Europeisk Union, är en belastning i kristider. Rädslan för att faller en faller alla, fick EU att ta till åtgärder som ingrep i många länders egna affärer. Misstron växte och motståndet mot EU ökade dramatiskt, inte minst hos det tyska folket. Trots Merkels ständiga försvar av EU, har hon inte tyska folket bakom sig. Om något land klarar att stå på egna ben är det Tyskland, så resonerar i alla fall många tyskar.

Kanske är det bara en känsla – en oroande sådan – men någonting kommer att hända ganska snart. Det finns risk att IS med sin terror dragit igång någonting, som kan sluta i ett blodigt krig som sprider sig till många länder. Inte ens vi här i Norden kan känna oss säkra. Det finns alldeles för många "flyktingar" som värvar anhängare till IS för att det ska vara en tillfällighet. Norge tar det här på största allvar, i vårt land är det svårt att säga om vi har någon beredskap mot terroristorganisationer.

Mitt i de kriser som snart växt vårt land över huvudet, tänker miniregeringen lägga fram ett förslag som är dömt att röstas ner. Taktiken kan ju vara att ge V en knäpp på näsan, det flesta i vårt land vill ha valfrihet, de offentliga verksamheterna fungerar alldeles för dåligt. Men det bekymrar inte V, som för det mesta kommer med förslag som aldrig kan genomföras.

Men vad gör det när det politiska arbetet ger en rejäl inkomst och även förmåner som inte andra har. Det är ju bara ett spel för galleriet, sammanhållningen att bevara det politiska styrelsesättet är vad som gäller. Vad skulle alla de som idag har en säker inkomst från politiska uppdrag göra, det finns ju inte ens jobb åt många akademiker. Det moderna samhället är sannerligen inte lätt att leva i, och ingen tycks veta vart det kommer att leda oss.

Som världen ser ut idag befinner vi oss nu i realiteternas värld. Att bygga luftslott är bara en fråga om livsflykt, men det inser tyvärr inte våra politiker. Men tappas kontakten mellan det önskade och vad som är uppnåeligt, slutar det till sist i maktlöshet. Vad regeringen måste göra är att sluta drömma och se verkligheten i ansiktet. 

Har vi gjort bort oss nu igen?

 Trots att det gått drygt en månad, verkar det vara svårt för våra politiker att acceptera valutgången. Om det kan vara någon tröst, så gäller samma sak för invånarna. Ja, det vill säga de har svårt att förstå varför de gamla etablerade partierna, använder alla medel för att hålla SD borta från möjligheten att påverka beslut. För SD:s del är det en fantastisk sits, de kan inte beskyllas för någonting som går snett, ansvaret vilar nu helt på de partier som kommer överens.

Den nya miniregeringen har inte mandat att styra landet, alltså måste statsministern tassa fram i ullstrumpor. Om han är klok, lyssnar han på "gräsrötterna" inom partiet, för att pejla stämningen. Vill svenska folket ha det si eller så, ja, han är tvungen att ta till sig och försöka stryka invånarna medhårs. Valresultatet ska ses som att en mycket stor del av invånarna strukits mothårs. Nu gäller det för politiker inom alla partier, att lyssna hur invånarna vill ha det, inte hur de politiska makthavarna anser att det ska vara.

Den läxa alla politiker fick av det här valet var ändå, att nya partier kommer att växa fram under åren till nästa val. Ett enat pensionärsparti skulle säkert kunna ta runt sex procent och det skulle inte förvåna, om vi får se ett parti som kräver Basinkomst/Medborgarlön. Även ett sådant parti ser ut att kunna kan få ihop tillräckligt för att komma in i Riksdagen. Lägger vi dessutom till F!, kommer det största partiet att hamna runt tjugo procent.

Naturligtvis kommer det som nu hänt att tvinga fram förändringar, och det blir de så kallade folkvalda som måste anpassa sig till verkligheten. Direkt efter valet kom beskedet att Ericsson kommer att lägga ner modemtillverkningen. NEVS måste göra sig av med folk och industrin kämpar i motvind. I Ericssons fall är det nya tekniker som gjort produkten omodern, det är bara att vänta på nästa sak som tillverkas i vårt land som inte behövs.

Att flera miljoner jobb kommer att försvinna förstår man, den oror som finns i vår värld, påverkar även företagen. Det är trots allt det privata näringslivet som är ryggraden i ländernas ekonomi, men som blivit allt krummare på grund av tyngden av de offentliga verksamheterna som måste bäras. Av den anledningen låter tjugo år som en felbedömning, troligtvis kommer det att gå betydligt snabbare.

Det behövs inte speciellt avancerade matematiska kunskaper för att inse vad som först av allt måste åtgärdas. En stor del av vår enorma byråkrati kan utan problem läggas ner tack vare vårt medlemskap i EU. Riksdagens antal ledamöter kan halveras, det skulle inte bara ge en kraftig inbesparing, utan också göra det betydligt lättare att fatta beslut.

För att vara politiker på riksnivå, krävs att kunna överblicka de behov som finns i hela vårt land. Av någon anledning har politiker under många år levt i tron, att det är storstäderna som håller vårt land flytande. Storstäder kan bara växa till en viss gräns, sedan är det problemen som växer. Det är ju inte själva staden som växer, det är befolkningen och antalet förorter, som efter hand blir sin alldeles egna lilla stad.

Först nu har många fattat tanken bakom varför storkommunerna kom till och vilken förödande inverkan det hade på många landsbygdssamhällen. Trots avstånd på flera mil behandlas dessa orter som om de bor i stadskärnan. Samma skatt ska betalas för en service som blir mer och mer urvattnad för varje år. Eftersom taxeringsvärdena följt snittet i kommunen, har många i ytterområdena svårt att kunna sälja till det av myndigheterna satta prislappen.

Vad man kan förstå blir finansdepartementets huvuduppgift att se över hur staten ska kunna få in mera skatter och avgifter. Redan aviserade höjda skatter på snus och tobak, gynnar den organiserade brottsligheten och gör brukarna förbannade. Det mest naturliga skulle vara att se över vad det går att sparas in på, där finns mera pengar att hämta än vad som kan komma in på skatter och avgifter. Vårt lands politiskt måttbeställda kostym har visat sig vara alldeles för stor, det finns ingen möjlighet att fylla upp den. Att sy in den hjälper inte, det gäller att drastiskt gå ner i storlek.

Vad våra politiker kommer att ställas inför vare sig de vill det eller inte, är en helt ny problematik. Det de kommer att bli tvungna till är att dra ner på kostnader, vilket kommer att påverka både lojala medarbetare och kanske även det egna uppdraget. Det finns alldeles för många som idag har sitt levebröd från politiska uppdrag och politiskt skapade jobb. Det är ohållbart att svenska folket ska orka med att betala för alla dessa, dessutom kan det ifrågasättas vilken nytta invånarna har av alla dessa människor.

Den närmaste tiden kommer att bli ett elddop för den nya regeringen. Vad de än kommer att hitta på, kommer de att mötas av misstro. Under åren har de flesta lärt sig att det faktiskt inte är mycket en regering kan göra, utom att ställa till det för vissa grupper som arbetslösa, sjuka och pensionärer.

Det är bara politikerna själva som fortfarande tror, att de är bäst skickade att hålla i och fördela invånarnas skattepengar. Men det är inte bara pengar de tror sig vara bäst på att hantera, nu har regeringen lagt sig i världspolitiken utan att ens låta riksdagens ledamöter vara med vid ett beslut. Istället för att stärka vårt lands relationer med andra, har vårt land nu stuckit ut hakan och erkänt Palestina. Rätt eller fel kommer det att debatteras om i riksdagen framöver, men vad hjälper det, gjort är gjort.

Förhoppningen är att andra länder ska ta efter vårt land. Tyvärr måste jag säga, uppfattas vårt land som en flugskit på världskartan. Reaktionerna utomlands har inte låtit vänta på sig, hur man än letar finns det inget land som håller med, däremot funderas det över om vi fått en regering (en otroligt svag sådan) som redan fått storhetsvansinne. Nåja, framtiden får utvisa om det begåtts en dumhet utan like eller inte.

Det ligger mycket sanning i det Bengt E. Nyström skrev en gång: Vad tjänar det till att komma med förmaningar efteråt. Det är så dags då. De skulle ha kommit förut.

Vi har haft regeringar som gjort bort sig rejält, ja, till och med skadat landet. Det finns en krypande känsla i nackhåren, att det har hänt igen.

Människan kan aldrig rädda vår miljö, däremot går det att rädda människan.

Det har varit en ovanlig höst på många sätt och vis. Men att det regnar i november är ingenting ovanlig, inte heller att det varit en varm höst. Ändå finns det de som säger att det beror på den globala uppvärmningen. Flera äldre som varit med länge, säger att så här har vädret svängt sedan jag var liten. Jag själv kommer inte ihåg, men allt finns dokumenterat ända sedan artonhundratalet, så det stämmer säkert.

Naturligtvis vet inte de unga miljövännerna hur det var förr, tyvärr vet de inte heller mycket om vad som kan hända när människan försöker rädda vår miljö. Inte heller finns det någon som med säkerhet kan säga att det som redan gjorts för vår miljö, kanske rent av ställt till det etter värre. Ändrar man på en sak, påverkar det någonting annat. Hur vet man inte förrän det visar sig, men då är det för sent att göra någonting åt det.

De mest fanatiska miljövännerna och miljöaktivisterna hittar man i storstäder. Visst finns det några gamlingar som skymtar vid demonstrationer, men det är de unga som drömmer om en bättre värld. Tacka för det, när man ser trafiken inte minst i Fjollträsk. Vad man kan förstå är att ungdomarna måste ha rika föräldrar, eftersom de har råd att vara med där det händer lite här och var i vårt land för att demonstrera och protestera. Tyvärr verkar en del av dem inte ha mycket vett i skallen, om man ser till de som släpper ut minkar i naturen och tror att de ger dem frihet.

Det har blivit allt vanligare att aktivister av alla de slag tar saken i egna händer. De lagar som andra tvingas följa är otidsenliga hörde jag någon säga. Visst är det så, men ändå måste de följas så länge de finns och blir up to date, som man säger nuförtiden. Om inte, blir det rena kalabaliken i Bendel.

Men miljötänkandet har ställt till det för de som ska styra landet. Trots att det finns enorma viktigare problem för regeringar att lösa, ställs allt hårdare miljökrav på både företag och människor. Ja, egentligen är det ju människorna som i slutändan får betala allting. De kostnadsökningar som drabbar företagen drabbar också kunderna.

I kölvattnet på kostnaderna för de miljölagar som stiftas, drabbas även de anställda inom företagen. Företagen tvingas dra åt svångremmen och den dyra posten i en tillverkning är de anställda. Enklaste sättet att spara är alltså att göra sig av med personal och låta maskiner göra jobbet istället.

Miljötänkandet har drivit på den tekniska utvecklingen, men inte i den riktning som en del har trott. Budskapet har varit att satsa på förnybar energi, det har gått åt mycket kol och olja till det. Vindsnurror och solpaneler måste maskiner tillverka och dyrbara råvaror går också åt. Hur man än vrider och vänder på sig, har man ändan bak.

Nåja, det vi har kunnat se så här långt, är att den tekniska utvecklingen sker i rasande fart. Mycket av det som spottas fram i fabrikerna från de hypermoderna maskinerna, rörs inte ens av en mänsklig hand. Det räcker numera med ett kontrollrum där någon sitter och bevakar på datorskärmar. Till de här hypermoderna maskinerna går det åt mycket el, samma sak med hushållen där de moderna "leksakerna" kräver laddning stup i ett. Hur löser man det?

Trots miljööverenskommelse mellan länderna, kvarstår faktum att om dessa kommer att följas, väntar långt större problem än den förutspådda naturkatastrofen. Enklaste sättet att spara på vår miljö vore ju att säga stopp och belägg, nu får det vara nog. Istället för koldioxidens förödande inverkan på vår miljö, är det ju nu växthusgaser som är problemet. Fisande kor och hästar är inte det största problemet, det är människan.

Den som följer med inser att det finns en övertro på den högteknologi som tränger sig på inom snart sagt alla områden. Än så länge har ingen hittat på ett sätt att ta tillvara på de fisar som släpps ut och ställer till det för vår miljö. Till och med alla miljövänner som säger sig värna om miljön är miljöbovar och släpper fisar dygnet runt. Visst är det helsnurrigt?

Men den tekniska utvecklingen har fört med sig någonting som på sikt kan få stora konsekvenser. Redan nu kan man ana att papperstidningens dagar är räknade och kommer att ersättas av digitala upplagor. De äldre kommer att bli hänvisade till radio och teve för att höra vad som händer, de yngre sållar friskt och läser bara vad de är intresserade av i sina mobiler.

Den stora förloraren är våra politiker, som om de inte visar sig i teve stup i ett, inte ens blir igenkända. Följden av det blir att många helt kommer att tappa intresset för vad politiker säger sig vilja göra och kommer att rösta efter vad de ser och upplever i vardagslivet. Redan nu kan man se vad det innebär när det gäller flyktingmottagningen till vårt land. De boende på orter dit flyktingar skickas protesterar tack vare att de inte ens informerats, de vill helt enkelt ha ett ord med i laget innan något beslut fattas.

Det här är naturligtvis olyckligt för alla parter, utom de som sitter långt ifrån och pressar små kommuner att ta emot flyktingar. Tidigare har de flesta invandrarna och flyktingarna hamnat i storstäders getton, men nu finns det inte plats för fler. Med den enorma mängd flyktingar som väntas komma, har våra politiker bäddat för ett SD som kan bli större än både S och M. Hur SD då ska kunnat frysas ute är för mig obegripligt.

Men det är tydligen inget stort problem, än så länge. Det är svårt att låta bli att dra på munnen när miniregeringen slår sig för bröstet och säger att arbetslösheten ska bli den lägsta i Europa. Har vårt land verkligen råd med det? De jobb regeringen kan skapa måste betalas med skattepengar, vilket gör att landet tvingas till att låna pengar. Anledningen är att de pengar som kommer tillbaka till staten i form av skatter, inte ens är hälften av det som betalas ut.

Jag har ingen lösning på hur man ska kunna få bukt med den politiska galenskapen, det tror jag inte heller någon annan har. Det är svårt att se hur en så svag regering överhuvudtaget ska kunna göra någonting, annat än att skingra skattebetalarnas pengar för vinden. Som alltid är det invånarna som kommer att få betala, därför kan vi vänta oss att de som kan och har pengar så de räcker livet ut, försvinner ur landet.

När man hör hur många miljarder som ska satsas framöver, går tankarna till det Pär Lagerkvist skrev en gång: Den som en sten är värdefull för måtte vara omgiven av rikedomar var han går.