Hur sjukt kommer invånarna att låta vårt samhälle bli?

Den samhällsförändring vi nu tydligt kan se, började för många år sedan. Vart det kommer att leda landet är omöjligt att säga, Vad man ändå kan se, är att utvecklingen går snabbare än vad människorna hinner med att ta till sig och klarar av. Den varning som utfärdats, att miljontals jobb kommer att försvinna på grund nya tekniker och att robotar tar över många jobb, ska tas på fullaste allvar.

 

Tyvärr är det så att allting måste falla sönder och samman för att något nytt ska kunna byggas upp.

Eftersom hela det politiska etablissemanget är uppbyggt så att det ska fungera som en födkrok även för de lojala som inte kan nå toppen, har det skapats en tickande skuldbomb. En annan typ av bomb med kort stubin skapade den borgerliga regeringen, genom försämringarna av trygghetsförsäkringarna.

 

Tydligen hade de beslutsfattande inte hört talas om orsak och verkan. Om de gjort det hade de insett att sjuktalen för förslitningsskador och psykisk ohälsa skulle stiga lavinartat, vilket Försäkringskassan nu påtalat och behöver mera pengar. Kravet på nya friska pengar finns hos de flesta offentliga verksamheterna, men var ska de tas?

 

Man börjar tydligt se att det nya moderna samhället inte är anpassat till människornas behov, eller med människans bästa för ögonen. Man kan säga att alldeles för många människors hälsotillstånd, speglar det samhällsklimat vi har. Förhoppningsvis har de politiska makthavarna oavsiktligt, skapat ett sjukt och människofientligt samhälle.

 

Beklagligt nog har det mesta blivit fel i vårt land. Det kaos vi kan se inom skolan, vården och omsorgen beror till stor del på avsaknaden av organisation. Men även inom Migrationsverket går det mesta på lösa boliner. Inom skolan har det skapat ohälsa hos både lärare och elever, inom sjukvården tycks personalen ses som förbrukningsmaterial. Anställda vid Migrationsverket har döpt om sin arbetsplats till Migränverket, men ledningen tycks vara huvudlös och därför inte drabbats.  

 

Att försöka reda ordning i oredan skapas ständigt nya rutiner. Varje försök att skapa nya rutiner som ska rätta till det hela, ställer till ännu värre oreda och osäkerhet. Trots alla politiskt aktiva som ska värna om vår demokrati, finna ingen ytterst ansvarig. Med det nuvarande politiska läget skyller alla på varandra.

 

Vårt pensionssystem är på väg mot kollaps, den senaste så kallade höjningen ska snarare ses som ett slag på käften än att gjuta olja på vågorna. Missnöjet hos landets pensionärer växer i snabbare takt än våra politiker hinner lyfta ändan från långbänken de suttit i alldeles för länge. Det som drabbat pensionärerna är ingenting annat än förskingring av deras inbetalade pengar.

Enligt senaste opinionsundersökningen går SD framåt och man kan med fog anta att det är äldre personer som står för den ökningen. Efter att pensionsbeskedet kommit hör man varje dag äldre människor säga, att nu får det fan i mig vara nog. Ska det sparas in på någonting är det på politiker, de för i alla fall inte sina väljares talan, utan partiernas. SD behöver inte vifta med valfläsk, de gamla partierna får dem att växa ändå.

När våra politiker lägger allt krut på hur det ska kunna komma in mera pengar, glöms det bort vad deras uppgift egentligen är som politiker. I deras uppdrag ingår att på bästa sätt förvalta invånarnas pengar, inte att göra av med dem på saker de inte är ämnade för. Precis som kostnaderna för invandring och flyktingmottagning måste föras fram i ljuset, måste även kostnaderna för våra så kallade folkvalda diskuteras.

Det är enorma summor varje år som betalas ut i form av löner och pensioner till personer som har eller har haft politiska förtroendeuppdrag. Att pengarna tas från den gemensamma kassan gör det ännu mer angeläget att se över vad invånarna klarar av att betala. Det är inte invånarna som ska göra uppoffringar och bära kostnaden för en alldeles för stor politikerkår, det är politikernas uppgift att ta det sociala ansvaret att skära ner och försöka minimera kostnaden.

  

Klagat har folk gjort i alla tider, men numera uppfattar man det inte som gnäll, när människor pratar om hur svårt de har att få det gå ihop. Många är förtvivlade och bävar inför vad som ska hända det närmaste året. Den politiska oron har sannerligen skrämt många, de kan bara se försämringar som väntar.

Som det börjar se ut, måste man börja ställa sig frågan hur det var möjligt, att en familj med flera barn, en gång i tiden kunde försörjas av en person . Istället för att titta framåt kanske vi måste titta bakåt för att se hur det var möjligt. Det är kanske från den nivån vi tvingas börja om. I nuläget har till och med två personer i arbete svårt att klara familjens kostnader, beroende på yrke och boende.

Allt det våra politiker pekar på som utveckling av vårt samhälle, har skett på bekostnad av att ta ut framtida intäkter i förskott. Det är lånade pengar som hållit vårt lands konsumtion vid liv, vilket oroat inte minst Riksbanken, men nu även den nuvarande minoritetsregeringen. Amorteringskrav, men även sänkta avdrag för räntekostnader är vad som diskuteras, men dessa åtgärder skapar nya problem som är svåra att se konsekvenserna av.    

Ekonomer, men även regeringar världen över som insett att en katastrof lurar runt hörnet, utreder nu om införandet av  en Basinkomst för alla kan vara lösningen. Många av de gamla industriländerna står inför enorma utmaningar.  Att dessutom den snedvridna inkomstfördelningen utgör ett hot även för de rika, har till och med fått ekonomer knutna till storföretag att engagera sig. Vårt lands styrande har inte ens kommit i startgroparna.

Har försökt att komma underfund med vad valresultatet i Grekland kommer att innebära för EU, men också för Europa som helhet. Läste att de 1000 miljarder som EU nu ska pytsa in ska förhoppningsvis sänka värdet på euron och därmed ge bättre konkurrensmöjligheter och skapa nya jobb. Säga vad man vill, men de som sitter på pengarna har duktiga lobbyister i alla fall. För det är ju de som kommer att ha roffat åt sig huvuddelen av pengarna fram till hösten nästa år. 

Den ädla konsten att göra invånarna förbannade.

Trots optimistiska tongångar från både ekonomiska experter och politiker, är det svårt att se någon ljusning framöver. Beskedet från finansministern att hon står fast vid att ladan verkligen är tom, betyder att det inte blir några stora förändringar framöver. Nåja, pengar finns, men de är redan är intecknade genom tidigare beslut.

Men massvis med pengar kommer att behövas, inte minst av Försäkringskassan. Folk skulle ju bli friskare av att arbeta, de sjuka behövde komma ut och få ett socialt umgänge. Och så kommer beskedet att den psykiska ohälsan ökar lavinartat, folk går in i väggen i parti och minut.

Hur kan det vara möjligt, när svenska folket getts en möjlighet att förverkliga sina drömmar, är säkert en gåta för de borgerliga. Genom införandet av jobblinjen har många fått råd att konsumera, skaffa bostadsrätter eller hus och utöver det ny bil och alla de tekniska prylar som numera behövs i ett hem. Visserligen genom att inteckna minst de närmaste femtio årens inkomst, men ändå ...

Men lycka kan inte köpas för pengar. Nu grubblar säkert många politiker vad det beror på, att allt fler börjat oroa sig för framtiden? Det finns till och med människor som kan tänka sig att det införs basinkomst eller att trappa ner för att åtminstone känna att de har ett liv.

Att skapa osäkerhet och rädsla var ju tänkt att få arbetslösa att hoppa på alla sorters jobb, det var ju det FAS 3 skapades för. Ingen vågar neka, då blir de utan inkomst. Dessutom skulle inte folk sjukskriva sig för minsta lilla åkomma och jobba mera. Pensionsåldern kunde skjutas framåt några år, det var någonting alla skulle kunna klara av.

Men så har det visat sig att den teorin inte alls fungerade, de sjuka som tvingades ut i arbete blev ännu sjukare. En del så sjuka att de i ren förtvivlan tagit sina liv. Nu har det visat sig att de som var friska när samhällsexperimentet med jobblinjen sjösattes, har så pressad arbetssituation att även de bränner sitt ljus i bägge ändar.

Nu börjar man fråga sig varför så många inte klarar av att utsättas för press både på arbetet och i hemmen. Människorna måste ju lära sig att konkurrenssamhället är här för att stanna. Träningen måste börja redan i skolan för att härda de som ska ta över. Okunnigheten om var gränsen går för vad människan klarar av både kroppsligt och fysiskt är skrämmande.

Centerns ilskna "ettermyra" försvarar de borgerligas ekonomiska politik, men nu börjar det visa sig att den är förödande för både invånarna och landet. Det hade kanske fungerat i en annan värld, men den värld vi lever i vill inte alls samarbeta. Oavsett vad våra politiker tror, är det inte vårt land som anger färdriktningen mot det framtida samhället.

Äran för att ha fört landet genom finanskrisen borde tillfallit alla de grupper som tvingats betala, inte den dåvarande regeringen. Men de som kunnat gotta sig åt en belöning i form av skattesänkningar och mer att leva för, borde skämmas. Utan de svaga gruppernas försämrade levnadsvillkor, hade de inte fått någonting.

Med statistik påstår borgerliga politiker att det inte råder fattigdom hos de svaga grupperna, men siffror visar inte vad som ligger bakom dem. Verkligheten är att alla de som lever på marginalen, dragit in på det som inte behövs för stunden. Det handlar om prioriteringar om vad som är absolut nödvändigt och vad som kan undvaras.

Visst finns det ekonomer som är medvetna om att inkomstklyftorna kommer att orsaka framtida problem, men att åtgärda felet är mer skrämmande än att låta det gå så länge det går. Vi får alltså leva med att de rika blir rikare ett tag till, till dess att någonting drastiskt händer.

Jag har svårt att se hur kostnaden för de offentliga verksamheterna och vår enorma byråkrati ska kunna finansieras inom bara några år. Alla ekonomer är medvetna om att statens intäkter är beroende av det privata näringslivet och att kostnader för offentliga verksamheter minskas. Vi kan därför vänta oss ännu mer privatisering av offentliga verksamheter. Det är inte längre en politisk fråga, utan enbart ekonomisk, som våra politiker helst vill tala tyst om.

Anledningen är att vi har kommit till den punkt då kostnaden för det politiskt skapade samhället hotar att ruinera vårt land. Den enorma byråkratin var vad som fällde den forna Sovjetunionen och dess satellitstater, våra politiker borde tagit lärdom av det.  

Felet med våra makthavande politiker är att de har storvulna drömmar hur vårt land ska vara. Men tiden fram till nästa val är kort, förändringarna måste göras snabbt för att de ska få sola sig i glansen. Men som Friedrich Von Schiller en gång skrev: Bara de som har tålamod att göra enkla ting fulländat kan någonsin förvärva skicklighet att utföra svåra ting med lätthet.

Vad som praktiseras nu av våra politiker, är den ädla konsten att göra invånarna förbannade.

Det saknas inte spänning i tillvaron.

Det är svårt att ta våra politiker på allvar. När de med allvarliga miner säger någonting, ser man bara det komiska i hur de tror sig veta precis hur saker och ting ska fungera. Men faktum är att de är precis lika vilsna i den nya värld som smugit sig på som alla vi andra. Det finns inte längre några spelregler att förlita sig till, det är djungelns lag som gäller, äta eller ätas.

Politisk oro sprider ekonomisk oro läste jag för många år sedan. Och visst är det så, de som kan försöker ta saken i egna händer för att överleva. Ja, inte överleva precis, men att få sina pengar att fortsätta föröka sig. Det är därför det finns skattejurister som letar kryphål så snart en ny lag försöker täppa till skatteflykt. Nya vägar finns alltid, även om de kan balansera på lagens gräns. Om alla hål täpps till finns alltid något land som tar emot de rika med öppna armar.

Många av de nytillkomna pensionärerna har ekonomisk möjlighet att flytta till varmare länder. Med ganska hög pension betalar de dessutom betydligt mindre skatt än att bo kvar i Sverige. Än så länge rör det sig bara om några tusen som flyttat till varmare länder, men fortsätter försämringarna i vårt land, kommer det antalet att växa.

Det är inte häftigt att betala skatt som Mona Sahlin sa, speciellt då inte för landets pensionärer som betalar mer i skatt än de som arbetar. Moderaterna håller fortfarande fast vid att jobbskatteavdraget har hjälpt att hålla vårt land flytande, men det är de som sköter länspumparna som är viktigast. Det uppdraget lade alliansregeringen på de arbetslösa, sjuka och pensionärerna.

Att reda ut den härva som skapats är omöjligt, det kommer bara att trassla till sig ännu mer. Med ljus och lykta letar nuvarande regeringen pengar att hålla landet flytande, men tunneln är lång och mörk. Kanske hinner både ljus och lyktor slockna och de får treva sig fram i mörker. Läste en artikel om den oro som finns att Grekland kastar in handduken. Det skulle de gjort redan när landet var konkursmässigt, det är inte lite pengar EU kastat i sjön.

Den som följer med har säkert läst en hel del om vilka vägar som finns att gå i framtiden. De flesta är oframkomliga på grund av politikers ovilja till förändringar. Politik har alltid inneburit att de makthavande styr landet i en viss riktning, nu är vi på väg in i någonting där politiska beslut inte kan påverka de krafter som vill dra åt ett helt annat håll.

Läste på Facebook en kille som ställde frågan varför de som har ett arbete ska försörja de som inte har ett. Alla betalar in pengar varje månad till pension, trygghets- och sjukförsäkringar och har gjort så i alla år, är det inte de pengarna som används? Svaret på hans fråga är att de inbetalade pensionspengarna har spenderats för länge sedan. Det är därför landet belastas med en enorm skuld för varje år som går och skjuter ett berg framför sig.

Visst hade grabben rätt i sin oro, ändras inte vårt nuvarande samhällssystem kommer det att förvärras för varje år som går. Min förstår jag att det verkar konstigt att man egentligen inte betalar in till sin egen pension, utan pengarna används till löpande utgifter i förhoppning om att ett under ska ske. Så länge det kommer in skattepengar rullar det på, men en ny ekonomisk kris kan stjälpa hela systemet.

Att den stora flyktingströmmen lovprisas av våra politiker, beror på att de fortfarande tror att det ska vända och att massvis med nya jobb ska skapas. Men att förlita sig till att flyktingarna ska bli lönsamma, är som att satsa en årslön på Lotto. Man kan vinna, men också förlora allt. Det sorgliga är att utsikterna för att vinsten ska täcka insatsen är obefintlig.

Vad våra politiker i sin okunskap om konsekvenserna gör, är att satsa vårt lands framtid. Ingen vet hur vår värld ser ut om fem år, vi får kanske uppleva en ekonomisk "härdsmälta" som förgör hela världen. Jag tänker då närmast på de rika oljeländerna där oljeshejker måste börja snåla istället för att vräka ut pengar. Putins konfrontationspolitik stjälper Ryssland och det hela blir till fallande Dominobrickor. Det saknas inte spänning i tillvaron i alla fall.

Mitt i allt detta sitter våra politiker och försöker med alla medel att bevara den politiska makten. Om de politiska makthavarna tappar greppet om invånarna, kommer de bara att ha ett helt vanligt jobb i folkets tjänst. Det vill säga utföra det de blivit tillsagda av landets invånare. Det är ju så det borde vara i ett land som kallar sig demokratiskt.

Vårt samhälle är inte till för politiker, utan för invånarna.

Idiotin i vår värld fortsätter, det har blivit lite av ett dårarnas paradis vi tvingas leva i. Här talar våra politiker om SD som rasister, men de verkliga rasisterna har det talats tyst om. Oron sprider sig i alla länder, det är inte religion det handlar om, det är herraväldet över världen. Det kan bara sluta på ett sätt, alla slåss mot alla.

I regeringens lilla sandlåda (eller lekstuga som det nu heter) fortsätter godtrogna så kallade folkvalda att aningslöst trampa på i ullstrumporna. Det som händer i andra länder händer inte här, vi är ett fredligt folk som försöker vara alla till lags.

Hörde en politiker säga att visst finna det invandrare och flyktingar som sympatiserar med de extrema terrororganisationerna, till och med åker tillbaka till sina gamla hemländer de flytt ifrån för att kriga. Man kan fråga sig om de reser på bekostnad med svenska folkets skattepengar, eller om flyktingarna har dolda reserver att ta av.

Naturligtvis finns det både goda och onda människor inom alla raser, men som det blivit i vårt land börjar det likna Chicago på tjugo- och trettiotalet. Det går inte att blunda för att i takt med den stora flyktingströmmen har det växt fram ett vi och dem. Man kan lägga skulden på de svenska integrationspolitiken, men visst är den brottsvåg vi kan se ett politiskt misslyckande.

Från politiskt håll pratas om att flyktingarna kommer att behövas i framtiden. Det har vi hört förut, ja, det vill säga att det kommer att bli brist på arbetskraft. På nittiotalet var det våra unga som skulle behövas i vissa yrken, Men när de var färdigutbildade hade utvecklingen gjort att utbildningen visat sig vara värdelös. Samma sak nu, robotiseringen och den tekniska utvecklingen kommer att få många jobb att försvinna, kanske till och med inom vården. Det är alltså inte jobb vi ska diskutera, utan hur invånarna ska överleva i ett helt nytt samhälle.

Många minns säkert att vi exporterade sjuksköterskor till Norge under nittiotalet, det fanns alldeles för många av dem. Psykiatrin skrotades, den behövdes inte i ett högt stående land som vårt. Det bevisar att politiker har svårt att se längre än näsan räcker.

Vårt politiskt skapade samhället fungerade någorlunda innan trettio- och fyrtiotalisterna gick i pension, nu fungerar det inte längre. Vårt samhälle har som utgångspunkt att lönearbete ska hålla det hela i rullning, de som arbetar ska föda de som av skilda orsaker inte gör det. Det har gjort att basen  för samhällspyramiden krympt oroväckande och får hela bygget att svaja.

I andra länder jobbas febrilt med att möta de framtida problemen som den snabba tekniska utvecklingen kommer att skapa. Den förra regeringen såg problemen och försökte lösa det genom att ge den minoritet av invånare som i dag har ett jobb mera pengar att konsumera för. Att majoriteten fick mindre att leva av, var någonting det inte lades någon vikt vid.

När det nu visar sig att just majoriteten är förutsättningen för att hålla konsumtion vid liv, har det kommit som en kalldusch för många regeringar. För att få vårt land i balans igen krävs att runt åttahundra tusen får ett jobb i det privata näringslivet, varje nytt jobb inom de offentliga verksamheterna är en förlustaffär för invånarna. Var beredd på skattehöjningar.

För alla de om köpt hus, bostadsrätter eller lånat till konsumtionsvaror, väntar nu amorteringskrav samt minskat avdrag för räntor. Med andra ord kommer konsumtionen att påverkas för många, för andra kan det betyda att de tvingas sälja. Ekonomisk tillväxtpolitik har tillämpats alldeles för länge, nu väntar det våra politiker haft mardrömmar om, att administrera en överlevnadspolitik.

Den överenskommelse som gjordes för att en regering ska kunna sitta kvar och föra sin politik, kommer att få fruktansvärda konsekvenser. Det går inte att blanda olika ideologier och kompromissa för att hålla ihop en regering, vårt samhälle är inte till för politiker, utan för invånarna. Vår som omtalade demokrati skrotades i och med den kritiserade överenskommelsen, Vad händer när invånarna inte längre respekterar de beslut som fattas?

Det kommer att bli ett turbulent år för regeringen som kommer att tvingas balansera på slak lina över avgrunden. Det är alltid den som har makten som drabbas av missnöje vid försämringar av levnadsvillkoren. Men missnöjet kommer att ge en kollektiv bestraffning, som kommer att påverka hela det politiska etablissemanget. Många kommer säkert att ångra sitt val att ha satsat på politiken.

Men även om det här kan bli ett stökigt år, har vi vår stolta svenska valuta i alla fall. Vad nu den kan vara värd när året är slut ... Tja, man brukar säga att man vet vad man har men inte vad man får. Kanske det var bättre att säga att man vet vad man har, men vet ingenting om vad man har kvar när röken efter alla rykande ruiner lagt sig. 

Har vi verkligen råd med att vårt land styrs på vinst och förlust?

En helg kvar att avverka, sedan är det bara att invänta Påsken. Men fram till dess hinner det säkert hända en hel del. Den bräckliga regeringen kommer att innebära kohandel om både den ena och andra. Det finns en mening med allting sägs det, men än så länge svävar vi i ovisshet hur det är meningen att det ska bli.

Av någon underlig anledning händer det alldeles för ofta, att hjärnan ligger steget före fingrarna som trycket tangenterna på datorn. Det rör sig så mycket i huvudet när jag väl satt mig ner för att skriva någonting, det blir inte alltid som jag tänkt mig. Men egentligen är det jag skriver i bloggen någonting som ska skingra tankarna, att ha roligt helt enkelt.

Men när tankarna börjar kretsa kring alla politiska misstag, känns det inte roligt. Det är minst sagt märkligt att inte våra politiker utsatts för det konkurrenssamhälle andra tvingas leva i. Det finns inga krav på utbildning för att nå långt inom politiken, de som har det är garanterade att klättra på partiernas karriärstege.

Våra politiker är ett tvärsnitt av folket hör man ofta. Jag ser våra politiker som en salig blandning av människor som säger sig brinna för att förändra vårt samhälle. Och visst har de lyckats förändra vårt land till oigenkännlighet. Det så kallade välfärdssamhället är ett politiskt påhitt som förser staten, kommunerna och landstingen med pengar. Att pengarna försvinner på annat än som tänkt var, är våra politikers stora problem i dag.

Förtroendet för vad så kallade politiska makthavare kan göra för invånarna existerar knappast. Det senaste, att en minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget, är som att trampa vår så omtalade demokrati rejält på tårna. Naturligtvis ska en sådan viktig sak bestämmas av väljarna, vad de politiska partierna kommit överens om gynnar inte invånarna, bara dem själva.

På något underligt sätt känns det som om det här året är avgörande för våra politiker. Någonting som definitivt retat många, är de flyktingar som vägrade bo i Jämtland. Vad de blev lovade för att stanna får vi väl aldrig veta. Men att SD fick ytterligare sympatisörer är det nog ingen tvekan om.

Efter vad som hänt i vårt land och som missgynnat invånarna i glesbygder, finns det många på dessa orter som hellre bott i en storstad, men av skilda orsaker tvingats bo kvar. Precis som en flykting påtalade finns ingen som helst service i form av affärer, bensinmackar, banker eller ens en polisstation. Men det är ju vad invånarna på glesbygdsorter tvingas leva med på grund av en förd politik som enbart riktat sig mot storstäder.

När man hör politiker försvara det samhälle vi nu har, inser man att till och med folk som inte använder sin hjärna, ändå kan prata ganska mycket. Svårigheterna uppstår när en hjärna måste användas, då märks tydligt att det är bara tomma inövade ord som sägs. Men jag kan förstå den panik som börjat sprida sig inom de politiska leden, politik är numera en osäker bransch att ha som födkrok.

Jag tror knappast att folk ser det som en ärlig avsikt, att det sträcks ut en trevande hand mot SD. Vad partiet står för är helt ointressant för många, de flesta jag talat med ser det som att ge de gamla etablerade partierna på nöten. De är trötta på att höra politiker tala om för dem vad som är rätt och riktigt när det gäller invandring och de flyktingar vårt land tar emot.

Den senaste tiden har många politiker vaknat upp och trott sig leva i en ny värld. Och det har de, men det är ingenting annat än verkligheten de vaknat upp i. Den verklighet alla andra tvingats leva i under många år och som krävt många offer. Att aningslöst anammat partierna ideologier istället för att lyssna på vad hur invånarna vill att vårt samhälle ska se ut. Att allt fler börjat kräva att få valuta för sina skattepengar, måste vara en omtumlande upplevelse. Efter valet har de även insett att den verkliga makten ligger hos folket och att de nu visar var skåpet ska stå.

Trots allt tal om rasism och främlingsfientlighet ligger problemet djupare än så. Det är det politiska ställningstagandet över huvudet på invånarna som har fått det hela att drivas till sin spets. De politiska makthavarna har tagit på sig rollen att leda, utan att ha en aning om vart den väg de vill att landet ska ta, överhuvudtaget är framkomlig.

Minns inte vem som skrev det som osökt dök upp i huvudet, men det stämmer bra in på det som händer i vårt land. Om jag inte minns fel lyder det så här: Friheten är aldrig etablerad – inte heller jämlikheten. De måste alltid erövras på nytt.

Det som är på väg att hända är att invånarna trycker på för att få en förändring till stånd. Det är de som tvingas betala för de beslut som fattas. Politiker pratar ofta pengar, men de tillför inte den gemensamma kassan någonting, istället är de en börda för skattebetalarna. Varje år måste nya pengar tillföras för att täcka upp deras löner och pensionsförmåner, det är ohållbart i ett litet land som vårt. Ingen vet vad det här kommer att sluta i, men naturligtvis finns en smärtgräns för invånarna. Har vi verkligen råd med att vårt land styrs på vinst och förlust?