Värdesätt det du äger, inte vad du skulle vilja ha.

Efter den senaste mätningen av partiernas opinionssiffror, kunde man läsa i tidningar att Socialdemokraterna befinner sig i fritt fall. Jodå, det är många tidigare trogna väljare som flyr från partiet. Det var före partiets kongress, efter den vet man inte hur det ser ut. Det som sägs på gatan om Stefan Löfven och partiet är inte smickrande precis.

Egentligen började nedgången för flera år sedan, det en gång så stora partiet har haft svårt att acceptera att så många, inte har samma åsikt som partiets ledning. Även rekryteringen av partiledare har visat sig vara minst sagt underlig. Det är tydligen svårt att hitta en person med ett lysande intellekt, utstrålning och som dessutom uppfattas som folklig inom partiet.

Att leda ett land är svårt, det har vår statsminister fått en påminnelse om den hårda vägen. Kanske även partiet fått sig en tankeställare, en statsminister är en företrädare för folket som helhet, inte för partiet. En sådan person måste ha fingertoppskänsla, samt även kunna känna varifrån vindarna blåser. Det går inte att som en bulldog bita sig fast vid, att vårt land ska ha lägst arbetslöshet i Europa.

Men ska man vara ärlig har han inte mycket hjälp av sin regeringspartner, som inte gör det lättare att regera. Men varför inte tona ner jobben och försöka se till att de jobb som finns delas av flera? Det jobbas idag mer övertid än vad som någonsin gjorts bland tjänstemännen enligt facket. Visst skulle genomsnittslönen sjunka, men eftersom allt tvingas anpassa sig till inkomstläget, kan man bortse från att allting ständigt blir dyrare. Det vi kallar "marknaden", är oerhört känslig för svängningar som uppstår.

Realister har för länge sedan insett att politiska makthavares möjligheter att skapa "riktiga" jobb är försvinnande liten. Politiska makthavare kan bara skapa förutsättningar för företag inom de privata näringarna att anställa. Men även där stöter det på patrull, det kostar alldeles för mycket att ha anställda, det är också anledningen till att personal offras när det kärvar till sig.

Före valet hade rätt budskap dragit till sig många missnöjesröster till Socialdemokraterna, många hade drabbats hårt av den borgerliga regeringens människofientliga politik. Men Löfven och partiet hade inte lyssnat på det missnöje som fanns, utan hade sin egen väg utstakad. Före valet var partiets företrädare inte sena att påpeka, vad den borgerliga regeringen gjort fel, men som tillträdande regering insett, är alldeles för jobbigt att rätta till.

Flyktingmottagningen har ingenting på kongressen att göra fick en representant för Sandvikens Arbetarkommun höra. Hon är väl medveten om att invånarna i Sandviken fått nog, men det är svårt att få gehör för en sådan åsikt. Att SD kan växa snabbt i kommunen är nu alla medvetna om, till och med ledande politiker. Även i andra kommuner kokar det, Socialdemokraterna är på väg att bygga upp SD till ett parti som inte kan nonchaleras.

Men det är inte bara flyktingmottagningen som irritera en allt större del av befolkningen. De minst sagt konstiga saker som kom till invånarnas kännedom vid regeringsförklaringen, gjorde att många drog åt sig öronen. En majoritet av invånarna ställde sig frågade till vad vårt land hade med Palestina att göra. Det ligger ju inte i Sverige och vårt land har massvis med egna problem som måste lösas.  De gamla trogna sossarna kliade sig i huvudet och funderade vad partiets ledning höll på med. Sedan kom uttalandet om Saudiarabien från vår utrikesminister och en massa folk har fått jobba häcken av sig för att gjuta olja på vågorna. Det är mänskligt att vara klantig, men inte om man sitter i en regering.

Att vilja men inte kunna, kan ställa till med mycket. Har man dessutom en sned bild av Sverige, kan det ställa till med mycket elände. Vi är inget föregångsland som andra vill ta efter, för alla kan se att vi är ett land, där allting håller på att rasa ihop. Det spelar knappast någon roll vilka stöttor som sätts under vårt knakande samhällsbygge, det måste byggas en ny grund.

Tydligen har inte Löfven den intelligens som Göran Persson trodde sig ha. Vem minns inte Perssons uttalande att han inte ledde den mest briljanta regeringen precis. Endast en uppblåst person kan fälla ett sådant uttalande. Men man kan inte låta bli att undra över vad Persson skulle ha sagt idag, som partiledare och statsminister.

Hursomhelst är Socialdemokraterna inte ensam om att ha drabbats av förtroendeproblem. Märkligt nog Moderaterna i mindre omfattning, men det kan ha med missnöje mot den nuvarande regeringen att göra. Men när de två största partierna nu har en fjärdedel var av väljarna, visar det hur allvarligt det blivit. Enda möjligheten att få en stark regering med egen majoritet, är att dessa båda bittra fiender regerar tillsammans. Vem vet, kanske de till och med tvingas till det.

De små partierna har insett att de knappast kommer att bli större med de budskap de har till väljarna. Men deras medverkan i riksdagen har fått det hela att likna ett fartyg som är fullproppat på kommandobryggan där alla vill vara befälhavare. Fartyget ligger stilla långt från land, men de kan inte komma överens om destinationen. Trötta på att ingenting händer, har en stor del av besättningen därför firat ner räddningsbåtarna och rott in till land.

Med lite eftertanke inser man att anledningen till att det blivit så här är blockbildningen. Det har tvingat väljarna att ta ställning till om de vill drabbas av en rejäl influensa eller lunginflammation. Ingen vill ju ha något av dessa alternativ, varför de som insett det, inte röstat på något parti inom dessa block. Kan det som händer inom politiken förklaras enklare?

Problem finns det gott om även utanför landets gränser och som tyvärr kan påverka vårt land. Det har inte blivit lättare när EU plockat av silkesvantarna och hotar med storsläggan gentemot Grekland, det är trots allt Grekland som har trumf på hand. Ingen vet nämligen vad som händer om Grekland ställer in betalningarna.

Men pengar finns det gott om, hos en del. Det stora problem som hotar alla länders regeringar är nämligen att en pytteliten del av jordens befolkning, har otroligt mycket pengar. Det mest skandalösa är att regeringar medverkat till att det blivit så. Men att vara för girig kan straffa sig, de har bara pengar att försvara sig med när motståndet tornar upp sig framför dem. Vissa av dem har fattat galoppen, men de är bara ett fåtal.

Allt vackert tal om att pengarna i en kapitalistisk värld får pengar att sippra nedåt från de rika, har visat sig inte stämma alls. Mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt brukar man säga och visst är det så. De rika konsumerar visserligen lyxvaror, men de varor som håller världen flytande påverkas inte alls. Antagligen kommer dessa rika inte att reagera förrän tillflödet av pengar minskar, i samma takt som människor inte har råd att konsumera.

Det välstånd det så ofta talas måste ses som en hägring, många tror sig se det men det finns inte. Den ekonomiska tillväxt vi sett, har till största delen bekostats med lånade pengar. De som sett att välståndet inte finns, är de som ständigt saknar pengar till det nödvändiga, men även de som nekats låna pengar till saker de behövt. Det är dessa människor bankerna satt etiketten icke kreditvärdiga på. Men nu står de kreditvärdiga inför hotet om amorteringskrav på sina lån, en nödvändighet som Riksbanken påtalat i flera år. Om lånekarusellen slutar snurra, kan det gå fortare utför än vi ens kan ana.

Trösten för alla de som inte skuldsatt sig, finns i alla fall i det jag bläddrat fram ur en av mina nötta anteckningsböcker. Det var Thomas Corneille som en gång skrev: När man inte får det man älskar, så måste man älska det man har. Med andra ord, man ska värdesätta det man har och betalat för. Många har saker de lånat till, men äger dem inte förrän de betalat lånen. I många fall tar det ett helt liv.

Det är våra politiker som ska skärpa sig, inte svenska folket.

Trodde aldrig att Stefan Löfven skulle kunna få mig att gapskratta, men det fick han mig verkligen att göra med sitt uttalande, att svenska folket måste skärpa till sig. Om någon ska skärpa till sig är det våra politiker, de har levt i en drömvärld alldeles för länge. Som man sår får man skörda är ett gammalt talesätt och det som nu händer med vårt land, är vad våra politiker sått.

Uttalandet visar på en total avsaknad av fingertoppskänsla och sunt förnuft, någonting som är viktigt för den som vill leka "landsfader". Skyll inte på folket att det mesta blivit fel Stefan, då har du snart inget parti att leda. Och undvik definitivt att tala om vad ungdomarna ska göra, när du själv är helt vilse i pannkakan. Våra ungdomar har insett att världen inte bara står inför en enorm teknisk utveckling – som de flesta av dem är rustade att kunna använda – utan också en samhällsförändring.

Vad som visat sig sedan regeringsövertagandet är hur gammalmodigt partiet är i sitt tänkande. Alldeles för många av de ledande inom partiet, lever fortfarande kvar i det gamla industrisamhällets tänkande. Många av partiets gamla trogna sympatisörer hade hoppats på en förnyelse, men med de värderingar som en gång fanns, ett parti för de svaga och lågavlönade grupperna.

Till och med LO är kritiskt till regeringens oförmåga att ta tag i de verkliga problemen, de som inte kan köpas för pengar och kan ses som valfläsk inför det nyval som förmodligen inte ligger så långt borta. Det är faktiskt gratis att visa folket respekt och be om ursäkt för alla politiska misstag som gjorts. Visserligen många saker som nuvarande regeringen inte ska lastas för, men nu måste ta ansvar för. Det är så det ska fungera, eftersom alla våra politiker är medskyldiga till det som blivit fel.

Men både regeringspartiernas och oppositionens lekstuga gör att ytterlighetspartierna V och SD växer. Ett nyval skulle därför kunna leda till att de övriga gamla partierna grävt sin egen grav genom den obalans som skapas. Svenska folket är inte betjänt av att de förtroendevalda tror sig vara de som sätter spelreglerna, det gör svenska folket.

Med sitt tal om solidaritet med flyktingar kommer inte minst många gamla trogna väljare att vända Stefan ryggen. De har inte råd att vara solidariska, det är de redan med barnbarn och barnbarnsbarn som går arbetslösa och behandlas illa av vårt "välfärdssamhälle". Att det är så är inget nytt, det är så det sett ut i vårt land under många år.

Som jag varit inne på tidigare är det inte våra politiker som kommer att lösa landets problem, det är den globala utvecklingen. Att regeringen oavsett vilken, tvingas anpassa sig till utvecklingen som ingen i dag kan säga någonting om. Men visst kan man ana att det även är väljarna, som kommer att se till att det sker en förändring. Den moderna människan nöjer sig inte med vänta och se, den kräver omedelbara handlingar.

Jag är rädd för att Socialdemokraterna kommer att slå ett nytt bottenrekord genom de budskap Stefan kom med på kongressen. De som gav honom applåder borde skämmas, det är ingen socialdemokratisk politik han företräder. Folk i gemen har sett alldeles för mycket av de problem som finns inom skola, vård och omsorg och insett, att dessa problem är politiskt skapade.

Samma sak gäller vårt lands förfallna vägar och järnvägar. Pengar som skulle bekostat underhåll och nybyggnationer har försnillats på samma sätt, som de pengar som snålats in på skola, vård och omsorg. Det är dags att våra politiker tar sitt sociala ansvar och återgår till de arbeten de en gång hade, för att minska de offentliga utgifterna. För det är där besparingar ska göras, inte att svenska folket ska betala för slöseriet.

Svenska folkets låneskuld har blivit en krutdurk.

Kanske hade en gammal man jag pratade med häromdagen rätt i sitt påstående, att svenska folket hittat ett sätt att förödmjuka våra politiker. Sättet att göra det är vid valurnorna, ett effektivt sätt att sätta oönskade politiker på plats. De är inte förmer än andra invånare, men uppträder som om de är det. Man ska aldrig underskatta Jantelagen, den sitter i ryggraden på många, sa han.

Egentligen är det inte så konstigt, det har varit för lite av hur invånarna vill ha det och för mycket av hur de makthavande anser invånarna ska ha det. Motsättningarna har ökat under tvåtusentalet och skapat en helt ny syn på de beslut som fattas. Gränsen mellan missnöje och att det hela urartar är hårfin.

Det som oroar många är kostnader makthavarna gömmer undan som ansvarstaganden, en inte obetydlig sådan är pensionskostnaderna inom de offentliga verksamheterna. Detta tas i många offentliga verksamheter inte upp som en skuld  vilket är märkligt, de finns bara som en parentes om kommande framtida ansvarstagande. Med andra ord dyker dessa ansvarstagande upp en dag och måste betalas på något sätt och det är miljarder det handlar om.

Det här är vad som varit känt länge, men ingen har reflekterat över hur stor skada en alldeles för stor offentlig sektor och byråkrati kan ställa till med. Även de inom de offentliga verksamheterna borde oroa sig, en dag kanske det inte finns pengar till deras pensioner. Det hände i forna Sovjetunionen och inte minst i DDR, som föll ihop som ett korthus. Det kan alltså hända även här.

För mig är det förvånande att inte våra politiker insett hur bräckligt hela vårt land är uppbyggt. Istället för att se över vad som kostar alldeles för mycket, stirrar de sig blinda på hur det ska kunna komma in mera pengar. När den ekonomiska tillväxten planade ut, utnyttjades därför invånarna till bristningsgränsen. Den tillväxt vårt land haft senaste sex åren har till stor del varit konstgjord, genom att människor skuldsatt sig för att kunna konsumera.

God hjälp har staten haft av bankerna, som blivit veritabla vinstmaskiner samtidigt som servicen till kunderna minimerats. Nu höjs röster att bankerna måste hantera kontanter igen, egentligen en självklar sak när det handlar om banker. Vad är de annars till för? Många klarar inte av att ha kreditkort, de har ingen koll på sina pengar förrän det är slut på kontot. Av någon anledning blir människor försiktigare med sina pengar, när de ser hur det minskar i plånboken. De blir påminda om att det de har, måste räcka till nästa utbetalning, annars ...

För många kommer att det är tomt på kontot som en blixt från klar himmel och hankar sig sedan fram genom lån från föräldrar och bekanta. På kort tid har de lånat hela den kommande insättningen på kontot, vilket leder till att många blir apatiska och inte orkar tänka på vad som ska hända framöver. De som figurerar i Lyxfällan är inte ens en promille, av de som skuldsatt sig upp över öronen i vårt land.

Tydligen har det här till slut nått regeringen, trots att Riksbanken hissat varningsflagg i flera år. Men ett amorteringskrav är egentligen att sätta fingret på fel problem, det är ju ränteavdragen som kostar skattebetalarna pengar. Alla tvingas vara med och betala detta "bidrag", som ges till dem som kan dra av utgiftsräntor.

Men att dra ner på ränteavdraget är en politisk krutdurk, trots att staten skulle få in mera pengar. En femprocentig sänkning skulle spara miljarder åt staten, men reta upp en redan svårflirtad väljarkår. Införandet av amorteringskrav kan visserligen ställa till det för många, men en minskning av räntebidraget skulle ekonomiskt påverka betydligt fler. Minskat ränteavdrag skulle dessutom ställa till det rejält för vårt land, inte minst för den ekonomiska tillväxten.

I en tid då det pratas om hur hundratusentals jobb ska skapas, är det inte välkommet att istället prata om att det måste till stramare tyglar för ett folk som lånat alldeles för mycket. Ett amorteringskrav tycks ändå vara den minst heta potatisen, även om det rör sig om åtskilligt med pengar, som kan påverka möjligheten att konsumera. Den heta potatisen är räntebidraget, trots att det är orättvist mot alla som inte har några räntor att dra av. De tvingas ju solidariskt vara med och betala detta bidrag. Men det tycks inte bekymra våra politiker. Det borde de göra, för svenska folket är inte fogligt längre. Skulle inte förvåna om SD blir det parti som vågar ta i den heta potatisen.

När det nu börjat petas i den krutdurk svenska folket skapat genom sin enorma skuldbörda, måste våra politiker tassa fram i ullstrumpor. Oavsett hur det hela kommer att tacklas, finns risken att den bubbla som blåsts upp kommer att spricka, annars skulle inte de båda blocken komma sams i frågan om att det måste till en lagändring. Man kan nog räkna med att tillika med lagförslaget, kommer även bankerna in i bilden. Det är ju inte mer än rätt om bankerna tvingas ta konsekvenser av sina handlingar, på ett helt annat sätt än idag.

Det är inget fel i att banker tjänar pengar på att hantera kundernas pengar, men numera spekulerar bankerna med kundernas pengar, vilket måste ses som trolöshet mot huvudman. De lagstiftande ligger hela tiden steget efter, våra lagar har inte följt med i den snabba utveckling vår värld genomgått. Eftersom bankerna har och har haft en särställning, skapar det misstro mot de politiska makthavarna. Om någonting händer, hamnar de vid skampålen tillsammans med bankledningarna.

Vem kunde tro att våra banker skulle bli ett problem för inte minst de äldre? Många av dem har sparat för att ha en buffert på äldre dagar, men deras pengar har minskat i värde. Det är lätt att skylla allt på ränteläget, men pengarna ligger ju inte stilla utan lånas ut och ger bankerna en vinst. Vettigt borde vara att banken och kunden delar på vinsten, men så fungerar det inte.

Ser man på hur bankerna en gång var, måste sättet bankerna nu fungerar anses vara diskriminerande mot de äldre. Många gamla har inga datorer så att de kan betala sina räkningar på och inga många fall tvingas barn (om sådana finns) att rycka in och hjälpa till med bank- och postgirobetalningar av räkningar. Att en gammal tvingas be om hjälp med någonting som förut var enkelt, känns naturligtvis förnedrande. Varför våra politiker inte uppmärksammat det och satt press på bankerna är svårt att förstå.

Beslutsfattandet ställer idag stora krav på våra politiska makthavare. De har förhoppningsvis sett att det är väljarna som nu styr deras förtroendeuppdrag. Det röstas inte längre med hjärtat utan förnuftet, vilket inga politiska budskap biter på. Vad som gäller är de märkbara förändringar som påverkar människors dagliga liv. De negativa upplevelserna är de som biter sig fast och de har varit alldeles för många senaste åren.

Det ska bli spännande att se, hur regeringen och övriga partier kommer att handskas med den krutdurk, de själva som politiker varit med om att skapa.

När någonting blir ojämnt fördelat, händer det oundvikliga.

Många ställer sig säkert frågande till, det erkänt skickliga ekonomer började tala och skriva artiklar om, nämligen inkomstfördelning. Det lilla vi vet om utvecklingen mot ett samhälle där superintelligenta datorer och robotisering tar över arbetsuppgifter, är bara att det kommer att hända runt tjugo år framåt i tiden. Antagligen kommer det att ske långt tidigare, vilket de här ekonomerna förmodligen har information om och insett vidden av.

Förenklat går inkomstfördelning ut på, att alla måste ha en viss summa för att kunna både överleva och konsumera nödvändiga varor. Tydligen börjar producenter av varor som kan räknas som nödvändiga, se en minskning som är oroande. Det ligger alltså i dessa företags intresse, att alla ska ha pengar för att kunna köpa deras varor. Med andra ord handlar det inte om välgörenhet, utan många större producenters överlevnad.

På sätt och vis liknar det här miljörörelsernas utveckling till att kunna sätta press på regeringar. Men istället för att komma med hot om kommande katastrofer, presenteras redan nu eventuella lösningar att robotarna och intelligenta maskinerna ska beskattas, precis som människorna görs idag. Det blir ändå billigare än de pålagor som drabbar företagen genom de avgifter som är lagstadgade för anställd personal.

   

Det finns mäktiga intressen bakom de ekonomer som nu sitter och räknar på för- och nackdelar med inkomstfördelning. Upplägget kommer att följa det som gjort regeringar miljömedvetna, eller snarare fått dem att se möjligheten att få en del av kakan. Nästa steg vad gäller inkomstfördelning blir därför antagligen, att fristående samhällsforskare, får välbetalda uppdrag att presentera rapporter om hur inkomstfördelning påverkar människors hälsa och samhällen. De försök i liten skala som gjorts, har gett positivt utfall på människors hälsa och välbefinnande. Vad jag kan förstå får motståndarna väldigt svårt att komma med några motargument, när det här blir allvar och inte bara någonting som kan hända..

Vad det här handlar om är ju någonting som kan locka en förödande majoritet av människor som ser fördelarna. Vem säger nej till ekonomisk grundtrygghet och större frihet att kunna påverka sina levnadsvillkor. Att inte tvingas till lönearbete för att överleva, vänder upp och ner på inte minst de politiska makthavarnas tänkande. Från att vara den som bestämmer, måste de börja stryka sina väljare medhårs, för att de få som blir kvar ska få behålla sina förtroendeuppdrag. För mig låter det som om vår demokrati kan återupprättas.

Även om det här med inkomstfördelning inte kommit fram till konkreta lösningar, har flera länder redan insett att det antagligen blir en nödvändighet för länderna att överleva. För vår del skulle problemet med alla invandrare och flyktingar som kommit hit (och fortsätter att komma) ställa till det. Hur gör man med dem? Vi kan inte ha en politik med riktlinjer som inte sträcker sig längre än näsan räcker.

Om flera länder bestämmer sig för (eller helt enkelt tvingas till) att införa inkomstfördelning genom införandet av Basinkomst, kommer det att påverka även vårt land. En så självklar sak som vårt lands självhushållning kommer att bli oerhört viktig. För att återställa vår självhushållning kommer det att behövas mycket folk för att kunna bygga upp, det som rivits ner genom politiska beslut. Och det är ju jobb våra politiker mest pratar om, även om de inte tänkt sig att de kan växa fram på det här sättet.

Jobb som växer fram ur det egna intresset och inte vinstsyfte, visar sig ofta bli lönsamt på sikt. Svensk musik är ett exempel, programmerare av dataspel och appar ett annat. Vårt land har även exporterat många världsstjärnor inom olika idrotter, vilket visar vad som händer när människor följt sin egen väg, inte den politiskt utstakade. Våra politiker har knappast ägnat dem någon uppmärksamhet förrän de blivit berömda.

Många sliter precis lika hårt för sin lön, som de som lyckats skapa en inkomst genom att utnyttja sina talang för någonting som kan anses vara medfött. Vad har vårt land förlorat på att dolda talanger tvingats jobba för att leva, istället för att lägga ner lika mycket tid på att utveckla sina talanger? Med den stora ungdomsarbetslöshet vi haft i många år, har jag svårt att förstå varför den frågan aldrig varit aktuell i vårt land. Det vansinniga i att det krävs en motprestation i form av ett sysselsättningsarbete för att få ersättning, dödar all kreativitet.

Läste förresten att ingen bör jobba mer än några timmar om dagen. Flera experter har kommit fram till att det nog inte är så dumt, vi jobbar för länge och för mycket med saker som en maskin klarar bättre. Många av dessa jobb sliter på både människors kroppar och psyken. Men det inlärda att tänka arbete istället för livskvalitet blir svår att bryta ner, men det är nödvändigt.

Det som den moderna människan saknar har någon kommit fram till är harmoni, istället stressas människor till att bli levande krutdurkar, som kan explodera för det allra minsta. Vi tänker inte så mycket på det, men utöver lönearbetet måste det uträttas en massa saker för att våra liv ska fungera. Det gör att "arbetsdagarna" blir långa och många får skuldkänslor av att inte ha hunnit med allt som "måste" göras. Människan klarar i längden inte av alla "måste", vi behöver tid att gå ner i varv och ladda batterierna.

Hela vår värld är uppbyggd på att tänk inte, utan kör på bara. Orsaken till det tänkandet kommer från de politiska företrädarna, som tagit på sig ansvaret att tänka åt invånarna. Om det nya tänkandet sprider sig, blir det svårt att övertyga invånarna om, att politiska företrädare behövs. Invånarna har själva tid att tänka hur de vill leva sina liv och försöka göra någonting åt det.

Egentligen är det fascinerande att ett samhälle kan växa fram där ett lönearbete och pengarna inte är viktigast, det är hur vi mår och kan leva våra liv. Att samhällen formas efter invånarnas behov, inte hur andra tycker att vi ska ha. Vår miljö skulle må betydligt bättre, tänk bara alla fordon som måste transportera människor till och från jobbet. Närbutiker istället för stormarknader utanför stadskärnorna. Det skulle till och med kunna bli folk på gatorna dag- och kvällstid på småorter igen, kanske till och med i Sandviken.

Visst låter det som en utopi, men det går inte att slå bort hur snabbt inkomstfördelning börjat diskuteras i stor omfattning, inte minst på Facebook. Om det ligger i tiden vet jag inte, men intresset finns i många länder. Oavsett vart det här leder, är det glädjande att det händer någonting. Det är väl så att när någonting blir ojämnt fördelat, händer det oundvikliga.

Inbördes beundran leder till isolerade verklighetsfrämmande tankar.

Bristen på förståelse hos våra politiker för hur deras väljare upplever hur vårt samhälle blivit, har skapat en irriterad stämning som märks tydligt. Det finns alldeles för många som känner sig åsidosatta, ja, till och med osynliga. Det gäller inte minst de gamla, men även de unga upplever att politikerna inte har förståelse för vilka drömmar de har, eller hur de vill leva sina liv.

Under många år har alldeles för många unga hamnat i en gråzon, där de blivit helt utan ekonomisk hjälp av skilda anledningar. Det nyväckta intresset hos regeringen för dessa unga kan jag förstå, eftersom ett mycket stort antal av dessa unga, vant sig vid att hanka sig fram på fickpengar från föräldrarna. Vad värre är, alldeles för många av dem har hamnat snett i livet och kostnaden har drabbat både samhället och enskilda individer.

Det blir svårt att få dessa tidigare osynliga unga att axla ansvaret, att förse hela den offentliga apparaten med pengar för att kunna fortsätta sina verksamheter. Det är också lätt att förstå motståndet mot alla försök att tvinga in de unga i en fålla. Varför ska de ställa upp för politiker som svikit dem? De ser det som att vårt samhälle måste förändras till att alla blir lika mycket värda. De vill inte ha politiker som ska fördela invånarnas pengar, det kostar alldeles för mycket. Det här resonemanget har jag hört från unga, som avskyr allt vad politiker och myndigheter heter.

Det är en växande grupp som vill ha en samhällsförändring med större frihet för invånarna. Förtroendet för politiker oavsett partifärg har aldrig varit så lågt, men de kör på som vanligt. Vårt land har många akuta problem och lägger man dessutom till, att trots den förändring världen står inför, kommer de olika partierna bara med förslag som kommer att göra allting ännu värre.

Det som retar upp folk allra mest är när företrädare för de små partierna kommer med förslag, som läggs fram efter att bara diskuterats inom en sluten krets av likatänkande. Men även de två stora gör samma misstag, de vet inte längre vad de gamla tidigare trogna väljarna tycker och tänker. De politiskt aktiva har helt enkelt tappat kontakten med sina väljare och hamnat helt vilse i sitt tänkande.

Hela vårt samhälle har istället för att anpassas till invånarnas behov, nästan omärkligt förändrats till att tvinga invånarna att försörja staten, kommunerna och landstingen. Men det har kostat pengar genom att administrationen ökat väsentligt. Vad invånarna tvingas till är att mata ett monster som visat sig vara omättligt.

Någonting som fungerade som väckarklocka för de flesta, var när de offentliga verksamheterna började kalla de som behöver hjälp av något slag för kunder. Invånarna är inga kunder, genom de skatter som betalas in, äger invånarna de offentliga verksamheterna!

De som har förtroendeuppdrag avlönas med invånarnas skattepengar och ska därför inte bestämma över invånarna, de ska lyda invånarnas önskningar. Det är med all säkerhet en av anledningarna till att de förtroendevaldas roll och vår enorma byråkrati nu ifrågasätts.

Att vi ska ha politiska företrädare är inte någon självklarhet, vår demokrati har försvagats genom att antalet politiska företrädare blivit fler. Den demokratiska processen är inte längre tillförlitlig, eftersom beslutsfattarna måste skydda både systemet och sig själva. Man ser det tydligast på de politiker som slutat sina förtroendeuppdrag av skilda anledningar. I alldeles för många fall blir de försörjda med pengar som vårt välfärdssamhälle är i stort behov av. Det är naturligtvis ohållbart.

Politikernas försvar har varit att de politiskt aktiva offrat ett visst antal år i folkets tjänst. Det finns någonting som heter tjänstledigt, det borde våra politiker veta. När uppdraget är slut, går de tillbaka till sina tidigare jobb. Men det är ganska många som inte har (eller haft) något jobb att falla tillbaka på, men Arbetsförmedlingen är till även för dem.  Vi bör vara klara med att politiker inte är något yrke, men eftersom alldeles för många av dem inte kan gå tillbaka till ett arbetsliv, har systemet tillrättalagts efter detta.

Vad jag kan förstå är de politiska uppdragen någonting som är frivilligt, invånarna har knappast tvingat människor att bli deras företrädare. Det hela har säkert för många börjat som ett ideellt intresse, som efter hand genom visad lojalitet, övergått till att bli ett heltidsjobb som politiker. Det finns också (och har funnits) smarta människor som sett en möjlighet att göra karriär, inom någonting som inte krävt högre studier. Dessutom har det varit ganska enkelt, eftersom partierna haft svårt att rekrytera nya formbara unga. Konkurrensen inom politiken har inte varit mördande precis, vilket arbetsmarknaden varit under många år.

Vad säger det här invånarna? Det är den första fråga våra politiker borde ställa sig själva. Eller varför inte, vad ska vi göra när de intelligenta maskinerna tar över? Den frågan kommer säkert att ställas när artificiell intelligens tar över förslagen för beslutsfattandet. Vad som behövs då, är bara personer som kan verkställa besluten. Det kommer inte att behövas några debatter om vem som kan och vet bäst, debattörerna  har redan blivit utskåpade av en intelligent dator.

Visst låter det som science fiction, men det är ett troligt framtida scenario. Ingen kan med säkerhet säga hur snabbt utvecklingen kommer att gå, men troligtvis snabbare än vad vi kan gissa oss till i dag. Läste för bara något år sedan om utvecklingen av de smarta telefonerna, som ansågs begränsade på grund av sin storlek. Nu finns en processor med åtta kärnor i telefoner på marknaden, med finesser ingen kunde drömma om för bara några år sedan. Snart kan den som har råd att ha en superdator i fickan, styra allting med rösten.

För en gammal gubbe som jag borde det här kännas skrämmande, men jag är bara glad över att få vara med om den fantastiska tekniska utvecklingen. Människan intelligens har alltid överskattats, det är därför det mesta blivit så fel. Att mänskliga misstag även kan sabotera intelligenta maskiner är en helt annan historia.  

Hämtat från mina anteckningar kan jag vidarebefordra ett gott råd till våra politiker från Dale Carnegie, som en gång skrev: Ni kan vinna fler vänner på två veckor genom att ägna andra människor uppriktigt intresse, än ni kan få på två år genom att försöka få andra intresserade av er.

Vårt land verkar ha blivit ett dårarnas paradis.

Vädret bestämmer i hög grad det jag tar mig för med om dagarna. Den period vi nu är inne i känns inte bra, det är för kallt och regnigt. Humöret påverkas och inte blir det bättre av det som händer i vårt land. Att det inte bara är vädret som påverkar humöret fick mig att slå på datorn och skriva ner det som fick adrenalinet att flöda.

Det som tynger människor allra mest är vardagsproblem, läste jag som flyktigast för ett tag sedan. Jag har grubblat på det lite till och från, vardagsproblem är knappast någonting man medvetet tänker på, de finns bara där. Ändå är det massvis med beslut som måste fattas under en dag, många av dem oförutsedda andra har vi skjutit framför oss till dess vi tvingas ta itu med dem.

Det är först nu som man börjat titta närmare på om människan har sin begränsning, när det gäller vad psyket klarar av. Anledningen är naturligtvis de alarmerande sjukskrivningarna på grund av psykiska problem. Vad beror det på att människor bryts ner mentalt, har det blivit för mycket av någonting, eller av allting? Kanske det, för en enkel förklaring jag hittat, hänvisade till det gamla uttrycket om droppen som urholkar stenen, att ett ständigt nötande på psyket är orsaken.

Det är ju fruktansvärt om vår moderna värld och sättet vi lever, nöter ut människors psyke. Vem tjänar på det? Inte landets regering i alla fall, om de tvingas anpassa samhället efter allt fler sjuka människor. Men förlorarna är ändå de människor som drabbas och får sina liv förstörda. Varför inga politiska visionärer sett att detta kunde hända, visar att politiska vägar inte är de bästa, de når sällan eller aldrig ända fram.

Händer det för många negativa saker i vårt land? Håller våra politiker på och tjafsar om helt fel saker? Kanske det, för senast nu på morgonen hamnade jag i ett gäng gubbar som ivrigt diskuterade vårt samhälles förfall. Det är alla dessa "kramare" av alla de slag som är på väg att göra Sverige till ett dårarnas paradis, var det en som sa. Att det läggs miljontals kronor på att rädda utrotningshotade rovdjur exempelvis, när det finns viktigare saker som är på väg att utrotas. Man kan fråga sig vad som är viktigast att rädda, djur eller människor.

Upprinnelsen till diskussionen var att våra mjölkbönder är på väg att försvinna. Våra politiker har glömt bort att samhället är till för invånarna och att i möjligaste mån skydda dem. Att våra politiker haft en märklig strategi för att få ett hållbart samhälle, vittnar inte minst att det försvinner en mjölkbonde varje dag. Vansinniga regler, skatter och avgifter gör att producenterna av mjölk, de som tagit riskerna genom modernisering och utökning av sina besättningar för att överleva, belönas med att tvingas lägga ner tack vare oförstående politiker.

Varje förlorad mjölkbonde försvagar vårt lands möjlighet att vara självförsörjande på mjölkprodukter, vilket får oerhörda konsekvenser på sikt. Våra politiker har sett bönderna som företag, vilket är helt fel. De är människor som sysslar med det de älskar och därför fortsatt, trotts alla motigheter och arbete sju dagar i veckan året om. Att vara bonde är en livsstil som i de flesta fall gått i arv, många av dem kan inte tänka sig ett inrutat liv som anställd.

Många av de bönder som nu tvingas lägga ner har stora lån, vilket kommer att innebära många mänskliga tragedier. Köpare till fastigheterna finns alltid, men vad kommer köparna att göra med de uppodlade arealerna? Köpare kommer knappast att stå i kö för att bli nya mjölkbönder. Det känns sorgligt att politiska beslut, kan ställa till med någonting så katastrofalt.

Det här får människor att tänka. Alla har sett uppmaningar om att köpa svenskt, trots att priserna varit högre än för importerade varor. Varför denna uppmaning? Det är inte invånarnas ansvar att hålla av våra bönders producerade varor under armarna genom att betala mera, det är de politiska makthavarnas, som ska se till att de kan konkurrera med andra länder på samma villkor.

Såg att OECD i sin prognos tippat att den ekonomiska tillväxten i vårt land kommer att bli bättre än väntat. Vi är alla medvetna om att prognoser och utfall inte är samma sak, det behövs inte så mycket för att prognoser ska slå fel. Jag har inte sett någon expert som kommit med varningssignaler om att våra mjölkbönderna riskerade att försvinna. Möjligtvis kan det ha nämnts någonting i syfte att få folk att köpa svenska varor, men det har i så fall gått mig förbi.

Ändå är det lite förvånande att mjölkbönderna kommit i kläm, eftersom priserna på mjölkprodukter stigit kraftigt senaste året. De tycks inte ha fått någonting av prishöjningarna, trots att deras kostnader ökat. Det är staten som bär ansvaret för det som nu händer, men tydligen haft god hjälp att stjälpa mjölkbönderna av Arla.

Det verkligt skrämmande är att vår miljö tycks vara viktigare än landets bönder. Uppmaningen att vi ska äta mindre kött för miljöns skull har vi hört från miljöfanatiker. Det leder bara till att våra köttproducerande bönder slås ut och det kan väl knappast vara meningen. Men genom politiska beslut, ser det ut som om hela bondenäringen kan slås ut i vårt land. Det i en tid då inte bara vårt land utan också länder i vår omgivning, står inför en förändring som idag är omöjlig att förutspå.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt är ett gammalt talesätt. Naturligtvis kommer alla de mjölkbönder som nu tvingas lägga ner sina jordbruk, att lämna ett stort tomrum efter sig. Vad de ska göra i framtiden är också ovisst, trots de allsidiga kunskaper de har. Omställningen från att själv bestämma över sina arbetstider kommer att bli svår för många. De har jobbar så länge det behövs för att bli klar med sina dagsverken och det blir för det mesta inte åtta timmars arbetsdagar.

Mjölkbönderna är ett utmärkt exempel på hur vårt samhälle förändrats till att alla måste vara lönsamma. Enda möjligheten har varit att öka besättningarna för att producerat mera mjölk, vilket lett till sjunkande ersättning istället för bättre lönsamhet. Priset på en vara har med tillgång och efterfrågan att göra, det är problemet med att producera mera.

Genom det kontrollsystem som finns har staten kunnat se att omsättningen ökat, vilket setts som utrymme för att kunna belägga bönderna med nya avgifter på både det ena och andra. Man kan säga att myndigheterna tvingat bönderna fram till den ohållbara situation de nu befinner sig i.

Nu är det bara att vänta och se hur det här påverkar de verksamheter som försett bönderna med maskiner, utsäde, tillskottsfoder, gödningsmedel mm. Det här kommer att påverka betydligt fler än de bönder som tvingas lägga ner sina jordbruk. Men det kommer vi att se först när röken lagt sig och det är möjligt att överblicka skadornas omfattning. Vårt land verkar ha blivit ett dårarnas paradis.