En lördagsfundering.

Om man tittar närmare på vad som orsakat kriserna i de drabbade länderna ute i Europa, ser man att det är den offentliga sektorn som fungerat som ett stort svart hål. Pengar som kommit in har runnit ut lika snabbt och lån har tagits för att hålla det hela igång.

De offentliga verksamheterna drivs med skattepengar, för att ge invånarna en bra utbildning, vård och omsorg. Med de höga skatter vi betalar i vårt land, skulle pengarna mer än väl räcka till. Av någon anledning gör de inte det och de politiska makthavarna kliar sig i huvudet. Varför ger det ingen effekt när personalstyrkan skärs ner inom exempelvis skola, vård och omsorg och lönekostnader försvinner?  

Mycket av det som nu händer kan skyllas på krisen ute i Europa, jobb  försvinner och nya är inte lätta att skapa. Däremot har det ingenting med de offentliga verksamheternas brist på pengar att göra, det är ett inhemskt problem. Blir krisen långvarig skapar det ett verkligt huvudbry för makthavande politiker. Som det ser ut kommer det mest akuta problemet att vara avsaknaden av pengar. Eller snarare hur regeringen och politisk förtroendevalda ute i landet ska kunna förklara, varför en mycket stor del av skattepengarna, går till annat än de är avsedda för.

Det kan tvinga fram en redovisning om, hur mycket vår enorma byråkrati kostar skattebetalarna. Kostnaden för vår byråkrati växer hela tiden, det är inte svenskarnas välfärd skattepengarna går till, det är politikers, byråkraters och administratörers löner, förmåner och pensioner.

Utan tillväxt i ekonomin blir det allt mer uppenbart, att det är just det, de politiska makthavarna måste spara in på. Eftersom det är en känslig politisk fråga, har de senaste åren de arbetslösa, sjuka och pensionärerna fått stå för notan istället.

Tyvärr är det lika illa ute i kommuner och landsting. De administrativa kostnaderna äter upp en stor del av skattepengarna, det blir allt mindre kvar till det folk betalar skatt för att få utfört. Den senaste skandalen,, kvinnan som i förtvivlan kastade sig ner från en balkong, kan hända var som helst i vårt land. Att betala skatt är inte någon form av försäkring att bli omhändertagen vid en kris, pengarna går åt till löpande utgifter.

Antagligen är det sant det en ansedd ekonom yttrade för ett tag sedan, att krisen ute i Europa helt och hållet beror på politiska misstag.

Tre veckor på Gran Canaria har lärt mig en hel del om vad krisen inneburit för öborna. De jag talat med har alla sagt samma sak, de trodde inte att någonting sådant här skulle kunna hända. När krisen slog till i Grekland var det inte någonting att bry sig om, det var Grekernas eget fel, ingenting annat. Men inom loppet av bara några månader var den Spanska krisen ett faktum och ingen fattade vad som hänt.
Just nu har mina Spanska vänner svårt att se när det ska vända, de räknar med att det kan ta flera år. Det är ju flera länder som har problem och alla är insyltade med varandra genom EU. Men som vanligt kan andras olycka hjälpa upp det hela. Oroligheterna i Turkiet och Egypten gör att Kanarierna kan hoppas på att Svenskarna hittar tillbaka. Trots allt är det ju ungefär halva restiden i förhållande till Thailand och det är fortfarande billigt att gå ut och äta, hyra bil eller vad man nu vill göra. Vädret kan man inte göra någonting åt, men de Kanariska öarna har ett underbart klimat, åtminstone drygt tio månader om året.
När jag sitter och nästan huttrar framför datorn, längtar jag tillbaka. De ljumma kvällarna på balkongen, den lugna takten utan jäkt känns avlägset. Man hinner inte mer än hem förrän det finns en massa som måste göras på direkten, inte skjuta på det till nästa dag. Varför är obegripligt, men på något underligt vis har Sverige förändrats till ett land där alla jäktar för att hinna med så mycket som möjligt. Naturligtvis är det som att bränna sina ljus i bägge ändar, vilket också de i snabb takt ökade sjukskrivningarna visar.
Man kan börja fundera om vad som kommer att hända först, en ekonomisk kris, eller en mänsklig.