lördag 29 oktober 2016

Varje bortslösad skattekrona är stöld.

Partiledardebatter brukar vara förutsägbara och rena sömnpillret, politisk korrekthet har alltid varit det som gällt. Men efter SD:s inträde i politikens finrum har pajkastning blivit allt vanligare och de värsta beskyllningarna står vår statsminister för. Löfven bortförklarade att han kallat SD för nazister med att det var en felsägning, men de flesta förstår säkert att det är det ord, Socialdemokraternas högsta ledning använder vid sina sittningar.

Jag har förståelse för att Löfven är förbannad över, att runt en fjärdedel av LO:s medlemmar sympatiserar med SD, men han tycks inte ha en susning om varför. Det var länge sedan han befann sig på golvet tillsammans med arbetskamrater som tvingas leva i verkligheten. Men om han skulle dra på sig blåstället igen, skulle han säkert få höra hur de beslut han varit med om att fatta påverkat arbetskamraterna och deras familjers liv och vardag.

Det politiska etablissemanget vill få oss att tro det, men problemet är inte SD, det är de parallella samhällen politiker och invånarna lever i. Precis som vid den fantastiska saneringen av landets och bankernas ekonomi, är det nu fråga om att helvetet lurar runt hörnet. Ändå stretar våra politiska makthavare emot och försöker rädda det gammalmodiga politiska system vi har. Det gäller alltså att övertyga invånarna om att så här vill ni ha det. I helsike heller, en majoritet av invånarna vill inte ha det "välfärdssamhälle" som skapats!

För att bevara det politiska kontrollsystemet krävs att det sparas in på det invånarna betalar skatt för att få utfört. När inte det räcker, görs besparingar på vissa "svaga" grupper och skatter måste höjas på arbete. Den enklaste lösningen borde vara att ta bort jobbskatteavdraget, det bidrag som bidragit till att allt fler blivit fattigare samt ta bort ränteavdraget, och med de pengarna återställa trygghetsförsäkringarna fullt ut.

Jag har full förståelse för att de som drabbas av politiska beslut vill hämnas, det finns inte många sätt för dem att kunna göra det. I princip finns det två möjligheter, att inte rösta, eller rösta på ett parti de andra partierna avskyr som pesten och smutskastar. SD har blivit en symbol för hur många människor behandlas av vårt så kallade välfärdssamhälle, och kan de ställa till oreda för de andra partierna känner de människor som drabbats av politiska beslut skadeglädje. Många av dessa människor ser det som att det inte kan bli sämre om SD skulle komma till makten.

När vårt välfärdssamhälle blivit ett människofientligt för en betydande grupp av invånarna genom politiska beslut, kan man inte vänta sig annat. Det mest oroande inför framtiden är att kampen om makten tycks vara viktigare, än den ökande skaran av fattiga i vårt land. Ingen tror att något politiskt parti kan få rätsida på de orättvisor som skapats, att regera ett land utan att ha invånarna bakom sig brukar leda till de mest fruktansvärda saker.

Bernie Sanders trampade på många ömma tår när han beskyllde det politiska etablissemanget i Amerika att stryka storfinansen medhårs. Det är samma sak här i vårt land, många av våra politiker tror till och med, att ju fler rika, desto bättre får alla. Problemet är att när de rika räknar sina pengar på bordet faller inga ner på golvet och kan plockas upp, de som sitter på pengarna vaktar dem som hökar över sina ägg.

Titt som tätt kan man läsa varningar om att svenska folkets skuldbörda har växt och fortsätter att växa. Vart går gränsen då det hela kommer att spricka? Naturligtvis finns det en gräns för hur stora skulder många invånare kan ha. När nu dessutom medelklassjobb försvinner och med det även de ekonomiska möjligheterna att klara av de stora lån många har, kan man känna marken börja gunga under fötterna.

Nu låter Riksbanken minusräntan vara kvar ett bra tag framöver, det är tji helsike att få upp inflationen till 2 procent. Samtidigt kan man läsa att det inte har sparats så mycket pengar på år och dag, trots att det inte är lönsamt precis. Ser man på det nationalekonomiskt, är det förkastligt att de rika blivit rikare, de placerar sina pengar för att få högsta möjliga avkastning, istället för att konsumera.

Ett uppdämt behov att konsumera finns hos alla de, som fått det betydligt sämre ställt genom att de pensionerats, blivit allvarligt sjuka eller arbetslösa. Utöver Ericssons stålbad kommer genom beslutet att drönare omfattas av en lag ingen politiker fattat innebörden av, runt femtusen jobb att försvinna. Vår värld har blivit alldeles för komplicerad för att styras av politiker.

Politiker har verkligen förmågan att se granden i andras ögon men inte bjälken i sina egna. Nu är det personer i behov av assistans på grund av grava handikapp det ska sparas in på. Följden kommer att bli katastrofal för de anhöriga, som kommer att tvingas göra det de betalar skatt för att få utfört. Så länge de orkar. Sedan blir de också en ekonomisk belastning för staten.  

Man tar sig för pannan när åtgärder måste vidtas, därför att kostnaderna skenat de senaste tio åren utan att "brukarna" ökat i samma omfattning. Det mesta kostar mer än för tio år sedan. Har någon politiker räknat på hur mycket kostnaderna för de med politiska uppdrag ökat under samma period? Det är faktiskt samma sak och betalas med samma skattepengar.

Naturligtvis inte, de som vänder på alla stenar för att hitta kostnader det kan skäras ner på, omfattas inte av någon underlig anledning. Fuskare som utnyttjar systemet finns, men de finns till och med i riksdagen eller jobbar inom riksdagskansliet. Läste om statssekreteraren som rest för över 800.000 kronor och uppburit dagtraktamente för lediga dagar. Nu sparkades visserligen personen med omedelbar verkan och som plåster på såren får över 2 miljoner! Det finns med all säkerhet massvis med tjänstemän som sätter sprätt på skattepengarna på grund av bristande kontroll.

De senaste tio åren har tillkommit ett stort antal kommunal- och landstingsråd, av den enkla anledningen att största parti måste ha hjälp att fatta ett majoritetsbeslut i demokratisk ordning. Att landets tredje största parti inte får vara med i maktleken, försvaras med att partiet är rasistiskt. Det är anledningen till att så många av de övriga partierna måste samarbeta. Låter helt vansinnigt, eller hur?

Rasism kan ha många ansikten, är det inte rasistiskt att straffa det stora antalet människor med låga pensioner, de som drabbas av arbetslöshet, sjukdom eller handikapp? Misstanken finns att de ovanstående grupperna anses vara mindre värda, en annan ras helt enkelt än de kärnfriska skattebetalarna med ett jobb och som har råd att betala för sig och konsumera. Det är därför jobbskatteavdraget tillkom, för att de privilegierade skulle kunna gå ut på restaurang för att äta, och konsumera ännu mera prylar. De som inte belastar samhället med kostnader måste premieras, på bekostnad av de som anses göra det. Det är väl så man måste tolka de politiska besluten.

Vad våra politiker inte ägnat en tanke är, att även de som under alla år burit sina egna kostnader och betalat in till sin pension anses mindre värda. Man kan inte komma fram till annan slutsats än att det är skillnad på folk och folk i vårt land.

En gång ansågs folkviljan vara ledande för våra politiker, det är ju grunden för en demokrati. Nu är frågan om vi ens längre är en demokrati, eftersom det numera måste samlas ihop ja-sägare representerande olika ideologier för att kunna fatta beslut. Det största partiet kallar de löften som måste infrias i gengäld för de allierades ja-röster för att ge och ta, andra kallar det kohandel. Vad kostar eftergifterna skattebetalarna? Vi har kommit långt bort från det Socialdemokraten Gunnar Möller sa en gång: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Vi måste ifrågasätta politikernas roll i det komplicerade samhälle vi kan se växa fram. Enligt den lag som finns, att de förtroendevalda ska förvalta skattepengarna på bästa sätt, inte leda och fördela har inte följts på många Herrans år. Det är därför svårt att försvara det stora antal heltidspolitiker vi har. Det är de pengar som blir över när invånarna fått den service de betalar för, och som ska utföras av de skattefinansierade offentliga verksamheterna, som ska bekosta de så kallade förtroendevaldas löner samt den administration som krävs.

Det är en kunskapskrävande framtid vi går tillmötes, där tekniska innovationer tar över många traditionella arbeten. Den roll man kan se morgondagens politiker i är att med hjälp av de nya tekniska hjälpmedlen fungera som kontrollanter i invånarnas tjänst, istället för som många politiska makthavare ser sig själva, företagsledare. Makt berusar, men baksmällan lurar alltid runt hörnet.

lördag 22 oktober 2016

En fundering på grund av det grå höstvädret.

Ibland upptäcker jag förvånad att jag börjar skriva, utan att ha tänkt göra det. Ska jag vara ärlig reflekterar jag inte över det jag skriver, det har byggts upp under veckan och kommer därför osökt. Vad som triggar igång det hela vet jag inte själv, men den dumhet våra politiker uppvisar blir ofta en tändande gnista. Men många gånger kan det vara vädret som gör mig på dåligt humör, men att skriva med musik från flydda tider i öronen brukar gjuta olja på vågorna.

Vädret kan påverka människor, inte alla men för en stor del är det ett problem. Vi vet att höst och vår har stor inverkan på många och kan orsaka depressioner. Själv avskyr jag hösten och de långa vintrarna, men det har antagligen med åldern att göra. Men visst pratas det mycket väder i vårt land, inte minst i de politiska debatterna, det är fantastiskt prestation av våra politiker att kunna ha båda fötterna stadigt förankrade i tomma luften.

Men för det mesta är det klagomål på det dåliga vädret man får höra, i vårt land gäller det att hålla koll på vädret inför kommande utomhusaktiviteter. Någon större träffsäkerhet har ju inte ens meterologerna, trots hjälp av sina datorprogram som tar hjälp av vädersatelliter. Till och med vädret är oberäkneligt i den tid vi lever i. Men man har tröttnat på tjatet om global uppvärmning, det borde ju innebära att vi får det varmare, men istället har det varit tvärtom med undantag för korta perioder.

Alla politiker säger sig värna om miljön och det kan man förstå. Miljötänkande är en viktig inkomstkälla för staten, det finns därför gott om både miljöskatter och miljöavgifter. Av den anledningen påminns invånarna ständigt om att vi måste rädda vår miljö. Det är inte billigt att rädda vår miljö när man ser till vad svenska folket får betala. Men är det verkligen miljön vi betalar för att rädda?

Miljön i all ära, men nu har det gått så långt, att alldeles för många människor måste räddas. Det är inte fråga om en katastrof som ligger långt fram i tiden, det börjar bli akut. Fattigdomen ökar oroväckande och ju färre som har råd att konsumera, desto färre jobb blir det framöver. Så långt verkar inte våra politiker tänkt, det har däremot ekonomer i andra länder gjort och söker lösningar. Många av dessa ekonomer uppbär lön av stora företag.

Och det kan man förstå, de som producerar varor vill ju också kunna sälja dem. Men färre i arbete innebär också mindre skatteintäkter, man kan därför förstå politiker som förespråkar arbetslinjen. Men finns det inga jobb, hur gör man då? Många har insett att det nu bildligt talat ställts upp Dominobrickor på högkant och väntar andlöst på att den första brickan ska falla. Kedjereaktionen är känd sedan gammalt, faller en så faller alla. Det är resultatet av den globala värld som skapats, det finns för och nackdelar med allting.

Det här sätter naturligtvis press på människorna. De blir alltmer stressade, det går så fort att de har svårt att minnas det som hänt bara några dagar tidigare. Med all stress på jobbet och fritiden blir det till slut för mycket. Många irrar runt som levande tryckkokare och i alldeles för många fall, flyger locket av med katastrofala följder. Oprovocerat våld får rubriker titt som tätt och kvinnor misshandlas i hemmen. Någon stackars sate, sambon eller frugan, får ta emot de sparkar och knytnävsslag arbetsledningen eller oförstående politiker skulle ha haft.

Storstadsbor lever med ständigt brus i öronen, nästan alla tvingas lyssna på givna instruktioner eller moralpredikningar, men bara ett fåtal gör sig tid att lyssna på sig själva. Visst, ibland dyker frågorna upp i huvudet när allt står upp i halsen: Vad ända in i helvete är det jag håller på med? Bra fråga som borde få ett svar, men det stannar vid frågan. Det är för jobbigt att ta itu med alla problem som hopat sig. Vantrivsel på jobbet, prestationsångest, den ständiga tidsbristen, bristen på pengar, en begynnande sjukdom  ...

Det här gäller många som är mitt uppe i livet och borde ha framtidstro. men väldigt få vågar planera någon längre tid framöver, vi vet ju faktiskt inte hur vår värld ser ut om ett år. Det sker saker som varken regeringen eller vi själva kan göra någonting åt, varför då planera flera år framåt? Vi har fått en galen värld, det är bara att acceptera och det hjälper ingen att oroa sig i förskott.

Men visst är det lätt att oroa sig i förskott. Jag möter många som misströstar om framtiden, de kan inte se någon bättring på sin livssituation. Det är både fattigpensionärer och de som efter att läkarvården inte längre kunnat få dem arbetsdugliga, tvingas leva under svåra ekonomiska förhållanden. Det gäller även de som blivit arbetslösa, det rör sig om människor vars liv varit uppbyggda på det jobb och den lön de hade, men genom sjukdom eller arbetslöshet slås hela deras ekonomi och livssituation sönder och samman. Tyvärr finns det även en stor grupp som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, ett resultat av "förvaringen" i skolan för att inte ungdomsarbetslösheten skulle sticka i ögonen.

Våra politiker har inte fattat innebörden i de orättvisor som skapats. De kan gnälla över SD som skakat om det gamla politiska etablissemanget, men det är de själva som bäddat för SD:s framgång. Att SD skulle etablera sig och kan peka finger åt MP, V, L, C och KD, vem hade kunnat tro det för något år sedan. Men nu kan de göra det, eftersom de blivit runt tre gånger större. Det kan knappast hända något av de uppräknade småpartierna. Vad händer om exempelvis MP och KD åker ur riksdagen, eller båda gör det?

Moderaterna har gjort uttalanden om hur de vill försämra trygghetsförsäkringarna ytterligare. Partiet måste ha usla strateger som helt saknar grepp om hur vårt land börjat se ut efter Alliansens åtta år vid makten. Det har inte en aning om hur många de retat upp och som ser rött när de ser någonting blått. Dessutom är Moderaterna ett parti som inte kan skilja på försäkringar och bidrag. En sjukersättning eller a-kassa är inget bidrag, det är någonting som det betalats in till ifall någonting ska hända.

Jobbskatteavdraget däremot är ingenting annat än ett bidrag. Ganska fantastiskt att människor med ett arbete ska få ett bidrag som grädde på moset. Detta fantastiska bidrag har betalats och betalas fortfarande av de sämst ställda i vårt samhälle och som dessutom betalar mera i skatt än de med ett arbete. Ett parti med en så snedvriden (rätt ord kanske är människofientlig) syn på en så stor del av invånarna, kommer aldrig att bli ett statsbärande parti.

Men den största anledningen till det är ändå att Moderaterna bara kan dra till sig sympatisörer genom att lova skattelättnader, någonting annat har inte partiet att komma med. Att de kan hantera landets ekonomi är en myt, gå tillbaka till när den borgerliga Moderatledda regeringen fick fnatt, när George Soros gjorde en attack mot vår stolta svenska krona. Maken till hönsgård hade vi aldrig sett tidigare, därför fick den regeringen respass. Men stor skada åstadkom den virriga regeringen och Soros bättrade på sin förmögenhet rejält och det var svenska folket som fick betala.

På tal om George Soros så får vissa företrädare för Moderaterna mig att tänka på Donald Trump, det finns en kaxighet som jag märkt retar upp många. Det straffar sig att ständigt förvränga verkligheten. Men det gör tyvärr också den Socialdemokratiskt styrda regeringen, där V:s och MP:s stöd bidrar med osäkerhet om hur det ska gå för vårt land. Man kan börja fundera över varför det inte finns vettiga politiker med sunt förnuft, bara knäppgökar som tror sig kunna mera än de kan.

Efter Björklunds uttalande om eventuell samverkan med Socialdemokraterna, har det verkligen börjat surra i bikupan. Inte ett surr från arbetsbin, utan alla  drönare som nyvakna funderar vad ända in i helsike som står på. Man kan inte ens använda det idiotiska Hen i det här sammanhanget, men kvinnorna befinner ju sig i en manlig miljö så varför inte ta med även dem. Hursomhelst har uttalandet rört om rejält och det enda alla tycks vara eniga om, är att SD ska hållas utanför även i framtiden och inte tillåtas någon vågmästarroll. Ja, trots att Moderaterna förnekar det, får man en känsla av att de inte skulle tveka att samarbeta med SD om de på det sättet kan komma till makten.

Det är ganska skrattretande att de politiker som på alla sätt vill hålla SD utanför, är ansvariga för att SD fått fäste i politiken. De borde för många år sedan haft kontakt med sina gräsrötter om hur de vill att vårt samhälle ska se ut, istället för att med utgångspunkt för statens och sitt eget bästa forma vårt samhälle. När makthavande politiker ställer invånarna inför fullbordat faktum utan att först ha frågat, får de också ta konsekvenserna av sitt handlande.

Som det ser ut kan man räkna med att det instabila politiska läget kommer att bli ännu värre än det är. Det måste till krafttag för att återinföra demokrati i landet. Man kan börja med att banta riksdagen till hälften och förbjuda kommuner och landsting att tillsätta massvis med kommunal- och landstingsråd som tack för hjälpen att stötta största parti. Det är ett slöseri med invånarnas skattepengar som inte kan tolereras.

Tok gjorde som tok sa brukar man säga, men varför leds våra politiska partier av tokstollar? Den frågan skulle jag ville ha besvarad.

fredag 14 oktober 2016

Är våra politiker otroligt naiva, eller otroligt dumma?

Rubriken är befogad på grund av alla misstag som görs. Istället för att ta itu med de enorma problem som finns, görs försök att lära svenska folket vad som är rätt åsikt om saker och ting. Löfven vill ha ordning och reda, och det kan behövas när man ser hur hela samhällsbygget krackelerat och är på väg att falla sönder och samman. Men det känns som att rökridåer läggs för att skyla över de allvarliga problem vårt land dras med.

Vår så kallade välfärd har tagits ut i förskott, sorgligt nog med pengar som skulle lagts på underhåll och förbättringar. Inom dessa områden har istället gjorts besparingar som till slut gett den negativa effekt vi alla kan se. Det har konfiskerats pensionspengar, pengar avsedda för underhåll av vägar, järnvägar, vårt försvar och inte minst trygghetsförsäkringarna som använts till bidrag för de med ett arbete.

Den som sköter vårt lands kassabok tvingas vara kreativ för att få det att gå ihop. Det finns inte längre pengar till politiska monument, men att reparera det som fallit söner ger inga politiska poäng. Av den anledningen har skolan, sjukvården och vårt försvar blivit hängande i luften och ingenting gjorts under många år. Kaoset inom sjukvården och skolan är inte skrämmande, men när Putin nu börjar bli hotfull, håller många politiker på att göra i byxorna. Snålheten bedrar alltid visheten.

För politiker gäller att göra saker som märks och kan locka väljare. Den förra regeringens satsning på jobbskatteavdraget trodde de själva skulle vara nyckeln till, att Moderaterna skulle bli ett statsbärande parti. Nu blev det inte så beroende på att de svagaste grupperna fick betala bidraget till de med ett arbete. Vad hjälpte det att tala om hur mycket mindre skatt de med ett arbete fick betala, när vänner och bekanta som var sjuka, arbetslösa eller pensionärer fick dra det tunga lasset.

Eftersom vårt land hankat sig fram på inhemsk konsumtion, kan man förstå att de makthavande måste skapa köpkraft hos invånarna. Vad de inte räknat med är den ständigt växande gruppen av människor som tvingas leva på fattigdomsgränsen. Istället för att kunna utnyttja lägre moms för att gå ut att äta, har köerna vid soppköken blivit längre. Men rapporterna om ökande fattigdom har tystats ner, det förekommer inte i ett välfärdssamhälle.

Våra politiker har drivit fram en utveckling som kommer att ta en ände med förskräckelse. Svensk ekonomi är inte stark som det sägs, det är en balansgång på slak lina. Ju kraftigare det börjar blåsa förändringens vind, desto mer problematiskt blir det att inte falla. Eftersom viktiga säkerhetsnät tagits bort, kommer fallet att göra ont för många, till och med för våra politiker.

För den som blir heligt förbannad är det svårt att tänka klart, det är hämnd som gäller. Att det är nästan tjugo procent som tänker så är därför inte förvånande. Men så har vi också den grupp som mer eller mindre gett upp och alldeles för många ser som enda utväg att ta sina liv. För makthavande politiker som beslutat om saker som påverkar invånarna så drastiskt, gäller det att ha ett rymligt samvete.

Man får en känsla av att de politiska makthavarna inte har en aning om hur "vanligt" folk lever. Vad de tvingas brottas med för problem varje dag. Trycket att passa in i ett samhälle de inte känner någon samhörighet med, plus att de har fullt upp med sina egna privata problem. På något underligt sätt känns det som att invånarna programmerats till att leva liv de inte alls vill ha. Jag har full förståelse för att psyket till slut inte klarar av pressen och att allt fler slår bakut eller går in i väggen.

Ett land som sedan sjuttiotalet saknat en fungerande bostadspolitik har nu nått vägs ände. Politiskt har många felaktiga beslut förklarats med att de inte nådde ända fram, aldrig ett erkännande att de varit helt fel ute och aldrig borde beslutat om det. Men misstagen har kostat pengar, som till en del kan förklara vart skattepengar tagit vägen under åren.

En förutsättning för framgång är service, men service existerar knappast i dag utan vi tvingas göra saker och ting själva. Det är ingen service att affärerna är öppna till sent på kvällarna, det bevisar bara att det gått så långt, att många av invånarna inte hinner handla på normala öppettider. Hur vi klarade oss när affärerna var öppna till klockan sex framstår därför som ett mysterium för många unga i dag.

Med möjlighet till lång tillbakablick på grund av min ålder. kan jag inte hålla med om att vårt land utvecklats. Människorna har möjlighet att leva mera bekvämt än för sextio år sedan, lönerna är svindlande mycket högre än vid den tiden, men pengarna är definitivt inte mera värda. Det som kallas utveckling är i själva verket bara kosmetiska förändringar, men hur invånarna mår har glömts bort.

Naturligtvis är det helt fel att kalla de med makthavande förtroendeuppdrag för företrädare för väljarna. De är inte folkvalda i ordets rätta bemärkelse, utan utsedda av sina partier. I det fallet får väljarna skylla sig själva, de har rätten att stryka namn från de listor som upprättats. Men som någon sa: Vem har tid med det? Våra politiker kan känna sig nöjda så länge invånarna gör sig tid att rösta, nästa val kanske en stor grupp inte har tid att göra det.

Det ser ut att bli ett intressant val om två år. De demokratiska spelreglerna har satts ur spel, mycket beroende på det instabila politiska maktläget. Oavsett vad man tycker om SD, uppbär de en vågmästarroll som gör sig allt mer märkbar. Har full förståelse för att Åkesson tröttnat på att behandlas som någonting katten släpat in och ger igen på det sätt hans mandat medger. Det skiljer ju inte mycket fram till de båda stora partierna.

Alla försök att smutskasta SD har gett partiet nya sympatisörer, det är så det fungerar. Kastar man skit fläkten blir alla nerstänkta. Alla partier har lik i garderoben, Vänsterpartiet är värst i det fallet och Socialdemokraterna är inte fläckfri, det fanns en period då vårt land fungerade som en enpartistat och de makthavande tog sig friheter.

Man hoppades på att politiken skulle förändras i takt med att allting nu påverkas globalt. Men så har det inte blivit utan våra politiker hänvisar till den svenska modellen, en politisk och facklig skapelse från industrisamhällets dagar. Med nya tekniker och jobb som försvinner tvingas de makthavande till att anpassa vårt land till den bistra verkligheten.

Politiker har lätt att använda klyschor när någonting händer, bland annat att företag måste ta sitt sociala ansvar. Senast hörde jag det i samband med Ericssons besked att runt tretusen jobb ska bort. När det gäller den sociala biten är det inte företagens bord, det är de förtroendevaldas. De har tagit de stora företagen för givna, att kratta manegen för företagare har aldrig varit politikers styrka.

Att mjölk- och köttbönder varit på väg att utrotas under många år har inte brytt våra politiker. Tvärtom har vårt land försökt sudda ut att vi varit ett bondesamhälle, det är ingenting att skryta över tillsammans med andra statsledare. Fint ska det vara och helst ska vi ses som ett högt stående land. Men vad har det skapats för sorts samhälle? Egentligen.

Över hela landet saknas utbildning och kompetens inom flera yrkesområden, ingen politiker tycks ha varit förberedd på den snabba tekniska utvecklingen, men bristen på kompetens påskyndar användandet av robotar och smarta datorer. Människan må ha skapat dessa fantastiska saker, men ingen hade räknat med att dessa maskiner skulle komma så snabbt. De finns redan och det är bara en tidsfråga innan de stora företagen börjar använda dem. Det allra värsta är ändå att dessa maskiner blir smartare och smartare med tiden eftersom de lär sig själva.

För människorna tycks det gå åt andra hållet, det kan bli så när inte människorna tillåts tänka själva. De hamnar i en ond cirkel de inte kan bryta sig ur, nämligen att skaffa fram pengar för att överleva. Om det inte går genom det arbete de har, tvingas de låna och resultatet blir att skuldbördan till slut växt sig så stor att den blir omöjlig att hantera. Det är i det läget lånebubblan spricker och får förödande konsekvenser för alla, även de som på grund av sin låga inkomst inte fått låna i bank. Den finansiella oron pekar på att det inte ligger så långt borta i tiden.

lördag 8 oktober 2016

Varför inte anlita en sierska, som kan vägleda våra politiska makthavare?

Rubriken låter kanske knasig, men de politiska prognoserna är bara gissningar utan annan grund än vad som hänt tidigare. Det är därför det förs statistik på nästan allt inom de offentliga verksamheterna. Men det som hände för en sekund sedan kan inte göras ogjord och vad som händer framöver vet ju ingen. Beslut som påverkar invånarna måste därför vara väl underbyggda, men så har inte varit fallet under alldeles för många år.

Många politiker klagar över den alltmer hårdnande attityden mot deras uppdrag som förtroendevalda. Många hotas på grund av beslut som fattats, vilket visar hur känsligt det blivit att besluten verkligen blir rätt. Våra politiker har helt enkelt inte insett vilken roll en förtroendevald har i en demokrati, att de ska företräda sina väljare och ingenting annat.

Just kontakten med sina väljare är vad som brustit hos de förtroendevalda och av den anledningen fått trogna partisympatisörer emot sig. Det gäller att synen på vårt samhälle och vad som inte fungerar är det som tas upp av partiledningarna, eftersom många beslut visar att politiker och allmänheten lever i två vitt skilda världar.

Alla partier talar om vad invånarna kan göra för statens överlevnad. Staten är bara en servicefunktion för invånarna som ska se till att invånarna får valuta för sina skattepengar. Det är med andra ord inte staten, kommunerna och landstingen som ska gå i första hand, det är hur invånarnas pengar kan förvaltas på bästa sätt.

Många politiker glömmer bort sina rötter (inte minst arbetarrörelsens företrädare) eftersom de genom väl tilltagna löner och förmåner har inkomster som vida överstiger de flesta av deras väljare. När Moderaterna utgav sig att vara det nya arbetarpartiet, visar det att de gamla arbetsrörelseföreträdarna misslyckats totalt.

För en välbetald politiker är det med andra ord lätt att utifrån sin egen ekonomi säga: Några hundralappar extra i skatt har alla råd att betala. Eller till och med att det är häftigt att betala skatt. Men så är det ju inte för de hundratusentals invånare som haft det svårt att få ekonomin att gå ihop de senaste sex åren.

Att vara sjuk eller arbetslös i vårt land innebär att leva på fattigdomsgränsen och det sliter på psyket när pengarna inte räcker till. Gamla blir vi alla förhoppningsvis, men sjuka och arbetslösa kan alla bli, det var av den anledningen trygghetsförsäkringarna skapades en gång. Den ökade barnfattigdomen och pensioner som släpar efter borde vara en varningssignal för alla politiker oavsett partifärg, men ingenting händer och det hela blir bara värre.

Det som nu händer med Ericsson visar med all tydlighet vad globalisering och den tekniska utvecklingen kommer att innebära i form av jobb som försvinner. Den svenska modellen som hyllas av våra politiker och som måste bevaras, är gammalt tänkande som framstår som rent vansinne att slå vakt om.  Verkligheten är att vår värld har börjat förändras i rasande takt, medan de makthavande försöker slå vakt om ett samhällssystem där de får hålla i taktpinnen. Det är antagligen största orsaken till att vårt land börjat komma i otakt med tiden.

Att skylla ifrån sig eller luddigt säga att de problem som finns är redan på gång att åtgärdas, har genomskådats för länge sedan av de flesta som inte är politiskt aktiva. Vad det handlar om är rent struntprat, problemen är beslut som fattats tidigare utan en utförlig konsekvensanalys. Förenklat så att politiker förstår, när det gäller invånarnas väl och ve, måste de förtroendevalda noga ta reda på om besluten negativt påverkar människors vardag och då inte minst för de svagaste grupperna som alltid drabbas hårdast.

Läste att en framtidsforskare, professor Per Ödling, förespråkar nya former av sysselsättningar som betalas av stat och kommun, alltså en form av medborgarlön. Tyvärr skulle det bevara det politiska kontrollsamhället, en medborgarlön måste vara villkorslös för att släppa loss den kreativitet som finns hos invånarna. Det är nämligen genom friheten att själva kunna bestämma och påverka sina liv genom egna lösningar och initiativ som människor växer.

Den borgerliga alliansens beslutade utan att inse konsekvenserna, att försämra trygghetsförsäkringarna. Det har inte bara fått negativa konsekvenser för många av invånarna, utan även det politiska etablissemanget. Anders Borg tänkte kortsiktigt och satsade allt på inhemsk konsumtion. Att de svagaste grupperna offrades för att kunna ge de med ett arbete ett bidrag, har visat sig vara ett misstag som knappast går att reparera. Det kanske till och med är irreparabelt.

Misstroendet mot våra politiker har växt efter Alliansens åtta år vid makten, det går inte att dela ut pengar och sänka skatter, när en så stor del av skattepengarna går till att betala de offentliganställdas löner. Visserligen betalas det skatt på dessa löner, men glappet mellan vad som betalas ut och kommer tillbaka måste täckas upp varje år. Det är av den anledningarna avgifter av alla de slag tillkommit istället för höjd skatt på lönearbete.

När det nu talas om höjda skatter även på arbete, förstår man att de politiska makthavarna insett att det hela gått för långt. Jag lägger inte hela skulden på vår nuvarande regering, de får bära hundhuvudet för det byråkratiska kontrollsamhälle som skapats under åren. En alldeles för omfattande byråkrati leder ofelbart mot en samhällskollaps liknande den i det forna Sovjetunionen och DDR.

Någon kanske tycker att liknelsen är lite väl drastisk, men utan att de styrande insett vad som varit på väg att hända, dräller det av politiskt tillsatta "småpåvar". Det Sverige som visas upp är bara en fasad som försöker dölja det elände som finns bakom. Vad som skett med vårt land är bara kosmetiska förändringar, de verkliga problemen kommer snart att överskugga allt annat. Det beror på att den skapade byråkratin är svår att kontrollera för de makthavande, många generaldirektörer och offentliga chefer läser givna instruktioner som fan läser bibeln.

Hörde att Bert Karlsson ska lägga ner sina flyktingboenden på grund av ett beslut som inte ens insatta personer blir klok på. Det är redan fullt ute i kommunerna så vart ska alla dessa människor ta vägen som nu blir utan tak över huvudet? Ska bli intressant att se hur regeringen har tänkt sig att det hela ska lösas. Men naturligtvis är det någon byråkrat som kommit fram till att det är så här staten ska spara pengar. För mig uppstår bara frågan hur mycket det kommer att kosta i slutändan.

Som vi läst och sett på teve, är det lätt att berusas av den makt de statliga verken skapat under åren och som Riksrevisionsverkets ledning utnyttjade som om de ägt verksamheten. Samma obehagliga överraskning skulle säkert våra politiska makthavare få om samtliga statliga verk skulle granskas.

Folk i gemen har invaggats i tron att korruption inte förekommer i vårt land, men det finns många former av korruption. Ribban har satts av de politiska partierna där de som av skilda anledningar behöver ha en annan födkrok blir generaldirektörer eller landshövdingar. När inte dessa befattningar räcker till får avdankade politiker en väl tilltagen "pension" fram till den lagstadgade pensionsåldern.

Det är alltså inte en fråga om kunskaper och kompetens, utan helt och hållet ett tack för trogen lojalitet mot partierna. Det har fört med sig att SD växt på bekostnad av de största partierna, trots att de åtnjuter samma förmåner och även utnyttjar dem. Det har gjort att de politiska makthavarna inte längre har folket med sig utan emot sig, vilket kommer att framträda ännu tydligare när röken skingrats kring hur flyktingmottagningen påverkat många orter i vårt land.

Hörde någon politiker säga att det som händer hör till utvecklingen av vårt land, men i själva verket är det bara fråga om en förändring och en drastisk sådan. Den laglöshet som råder på många ställen rimmar illa med Löfvens återkommande mantra om ordning och reda. Vad som händer är resultatet av en politisk släpphänthet, eller kanske beror det på handlingsförlamning.

Löfvens uttalanden upplevs som uråldriga med värderingar som passar in i ett utopiskt politiskt samhälle där politiker ses som auktoriteter, när de istället på alla sätt uppvisar okunskap om hur vårt komplicerade samhälle verkligen ser ut i invånarnas ögon. Vårt land framhålls ju till och med som ett varnande exempel i Amerika i samband med valet.

Ingen rök utan eld brukar man säga, det är mycket som gått snett i vårt land och det får alla politiker ta på sig. Hur det ska kunna vara möjligt att åtgärda det som blivit fel inom skolan, sjukvården, polisen i en handvändning står skrivet i stjärnorna. Det tar tid innan nya rutiner hinner sätta sig är en vanlig politisk förklaring till att ingenting händer. Vår nuvarande finansminister tror att de åtgärder som nu vidtagits ska ge effekt först runt 2020. Istället för gissningar, varför inte anlita någon sierska som kanske kan se in i framtiden?