Finns sunt förnuft hos våra politiker?

Det är svårt att förstå sig på Socialdemokraterna, de lovar ofta en sak men gör sedan tvärtom eller ingenting alls. Och det är inte bara nu, det har hänt alldeles för många gånger. Kanske är det just de svikna löftena som skrämmer bort de gamla trogna väljarna, bara de som blundar för verkligheten tror på dem.

Både valsiffror och opinionsmätningar talar sitt tydliga språk, alldeles för många misstror vad partiet verkligen kan uträtta. Det kanske inte vore så dumt att försöka lova och rätta till en sak i taget, att lova att rätta till allt, utmynnar bara i halvmesyrer som gör det hela värre. Problemet beror naturligtvis på att partiet krympt sedan dess glansdagar och inte längre har folkets mandatet att bestämma, varken i Riksdagen, kommunerna eller landstingen.

När inte folket står bakom de beslut som fattas, är det svårt att förstå hur en regering ens nuddar vi tanken att tänka planekonomiskt, i den moderna globala ekonomi som råder. Men det som läckt ut om den kommande budgeten för tankarna långt tillbaka i tiden. De flesta trodde alldeles säkert att tiden då sossarna skattade ihjäl folket borde ha lärt dagens partitopp någonting. Men någon uppfinningsrikedom om hur regeringen istället kan dra ner på kostnader finns inte, eftersom alldeles för många partilojala skulle drabbas.

Men att spara är betydligt enklare än att höja skatterna, det finns hur mycket som helst att spara in på vår enorma byråkrati. Ja, heltidspolitiker och politiskt skapade jobb också, för den delen. Det finns alldeles för många som har sin inkomst från politiska uppdrag, det urholkar inte bara de gemensamma medlen utan också vår demokrati.

Politiker talar om att det måste vara marknadsmässiga löner även inom de offentliga verksamheterna. Vad ingen nämner är att chefers löner inom det privata näringslivet kräver en hög utbildning och dokumenterad kompetens. Av den anledningen är det oförklarligt att många avdankade politiker har löner i paritet med näringslivets chefer och till och med högre.

Vad våra makthavande politiker helt tycks ha missat är hur företagen blir lönsamma. Det finns en regel som säger att administrationskostnaderna inte får överskrida en viss procent, därför rationaliserar företagen i första hand inom den improduktiva delen, det vill säga administrationen. Inom de offentliga verksamheterna ökar istället administrationen, ett slöseri med skattebetalarnas pengar.

Att avskeda folk inom vår byråkrati är inte vår finansministers jobb, men visst borde hon tala med "chefen". Jag förstår att det inte är lätt, partiet hade en gång för runt trettio år sedan en skicklig och ekonomiskt kunnig finansminister, men partiet förstod inte vad han pratade om. Följden blev att han avgick, för vem vill vara kassör när det springer folk och norpar ur kassalådan utan att fråga om lov.

I den värld vi nu lever i finns inget utrymme för beslut som retar upp invånarna. Beslut som påverkar invånarnas livsvillkor väcker heta känslor. En tumregel borde vara att förtroendevalda först frågar invånarna om lov att genomföra saker som påverkar deras vardag. Om inte förvärras missnöjet och det hela urartar till att invånarna ger igen på ena eller andra sättet.

Enda möjligheten att påverka trots att vi sägs vara en demokrati där folkviljan styr är vid valurnorna, senaste valet visar att allt fler utnyttjar den möjligheten. Den politiska krisen borde kunna lösas på annat sätt, det är för långt mellan valen. Eftersom alla politiker har som uppdrag att företräda sina väljare och generöst avlönas för detta, måste de sätta sig ner och samarbeta för invånarnas bästa. I den värld vi nu lever i krävs en "företagsledare" som håller ihop det hela, politiska ideologier ska bara ses som en form av religion. Vi kan alltså vara utan politiker, men inte någon som ser till att "företaget" Sverige går bra.

Höll på att spilla ur morgonkaffet när jag läste att vår statsminister tror att vi har någonting att lära ut vad gäller feminism och jämställdhet i FN. Jösses Amanda, vi är ju själva helt vilse i lingonskogen. Ingen människa tror väl att förändringar av beskattningen skapar jämlikhet och vad beträffar feminismen, har vi nu fler män än kvinnor.

Istället för att försöka påverka världen, varför inte kasta blickarna söderut mot vårt grannland Danmark, där Socialdemokraterna fått luft under vingarna. Orsaken till lyftet är att partiet börjat ta tag i invandringsfrågorna. Partiet har insett att det är invånarnas åsikter som är avgörande, hur de själva vill ha det bryr sig inte väljarna om.

Nåja, de flesta har säkert läst eller hört om den globala skuldkris som hotar att dra med sig alla länder. Visst har vi egenhändigt skapade problem, men det som händer ute i stora världen, påverkar även oss. Inte blir det bättre om regeringen kritiserar andra länder, vi har nog med problem i vårt eget land. Det hela blir bara lite av att se grandet i någon annans öga, men inte bjälken i sitt eget.

Det är dags att våra politiker erkänner att den komplexa värld vi nu lever i, är någonting de inte kan hantera utan experthjälp. Men eftersom det även är ont om experter på det som nu händer runt om i vår värld, måste de förtroendevalda vända sig till folket och fråga: Hur gör vi? Vad är viktigast för att landet och invånarna ska kunna överleva?

Antagligen skulle de bli förvånade över förslagen, många av invånarna har visat sig ha mer sunt förnuft, än vad som sammantaget finns bland Riksdagens ledamöter. En stor del av de som tvingats leva i verkligheten, ändrade på den politiska karta som visat sig inte gick att lita på. Trots det fortsätter de politiska "vägvisarna" följa den karta som leder åt fel håll. Eftersom allt färre följer dem måste man se det som att invånarna vänder ryggen mot våra politiker. Eller är det tvärtom ...?

Höjda skatter bevarar bara ett system som inte fungerar.

Dagens drömmar byggs på gårdagens verklighet, läste jag en gång för länge sedan. I det fallet handlade det om drömmar om bättre levnadsvillkor, efter att ha upplevt hur fruktansvärt fattigdom påverkar människor. Den verklighet människor tvingats leva i de senaste åren har satt sina spår och kommer att påverka drömmar om framtiden.

Ingen vill ha ett människofientligt samhälle, men tyvärr är det dit vi kommit. Ett samhälle där orättvisorna skapat ett hårdare samhällsklimat. Pressen på människan har nått en punkt där endast de starkaste klarar av den, de svaga går under. Problemet är att många av de som inte klarar pressen är svår att ersätta, trots den enorma arbetskraftsreserv som finns i form av arbetslösa.

Ett söndervittrande samhälle, där viktiga samhällsfunktioner som skola, vård och omsorg efter år av vanskötsel inte längre fungerar tillfredsställande, skapar osäkerhet om makthavarnas duglighet. Lägger man dessutom till den för invånarna så viktiga infrastrukturen där skötsel och nybyggnation av vägar och järnvägar satts på undantag under många år, börjar invånarna fundera över vad de pengarna använts till.

De politiska misstagen under åren har varit många, men det största misstaget har varit att inte se till alla invånares bästa. När det nu aviseras försämringar i form av skatter och avdragsmöjligheter, måste det ses som att festen är över och det är dags att betala kalaset. Många av de som smörjt kråset de senaste åren kommer naturligtvis att gnälla, men de sämst ställda som har anledning till det, kommer att få lida ännu mer än de gjort tidigare.

Om regeringens åtgärder kommer att förbättra statens ekonomi är osäkert, kostnaderna kommer troligtvis att öka i en betydligt snabbare takt. Höjda skatter bevarar bara ett politiskt styrt system som inte fungerar, dessutom rubbar det invånarnas framtidstro. Det bäddar för någonting de politiska makthavarna inte kan kontrollera eller tysta ner.

Hela ansvaret för vårt lands framtid vilar på de politiska makthavarna och de beslut som fattas. Varje beslut som ifrågasätts ökar klyftan mellan de så kallade folkvalda och folket. Risken att den klyftan kommer att växa sig alldeles för stor, beror på de nya värderingar många får, när ett samhälle förändras till det sämre. Höjningen av drivmedelsskatten kan vara en tändande gnista, det är bara att lyssna på folkets reaktion.

Problemet är att vi har ett samhälle skapat för att politiskt kunna styra alla funktioner, hur invånarna vill ha det har inte beaktats. De senaste åren har det skapat misstro och missnöje riktat mot de politiska makthavarna, resultatet har blivit ett växande SD. Det partiet talar i klartext ett språk många invånare förstår och som de med egna ögon tycker sig se att det stämmer. Är det folket eller de politiska makthavarna som ska ställas till svars för att SD fortsätter att växa?.

Att missnöjesrösta inte är politiskt korrekt bryr sig inte folk i gemen om, de frågar sig bara varför de gamla etablerade partierna många röstat på sedan de blev myndiga, inte kan se det de kan se. Att dessutom bli kallade rasister därför att de inte tycker som de politiska makthavarna, retar upp dem ännu mer. Genom att inte lyssna och rådfråga folket hur de vill ha det, får de så kallade folkvalda folket emot sig. Vad det leder till i slutändan vågar vi inte ens tänka på.

Kanske är det dags att be till en högre makt.

Att politiker inte lyssnar på vad folk på gatan har att säga, är ett misstag som kan stå hela det politiska etablissemanget dyrt. Den moderna människans liv handlar om ekonomi, att pengar måste komma in i stadig ström för att klara av alla utgifter. Den pressen börjar skörda offer eftersom en långvarig sjukdom eller arbetslöshet kan få familjens ekonomi att totalhaverera.

Det säkerhetsnät som en gång fanns i vårt land existerar inte längre, vilket har fått många att tappa tron på det våra politiker håller på med. Vad som hänt de senaste åren är att helt vanligt folk, ifrågasätter om deras skattepengar används på det sätt lagen föreskriver. För alla folkvalda gäller att förvalta skattepengarna på bästa sätt, men lagen kringgås genom de majoritetsbeslut som fattas i demokratisk ordning.

Hos våra politiker finns en snedvriden uppfattning om vad deras uppdrag går ut på. De skatter som betalas in är för att de offentliga verksamheterna ska utföra tjänster åt invånarna. Det omfattar inte minst skola, vård och omsorg, men också att vägar och järnvägar hålls i gott skick. Ingen är omedveten om att våra politiker inte klarat av dessa saker, vad har då skattepengarna gått åt till? Den frågan ställer sig allt fler, eftersom pengarna numera inte räcker till det de är avsedda för.

Nya utgiftsposter tillkommer hela tiden på grund av tidigare politiskt fattade beslut. Inte förvånande vill Försäkringskassan ha flera miljarder enbart i år, för att klara av de ökande sjukskrivningarna som tenderar att bli långvariga. Invånarnas ohälsa riskerar att påverka den budget som ska gälla inte bara årets utan också nästkommande. Nationalekonomiskt är det en katastrof när människor av skilda anledningar blir "utbrända". Men det är en politiskt självförvållad utgiftspost på grund av försämringar av inte minst trygghetsförsäkringarna.

Massvis med människor har trots sjukdom släpat sig till jobbet, därför att de inte haft råd att vara sjukskrivna. Till slut har kroppen sagt ifrån och den försämrade ekonomin är som att sparka på en som redan ligger. Ett sjukt samhälle skapar sjuka invånare, kan man förenklat uttrycka det.

Vi måste få fler i jobb för att vårt välfärdssamhälle ska kunna fungera, hör man politiker säga. Som motargument till det kan man säga att precis som bankerna och statens affärer tvingades till en  sanering, måste också en sanering ske av politiskt skapade jobb, eftersom det är invånarna som betalar lönen. Pengarna är inte avsedda för politiska företrädare, de är avsedda för specifika saker för invånarnas bästa.

Vad som måste diskuteras är att pengar till de viktiga samhällsfunktionerna måste gå i första hand. De fantasilöner många politiker har i dag, urholkar de gemensamma medlen och innebär neddragningar och försämringar. Tvärt emot vad KI förutspår, är det tveksamt om vi kan se fram mot ljusare tider. Det behövs inte så mycket för att en kris ska uppstå.

Den krisen kanske inte är så långt borta, fler än Riksbanken är orolig över den höga skuldsättningen i landet. Bankerna är ingenting att hålla i handen om det blåser upp en rejäl storm, de är bara intresserade av att på alla sätt tjäna pengar.

Det hela vårt samhälle vilar på är det privata näringslivet och där kan vi förvänta oss att jobb försvinner, Det har med den tekniska utvecklingen att göra, personalkostnaden är en stor utgiftspost för företagen, maskiner betydligt billigare och tåligare än människan. Vad regeringen kan göra är att skapa nya jobb inom de offentliga verksamheterna. Men att skapa nya jobb inom de offentliga verksamheterna är en förlustaffär utan like, eftersom huvuddelen av de löner som utbetalas är skattepengar.

Inom en inte så avlägsen framtid kommer det att diskuteras om de som försörjer vårt land, företag och anställda inom det privata näringslivet, verkligen har råd med alla statliga verk och de tusentals politiker som har politiken som yrke. Det är politikerna själva som talat om närande och tärande, nu börjar allt fler se våra yrkespolitiker som tärande.

Ända sedan saneringen av statens och bankernas urusla ekonomi har det dribblats med pengar. Det har använts pengar som våra politiker inte haft befogenhet att röra, mest drabbade har pensionärer, sjuka och arbetslösa blivit. Det misstaget kommer att kosta staten enormt med pengar de kommande åren.

Vår svaga regering kommer att få det kämpigt, det finns bara skattehöjningar att ta till, men det är omöjligt att beskatta de svagare grupperna hårdare. Det betyder att skatt efter bärkraft måste införas, vilket kommer att skapa en folkstorm. Låter inte så oroväckande, men visst kommer konsumtionen att påverkas. Inte minst kommer om- och tillbyggnader att minska med en försämring av ROT-avdraget. Det öppnar dessutom upp för oseriösa personer att göra svarta pengar, precis som smugglare nu gör stora pengar på tobaksvaror. Är det någon som tror att våra politiker kan få rätsida på landets problem? Kanske är det dags att be till en högre makt.

Vårt auktoritära politiska styrelsesätt, gör att vi är på väg åt alldeles fel håll

Det är säkert många som frågar sig vad det beror på, att brottsligheten ökat lavinartat och att kriminella gäng tar död på varandra. Våldet finns nästan överallt i vårt land. Frågar man äldre är det ingen som vågar ut på gatorna kvällstid, äldre personer rånas ju till och med på dagtid numera. Hur har vårt land kunnat bli så otryggt? En stor del i det hela har säkert de sociala orättvisorna som blivit allt mer märkbar de senaste åren.

Med allt negativt som händer med vårt land, ser inte människor på gatan längre våra politiker som väljarnas företrädare. Många uttrycker oro över att politikerna ödslar kraft på att få eller behålla makten, istället för att förbättra för invånarna. Talade med en långtidssjuk som bävade för att bli utförsäkrad för andra gången. Hans hälsotillstånd hade försämrats istället för att förbättras, ingen bryr sig om hans läkare utlåtanden. Efter att ha varit sjuk så lång tid ska han vara frisk och arbetsför enligt politiskt fattade beslut.

Eftersom han inte är ensam drabbad finns det tusentals som hamnat i samma situation. Det finns över hela landet människor som varje dag känner förtvivlan över hur de blir behandlade och till och med funderat över att förkorta pinan och ta livet av sig. Visst är det ett fantastiskt välfärdssamhälle våra politiker skapat.

Beskedet att det inte finns pengar till att rätta till orättvisorna kommer inte som någon överraskning. Sossarna har i modern tid lovat runt men hållit tunt. Efter hand som invånarna märkt detta har partiet gått kräftgång. När de nu nått maktställning med hjälp av MP, ser det ut att gå alldeles åt helsike.

Man brukar säga att en olycka sällan kommer ensam. Ett olycksaligt uttalande av vår utrikesminister har skapat svallvågor som kan skada många av våra företag och landet. Det är svårt att förstå varför våra så kallade folkvalda tar på sig att vara världens samvete, när de inte ens klarar av vårt lands problem.

För stunden skymmer problemet med Saudiarabien beskedet att det inte finns pengar till underhåll av vårt järnvägsnät. Är det en katastrof som väntar tågresenärerna framöver? Minimalt eller i vissa fall slopat underhåll får naturligtvis konsekvenser, men orsaken ligger till stor del många år tillbaka i tiden. Man kan säga att det var när våra politiker började omfördela invånarnas skattepengar, som reparationer och underhåll kom på efterkälken.

Naturligtvis var det fråga om att ta där pengarna fanns för att lägga dem där de fattades för att genomföra "reformer". Men med tiden har det blivit allt svårare att omfördela pengar, eftersom behovet hos de verksamheter som en gång fick dela med sig också behöver pengar. Landets infrastrukturs sönderfall har det talats om i flera år, trots att det har en viktig funktion för både företag och landets invånare. Lösningen trodde många politiker var privatisering, men tji vad de bedrog sig.

Vad som hänt och också påtalats av en del ekonomer är att vårt land tagit ut framtiden i förskott. Det har funnits och finns fortfarande en politisk övertro på, att alla i jobb och full snurr på ekonomin, ska få allting reda upp sig. Men det finns en hake i tänkandet, den ekonomiska tillväxten räckte inte till tidigare, beroende på att kostnaderna skenade iväg snabbare än vad pengarna kom in. Trots avsaknad av inflation! Vad man nu kan se är att makthavande politikers dribblande med invånarnas pengar har nått en gräns då det inte går längre.

På sätt och vis kom Riksbankens utspel inte som någon överraskning, de ekonomiska teorierna som allt är uppbyggt kring stämmer inte. Det finns många bud om varför flera länder drabbats av negativ inflation, men ingen tycks ha kommit underfund med vad det beror på. Är det den höga arbetslösheten som är boven i dramat, eller är det något nytt fenomen som sätter krokben för de ekonomiska teorierna?

En förklaring läste jag för ett tag sedan som låter ganska trovärdig, det produceras mer varor än vad som går att sälja. Anledningen till det hade artikelförfattaren kommit fram till var att det har blivit betydligt fler utöver de arbetslösa som inte har råd att konsumera. Om inte de svagaste grupperna lyfts upp ekonomiskt, hotar samhällskollapser.

Artikelförfattaren ifrågasatte också vitsen med inflation, som i grunden är politiskt skapad. Om resultatet av Riksbankens åtgärd ser till att inflationen blir 2 procent, är det de svagaste grupperna som drabbas ytterligare. Alltså ett påskyndande av en samhällskollaps. Pensioner och ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet har gjort att ett mycket stort antal människor i vårt land förlorat köpkraft. Vad värre är, när det uppstår orättvisor som inte åtgärdas, kan vad som helst hända.

Vid de opinionsmätningar som gjorts går SD stadigt framåt, trots att en del säkert inte vågat säga som de tycker. Men antalet tillfrågade är en liten grupp av slumpvis utvalda och ger därför ingen klar bild av hur människor ute i landet tycker och tänker. För mig räcker det att höra hur helt vanliga människor anser att våra politiker, vägrar inse allvaret i deras hot om att rösta på SD vid nästa val, om inte invandring och den stora flyktingmottagningen börjar diskuteras på regeringsnivå.

När man ser hur vårt samhälle är uppbyggt med så kallade folkvalda människor som fattar beslut som drastiskt kan förändra invånarnas liv och levnadssätt, förstår man det som händer i vårt nuvarande samhälle. Vi har fått ett samhälle där människan blivit ett redskap, som skall skrapa ihop pengar för att den politiska drömmen ska kunna förverkligas. Naturligtvis kommer det en dag att ta en ända med förskräckelse.

Charles Baudouin skrev en gång: En påtvingad auktoritet kan väl bli avgörande för våra handlingar, men över våra hjärtan har den ingen makt ... den som sålunda tror sig behärska människor på det sättet bedrar sig.

Vårt auktoritära politiska styrelsesätt, gör att vi är på väg åt alldeles fel håll

Det skulle vara sorgligt, om det inte var så komiskt.

För det mesta när jag sätter mig ner för att skriva, flyter det på utan att jag tänker på det. Det blir för mycket text helt enkelt. Nu flög det för mig att skriva en kortis innan jag lägger mig. Om inte, skulle säkert alla vansinnigheter gnaga i bakhuvudet. Man skäms över våra så kallade folkvalda, vårt land börjar likna dårarnas paradis.

 

Det är säkert fler än jag som tycker att det börjar börjar kännas genant att vara svensk. Ja, egentligen har ju inte runt sextio procent av folket orsak att ta åt sig av alla tavlor regeringen gör, de har ju inte röstat fram S och MP. Men regeringen har agerat som om den haft majoritet och kört sitt eget race redan från början. Att erkänna Palestina redan i ett tidigt skede  var väl inte det klokaste en ny regering kunde göra, men S företrädare har väl knappast gjort sig kända för att vara diplomatiska.

Men att få både Saudiarabien och svenska näringslivets toppar emot sig tar nog ändå priset. Ska bli intressant att följa fortsättningen, för visst kommer det här att få följdverkningar. Det märkliga i det hela är inte uttalandet att avtalet med Saudiarabien inte kommer att förnyas, det är att det varit spikat i över en vecka. Borde inte näringslivet och invånarna informerats om detta redan för en vecka sedan?.

Det här kommer det inte bara att ruskas på huvudet åt, norrmännen har fått bränsle till nya Sverigeskämt. Kanske i stil med vad som är bäst för Sverige, tomma lador eller tomma huvuden på de som ska fylla ladorna. Tja, vad vet man ...

Tyvärr har regeringen visat sig vara ett enda stort skämt och om inte ett under sker, kan svenska folket ställa in sig på nyval. Den regeringsbudget som snart kommer att användas har redan passerat bäst före datum. Förutsättningarna ändras hela tiden, det gäller at kunna improvisera eftersom vårt land på kort tid sett kostnaderna öka och intäkterna minska..

För en stor del av invånarna är det inte längre en fråga om vad regeringen kan uträtta, utan vad den kan ställa till med. Allt som händer skulle vara sorgligt, om det inte var så komiskt.

Politiker kan jämföras med idisslande kor.

Det har alltid antytts att svenska folket är totalt ointresserad av politik, vilket även våra politiker utgått ifrån. Det är bara att köra på, ingen bryr sig har det resonerats i maktens korridorer. Av den anledningen har våra så kallade folkvalda aldrig lyssnat på vad invånarna vill ha, om deras önskningar stämt överens med de beslutsunderlag som funnits.

Förhoppningsvis börjar det gå upp för våra politiker att de nu kämpar för sin överlevnad, det är bara att gå ut i verkligheten för att se vad det är som väcker invånarnas missnöje. Men att ändra på någonting som fått oanade konsekvenser är inte lätt. De politiska besluten har inte bara påverkat en sak, följdverkningarna har spridits som ringar på vattnet.

När det nu talas om att slopa överskottsmålet är det inte bara pengar det handlar om, det är hur överskottsmålet påverkat en stor del av invånarna på ett negativt sätt. Under flera år har inflationen bekämpats, men politiska beslut har fattats för att få fart på ekonomin, att få invånarna att konsumera. På något sätt känns det som att vi har öst vatten i en hink utan botten.

För mig är det skrämmande att ingen politiker har insett hur politisk styrning leder mot undergång. När osäkerheten ute i världen borde fått våra politiska makthavare att se över vår självhushållning, pratas det inflationsmål och nya skatter för att klara miljömålen. Som folkvald verkar ingen intresserad av ett mål för invånarnas överlevnad, trots att deras egen överlevnad hänger på invånarnas välmåga.

Den politiska överlevnaden ligger numera i de lojala partikamraternas händer. Det rör sig om många röster, för massvis med människor har partiet att tacka för jobb de inte är kvalificerade för, det är en belöning för i många fall lång och trogen tjänst. De har inte haft talets gåva för att kunna komma upp sig inom partierna, men de har ställt sig bakom beslut som annars aldrig kunnat klubbas igenom.

Problemet med de flesta politiska beslut är att de inte ger invånarna vad de vill ha. I vår moderna värld vet de flesta hur vårt samhälle bör se ut, de politiska makthavarna strävar efter hur de vill ha det. Det beror naturligtvis på att klyftan mellan de politiskt aktiva och väljarna blivit så stor, att väljarnas önskemål inte når fram.

Att politik och företagsamhet inte passar ihop får vi ständigt bevis för. Istället för att rädda miljön och utrotningshotade rovdjur, är det nu dags att rädda inte minst våra mjölkbönder. Tyvärr är det de själva som skyndat på utvecklingen genom att satsa på större besättningar. Nåja, politiska beslut har satt bönderna på pottkanten, expandera eller lägg ner har varit det som tvingat fram den här situationen. Stort och fint ska det vara i vårt land, det har de politiska makthavarna bestämt.

Nu har det blivit en fråga om tillgång och efterfrågan, det produceras alldeles för mycket mjölk och mejeriprodukter i förhållande till vad som kan säljas. Med runt trettio miljoner arbetslösa i Europa och fler fattiga i vårt land, är det en självklarhet att efterfrågan minskar.

Bilder på kor får mig därför att tänka på politiker. Inte så konstigt kanske för det finns slående likheter. Med sömniga ögon idisslar våra politiker saker som skulle kunna beslutas omedelbart. Under åren har vi lärt oss att det enda som kommer ut av det politiska idisslandet, är som en stor blöt koskit. Märkligt att ingen ser det som ett miljöhot, vilket kornas blaffor anses vara av de fanatiska miljövännerna.

Oron över att vår galna penningtänkande värld kommer att krascha inom en inte så avlägsen framtid, har fått både ekonomer och forskare av alla de slag att försöka hitta lösningar. Samstämt har de kommit fram till att de sämst ställda måste få mera pengar för att få balans i det hela. De försök som gjorts på några ställen har visat att det gett effekt. Inte bara på ekonomin, utan också på människornas hälsa och levnadsvillkor.

Människor som lever i ständig oro och ångest på grund av usel ekonomi, kostar enormt med pengar för samhället. Det har visat sig omöjligt att tvinga de sjuka och arbetslösa att bli "nyttiga" medborgare, ändå fortsätter de politiska makthavarna att idissla sin dröm om fler i arbete. Vad det leder till är att politikerna måste avskaffa sig själva som "arbetsledare".

Med det politiska tänkande som finns, kommer det aldrig att finnas tillräckligt med pengar, för att förverkliga den utopiska dröm som driver politiskt aktiva att följa en ideologi. När allt fler upplever att deras liv inte styrs av dem själva, börjar de omvärdera vad de anser vara nödvändigt för att leva. Att verkligen njuta av det korta liv som står till buds, kommer att bli allt viktigare för många.

En ganska märklig önskan hörde jag av en arbetslös ung kille för att tag sedan. Han skulle vilja uppleva att vara lycklig utan någon som helst anledning. Att känna att han verkligen gjorde saker som han själv bestämde, utan inblandning av alla tvångsregler som finns i dag. Hans dröm var inte ett ointressant jobb för att tjäna pengar, han ville tjäna pengar på det han brann för att hålla på med.

Och det är väl det som är vårt lands stora problem. Människor har tvingats in i yrken de inte ens haft fallenhet för. Många tvingas jobba med någonting de definitivt inte drömde om att göra, när de fortfarande hade drömmar om framtiden. Hur många som går till ett arbete de vantrivs med vet vi inte, men det rör sig säkert om flera hundratusen. De gör det av en enda orsak, pengar. Tyvärr är det en av orsakerna till skolans problem, den politiska styrningen har dödat all entusiasm hos de som valt läraryrket.

Hur stor skada den politiska styrningen orsakat framgår tydligt av det förfall av samhällsfunktioner och infrastruktur vi kan se. Allt som våra politiska makthavare nu kan göra för landet, måste ses som upplivningsförsök av en döende. Den politiker som inte ser vart landet är på väg, har knappast tänkt över sin framtid.

Vi är ett land i kris på grund av att vår demokrati har skrotats.

I en tid då de viktiga samhällsfunktionerna inte längre fungerar som tänkt var, går tankarna tillbaka till en tid då våra politiker fortfarande försökte förbättra för invånarna. Varför ekonomin och inte invånarnas välbefinnande längre prioriteras är för många en gåta. Politikers klåfingrighet att ständigt försöka förändra, har gett oss ett samhälle en stor del av befolkningen inte vill ha.

Politik har blivit en kamp om makt. Tyvärr har makten missbrukats de senaste tjugo åren av de politiska makthavarna. All makt utgår från folket ses av våra politiker som en nött klyscha som inte fungerar i vår moderna tid. Av den anledningen har de mest odemokratiska beslut fattats med hänvisning till att de tagits i demokratisk ordning. Men faktum är att de fattats genom majoritetsbeslut som inte har någonting med i demokratisk ordning att göra, det är en ren maktdemonstration.

Det verkar som om våra så kallade folkvalda inte är medvetna om att de pengar som kommer in till staten, kommunerna och landstingen ska användas för invånarnas bästa. Det missnöje som växer bland invånarna är ett tecken på att de politiska makthavarna gått för långt. Framgången för SD har ingenting med rasism eller främlingsfientlighet att göra hos de flesta sympatisörerna, de är ute efter att straffa de partier som förvarar återkommande odemokratiska beslut.

Man kan med fog säga att de självförvållade politiska problem som måste lösas, för länge sedan växt de politiska makthavarna över huvudet. Vad landets kris egentligen handlar om, är ju faktiskt att de verksamheter som i dag är i kris, har försummats under åren. Det är inte bara skolan, vården och omsorgen utan också vår infrastruktur som måste förbättras.

Ganska märkligt att våra politiker först  nu insett att pengar avsedda för skolan, vården, omsorg, vägar och järnvägar använts till annat. Det finns alltså ett uppdämt rekryterings- och reparationsbehov på grund av att ingen politiker, tycks ha insett konsekvenserna av tidigare fattade beslut.

Naturligtvis var det olyckligt att valet slutade som det gjorde, i det akuta  läge vi nu befinner oss i, hade vi behövt en stark regering. Samma sak ute i kommuner och före detta landstingen, där flera partier måste till för att fatta beslut. Skandaler har uppdagats i parti och minut och lösningen har blivit att upprätta kommunikationsavdelningar som kan skönmåla politikernas ständiga misstag.

Det finns en övertro att allting går att sälja med mördande reklam, men eftersom de flesta blivit immuna mot det ständiga reklamutbudet, kan det ha en rakt motsatt effekt. Man ser det tydligt när det gäller invandring och flyktingmottagning, där människor på många orter ser nackdelarna som aldrig redovisas öppet. Det är på dessa orter SD:s enkla budskap når fram och slår rot.

Politikers blåögdhet och ständiga misstag har gjort att folkhumorn, är på väg tillbaka. Hörde senast igår en definition av politiker. Det var en gammal man som sa att politiker är snabba i käften, men tröga i huvudet. Antagligen bottnar det hela i att "vanligt" folk skäms över de så kallade folkvaldas dumhet och handlingsförlamning. De väcker ett löjes skimmer över både landet och invånarna.

Oavsett vad våra politiska makthavare anser, har det mesta blivit sämre i vårt land. Än har vi säkert inte nått lågvattenmärket när det gäller politiska beslut, men det kommer alldeles säkert. Vad gäller underhållning i vårt land, tycks vi ha gjort det. Läste att Jonas Gardell sa sig kunna fisa mer musikaliskt, än det som presenterades i Melodifestivalen.

Man kan väl säga samma sak om våra politiker, de flesta kan säkert fisa bättre än vad våra politiker kan göra för landet. Finns det verkligen tid till att tjafsa om ett vapenavtal med en diktaturstat? Är det pengarna som är viktigast, eller ett rent samvete? Ja, det där med samvete är förstås någonting de flesta politiker kastat överbord för länge sedan, annars skulle de inte kunna sova om nätterna.

Det måste kännas ganska skakigt för de politiska makthavarna att ha genomskådats av invånarna. Det politiska maktsystemet ifrågasätts, inte minst efter den senaste överenskommelsen som gjorts enbart för att inget parti ens kan komma i närheten av egen majoritet. Det betyder att största partiet i någon form av politisk konstellation, kan utmanövrera en majoritet av invånarna.

Det måste ses som ett sundhetstecken att allt fler opponerar sig emot de politiska makthavarna. Att ifrågasätta om de verkligen är vuxna uppgiften att på bästa sätt förvalta invånarnas pengar. Det sorgliga är att invånarna bara kan säga sitt vart fjärde år, utvecklingen går betydligt snabbare än så. Vad som händer är ju att invånarna som tar till sig nya värderingar i takt med det som händer. Deras värderingar baserar sig på vad de ser och upplever hur vårt samhälle och levnadsvillkor förändras under loppet av bara några månader.

Jag har pippi på att samla kloka ord och hittar alltid någonting gammalt, som visar sig stämma in med verkligheten. Inte minst det jag hittat som Robert Louis Stevenson skrev en gång.

" Att veta vad du själv föredrar istället för att ödmjukt säga amen till vad världen intalar dig att du bör fördraga är att hålla din själ levande."

Det är alltså helt okej att människor i vårt land är emot invandring och flyktingmottagning. De har bildat sig en egen åsikt med utgångspunkt från hur de vill ha det och vägrar acceptera vad de politiska makthavarna anser vara rätt. Som vanligt kommer det hela att avgöras genom att folket säger sitt, men den dagen kan det vara för sent. Det är dags att våra politiker börjar lyssna på folket, för de är deras arbetsgivare