Vart tog socialdemokratin vägen?

Vart tog socialdemokratin vägen? Den frågan ställer sig många äldre som minns hur partiet var för sjuttio år sedan. Nu har tillkommit en ny grupp, de som osjälviskt i försök att rädda liv blivit smittade och som tack blivit utförsäkrade. Fram till dess har även deras privatekonomi påverkats.

Vi äldre bar med oss erfarenhet från en fattig uppväxt och ett världskrig som precis som den pågående epidemin tvingade invånarna att gilla läget som man i dag säger. Nästan alla satt i samma båt vilket skapade det man kallar solidaritet, man ställde upp för varandra.

Den sammanhållande länken var socialdemokratiska partiet. Dåtidens makthavare insåg hur viktig underhållning för folket att hålla modet uppe. Skådebröd åt folket var ett gammalt recept att använda, men vi var inte ensamma om det, inte minst Amerika och England gjorde samma sak för att höja stridsmoralen.

Vid den tiden fanns ett livskraftigt SSU som såg till att ungdomar med ett minimum av pengar kunde roa sig. Det utmärkande var att politik inte var det viktigaste, det var att ge de unga framtidshopp. Tillsammans är man starkare och det budskapet tog de unga omedvetet till sig.

Det lade grunden för de lojala väljare partiet haft fram till Göran Perssons tid då ideologin fick stryka på foten för att rädda staten och bankerna. Det är den politiska förändringen som skapat den politiska oro som finns och gjort invånarna vilsna. När de politiska budskapen drar åt olika håll istället för åt samma håll, funderar invånarna vad ända in i helsike de så kallade förtroendevalda håller på med.

Vem har rätt och vem har fel? Den frågan har folk börjat ställa sig efter vad de kan se och uppleva hur vårt samhälle förändrats. Protester mot hur pandemin hanterats kan man förstå eftersom det dagligen kan läsas och höras genom våra media. Inte ens utomlands blir experter kloka på hur vår regering hanterat pandemin.

Men även ute i kommunerna jäser det och många kommunpolitiker har fått en blåslampa i baken när det gäller skolan och nu även bakläxa för äldrevården. Det är inte konsulter och anställda tjänstemän som med ekonomisk utgångspunkt skall lägga fram beslutsunderlag, det är invånarnas behov och hur de vill ha det.

De unga bryr sig inte om Löfvens predikningar, de följer och lyssnar på influencers som manar dem: Kör på bara, livet är kort. Vårt lands stora problem är att de unga inte har någon som helst respekt för politiker och det med all rätt. Inte ens de äldre har det efter år av svikna löften och idiotiska beslut.

I en tid då inte ens experter är överens, hur skall då så kallade politiska företrädare kunna få grepp om kriminaliteten, invandring och flyktingar som kommer till vårt land. Allt beror på de felbeslut som lett fram till att en stor del av svenska folket utöver att ha blivit fattigare, också splittrats av de olika åsikter som finns. 

Vårt land är inne i en förändring av butiker och företag, redan gapar många skyltfönster tomma och firmabilarna på gatorna har blivit färre. De kapitalsvaga är de som först tvingas ge upp, men nu minskar även de stora butikskedjorna ner antalet butiker. Invånarnas nya köpvanor kommer knappast att ändras efter pandemin.

Naturligtvis har även invånarna påverkats, inte minst alla de som jobbar inom vården som fått uppleva den tragiska pandemins verkningar på nära håll. Någonting de kommer att bära med sig under lång tid framöver, kanske aldrig kan skaka av sig. Knappast uppmuntrande för dessa att höra att pandemier kan bli någonting vi får leva med.

Men våra politiker tycks inte märka av pandemin. Läste att Ebba Usch Bush som en äldre kvinna kallade henne, fortsätter att sätta åt en gammal man om en åtråvärd fastighet med sjötomt. En sjötomt är grejer det i dagens läge, det visar att man har pengar. Hon är säkert medveten att hon pratat omkull honom, men det skiter hon i. Denna partiledare är tydligt maktberusad, ve och fasa om hon skulle hamna i en regering.

Varför alla partier tydligen tror att kvinnliga partiledare skall ge bättre opinionssiffror är svårt att förstå. Liberalerna gjorde en dundertabbe i sitt val av kvinna, de äldre kommer inte ens ihåg vad hon heter. Bara att hon har en skrikig röst som skär i öronen. Men sen är det där med att vara liberal förstås, det fattar ingen vad det går ut på i dag. 

Kvinnor är aggressivare i debatter men det är knappast en fördel när folk slutat lyssna på politiker. Det är på nätet det händer och det gäller att få så många tummen upp som möjligt. Följare ger pengar och många av de som har sin inkomst från dessa är villiga att dela med sig om de mest smaskiga detaljer. Ju smaskigare desto fler följare.

Det är ju så Trump skapat sin image. Hans ego har växt i takt med att folk svalt hans rövarhistorier. Vad det kan leda till när människor sväljer det som sägs med hull och hår är att allt brakar åt helsike en vacker dag.

Nåja, det brakar nog åt helsike i alla fall. Det hållbara samhället var en önskedröm, eller snarare vad lobbyister sålt in hos våra så kallade folkvalda i riksdagen. Vad som blir kvar när röken lagt sig efter pandemin är vi lyckligt ovetande om.

Tidigare turistparadis kommer inte att kunna kännas igen. Massvis med hotell, barer, restauranger och affärer har konkursat redan nu. De kvarvarande tappra klarar troligen inte ett halvår till så vad kommer att bli kvar? Ingen vet om det stora antal som tidigare reste har råd i framtiden, de som kommer att ha pengar ger knappast ett myller av turister.

Inte undra på att man tappar sugen eftersom det inte finns någonting att se fram emot. Det är ju det som berövats människorna genom pandemin och på det väntar den tekniska utvecklingen med smarta maskiner. När vi åter får träffas i större antal kanske det dyker upp kurser i att umgås eller skratta, det har folk glömt bort hur man gör. Men folk är uttröttade och ingen orkar ens skratta åt våra politiker trots deras skrattretande uttalanden.

Det som borde oroa våra politiker är de restriktioner som gör att människor inte kan umgås Många har suttit ensamma under lång tid vilket gett dem tid att tänka. Skrev för många år sedan ner någonting tänkvärt skrivet av Ernest Dimnet. 

Konsten att tänka är konsten att vara sig själv och denna konst kan endast läras om man är för sig själv. Ensamheten kommer vårt medvetande att klarna.

 

Hur många som kommer fram till att det inte ens är värt att rösta på de politiker vi har är en tanke som leker. Kanske dags att svenska folket utnyttjar sin röst att inte lägga sin röst. Blir det många som inte gör det, kommer inte våra politiker ha mandat att ens bilda en regering. Om det bara är de närmast sörjande partimedlemmarna som röstar, kommer kanske valet att ifrågasättas som det nu görs av Trump. Det kan bli så när politik handlar om bluff och båg

Har hoppets låga släckts?

Det är minst sagt märkligt att våra media riktat en så stor uppmärksamhet på valet i Amerika. Av valet blev en soppa liknande den vi fick efter förra valet. Inte på grund av utgången utan att sittande president vägrar erkänna sig besegrad. Att regera vidare utan mandat kan nästan ses på samma sätt, det var ju vad som hände i vårt land efter valet.

Visst har Biden vunnit men kan tvingas till samma kohandel som Löfven om republikanerna behåller makten i senaten. Därför finns säkert fler än jag som nu är dödstrött på någonting som är amerikanska folkets huvudvärk, vi har vår egen så det räcker och blir över.

Den som lyssnar på vad folk pratar om, drar slutsatsen att vårt politiska styrelsesätt skadar mer än det gör nytta. Det makthavande politiker beslutar om är inte vad invånarna vill ha, men det kan ju inte bli annat när inte invånarna blir tillfrågade. Inte ens på lokal nivå vet makthavande politiker hur invånarna tycker och tänker.

Det är först när beslut tagits eller lagts fram för beslut som det visar sig i form av protester. Det handlar inte om för sent skall syndaren vakna, det handlar om överrumpling och i många fall att ställas inför fullbordat faktum.

Det verkar som om S är villig att förlora väljare för att få behålla makten, både på riksplanet och de orter partiet fortfarande är störst. Men så dum kan väl ändå inte partiets företrädare vara? Om man ser till hur partiet sviker både de trogna väljarna och sin ideologi finns tvivel om att det verkligen är så.

Den ekonomiska och sociala orättvisorna är ingenting att leka med, inte heller det misstroende för vad våra politiska företrädare verkligen kan göra för invånarna. Mitt i en allvarliga pandemi, kohandlade vår statsminister om hur det skall bli med las. Den frågan hade varit lämplig att ta upp när vi vet hur många jobb som försvunnit. Det är ju långt ifrån solklart vilken skada pandemin orsakat, vi kanske inte sett det värsta än.

Den svenska modellen har verkligen hamnat i blåsväder. Förmodligen därför att den kom till i en tid som såg helt annorlunda ut, men vem gynnas egentligen av den? Vad det i grunden handlar om är en uppgörelse mellan ett vid den tiden starkt LO och arbetsgivarna. Det har hänt mycket sedan dess, faktum är att det inte ens finns några likheter. 

Regering efter regering har omhuldat det här men inte minst arbetsmarknaden är nu så komplicerad att det Centern vill kommer att komplicera det ytterligare. Naturligtvis inte om man ser till nyliberalt tänkande, men nyliberala idéer passar inte in i det samhälle vi får efter pandemin. Det om något kan man verkligen förutsäga eftersom arbetslöshet är någonting vårt land tvingas leva med många år framöver.

Hur skall man kunna driva en arbetslinje när smarta maskiner tar över traditionella jobb och då inte minst de som rör administrativa arbetsuppgifter. Det är någonting de smarta maskinerna maskinerna klarar betydligt bättre och snabbare. Bankerna har insett det och snart finns kanske bara bankernas huvudkontor kvar. Vad de skall göra på huvudkontoren om kunderna lämnar bankerna är en fråga bankernas ledningarna får ställa sig själva.

Tror inte vi kan bilda oss en uppfattning om hur mycket som förändrats på grund av pandemin. Det är inte en knäpp på näsan regeringar och de stora företag nu fått, det är en rejäl dagsedel. Från att allt gått på räls spårade plötsligt allting ur, ingen var förberedd på att någonting så världsomfattande skulle kunna hända.

Kan förstå paniken hos många länders styrande, monument över sig själva ryker all världens väg och de styrande ställs inför uppgiften att rädda vad som räddas kan. Inte det lättaste efter en mycket lång tid ha tittat på ekonomiska tillväxtsiffror. Statistik blir knappast en trevlig läsning för många makthavande politiker, att jämföra vad som en gång var med hur det blivit kan vara deprimerande.

 

Värre ändå är det för politiker på regional- och kommunnivå som får fylla på med rött bläck när statistiken skall skrivas ut. Senaste jag läste var att ett års nedgång av det slag vi får uppleva, tar tio år att återhämta. Men det fanns även en brasklapp att det skulle bero på hur snabbt de smarta maskinerna tas i bruk av företagen. 

Även regeringen tycks ha insett att vi går en mörk tid till mötes och då är det inte vintermörkret som åsyftas. Naturligtvis har det här orsakat stor skada för landets företag, stort som litet. Man måste snart våga ställa sig frågan vad som kommer att finnas kvar.

Om jag inte tar alldeles fel kommer vi att se en ökning av antalet fattiga, många av dessa har trott på framtiden och skuldsatt sig upp över öronen. Många familjer är beroende av att båda arbetar, om en mister jobbet rubbas hela privatekonomin. Det är i ett läge då det händer oförutsedda saker som påverkar privatekonomin en ekonomisk trygghet för invånarna är så viktig.

För staten, regioner och kommuner är det ett gyllene tillfälle att skära ner på administrationen, vår enorma byråkrati och politiskt tillsatta chefer över anställda sådana. I vårt land har genom den politiska styrningen blivit lite som kaka på kaka. Tyvärr även många som upptäckts med handen i den gemensamma kakburken.

Vänskapskorruptionen är vitt utbredd, inte minst när det gäller tillsättning av tjänster och lönesättningar. Det handlar i dagens läge om svindlande månadslöner för i alldeles för många fall inkompetenta personer. Vi måste ställa krav på att de politiska företrädarens löner är rimliga. De kan inte hänvisa till att de har betalt för sitt ansvar, det har de inte när det kommer till kritan, då är ansvaret kollektivt.

Många längtar efter kompetenta personer som säger sig vilja ta ansvar för att räta upp landet. Vad som krävs är hårda nypor när det gäller de som skall utföra sina uppdrag i invånarnas tjänst. Trots att SD slår på trumman för hårdare tag är det inte deras hjälp svenska folket behöver, det behövs erfarenhet av hur allt kan räddas genom rationaliseringar. 

Vårt land drivs numera efter företagsmässiga principer av personer som inte har en susning om hur man driver ett stort företag. Staten är ett jättestort företag, men även regioner och kommuner har enorma skatteintäkter att röra sig med. Så stora att många bypolitiker inte kan få grepp om pengarna de beslutar om och spenderar. 

Den som inte begriper att det inte längre går att ha amatörer som driver vårt land, regioner och kommuner, förstår inte heller att vårt lands väg utför är det som oroar invånarna mest. En växande skara har insett att vårt land sett sina bästa dagar, när inte ens det gett de svagare grupperna någon förbättring, finns bara hopplöshet kvar.

Har vår värld blivit upp och nervänd?

I väntan på avgörandet av valet i Amerika och roskänslan över vad som kan hända efter det, gnager på samma sätt som pandemin. Får Amerika snuva drabbas vårt land av lunginflammation sa man förr. Naturligtvis är vi beroende av vad som händer i det stora landet i väster, mer än vad våra politiker vill erkänna.

Mitt uppe i allt detta ödslar våra ledande politiker tid på att fördröja åtgärder som beslut redan skulle varit tagna. Regeringen med Löfven i spetsen har verkligen lyckats röra till det så att det blir allt svårare att få fason på landet. En statsminister skall peka ut riktningen med hela armen åt vilket håll vi skall gå, istället snurrar han runt och pekar åt alla håll.

I en mätning som gjorts visade det sig tydligt att förtroendet för Löfven är förbrukat, det är inte en förhandlare vårt land behöver utan en ledare. Det visar sig nu att vad för Löfven skulle bli hjälpande partier istället blivit de som driver igenom sina förslag. Men tiden då fler måste i arbete övergår snart i hur mycket som måste bantas inom många yrken utan också vårt lands administration.

Det blev varken en återstart eller nystart för vårt land, istället ser vi ut att hamna på ruta ett igen. Folk tar inte sitt ansvar gnäller regeringen och Folkhälsomyndigheten men naturligtvis blir det så när det är upp till var och en att hantera pandemin. Inget land tycks ha gjort rätt, men påtryckningarna för att inte ekonomin skall raseras har fått regeringar på defensiven.

Om man ser till vad som händer ute i Europa verkar viruset ta ny fart och ingen kan se slutet på eländet. Vem vet om ett vaccin är lösningen? Forskare talar om förändringar i viruset, vi blir inte klokare av att det muterar. Kanske det kommande vaccinet inte ens biter på viruset när det nu drabbar mänskligheten i ny skepnad.

Finns viruset kvar under nästa år är den stora frågan vad som finns kvar av det samhälle vi hade före pandemin. Redan nu kan vi se skador som kanske tar år eller kanske inte alls går att reparera. Företag som försvinner kommer knappast tillbaka, många tillverkare kanske inte ens kan sälja sina produkter i det nya samhälle vi inte vet hur det kommer att se ut.efter pandemin.

Men varför oroa sig över att företag försvinner, det är dags att fundera över vad alla människor som inte längre har ett jobb som kan försörja dem skall leva av. Vad man kan förstå är att arbetstagare inte kommer att behövas i den omfattning som före pandemin. Ny högteknologisk teknik skall skydda företagens fortlevnad, maskiner som inte påverkas av en ny pandemi.

Naturligtvis binder dessa företag ris åt sin egen rygg därför att människor utan pengar, inte heller kan köpa någonting. Lösningen på ekonomisk kaos och fattigdom har varit att starta krig för att skyla över politiska misslyckanden. Fullt så desperat har inte Putin blivit än så länge, men Erdogan däremot tycks vara mer än desperat.

Med ett svagare Amerika blir det så här, det kostar pengar att vara världspolis men de ekonomiska resurserna börjar tryta. Samma fenomen som övriga världen är på väg att drabba Amerika, fattigdomen växer i takt med att de rika blir rikare. Naturligtvis är det ohållbart i längden och därför kan vi se fram mot allt oroligare tider.

För Löfvens del kan man säga att med sådana vänner behövs inga politiska fiender, skulle förvåna om S blir kvar vid makten efter nästa val. Under har skett tidigare, men med de företrädare partiet har ser det tröstlöst ut att kunna besluta om vad invånarna verkligen behöver, ett rättvisare samhälle.

Naturligtvis har pandemin ruskat om även våra politiker, att inte ens kunna gissa när det hela är över. Den optimism som fanns om en återhämtning har svalnat, nu ser många med förskräckelse att även stora butikskedjor har skakats i grunden. Man kan bara gissa sig till hur många små butiker som försöker överleva snart måste ge upp.

Vårt land är inte ensam om den andra vågen där inte bara fler blir sjuka utan också dör. När osäkerheten och rädslan kryper under skinnet förändras människorna, mest för de som drabbas och ser privatekonomin hamna i en vak. Det är nu det visar sig hur viktigt det är med en ekonomisk grundtrygghet.

Det var vad trygghetsförsäkringarna var en gång men som genom politiska beslut försämrades. Nu hjälper det inte hur de makthavande försöker ljuga sig ur vad de varit med om att besluta om, skadan är irreparabel.

Det är knappast en majoritet av folket som har förtroende för våra politiker. Varför det görs opinionsundersökningar när de inte kan få en klar bild över hur landets invånare tycker och tänker är helt värdelöst. Men de har bidragit till valrysaren och ilskan i Amerika. 

Om man lyssnar på vad folk pratar om uppfattar man det som att många har en nostalgisk tillbakablick. Hur har det kunnat bli så här när det vi hade var någorlunda fungerande? Det kan man fråga sig för vad våra politiker än säger har de medverkat till att försämra för de allra flesta. Sjukvården, skolan, polisen och Försäkringskassan är verksamheter som verkligen förvandlats till det sämre.

Centern har skjutit in sig på Arbetsförmedlingen, de borde riktat blickarna mot Försäkringskassan istället. Det är Försäkringskassan som lastar över omöjliga fall på Arbetsförmedlingen och naturligtvis stjäl det tid från att hjälpa friska arbetssökande. Har svårt att se hur någon skall kunna få folk i arbete med den dystra bild pandemin skapat.

Människor som av skilda anledningar inte kan arbeta inom överskådlig tid, borde naturligtvis arbetsbefrias helt. Ser man till hur det nu fungerar kostar dessa människor pengar hur än de makthavande försöker vrida och vända på det. Det skulle troligen bli billigare genom minskad administration om dessa människor blir förtidspensionerade.

Men det kan bli samma sak med arbetssökande i framtiden. Vissa med rätt kompetens kommer antagligen att kunna få ett jobb, men hur många kommer inte att få det när de högteknologiska maskinerna tar över? Den tiden är antagligen inte långt borta. Kanske börjar vi se det redan under nästa år.

Kan förstå om många tycker att vår värld blivit upp och nervänd, men egentligen är det resultatet av en värld som styrs av mikrodata och en makroekonomi. Människan roll har nämligen helt glömts bort, ett misstag som ingen vet vart det kommer att leda.