torsdag 30 januari 2014

Det var roligt så länge det varade.

Opinionsmätningar i alla ära, men går de verkligen att lita på? Jag tror inte det, för den som blir uppringd och tillfrågad, säger antagligen inte sitt hjärtas mening. Men kanske ändå till viss del, eftersom SD och V går framåt. Två udda partier som tydligen talar folkets språk och säger vad många vill höra. Att det de partierna lovar knappast är genomförbart, verkar inte ha någon betydelse.
De båda stora partierna däremot möts med allt större skepsis av invånarna. Inte alls förvånande, de båda partierna tävlar mot varandra med ungefär samma budskap. Dessutom lyssnar de inte på hur invånarna vill att vårt land ska vara, de vill bestämma hur invånarna ska leva.
Lyssnar man på vad de unga har att säga, är den politiska styrningen av allting som gör dem förbannade. De vill ha större frihet att själva kunna styra sina liv. De unga har fortfarande kvar drömmarna om framtiden, de som hunnit upp en bit i åren har fått sina drömmar krossade.
De politiska partierna står inför en stor utmaning, att inte bara förändra sitt tankesätt, utan också att bli mer lyhörda. Det missnöje som växt sig allt starkare senaste åren är ingen storm i ett vattenglas, snarare en förvarning om någonting som kan liknas vid ett vulkanutbrott. Det jäser och pyser var man än hör folk prata på gatan eller i affärerna.
Sedan den gamla seglivade industriepoken gick i graven har vårt samhälle förändrats alldeles för många gånger. Hela tiden till det sämre, vad nu det kan bero på. Kanske för att det politiska styrelsesättet inte genomgått samma förändring, många äldre politiker lever fortfarande kvar i industriepokens segdragna beslutshantering och tankesätt.
Problemet med vårt politiska styrelsesätt är att det är väldigt många som ska vara med om att besluten ska tas i demokratisk ordning. Däremot har ansvaret för besluten spridits ut så att ingen huvudansvarig längre finns. Kanske måste invånarna börja ta till kollektiv bestraffning, att vid felaktiga beslut som drabbar invånarna, ska alla avgå.
Vansinniga beslut fungerar som droppen som urholkar stenen. Det kanske inte låter så oroväckande i politikers öron, men det visar sig när partierna vittrar sönder. Två utmärkta exempel är C och KD, där de gamla trogna väljarna fått nog av "nytänkandet". Vart alla dessa kommer att lägga sina röster vid valet är oklart, men åtminstone i nuläget är de båda partiernas riksdagsplatser i fara.
Om man får tro alla människors uttalanden, lutar det åt att det här valet kommer att handla mer om missnöje med vad våra makthavande politiker kan göra, än vad de lovar att göra. Man får en känsla av att nu är det upp till bevis, annars... Vad det handlar om är ju att det mesta av det som en gång byggts upp har raserats. Vad politikerna erbjuder är som att laga en bil med Plastic Padding och ståltråd och anse den som ny igen.
Nåja, vad som än händer framöver, kommer inte jag att skriva om det. Jag är helt enkelt trött på att klaga på politikers oduglighet och dumhet. Det finns roligare saker att göra, det är det som kommer att stå i främsta rummet framöver. Jag får väl säga som regeringen antagligen kommer att säga efter valet, det var roligt så länge det varade.

tisdag 28 januari 2014

Ta aldrig livet för någonting självklart, se det istället som en lott utan några vinstgarantier.

För ett tag sedan hörde jag en flyktigt bekant säga: Om jag fick leva om mitt liv, skulle jag ta vara på varje dag. Efter att ha levt i sjuttiofem år hade han kommit underfund med att det liv han levt, på sätt och vis kändes bortkastat. Det var så mycket han drömt om att göra som ung, men istället hade han hela sitt vuxna liv, gått till ett själsdödande monotont arbete vecka ut och vecka in.
Varför hade han ställt sig själv frågan många gånger, men inte orkat göra någonting åt det. Han hade kommit fram till att han under arbetsåren försörjt inte bara sig själv och sin familj, utan också en massa personer som skulle göra livet lättare för honom. Som pensionär tvingas han att fortsätta med samma sak, men nu med betydligt mindre kvar att leva av.
Med tid att tänka igenom saker och ting i lugn och ro, hade minnen av det fadern sagt börjat gnaga i huvudet. Pappan hade sagt att många politiker lever i en drömvärld. Det i sin tur har fört med sig att de berättar sagor för invånarna. Alltid med lyckliga slut, men verkligheten har visat sig se helt annorlunda ut. De verkliga sagoberättarna utgick från verkligheten för att berätta sina sagor. Kejsarens nya kläder beskriver hur människor kan manipuleras, och att det de betalat för blir mindre och mindre. Det är ju så vårt samhälle ser ut i dag.
Märkligt nog har inte landets invånare sett de politiska budskapen som sagor, de har trott på dem. Men ju längre tid en människa har att se tillbaka på sitt liv, desto tydligare står det klart att det inte alls blivit som politikerna sagt. Inte heller har livet blivit de själva drömt om att få leva. Därför måste man se ett liv som en lott i Livets lotteri, det är få förunnat att vinna på den lott vi tilldelas, de flesta får en nitlott.
Men vinnarna då, om man ser till pengarna? Man kan ju fråga sig hur alla de människor som samlar på sig mer pengar än de kommer att behöva under en livstid, upplever sina liv. Känner de en ständig oro att pengarna ska minska eller att någonting händer i världen som gör deras pengar värdelösa? Inte alls omöjligt. Därför kan man ställa sig själv frågan, om de distingerade herrarna och damerna i skräddarsydda kläder och handgjorda skor, verkligen lever lyckliga. Eftersom de flesta av dem passerat femtio (en del med råge), kan man fundera över om de insett, att de inte har så många år kvar att leva. De kommer knappast att dö lyckligare och arvingarna kommer troligtvis att slåss om de tillgångar som skrapats ihop.
Att dyrka pengar istället för livet måste ses som en form av sjukdom, eftersom karriärmänniskor är beredda att offra både familj, vänner och hälsa för pengar. Om dessa personer ges en möjlighet i livets slutskede att tänka efter vad de fått ut av livet, vad kommer de då att ångra? Antagligen att deras liv blivit alldeles för kort, att livet rusat förbi i jakten på att samla på sig pengar. Man ska nämligen inte ta livet för någonting självklart, utan vara rädd om det korta liv som står till buds.
Det är ytterst sällan jag hör någon äldre person vara avundsjuk på dessa människor, däremot är många förbannade över, att de medverkat till att de blivit rika. Det är dessa äldre som känner sig grundlurade av de politiska företrädarna som blir tungan på vågen vid valet i höst. De vet av erfarenhet att oavsett vem eller vilka som kommer att få makten, kommer det att rulla på som tidigare.
Hörde en politiker säga att folk har förändrats, det blir allt svårare att ge folk vad de vill ha. Snarare är det väl så att allt fler inte vill ha det politikerna anser att invånare behöver. Om det betyder att svenska folket blivit klokare, eller att de politiska förslagen och besluten blivit dummare, är upp till var och en att bedöma. Det kan ju vara så enkelt att svenska folket numera har fått helt andra värderingar, som inte överensstämmer med de politiska.
Moderaterna har verkligen lyckats dra på sig folkets vrede, de visste precis hur de skulle få fason på landet, men har misslyckats kapitalt med att se till folkets bästa. Det är ingenting att skryta över att ha skapat ett människofientligt samhälle, men svinhugg går igen brukade man ju säga förr i tiden. Och det är väl vad Moderaterna kan vänta sig vid valet i höst, ett parti som ser till statens och de rikas bästa, kan inte vänta sig annat.
Ett sjukt samhälle skapar sjuka människor, det begriper var och en, men inte Moderaterna. De stackars småpartierna som stöttat den förda politiken får naturligtvis också en släng av sleven. Valet i höst skulle handla om ekonomi och vem som kunde skapa flest nya jobb, nu verkar det bli hur människor behandlas i vårt land. Det finns många gamla, sjuka och arbetslösa i vårt land, de är faktiskt en maktfaktor ingen politiker brytt sig om.
Vi måste helt enkelt få ett varmare och mänskligare samhälle, annars kommer hela vårt samhälle att vittra sönder. Någonting våra politiker borde tänka på är att aldrig ta livet som någonting självklart, det är en dyrbar gåva som måste vårdas ömt under den korta tid som står till buds.

måndag 27 januari 2014

Vårt lands regering har blåst upp såpbubblor som kan spricka när som helst.

Det händer titt som tätt att jag grubblar över vad det är för samhälle vi tvingas leva i. Lyssnar man på vad folk säger helt öppet, är jag inte ensam om det. Tyvärr når inte alla skällsord fram till de politiska makthavarna. Men även om de skulle göra det, är det bara några gnällspikar som inte är någonting att bry sig om. Eftersom det inte förekommer massdemonstrationer tror de makthavande att allt är frid och fröjd. Visst medges det att skolan, vården och omsorgen har problem, men det beror på att invånarna ställer alldeles för höga krav på det de betalar för genom sina skatter enligt en del politiker. Utspelen från våra ministrar börjar bli en tävling i dum, dummare, dummast.
Jag ser hela vårt politiska etablissemang som det gamla kortspelet Lökliga familjen. För att få makten måste det paras ihop en "släkt", som sedan (vilket händer i många fall) bråkar med varandra. För det mesta är det pengar det bråkas om inom familjer, så även inom politiken. Ja, snarare bråkas det om makten att styra vart skattepengarna ska användas till. Det måste ge se ut som att det är makthavarna som står för fiolerna, trots att de i själva verket öser ut skattebetalarnas pengar.
För att hålla kvar trovärdigheten med jobblinjen, har det gjorts de mest horribla omföringar i hopp om att det inte skulle uppmärksammas. Alla som är i behov av trygghetsförsäkringarna har märkt, men den moderna människan har fullt upp med att tänka på sig själv. Att alla de som åtnjuter jobbskatteavdraget genom fiffiga lösningar själva får betala, är knappast någonting vår regering vill ska hamna i rampljuset.
På något underligt sätt påminner det politiska spelet om de såpor som visas på teve. Börjar det grävas i hur smutsig politiken är, överträffar verkligheten de påhittade manuskripten. Från att ha varit företrädare för sina väljare, styrs numera våra politiker av lobbyister, som företräder de som vill tjäna ännu mer pengar.
Invånarna har blivit ett medel för att driva staten, kommunerna och landstingen, ingen bryr sig om hur människorna mår. Ökningen av antalet sjukskrivna talar sitt tydliga språk, ändå är det bara början på effekterna av försämringarna för de sjuka och arbetslösa. Det går inte att tvinga människor att bli friska eller få ett arbete, det måste ske den naturliga vägen. Tid att tillfriskna och en arbetsmarknad som är i behov av personal. Den politiker som inte begriper det, ska inte heller ha ett förtroendeuppdrag i invånarnas tjänst.
Motvilligt beundrar jag ändå de så kallade folkvalda, som genom sina uppdrag åtagit sig att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt. När det gäller ekonomi är alldeles för många av våra folkvalda ute på helt okänd mark. Många av dem har till och med svårt att hantera sin privata ekonomi, vilket gör det hela ännu mer komplicerat. De tvingas förlita sig till partiledningen expertis.
Ingen kan förutsäga framtiden, men om man tänker sig att det uppstår en global ekonomisk kris, vad kommer att hända med vårt land? Ingen trodde bostadsbubblan skulle kunna spricka i Amerika, men det gjorde den. Alltså kan teoretiskt sett samma sak hända i vårt land. Priserna på bostäder och hyresrätter har än så länge med tillgång och efterfrågan att göra eftersom det är ont om bostäder, och det har varit en lönsam affär för staten.
För att gå utanför vårt lands gränser, varför inte titta på hur fastigheter i exempelvis Spanien tappat i värde. Ingen lönsam investering precis för de som köpte för runt sex år sedan, eftersom priserna sjunkit med trettio procent och på en del ställen till och med mera. Enbart en bostadskrasch skulle innebära en tragedi för många fastighetsägare i vårt land, men också att staten tvingas till enorma besparingsåtgärder. Vårt lands skuldsatta befolkning fungerar med andra ord som en krutdurk regeringen sitter på. Det behövs bara en tändande gnista för att de ska flyga i luften
Vem vet, kanske redan före valet kommer någon och viftar med en röd flagga och ropar: Tänt var det här! Ska jag ge mig på ett tips, blir det någon från Riksbanken. Från det hållet har det varnats ett bra tag nu. För hur det än är, ska regeringens skryt om sin egen förträfflighet och om landets stabila ekonomi, mest ses som uppblåsta såpbubblor.

fredag 24 januari 2014

Gör man ett folk förbannad kan vad som helst hända.

Ekonomi är svårt att förstå sig på, av den anledningen är det lätt för en regering att dupera ett folk. Som det här med reformer exempelvis. Få har fattat att det är de lågavlönade, arbetslösa och sjuka som finansierat den så kallade jobblinjen. Egentligen har inte jobbskatteavdraget någonting med jobblinjen att göra, det har inte skapat många nya jobb. Däremot har det skapat ett bidragsberoende, som till och med sossarna insett inte kan tas bort i första taget. Alldeles för många har blivit beroende av jobbskattebidraget.
Moderaterna förvarar sig med att ha gått från plus till minus i statsfinanserna inte är någonting att bry sig om. Kanske inte just nu, men visst kommer vi att sakna de statliga företagen som sålts ut längre fram. De gav ju i alla fall staten en vinst varje år, nu är pengarna från försäljningen borta så visst kan man undra vart de pengarna ska tas framöver. Att göra sig av med en långsiktig inkomst, är ju som att låta flytvästarna vara kvar på land för att det inte ska bli för tungt i båten.
Nåja, utöver att ha grundlurat svenska folket, har Borg varit duktig på att använda kreativ bokföring, men också kallblodigt tagit pengar från invånarna. Många har drabbats och naturligtvis kommer det att straffa sig framöver. Försämrar man det uppbyggda trygghetssystemet, rubbar man dessutom grunden vårt land står på.
Men jag kan förstå Moderaternas kaxighet när de kom till makten, nu skulle svenska folket få lära sig att alla måste arbeta för att kunna leva. Bidragen skulle bort och det fanns ingen så sjuk att de inte skulle klara av någon form av arbete. Utgår man från sitt eget yrke som i värsta fall kan ge valkar i baken, kan man förstå tankegången.
Allt hade säkert gått någorlunda bra, om inte kriserna i andra länder börjat påverka även vårt land. Insikten att politiker inte kan skapa jobb kom antagligen som en överraskning. Investeringar som gjordes av de stora exportföretagen fick till resultat att allt färre behövdes för att producera. Och det förmodar jag kommer att fortsätta, för personal är dyr i förhållande till maskiner.
Nu är det inte industrins allt mindre behov av arbetskraft som oroar, det är vad som händer när pengarna tar slut i Amerika. Nu kommer väl knappast detta mäktiga land att slå vantarna i bordet, men oavsett vad som händer kommer det att påverka övriga världen. Det är inga småpengar som måste lånas upp för att hålla det stora landet flytande.
Nu börjar det dessutom dyka upp ett annat problem som inga ekonomer och statschefer inte tycks ha tänkt på. Vem kunde tro bara för något år sedan att folk skulle börja dra öronen åt sig och blir försiktiga med sina pengar. Göran Persson hade en poäng i det han sa, att den som sätter sig i skuld inte är fri. I vårt land är det många som sitter i skuldfällan. De lever på marginalen och tvingas därför gå till jobbet även om de blir sjuka. Det är naturligtvis ohållbart i längden och en stor del av ökningen av sjukskrivningar är antagligen en följd av detta.
Samhällets kostnader för de försämrade trygghetsförsäkringarna kommer att bli en dyr affär. Man brukar säga att snålheten bedrar visheten, men bakom regeringens handlande låg en kall beräkning att tvinga folk i arbete. Att det kom i helt fel tid, har de nog själva insett. Men ett erkännande kommer vi aldrig att få.
Nåja, att våra politiker redan börjat valrörelsen märks tydligt. Regeringen har många saker att försöka försvara och måste därför gå på motoffensiv. Det kommer inte att bli någon snäll valrörelse, antagligen kommer det istället att bli den smutsigaste i vårt lands historia. Många politiker kommer att slåss för sina riksdagsplatser och då är det lätt att gå över gränsen för vad som är politiskt korrekt. 
Men det är vad politik går ut på i dag, vad det handlar om är makten. Vad invånarna tycker och tänker ägnar de inte en tanke. Men lyssnar de inte på folket så ... Gör man ett folk förbannad kan vad som helst hända.

fredag 3 januari 2014

När skolan styrs av dummerjönsar, blir resultatet det vi ser i dag.

Politik är sannerligen inte lätt, och svårare har det blivit med åren. Ideologier kolliderar med verkligheten, vilket fått till följd att dagens politiker, irrar runt på okänd mark. Den politiska kartan stämmer inte alls och nya vägskäl dyker upp titt som tätt. Det gäller att välja rätt väg, annars bär det iväg åt helsike.
I höst är det dags för val och de två stora partierna, hade räknat med att den som kunde lova flest nya jobb skulle ta hem spelet, Ja, och vem som är bäst på ekonomi, förstås. Det där med vilket som är arbetarnas parti har kommit helt i bakgrunden. Medelklassen, åtminstone inkomstmässigt är mer intressant. Av den anledningen läggs allt krut på storstadsområdena, det är där de flesta medelklassväljarna finns.
Sossarna var tidigt ur startgroparna och lovade skapa minst hundratusen jobb. För tidigt och för optimistiskt visade det sig, det är fortfarande stiltje ute i världen och i svensk ekonomi. Därför blev de säkert glada, när det istället blev skolan som hamnade i fokus. För de båda stora partierna är det tyvärr som att hoppa ur askan i elden, det är nämligen en brännbar fråga.
Anledningen till det är att ingen politiker tycks ha insett, att felet med skolan ligger hos dem själva. Det är den politiska styrningen som orsakat skolans kris, ingenting annat. En del vill skylla det mesta på Göran Persson, som puttade över ansvaret på kommunerna, men det håller inte. Det grundläggande problemet med skolan, fanns långt före det.
Skolan är till för att ge eleverna en grund att stå på, det vill säga lära dem läsa och skriva. Problem för vissa människor att lära sig det, har funnits i alla år. Förr i tiden ansågs dessa personer vara ordblinda, men de hade kompenserats av vår skapare, genom att vara otroligt skickliga med sina händer. Många av dessa hamnade i yrken där de utförde de mest fantastiska saker, därför sågs det inte som ett handikapp. Synen på människan som unika individer har sannerligen förändrats.
Eftersom arvsanlag är någonting man inte rår på i första taget, har antalet ordblinda blivit fler och fler med åren. Möjligheten att de skulle kunna läras upp praktiskt istället för teoretiskt gick motsatt väg. Att det blev så får både fackföreningsrörelsen och politikerna ta på sig skulden för.
När lärarna påpekade problemet många unga hade, inrättades specialklasser för dessa ungdomar.
I ett högt stående land som vårt, var det genant för våra politiker att det fanns ett sådant genetiskt betingat problem. Och att de dessutom var så många!
Vårt land var helt enkelt inte förberedd på att det måste finnas speciallärare utöver de vanliga. Dessutom fördyrade det kostnaderna för skolan och de pengar som fanns tillgängliga hade omfördelats, så att de inte fanns pengar att ta någonstans.
Eftersom statistiken för den höga ungdomsarbetslösheten inte kunde fyllas på med jämna mellanrum, förlängdes tiden i skolan. Gymnasieutbildningar fick praktiska linjer, där de med läs- och skrivsvårigheter skull kunna förvaras. Att det även måste ingå teori komplicerade det hela, därför har i dag många unga bedrövliga avgångsbetyg. Kanske hade det varit bättre om de slussats in på lärlingsjobb, men det var ju inte fint nog.
Nu har någon klok människa kommit fram till att skolan inte alls är till för barnens bästa, utan för samhällets. Att de politiska riktlinjerna för skolan varit att skapa lojala samhällsmedborgare som ska förse välfärdsstaten med de medel som behövs. Av den anledningen tillsattes yrkesvägledare, som skulle styra ungdomarna i rätt riktning. Eftersom kvarnarna mal långsamt i vårt land, var endera direktiven fel eftersom arbetsmarknaden förändrades, eller så var det yrkesvägledarna som tipsade ungdomarna efter eget förstånd. Inte så konstigt med andra ord, att många tvingades in på yrkesval som var alldeles åt helsike.
Det enda som återstår för våra politiska makthavare är tydligen att börja om från början. Det vill säga låta rektorer och lärare sköta om hur undervisningen ska läggas upp. Det råkar ju vara så att alla inte har samma förutsättningar att kunna tillgodogöra sig de kunskaper som lärs ut. Det är lättare när någon förklarar hur saker och ting hör ihop, för den som inte har problem med hörseln förstås.
Men eftersom den tekniska utvecklingen skett snabbare än många människors förstånd (tyvärr även hos de i maktställning), datoriserades skolorna. Som det visat sig, både på gott och ont. Jag minns hur det var när datorerna gjorde sitt intåg i vår vardag på åttiotalet. Många politiker vägrade att lära sig fanstyget, som någon politiker sa vid den tiden. Nåja, nu förutsätts det att alla har, eller kan hantera en dator, till och med människor i nittioårsåldern.
Men datoriseringen är antagligen anledningen till, att det sparats in på kvalificerade lärare och att eleverna själva numera får hämta information från Internet. Hur den som inte är läs- och skrivkunnig ska kunna klara det, är det upp till våra politiker att förklara. Det har visat sig att gör det själv metoden inte fungerar, nu återstår bara att lärarna får göra vad de utbildats till och lära barnen istället för att vara mentorer, som de nu kallas.
Överhuvudtaget förekommer det så många vansinnigheter numera, att vårt land troligtvis snart får rykte om sig, att vara dårarnas paradis. För en dum gäller det ju att få någon ännu dummare att se upp till honom och det är väl så vårt politiskt skapade styrelsesätt fungerar. Det gäller sorgligt nog både regering, riksdag, kommuner och landsting. I skuggan av de dumma som styr vårt samhälle, finns en massa människor som ser upp till dem. Men visst finns det de som gör det enbart för lönen de får, för dummare än så är de inte.

onsdag 1 januari 2014

Det gäller att ta ett helvete i taget.

Ett nytt år har börjat och för en del känns det säkert, som att det inte kan bli sämre än det gamla. Varför de känner så, finns det flera orsaker till. Bland annat att många har svårt att förstå, hur vårt land kunnat bli som det blivit. Det borde ha blivit helt annorlunda, eftersom vår regeringen gång på gång talat om, hur skickligt de skött landets ekonomi. På grund av det är vi ett rikt land.
Men alltför många saker har talat emot, det saknas pengar till det mesta invånarna betalar skatt för att få. I och för sig märkligt, eftersom de som tidigare haft tillräckligt för att leva, fått det lite bättre. Det har gjort att omfördelningen av skattepengarna, orsakat att de redan fattiga inte bara blivit fler, utan också fattigare.
Många begrep inte vad det var fråga om när regeringen sa att alla skulle få det bättre, men först måste det rensas upp i vårt trygghetssystem. Ja, de ansågs nämligen fungera som bidrag. Varför, var det säkert många som frågade sig, det var ju inte statens bord, så att säga. Dessutom måste det ses som diktaturfasoner, att skrämma till lydnad. Det handlade ju om försäkringar som invånarna betalade för att ha om olyckan var framme.
Det fanns till och med de som sa att någon jävla ordning borde det väl ändå vara i vårt land. Men nej då, någon annan ordning behövs inte i vårt land, än att störst bestämmer och därmed basta. Vad invånarna behövde var ett jobb, inte bidrag, så var det beslutat.
Genom att försämra det som invånarna betalade pengar för att försäkra sig emot, det vill säga sjukdom och arbetslöshet var helt onödigt. Jobb skulle det finnas åt alla, både sjuka och arbetslösa. Antagligen kom den idén från någon gammal ideologi som var gångbar för runt hundra år sedan, men alla sätt är bra utom de tråkiga. Men tråkigt blev det för alla som oförskyllt råkat bli långtidssjuka eller arbetslösa.
När det inte gick att skaka fram nya jobb, ändrades förklaringen till varför ändringarna gjorts i trygghetssystemen. Försämringarna hade gjorts för att alla skulle få en chans att komma ut i arbete. Inte för att staten, kommunerna och landstingen skulle få mera pengar att röra sig med, utan av rent humanitära skäl. Genom socialt umgänge på arbetsplatserna skulle de arbetslösa, cancersjuka, de som gått in i väggen, eller jobbat på sig förslitningsskador bli mycket friskare. Det är inte bra när arbetslösa och sjuka sitter hemma och glor på teve eller videofilmer. Ja, så var jobblinjen tänkt att fungera i teorin, men i praktiken fungerade det inte alls.
Vad var det som gick snett egentligen? Jo, ingen hade tagit med i beräkningarna att de långtidssjuka skulle bli ännu sjukare. En tröst i eländet var att många av de svårt sjuka många försvann ur statistiken. Att ett stort antal av dessa efter en utförsäkring hamnade som bidragstagare hos socialen, visade ju inte att beslutet varit fel. Inte heller att många av de drabbade råkade bli utblottade och i en del fall självmordsbelägna. Sådana saker kunde bara ses som någonting beklagligt och oförutsett, men så är det ju här i livet.
Precis som de sjuka, sysselsätts de arbetslösa numera med att söka jobb för brinnande livet, eller snarare för att få pengar att leva för. Varför ingen delat upp de arbetssökande i grupperna chans till jobb och totalt utan chans är svårt att säga. Det skulle ju minska arbetsbördan vid AF. För tänker man efter lite, visst är det minst sagt idiotiskt att den som kan en sak, tvingas söka på jobb de inte kan eller har utbildning för. Att företagen själva numera rekryterar den personal de behöver, har tydligen ingen tänkt på. AF är inte första stället de anlitar. Och tänk allt extrajobb företagen tvingats till!
Nåja, det vansinniga beslutet är ju grunden för att de arbetssökande ska kunna få pengar att leva för. Visserligen måste man se understödet som betalas ut som ett bidrag, men det är ju jobbskatteavdraget också på sätt och vis. Det har gjort det hela komplicerat för regeringen, de hade inte räknat med att hamna i den sitsen. Att de dessutom glömt bort att ta reda på hur många ungdomar som inte fått lära sig läsa och skriva i skolan, måste ha kommit som en chock. Nåja, för alla de som inte klarar av att picka på Arbetsförmedlingens datorer och söka jobb, finns ju socialkontoren ute i landet. Ett högt stående land har fortfarande den livlinan kvar för de sämst ställda.  
Shit happens, var det säkert någon ansvarig i regeringen som tänkte. Sjukdomar gick tydligen inte att bota med utförsäkringar och tvångssökande av jobb. Att dessutom många inte klarar av att läsa och skriva, var ju inte någonting regeringen kunde lastas för, skolan hade ju varit ett stort problem under många år. Trodde de! Plötsligt var krisen inom skolan det som debatterades, inte jobben. Vändningen slog omkull en väl planerad strategi inför valet, det var bara att börja om på ny kula. Men skolministern hade ju kommit med förslag hela tiden, så kanske ...
Det började bli för många problem att försöka lösa. Visserligen var skolan kommunernas problem, men allt fler började tjata om att staten måste ta över. Samma sak med landstingen, som trots skattehöjningar inte fungerar. De ytterst ansvariga inom regeringen kanske har ägnat Olof Palme en tanke ibland, ha sa ju, att det gällde att ta ett helvete i taget.
Mitt i alltihop har svenska folket tappat förtroendet för regeringen och visar öppet sitt missnöje. Otack är världens lön, tänkte säkert de tidigare hyllade parhästarna. Kanske hade styrkan suttit i håret eller snarare sagt den lilla hästrumpan på finansministern i alla fall ...
Visst går det att spekulera om orsaken till att de båda inte längre är populära, men svaret är kanske ganska enkelt. Det kan ju råka vara så, att det finns en gräns för vad människan tål, när den är passerad vet man inte vad som händer. Jo, det gör man faktiskt, det märks inte minst i de länder där folket fått nog. Så våldsamma är vi inte i vårt land, men det finns många sätt att visa sitt missnöje med de politiska makthavarna.
 Vad jag kan förstå är det orsaken till inte minst Moderaternas kräftgång. Men efter alla  ogenomtänkta och förödande misstag, har hela regeringen fått folket emot sig. I valet mellan att veta vad de har och vad de kan få, tänker sig folk för mer än en gång. Att en majoritet av folket tydligen inte vill ha, det samhälle vi nu har, kan man utläsa av opinionsundersökningarna.
För personer som fått sola sig i glansen bland gräddan av Europas galjonsfigurer och andra länders potentater, kan det inte vara trevligt att här hemma hamna vid skampålen. Det har inte hjälpt att tala om hur de kunnat skrapa ihop en massa pengar till statens kassakista, det är sättet som pengarna kommit dit som är plumpen i protokollet.
Någon god fortsättning kan jag inte önska regeringens medlemmar, däremot alla andra som jobbar för att vårt land inte bara ska bli bättre, utan också människovänligare.