söndag 31 juli 2016

Livet är vad som händer dig medan du planerar vad du ska göra.

Under de senaste åren har många framtidsdrömmar krossats genom politiska beslut och en hårdare attityd mot de som drabbas av långvarig sjukdom. De riktigt gamla pensionärerna med usla pensioner får skylla sig själva, eftersom de klamrar sig kvar vid livet. Men visst gör dagens åldringsvård sitt bästa, för att gamlingarna inte ska bli så långlivade.

Det är först när vårt så kallade välfärdssamhällets avigsidor drabbar våra politiker, som det kommer att hända någonting. Med det menar jag att ekonomiska skäl gör att politiska företrädare inte kan särbehandlas vid nedskärningar, eftersom de är en kostnad som inte kan försvaras. De välutbildade som behövs inom verksamheterna måste prioriteras vad gäller löner och arbetsförhållanden, politiker behövs inte för att verksamheterna ska fungera..

Just nu kivas det om beslut att få ordning på torpet, men vad som än läggs fram sågas av de politiska motståndarna som anser sig veta bättre. Men så är det ju inte, alla är stora i orden men liten på jorden. Det har klagats mycket från inte minst Moderaterna om de bidragsformer som finns, men var själva pådrivande till det mest orättvisa bidraget någonsin i vårt land, jobbskatteavdraget. Ett bidrag till människor med ett arbete och en inkomst, hur tänkte egentligen den borgerliga regeringen?

Till och med Borg har erkänt sig varit alldeles för naiv när det gällde finansiera och skapa nya jobb. Men en massa skumraskfigurer har kunnat sko sig på de idiotiska försöken att få folk i arbete. Det hade varit betydligt billigare för invånarna om de arbetslösa fått syssla med en hobby i lugn och ro, istället för att jagas av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Antagligen hade folk varit friskare också.

Många beslut har fattats som visar på okunskap om livet utanför maktens korridorer. Den okunskapen har skapat det minst sagt kaotiska samhälle vi fått. En regerings uppgift är inte att styra invånarna i en viss riktning eller pressa dem för hårt, den ska i möjligaste mån följa folkviljan. Tyvärr når aldrig invånarnas önskningar de beslutsfattande, det är lobbyisternas påtryckningar som styr det mesta.

Att politiker, politiskt tillsatta jobb och vårt lands enorma byråkrati nu ifrågasätts är därför inte svårt att förstå. Neddragningar av det invånarna betalar skatt för att få utfört har varit det stora misstaget som väckt frågan om så många heltidspolitiker verkligen behövs. Politiker, byråkrater och administratörer upplevs som en ekonomisk börda för invånarna och kostnaden växer för varje år.

Av någon underlig anledning har politiker blivit en del av etablissemanget, det vill säga de som kan leva ett behagligt liv utan penning- eller pensionsbekymmer. De rika och högavlönade har sett till att det finns pengar när de blir äldre, men det är invånarna som betalar politikernas pensioner. En gräddfil för de som satsat på politiken utan att folket kunnat säga sitt strider mot det vi sägs vara, en demokrati där folkviljan ska styra besluten.

Politik har från idealister som brunnit för att förändra samhället, övergått till att bli en grupp av människor som lever i en värld av inbördes beundran. En duktig debattör och retoriker väcker beundran både bland partikamrater och politiska motståndare. Politik har blivit samma sak som stå upp komik och alla medel börjar bli tillåtna för att få folks uppmärksamhet.

Men vad det egentligen handlar om är en mycket stor grupp människor, som helt saknar verklighetsförankring. Som det här med att många gamla har usla pensioner, vilket politiker ställer sig frågande till. Inte ens vår socialförsäkringsminister har insett allvaret. Efter de larmrapporter som presenterats senaste året, ställs antagligen följande fråga när ministrar och riksdagsledamöterna minglar mellan voteringarna: Känner du någon som har så dålig pension som det sägs?

Eftersom de inte känner till någon, kommer de till slutsatsen att det måste vara en väldigt liten grupp. När rapporterna visat att det rör sig om flera hundra tusen, har de svårt att ta det till sig. Det kan ju inte stämma eftersom inte någon inom familjen eller vänkretsen drabbats av usel pension eller sjukdom som fått privatekonomin raserats. Det finns därför ingen förståelse för att många tvingas uppsöka soppkök för att inte svälta ihjäl. Ändå är det vad som händer just nu i det land som anses vara ett högt stående.

Vad det handlar om tycks vara en form av förnekelse av den kärva verkligheten, vad alla försämringar handlar om är bara illvilliga rykten. Visserligen hade hela det politiska etablissemanget fel i kritiken mot SD:s propaganda, vårt land kunde inte ta emot hundratusentals flyktingar med öppna armar.  

Men nu är de här och alla måste hjälpas åt att skapa en framtid för alla dessa människor. Det är bara rasister som talar om vilka uppoffringar invånarna kommer att tvingas till och vilka följder det kommer att få till och med på kort sikt. Men någonting de förbisett är hur det kommer att påverka det politiskt skapade samhället.

Ingenting varar för evigt brukar man säga och visst är det så. Våra heltidspolitiker har säkert svårt att tänka sig hur det skulle bli om den tryggheten, både den sociala och ekonomiska skulle tas ifrån dem. Hur passar en avdankad politiker in i det nya högteknologiska samhället? Frågan är befogad eftersom vi redan kan se slutet på det skyddade liv många politiker levt sedan de tagits upp i "familjen" och tilldelats förtroendeuppdrag.

De som kommer att leva vidare står inför förändringar som inte kan förutses. För många börjar redan nu livets lotteri, den som tror sig ha sitt på det torra kommer säkert att råka ut för obehagliga överraskningar. För visst är det som Betty Talmadge en gång skrev: Livet är vad som händer dig medan du planerar vad du ska göra.

söndag 24 juli 2016

Ingen är så dum att han inte då och då gör sig dummare.

Så kom äntligen värmen och man har fått någonting annat att klaga över. För klagar gör faktiskt svenska folket numera. I många fall finns anledning till det, det samhälle vi fått finns det mycket att klaga på, det är definitivt inte ett samhälle skapat för invånarnas bästa. 

Men missnöjet har fått många att visa att de fått nog, vilket verkar ha tagit de så kallade folkvalda på sängen. Det som hänt och nu händer är att de börjar resonera som så, att passar inte galoscherna är det bara att kliva ur dem. Det är vad sjuksköterskor, barnmorskor, lärare, ambulanspersonal, poliser, socionomer med flera gjort, det vill säga sagt upp sig i protest mot både löner och arbetsförhållanden.

För de politiska makthavarna hjälper det inte att vädja till de som står i begrepp att hoppa av om att vara solidariska. Nu råkar det vara så att de varit solidariska med sina arbetskamrater, men upptäckt att det inte alls förbättrat varken arbetsförhållanden eller löner. Det har däremot gett de politiskt utsedda företrädarna en respit från den oundvikliga kollaps, som kommer att bli resultatet av inkompetens och ett politiskt skapat system som inte passar in i vår moderna värld.

Inte förvånande hör och läser man politiska uttalande där svenska värderingar vävs in. Det är svårt att bli klok på vems eller vilkas värderingar det pratas om, men de överensstämmer inte med en majoritet av invånarnas. Tillkomsten av den borgerliga alliansen skapade ett vi och de, ett försök att få invånarna välja sida. Under alliansens år vid makten blev SD ett alternativ för många, eftersom båda blocken ansågs vara lika goda kålsupare. Nu krigas det hej vilt om en plats i den politiska sandlådan och ett privilegierat liv., Skillnaden mellan att vara rasist eller inte har suddats ut av Moderaterna..

Men larmrapporter om hur dåligt vårt samhälle numera fungerar duggar tätt. Det är därför dags att fråga sig varför vi betalar så höga skatter i vårt land och att de ändå inte räcker till. Skatter som egentligen är en betalning för de tjänster som stat, kommuner och landsting ska utföra. Med försämringar inom de offentliga verksamheterna och hot om skattehöjningar betyder det att vi måste betala mera för sekunda "varor". Men vem är villig att göra det?

Men vad beror det på att "varorna" blivit sämre? En alldeles för stor del av skatterna går till saker som de definitivt inte är avsedda för, vilket är anledningen till de kriser som utspelas inför öppen ridå inom inte minst sjukvården och skolan. Det har medvetet gjorts försämringar och neddragningar av kostnadsskäl för att ge utrymme åt fler politiska företrädare och administratörer. Alla dessa får sina löner och kommande pensioner från skattepengar, vilket gör det hela ohållbart. 

Vårt land har blivit alldeles för byråkratiskt och anledningen till det kan härledas till i demokratisk ordning fattade beslut. Olof Palme på sin tid ansåg att ingenting ställt till med så mycket elände, som i demokratisk ordning fattade beslut. Någon förklaring till uttalandet har jag aldrig läst eller hört, men den politiska beslutsprocessen är ett styrkebesked och har ingenting med demokrati att göra.

Genom den form av beslutsprocess som används, hänvisas till ett kollektivt ansvar. Fler partier har blivit inblandade i detta kollektiva ansvar, vilket SD får skulden för. När inget parti eller block kan uppnå egen majoritet, måste det till gränsöverskridande överenskommelser och kohandel. I efterhand vill partierna inte kännas vid dessa överenskommelser när de visar sig vara felaktiga, Genom detta förfaringssätt kan ingen ställas ansvarig, alla skyller på varandra.

Det är säkert en av anledningarna till det politikerförakt som många politiker säger sig känna av. I själva verket är det inte ett förakt utan en djup misstro mot vad politiker kan uträtta i en allt mer komplicerad värld. Inte minst hur politiska misstag skapat en uppdelning av invånarna i närande och tärande. Om inte alla invånare har samma värde och behandlas lika, är det lika bra att våra politiker slutar kalla vårt land för en demokrati.

Under åren har makthavande politiker omfördelat tillgängliga skattepengar för att få det hela att fungera. Pengar har tagits där de funnits och lagts där de fattats. Den möjligheten finns inte längre, vilket var anledningen till den borgerliga regeringens desperata utförsäljning av statliga företag och konfiskering av trygghetsförsäkringarnas pengar. Det satte inte bara kommande regeringar i en ohållbar sits, det var även början till slutet för det politiska maktsystemet.

De privatiseringar som gjorts kan inte ses som annat, än ett försök att skjuta över ansvaret på bemanningsföretag med mera. Man får en känsla av att de politiska misslyckandena att förvalta invånarnas skattepengar börjar bli besvärande, politisk styrning utan uppföljning leder till kaos. Just nu uppfattas politiker som blinda som ska leda blinda över en starkt trafikerad gata.

Det talas mycket om hur kriserna ska lösas, men väldigt lite om orsaken till de uppkomna kriserna. Vad är det som orsakat att läkare tvingas lägga ner så mycket tid på administrativa uppgifter att deras uppgift blir lidande? Samma problem finns inom skolan där lärare inte bara är underbetalda, utan också påtvingade administrativa uppgifter som inte har med deras egentliga arbetsuppgift att göra.

Det papperslösa samhället det talades om en gång, gäller snart bara det papper som sparas in när papperstidningarna tappar läsare och upplagorna minskar. Inom de offentliga verksamheterna däremot har det skett en fördubbling av pappersanvändning.

En anledning till att allt färre läser tidningar beror säkert på att allt fler lämnar skolan med bristfälliga kunskaper eller svårigheter att läsa och skriva. Under åren tycks det ha undgått våra makthavande politiker, eller så har de inte förstått allvaret i denna tragedi. Har talat med många ungdomar som med uppgiven röst talat om hur de måste fylla i blanketter och formulär i en aldrig sinande ström. De tvingas ta hjälp av anhörig om de har någon, annars måste de inför en handläggare tala om att de inte förstår vad som står på de papper de ska fylla i.

Många dyslektiker reagerar på kuvert med deras namn på som om de är pestsmittade. Många av dem öppnar inte ens kuverten, de vill inte känna sig dumma genom att inte begripa innehållet. Men de är inte ensamma, den byråkratsvenska som används har till och med våra politiker svårt att förstå. Ju krångligare desto svårare att ifrågasätta det som står i utskicken från myndigheterna.

Kan det vara så att politiska makthavare inte heller förstår den byråkratsvenska som används av anställda tjänstemän? Mycket pekar på att det verkligen är så. Drar man alla politiker över en kam – som de själva gör vid många uttalanden – finns inte kunskaper att förstå krångliga beslutsunderlag. Det skulle antagligen behövas någon som i klartext kan informera beslutsfattarna om innebörden i det de ska besluta om.

Den ståndpunkten är inte tagen ur luften, det finns de som kommit underfund med att många inte är så kloka som de själva tror. Man kan också vända på det som Stanislaw Jerzy Lec  gjorde en gång. Han skrev nämligen: Ingen är så dum att han inte då och då gör sig dummare. Tyvärr gäller det alldeles för många av våra så kallade folkvalda.

söndag 17 juli 2016

Som man sår får man skörda.

Inte alls överraskande hettade det till i Turkiet. Någonting gick snett för militärkuppen, det borde gått som smort men det gjorde det inte. Efter det räfs och rättarting som nu kommer att utspelas kommer läget knappast att bli stabilt, nu kommer öga för öga och tand för tand att gälla. EU har fått ett nytt problem på halsen, eller snarare en krutdurk.

Vad som utspelas har naturligtvis en politisk bakgrund, allt är politik som någon sagt. Men politik handlar om makt och medlen för att nå dit har blivit smutsigare med åren. Att invånarna manipuleras av de politiska makthavarna är de flesta medvetna om. Så har alltid gjorts och hör till spelets regler.

Men under åren har reglerna ändrats i mycket stor omfattning, vilket många varit omedvetna om eller helt enkelt haft nog med sina egna privata problem. Först nu har många insett att det hela håller på att gå över styr. Korruption var någonting som det bedyrades från politiskt håll inte existerade i vårt land, Men korruption har många ansikten, det handlar inte alltid om pengar.

Vänskapskorruptionen inom Riksrevisionsverket som nu plockats fram i rampljuset finns inom alla offentliga verksamheter. Sjöfartsverket har hamnat under lupp genom helikopteraffären som luktar mutor lång väg. Riksrevisionsverket har visat sig hålla vissa personer om ryggen, hur många är det ingen som vet. Tydligen uppmuntrar den svenska modellen till att ett stort antal människor när de hamnar i maktställning, får storhetsvansinne och tror de kan göra vad som helst utan att få stå till svars.

Allt har gått på lösa boliner och kontrollen har varit obefintlig, vilket gjort vårt land till en kolloss på lerfötter. Men krisen inom papperstidningarna har fått många journalister att börja gräva i det regeringar borde gjort för länge sedan. Vi har säkert bara sett toppen av ett isberg när det gäller hur korrupt vårt land blivit utan att de politiska företrädarna förstått det.

De har inte förstått att när partimedlemmar belönas för sin lojalitet, räknas det som vänskapskorruption. När det nu visat sig att det förekommer i för landet viktiga verksamheter kan man förstå att det pågått i många år och ansetts vara helt okej, som Löfven säger titt som tätt. Det är dags att sluta med moralpredikningar och städa upp framför egen dörr.
  
Politiska företrädarna är inga välutbildade specialister inom olika områden, de är som folk är mest. Det visar sig med all tydlighet när skandalerna rullas upp på löpande band. De borgerliga politikerna anklagade invånarna att utnyttja bidrag och med förtäckta ordalag anklagades sjuka för att vara simulanter och arbetslösa för arbetsskygga, det myntades ordet tärande för dessa människor. Nu har människor med politiska uppdrag visat sig vara de största bovarna när det gäller att sko sig på invånarnas bekostnad.

När det nu visar sig att de tärande i själva verket finns inom det politiska etablissemanget och landets enorma byråkrati, ska det bli intressant att följa vad regeringen kommer att göra. Precis som många påtalat har inte vårt land blivit mer demokratiskt genom att fler engagerat sig inom politiken, utan tvärtom. Det politiska arbetet ska vara ett förtroendeuppdrag under en viss tid, inte ett "yrke" att leva gott på livet ut.

I en föränderlig värld är det styrelsesätt vi har en chanstagning, går det så går det. Men går det åt helsike har de politiska makthavarna inget ansvar, de anser sig bara vara tillsatta som en form av kontrollanter för sina väljare. Det är de anställda tjänstemännen som utarbetar de förslag som läggs fram för beslut. Just den mentaliteten har orsakat de kriser vi nu kan se inom sjukvården, skolan, men även andra områden som är till för invånarna och som det betalas skatt för att få utfört.

Kriserna beror på att skattepengarna använts till annat än vad de är avsedda för. Det har blivit alldeles för många som skall företräda invånarna, vilket negativt påverkat de offentliga serviceverksamheterna. De politiska makthavarna har helt enkelt inte insett konsekvenserna av de beslut som fattats, men nu kan de med egna ögon se sönderfallet av de viktiga samhällsfunktionerna. Det är inte de gamla, sjuka och arbetslösa som är tärande, det är det politiskt uppbyggda byråkratiska systemet.

Politiker måste skapa illusioner om en ljusare framtid, ett folk utan framtidstro övergår snabbt i samhället faller sönder och samman. Ingenting har gjorts åt klagomålen inom sjukvården och skolan som funnits i många år, nu klagar inte sjuksköterskor, barnmorskor, ambulanspersonal och lärare längre, utan säger istället upp sig. Med allt mindre personal, vad ska makthavande politiker kunna uträtta?

De oroshärdar som nu finns i vårt land beror på att allt fler inte har någon framtidstro. När människor tvingas leva ur hand i mun, gror också hatet mot de politiska makthavarna. När den här processen rullat igång, är det mycket svårt att stoppa den. Politiker talar om vårt välfärdssamhälle, men välfärd är knappast vad många invånare lever i, snarare har alldeles för många blivit fattigare. När nu även en kommande pension för många ser ut att inte alls bli som utlovats, blir det de politiska makthavarna som får bära hundhuvudet.

Vårt samhälle har blivit någonting tidigare politiska makthavare inte ens kunnat drömma om. De hade knappast räknat med att lönsamhetskrav skulle innebära att det en dag skulle finnas för lite personal inom de offentliga verksamheterna. De som av kostnadsskäl ansetts övertaliga, hyrs nu in från bemanningsföretag till svindlande kostnader. På sätt och vis känns det som de ansvariga politiska företrädarna driver någonting som liknar Ebberöds Bank.

Ekonomi är svårt i dagens läge till och med för välutbildade ekonomer. Regeringar har under åren talat om vikten av ekonomisk tillväxt, men inte kunnat förklara varför den inte kommit invånarna tillgodo. Det skulle vara genant att säga att den ökade tillväxten i ekonomin äts upp av ökade kostnader som var svåra att förklara. Ingen ekonomisk expert eller medlemmar i regeringar under åren, anade att det ekonomiska tillväxttänkandet skulle urarta i att en mycket stor del av befolkning skulle skuldsätta sig upp över öronen. Men för att hålla tillväxten uppe uppmuntrades invånarna till konsumtion och tok har gjort som tok sa.

Politik har blivit allt mer komplicerat, det räcker inte längre med löften om en bättre framtid, nu är det upp till bevis som gäller. Det hela har komplicerats ytterligare genom alla de som sökt skydd mot våld i det egna hemlandet och invandrare som trott på den politiska reklamen, att vårt land bestod av guld och gröna skogar. Ingen tycks ha räknat med den byråkrati som ytterst styr vårt land.

Det verkar som om inte ens våra politiker insett hur krånglig den svenska modellen är. Stefan Löfven försöker på alla vis tala om hur fantastiskt vårt land är, men får hela tiden bakläxa av verkligheten. Han talar om att den svenska modellen ska utvecklas, men behöver vårt land bli krångligare? På något sätt börjar Löfven låta som en väckelsepredikant istället för statsminister, det är både tröttande och irriterande.

Socialdemokratin har definitivt inte lösningarna på landets problem, det bevisar inte minst de många år som partiet haft regeringsmakten. Vi har ett samhälle som i grunden är uppbyggt av socialdemokratin, men det hela verkar ha byggts utan att skapa en stabil grund. Socialdemokratin har överlevt genom en egenhändigt skapad myt, ingen tror längre att partiet har den kvalificerade kompetens som krävs.

Minns en rolig grej från fyrtiotalet som löd: Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt. I princip är det vad politiker ägnat sig åt sedan dess, de försöker ständigt sälja in sina löften som kan liknas vid konserverad gröt.  Förr i tiden kallade man det för lurendrejeri, vilket är ett träffande ord, för lurade har svenska folket blivit under åren.

Jag har full förståelse för att det politiska etablissemanget nu känner sig avklädda in på bara kroppen. Våra politiker hade inte ens kunnat drömma om att krisen inom papperstidningarna skulle leda till en aggressivare journalistik. Men det är som sa förr: Som man sår får man skörda.

söndag 10 juli 2016

Även om all har samma åsikt, kan alla ha fel.

Nästan varje dag träffar jag personer som är upprörda, ja, till och med heligt förbannade över att det talas mycket om miljön, men inte om de människor som har det svårt i vårt land. På något underligt sätt känns det som om miljön används för att mörka det verkliga framtidsproblemet, invånarnas pensioner. Redan nu varnas för att framtida pensionärer kommer att få mindre att leva av än dagens, det kommer att bli gott om fattigpensionärer.

Det politiska etablissemanget har sett till att ha sitt på det torra, men nu ska det i alla fall bli kärvare för avgående generaldirektörer med flera. Många generaldirektörer har visat sig vara både odugliga och ohederliga, men feta pensioner har de fått i alla fall. Ingen verkar ha koll på hur mycket pengar som rinner genom fingrarna inom de statliga verken.

Många höjde därför förvånade på ögonbrynen när regeringen nu satt ner foten. Jordbruksverket har levt över sina tillgångar och måste spara, det är inte enda statliga verket som kommer att sättas under press och förhoppningsvis läggas ner. Landets invånare tvingas varje år föda en massa avdankade politiker, landshövningar och direktörer, men inget politiskt parti har gjort någonting åt det.

Naturligtvis är det känsligt för makthavande politiker att dra fram hur det skapats en skyddad verkstad för heltidspolitiker. När dessutom den ena skandalen efter den andra nu grävs fram av journalister, börjar det bli minst sagt pinsamt. Det är ju miljöfrågorna folk ska upplysas om och boven i dramat är koldioxiden.

Den senaste tiden har jag läst flera artiklar där bekämpandet av koldioxiden ifrågasätts. Lite försynt påpekades i en artikel att det finns träd och växter som behöver koldioxid för att överleva, att vi egentligen inte har en aning om hur viktig den är för vår planets överlevnad. Det borde få exempelvis Naturskyddsföreningen att reagera, eftersom lövskogar och många växtarter kan gå en osäker framtid till mötes.

Faktum är att vetenskapen knappast har någonting på fötterna när det gäller de klimatmål som ställs upp. Något bevis för att bekämpandet av koldioxiden inte kan ställa till det för vårt stackars jordklot finns inte. Man kan likna det vid sökande av liv i yttre rymden, teoretiskt är det möjligt men trots alla försök har det aldrig gått att bevisa.

Datorsimuleringar anses vara bevis på att världen kommer att drabbas av naturkatastrofer, men eftersom teori och praktik är två vitt skilda saker, krävs också att miljön samarbetar. Eftersom vår värld återhämtat sig från många tidigare naturkatastrofer utan mänsklig hjälp, kan det vara så att alla försök att rädda vår miljö istället skapar katastrofer. Moder Natur har blivit minst sagt nyckfull sedan människan genom olika åtgärder på sikt ska rädda vår miljö.

Miljöfanatiker av alla de slag hade en dröm, att vår värld skulle bli bättre för människorna att leva i. Från att till en början ses som kufar, ändrades det hela när smarta människor såg att det fanns pengar att tjäna på miljötänkandet. Skickliga lobbyister satte igång en offensiv som fick regeringar att lyssna. Ja, egentligen öppnades ögonen på regeringar om möjligheter att bättra på ländernas ekonomier.

Och visst har miljötänkandet utnyttjats av regeringar till att fylla statskassorna genom både miljöskatter och avgifter. Man kan fråga sig vad dessa pengar går till, om man bortser från den administration som blivit följden. Alla regeringar pratar om miljön, det finns inget enklare sätt att beskatta invånarna.   

Men även om nu regeringar världen över talar om hur viktig miljön är, är det inte mycket de kan göra annat än att påverka utsläppen genom ekonomiska pålagor. Det gäller alltså att vara finurlig och hitta på ännu fler skatter och avgifter för att det ska bli för dyrt med kärnkraft och koleldade kraftverk. Samma sak kommer även att gälla fordon som drivs med bensin och diesel, men det är otroligt kortsiktigt tänkt. Vad vet vi hur världen ser ut inom bara ett par år?

När miljörörelserna började kampen mot koldioxiden fick man höra att jordens oljetillgångar inte skulle räcka så värst många år. Man började tala om alternativa bränslen och etanol ansågs vara det bränsle det skulle satsas på. Vad som gjort att etanolen nu är på väg ut och satsningen ska ske på elfordon blir ingen klok på. Men satsningen på etanol innebar skövling av stora skogsområden som fick ge plats åt snabbväxande skog som nu antagligen får växa igen till snårskogar.

All el ska vara förnybar sägs det, men räcker verkligen vatten- och vindkraft till i det allt mer högteknologiska samhälle som är på väg att växa fram? Jag har svårt att se vindsnurror som förnybar elproducent, livslängden är tveksam och det går knappast att sätta upp en ny vindsnurra på samma betongfundament. Överhuvudtaget, hur kan de ses som förnybara? Ingen tycks forska i hur vindsnurrorna påverkar människor, djur och växtlighet, eller är det inte intressant?

Om intresset för att rädda vår miljö verkligen var viktig för människorna, skulle MP varit största parti i vårt land. Att de inte blivit det beror naturligtvis på att alla partier säger sig värna om vår miljö och vara feministiska, det gäller att vara garderad. Nu har Moderaterna klampat in på SD:s område, miljön kommer antagligen inte att bli så viktig framöver. Det beror naturligtvis på att det finns saker som verkligen är oroande och som måste hanteras i nutid. Många människor i vårt land lever under så svåra förhållanden att de inte kan eller orkar tänka framåt, men det är knappast intressant för Moderaterna.

Ett samhälle där allt fler inte har någonting att se fram emot, skapar en osäkerhet som ingen kan förutsäga vad följden blir. Oroligheter rapporteras nästan dagligen, kontrollsamhället har spelat ut sin roll. Misstron mot de politiska beslut som fattas har gjort att folk tänker själva.

Vädret är det stora samtalsämnet i semestertider, den svenska sommaren blir kortare och kyligare för varje år, trots den påstådda globala uppvärmningen. Tänk om alla så kallade experter har fel om hur vår miljö ska räddas? Eller om alla våra politiker har fel när det gäller hur folk vill ha det?

Bertrand Russel skrev en gång: Även om all har samma åsikt, kan alla ha fel. Det är de avvikande åsikterna som nu skapar oro bland våra politiker, att många börjat tänka själva och skaffat sig helt andra åsikter än de politiska makthavarna gör reklam för. Försök har gjorts att tysta medier som drar fram sådant som inte invånarna ska informeras om även i vårt land. Vad som händer när mattan lyfts där allt sopats under, kan vi inte ens gissa oss till. 

måndag 4 juli 2016

Trots relativt få vettiga ord i vårt språk, sägs det mycket dumheter.

Att önskedrömmar blir uppfyllda, är bland det värsta som kan hända en människa. När det händer uppstår ett antiklimax, en tomhetskänsla. För många är mål som sätts upp drivkraften att orka jobba och ta de smällar som tyvärr hör till att leva ett liv.

Kanske är det meningen att inte våra drömmar ska förverkligas, det är ju så poltik tycks fungera. Skulle mot alla odds de makthavande politikerna lyckas skapa det perfekta välfärdssamhället, skulle det inte längre finnas något att locka väljarna med.

När ett samhälle istället för att utvecklas till det bättre bär iväg åt rakt motsatt håll, händer någonting som aldrig tagits med i beräkningarna. Det blir inte en maktkamp mellan de politiska  partierna, utan en kamp mellan alla politiker oavsett partifärg, som tvingas kämpa för sin överlevnad. Finns det inte pengar till det folk betalat in skatter för att få, finns det inte heller pengar till politiska företrädare.

De orättvisor som finns har skapats genom politiska beslut, det är inte invånarna som försatt landet i det läge som på sikt är ohållbart. Politiska beslut har skapat den kris vården och skolan befinner sig i, vilket bevisar att vårt politiskt skapade samhällssystem hotar det som en gång byggdes upp med hjälp av världens högsta skattetryck. Det i sin tur bevisar att skatter inte är lösningen, det blir bara fler som avlönas med skattepengar.

Misstron mot vad politiker och det politiska etablissemanget kan göra för invånarna har växt de senaste åren. Kanske började det redan när det politiska etablissemanget gjorde gemensam sak mot SD. Det gjorde en stor del av invånarna rent ut sagt förbannade.

Alla har rätt att uttrycka sin åsikt, om den inte är politiskt korrekt har ingen som helst betydelse enligt de demokratiska regler vi har. Utan de uttalanden de etablerade partierna då gjorde att alla som sympatiserade med SD var rasister, hade partiet knappast kommit in i riksdagen och blivit så stort som det nu är.

Men SD:s framgång har visat att våra politiker underskattat invånarnas värderingar om hur vårt samhälle bör fungera. För min del ser jag det som nu sker inom MP och ett KD som fortsätter krympa, som början på en förändring av den politiska styrningen av vårt land. Kriserna avlöser varandra inom de offentliga verksamheterna, de makthavande har helt enkelt tappat greppet om det som händer.

Ja, egentligen har de inte tappat greppet, de har överhuvudtaget inte kommit sig för med att försöka få grepp om det komplicerade samhälle som växt fram. Det saknas läkare, sjuksköterskor, lärare, poliser och en armé som ska skydda landet. Bristande underhåll hotar landets infrastruktur genom att vägar och järnvägar förfaller. Att det blivit så är ett politiskt misslyckande utan like och kan inte bortförklaras. Problemen kan inte lösas genom fler i  arbete och att skatterna höjs, det är mycket mer komplicerat än så.

Nu visar det sig att våra stora hyllade företag betalar lite eller ingenting alls i skatt. Istället för att bli upprörd över företagens sätt att undvika skatter, borde vår finansminister bli det över att de sämst ställda beskattas alldeles för hårt. Visst är det fruktansvärt att sjuka och pensionärer betalar högre skatt än många storföretag, men att ge bidrag till de med ett arbete måste ses som en lika stor skandal.

Huvuddelen av de som inte kan arbeta av skilda anledningar, har inte själva valt den situation de hamnat i. Ingen människa kan rå för om de blir sjuka eller gamla, det var därför trygghetsförsäkringarna kom till en gång i tiden. Det märkligaste är ändå att människor kan utförsäkras av en myndighet i folkets tjänst och att detta sker med stöd av politiska beslut.

Nya skatter kommer inte att lösa någonting av de problem som finns. Vad som däremot kan hjälpa till ekonomiskt är att antalet människor med förtroendeuppdrag och politiskt skapade jobb som avlönas med skattepengar reduceras till ett minimum. Att hänvisa till att utan alla dessa politiskt aktiva skulle vi inte fungera som en demokrati är rent nonsens. Det är nuvarande politiska styrelsesätt som är ett hot mot både ekonomin och vår demokrati.

Den demokratiska processen tar inte bara tid att komma fram till ett beslut, när det är dags för beslut visar det sig att förutsättningarna ändrats. Många beslut har därför fattats med utgångspunkt från någonting som inte längre gäller, vilket fört vårt land till den punkt vi är i dag. Vad dagens beslut kommer att få för konsekvenser blir vi inte medvetna om förrän det är försent.

Under Almedalsveckan har vi lärt oss att alla partiledare kommer att veta exakt hur vårt lands alla problem ska lösas. Men när de väl får makten att göra vad de lovat, gnälls det istället över att pengarna saknas. Vad vi äldre lärt oss är att det aldrig kommer att kunna betalas in tillräckligt med skatter, de äts nämligen upp av de ständigt ökande kostnaderna för vår enorma byråkrati.

Politiker är inga handlingsmänniskor, de är pratkvarnar. Osökt  får det mig att tänka på den gamle satirikern Robert Storm Pedersen (Storm P) som en gång skrev: Det är lustigt att det med de relativt få ord som finns i språket, går att säga så många dumheter.