tisdag 31 december 2013

Så lätt det är att bli vald att leda ett folk, men betydligt svårare att få folket med sig.

Vår statsminister har fått lära sig det som historien berättar för oss, att det är lättare att bli vald till att leda ett folk, än att få folket med sig. För att det ska lyckas fordras fingertoppskänsla, empati för de som har det svårt och att vara ödmjuk inför sin uppgift. De egenskaperna har vår statsminister saknat, därför kan han glömma drömmen om att bli landsfader.  
Moderaternas ideologi har visat sig vara förödande för många, inte minst de som drabbats av sjukdom eller blivit arbetslösa. När någonting av dessa saker drabbat familjemedlemmar, vänner och bekanta, sprids det ut bland arbetskamrater som i sin tur för det vidare. Det har gjort att ett stort antal människor insett, att det kan drabba även dem.
Inom politiken gäller det att inte göra några misstag som retar upp invånarna, men det har Moderaternas företrädare lyckats med. Ministrar som kan göra skumraskaffärer, eller som i Kristenssons fall, komma med kommentarer där förståndet måste ifrågasättas, är ingen vidare reklam för partiet. Lägger man dessutom till vår Utrikesminister, är fiaskot fullbordat.
Moderaterna har skrutit om att de är det enda partiet som kan hantera vårt lands ekonomi, men det är ytterst tveksamt. Att trolla med pengarna har de varit duktiga på, men det har de varit tvungna till, för att finansiera jobbskatteavdraget. När det trolleriet med pengar har avslöjats, vad har vår regering att skryta över? Egentligen.
Vad som hänt är egentligen upp som en sol, ner som en pannkaka. Den förda ekonomiska politiken var hållbar under några år, nu kostar den invånarna både lidande och pengar. Det blev inga nya jobb, men det var inte heller väntat. Det går nämligen inte att genom politiska beslut skapa jobb, bara skapa förutsättningar för företag.
Men en sak har i alla fall Moderaterna lyckats med och det är att SD får allt fler sympatisörer. Men det är klart, är man styv i korken men har tummen mitt i handen, kan det bli så. Det gamla uttrycket att betalar man med jordnötter får man apor vet jag inte om stämmer precis. Ja, det är väl knappast jordnötter regeringens medlemmar betalas med, men resultatet tycks ha blivit detsamma.
Det ska bli spännande att se vad som händer fram till nästa val. Kanske kommer regeringen att dela ut jordnötter istället för valfläsk. Skulle inte förvåna, men det får vi se efter att korkarna flugit i luften för att fira det nya året.
Gott Nytt År!

fredag 20 december 2013

Jobbskatteavdraget har visat sig vara rena lurendrejeriet.

Det drar ihop sig mot Jul och tiden räcker som vanligt inte till. Egentligen skulle jag inte gjort mig tid att skriva i dag, men jag råkade se Borg på teve som hastigast under veckan . Han är en hal människa som hela tiden glider undan. Men verkligheten tycks ha hunnit ifatt honom, nu finns ingen plats för reformer, skatteintäkterna måste öka och kostnader måste ses över.
 Men den ekonomiska politik Borg varit med om att genomföra, visar hur enkelt det är att trolla med siffror. Det han hållit på med är ingenting annat än vad som kallas kreativ bokföring, men det ska inte en regering hålla på med. Brasklappen han lämnade att ekonomin kan bli turbulent för en del länder under nästa år, får väl ses som en helgardering.
Som man måste se det, blev vårt radarpar kvar en mandatperiod för länge. Kanske hade de då sluppit vara med om hur jobbskatteavdraget kläddes av. När nu ekonomiska experter suttit och räknat, visar det sig att svenska folket betalat in mer än vad som betalats ut. De pengar som blev över har väl bekostat det svällande regeringskansliet. Det gäller att vara om sig och kring sig för att driva en egen fantasifull politik.
Nåja, äntligen är den stora bluffen med jobbskatteavdraget avslöjad. Att löntagarna själva fått betala jobbskatteavdraget, är helt i stil med hur de politiska makthavarna ser till att finansiera så kallade reformer. Sossarna använde taktiken att betala in en hundring extra och få en tjuga tillbaka i bidrag. Men det som Borg & Co gjort, är ändå i magstarkaste laget.
Massvis med människor har trott att pengarna trollats fram på helt annat sätt, de känner sig naturligtvis i dag grundlurade. Det här svindleriet har ju faktiskt lagts fram som att det är regeringen som stått för fiolerna och det ska alla som fått åtnjuta jobbskatteavdraget vara tacksamma för. Det kanske de har varit ända fram till nu, men efter avslöjandet får säkert regeringen det hett om öronen.
Kanske är det så att vi svenskar är alldeles för naiva, annars skulle inte en sådan här bluff kunna genomföras. Men naturligtvis börjar det funderas lite till mans, vad mer som regeringen lurat dem att tro på. Ser man till alla försämringar i vårt samhälle, är vi verkligen ett rikt land?
När misstron mor regeringen växer, borde det gynna oppositionen, men så verkar det inte bli. Istället är det SD som växer och de har ju ingen politik alls enligt de etablerade partierna. Men det är kanske just det som SD lockar väljare med, de kör med raka rör utan att försöka vara politiskt korrekt.
Det går inte att vifta bort SD som för att bli av med en envis fluga, det måste till att de andra partierna verkligen gör någonting. Om inte kommer SD att växa ytterligare, för det de för fram berör tydligen en stor del av befolkningen. Det gör inte löften om flera jobb, bevarandet av utrotningshotade rovdjur eller att rädda vår skraltiga miljö, eftersom det bara är försvinnande liten del av befolkningen, som verkar ha ett stort inflytande.
Vad som däremot intresserar en mycket stor del av befolkningen, är hur staten ser på pensionärer, långtidssjuka och långtidsarbetslösa och hur de ska kunna leva ett drägligt liv. Kan inte staten fördela de gemensamma medlen så att även de sämst ställa får ta del av vårt lands rikedomar, kan vi förvänta oss att missnöje förändrar det politiska landskapet. Det skulle inte skada att det görs en rejäl gallring inom vår byråkrati, i vissa fall krävs det kalhuggning. Men det är kanske det Borg ska börja titta närmare på, för skattehöjningar är impopulära i vårt land, åtminstone bland den äldre befolkningen, som beskattas in på bara skinnet.
Med det önskar jag alla en God Jul och ett Gott Nytt år. 

tisdag 17 december 2013

Betalar man med jordnötter får man apor.

När industrijobben började försvinna trodde politiker på fullt allvar, att någonting nytt automatiskt skulle ta över. Kroppsarbete i alla ära, men med hjälp av den tekniska utvecklingen, skulle nya och mer avancerade jobb skapas. Men det viktigaste glömdes bort, att människorna måste utbildas för att kunna hantera de nya avancerade teknikerna.
Därför har det blivit som det är. De jobb som ersatt industrijobben som försvunnit, hittar man inom restauranger, pizzerior och små kaféer mm, men vad blev av de "finare" jobben, som skulle bli den moderna människans arbetsplatser? Jobben som måste utföras med kroppsarbete finns kvar, de kommer vi aldrig ifrån och tur är väl det, för hur skulle annars vårt land fungera.
I väntan på de fina jobben talas det nu om att satsa på turism. Idéerna finns men det behövs människor med både initiativkraft och pengar, för att kunna förverkliga framtidsdrömmar. Det hänger alltså på att privata näringsidkare är villiga att satsa pengar och hårt arbete. De nya jobben som kan skapas genom turism, är bara lågavlönade servicejobb.
Många kloka huvuden har slagits ihop för att kunna lösa den stora frågan hur fler ska kunna komma i arbete, ingen har ens lagt ner tid på hur vi ska bete oss om industrierna ska fortsätta att minska sin arbetskraft. Nödlösningen har varit att låta företag växa fram, genom att få arbetslösa att starta egna företag.
Det finns massvis med jobb i hemmen som jäktade människor inte orkar eller hinner med att göra, den marknaden hade varit stängd tidigare. Mycket tack vare att Sossarna motarbetade idén, det var ju rena pigjobben det var fråga om. Och visst är det så, men nu är de förklädda till småföretag. I många fall utnyttjas de anställda på precis samma sätt, som en gång i tiden, de vill säga genom att utföra skitjobben, de rika inte ville befatta sig med.
Jag kan förstå om många politiker börjat om undra om det verkligen kan vara framtiden för vårt land.
 För att få det hela att fungera krävs att någonting produceras och kan säljas till andra än i vårt land. Det är exporten som hållit vårt land flytande, utan den står vi oss slätt. Det är naturligtvis även vår regering medveten om, men försökt mörka hur allvarligt det är.
Efter att under lång tid bara pratat jobb, har nu skolan hamnat i fokus. Vårt land måste ha välutbildade för att kunna konkurrera. I bästa fall kan det bristfälligt rättas till inom en tioårsperiod, men de förlorade åren kommer att stå landet dyrt.
För att visa vad undervisning av hög klass betyder, har politiker börjat använda ord som många inte förstår innebörden av. Knappast politikern heller. Som det här med att alla måste leverera. Inte fasiken har det någonting med transporter att göra, utan att få någonting gjort. Själva har de sett det som att ha föregått med gott exempel genom att massvis med saker gjorts, som inte skulle ha gjorts. Saker som borde ha gjorts, har varit alldeles för tidskrävande och komplicerade. I många fall hade det varit bättre att de blivit sittande och rullat tummarna.
Det jag försöker beskriva är hur våra politiker fungerar i vår moderna och för många av dem, obegripliga värld. Den höga arbetslösheten har gjort att alla partier försökt övertrumfa varandra, med hur många nya jobb de kan skapa. Tja, det är lätt att säga, men svårare att kunna skapa jobben. Men så efter en rapport om de svenska elevernas bedrövliga studieresultat, tävlar nu alla partier om hur de ska förbättra undervisningen. Men det är minst sagt knepigt med kommunerna som ansvarig, därför höjs röster att staten ska ta över skolundervisningen igen. Men hur blir det då med alla som jobbar inom kommunernas Kunskapskontor? Eftersom det är ett kommunalt påhitt, som gjort rektorer och lärare till administratörer men inte förbättrat skolundervisningen, får kommunerna tydligen skylla sig själva.
De flesta är säkert medvetna om att många kommer att gå i pension de närmaste åren. Därför är det inte förvånande att arbetslösheten har sjunkit lite, för en orsak till det, är naturligtvis pensionsavgångar. Nya hållbara heltidsjobb lyser fortfarande med sin frånvaro, det är tillsvidare anställningar som gäller. Och det kan man förstå, det finns en överkapacitet ute i världen, orsaken till det är arbetslösheten i de forna industriländerna.
De senaste tio åren har verkligen de rika blivit rikare, det har inte gynnat övrig befolkning. Men den som tänker lite framåt, inser att om inte pengarna fördelas på flera, kommer den i sammanhanget lilla grupp som sitter på pengarna, att hamna i en knepig sits. Börje Ekholm, vd för Investor, uttryckte sig för att försvara högre styrelsearvoden "Betalar du med jordnötter, får du apor." Jösses, om han har rätt, är det ju inte så konstigt att vår värld ser ut som den gör. Nåja, genom sig själv känner man andra.
Tänk om de ständiga ökningarna av styrelsearvoden  istället skulle betalas in till en pott att fördela till de sämst ställda. Det skulle betyda att de kan konsumera det de behöver, vilket skulle det gynna inte minst tillväxten i ekonominalla. Men för de som sitter i styrelserummen och tydligen betalas med jordnötter, kanske det är svårt att fatta. 

lördag 14 december 2013

Rädslan för nederlag markerar svaghet.

Under andra världskriget fanns affischer uppsatta på vilka det stod: En Svensk tiger. Och svenska folket fortsatte att hålla tyst även efter kriget, de opponerade sig inte ens när de politiska makthavarna, beslutade om de mest idiotiska saker och kallade dem reformer. Dessa personer är gamla i dag, men nu börjar de höja rösten. Tydligen inte högt nog för att politikerna ska lyssna på dem och det är dumt, för gamlingarna är på krigsstigen. 
Efter att ha lyssnat på många av dem, flög det för mig att ta upp någonting som inte får diskuteras i vårt land, nämligen invandrings- och flyktingpolitiken. Om det nu finns någon sådan förstås, allting verkar fungera på lösa boliner. Enklaste sättet att slippa ta tag i den känsliga frågan, har varit att kalla alla motståndare till invandring för rasister, och det har fungerat under alla år.
Inom politiken är det fritt fram att svartmåla motståndare med alla medel, den egna politiken är alltid vit som snö. Vad politikerna inte tänker på är att de beskyllningar som kastas fram, också är en beskyllning mot motståndarnas sympatisörer. Våra politiker glömmer bort att vi har åsiktsfrihet i landet, att var och en är en fritt tänkande individ.
Det smågnabb som funnits tidigare mellan de gamla partierna har varit tämligen harmlöst, men i uppstickaren SD:s fall, har tonen hårdnat betydligt. Öppet anklagas SD:s sympatisörer av de övriga partierna för att vara rasister och främlingsfientliga. Inte undra på att det finns ett politikerförakt, som drabbar alla politiker. 
Det beror på att politiker inte lyssnar på annat, än vad som programmerats in i deras huvuden. Jag tycker om att lyssna på vad som sägs, och behöver inte tjuvlyssna för att höra de åsikter som folk har. För det mesta är det så högljudda diskussioner, att det inte går att undvika det som sägs. Jag kallar det här för gatans parlament och där man kan höra vartåt vindarna blåser. Det är betydligt tillförlitligare, än alla opinionsmätningar.
I vår lilla stad är det SD:s framgång som ivrigt diskuteras. Tydligen har det inte gått obemärkt förbi för de gamla partiernas företrädare, de har blivit försiktigare med att ge spydiga kommentarer om SD:s fortsatta ökning. Och visst är det känsligt, eftersom många av de politiskt aktiva i vår lilla stad, fått sina politiska uppdrag tack vare att folk röstat av gammal vana. Vad händer om de gamla trogna väljarna vänder dem ryggen?
Naturligtvis är det anmärkningsvärt, eftersom sossarna tidigare alltid har haft en trogen väljarkår i vårt område. Ja, det vill säga före Göran Perssons tid, för sedan har det gått utför. Misstron mot vad sossarna lovar och kan göra märks tydligt. Kanske beror det också på, att de politiska företrädarna tycks ha tröttnat i takt det gått utför för både partiet och vårt län. Även om en del sossar vädrar morgonluft inför valet nästa år, är det inte roligt längre. Att tvingas sitta med vid sammanträden och bara prata neddragningar, känns antagligen som att vara med och förändra vårt samhälle i fel riktning.    
De opinionsundersökningar som gjorts, visar att SD fortsätter att gå framåt. Trots skandaler och medlemmar i partiet som uppvisar ett IQ och en hjärna som kan jämföras med en hasselnöt. Men faktum är ju att de inte är ensamma om det, sådana personer finns inom alla partier. I många fall har till och med sådana personer röstats fram till höga förtroendeuppdrag av sina partikamrater.
Men att SD fortsätter att växa, är verkligen förklaringen att sympatisörerna är missnöjda med de gamla etablerade partierna?  Fler än jag grubblar antagligen på om det verkligen kan finnas så många, som kan tänka sig att missnöjesrösta på SD. Naturligtvis är det inte så, många säger rent ut att de är förbannade, för att vårt land tar emot fler flyktingar än vi kan klara av. De tycker att hjälp i första hand ska ges till alla de, som av skilda anledningar hamnat utanför vårt fantastiska välfärdssystem.
Våra makthavande politiker vill inte heller kännas vid, att det finns ett stort hjälpbehov där Frälsningsarmén och andra organisationer fått ta över ansvaret. Det är inte någon hemlighet att det finns fattigdom och elände i vårt land, men det vill inte regeringen erkänna, det är nämligen inte bra för vårt lands image. Bilden som målats upp av Sverige är ju, att vi är ett rikt land där alla har det bra.
Precis som det anses självklart att regeringen inte ska behöva försvara att människor vräks från sina bostäder och får mat och kläder av hjälporganisationer, hanteras invandringspolitiken. Ämnet tas helt enkelt inte upp till debatt. Men visst kommer regeringen att tvingas debattera både den rådande fattigdomen och invandringen, det skulle ha debatterats för länge sedan.
På något sätt liknar det att Allemansrätten ifrågasätts av markägare, det har förutsatts att folk ska kunna röra sig fritt i skog och mark. Men markägarna retar upp sig på om det verkligen är rätt, att folk tror att de i princip kan göra vad som helst på deras marker. Det är ju faktiskt samma sak som att folk kliver in på någons tomt och slår sig ner på trädgårdsmöblerna för att bulla upp medtagen fika.
På samma sätt känner sig många invaderade av de allt fler flyktingar som kommer till vårt land. Inte minst på de små orterna där alla känner alla. På de orterna är inte flyktingarna välkomna av alla, det stör deras invanda vardag. I de flesta fall är det inte fråga om rasism eller främlingshat, utan rädsla, irritation, ja, till och med avundsjuka. De arbetslösa, sjuka och gamla ser välklädda flyktingar åka i bilar, på nya cyklar och prata länge och högljutt i mobiltelefoner. Det är någonting som för många sjuka, arbetslösa och pensionärer är en lyx, de själva inte har råd med.
Eftersom allt fler invandrare och flyktingar trängs med lokalbefolkningen, går det inte att komma ifrån att det uppstår kulturkrockar. På de mindre orterna har inte människorna förberetts på de ankommande, de har ställts inför fullbordat faktum. Det är de äldre som reagerat starkast och blivit förbannade. De ser SD som det enda partiet, som kan sätta fart på de andra partierna. De är fullt medvetna om att de ger SD en vågmästarroll, men den risken är de villiga att ta, för att få till en ändring.
Det är otroligt allvarligt om en regerings misstag kan leda till någonting som inte bottnar i rasism, utan helt hållet kan tillskrivas bristande information och dessutom är en ekonomisk fråga. När vi inte har råd med en fungerande skola, vård och omsorg, eller att låta människor vara sjuka eller arbetslösa, har vi då råd att ta emot tusentals flyktingar? En enkel fråga som borde kunna få ett uppriktigt svar.
Precis som regering gjort de senaste sju åren, har invånarna börjat se krasst ekonomiskt på allt som kostar pengar. Det betyder att regeringen måste vara försiktig med att vara frikostig med invånarnas skattepengar. Beslutsfattarna måste ha mycket på fötterna för att kunna övertyga invånarna om, att vi verkligen har råd att ta emot tusentals flyktingar, utan att det påverkar samhällsviktiga funktioner och de trygghetssystem invånarna betalar för att ha.
De politiskt aktiva borde vara ute bland folk, istället för att frottera sig med likatänkande i maktens korridorer. Det skulle ge dem en helt annan bild av hur en stor del av svenska folket tycker och tänker, men också hur många som far illa i vårt välfärdssamhälle. Om inte, kommer SD att växa sig ännu större. Misstanken finns att de gamla etablerade partiernas företrädare är mer rädda för att stöta sig med vänner och kolleger, än vad svenska folket i gemen tycker och tänker om dem.  Så visst är det sant som någon sagt: Rädslan för nederlag markerar svaghet.

torsdag 12 december 2013

Förtjänar vi som inte är politiskt aktiva, att kallas för dumma svenskar?

Man brukar säga att vårt lands invånare är de minst informerade, när någonting beslutats om förändringar i vårt land. Det hela går ut på att vi inte ska bry våra hjärnor med de problem, våra politiker tagit på sig att hantera. Men det gäller bara i de fall där ett felaktigt beslut går att bortförklara, när det gällde de verkligt knepiga frågorna, som exempelvis kärnkraftsfrågan och medlemskapet i EU, var det däremot folket som skulle bestämma.
De allra flesta som röstade hade matats med information som visade alla fördelar, men ingenting sades om nackdelarna. Det var alltså de minst informerade som avgjorde båda dessa för landet så viktiga beslut. Om väljarna valt fel, fick de skylla sig själva.
Konsekvenserna av det här har fört med sig mycket obehag för invånarna. Vis av skadan röstade därför svenska folket emot ett införande av euron. De för invånarna viktiga besluten om införandet av jobbskatteavdraget samt försämringen av trygghetsförsäkringarna däremot, ansågs inte invånarna kapabla att rösta om. Förklara det den som kan.
Numera finns all information en knapptryckning bort, vilket gjort att all politisk retorik ses som rent skitsnack. Vad invånarna tidigare fått veta i viktiga frågor, kan därför ses som missledande information.
Utomlands har alla underligheter renderat svenskarna ett rykte som cirkulerat i många år, men ingen verkar ha undrat över själva grunden till ryktet. Det jag tänker på är vad som sägs i flera Europeiska länder, nämligen dumma svenskar. Men varifrån kommer detta rykte om svenskarnas dumhet?
Våra politiska makthavare har haft god tid på sig att visa, att vi svenskar inte alls är dumma. Men istället har nu ryktet fått vatten på kvarnen, i och med att våra svenska ungdomar har svårt att ta till sig kunskap. Är svenska ungdomar dummare än i andra länder, eller är det de ansvariga makthavarna som är det?
Talar man med människor i andra länder, blir svaret våra politiska makthavare. Och det är ingenting nytt, den åsikten har funnits i många år. Det fantastiska demokratiskt fulländade politiska system vi har i vårt land och som andra länder borde ha tagit till sig, förkastas av andra länder. Vad de pekar på är att Sverige, som en gång ansågs vara storebror i de Nordiska länderna, numera passerats av sina till ytan och folkmängd betydligt mindre grannländer.    
Hur kommer det sig då att vårt land halkar efter övriga länder? Det beror definitivt inte på invånarna, alltså måste det vara de politiska makthavarna. Ute i Europa hyllades vårt radarpar för att kunnat lotsa vårt land undan den värsta ekonomiska krisen. När konsekvenserna av den förda politiken börjat visa sig i hur vårt land halkat bakåt inom många områden, har ryggdunkningarna uteblivit.
Man måste därför se det som att skillnaden mellan succé och fiasko är otroligt liten. När bakslagen kommer är det lätt att glömma framgångar, fiaskot däremot är vad människor minns. Det tog tid innan den skada jobblinjen orsakat både vårt land och många invånare visade sig. Men när det nu står klart för allt fler, pekar det mot ett enormt fiasko. Regeringen har mer än väl visat att den verkligen förtjänar att kallas för dumma svenskar, men svenska folket ska inte dras över en kam. Men hur ska alla andra som bor i landet kunna förbättra vårt skamfilade rykte? Enklaste sättet är att visa att svenska folket är smartare, än de politiska makthavarna. Det är inte alls svårt.

tisdag 10 december 2013

Är det dags att titta närmare på basinkomst?

Det har kommit grus i maskineriet hos Det nya arbetarpartiet Moderaterna. Och det är klart, någon arbetarvänlig politik har ju knappast förts de senaste sju åren. Satsar man på reformer som ger bidrag till alla med ett arbete men övriga straffas, blir det helt fel. Den senaste tiden har många insett att det bara handlar om en muta, som ska få dem att svälja alla försämringar. Och försämringar är det som framträder tydligast, men det tycks inte regeringen ha sett.
Men livet är som en bergochdalbana, det går upp och ner i livet. Den riktiga djupdykningen är att bli allvarligt sjuk, då behandlas den sjuke som en hypokondriker, trots läkarutlåtande och sjukintyg. De arbetslösa har blivit en guldgruva för många företagare genom Fas3, ett idiotiskt påfund.
Moderaterna står för lag och ordning har jag hört, men under åren vid makten har den organiserade brottsligheten blommat ut för fullt. Varje dag rapporteras om gängmedlemmar som skjutits eller misshandlats. Under tiden det råder fullt krig ute på gatorna, sitter massvis med poliser vid skrivbord för att sköta administrativa uppgifter.
Vad det handlar om är naturligtvis fullständigt odugliga chefer och avsaknad av organisation. När det finns så allvarliga brister i vårt rättssystem, borde någon beordra en bekämpning av vår omfattande byråkrati istället. Det är säkert inte lättare, men de makthavande kanske slipper hamna i skottlinjen i alla fall.
Planerna på att Moderaterna ska bli ett statsbärande parti, kan nog vår statsminister glömma. Nåja, det får väl ses för vad det var, ett glädjefnatt över att ha kommit till makten för sju år sedan. Det är lätt att berusas av makten, men baksmällan kommer förr eller senare, nu verkar det vara senare.
Blåsvädret Moderaterna hamnat i är ingenting annat än friska vindar som sveper in från andra länder. Erkänt skickliga ekonomer har tittat framåt och insett att industrierna inte längre kan fungera som draglok när det gäller att anställa folk. Även om konjunkturen tar fart igen, kommer det inte att ge så många fler ett arbete.
Vårt lands stora problem är ändå inte arbetslösheten, det är att så många blivit fattigare. En stor orsak till det är att allt fler människor blir sjuka, inte minst har många drabbats av psykiska problem. Orsaken till det är inte svårt att komma fram till, ett hårt och kallt människofientligt samhälle skördar offer. Tyvärr är vårt land dåligt rustat för att ta hand om människor som hamnat i djup depression. Psykiatrin började bantas redan för tjugo år sedan, nu figurerar psykiatrin mest i skandaler. Men visst är det så, att ett sjukt samhälle gör människor sjuka
Man kan grubbla över om det som händer ligger i tiden, eller att människan helt enkelt håller på att förgöra världen. Vem kunde för bara tio år sedan ens kunna tänka sig, att runt fyrtiotre miljoner européer inte har pengar så de kan äta sig mätta. Inte heller att vi skulle hamna i den värsta krisen sen andra världskriget och att dessutom miljoner människor gått från välstånd till fattigdom. Det säger sig självt att det här inte är någonting som rättar till sig på några år, kanske får Europa svårt att återhämta sig överhuvudtaget.
Det här har blåst liv i någonting som ekonomiska experter kommit fram till, kanske måste genomföras för att rädda invånarna i de Europeiska länderna, nämligen att alla får en basinkomst. Att samla ihop alla resurser och fördela dem så att alla får en fast månadslön. Jag har alldeles för lite kunskaper om det här, men utan annan byråkrati än att staten står ansvarig, skulle det finnas tillräckligt med pengar. Dessutom skulle det utan den byråkrati vi har, vara betydligt enklare att leva.
Den egna initiativkraften skulle värderas på ett helt annat sätt, inget arbete skulle vara mindre värt än det andra. Lönerna skulle kunna pressas ner och företagen skulle få bättre konkurrenskraft. Om jag fattat det rätt, skulle alla (utom politiker och byråkrater) vinna på det, på ena eller andra sättet. Det kan definitivt inte bli sämre, än den väg vi nu är inne på, den leder bara mot stupkanten.

söndag 8 december 2013

För många småpåvar i ett land, leder till sönderfall av hela landet.

Att Europa blivit ett krisområde är ingenting som förvånar. Europeiska varor har blivit för dyra, de nya industriländerna har kunnat ta över tack vare billigare arbetskraft och därmed billigare produktion av varor. Det betyder att löneökningar ute i Europa och i vårt land, bäddat för den arbetslöshet vi delar med många länder.
Någon ljusning finns inte i sikte, lågkonjunkturen släpar sig fram som en snigel. Varje litet tecken på att konjunkturen är på väg uppåt, rapporteras snabbt via våra media. Hoppet lever att det ska bli fart på hjulen igen och vår regering vinglar mellan hopp och förtvivlan. Så här var det inte tänkt att bli när de tog över för sju år sedan.
Ute i landet sitter många politiker och vrider sina händer, det är ju så mycket de vill ändra på, men till det behövs pengar. Ute i kommunerna har de inte råd med det som tycks vara enda lösningen på arbetslösheten, att fler måste anställas inom de offentliga verksamheterna. Problemet är att de redan har alldeles för många på lönelistorna. De måste måste förlita sig till att regeringen skapar nya jobb inom det privata näringslivet, men hur ska det gå till?
Om pensionsåldern höjs, kommer inga unga in på arbetsmarknaden, vilket gör det hela till ett nollspel. Men om det skulle skapas hundratusen jobb, finns en stor arbetskraftsreserv i vårt land, men till dem räknar jag inte de sjuka. Ingen arbetsgivare är villig att anställa en sjuk människa. Frågan är bara vad vår regering ska kunna hitta på för att skapa meningsfulla jobb till alla dessa.
Industrierna tar hjälp av ny teknologi vilket medför att maskiner tar över det mesta arbetet. Det som skulle ge framtida jobb, har visat sig vara beroende av en blomstrande tillväxt i ekonomin. Några nya jobb att tala om har det inte blivit trots att staten öst ut pengar, men tanken var kanske god. Det som räddat regeringens ansikte och den ekonomiska tillväxten har varit den höga inhemska konsumtionen, som till största delen finansierats med hjälp av lån. 
Under många år har jag hört politiker säga att vårt land måste vara i framkant, men resultatet har blivit att vårt land halkat bakåt inom många områden. Inom några områden ligger vi faktiskt i framkant, men det hjälper knappast vårt land utan tvärtom.
Istället för att vänta på att ett under ska ske och hjulen börjar snurra igen, varför inte se över hur många som behövs för att vårt land ska fungera. Ta hjälp av de på "golvet" som ser vad onödiga chefer i okunskap ställer till med. Eller varför inte anställa några skickliga för detta företagsledare som rådgivare, som med fria händer skulle kunna göra underverk med den offentliga ekonomin.
De politiska målen är inte vad som är bäst för landet och dess invånare, det är makten. Jösses vad de så kallade folkvalda vill förändra det som en gång byggts upp. Men istället för att underhålla det som finns, satsas det på kosmetiska förändringar, för att det ska bättre ut än vad det är. Det är ett känt faktum att om man satsar allt på framtiden, försummar man nutiden.
Alldeles för många tvingas leva i nuet med alla problem det innebär. När de dagliga problemen är det som upptar folks tankar, hur ska de då orka tänka på framtiden? Istället för att underlätta för alla dessa människor, blir det allt svårare att orientera sig i den byråkratiska djungel vårt samhälle blivit. Det en gång omtalade papperslösa samhället var en politisk vision en gång, nu bombarderas invånarna av skrivelser och blanketter om saker som ett telefonsamtal klarat av på en minut. Att en utredning om en människa är sjuk eller inte trots ett sjukintyg kan ta månader, visar att Försäkringskassan spårat ur totalt. Enbart den pappershysteri de byråkratiska myndigheterna verkar älska, borde få miljönissar att ställa sig med plakat utanför våra myndigheter.
Tyvärr verkar allt det här bottna i den okunskap som genomsyrar det politiska etablissemanget. Den politiska styrningen verkar gå ut på att försvåra och krångla till allting, för om ingen blir klok på vad myndigheterna sysslar med, kan det inte heller ifrågasättas. Visst låter det som en enkel lösning, men enkla lösningar är aldrig genomtänkta.
Politiker undviker de svåra problemen genom att leta enkla lösningar. Problemet är att det krävs tålamod att få det enkla fulländat, för först då kan man ta sig an det svåra. Våra politiker har aldrig gett sig tid att få det enkla fulländat, utan istället krånglat till det enkla. Det har gjort att den svenska byråkratin blir det som får vårt politiskt uppbyggda system på fall. För många småpåvar i ett land, leder bara till sönderfall av hela landet.

fredag 6 december 2013

Alliansens förda politik, är en skam för vårt land.

Under många år har det varit känt att vi går mot en tid, då en stor del av invånarna kommer att bestå av äldre. Att människorna blir äldre är någonting vi alla borde glädjas åt, för i det stora hela är ett människoliv minst sagt kort. Men istället för att glädjas med de som lyckats komma upp i pensionsåldern, ses de med ett långt arbetsliv bakom sig som en börda. Att de måste försörjas av de som fortfarande är i arbete.
Ingen tänker på att de har hållit vårt samhällssystem flytande under sina verksamma år. De har med andra ord suttit i samma sits som de som är i arbetslivet i dag. Men de har inte lyckats skrapa ihop pengar för egen del, eftersom pengar har runnit mellan fingrarna på de som på bästa sätt skulle ha förvaltat dem.
Redan i början på åttiotalet lånade den dåvarande regeringen pengar av pensionärerna, ett lån som aldrig betalats tillbaka. Och på den vägen har det fortsatt, pengarna som skulle ge pensionärer en trygg ålderdom, har setts som en extrakassa för att få balans i statens ekonomi.
Nåja, under tiden en lösning skulle tagits fram, eftersom vi går mot en framtid, då en mycket stor del av befolkningen kommer att vara pensionärer, har politikerna suttit i riksdagen och vickat på tårna. Med fler i arbete skulle det mesta lösa sig, trodde man. Nu blev de inte så och man kan undra över vad våra politiker hade för plan B som skulle träda i kraft om det sket sig. Det har visat sig att det inte finns någon och för den enda lösningen kan inte anses smart precis, att alla måste jobba längre.
Ingen utom beslutsfattande politiker kan se det som en lösning av problemet. Snarare måste det ses som en absolut nödvändighet, annars finns det inga pengar att betala ut till pensionärerna. Hela vårt samhällssystem lever ur hand i mun, egentligen skulle Lyxfällan besöka riksdagen och ge goda råd. Vad det handlar om är ju att de pengar som skulle ha funnits till de äldre, har gått till så kallade reformer och lyx. Politikers generösa löner och förmåner gör att de kan leva ett liv i lyx, en stor del av dem fram till döddagar.
Pensionspengarna som försnillats kommer aldrig tillbaka, men det går att göra något åt de höga utgifterna vi tvingas betala för vårt politiskt uppbyggda styrelsesätt. Det har funnits gott om tid att se över kostnaderna för den administration och byråkrati, som formligen äter pengar av de gemensamma medlen. Avdankade politiker får som tack för sin lojalitet, utnämningar till generaldirektörer och landshövdingar, befattningar som helt kan slopas. Istället gapas det högt om att Kungahuset ska avskaffas. Jösses, kostnaderna för Kungahuset är ingenting mot vad avdankade politiker kostar.
Ett verkligt problem för vårt land är alla politiskt tillsatta chefer. Ingen makthavare tycks inse det löjliga i att sätta politiker som chefer över handplockade chefer med gedigen utbildning och kvalifikationer. Dessutom är det ett slöseri med skattebetalarnas pengar som inte kan försvaras på något sätt. Det enda det för med sig är att inkompetent politisk styrning bromsar upp, de förändringar som måste göras för att vårt land ska bli effektivare.
Organisationsproblem finns inom alla offentliga verksamheter, det borde en regering se med egna ögon och fatta beslut därefter. Polisen sysslar mera med papper än att försöka lösa brott. Läkare och lärare överhopas med administrativa uppgifter istället för att göra det de utbildats till. Den som inte inser hur idiotiskt det är, måste vara politiker.
Att vårt politiskt styrda samhälle fördyrar för invånarna är allvarligt. Ser man till alla som avlönas med skattemedel och krympande privata företag, går vi en ohållbar framtid till mötes. Det är inte vårt lilla land som ser till att allting rullar på, det är omvärlden. Kärvar det till sig ute i världen, får vi helt enkelt anpassa oss efter det.
Käbblet om brytpunkten för statlig skatt visar hur cynisk politik är. Vad som borde ha diskuterats är hur de pengarna ska kunna hjälpa bland annat de som drabbats av exempelvis utförsäkring. Det finns massvis med människor som skulle bli själaglada över tvåhundrafemtio kronor i månaden. Men tänker man efter rör det sig om betydligt mer de skulle kunna få. Tittar man närmare på hur många som skulle få en skattesänkning och hur många som behöver extra pengar att leva av, rör det sig om ytterligare ett par hundralappar.
Den förda politiken har varit att belöna alla med ett arbete, men sätter samtidigt press på dessa att sätta sprätt på pengarna. Det är ju vad det hela går ut på, att få fart på ekonomin. Men att ge pengar till de som redan har och sparka på de som redan ligger, det är en skam för vårt land. 

onsdag 4 december 2013

Den moderna människan har det inte lätt.

Jag blir inte klok på den moderna människans prioriteringar. Om det prioriteras någonting överhuvudtaget, eller att människorna bara följer med strömmen. Att hänga med och köpa det senaste, även om det nästan nya kunnat hänga med ett tag till. Naturligtvis känner sig alla dessa en dag grundlurade, det är dyrt att köpa de heta nyheterna. Några månader senare är det dags igen, nya ännu bättre produkter presenteras.
Den kortvariga glädjen över den nya prylen ger dem kanske en kick, men den gör dem inte lyckligare och det är ju lycka de flesta söker efter. Men den ständiga jakten på lycka nöter naturligtvis på psyket, istället för att skapa en fast punkt i tillvaron tar osäkerheten över mer och mer. Det är ju så vi människor fungerar, vi behöver känna glädje och trygghet för att fungera.
När insikten om hur lönen för hårt arbete bara resulterat i prylar och inte ett lyckligare liv bitit sig fast, infinner sig helt andra känslor. Det kan vara anledningen till att många sörjer över vad de förlorat, istället för att vara glada för det de har. Men människorna fortsätter att drömma och sätta upp nya mål, det är enda sättet att orka med den grymma verkligheten.
Massvis med människor har förverkligat sina drömmar, de har ett stort hus, en dyrbar bil i garaget och allt verkar vara frid och fröjd. Men är det verkligen det? Är det inte så att många av dessa människor inte varit medvetna om, att de satt sig i en situation då de även tagit på sig en tvångströja. De måste jobba ihop pengar till lån och omkostnader varje månad, vilket gör att det känns tyngre och tyngre ju längre tiden går.
Det fungerar ungefär som droppen som urholkar stenen och redan nu kan man se hur de psykiska problemen ökar i vårt land. Ett vardagligt problem som gror i det undermedvetna växer efter hand och en process har satt igång som gör att psyket bryts ner bit för bit. Det så kallade välfärdssamhället har börjat visa sig vara förödande för många människorna.
Det retar mig oerhört att politiker uppmuntrat människor att konsumera, vilket fått följden att många människor i princip gjort sig själva livegna. De föder staten, kommunerna, banker och landstingen, men vad får de själva ut av livet? Kanske är det just den frågan allt fler ställer sig, och det är verkligen ett skräckscenario för en regering.
De senaste sju åren har det mesta handlat om ekonomi och de flesta har insett att ingen blir rik på att arbeta. Pensionerna är i dag beroende av aktiemarknaden, köp av bostadsrätt eller hus ses som en penningplacering som förväntas ge bra avkastning. De som har råd satsar pengar för att trygga sin ålderdom genom pensionsförsäkringar, de litar inte på att det finns pengar till deras pensioner när det är så dags. Vad de inte tänkt på är att det hela är ett risktagande, som kan sluta med en katastrof.
Ju mer man grubblar på hur osäker framtiden ter sig, inser man att det kommer att ske en förändring. Inte genom politiska beslut, utan framtvingad av invånarna. Inte minst de i dag unga kommer att kräva frihet att göra som de själva vill, istället för att fungera som arbetsmyror som drar sitt strå till stacken. Det är ju faktiskt så vårt samhälle är utformat, för att det politiska styrelsesättet ska kunna fortleva.
Att människors värderingar ändras hör till tidens gång. Med den egoism som det ekonomiska tänkandet skapat och får ta på sig skulden för, leder det mot helt andra värderingar, än vad politikerna tänkt sig. Redan nu kan man märka att många i samhällstoppen försöker räddas det som räddas kan, och de om någon borde ju se vartåt det lutar.
Ser man tillbaka på det som hänt senaste sju åren, har de förändringar som gjorts varken skapat jobb eller ett bättre samhälle. Jobblinjen och försämringen av trygghetsförsäkringarna känns mest som att regeringen sågat ner ett gammalt kärt träd, för att ge plats åt ett nytt. Men ger man inte det nya träder grogrund och chans att skapa att starkt rotsystem, är det bara egot som fått en tillfällig kick av att ha gjort någonting.
Jobbskattelinjen har splittrat vårt land och skapat ett beroende hos alla med ett arbete. De sjuka och arbetslösas protester mot strängare regler kunde viftas bort,, men alla som blivit bidragsberoende genom jobbskatteavdraget viftar man inte bort så lätt. Alliansens samhällsexperiment har kostat massvis med pengar, vilket orsakat att annat blivit lidande. 
Kanske just det är anledningen till, att regeringen nu självförvållat hamnat vid skampålen. Det kan inte vara roligt att bli utskrattad av andra länder, på grund av de svenska elevernas bedrövliga kunskaper. Tänk om det är så att snålheten bedragit visheten... Nåja, visst kan det mesta skyllas på kommunernas oduglighet att driva skolverksamhet, men det övergripande ansvaret har regeringen. Men regeringen tycks ha drabbats av prestationsångest och därmed också handlingsförlamning, vilket betyder att det kommer att fortsätta bära utför. Inte bara för skolan, utan för alla de offentliga verksamheterna.

söndag 1 december 2013

Skattehöjningar är som att betala fullt pris för en sekunda vara.

Det är en minst sagt märklig värld vi lever i. Många upplever det dagliga livet som skrämmande, inte minst de unga, men även de gamla. Skolan har på många ställen blivit som slagfält, det är inte bara mobbare som kan ge men för livet, utan också en skola som inte fungerar. De äldre blir också mobbade, av en regering som helt saknar förståelse för att vi alla åldras.
Det samhälle som skapats har inte blivit som tänkt var, eller så har den blivit som tänkt var. Man får en känsla av att politiker i många år levt i rädsla för vad bättre utbildade ungdomar kan leda till. För att undvika det har skolan fått bli en förvaringsplats där undervisningen inte sett till elevernas bästa.
Det var knappast beslutsfattarnas mening att många människors barndom slösats bort, men så måste man se det. Redan vid unga år tränas barnen till att bli goda medborgare och tjäna pengar så att välfärdssamhället kan bestå. Ingen har frågat om det är så de unga vill ha det, de vill kanske förverkliga sina drömmar, istället för att bli påtvingade utbildningar till yrken de inte vill jobba med.
Jösses, vilket otroligt klumpigt upplägg. De flesta ungdomar är i dag informerade på ett helt annat sätt än för bara tjugo år sedan. Och dumma är de inte, därför biter inte de politiska argumenten om hur viktigt det är att alla har ett arbete. De långtidsarbetslösa ungdomarna med dåliga betyg på grund av skolans misslyckande, har lärt sig att det går att överleva på den struntsumma de får.
Men så har vi de som lyckats få ett jobb och känner sig som kungar med pengar på fickan. Man kan höra unga flickor som med vild blick talar om att de älskar att shoppa. Att lönen rinner mellan fingrarna är inget de bekymrar sig över, det är nuet som räknas. Och det kan man förstå, för vad har de att se fram emot, när miljöprofeter förkunnar om en kommande naturkatastrof.
Om profetian slår in, kommer det att drabba dem som i dag är i tjugofemårsåldern, lagom till dess det är dags att gå i pension. Naturligtvis ska människor göras medvetna om vart det kan bära hän, men det ska definitivt inte ske genom skrämselpropaganda.
Det går inte att förändra människors sätt att leva, utan att det får allvarliga konsekvenser. En allvarlig konsekvens är att de pengar som behövs för att inte bara underhålla vårt land, utan också bygga nytt inför framtiden, läggs på någonting vi inte vet ger något resultat. Naturkatastrofer duggar tätt och naturligtvis finns det en orsak till det, kanske det till och med beror på att fel sak bekämpats.
Jag ser det som en vink om att människan inte ska lägga sig i och försöka rädda saker och ting, det ställer bara till oreda för Moder Natur. Vindsnurror som satts upp har inte bara ställt till det för djuren, utan också de som bor i närheten av vindparker. Livslängden på vindsnurror är inte lång, om man ser till ett människoliv. Men vilken negativ påverkan de har på människor, djur och miljö under den tiden, vet vi väldigt lite om.
Att få alla miljöfanatiker att erkänna hur lite det här förbättrar vår miljö, får vi nog aldrig höra. Det är lite som att hugga av handen på de som föder alla miljöorganisationer, för det kostar enormt med pengar att bekämpa alla miljöproblem. Alltså fortsätter skövlingen av regnskogar, kol används för att ge människor el och det får fortsätta att ryka ur fabriksskorstenar. Utan ekonomisk tillväxt finns inte utrymme för miljöorganisationerna att fortsätta sitt korståg.
Det har gått så långt att det kan liknas vid att skjuta sig själv i foten. Alla försök att rädda miljön och utrotningshotade djur, påverkar alla ekonomiskt. Det stjäl helt enkelt pengar från det de gemensamma medlen är till för, att invånarna ska ha det så bra som möjligt. Nedgången i världsekonomin började faktiskt, när miljöhysterin blommade upp.
De länder som inte brytt sig om att ta hand om miljön, är de enda länder som har haft ekonomisk tillväxt att tala om senaste åren. De har dessutom växt sig så starka, att övriga länders vacklande ekonomier gett dem ett övertag att göra som de själva vill. Där finns knappast utrymme för miljöorganisationer att lägga sig i, de länderna använder tuffa metoder för att avskräcka.
Ett ekonomiskt svagt Amerika och ett lika svagt Europa behöver resa sig från djupdykningen, vilket gör att någonting måste få stryka på foten. För regeringar är det lite som att välja mellan pest och kolera, för hur de än vänder och vrider på problemen är det pengar det handlar om. Till och med de sämst ställda tvingas vara med och betala för att rädda en krasslig miljö, men vem ställer upp för att rädda dem?
Efter valet nästa år kommer regeringen att ställas inför problem vårt land stått inför tidigare, nämligen att pengarna inte räcker till allt som utlovats. Troligtvis kommer vi få höra hur pengar måste omfördelas så gott det går. Den politiska lösningen brukar vara att höja skatter för att få det gå ihop. Men med en urusel skola, vård och omsorg, vad får invånarna för sina skattepengar? Ingen är villig att betala mera skatt, det är som att betala fullt pris för en sekunda vara.