Kan inte bli klok på hur politiker tänker.

Har flyttat hem från sommarstugan och fick lite tid över att sätta mig ner för att skriva. Egentligen har jag inte grubblat på någonting så det kommer säkert att bli lite osorterade tankar. Men har man kommit upp i min ålder, vad gör det då om man tar ut svängarna lite? Jag gjorde det i lördagens Gefle Dagblad och jag har fått många kommentarer, men antagligen betydligt fler fiender.

När det i vårt land talats om nya politiska vägar, har det visat sig att de politiska partierna istället trampat på samma väg som deras företrädare. Det som en gång var den ursprungliga politiska vägen, har nötts ner och skapat diken djupa som skyttegravar. I den moderna värld vi nu lever i, fungerar de också som sådana, eftersom det blivit allt oroligare och farligare att sticka upp huvudena.

Men det här med de djupa dikena har skapat problem, kanske för att det är omöjligt att se upp över kanten. Skulle de klättra upp och se sig omkring, skulle de säkert bli förvånade, det ser ju inte alls ut som de inbillat sig. Istället för en blomstrande landsbygd finns bara övergivna bondgårdar och fula kalhyggen. Kanske de till och med frågar sig vad som hänt med vårt land under tiden de i lampans sken smitt planer för fler i arbete.

Anledningen till att politiker har en bild av landet och invånarna en annan beror på att någonstans på vägen, har kontakten med väljarna tappats bort. Det i sin tur betyder att de så kallade förtroendevalda, isolerats från vad som händer i den verkliga världen. En värld som blir alltmer osäker för varje vecka.

Att de så kallade förtroendevalda tappat kontakten med sina väljare, har gjort att tjänstemannastaben blivit allt viktigare för våra politiker. De är inte bara idésprutorna som tar hand om beslutsunderlag måste beredas, de är de som kläcker förslagen. Säg den politiker som orkar plöja igenom de enorma pappershögar som läggs framför dem och förlitar sig därför till att tjänstemännen kan sitt jobb.

Det här har gjort att vårt land och då inte minst de offentliga verksamheterna, hamnat i ett läge då allt blivit byråkratiskt snårigt, svårbegripligt, ja, näst intill obegripligt. Man brukar skoja om byråkratsvenska, men faktum är att inte många begriper sig på det som skrivs av tjänstemannakåren. Det gäller tyvärr även våra styrande politiker, vilket orsakat minst sagt vansinniga beslut som påverkat många invånare negativt, i vissa fall förödande.

Byråkratin har bitit sig fast inom hela den offentliga sektorn. Skolan där lärarna efter kommunernas övertagande av undervisningen överbelastats med administrativa uppgifter istället för att kunna förbereda lektioner. Läkare och sjuksköterskor drunknar i administrativa uppgifter och hinner inte med vad de utbildats till.

Nu har även landets järnvägar tillkommit där ruttna slipers och undermåliga skenor gett feta rubriker. I alla dessa fall har de ansvariga informerats om riskerna, men att inget hänt har försvarats med att det inte funnits pengar. I själva verket har alla larmrapporter fastnat i papperskvarnen där de malts och malts för att sedan bli liggande.  

Eftersom vi under många år fått höra från politiskt håll att vi varit ett rikt land, är det minst sagt märkligt att det ständigt saknats pengar till viktiga samhällsfunktioner. Vart alla pengar tar vägen är också en fråga som aldrig besvaras. Däremot säger regeringar alltid att vi satsar så och så många miljarder på både det ena och andra. Vi, sa svinskiten, det är svenska folkets skattepengar som används till allt som det beslutas om.

Egentligen ganska fantastiskt att politiker bitit sig fast vid överskottsmål, men inte har en aning om konsekvenserna av att hålla fast vid ett sådant. Man hör ofta politiker säga att de vänt på alla stenar för att få det hela att gå ihop. Ingen har tänkt på att det är alla de som vänder på stenarna som blivit det stora problemet för vårt land. Att "stenvändarna" måste bytas ut mot personal vid skolor, sjukhusen, samt ruttna slipers och skenor av uselt material.

Vad som hänt under åren är att kostnader inte bara skjutits på framtiden, utan också att behoven ökat för varje år. Det behövs mer personal vid sjukhusen och det behövs ännu fler slipers än när problemen påtalades. Man kan inte tolka det på annat sätt, än att det som kallas välfärdssamhället, är lika ruttet som de slipers som hotar säkerheten på järnvägsspåren.

Nu slår Riksbanken, Finansinspektionen med flera larm om att landets låntagare ställt till så att risken för en finanskris är överhängande. Amorteringstvång har varit på tapeten tidigare, men från politiskt håll har det setts som ett hot mot konsumtionen. Jag tror uppriktigt sagt att våra politiker inte insett faran, då skulle de ha agerat för länge sedan. Dessutom bäddar ett amorteringstvång på toppen av skattehöjningar för ett SD som stadigt växer.

På något sätt känns det som om Riksbanken försöker svära sig fri från ansvar. Att det inte är en varning om vad som kan hända, utan att Riksbanken och Finansinspektionen insett, att det kommer att hända en katastrof om ingenting görs snabbt. Men ett amorteringstvång tar tid att driva igenom och den tiden finns tydligen inte.

Vad har Riksbanken och Finansinspektionen sett som inte svenska folket kunnat se? Först och främst har de sett att sänkningen av räntan eldat på upplåningen av pengar, det har aldrig varit billigare att låna till hus, bostadsrätt eller en statussymbol. När räntan är så låg, varför inte ta bort ränteavdraget som kostar staten pengar? Det skulle minska behovet av skattehöjningar. Amorteringskrav ger inga pengar till statskassan.

Fler än jag hade väntat få höra vad Löfven har att säga, den här varningen kan ju kullkasta den budget som det nu ska regeras på tack vare Decemberöverenskommelsen. Kan förstå om allianspartierna sitter och gnuggar händerna. De problem regeringen tvingas brottas med nu, hade varit deras problem om de suttit kvar. Det hade klätt av hela upplägget med jobblinjen.

Som avskedspresent lämnade alliansregeringen över alla problem som jobblinjen orsakat. Det utrymme för folk med jobb att kunna spendera pengar, skapade många fattiga. Jobb hotar försvinna i samma takt som nya skapas, folk måste nu vara beredda att betala tillbaka via skatter. Ett bidrag som jobbskatteavdraget visade sig gräva djupa hål i statskassan, men även de stigande sjuktalen. Det går inte ihop att folk skulle bli friskare som alliansregeringen trodde.

Den ekonomiska oron gör inte det hela lättare. Ingen hade räknat med att oljan skulle bli billigare, det har ruskat om vår värld. Precis som jobbskatteavdraget har alla fordonsägare senaste tiden kunnat glädja sig över billigare drivmedel. Att i det läget klubba igenom en skattehöjning på drivmedel ... Tja, politiska självmord är inte ofta man får se, men visst lutar det åt att vi får se ett framöver.

Förlorarna är de som inte kan ta sig fram på annat sätt än med bil. För att inte åkerierna ska tvingas lägga ner, måste priserna höjas vilket drabbar alla konsumenter. Att det hårdast kommer att drabba norrlänningar och landsortsbor har inte beaktats, det är storstadsväljarna som är tungan på vågen vid ett val. Ja, den uppfattningen verkar de etablerade partierna ha, de bryr sig inte om folk som bor på landet, i glesbygder, eller överhuvudtaget folk som bor norr om Dalälven.

De röster sossarna fått vid de senaste valen i norrlandslänen, är av partikamrater som belönats med politiskt skapade jobb. Samma sak med småpartierna som trots bedrövligt väljarstöd får vara med och bestämma Tidigare har de varit tillräckligt många vid valen, men nu hotas de politiska uppdragen av SD och därmed även förtroendeuppdrag.

Man kan förstå att de stackars norrlandspolitikerna börjat få stora skälvan, det är utanför storstäderna som SD växer. På industriorterna tappar sossarna till SD, men i Fjollträsk frågar sig ingen varför. Det är i storstäder vargkramare och vindsnurreälskare finns, men skulle det planteras in lite varg som fick sig skrovmål av gulliga mopsar och taxar, samt vindsnurror mitt i städerna så ... Ja, så länge man inte har det in på knutarna så ...

Kan inte bli klok på hur politiker tänker.

Rädda det som räddas kan.

Jag har svårt att se hur det samhälle som skapats, ska kunna hålla i längden. Skillnaden mellan ung och gammal har blivit alldeles för stor, vilket har med användandet av ständigt nya tekniker att göra. De äldre i kommer hela tiden att ligga långt efter i den snabba utvecklingen. Det är svårt att lära gamla hundar sitta.

Det här är ett problem även inom politiken, alldeles för många har varit med alldeles för länge. Eftersom de dagliga rutinerna inte ger utrymme för att hänga med i svängarna, kommer de som varit med för länge, att fungera som bromsklossar genom att spjärna emot nödvändig förnyelse och nya omvälvande rutiner.

I många fall är invånarna – inte minst de yngre - både bättre utbildade och kan hantera allt det nya bättre än de flesta av våra politiker. Problemet de senaste åren bottnar i att gamla värderingar kolliderat med de nya, vilket gjort att politiker och invånare inte längre talar samma språk. Varken de unga eller gamla begriper vad de så kallade förtroendevalda pratar om, det är som att politiker och invånare befinner sig i två vitt skilda världar.

Men det går inte att politiskt skapa en egen värld. Har en känsla av att våra politiker inte har en susning om hur den globala ekonomin fungerar. De senaste dagarna har regeringen fått ett smakprov på hur det fungerar, eller rättare sagt vilket kaos ett land kan skapa. Att Kina drabbats av växtvärk har påtalats av många ekonomer, men ingen har varnat för det kraftiga börsraset. Ingen tycks bli klok på varför börsen  i Asien faller som den gör och varför börsen faller i vårt lilla trygga land.

Det är väl just det som är spänningen med dagens högteknologiska samhälle, allting händer inom loppet av bara några sekunder genom några nervösa knapptryckningar. Den som satte igång det hela är knappast medveten om det, meningen var ju att rädda pengar, eller tjäna pengar. För det är ju vad det går ut på, att skrapa ihop så mycket pengar som möjligt för ingen vet hur det ser ut om bara några månader.

För att peka på ett inhemskt problem, som än så länge inte trängt in i folks medvetande, är att många papperstidningar sjunger på sista versen. Eftersom jag läser flera utländska tidningar, har jag full förståelse för att de svenska papperstidningarna har problem, de har inget läsvärde. Lokaltidningarnas stora problem är att de använder standardmaterial som är tillgängligt för alla, de lokala nyheterna räcker inte att fylla en lokal dagstidning.

Var det bättre förr? Ja, det är fler än jag som har den åsikten. Faktum är att de bästa journalisterna hade gått den långa vägen, inte via journalistutbildning. Med hjälp av de gamla "rävarna" skolades de in och fick lära sig vad som var viktigt, nämligen läsarna. Som en gammal lokalreporter en gång sa till mig att rådet han fått var: Tänk efter vad du vill ha för information om en sak, det stämmer överens med vad de flesta vill läsa.

Boven i det hela är vad jag tror, den flumskola som skapades en gång för länge sedan och som först nu fått de styrande att reagera. De senaste fyrtio årens utbildning har visat sig inte hålla måttet, så naturligtvis dräller det av folk som har en alldeles för dålig utbildning. Det är väl av den anledningen vi har de politiker vi har, amatörer som leker proffs.

Talade med en pensionerad kriminalare som sa att om han hade makt att förändra, skulle han byta ut hela polisledningen. Högsta ledningen kallade han en samling dumskallar, som bara vet hur man vänder papper, men inte hur man organiserar polisväsendet. Vårt land består i dag av alldeles för många administratörer som älskar rapporter och statistik och för få i ledande ställning, som vet hur en slipsten ska dras.

Men mitt i all klantighet sjunker priserna på både det ena och andra. Nu är bensinen under tretton kronor, om det fortsätter kan vi räkna med att regeringen räknar med att kunna höja skatten på drivmedel med drygt en krona. Ja, så ser det ut i dag, men om bara någon vecka kan det se helt annorlunda ut, många experter ser en ny finanskris blossa upp. Det här kan vara början på en global kris, som kan få vårt land på knä.

Än en gång visar det sig hur mycket prognoser är värda i den värld vi nu lever i. Vad som helst kan hända inom loppet av bara några dagar, varför då ens försöka göra en prognos om hur världen ser ut om ett år. För våra politiker är det bara vänta och se vad som händer, sedan gäller det att hitta lösningar på de nya förutsättningarna. Det betyder rädda det som räddas kan, för några smarta lösningar har inte någon politiker.

Det är invånarna som tvingas ta den värsta smällen.

Semestern är snart slut för de flesta, även för de förtroendevalda i riksdagen. Man kan säkert vänta sig att få höra en massa tokigheter framöver från denna samling. Många gånger hinner inte hjärnan med tungan på en del. Men på sätt och vis ska det bli spännande att se hur invånarna reagerar, när det beslutas om saker som inte faller en majoritet på läppen.

Jag har många gånger frågat mig hur det kan komma sig, att politiker i vårt lilla land, tror sig kunna förändra världen? Beror det på någon form av lillebrorskomplex, att man söker uppmärksamhet? Ibland är det uppenbart att de är ute efter en klapp på huvudet av de stora länderna, de som verkligen har inflytande över det som händer i världen. Tyvärr har de försök som gjorts från den nuvarande regeringens sida, istället dragit ett löjes skimmer över vårt land.

Det är ingen väl bevarad hemlighet, att vårt lands styrande inte klarar av vårt lands egna problem som finns inom många områden. Problem som växt över huvudet på inte bara regeringen, utan också på kommun- och landstingsledningar ute  i landet. Det som drar ner vårt lands betyg är beviset på hur det mesta försummats och att invånarna inte längre får valuta för sina skattepengar.

De sociala skyddsnät som de i dag gamla var med om att bygga upp och betalade dyrt för har trasats sönder. Istället för en tryggad ålderdom lever många gamla i fattigdom, deras inbetalade pensioner har använts under åren till annat än de varit avsedda för. Löften om att pengarna bara lånats och skulle betalas tillbaka, har inte blivit av på grund av de ständigt växande kostnaderna för att driva vårt land. Man kan inte se det som hänt under åren som annat än trolöshet mot huvudman, det vill säga den stora del av befolkningen som betalat in pensionspengarna.

Tanken var säkert god när pengarna lånades, men det har helt enkelt inte blivit någonting över att betala tillbaka med, eftersom det satsats på andra saker som ansetts viktigare. Men pengar har också lånats (inom politiken omfördelats) från nästan alla skattefinansierade verksamheter. Man kan fråga sig vad pengarna använts till, eftersom så många saker behöver en upprustning som kommer att kosta svindlande summor. Men visst kommer det att ge en vink om, hur mycket pengar som försnillats på annat.

Någon kom fram till att vårt land hade för få invånare i arbetsför ålder, vilket vi fått höra titt som tätt. Pengar behövs för inte bara till löpande kostnader, utan också för att kunna försörja framtida pensionärer. Det är därför vi behöver alla invandrare och flyktingar, men vad jag kan se kommer det bara att öka på siffrorna för arbetslösa.

För den som ser ekonomiskt på den snabbt ökande folkmängden i landet, finns risken att de som nu är i arbete, också kan bli lika grundlurade som sina förfäder. De har inte bara i all hast blivit försörjare för betydligt fler, pensionspengarna placeras numera på ett sätt som påminner om hasardspel. För åttio år sedan kraschade aktiemarknaden, mycket tyder på att det kan hända igen.

Nåja, det påstås ju att vi är ett rikt land, men är i själva verket ett land som lever ur hand i mun. Det är den största anledningen till att fler måste komma i arbete, helst då inom det privata näringslivet, eftersom de jobb som avlönas med skattepengar är en förlustaffär. Ja, om man ser till hur det blivit i vårt land, att allt ska vara lönsamt. Varför någonting som finansieras med skattemedel ska vara lönsamt är svårt att förstå, pengarna som betalas in ska räcka. Om inte är kostnaderna för att driva verksamheterna alldeles för hög genom överhänget av administrativ personal.

Så här i efterhand står det klart varför den borgerliga alliansen var så ivrig att privatisera det som var möjligt. Det är de som arbetar inom det privata näringslivet som tillför skattepengar fullt ut, de som avlönas med skattepengar betalar inte ens tillbaka vad de kostar. Låter kanske nedsättande mot de som jobbar inom de offentliga verksamheterna, men det är tyvärr så det förhåller sig. Det är av den anledningen en för stor offentlig sektor är förödande för ett land, vilket Grekland är det senaste exemplet på.

De offentliga verksamheterna är också oerhört svåra att överblicka för de som ansvarar för invånarnas pengar. För att kunna omorganisera måste det rationaliseras för att kunna överblicka det hela. Så stor som vår byråkrati och administration blivit syns inte skogen för alla träd, det skulle behövas en kalhuggning. Det finns i dag ingen möjlighet att från riksdagshuset försöka skapa ordning och reda, eftersom det gått alldeles för långt. Det finns bara ett sätt att få fason på vårt överbyråkratiserade land och det är att städa uppifrån.

Vårt land har många generaldirektörer och andra politiskt tillsatta chefer, som definitivt inte skolats att driva verksamheter efter företagsmässiga principer, ändå tillåts de leka företagsledare. Hur mycket som försvinner av skattebetalarnas pengar på grund av detta är höljt i dunkel.

När vi nu går in i en ny tid som ingen egentligen vet någonting om, är det politiskt uppbyggda maktsystemet en belastning. Inom idrotten sägs det att man aldrig ska ändra på ett vinnande lag, men när förlusterna börjar rada upp sig, är det ansvarig tränare som byts ut. Man har helt enkelt fastnat i någonting som en gång fungerade, men av skilda anledningar inte gör det längre.

Tyvärr fungerar det annorlunda inom politiken, där letas fel hos andra än hos sig själva. Det kan bero på att de som gått den långa vägen inom partierna premieras och hålls om ryggen. Alla dessa är skolade efter den vinnande modellen, men som visade sig bara fungera under en tid, för att sedan orsaka förluster. I det fallet är Socialdemokraterna det parti som förlorat mest, eftersom fallhöjden varit så stor. Men partiet hat svårt att acceptera sin nya roll, som ett om man ser till väljarstödet medelmåttigt parti.

Egentligen borde det vara enkelt att få folket med sig, det är ju vad makthavande politiker kan göra för alla invånare som är avgörande. Men ges vissa grupper fördelar splittras helheten, vilket på sikt är förödande för ett land. Det är viktigt att göra saker som får en majoritet av invånarna med sig (alla är omöjligt), men lika viktigt är att vara lyhörd för, vad en majoritet av invånarna vill ha.

Om det ligger i tiden vet jag inte, men oron över hur vårt land förändrats börjar märkas. Vad människan behöver är trygghet, istället finns oroshärdar lite här och var i vårt land på samma sätt som i många andra länder. Våldet har blivit vardagsmat, verkligheten är många gånger grymmare än vad som kan läsas i böcker eller ses på film.

Jag kan inte se det på annat sätt, än att det vi kan se är ett politiskt misslyckande, eftersom det är politiska företrädare som tagit på sig rollen att leda landet. Problemet är att det är betydligt enklare att säga sig vilja rätta till alla problem, än att kunna lösa dem. Varje misslyckat försök gör att vi kommer närmare en situation som blir ohållbar. När det händer, är det invånarna som tvingas ta den värsta smällen.

Hur man än vänder sig, har man ändan där bak.

Jag hinner fundera en hel del varje gång gräsmattan klipps, drygt sexhundra kvadratmeter tar längre tid att klippa för varje år. Men man får tid att tänka och det som gnager i takt med gräsklipparmotorn är hur snabbt saker och ting förändras, inte minst det samhälle vi nu tvingas leva i. Naturligtvis växer missnöjet bland invånarna när de ställs inför fullbordat faktum utan att ha haft en möjlighet att säga sitt.

Flyktingmottagningen har skapat problem i vår stad, det ser till och med de så kallade folkvalda som styr vår kommun. Vad som fått dem öppna ögonen är de högljudda protester man kan höra lite överallt. Det här är någonting nytt att folk öppet vågar tala om hur flyktingarna och tiggare blivit ett irritationsmoment i en miljö där bruksmentaliteten gått i arv.

Jag är rädd för att det här bara är början på någonting som blir svårt för våra politiker att hantera. Det finns antagligen ett politiskt skapat regelverk om hur politiker ska uppföra sig, avsett partifärg. Och det kan man förstå eftersom det handlar om ett "yrke" och levebröd, de är alla arbetskamrater. Ett gäng som hänger ihop trots sina olika ideologier. Ja, om man bortser från SD förstås, de får inte vara med och leka med de andra.

Jag skrattade när jag hörde den kontroversielle Donald Trump säga: Det här landet har blivit alldeles för politiskt korrekt. Samma sak är det ju i vårt land där de olika partierna kan samsas om någonting, trots att det inte gynnar svenska folket. Det är det politiska systemet som måste försvaras, annars får de leta efter annat jobb.

Jag ser liknelse med den politik som förs numera och jazzmusiken som spelades överallt vid tiden då jag var ung. Jag minns musiker som ruskade på huvudet åt rockmusiken som kom i mitten på femtiotalet, den skulle inte bli långlivad. Vad som hände var att jazzen blev den stora förloraren, rockmusiken lever fortfarande och har en stor publik sextio år senare.

Anledningen till att jazzen förpassades till en undanskymd tillvaro, berodde på vad jag hört sägas, att musiken blev alldeles för avancerad för den tidigare breda publiken. Det kan bli så när inbördes beundran tar över och publiken glöms bort.

Det finns alltså stora likheter med vad som hänt och händer inom politiken, där munviga, snabbtänkta debattörer och retoriker hyllas av partimedlemmarna. Ju krångligare desto bättre, för då kan inte invånarna hänga med i svängarna. Men så började saker och ting hända som de flesta kunnat se och uppleva, nämligen alla försämringar som inte våra politiker kunnat bortförklara. 

Nu tävlas det verbalt i vem eller vilka som ska kunna rätta till de misstag som gjorts, men ingen vet hur det ska göras i praktiken. Det behövs inte bara förslag som ska få fason på skolan, vården, järnvägsspåren och försvaret, nu gäller det även att få rättsväsendet att fungera. Som grädde på moset har även polisens omorganisation skapat enorma problem och många säger upp sig. Vad jag kan förstå har många äntligen insett att det bara blir värre och värre och därför hoppar av. Man kan se det här inom flera offentliga verksamheter, där oduglig ledning och avsaknad av organisation gör arbetsplatserna till ett helvete.

Nu har våra politiker även fått upp ögonen för att det har byggts för lite bostäder. Det har skapat problem för de hundratusentals unga som inte kan eller har råd att betala de skenande hyrorna. Men att det saknas bostäder är egentligen gammal skåpmat, det har påtalats länge. Vad det beror på är de unga övertygade om, för makthavarna har det varit viktigare att bygga monument över sig själva, än tillgodose invånarnas behov.

Likheten med det som händer inom politiken och Svenska Kyrkan slår mig ofta, varken partilojalitet eller kyrklighet är längre viktigt för invånarna. Massvis med människor har gått ur Svenska Kyrkan för att spara pengar, tusenlapparna behövs till annat. Även politiker ses numera som en kostnad som det måste sparas in på, vilket ofta förs fram bland både yngre och gamla som högljutt pratar vid affären. Ska det dras ner på det ena, måste det dras ner på det andra.

Det nya tänkandet är logiskt, människor ser vad som händer inpå knutarna, det gör inte makthavarna i Fjollträsk. Samhällen har förändrats och de som drabbats mest är de unga och gamla. Den storstadspolitik som förs drabbar en majoritet av landets invånare, naturligtvis blir folk förbannade och vill ge igen. Enklaste sättet som står till buds är SD, för ingenting kan bli sämre än som det nu är, enligt många av de jag pratat med.

Och visst behövs en förändring innan allting har gått för långt. Vi ser tydliga bevis på att politiska företrädare saknar förmågan att organisera de för invånarna viktiga samhällsfunktionerna. Inte heller har de förmåga att rationalisera och förenkla för invånarna. Förenklat kan man säga att med det politiska styrelsesätt vi har, rinner tiden undan snabbare än de politiska besluten hinner fattas.

Eftersom våra beslutsfattare hela tiden hamnar på efterkälken med verkligheten, känns det minst sagt oroväckande. Med en teknisk utveckling som än så länge bara börjat, men som kommer att accelerera inom de närmaste åren, kommer arbetsmarknaden att förändras. Det varnades redan för något år sedan om tomma butiker i stadskärnorna, vilket är både på gott och ont, eftersom det går att bygga om dessa till bostäder. Men för de som i dag jobbar i butikerna blir det naturligtvis problem.

För våra politiker gäller det gamla talesättet: Hur man än vänder sig, har man ändan där bak. Men det gäller att erkänna att det faktiskt är så, det har våra politiker svårt med. Av den anledningen ser vi nu början till slutet på vårt för länge sedan föråldrade styrelsesätt, men det är invånarna som tvingas ta den värsta smällen.