Är det dags att göra förberedelser inför domedagen?

Har vi tagit ut framtiden i förskott? Mycket tyder på det, frågan är hur dyr notan kommer att bli. Om svenska folket anser det alldeles för dyrt, måste det sparas in på någonting, det finns inget annat att spara in på än vår byråkrati och administration. Märkligt att inte våra politiker insett att det politiskt skapade kontrollsystemet är på väg att ruinera vårt land.

På något sätt känns tiden från andra världskriget och framåt som ett enda stort politiskt misslyckande. Vårt land hade ett enormt försprång framför alla krigshärjade länder som måste byggas upp igen. Alla trodde det skulle ta lång tid, inte minst dåtidens ofta nostalgiskt hyllade politiker på femtio- och sextiotalet.

Det försprång vi hade krympte snabbare än vad de politiska makthavarna ens kunnat drömma om och inom loppet av bara lite drygt tio år, var några länder ikapp och förbi. En felbedömning som har stått landets invånare dyrt.   

Redan andra halvan av femtiotalet började det märkas genom permitteringar vid exportföretagen, men varningssignalerna togs inte på allvar. Vårt land trampade på i ullstrumporna som om ingenting hänt. Kvinnorna hade börjat komma ut i arbetslivet, två kunde beskattas hårdare än en. Det kunde bara bli bättre. Trodde man från politiskt håll.

I slutet av sextiotalet lades det ut dimridåer för att dölja, att vårt land inte gick så bra. Allt började handla om politik och vi lade näsan i blöt när det gällde hur andra länder sköttes. Sedan kom löneökningarna på sjuttiotalet som blev till luft i plånböckerna. De flesta svenskar förstod inte vad det handlade om, men blev mer och mer medvetna om vad det innebar.

Folkbildningen som blomstrade under femtio- och sextiotalet började sloka. Under början på sjuttiotalet handlade teater och böcker om samhällsfrågor, vilket fick till följd att teaterbesökarna uteblev och bokförsäljningen minskade. Bonniers och FIB:s folkbibliotek gick i graven, de hade haft fina år med de folkliga berättarna, det nya vindarna blåste bort det gamla och det var vid den tiden vårt land tappade fotfästet helt och hållet.

De devalveringar vårt land tvingades till har inte kunnat repareras, de har hängt med genom åren. Allt gick på autopilot och Socialdemokratins gamla trogna sympatisörer började fatta att allt inte stod rätt till och partiet tappade sympatisörer. Men ingen vid den tiden kunde ens drömma om, att partiet skulle kunna hamna vid det senaste valresultatet. Det är inte bara partiledningen som funderar över hur det varit möjligt, att det en gång så stora partiet, kunnat göra denna kräftgång.

Svaret är kanske så enkelt att partiets företrädare började se sig själva som övre medelklass, i alla fall lönemässigt. Det skapades helt enkelt en klyfta mellan de förtroendevalda och de lågavlönade och sämst ställda i vårt samhälle, de som varit grunden för rörelsen. Istället började medelklassen och de rika strykas medhårs. Skillnaden mellan de olika partierna blev hårfin, alla partier nonchalerade de sämst ställda grupperna.

Synen på människans roll i samhället hade förändrats, av ekonomiska skäl fanns inte längre plats för empati, de började bli dyrt att driva vårt land. Alltså måste det sparas in på det invånarna betalat skatt för att få utfört, eller betalat in pengar till. Vissa måste offras för att bevara välfärden.

Det här bäddade för att ett parti som SD skulle kunna få fotfäste i svensk politik. De satte helt enkelt ner foten i en fråga som omedvetet grodde hos många som såg sina samhällen förändras. Så kallade folkvalda politiker talade sig varma för invandring och flyktingmottagning med en retorik som inte alls stämde överens med hur arbetslösa och sjuka behandlades.

Folk hade tidigare ruskat på huvudet åt vad våra politiker hade att säga, nu sades öppet hur många skulle vilja att vårt samhälle skulle vara. Livet är kort brukar man säga och ungdomar såg ett långt tröstlöst liv framför sig och började partaja, för att slå undan tankar på morgondagen. De politiska makthavarna hade skapat ett monster utan att vara medveten om det, allt fler hade blivit egoister och börjat se till sitt eget bästa.

Det här krockade fullständigt med vad politikerna kallar den svenska modellen. Politiker och tjänstemän i offentliga verksamheter har sedan ett vansinnigt beslut, inte något ansvar för sina handlingar, det har bäddat för det vi nu kan se. Många offentliga verksamheters personalpolitik blev att passar inte galoscherna, är det bara att kliva ur dem.

Vem hade kunnat tro att ett beskedligt folk som svenskar haft rykte om sig att vara, skulle kliva ur galoscherna som inte passade? De som stuckit ut mest senare år är sjuksköterskor, lärare och poliser som fått nog, många fler som fått nog skulle också göra det, om inte räkningarna hopade sig varje månad. Allt hänger med andra ord i en skör tråd som kan brista närsomhelst.

Många svenskar lever i dag på marginalen, det vill säga inkomster och utgifter går jämnt upp varje månad. Fördyringar behöver inte bli mer än några hundralappar för att det ska bli obalans i privatekonomin. Risken för vad det kan innebära tycks nuvarande regering vara omedveten om, genom de åtgärder som föreslagits.

Höjs skatter på någonting, sprids de negativa effekterna som ringar på vattnat. I bästa fall är skattehöjningar ett nollsummespel, men långsiktigt glider vårt land djupare ner i dyn. Redan talas det om hur den stora flyktingmottagningen kommer att påverka vårt land i form av skatter, som kommuner och landsting kommer att behöva ta ut av invånarna.

Är svenska folket villigt att ställa upp och betala för de politiska misttag som gjorts? Jag tror inte det. Det betyder att det politiska etablissemanget måste förbereda sig för domedagen, det vill säga när invånarna ställer dem till svars för alla misstag som gjorts.

Bäst beskrivs detta genom ett citat av Jiddu Krishnamurti: Så mycket lidande förorsakas av tanklöshet – genom att glömma tänka efter hur en handling påverkar andra. Och det är vad det ökade missnöjet handlar om. I sin iver att förändra vårt samhälle, har det glömts bort hur besluten påverkar en mycket stor del av invånarna. 

Hungriga vargar jagar bäst.

Var det bättre förr? Om man bortser från den standard vi nu har, är det någon skillnad? Vid en tillbakablick sextio år i tiden, jobbade vi längre genom sex dagars arbetsvecka och lönen var ingenting att hurra över. Men med lite eftertanke räckte pengarna till mera än vad de gör i dag. Vi uppfostrades till att inte slösa med pengar, vilket sitter i ryggmärgen på de flesta äldre i dag. Så visst finns en skillnad, dessutom mår människorna sämre i dag än för sextio år sedan.

Det är inte bara de gamla som mår sämre, även de som är mitt uppe i arbetslivet pressas så hårt att varken psyket eller kroppen klarar av det hårdare samhälle som skapats. För att många offentliga verksamheter ska fungera, krävs övertid av personalen, det blir billigare än att plocka in mer personal.

Det är dyrt att ha anställda i vårt land, inom de skattefinansierade områdena oerhört dyrt för invånarna. Det är ur den gemensamma kassan lönerna till största delen tas. Den allt mer pressade arbetssituationen som för många leder till förslitnings- och utmattningsskador på medelålders människor, visar därför att någon räknat alldeles åt helsike fel.

Man får en känsla av att de budgetar som upprättas först tar hänsyn till vad den politiska styrningen och administrationen kostar, det som blir över är vad invånarna får tillbaka i form av den samhällsservice de betalar för genom sina skatter. Förhoppningsvis inser även de som har politiken som yrke, att det är ohållbart. Det har gått för långt helt enkelt.

Det är inte bara de riktigt gamla med usla pensioner som nu börjat höja sin röst, utan även de som varit pensionerad runt tio år har fått det sämre undan för undan. De ser alla effekten av att pensionspengar konfiskerats och att pensionerna inte följer löne- och prisutvecklingen. I ett annat land skulle det blivit upplopp och politikerna fått löpa gatlopp. Men den uppfostran alla äldre fick, har det inte gått så långt.

När nu pensionärerna kommit på hur de kan revoltera men ändå vara anonyma, har de visat sitt missnöje vid valurnorna. Skillnaden mot tidigare är att många pensionärer den senaste tiden, öppet säger att de kommer att rösta på SD vid nästa val, om de lever. För de som kommit upp i åren finns ju ingen garanti för det. Men oavsett om de lever eller inte, är det en förlorad röst för något av de andra partierna. 

För mig verkar det som att de politiska partierna ängsligt stirrar på opinionssiffror och försöker locka väljare med vad de tror vara rätt. Det finns kommunikationsavdelningar som följer strömningarna på de sociala medierna, men ingen uppsökande verksamhet ute i verkligheten.

Regeringen Reinfeldt visade med all tydlighet hur Moderaterna ser på invånarna. För sjuka och arbetslösa skulle vi inte öppna våra hjärta, istället skulle de bestraffas. Det var lata och inbillningssjuka människor som levde gott på bidrag. Genom sig själv känner man andra, brukar man säga.

Moderaterna talesperson kräver nu att sjuka måste sättas åt ännu hårdare. Det väcker frågan om varför de som drabbas av sjukdom och det idiotiska beslutet, ska vara med och betala dessa politikers löner? Moderaterna har valt en hårdare linje, det bevisar den nya skandalen som ledningen snabbt tvingades ta hand om. Det finns en gräns även för det svenska tålamodet, antagligen har den redan passerats.

Det florerar så många förslag från politiker från alla partier, att de klart och tydligt visar att de inte anser sig vara i folkets tjänst, därför ska de inte heller ha förtroendeuppdrag. Det måste införas en gräns för att politiker bara får sitta kvar högst två mandatperioder, sedan ska de vara produktiva och närande för samhället. Som politiker är de bara en tärande grupp, som belastar de allmänna skattemedlen.

Har hört politiker säga det och läst ledarsidor som skrivit, att vårt land som tåget, så allt borde vara frid och fröjd. Men man brukar säga att en motor går som bäst, innan den är på väg att skära ihop, det borde alla tänka på. Och att ta ut någonting i förskott straffar sig alltid.

Det misstroende som finns mot våra politiker är självförvållat, de har visat sig inte alls kunna hantera det komplexa samhälle som är på väg att växa fram. Eftersom de offentliga verksamheterna numera drivs enligt företagsmässiga principer, måste det även finnas ett personligt ansvar.

Beslut som kostar invånarna miljontals kronor ska inte kunna sopas under mattan, de måste bestraffas. Det är en skam att våra politiker efter titeln politiker, kan lägga till u.p.a., det vill säga utan personligt ansvar.

Det som är märkligt är att inte de politiskt aktiva lärt sig någonting av det som hänt i vårt land. Våra politiker har inte fattat vad deras uppdrag går ut på, varför ska vi då ha förtroendevalda? Politiker är inget yrke och ska definitivt inte vara en trygg anställning, med förmåner livet ut. Tvärtom ska det ses som ett kall och kan alldeles utmärkt utföras ideellt. Hungriga vargar jagar bäst, de som ständigt har mat utan att anstränga sig, sover bort dagarna.

Politiker är en alldeles för stor tärande grupp, som svenska folket inte har råd med.

Upptäckte att väglaget knappast var lämpligt för en promenad, men blev rastlös av alla tankar om vart vårt land är på väg. För egen del spelar det ingen roll med den i det stora hela korta tid jag har kvar, men för barn, barnbarn och barnbarnsbarn, känns det verkligen oroande. Tydligen känner Miljöpartiets medlemmar samma sak och har fått kalla fötter.

Mig skrämmer det att Löfven ska ge efter för idiotiska förslag, för att ha kvar Miljöpartiet i sin regering. Om han inte gör det, vilket eller vika partier ska han då samarbeta med? MP:s medlemmarna ser det som att en fortsättning av partiet i regeringen, kan göra så att partiet åker ur riksdagen. Inga skada skedd skulle säkert en förkrossande majoritet av svenska folket se det som, MP är ett litet parti, som av många anses ha fördyrat många saker som är livsnödvändiga. Mest har det drabbat de svagaste grupperna i svårt samhälle.

Och i vår moderna värld handlar nästan allt om pengar. Riksbanken har under många år kämpat för att få upp inflationen till 2% med gamla beprövade metoder, men misslyckats kapitalt. De ekonomiska mekanismer som ansetts ligga till grund för stabila ekonomier, har visat sig vara baserade på gamla erfarenheter, som i dagsläget måste ses som mycket långt tillbaka i tiden. Vid den tiden teorierna såg dagens ljus, ansågs arbetslösheten vara ett instrument att kunna reglera överhettad inflation.

Så långt var det rätt tänkt, arbetslösa kan inte konsumera på samma sätt som de med ett arbete, men ändå har teorin visat sig vara åt helsike fel. Men regeringar världen över har trott att den ekonomiska politiken varit rätt, när den i själva verket skapat ett problem, som bara kan lösas genom ett sammanbrott och en nystart.

Låter olycksbådande, men när det gäller att få fart på inflationen när arbetslösheten är hög, finns varken något ekonomiskt eller politiskt recept att ta till. Åtgärder som gjorts ska mest ses som att blöta fingret och hålla upp det, för att känna hur vindarna blåser. När staber av ekonomer börjar improvisera, eftersom alla regler tycks ha satts ur spel, kan det sluta hursomhelst. Minusränta ansågs vara en omöjlighet, nu har många länder negativ ränta.

De flesta teorierna har utgått från att allt skulle bli bättre och bättre, att det därför måste finnas mekanismer för att motverka överhettning i ekonomin. Men det som är dåligt för staten med deflation, har visat sig vara räddningen för de svaga grupperna i samhället. Deflation är betydligt bättre för de svaga grupperna än inflation, eftersom prishöjningar hålls tillbaka. Naturligtvis finns det en hake även i det, företagen måste spara in på dyr arbetskraft för att kunna gå med vinst, enligt de förhoppningar börsanalytikerna skapar. Lite av katten på råttan osv.

Från fackens sida har man försökt bevisa att löneökningar inte påverkar inflationen, men ökade löner driver otvivelaktigt upp priserna för att kompensera de ökade lönekostnaderna. I slutändan är det kunderna som får betala genom ett högre pris, det är så det fungerar. Man kan säga att alla är förlorare, även de som får löneökningar.

Men visst har lönerna stigit för en del de senaste åren, andra står kvar och stampar på samma fläck som för tio år sedan. Det är anledningen till att själva balansen i det hela rubbats och stora delar av invånarna lever på vitt skilda villkor och därför undergrävs hela samhällssystemet. Det är samhällsklyftor som måste undvikas, annars uppstår inte bara missnöje, utan även obalans i ekonomin. För att hjulen ska snurra måste det konsumeras, men när allt fler får mindre pengar att handla för, hamnar allt i en nedåtgående spiral.

Att vi befinner oss i en nedåtgående spiral beror på klyftorna mellan rik och fattig har blivit större, det börjar de flesta ekonomer vara ense om. Men den smygande minskning av konsumtionen vi nu ser resultatet av hade ingen räknat med, därför har det vinstrally som pågår förvärrat det hela. Nu är vi inne på det sista desperata försöket, det är de negativa räntorna ett bevis på.

En desperat åtgärd som inte finns med i de gamla ekonomiska teorierna, vilket gjort att även skickliga ekonomer hamnat på djupt vatten. Dessutom driver de låga räntorna på lånekarusellen, som bara kan sluta på ett sätt, med en krasch. Därav den oro man kan märka hos många ekonomiska auktoriteter som förtvivlat försöker hitta lösningar.

Oavsett vad våra politiska makthavare säger, är risken stor att de inte kan hantera de enorma problem som ligger framför oss. Vi har en mycket stor inflyttning genom invandring och flyktingmottagning, men också en utvandring av pensionärer med mycket god ekonomi. Pengar på kontor har de fått genom att sälja sina lägenheter eller fastigheter de haft under många år. Man kan inte se det på annat sätt än att råttorna lämnar det sjunkande skeppet. Den första smällen kommer kommunerna och landstingen att få ta.

Men det skapar också ett nytt allvarligt problem för staten. Fortfarande finns ränteavdraget kvar, med de nya betydligt högre lånen ökar statens kostnader. Ingen tycks tänka på att de nya ägarna tvingats ta stora lån som måste betalas. Amorteringskravet är bara ett slag i luften och väcker inga heta känslor, det kommer däremot den uppräknade fastighetsavgiften att göra. Kanske blir den till och tungan på vågen vid nästa val.

Som det varit sedan Göran Perssons sanering av statens och bankernas kapsejsade ekonomi, har pensionärerna halkat efter inkomstmässigt. Många bor kvar i sina gamla fastigheter. Nu har tillkommit grupper som inte är ålderspensionärer, men ändå halkar efter genom att inte få del av löneökningarna. Detta samtidigt som de med ett arbete får bidrag i form av jobbskatteavdraget. Det har gjorts skillnad på folk och det är vad allting nu handlar om.

Om man utgår från teorier om hur vårt samhälle skall utvecklas, blir människan bara en bricka i ett spel, eller ses snarare som arbetsmyror, som måste dra sitt strå till stacken. I sin iver att förändra vårt samhälle har politiker svalt de mest fantastiska påhitt genom påtryckningar från lobbyister, som talar om fördelarna att göra si och så. Det stora problemet är att de makthavande politikerna, inte alls har den kunskap som krävs, för att sålla bort det som inte är bra för invånarna.

Man kan kalla våra politiker naiva eller helt enkelt godtrogna, men det hela bottnar i bristande kunskaper, vilket vi genom på grund av vårt "demokratiska" system hur de får sina uppdrag, inte kan göras någonting åt i nuläget. De kan med andra ord ses som amatörer, som ständigt har att mäta sig med professionella, vilket måste ses som en hopplös kamp.

Vem som helst kan bli politiker utan någon högre utbildning. Förr i tiden var inte det något problem, då använde politikerna sunt förnuft och vägde för och emot. Vårt land var tämligen isolerat från de strömningar som fanns utomlands, men våra politiska företrädare har varit snabba att ta ställning till vad som hänt i andra länder, men bagatelliserat de problem som under många år funnits i vårt eget land.

Nu sitter våra politiker i en rävsax de inte kan ta sig ur, utan att förlora ansiktet. De kan inte erkänna att det mesta styrs av tjänstemän, som tar fram alla beslutsunderlag. Det ifrågasätter våra politikers existens och den extra kostnad det åsamkar invånarna. Det är bedrövligt hur landet har misskötts och invånarnas skattepengar runnit mellan fingrarna både inom regeringen och de offentliga verksamheterna. Om pengar har fattats har skatter höjts eller avgifter hittats på. Inga protester har nått upp till de makthavande, svenska folket har aldrig öppet opponerat sig mot politiska beslut och de få som vågat höja sin röst har tystats ner.

Bäst kan man belysa det här med avsaknaden av debatt om invandring och nu flyktingmottagning. Det politiska etablissemanget har lagt ner ett enormt arbete på att lägga locket på. Motståndare till invandrings- och flyktingpolitiken har kallats rasister eller idiotförklarats. Det är det största politiska misstag som gjorts i vårt land och konsekvenserna kan inte ens överblickas. Tiden kommer att visa vem som har rätt, men det är en chanstagning som kan betyda att hela vårt politiskt uppbyggda samhällssystem brakar ihop.

När någonting händer som faller utanför ramarna av de normaliseringar som det allt oftare talas om, står hela det politiska etablissemanget handfallen och vet inte vilken fot de skall stå på. Problemet är att ingen vågar sätta ner foten, så bägge fötterna befinner sig hela tiden i tomma luften. Många missnöjda och kritiska mot det politiska makt- och kontrollsystem vi har, fick blodad tand genom valutgången i Amerika. Precis som många ekonomer varnat för, är det de fattiga som nu revolterat, det hade nått en gräns då det inte kan bli sämre än det nu är.

Den inställningen har också många i vårt land, de som drabbats av långvarig arbetslöshet, utförsäkring av Försäkringskassan, eller de hopplösa sjukdomsfallen som till slut lett till sjukbidrag. Som grädde på moset har vi alla ensamstående med barn och pensionärer som lever under fattigdomsgränsen. Kan förstå att många politiker drabbats av skrämselhicka, först nu verkar det gått upp för dem, att det faktiskt är invånarna som i slutändan bestämmer.

Redan kan man läsa ledarskribenter som befarar att SD kommer att få runt tjugofem procent vid nästa val, den siffran kan vara i underkant. Det skulle betyda att SD blir största parti och de gamla partierna tvingas ta skeden i vacker hand. Om de inte gör det vet ingen vad som kan hända. Hur de etablerade partierna ska kunna blidka väljarna under de två år som återstår till valet ser i dagsläget hopplöst ut. Hur gör man när allt blivit åt helsike fel? När varje beslut möts av misstro från en ständigt ökande grupp av väljarna, gäller det verkligen att börja lyssna hur invånarna vill ha det.

Den bild som framträder är hur grundlurade svenska folket blivit, vilket många upptäckt men inte kunnat göra någonting åt. Ja, om man bortser från de som missnöjesröstat på SD och som med all säkerhet fler kommer att göra. Förlorare kommer att bli de två stora partierna, vilket visar hur bräcklig vår demokrati är i nuläget. Det kan gå så illa att inte ens de två största partierna tillsammans når upp till fyrtio procent.

Från regeringshåll har det matats på med att vi solidariskt måste ställa upp för människor i nöd. Men det skjuts i sank av, att så många människor lider större nöd än de flyktingar som kommit till vårt land. Människor som slitit och byggt upp vårt land med sina skattepengar, räknas istället som en ekonomisk belastning. Vänder man på det hela är politiker och politiskt skapade jobb, en enorm belastning för invånarna.

Skulle antalet politiker och politiskt skapade jobb minska kraftigt, skulle inte invånarna märka någon skillnad. Ser man dessutom till vad våra politiker och de politiskt skapade jobben kostar, är det en alldeles för stor  tärande grupp, vi inte har råd med i framtiden.

Tiden är på väg att rinna ut för våra traditionella politiker.

Ett land där inte folkviljan styr, är dömd till undergång. Det är inte mina ord, det har någon klok människa sagt. Med all rätt, för när de politiska besluten går stick i stäv med hur invånarna vill ha det, uppstår en misstro mot den eller de som ska företräda väljarna. Ingen politiker har insett, att det finns en tyst majoritet, som en dag gör sig tillkänna.

Det visade sig med förödande verkan i Amerika, vilket chockade det politiska etablissemanget. Har läst snyftartiklar som ställde frågan hur de som lade sin röst på Trump tänkte? De kanske bara var förbannade på traditionella politiker men det får de aldrig veta. Däremot fick alla besked om att den tysta majoriteten hade visat vem det är som bestämmer. Men osäkerheten kommer att byggas upp och de som kan, garderar sig nu för en framtida katastrof av något slag.

Att vi lever i en global värld bevisas bäst av hur valet i Amerika påverkat hela världen. Vad värre är, ingen vet vad som kommer att hända när Donald Trump tillträder som President.

Läste för en Herrans massa år sedan en bok med titeln, Och världen skälvde, den titelns stämmer bra med hur världen tog emot beskedet. En sak är tämligen säker, den traditionella politiken och politiker som levt gott på sina förtroendeuppdrag, tycks gå samma väg som det gamla industrisamhället. Och det är sannerligen på tiden att så sker.

Anledningen till att det kunnat bli som det är i vårt land, är att svenska folket aldrig sagt ifrån på skarpen och politikerna trott sig göra rätt, när de massiva protesterna uteblivit. Men varje felaktigt beslut har fyllt på och skapat en tyst uppretad majoritet. Våra politiker borde ha förstått vartåt det lutade, när SD kunde locka nya sympatisörer. Hur många vågar öppet säga att de sympatiserar med SD? Det visar sig bara vid val, så nästa val tycks bli en rysare för de gamla etablerade partierna.

Det tar tid att reta upp en svensk, var det en som sa. Men om en svensk blir förbannad, gäller det att hållas sig undan. Nu visar sig missnöjet på annat sätt än att ta till våld, de som retats upp missnöjesröstar istället. Precis som våra politiker tänker många inte längre än näsan räcker, men hämnden är ljuv.

På sätt och vis förvånas man inte över hur de offentliga verksamheterna är på väg att rasa ihop. De politiska visionerna har visat sig inte alls stämma överens, med den snabba tekniska utvecklingen vi kunnat se. Den omvärld som påverkar vårt land har ignorerats, istället har mål satts upp att vårt land ska ligga i framkant. Skrämmande rapporter visar att vi istället är på väg mot den bakre kanten.

Det finns en gnagande oro över det som händer i vårt land. Ungdomar skjuts nästan varje dag, ingen vet hur många kriminella gäng vi har som slåss om knarkhandel eller smuggelvaror. Med höjningen av tobaksvaror kan vi räkna med att smugglingen blir ännu mer omfattande. Folk köper inte i kiosk eller butik till vilket pris som helst och sluta röka är för många inbitna rökare inget alternativ.

Man kan säga att politiska beslut har fött den kriminalitet vi nu kan se, hur konstigt det än låter. Men egentligen är det politikernas okunnighet som gör det, eller snarare de förbud som beslutas om. Men det är så mycket annat som blivit fel, som beror på felaktiga politiska beslut. Man kan se det genom alla problem inom den offentliga sektorn, där politiskt tillsatta personer i sin okunnighet genom sina beslut skapat det kaos som nu råder.

Det finns en enorm skillnad på hur Socialdemokratiska partiet fungerar i modern tid och hur det en gång var det enda alternativet för svenska folket. Synen på människan var en helt annan, nu tittas det ängsligt på opinionssiffror och den förda politiken blir därefter. Problemet är inte hur stora grupper ska kunna strykas medhårs, det är att få stora delar av folket med sig. Om stora grupper utesluts av de reformer som genomförs, minskar också handlingsutrymmet genom ännu färre mandat, när tidigare trogna väljare röstar med fötterna.

Partiet kunde under många år hänvisa till vad företrädare som Per-Albin Hansson och Tage Erlander uträttat, men partiets förändring i slutet av sextiotalet innebar minskad bas för hela rörelsen. Efter åttiotalets misslyckade ekonomiska politik fick borgarna ta över under en period, efter det fick vi uppleva Göran Perssons sanering av landets och bankernas ekonomi.

En kortsiktig sanering som påverkar vårt samhälle än i dag. En av snedeffekterna är de bemanningsföretag där vinsterna nu ifrågasätts. Ersättningen bemanningsföretagen får har de offentliga kostnaderna som riktmärke, varför vi måste fråga oss varför inte de offentliga verksamheterna går med vinst. Det är samma saker som utförs, oavsett det gäller vård eller skolundervisning. Det känns lite som att det i en båt sitter tio personer, en får ro, nio talar om hur hen ska göra och i vilken riktning.

Ett stort antal sjuksköterskor exporterades vid saneringen till Norge, med hjälp av Landsting som tvingades dra ner på kostnaderna. Kommunerna fick ta över skolundervisningen och skolan blev en del av de kommunala budgetarna. Resultatet har varit förödande, eftersom lärarnas status undergrävdes, med stöd av Jantelagen. När blev politiker utan högre utbildning likvärdiga eller till och med mera värda än välutbildade människor? De har ju till och med betydligt högre löner!

Nåja, efter saneringen växte vårdföretag och friskolor upp och Landstingen och kommunerna tvingades hyra in tidigare anställd personal. Personer som hoppat av från de offentliga verksamheterna. För en gångs skull hade politiker skapat jobb inom det privata näringslivet, men till vilket pris? Göran Persson kunde sitta kvar på grund av oppositionens svaghet, men Socialdemokraterna förlorade till sist makten, på grund av väljarnas missnöje mot Göran Persson personligen.

Tage Erlander ska ha sagt att ett samhälle kan be­dömas utifrån hur det ­behandlar sina svagaste. Här plockar Socialdemokratiska partiet knappast några politiska poäng, de försämringar som gjordes under alliansens tid finns kvar och regeringen är beredd att göra ytterligare försämringar. Med lite sunt förnuft, borde partiets ledning inse, att vad de nu håller på med, inte är någonting annat än ett politiskt självmord. 

Kanske är jag en som försöker använda huvudet, vår maktelit tycks inte göra det. Eller så fattar de inte vad som händer i det hypermoderna samhälle som håller på att växa fram. Jag håller en slant på det sistnämnda, det är därför vi fått ett samhälle bara politikerna själva vill ha. Det gäller för dem att hålla sig väl med storföretag och den ekonomiska makteliten som är ett måste, för att den svenska modellen ska fungera.

Men varken storföretagen eller den ekonomiska makteliten är någonting att hålla i handen, om den globala ekonomin går i spinn och sedan störtdyker. Det som nu händer i Amerika kan påverka hela världen. Det som händer där är att folkgrupper ställs mot varandra och ingen kan förutsäga hur det kommer att sluta, för fortsättning följer som vi redan har märkt genom de protester som förekommer runt om i Amerika efter den sensationella valutgången.

Vad som kommer att hända i Amerika är ett hot, men det största hotet mot vårt lands framtid är varken det som händer i Amerika eller den tekniska utvecklingen, det är att vi blivit för många invånare. Läste en artikel där en forskare tittat närmare på vårt lands möjligheter till överlevnad. Han hade kommit fram till att vi successivt måste bli färre, definitivt inte fler. Möjligheterna har avsevärt minskat genom den stora ökningen av invånarantalet. Jag tycker faktiskt synd om alla de som kommit hit, de tycks ha valt fel land att komma till.

När jag ser och hör många av våra ledande politiker, inte minst Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt, dyker osökt några kloka ord upp i huvudet skrivna av Lee Jackson: Blygsamhet är konsten att se ödmjuk ut, när man berättar för folk hur duktig man är. 

Men dessa personer skapar istället den tysta majoritet, som är trött på pratmakare som förkunnar sin egen tro. Nästa val kan bli en obehaglig överraskning för vårt politiska etablissemang.

Vad gör man, när det inte finns en nödbroms?

Ingen kan i dag säga hur det ekonomiska läget ser ut om ett år. En liten vink om att vårt land ekonomi inte är så stark som det sägs, visar penningmarknadens misstro. Mycket pengar har lånats upp och nya skatter och nedskärningar aviseras, naturligtvis ställs frågan varför. När en valuta sjunker mot andra valutor, är det en varningssignal att allt inte står rätt till.

Det varnas nu dessutom allt kraftigare för risken att bostadsbubblan kan spricka, Problemet är att storstäder växt alldeles för snabbt, men bostäder är det ont om. Priset för vad som händer när storstäder växer verkar ingen ha tänkt på. Inte heller de problem som följer när en stad överbefolkas. Storstäder är inte motorerna i ett lands ekonomi, de åker snålskjuts på övriga delar av landet.

Visst tar det tid innan politiska beslut visar sitt rätta ansikte, urbaniseringen har skapats genom gamla politiska beslut, men baktanken är svår att förstå. Det har fått fruktansvärda konsekvenser för glesbygder och mindre orter som avfolkats, Den service människorna på dessa orter förväntar sig för de skatter som betalas, är numera nästan obefintlig på många platser.

Många länder ser i dag över sin självhushållning när det gäller förnödenheter, i vårt land är bönderna på väg att utrotas. Vi klarade ett andra världskrig till stor del tack vare vår självhushållning, och i en orolig värld, borde naturligtvis våra politiker se om sitt hus. Många åkermarker ligger i träda på grund av dålig lönsamhet, men en liten slant kommer i alla fall in till de små markägare som finns kvar, utan någon större arbetsprestation än att fylla i blanketter för att få EU-bidrag, för att inte odla någonting. 

Att betala skattepengar till EU via staten, för att EU-politiker ska dela ut dem som bidrag, är naturligtvis förkastligt. Men EU har genom frikostiga bidrag som utnyttjats av många länder, rubbat konkurrensen. Tyvärr har det varit tvärtom i vårt land, det har försvårats för landets bönder under många år.

I vårt land har skattepengar istället använts till att locka sympatisörer av makthavande partier. Bönder är i dag en så liten grupp, att de inte ens är intressanta för Centerpartiet. Man brukade kalla de reformer som basunerades ut som valfläsk, men nu bjuds det bara på vattvälling eller soppa kokad på en spik. Undrar hur detta ska presenteras för väljarna om två år, eller ska äntligen något parti säga sig jobba med att banta både vår byråkrati och politiskt skapade jobb?.

Det fantastiska är att politikerna har mage att ge sken av, att reformer som de kallas, betalas ur politikernas egna fickor, när det i själva handlar om invånarnas pengar. Vi ger nu så och så mycket till ... och så radas det upp vad pengarna ska gå till. Vi, sa svinskiten!

Visst har det varit bidrag hit och dit – och det förkommer fortfarande – istället för att via skattevägen, på ett enkelt sätt korrigera, så att invånarna betalar skatt efter förmåga för att kunna leva. Det skattesystemet hade vi tidigare och det fungerade utmärkt, men de rika knorrade av förståeliga skäl. Förklaringen att detta fungerande skattesystem togs bort, var att det indelade invånarna i förnedrande socialgrupper. Vad har vi fått som ersatt det, om man ser till de usla pensionerna och de direktiv Försäkringskassan har att rätta sig efter när folk blir sjuka?

Men staten är alltid i behov av pengar och sättet att få in dem har varit kluriga. Betala en hundring extra i skatt så kommer en tjuga tillbaka som någon form av bidrag. De resterande åttio går åt i administrationskostnader. På annat sätt kan inte det förklaras hur svenska folkets skattepengar går upp i rök.

Istället för att sänka skatter ses bidrag som en politisk lösning. För många fattigpensionärer räcker inte ens det bostadsbidrag de får tillbaka av det de betalat in i skatt. Men de makthavande tror att dessa personer blir nöjda och glada. Men så är det ju inte, det är en allmosa som snabbt äts upp, genom att allting blir dyrare. Det är som att länspumpa en båt som redan gått till botten. Om någonting ska göras är det att pensionerna för fattigpensionärer höjs, inte som nu ständigt släpar efter i prisutvecklingen.

Ingen politiker tycks ha frågat sig själv varför dessa personer ska behöva betala skatt överhuvudtaget. Det skulle minska det bidrag som betalas ut, men fullt ut kan inte de fattigaste kompenseras genom bostadsbidraget. Sverige har blivit ett dyrt land att leva i. Med höjda pensioner och ingen skatt avdragen, skulle inte Försäkringskassan behöva lägga ner tid på att räkna ut bostadsbidrag och staten skulle tjäna pengar på en onödig administration.

Våra media har varit försiktiga med att påtala för makthavande politiker, att allt fler blir fattiga i vårt land. Ändå är det papperstidningarna som drabbas, när många gamla tvingas säga upp sina kära tidningar eftersom de inte har råd. Det är många saker som blivit en kostnadsfråga för de med låga pensioner, vilket till och med på kort sikt, kommer att påverka många saker.

Det talas om hur bra det går för landet, vilket fantastiskt land vi lever i, men det gäller bara en del av invånarna. Det här har pågått i flera år, men det är nu som alla politiska misstag börjat uppmärksammats, genom att kriser blossar upp inom de offentliga verksamheterna. Utöver detta får vi veta att till och med ministrar slösar med invånarnas pengar på att lära sig Engelska. Det bevisar bara den låga utbildningsnivån hos så kallade förtroendevalda.

Går det att få rätsida på det här? Knappast troligt, eftersom det gått alldeles för långt. Att försöka omorganisera verksamheter som haft en bristfällig organisation är inte gjort i en handvändning, det kan tiotals år. Men så mycket tid har vi inte på oss, det måste ske en drastisk förändring så snart som möjligt, annars uppstår anarki.

Den faran finns det folk som märkt och försöker ta egna initiativ och söker lösningar. En växande del av invånarna förespråkar Basinkomst, de etablerade partierna är inte alls intresserade. Men det skulle alldeles säkert minska brottsligheten, eftersom de som inget har, tar där det finns och lägger där det fattas, hos dem själva. En basinkomst rör sig inte om några stora pengar, men det skulle göra stor skillnad, för alla de som slagits ut av vårt allt mer människofientliga samhälle.

Nu verkar vi få ett nygammalt problem på halsen, vår stolta krona tappar i värde. En svagare krona gör importvaror dyrare, det kommer att drabba de svagaste grupperna hårdast. Men det kommer säkert att knorras en hel del, bland de som kommer att beröras av dyrare kostnader för sina småhus. Det vill säga de som  inte inte når upp till gränsen att inte behöva betala mera. Fastighetsavgiften kommer att räknas upp 2018, detta tack vare de fantasipriser bostäder sålts för.

Att det blivit så här kan helt tillskrivas tidigare makthavande politiker, därför att det är tillgång och efterfrågan som sätter ribban för priset. Om det går att välja och vraka därför att utbudet är stort, sker knappast några prishöjningar utan tvärtom.

Att det här kunnat fortleva under så många år, beror på det politiska kontrollsamhälle som skapats. Just nu ska bankerna ha reda på varifrån du fått dina pengar, på order från högsta ort, det vill säga de politiska makthavarna. Hur långt får de här galenskaperna pågå, innan det blir ett uppror i vårt tidigare fredliga land? Det jäser ute i landet, men det når tydligen inte fram till de som befinner sig i maktens korridorer.

Tiden i dessa korridorer tycks vara över för Kristdemokraterna, det har gått snabbt utför och det kan det även göra för andra partier. Miljöpartiet har under sin tid i regeringen gjort bort sig många gånger, att inte ens "underbarnet" den snacksalige "Lille Fridolf", kan komma med en vettig förklaring. Han har i alla fall inte kunnat förklara, varför det inte gick att rätta till skolan på hundra dagar. Med de förslag som ständigt haglar om hur skolans kris ska lösas, får vi nog räkna med att det tar hundra år istället.

Den här politiska osäkerheten kan betyda, att vi får två partier som ställs utanför när det gäller hur landet ska styras, V och SD. Ingen vill tydligen ha något av dessa ytterlighetspartier att göra i en regering. Och när det gäller V kan jag förstå det, eftersom deras sympatisörer ofta tar till skadegörelse och våld. Dessutom kommer V hela tiden med idiotiska förslag och har till och med hänvisat till hur socialism kan göra skillnad och lovprisat Venezuela. Visst, det var upp som en sol och ner som en pannkaka, för nu är landet i kaos och konkursmässigt. Vem vill att ett sådant parti ska ha någonting att säga till om i vårt land?

Nöden har ingen lag brukar man säga, vilket kan betyda att de två än så länge stora partierna tvingas samarbeta. Naturligtvis för vårt lands bästa får vi då säkert höra, men i själva verket handlar det om den politiska makten. Men våra politiker är bara galjonsfigurer eftersom allting blivit så komplicerat, att de själva inte kan bilda sig en uppfattning om de lösningar som föreslås. Beslut fattas utan att beslutsfattarna har en aning om konsekvenserna.

Med de politiker vi har i dagsläget, har vi verkligen hamnat på ett skenande tåg som saknar bromsar. Vi vet att det någonstans framför oss finns stoppklossar, men vad händer efter det vi kört in i dem?