Dags för nytt tänkande

Det här med Covid -19 som det lilla viruset heter har ställt det mesta på huvudet. Det är fruktansvärt för de som drabbas och oerhört irriterande för de som inte blivit det. Men hur har folk egentligen börjat tänka att vår framtid skall bli egentligen? Många unga har tyckt att livet är ett party och det börjar tidigare och tidigare. Studentfirandet har blivit den verkliga fyllefesten. Det blir nog lite i skymundan i år, annars finns det folk som retar upp sig.

 

För de som tar studenten (gymnasieexamen ska det väl heta) i år, kommer det alltså att se annorlunda ut. Kanske har de unga fått sig en tankeställare att vad som helst kan hända när som helst. För det är ju så livet ser ut, det består av upp och nergångar. Naturligtvis är Pandemin en läxa för alla, inte minst för våra politiker som varit med ett bra tag och nu inser vilka dumheter de varit med att besluta om.

 

Naturligtvis får det konsekvenser om det sparas in på det folk betalar skatter för att få utfört, det märks tydligt i den situation vi nu hamnat. Det blir en besk medicin för de politiska ledningarna när staten, kommuner och landsting/regioner får mindre skatteintäkter som blir följden av alla de som blivit arbetslösa och företag försvunnit genom nedläggningar och konkurser. Det är inga småpengar det rör sig om och samtidigt kommer kraven på mer och bättre avlönade lärare och sjukvårdspersonal att sätta de politiska ledningarna i rampljuset.

 

Jag har många gånger påtalat att vår enorma byråkrati och administration måste minskas drastiskt. Det finns ingen möjlighet för landets invånare att avlöna alla dessa människor både under den verksamma tiden och den efter. Nu har det visat sig att det går alldeles utmärkt med en decimerad riksdag, dags att återgå till det gamla som räckte gott och väl.

 

Den här krisen visar med all tydlighet att vi har politiska partier som med sina ideologier inte passar in i ett modernt samhälle. Miljömedvetenhet behöver inte ett politiskt parti som för dess talan, alla partier säger sig i dag vara för en bättre miljö. Den skada Miljöpartiet gjort som ställt till det inte minst för de svagare grupperna genom sina ständiga krav på nya skatter och avgifter för att rädda vår miljö, har ingen plats i ett land där en stor del av invånarna tvingas tänja på varje krona för att kunna överleva.

 

 Det sägs att vi svenskar är ett tålmodigt folk, men det jäser ute i landet vilket så småningom når fram till Riksdagshuset. Väl där handlar det om politisk överlevnad, inget av partierna vill att det maktsystem som finns skall försvinna. Sorgligt nog övergick den politiska ambitionen att förbättra vårt samhälle i att driva igenom sina egna ideologier istället för att se till invånarnas bästa.

 

Ännu ett nytt krispaket för företag är på väg, det kommer knappast att hjälpa eftersom det här ser ut att bli en seglivad kamp mot viruset. Det känns lite som läkarens kommentar efter en operation att operation var lyckad, men patienten dog. Det skrämmande är att vi inte vet hur många människor som kommer att mista livet innan  det är över. Om vi aldrig legat i framkant tidigare gör vi nu det i antal döda på grund av viruset.

 

Nu är det bara Moderaterna som talar om att alla måste komma tillbaka i i arbete, men hur skall det gå till? Nu måste nytt tänkande ta plats för att försköna arbetslöshetsstatistiken. De som före krisen var arbetslösa var det av skilda anledningar, den vanligaste orsaken har varit dåliga eller inga avgångsbetyg alls. Det handlar om människor som berövats sin framtid av oförstående politiker. Tillströmningen av arbetssökande med både arbetslivserfarenhet och ett CV att visa upp blir de som kommer att slåss om de jobb som kommer att finnas kvar.

 

Naturligtvis kostar dessa långtidsarbetslösa pengar, men på grund av administration blir det betydligt dyrare. Enklaste sättet att dessa personer skall känna som fullvärdiga medborgare är att ge dessa en ovillkorlig inkomst motsvarande vad de har i dag. Det skulle ge dem möjligheter att odla sina intressen som kan vara av varierande slag. Det är förnedringen som bromsar upp de inneboende egenskaper dessa personer har.

 

Det pendlar hela tiden mellan sex och sju procent som troligtvis aldrig kommer ut på arbetsmarknaden, de skulle med mitt förslag försvinna helt ur arbetslöshetsstatistiken. Visst låter det drastiskt men faktum kvarstår att de troligtvis kommer att tvingas leva på sina aktivitetsbidrag fram till att bli fattigpensionär. Om de lever så länge förstås, många kommer säkert att duka under av missbruk eller ta livet av sig.

 

Naturligtvis har vi nu nått vägs ände för det politiskt skapade samhälle som inte är till för invånarna utan för att de skall försörja alla politiker, byråkrater och administratörer. De finns numera i så stort antal att inte ens regeringen har grepp om hur många, det är först när det blir ont om pengar det blir uppenbart.

 

Just nu har Socialdemokraterna medvind men det svänger snabbt och med en försämrad ekonomi för många växer också missnöjet. Det folk inte haft tid att tänka över tidigare har nu bubblat upp till ytan och människorna ser att vårt samhälle sannerligen inte är någonting att skryta över. Om det talats om politikerförakt tidigare har det bara vara en krusning på ytan, det är storm på gång när krisen är över.

Bedrövliga tider, eländiga tider.

Det som händer är inte klokt, det skulle bara inte kunna hända. Ingen var förberedd, eller som vi fått veta i efterhand så brydde sig inte ansvarig myndighet om varningen från Kina. Har svårt att tänka mig hur de styrande tänkt, eller det har de kanske inte. Det har varit fullt krig om opinionssiffror och SD var det stora orosmomentet och sossarna gick kräftgång. Inte minst för Löfven kom det här som på beställning, det var bara att hålla låg profil och låta hälsomyndigheten sköta allting.

 

Det är ju faktiskt vad som hänt utöver spridningen av viruset men opinionssiffrorna har stigit trots att regeringen i stort sett inte gjort någonting. Kan förstå att omvärlden reagerat på hur vårt land hanterar en pandemi, ansvaret har ju lagts helt på invånarna att vara försiktiga. Precis som vanligt är det invånarna som skall se till att allt fungerar.

 

Går inte att undvika men man börjar tänka efter vad det egentligen är för samhälle vi fått. Nu först börjar folk inse att från det gamla industrisamhällets trygga lunk, har vi övergått till ett osäkert tjänstesamhälle. Att det nya inte är hållbart har de flesta insett vid det här laget. Och hur skulle de kunnat bli det när det formats efter nya idéer om hur marknaden skulle ta hand om allting och leveranser precis i tid då de skulle behövas. Lagerhållning, det var bla ha bla ha det.

 

Våra politiker följde aningslöst med i det nya tänkandet, eller snarare fantasierna om ännu bättre ekonomisk tillväxt. Högtflygande planer om höghastighetståg skulle trots enorma kostnader vara värt det, pengar skulle det inte vara något problem med. Strykpojken Arbetsförmedlingen behövdes inte, det skulle privata aktörer se till att få folk i arbete.

 

Tror inte privata aktörer är speciellt intresserade av att leka arbetsförmedlare ett bra tag framöver, ingen vet hur många företag som finns kvar när krisen är över. De stora företagen ligger redan i startgroparna för att installera smarta maskiner eftersom det hotas med ytterligare en form av pandemi framöver. Robotar och smarta datorer kan jobba dygnet runt och de blir sjuka går det lätt att göra dem friska igen. Arbetsförmedlare kan inte skapa jobb, så enkelt är det.

 

Det varnades för många år sedan att befolkningsökningar måste stoppas, det hade tydligen inte våra politiker hört talas om när flyktingar började välla in i vårt land. Visst var en stor del av dem analfabeter men låglönejobb skulle det komma att finnas gott om. Tydligen hade våra politiker inte heller läst om att invandrare utvisats därför att de haft för låg inkomst. Man blir aldrig klok på vare sig lagar eller politiker.

 

Det har sagts att storstäder är motorn i vårt samhällssystem men en stor del av dessa städers intäkter kommer från turism och invånarnas konsumtion, som nu kommer att lysa med sin frånvaro. Storstäderna drabbas värst när det gäller de som nu blir utan arbete och utländska turister kommer knappast att invadera Stockholm. Krisande butiker, barer och restauranger står på konkursens brant, hela vårt tjänstesamhälle är i gungning. Inget märkvärdigt med det eftersom tjänsteföretagen måste ha kunder som betalar för deras tjänster. Med alla varsel och uppsägningar försvinner presumtiva kunder på löpande band.

 

Hög arbetslöshet blir som ringar på vattnet, det sprider sig från ett företag till nästa och till slut sitter alla i samma eländiga sits eller går i konkurs. Konkurserna har ökat under april och i maj kan vi vänta oss bli det stora raset. För varje vecka försämras de små företagens möjlighet att kunna starta om den dag krisen är över. Som det ser ut kommer det att kunna bli någon gång efter sommaren och då finns inte många småföretag kvar.

 

Kan förstå regeringens oro när pengarna rinner ut i strid ström men ändå inte räcker till. Kan också förstå partiledarna som sliter sitt hår i försök att komma på någonting genialiskt som kan få fart på landet igen efter krisen. Med den tröghet som finns i vårt land genom vår enorma byråkrati, kommer det säkert att ta minst tio år innan det blivit balans i statens, kommunernas och landstingen/regionernas ekonomi. Skall bli intressant att följa den rationalisering som blir absolut nödvändig, de offentliga verksamheternas administration måste slimmas precis som skett inom vården och det privata näringslivet.

 

Skillnaden är att det som slimmats inom vården måste nu byggas upp igen genom nyanställningar. De som får hantera det problemet blir precis som på nittiotalet kommuner och landsting, har svårt att se våra bypolitiker kunna hantera det enorma problemet. Storvulna planer kommer att få läggas på is och alla politikers arvoden kommer knappast att rymmas inom de krisbudgetar som ledningarna kommer att tvingas till.

 

Vi har varit med om det här tidigare, men inte i samma omfattning. Då löstes arbetslösheten genom att de som haft svårt att få jobb på grund av usla betyg eller inga alls, eller led av någon form av handikapp blev förtidspensionerade. Knepet var egentligen det samma som hade använts med utökad skolgång för att minska ungdomsarbetslösheten, eller snarare förhala den i hopp om bättre tider. För bättre utbildade har knappast flertalet blivit som skoltrötta både skolkat eller sovit sig igenom lektioner.

 

Man kan spekulera i hur de förtroendevalda kommer att försöka lösa det gigantiska problemet när ett nytt samhälle måste formas. Det gamla höll inte så det gäller att bygga ett hållbart. Nu är även lobbyisterna på tapeten hur de kunnat styra både partier och politiska företrädare, inte en dag för tidigt men de flesta har ju varit inblandade i någonting som inte kan ses som annat än korruption. Vad man kan hoppas på är att inte det makthavande lyssnar på lobbyisterna utan på landets invånare.

 

Allt hänger nu på hur regeringen skall undvika den enorma kritik som framförs den dag det hela är över. Det kan ju vara som pessimisterna säger att det här eländet får vi dras med en lång tid framöver. Hur våra politiker skall få rätsida på allting övergår mitt förstånd, de har ju inte klarat av att skapa ett hållbart samhälle trots en lång högkonjunktur.