Varför har inte politiker personligt ansvar?

Förändringar som påverkar människors liv och vardag är någonting de flesta tycker illa om. Ja, tycker illa om är ett för svagt uttryck, de blir mycket irriterade eller rent ut sagt förbannade är en bättre beskrivning. Sorgligt nog har det blivit alldeles för många förändringar i vårt land de senaste tio åren. Det är därför lätt att förstå hur politiker och väljare kunnat hamna på kollisionskurs.

På sätt och vis en felriktad ilska mot våra politiker, eftersom det är tjänstemannaförslag som läggs fram för beslut. Jag utgår från att makthavande politiker anger riktlinjerna, men grovjobbet och utformningen vilar på anställda tjänstemän. I många fall blir underlagen alldeles för komplicerade och de förtroendevalda förstår inte innebörden och kan därför inte inse konsekvenserna. Man kan säga att de politiska företrädarnas svaghet och okunskap, gett tjänstemännen den makt de själva tror sig ha.

Det här har skapat ett samhälle där invånarna fråntagits all kontroll, om man bortser från valen som hålls vart fjärde år. De flesta av invånarna är omedvetna om, att de är betalningsskyldiga för de skulder som uppstår genom politiska beslut. Det fungerar nämligen så att fattas det pengar, måste invånarna betala på ena eller andra sättet. Skattehöjningar har varit och är fortfarande vanligaste sättet för staten, kommunerna och landstingen att kräva invånarna på pengar som behövs.

Problemet är att det i den politiska kultur som skapats, aldrig funnits med inbesparingar på de politiska jobb som skapats under åren. I demokratisk ordning fattade beslut innebär att en majoritet måste ställa sig bakom underlaget. Nu behövs flera partier och därmed påhittade ”titlar” för stödjande partiers politiker för att uppnå majoritet. Massvis med nya jobb inom regering, kommuner och landsting har alltså skapats, enbart för att kunna fatta majoritetsbeslut.

Hela det uppbyggda politiska systemet innebär att de förtroendevalda sitter i orubbat bo, även om samhället runt omkring dem rasar samman. Men det har skapats ett yrke som inte finns, nämligen yrkespolitiker. För att undvika detta och kunna hänga med i utvecklingen måste förtroendeuppdrag i framtiden vara tidsbegränsade, det är bara i diktaturstater personer kan sitta kvar under lång tid. Vårt eget ”demokratiska” system har medfört att invånarna i vårt land, måste ta hand om många avdankade politiker livet ut.

Ur tanken att ge valda personer uppdrag att föra invånarnas talan, växte efter hand fram ett politiskt helt annat maktsystem. Mycket av det som ansågs vara självklarheter, inte minst att vi skulle vara solidariska med de som har det sämre, har försvunnit i det nya moderna samhälle som skapats. Staten, kommuner och landsting började drivas efter företagsmässiga principer och invånarna blev plötsligt kunder vid de skattefinansierade offentliga verksamheterna.  

På något underligt sätt kunde lagar köras över och bolagisering av offentliga verksamheter var plötsligt ett faktum. Man konfiskerade helt enkelt invånarnas egendom, som de genom sina skatter byggt upp. Utan någon som helst erfarenhet av företagande, blev många politiker chefer och styrelsemedlemmar i någonting som måste ses som Politikerbolagen U.P.A. Inom det privata näringslivet har ägare och styrelse personligt ansvar, men så fungerar det inte inom de statliga, kommunala och landstingsbolagen. Om någonting händer är det invånarna som får ta den ekonomiska smällen  

När våra politiker vänt på kuttingen utan att invånarna klagat, var det bara att köra på för de politiska makthavarna. Den Moderatledda regeringen lyckades övertyga tillräckligt många för att genomföra den största bidragsskandalen i vårt lands historia, nämligen att vid införandet av jobbskatteavdraget, ta från de mindre bemedlade och ge till de rika.

I vårt land gäller inte skatt efter bärkraft, vilket skulle innebära att pensionärer, de långtidsarbetslösa samt de med sjukbidrag skulle få mer att leva av. Men enligt våra politiker skulle inte det ge någon tillväxt i ekonomin. Det är de med ett arbete och välavlönade jobb som vågar satsa och konsumera vilket ger klirr i kassan hos staten, kommunerna och landstingen. Om en stor grupp får mera pengar att röra sig med, skulle det fungera som ringar på vattnet, alla skulle få det bättre. Trodde man, men många ekonomer har nu bevisat motsatsen, att tillväxten istället stagnerar.

 

Kanske just därför blev det aldrig någon riktig fart på annat, än att folk lånade mera pengar för att konsumera för. Jobben som skulle bli hundratusentals fler lyste med sin frånvaro. Därför verkar nu alla politiker blivit lika förvånande över, att många ungdomar fått jobb den senaste tiden. Inte ens Arbetsförmedlingen vet vad det beror på, men Bert Karlsson tjänar miljoner varje månad på flyktingboenden och han behöver antagligen folk. Men en dyr affär för invånarna blir det, för det är deras pengar som hamnar i Bert Karlssons fickor, för det regnar ju knappast pengar från himlen.

Nu börjar människor muttra om att det inte behövs några politiska företrädare, eftersom den samhällsförändring som genomförts, lägger allt mer ansvar på individen att klara sig själv så gott det går. Och hur ska de kunna vara till hjälp för sina väljare, eftersom de flesta av dem inte har någon högre specialistutbildning, utan är lika dåligt utbildade som folk i gemen? Numera är politiker det enda ”yrke” där det inte krävs en högre utbildning. Borde inte alla politiker ha minst en godkänd Gymnasie- eller Högskoleutbildning?

Tyvärr märks inkompetensen i det kaos som uppstått genom vårt lands allt mer prekära läge, avsaknaden av organisation, gör att ”enkla” lösningar provas och de mest svårlösta skjuts åt sidan. Regeringens största problem är att kunna blidka invånarna, inte minst de grupper som fått försämringar på grund av ålder, sjukdom och lång arbetslöshet. Att fortsätta ge bidrag till de med ett arbete är ren och skär populism, ett röstfiske. Men skulle det skapas runt hundratusen jobb på kort tid, var skulle pengarna till jobbskatteavdraget tas?

Tittar man på vad jobbskatteavdraget kostat staten och därmed en försämring av statens inkomster, klarar systemet inte av runt tio tusen nya i arbete. Redan vid den nivån, innebär det nedskärningar på annat. Våra makthavande politiker skulle helt enkelt tvingats till omfördelningar, som i själva verket betyder att pengar tas där de finns och läggs där de fattas. Den metoden har använts i många år och av den anledningen behöver alla verksamheter pengar.

Det jag funderat över den senaste tiden är om den statliga lönegarantin även omfattar politiker. Ja, om det skulle hända att kommuner och landsting nått en punkt då de är konkursmässiga. Eftersom rationaliseringar av politiskt skapade jobb måste tvingas fram genom att pengarna inte räcker till, kommer många kommuner att löpa linan ut. För visst kan man redan se att många kommuner kommer att få enorma ekonomiska problem inom bara några år. Tja, den dagen den sorgen.

Vi har fått ett samhälle våra politiker anser vi ska ha.

Det är inte bara människors sätt att tänka som har förändrats, de håller inte längre inne med sina åsikter. Man kan anta att många av invånarna inte vågat säga, vad de innerst inne tänkt.  Men nu har fattigpensionärer som lidit i det tysta, trätt fram och berättat hur uselt vårt pensionssystem fungerar. De som har sjukbidrag är antagligen för sjuka för att orka protestera, men det finns många som befinner sig i den situationen.

Kan förstå att många som passerat femtio bär på en orosklump i magen, trots propaganda från myndighetshåll, att så bedrövligt ska det inte bli som det sägs som pensionär. Men det stora antalet nyblivna fattigpensionärer i vårt land, motsäger alla försök att skyla över bristerna i nuvarande pensionssystemet. Missnöjet har inte tagits på allvar av regeringar, gamlingarna har man utgått från röstar som de alltid gjort, det är de unga som kommer att hänga med i många år som är intressanta. Dessutom är de lika lättlurade som gamlingarna en gång var.

Just svikna löften och prat istället för handling är vad som fått den en gång så stora partiet att tappa väljare, men partitoppen har inte fattat vad det kan bero på. De gamla lyssnar inte när regeringen lovar att nya jobb ska skapas, de har hört liknande löften tidigare. Det stora misstaget var att ta till brösttoner mot alla som vänt partiet ryggen och lagt sina röster på SD. Man kallar inte ostraffat människor som är missnöjda för rasister. Partiledningen frågade sig aldrig hur det hux flux kunnat bli rasister av de tidigare sympatisörerna. Och om de inte blivit rasister, vad beror det då på att de vänt partiet ryggen?

Tyvärr fungerar inte Socialdemokraterna som partiet gjorde en gång i tiden, då eldsjälar på jobbet och på gatan pratade med folk om vad de tyckte var fel. Om så varit fallet, skulle partiledningen varit medveten om, att vårt samhälle förändrats åt alldeles fel håll. Men även när de nu bör vara medvetna om det, är det knappast möjligt att sjösätta nya reformer, det gäller istället att gallra bland de som finns.

Landets ekonomi är ett mysterium för invånarna, om landet är så rikt som det framhålls, skulle vi inte ha orättvisa skatter och stigande fattigdom. Men pengar saknas tydligen, för finansministern anser att staten måste spara pengar. Första steget vår finansminister måste ta är att skapa sig en bild över, vad som kostar invånarna alldeles för mycket. Det kostar alldeles för mycket att driva landet, vad är det som kostar men kan tas bort?

Sedan några månader sitter räknekunnigt folk och grubblar över för och nackdelar med att införa amorteringstvång, eller försämra ränteavdragen. Hur det kunnat bli så att den som lånar pengar premieras genom mindre skatt är svårt att förstå. De som sparar får ingenting! Det borde vara de som inte lånat en massa pengar som premieras, men de får istället vara med och betala.

Tittar man närmare på jobbskatteavdraget, är det ändå det största svek som ett mycket stort antal invånare råkat ut för. Det fungerar som en skattesänkning, men är i själva verket ett bidrag för de med ett arbete. Detta bidrag betalas med försämrade trygghetsförsäkringar och högre skatt, för de som av skilda anledningar inte arbetar. Är det verkligen hur det ska fungera i ett demokratiskt land?

Naturligtvis inte och det är en av anledningarna till att människor missnöjesröstar. För tillfället är det SD och Moderaterna som Har tjänat på missnöjet, men under de runt trettio månader som återstår till nästa val, hinner kanske ytterligare alternativ etablera sig. Det gäller ju bara att lyssna på vad folk är missnöjda med, och det är ju de ökade klyftorna i vårt samhälle. Det räcker med en karismatisk person att sluta upp bakom, för att ett nytt parti ska få vind i seglen.

Men egentligen är det inte lönt att spekulera om, vad som kan hända så långt fram i tiden, vi vet inte ens vad som kommer att hända inom det närmaste halvåret. Vad vi med största sannolikhet kan förvänta oss är, att vi inte kommer att få någon hjälp utifrån. Och det är det som är mest skrämmande, för ingen litar längre på att våra politiker oavsett partifärg kan hantera det prekära läge landet hamnat i.

Oavsett vad oppositionspartierna säger, kan de inte göra mer än sittande regering. För att någon regering ska kunna göra någonting, måste det städas upp bland alla idiotiska lagar och regler som finns. Den väg Moderaterna tagit (ja, snarare kopierat från SD) fungerar kanske på kort sikt, men det spräcker antagligen också Alliansen.

Socialdemokraternas allt svagare ställning gör att alla partier försöker profilera sig på ena eller andra sättet. Men problemet är att de förslag som läggs fram, retar gallfebern på många. Missnöjet bottnar i att det skapats ett samhälle som allt fler inte vill ha. Folk är trötta på att ständigt få höra att alla måste göra sitt yttersta för att rädda välfärden. Det finns ett stort antal människor som lever i välfärd i vårt land, men den gruppen är i minoritet.

För våra politiker hjälper det inte med skräckpropaganda eller att böna och be, det är handling svenska folket vill se. Man kan säga att svenska folket efter att det politiska etablissemanget började kalla alla de som sympatiserar med SD för rasister, lärde sig att använda selektivt lyssnande och läsande. Folk tror numera på det som de kan se med egna ögon eller tycker verkar vara vettigt, det vill säga använder sitt sunda förnuft. Om politiker säger att så här är det, men invånarna ser någonting helt annat, blir naturligtvis politikerna misstrodda.

Osökt slog mig att våra politiker sitter fast i en villfarelse att de utsetts att bestämma. Det är inte deras uppgift, den är att på bästa sätt tjäna invånarna. Men allt fler tycks ha läst eller hört talas om det Robert Louis Stevenson skrev en gång: Att veta vad du själv föredrar istället för att ödmjukt säga amen till vad världen intalar dig att du bör föredraga är att hålla din själ levande.

Misstron mot våra politiker bottnar ju i, att invånarna börjat inse hur de vill ha det. Det är av den anledningen det politiska etablissemanget hamnat i kollisionskurs, med en växande skara av invånarna. Våra politiker försöker skapa ett samhälle, som bara de själva vill ha.

Måttet är rågat och tålamodet slut.

I samband med att ATP skrotades och vi fick ett nytt pensionssystem, lär Göran Persson ha yttrat: När folk kommer underfund med vad vi gjort, kommer det att bli revolution. Det visar inte bara hur otroligt godtrogna svenska folket har varit, det visar också att våra politiker utgår från detta. Så länge ingen protesterar, är det bara att fortsätta slå blå dunster i ögonen på invånarna. Svenska folket har fått betala ett dyrt pris för att inte säga ifrån, men nu gör de det på bred front istället.

Den så prisade ekonomiska saneringen av statens och bankernas urusla ekonomi, har visat sig vara en bluff av aldrig tidigare skådat slag. Inte ens kommunpolitiker förstod vad regeringen då drev igenom, det kom som en kalldusch för många när de insåg omfattningen av det hela. Vad som hände var att kommuner och landsting fick ta hand om statens dåliga affärer.

Landstingens besparingsåtgärd blev att hjälpa till att exportera sjuksköterskor till våra grannländer, mest till Norge. Psykvården som definitivt inte skulle röras, sattes i stället på ”svältkost”, det behövdes inga ”knäppdoktorer” i vårt högt stående land. Resultatet har blivit självmord och vansinnesdåd av personer som det slagit runt i huvudet på.

Ingen tänkte framåt, det gällde att få det hela att gå runt. Många kommuners sätt att spara blev därför nedlagda skolor och bedrövlig löneutveckling för lärare och att använda obehöriga lärare. Det är alltså inte elevernas fel att undervisningen måste ses som en katastrof. Vad det kommer att innebära nationalekonomisk i form av att vårt land halkar efter i utvecklingen, kan vi bara gissa oss till. Ansvarig för detta är inte bara lokalpolitiker utan vårt politiskt styrda samhälle.

Pensionssystemet var underfinansierat redan från början, det anser i alla fall Kjell-Olof Feldt och han bör ju veta. Men förhoppningen var att nya jobb skulle växa fram och tillväxten i ekonomin öka. Vid den tiden såg det ut som att den ekonomiska tillväxten skulle fortsätta i all evighet. Men så började jobben inom det privata näringslivet försvinna, utan ett starkt privat näringsliv med många anställda riskerade hela välfärdsbygget få slagsida.

Visst har vi fortfarande kvar några av våra stora företag, men de behöver inte längre personal i samma omfattning som tidigare. Av de statliga monopolföretagen som fungerade som en form av försäkring, finns bara Systembolaget kvar som ”mjölkkossa”, LKAB, Vattenfall med flera företag staten är delägare i har blivit förlustföretag.

Det var knappast meningen att det skulle bli så, för Alliansregeringens iver att sälja ut eller privatisera berodde på att det måste frigöras pengar. Dels till ”reformen” jobbskatteavdraget som skulle sätta ”sprutt” på landet och ekonomin, men också för att de skenande offentliga kostnaderna blivit ett hot. Det behövde skapas massvis med jobb som inte betalades med skattepengar, de offentliga lönerna kunde inte längre täckas in med ett krympande privat näringsliv. Det var antagligen en kalldusch för Borg att upptäcka.

Det gick trögt att få fart på nyföretagande och jobb inom det privata näringslivet, det fanns ingen draghjälp från andra länder. Men mycket berodde också på, att landet aldrig lyckades hämta sig efter den ekonomiska saneringen som Göran Persson genomförde. Det fanns alldeles för många ”dolda” kostnader som gjorde sig påminda. Det kunde varken Borg eller Reinfeldt göra någonting åt.

Inte heller att Landsting och Kommuner, inte haft de ledningar som krävts för att göra de omorganisationer och rationaliseringar som behövts. De makthavande politikerna uppfattade inte signalerna om att nästa steg, var att banta den alldeles för stora administrationen. Olyckligtvis bantades istället nödvändig personal inom verksamheterna, kvar blev alla administratörer. Det i sin tur förde med sig att det gått snabbt utför med sjukvården och skolan. Och annat kunde det inte bli när läkarna och lärarnas status och arbetsvillkor försämrades av kostnadsskäl och byråkrater blev de som bestämde.

Ingen politiker ska behöva förvånas över elevernas dåliga resultat i skolan eller sjukvårdens enorma personalproblem och dåliga rykte, de pengarna invånarna betalar in i skatter försvinner till stor del i form av administrationskostnader. Med andra ord fungerar inte vårt skattesystem som det var tänkt att göra och om inte det rättas till snabbt, väntar förhoppningsvis som Göran Persson befarade en revolution. Ja, egentligen har den redan börjat eftersom folk började inse vilket effektivt vapen SD är, att använda mot det gamla insuttna politiska etablissemanget.

 Gammal traditionell politik fungerar inte längre, beroende på den vänskapskorruption själva systemet uppmuntrar till. Vi har sett det nu i form av lägenhetsaffärer, men också vidlyftig representation och lyxresor. Det har varit någonting som bara följt med, utan att någon reflekterat över hur idiotiskt hela samhällssystemet är uppbyggt. Regering efter regering har utgått från, att folket inte ska ifrågasätta beslut som förändrar både liv och samhällen.

Men det är väl dit vi kommit i dag, folket vill ha ett helt annat samhälle och ifrågasätter vad de makthavande håller på med. Man behöver inte vara speciellt skarpsinnig, för att inse vad som fått invånarna att sätta sig på bakhasorna, det är de orättvisor som skapats. Det har sparats in pengar på det invånarna betalar för att få gjort av staten, landstingen och kommunerna, det borde till och med politiker inse är helt galet.

Misstroendet och missnöjet vänder sig alltså emot hur ekonomin hanteras och sättet våra så kallade förtroendevalda anser vad det ska sparas in på. Det är (nästan) bara att fråga vem som helst på gatan, så blir svaret att det måste sparas in på politiker och vår alldeles för omfattande byråkrati. Vårt politiskt uppbyggda styrelsesätt kostar alldeles för mycket och inkräktar på det skatterna är avsedda för.

Om inte det politiska etablissemanget tar tag i detta, kommer invånarna att göra det vid nästa val. Måttet är rågat och tålamodet slut hos inte bara pensionärer, långtidssjuka och småbarnsfamiljer, utan också hos alla de som med oro ser på framtiden. Det gäller för våra politiker att inse det och ta skeden i vacker hand.

Världen är så stor, så stor.

Stod och talade med en gammal man som uppnått den aktningsvärda åldern 94 år. Klar i huvudet, med humor som få och fortfarande självgående. Vi kom in på Kommunal och Wallströms smutsiga affärer och han sa skrockande: Dom är ta mig fan dummare än tåget. Men det här är det roligaste jag varit med om sen torvladan brann. Humorn i det hela är att torvladan brann ner någon gång på fyrtiotalet, det vill säga för runt sjuttio år sedan.

Hursomhelst var det inga snälla ord han hade att komma med, när det gäller hur det har varit och blivit i vårt land. Han kunde inte förstå hur politiker kan tala om att vårt land utvecklats, han ansåg att det bara har förändrats till oigenkännlighet. Allt tal om välfärdssamhället och att alla invånare lever i välstånd, är som en käftsmäll för alla som lever på fattiggränsen och till och med under. Själv hade han inte ens tvåtusen kvar att leva av sedan hyran och telefonen var betald. Tidningen hade han sagt upp för den blivit för dyr.

Jag kunde inte låta bli att fråga om livet blivit som han tänkt sig som ung. Det tog en stund innan han svarade, men så sa han: Hade jag emigrerat till Amerika i slutet på femtiotalet som vi var några stycken som pratade om, kanske det blivit det. Att det inte blev av är det sämsta beslut jag tagit i mitt liv. Om jag haft ett bättre liv vet man inte, men jag hade i alla fall på egen hand försökt, istället för att styras av andra. En sak lärde jag mig av det, man ska inte tala om för andra vad man vill göra, utan bara göra det.

Nu när han nått nästan slutet på enmeterstumstocken som han sa, hoppades han att när det är dags, ska det vara som att slå ifrån en strömbrytare och det blir svart. Hans enda rädsla var att hamna som ett kolli fram till slutet, själva döden var ju någonting han inte kunde undvika.

Det han sa till mig stämmer med vad många andra äldre personer sagt till mig, många upplever det som att deras liv varit bortkastade. Som unga hade de haft drömmar om ett helt annat liv, men som många sagt, livet kom emellan. De har stretat på för att överleva, att sätta guldkant på tillvaron har det inte funnits utrymme till. När det skulle behövas som bäst på ålderns höst, tvingas de istället leta extrapriser i affärerna.

Någon ändring verkar det inte bli för fattigpensionärerna, men den ökande barnfattigdomen borde åtminstone tas på allvar av de styrande, den senaste siffran över barn som lever i fattigdom kunde jag läsa rörde som en kvarts miljon. De får ungefär samma start i livet som många barn fick på trettiotalet, det vill säga för åttio år sedan. Men vid den tiden var ju de flesta fattiga, så …

Varför regeringar de senaste tio åren inte ens kommenterat att det blivit så, är svårt att förstå. Eller lyssnar inte regeringen på hjälporganisationernas varningssignaler om att många av landets unga far illa? Men även många gamla far illa, så visst borde det finnas ett pensionärsparti, som precis som SD sätter skräck i de gamla partierna. Det finns betydligt fler pensionärer än de som sympatiserar med SD. Och procenten är ju viktig enligt det politiska etablissemanget och SD skulle antagligen tappa runt tio procent. För visst har ett pensionärsparti chansen att hamna runt femton procent.

Mycket av eländet härrör sig från Alliansens åtta år vid makten. Kan inte förstå varför inte Borgs ekonomiska politik ifrågasattes av ekonomer. Det var uppenbart att samhället skulle slitas isär, när många människor skulle få mindre att leva av, för att kunna köpa röster genom jobbskatteavdraget. För ovetande om vad försämringarna av trygghetsförsäkringarna skulle innebära för många människor var knappast Borg och Reinfeldt.

Den bakomliggande tanken var säkert att bli ett statsbärande parti, det var i alla fall Reinfeldts dröm som han öppet deklarerade. Men precis som Socialdemokraterna fick partiet lära sig att teori och praktik är två vitt skilda saker och att röster inte kan köpas genom bidrag.

Människan behöver känna trygghet, men ett allt hårdare samhällsklimat började oroa allt fler, vilket resulterade i att Reinfeldt och Borg förpassades ut ur politiken. Men arvet efter de båda blir inte lätt att sudda ut för partiet, de skapade en misstro mot vad partiet kan ställa till med, om det återkommer i regeringsställning.

De ökade sjukkostnaderna kan härledas till ett hårdare klimat inom både arbetsliv och privatliv. Inbesparingar hos arbetsgivare har gjort att bemanningen är minimal och arbetsbördan skjuts över på de övriga om någon blir sjuk. Detta i sin tur skapar nya sjuka, eftersom det inte finns tid till återhämtning.

Varför så många jobbar alldeles för länge, trots att kroppen säger ifrån kan tyckas vara minst sagt dumt. Men vi lever i en tid då människorna sätter press på sig själva, trots att de flesta är medvetna om vad en sjukskrivning innebär för privatekonomin. Det är lätt att resonera att krämporna går över bara … Tja, hoppet är det sista som överger människan och den högre levnadsstandarden i form av fin bil, semesterresor, hus och bostadsrätter, fordrar att pengarna rinner in på lönekontot i strid ström. 

Men det är inte bara de ökande sjuktalen som orsakar problem för regeringen, det tillkommer också en okänd kostnad för de flyktingar som kommer hit. Nu ropas det också efter fler poliser och ”Migränverket” är underbemannat, alltså ytterligare kostnader för skattebetalarna. Och som det ser ut är det här bara början.

Det känns som om vårt lands styrande varit omedvetna om hur allting förändrats i vår värld. Man ska inte kunna bli överraskad av en flyktingström, tiggare och folk som kommer hit för att söka jobb. Visserligen på grund av grumliga EU-beslut, men i alla fall. Men faktum är att de styrande har stått för inbjudan, eftersom de sagt att det behövs betydligt fler än de som finns i vårt land för att kunna bevara välfärdssamhället. Under tiden fram till dess dessa människor kommit i arbete (om de överhuvudtaget får något), ska alla dessa ta del av den gemensamma kassan. Eftersom den inte räckt till tidigare, hur ska det då gå med välfärden?

Mitt i den kris som pågår ställer sig nu alla utom SD bakom ett klimatmål som ska vara bindande. Finns det ingen möjlighet att få alla dessa välbetalda personer omyndigförklarade? När jag läste om vansinnigheten, fanns texten i en gammal barnvisa osökt i mitt huvud. Världen är så stor så stor, Lasse, Lasse liten. I det stora hela är vi inte ens en mus som ryter, pipet vi ger ifrån oss hörs inte i bruset ute i den stora världen.

Den enda uppmärksamhet ett sådant beslut får, är att de verkliga miljöförstörarna dra en suck av lättnad, då behöver de inte lägga ner så mycket kraft och pengar på att rädda vår miljö. Men är verkligen vår miljö viktigast just nu? Knappast om man lyssnar på vad vår Riksbankschef har att säga. Det verkar som om inte någon politiker förstår, vad det innebär till och med på kort sikt, att vårt land har negativ ränta och att invånarna redan nu har lånat alldeles för mycket. Kanske skulle Ingves gått till Riksdagshuset och från talarstolen ropat till de närvarande: Utrym lokalen för snart smäller det!