söndag 20 december 2015

Hur har allt kunnat bli så bakvänt i vårt land?



Sista möjligheten att skriva det här året, nu väntar långa och bråda dagar. Kanske borde jag ge nyårslöftet att sluta bry mig om, det våra politiker säger och håller på med. Det kanske bara är jag som hänger upp mig på deras uttalanden, om hur de ska lösa vårt lands problem. Oavsett om det är regeringsmedlemmar eller politiker på lägre nivå, har de alltid en lösning. Om de har en som fungerar vet de inte själva, men ett lugnande besked har de då i alla fall gett till invånarna. Vi fixar det. 

Råkade höra hur Annika Strandhäll (vår civilförsäkringsminister), ska lösa problemet med psykiskt ohälsa, det vill säga människor som gått in i väggen. Nu ska rehabiliteringarna bli individanpassade för att snabbare få tillbaka de drabbade i arbete igen. Det kanske är lättare att skruva tillbaka tiden runt åtta år, då grunden för dagens situation med stadigt ökande antal människor med psykisk ohälsa sjösattes av dåvarande Alliansregeringen.

Tyvärr är Strandhälls förslag som att hälla vatten på ett hus som redan brunnit ner. Med sjukdomen följer ett problem som förvärrar de sjukas situation, nämligen den försämrade sjukförsäkringen, som drabbar de sjuka ekonomiskt. Alliansregeringen utgick från utbrändhet var en svårdiagnostiserad sjukdom som kunde utnyttjas av simulanter. Moderaten Kristensson ansåg att de sjuka måste jobba och ha ett socialt umgänge, det skulle göra dem friska. Han frågade sig aldrig vad som orsakat att de blivit sjuka. 

Men börjar man titta på vad det beror på att människor bryter ihop, är det en pressande arbetssituation kombinerad med privatlivets vardagsproblem. Hälsan bryts ner när människor på grund av för lite personal tvingas jobba, trots känningar av skador och för lite återhämtning. Lägger man dessutom till oro för privatekonomin och att för de flesta tar inte arbetsdagen slut när de stämplat ut från jobbet, är det en tung börda att bära. Vårt samhälle fungerar numera på samma sätt som när en maratonlöpare, tvingas springa ett lopp drygt fyra mil långt varje dag.

Har börjat rensa upp i min skrivhörna inför julen. Hittade i pappershögarna någonting jag skrev för runt ett par år sedan, men som fortfarande är aktuellt. För mig bevisar det att politiker fullständigt struntar i konsekvenserna av sina beslut, eller helt enkelt inte förstår vad de beslutar om. Med den uppfattningen att invånarna måste vara närande för staten och samhället, annars faller vårt välfärdssystem ihop, kan man utgå från att de inte förstår. Inte heller förstår de att de själva inte är närande, utan hör till den tärande gruppen i vårt samhälle.

Nåja, vad som startade det hela är lätt att se, nämligen jobblinjen som infördes och som skapade ett som många anser omänskligt samhälle. Beslutsfattarna utgick från att förbättra den ekonomiska tillväxten, men glömde bort (omedvetet eller medvetet) att det kunde skapa orättvisor. Ingen tänkte på att de grupper som inte skulle omfattas av ett jobbskatteavdrag, var de som skattade mest i förhållande till sin inkomst.

Det känns verkligen beklämmande, att den borgerliga alliansens företrädare fortfarande lovprisar jobbskatteavdraget de beslutade om. För det första är det inte ett avdrag, utan ett bidrag till de med ett arbete, för det andra är det orättvist mot alla övriga. En skattesänkning som inte alla får ta del av, kan någonting sådant kallas för en reform?

Nackdelarna har det talats tyst om, men de är många och har visat sig kunna få förödande konsekvenser för många av landets invånare. En god vän som råkade ut för de stränga reglerna vid sjukdom efter strålbehandling av elakartad cancer, gjorde jämförelsen mellan sig själv och en travhäst. Båda sågs av den dåvarande ekonomiskt tänkande alliansregeringen som en inkomstkälla för staten så länge de var friska. Men vid sjukdom upphörde jämförelsen.

Eftersom hästen är viktig för både travtränare och hästägare skulle det aldrig falla dem in att starta en sjuk eller skadad häst. Det skulle äventyra framtida intäkter. Med de djurskyddslagar som finns, skulle det dessutom inte vara möjligt ens för en regering, att få ut hästen på banan igen, innan den friskförklarats av veterinär. Men enligt de regler Försäkringskassan tillämpar, har det ansetts att till och med allvarligt cancersjuka människor ska kunna arbeta. Förklara det den som kan!

För att rätta till de grövsta snedeffekterna, måste det därför till minst sagt oortodoxa lösningar. De politiska besluten har kostat och kommer att kosta miljarder, eftersom grundfelet med psykisk ohälsa inte har åtgärdats. Alltså måste man rätta till grundfelet och hitta en lösning på det orättvisa sjukförsäkringssystemet, men naturligtvis även den ekonomiska biten. Och en lösning finns tack vare konstruktörerna bakom jobblinjen. Rättare sagt de som skapade de strängare reglerna vid sjukdom. Beslutsfattarna vände helt enkelt upp och ner på alla begrepp, utan att vara medvetna om det.

Oavsett vilka krav de politiska makthavarna har på landets invånare, blir människor förr eller senare sjuka. För en läkare tar det för det mesta inte många minuter, att ställa en diagnos och inse vad som behöver göras. Tyvärr tar det minst lika lång tid om inte längre, att skriva sjukintyget. Är inte intyget enligt Försäkringskassans regelbok och handläggarens bedömning, blir det bakläxa.

Var och en förstår säkert, hur mycket dyrbar tid och pengar som går till spillo. Ser man till dagens stigande sjuktal, kommer förlorarna att bli både de sjuka och staten. Pengarna som togs från trygghetsförsäkringarna är borta, nu måste staten skjuta till miljarder för att Försäkringskassan ska kunna göra sina utbetalningar. Nuvarande regering kan bara anslå mer pengar till Försäkringskassan, de sjuka måste ju ha pengar. Det beslut alliansregeringen fattade, ska därför mest ses som att de silade mygg och svalde kameler.

Den som inte inser det vansinniga i experimentet som drabbat och fortsätter drabba både människor och läkare, måste befinna sig i sin egen lilla bubbla och inte i den verkliga världen. Alla har sett att det blivit helt galet, men hur ska det kunna rättas till? Varför ingen kommit på att man kan vända på kuttingen, så att läkarna får en chans att utföra sina jobb och kan kapa vårdköerna, övergår mitt förstånd. Vad som behövs är ju bara mera tid till det läkarna utbildat sig till och är bäst på, att bota sjuka människor.

Egentligen är lösningen hur enkelt som helst, eftersom vi nu har ett system där handläggarna vid Försäkringskassan, är de som avgör om folk är sjuka och berättigade att vara sjukskrivna eller inte. För att följa de regler som beslutats om, förenklar man det hela genom att den sjuke, i stället för att uppsöka läkare, gå direkt till Försäkringskassans handläggare. Denne kan då med egna ögon se, om den sökande behöver vård eller inte. Efter bedömning skickas den uppsökande endera tillbaka till jobbet, hem för att lägga sig i sängen med rådet att ta Alvedon, eller vid tveksamma fall, skickas vidare till läkare för en professionell diagnos och behandling.

Många kanske tycker att det låter bakvänt, men det är konsekvenserna av det politiska beslutet att förändra sjukförsäkringssystemet. Eftersom handläggaren har sista ordet och inte läkaren, finns det ingen annan lösning som kan fungera. På det sätt jag beskrivit, skulle också läkarnas status återupprättas, det är de som kan bota människor, vilket inte Försäkringskassans handläggare klarar av. Försäkringskassans handläggare skulle dessutom inte kunna bortförklara sina egna ”diagnoser” och skulle dessutom vara ansvariga vid en missbedömning.

Visst låter det minst sagt oortodoxt, men det är faktiskt det fattade politiska beslutet om strängare regler som möjliggör den här lösningen. Vad som sparas in på det här är inte bara papper och arbetstid vid landets sjukvårdsinrättningar, allting skulle fungera så mycket smidigare för alla sjuka. Inget onödigt spring till våra sjukvårdsinrättningar och inga bakläxor på sjukintyg. Det skulle korta vårdköer och spara oerhört mycket pengar, om man ser till den tid läkarna i dagsläget tvingas lägga ner på att komplettera sjukintyg.

Vad man lärt sig av införandet av de hårdare reglerna för sjukförsäkringen är, att politiska beslut som ändrar förutsättningarna för invånarna, måste ses som experiment. Vid experiment utgår man från teorier, ibland fungerar de, oftast inte. Men att experimentera med människor, är det verkligen tillåtet? Det finns djurrättsaktivister som demonstrerar mot djurförsök och släpper ut minkar eftersom de har djurens bästa för ögonen. Men var finns människorättsaktivisterna, som har människornas bästa för ögonen?
 
Med det önskar jag alla en God Jul och ett Gott Nytt År!

fredag 18 december 2015

Är huvudet dumt, får kroppen lida.



Det är inte lätt att bära det ansvar som ett politiskt förtroendeuppdrag innebär och ska inte heller vara det. Vad det handlar om är att få allting att fungera för invånarna, det vill säga de verksamheter invånarna betalar skatt för att de ska fungera. Om inte dessa verksamheter prioriteras och fungerar som de ska, faller hela tanken med att de ska vara skattefinansierade.

Med de skatteintäkter staten, kommunerna och landstingen har, ska pengarna mer än väl räcka till för att verksamheterna ska fungera. Eftersom de inte gör det, finns kostnader som därför måste skäras ner. Det är vad som blir över när verksamheterna fått sitt som avgör, vad administration och övrig verksamhet får kosta.

En fråga som kommer att bli allt mer påträngande är vad de så kallade förtroendevalda politikerna får kosta. De har inte tillräckliga kunskaper att sköta vad de blivit tillsatta för, det är anställda tjänstemäns uppgift. Inför beslut gäller det därför att beslutsfattarna verkligen förstår innehållet i underlaget, en både ansvarsfull och krävande uppgift.

Många beslutsfattare är inte vuxna uppgiften, vilket kan få förödande konsekvenser för invånarna. Genom att lönsamhetskrav numera genomsyrar statens, kommunernas och landstingens budgetar, borde aktiebolagslagen även omfatta de politiska beslutsfattarna. Det måste därför ses som en självklarhet, att beslutsfattare och politiskt tillsatta styrelser, ska vara personligen ekonomiskt ansvariga. Det är ju invånarnas pengar de ska förvalta på bästa sätt och om inte, ska de därför kunna ställas till svars vid felaktiga beslut.

Varför inga ekonomer tänkt i de banorna har förvånat mig under många år, det är ju beslutsfattarna själva som satt de spelregler som gäller. De lagar och regler som finns för det privata näringslivet, ska också gälla alla offentliga verksamheter med lönsamhetskrav. Det ska inte vara möjligt att höja skatter, om det visat sig att orsaken är felaktiga beslut. Invånarna ska inte betala för beslutsfattarnas misstag.

Det kostar skjortan att ligga på topp brukar man säga, under många år har vårt lands regeringar verkligen spenderat en massa pengar, för att visa upp ett välmående rikt land. Många gånger har man hört politiker säga att vi måste ligga i framkant inom vissa områden, men aldrig talat om vad det kostar invånarna. Nu ligger vi verkligen i framkant när det gäller att ta emot flyktingar, men också invandrare som trott att det bara var att komma hit, så skulle deras lycka vara gjord. Inte undra på att många av de som kommit hit är både besvikna och förbannade, vilket uppmärksammats i våra media.

Våra media gottar sig i det här, det finns hur mycket som helst att göra reportage om, eller skriva ledarsidor om i tidningarna. Man skulle kunna tro att de braskande rubrikerna och korta reportagen i teve får folk intresserade och engagerade, istället har det blivit för mycket och både lyssnare, tittare och läsare har tröttnat. Det finns nog med egna problem som tar både tid och kraft för att engagera sig.

Hörde för några år sedan en bekant som sa att det sista han skulle spara in på, var lokaltidningen han läst i femtio år. För några dagar sedan nämnde han som i förbigående, att han sagt upp tidningen, den hade blivit både tunnare och ointressantare. Att läsa en tidning ska kännas som ett lyft, inte att man ska känna sig lurad, sa han. Det är inte bara våra politiker som gjort misstaget att göra uttalanden som inte längre delas av invånarna, även tidningarna har gjort rejäla övertramp och tagit ställning i frågor som som inte läsarna håller med om.

Tyvärr är det någonting som ligger i tiden, nyheter ploppar upp i telefonen med jämna mellanrum. Folk har lärt sig att braskande rubriker inte innebär ett långt reportage, texten måste anpassas efter de annonser som gör att tidningen håller sig flytande. Men minskar antalet läsare minskar också reklamintäkterna, annonsörerna vill nå så många som möjligt.

Papperstidningarnas ägare sitter numera i samma sits som de politiska partistrategerna, vad kan göras för att väcka intresset för det de har att erbjuda? För några år sedan hade det säkert räckt med att ge läsarna och väljarna vad de ville ha, men den chansen sumpades och kommer nog aldrig tillbaka. Man kan se det som att den nya moderna tidens invånare underskattades och det förlitades till att både tidningsläsare och väljare skulle förbli trogna.

Vanans makt är visserligen stor hos många, men de förändringar som skett med vårt samhälle har tvingat många att ändra vanor. Det räcker med att bli gammal eller långvarigt sjuk, för att levnadsförhållandena ska ändras drastiskt. Många gamla lever på eller till och med under fattiggränsen, tack vare att pensionerna inte hängt med i takt med kostnadsökningarna. Nu har den skaran utökats med svårt sjuka som fått sjukbidrag (sjukpension som man sa förr) och många ensamstående föräldrar.

Märkligt att inte våra media uppmärksammat, att en stor del av befolkningen lever i fattigdom. Många har själva ställt till det för sig, vilket kan ses i programmet Lyxfällan, men det är ju en helt annan sak. De som är oförskyllt fattiga ges ingen uppmärksamhet alls, trots att de under åren, betalat in enormt med pengar till staten, kommunerna och landstingen genom sina skatter. Otack är världens lön.

Samma sak finns det säkert politiker som mumlar i dag, en del svär antagligen över att ha satsat på fel häst (parti), men så är det här i livet. Samma sak gäller ju över hela linjen, inte minst de som satsat på att köpa bostadsrätt eller villa. Ingen kan i dag säga hur bostadsmarknaden ser ut om ett år, det vill säga om någon har ekonomisk möjlighet att köpa det de satsat på men tvingas sälja. Inte många har tänkt så långt.

Till och med våra politiska makthavare har tänkt kortsiktigt, även om de framhåller vilken effekt deras beslut kommer att ge några år framåt i tiden. Om effekterna skulle utebli, har de flesta efter några år ändå glömt bort det som utlovats. Men till slut har det politiska rävspelet bitit sig själv i svansen, de politiska makthavarna hade inte räknat med, att invånarna så tydligt skulle märka och känna av förändringarna till det sämre.

De senaste veckorna har regeringen visat att den handlar i panik och bryter mot alla tänkbara lagar och regler. Kommuner som upplåter lägenheter till flyktingar istället för de som stått i bostadskön många år, kommer att få obehagliga konsekvenser för alla partier och politiker. Ja, om man bortser från SD förstås, som inte behöver göra någonting för att få nya sympatisörer. Det fungera antagligen bättre om man med öppna ögon ser sig omkring och lyssnar på folk, än att blunda och hålla för öronen. Hur ska man annars kunna förklara att SD blivit näst största parti?
 
Är huvudet dumt, får kroppen lida.

onsdag 16 december 2015

Våra politiker är på väg att hamna i en ohållbar situation.



Flyktingströmmen har visat vad som kan hända när ett land öppnar sina gränser, men också vad som händer när för många blivit inbjudna. Med de lagar som finns får arrangörerna av ett arrangemang bara ta emot så många, att besökarnas säkerhet kan garanteras. I sin iver att visa hur generöst vårt land var, glömdes bort att vi har lagar för nästan allting i vårt land.

Med andra ord skulle det ha lämnats en brasklapp i samband med ”inbjudan”, endast de första XXXXX tusen kan beredas plats, sedan stängs gränserna. På grund av att ingen brasklapp fanns, vet ingen vet hur många som finns i vårt land illegalt, det vill säga inte registrerat sig som asylsökande. Många av dessa har förmodligen inte rent mjöl i påsen, att tro något annat vore minst sagt naivt.

Den bild av vårt land många flyktingar fått är inte bara människosmugglarnas, det är vad våra politiska makthavare målat upp. Men den politiskt målade bilden var inte verklig, det var ju bara tänkt att visas upp för beundran i offentliga sammanhang, inte att locka folk till vårt land. Våra politiker kunde inte ens ana att bilden av vårt land, skulle fungera som ett utmärkt försäljningsargument för människosmugglare.

Vem eller vilka kommer svenska folket att hålla som ansvariga för att det här kunde hända? Den frågan kommer antagligen att ställas framöver. Det är inte svenska folket som stått för inbjudan, det är politiker som utan att fråga invånarna hur de skulle ställa sig till att ta emot flyktingar. Vilka som drev igenom landets öppna gränser vet vi, men kan de ställas till svars?

Tror inte våra politiska makthavare ens tänkt sig att invånarna kunde begära, att de måste ta ansvar för sina beslut. Så har det inte fungerat tidigare, vad är det som förändrat invånarna?  Tja, egentligen kan det vara så enkelt, att invånarna lärt sig hur politiken kan påverkas.

Inom politiken talar man om mandat att styra, politik handlar om makten att kunna förändra samhället. 
Misstaget som gjorts har varit att inte förankra förändringarna hos invånarna, de misstaget har stått de två stora partierna dyrt. Moderaternas stora misstag var att dela upp befolkningen i närande och tärande, de närande skulle premieras övriga svältas ut till dess de tvingats bli närande för att överleva.

När Socialdemokraterna hade egen majoritet och kunde de styra och ställa som de själva ville, såg de till att premiera så många som möjligt. Men i takt med att invånarna kom underfund med att om de betalade en extra hundring i skatt, fick de bara en tia tillbaka, tröttnade många på partiet. Partiets ledande lever nostalgiskt kvar i storhetstiden och klamrar sig fast vid makten i både kommuner och landsting med hjälp av småpartier.

De små partierna som simmar runt sex procent, sitter fast i sina ideologier som en överväldigande majoritet av invånarna förkastar. När små partier får medverka till att stötta det största partiet, kan de därmed också påverka beslut, vilket fått missnöjet hos befolkningen att växa. Vad våra politiker håller på med kan därför ses som förkastligt, det skapar bara större misstro hos invånarna.

Genom de politiska förändringarna av vårt samhälle, har visat sig blivit ett som invånarna inte vill ha. Men det nya är, att invånarna numera visar att de inte längre finner sig i, att de måste anpassa sig till de fattade besluten. Allt fler har blivit medvetna om att makthavande politikers uppdrag är att se till invånarnas bästa. Vill de ha sina uppdrag kvar är de tvungna att ta skeden i vacker hand, annars … Ja, invånarna har insett att det faktiskt är de som är de verkliga makthavarna, precis som det ska vara i en demokrati.

Verktyget som invånarna insett de fått i sin hand är SD, vad partiet står för är totalt ointressant för de flesta, men de har sett att det är ett kraftfullt verktyg att använda som påtryckning och visa sin makt. En ren gissning är att runt åttio procent av SD:s väljare inte är rasister, utan bara missnöjda med det självgoda politiska etablissemanget.

Frågan är om våra politiker kan leva upp till invånarnas krav på en förändring, som ska märkas i förbättrad service när det gäller vården, skolan, men också i förenklingar för invånarna. Det ska inte behöva vara så krångligt som det blivit i vårt land, den politiskt uppbyggda byråkratin har gjort allting tunggrott och frustrerande för alla.

Pappersbärarna kostar inte bara invånarna pengar, de är i många fall tack vare de högteknologiska hjälpmedel som finns i dag, fullkomligt överflödiga. Mycket av de administrativa uppgifter som myndigheter eller arbetsgivare kräver, tar tid och kraft från inte bara anställda inom de offentliga verksamheterna utan också invånarna i övrigt.

Det är många år sedan det började pratas om det papperslösa samhället, sedan dess har pappershanteringen bara ökat. Vissa saker måste dokumenteras skriftligen, men som det blivit har det gått till överdrift. Skulden till det måste lastas våra makthavande politiker, som är ansvariga för de politiskt skapade jobben som måste rättfärdigas.

Beklagligt nog är det alldeles för mycket som gått för långt i vårt land, vägen tillbaka blir både knagglig och tung. Det går inte att ha ett styrelsesätt där invånarna måste anpassa sig till beslut som påverkar deras levnadsvillkor. Staten är till för invånarna men av någon underlig anledning har det blivit tvärtom, vilket vi nu kan se resultatet av.

Den politiska spelplanen är på väg att få en helt annan utformning än tidigare. Hur kommer de gamla partierna att formera sig om SD blir största parti? Nästa val kommer säkert F! att banka på dörren till Riksdagen, byter många kvinnor till det partiet så … Ja, vad blir det då kvar av de två gamla stora partierna?
Det viktiga är inte att se över helheten, det har SD bevisat. Men SD:s budskap håller inte i längden, vårt lands styrelsesätt har cementerats sedan årtionden tillbaka. Inte ens makthavande politiker klarar av att hantera den byråkrati som skapats. Ett parti kan alltså ingenting göra med hjälp av enbart makt, det kommer att krävas fingertoppskänsla av de ledande makthavarna.

Vad som är viktigast för vårt land och dess invånare är att orättvisorna åtgärdas, alla måste behandlas lika annars uppstår missnöje. Skatt efter bärkraft måste återinföras, annars blir inte skattesystemet rättvist. Det ska inte finnas ett gap på runt tjugofemtusen kronor netto i månadsinkomst mellan politiskt förtroendevalda och de med de lägsta inkomsterna. Politikers löner ska inte jämföras med toppjobb inom det privata näringslivet. Kan inte en regering hantera en för invånarna så viktig sak, hur ska den då kunna hantera andra svåra problem som dyker upp?

Francis Bacon skrev en gång: Hur kan den fatta stora ting som för mycket splittrar sig genom att hänga upp sig på småsaker?

Med andra ord är det inte bra för invånarna, att en regering försöker förändra ett samhälle över hela linjen efter eget huvud. Inte bara sittande regering utan även tidigare, har lagt ner ett enormt arbete på det som måste anses som småsaker. En sådan sak som att jaga sjuka och arbetslösa, måste ses som en småsak i det stora hela, det är någonting som det inte borde ägnas tid och kraft åt. Någonting som blir viktigast när vårt land måste låna pengar för att hålla näsan över ytan, är ägna tid åt att banta vår enorma byråkrati, det är den stora kostnaden för invånarna.
 
Tyvärr går det politiska arbetet ut på är att undvika stora problem så länge som möjligt. De saker som det verkligen skulle behöva beslutas om, finns varken kunskaper eller mod till att ta itu med. Flyktingströmmen till vårt land är nu ett allt överskuggande problem, vilket betyder att regeringen hamnar i ett utsatt läge. Den verkliga krisen kommer, när alla som blivit orättvist behandlade visar sitt missnöje vid nästa val. Det lutar åt att det politiska etablissemanget kommer att hamna i en ohållbar situation.

söndag 13 december 2015

Bättre ändra åsikt sent, än att aldrig göra det.



Ingen tycks ha räknat med att vårt politiskt uppbyggda samhälle, skulle kunna innebära obehagliga konsekvenser även för de politiska företrädarna. Att det politiskt skapade kontrollsystemet skulle kunna falla på eget grepp, var knappast vad konstruktörerna bakom det hela hade räknat med. Kontrollen kom att gälla bara invånarna, men borde även ha innefattat de offentliga verksamheterna och de makthavande politikerna. 
Det fungerar aldrig om man skapar olika förutsättningar för att leva tillsammans.

Vad som föranledde uppbyggnaden av kontrollsamhället var misstro mot invånarna, man hade upptäckt att de reformer som genomfördes kunde missbrukas. Att alltför frikostigt valfläsk hade delats ut, det började kosta alldeles för mycket pengar. Det byggdes därför upp en byråkrati som istället för att ge service åt invånarna, skulle hålla dem i Herrans tukt och förmaning. Med andra ord knappast tänkt att vara demokratiskt, utan att de politiskt förtroendevalda genom beslut, skulle kunna härska och styra över invånarna.

Invånarna hade nog med sitt och uppmärksammade inte det som smygande tog över kontrollen av deras liv. De gamla kom underfund med det när en stor del av deras pensioner första gången konfiskerades av staten. För inte så länge sedan fick andra känna av statens och de styrandes makt, nämligen de arbetslösa och sjuka, när det beslutades att trygghetsförsäkringarna var någonting staten bestämde över. De rättmätiga ägarna till pengarna nämligen invånarna som betalat till denna försäkring, hade ingenting att säga till om. I vårt land är det möjligt för staten att konfiskera invånarnas pengar, ett märkligt ställningstagande av förtroendevalda politiker.

Skaran av människor som började misstro de politiska företrädarna ökade inom loppet av bara några år. De som drabbats började ifrågasätta hela det uppbyggda kontrollsamhället och började söka vägar att slå tillbaka. Det var då SD kom in i bilden och på den vägen är det. De missnöjda hade hittat ett sätt att kunna visa sitt missnöje och därmed skaka om och sätta skräck i det etablerade politiska etablissemanget.

Den senaste tiden har de missnöjda fått god hjälp av själva kontrollsystemet, som visat sig inte fungera när landet hamnar i kris. Av någon anledning togs det inte med i beräkningarna, att kontrollsystemet skulle bli omöjligt att hantera och organisera, så att alla verksamheter fungerade som en enhet. Genom att makt lagts ut på flera händer (inte minst på generaldirektörer), har det blivit en fråga om vem som hade det övergripande ansvaret.

Mitt i kaoset som uppstod när flyktingströmmen började likna en brusande fors kom terrorattacken i Paris och då visade det sig överraskande för många vara Säpo, Inrikesministern och Polisen som tog på sig ansvaret, vilket uppmärksammades av utländska journalister.

När regeringen ska försöka få ordning på det kaos vårt land hamnat i, har det visat sig att det är betydligt svårare än de hade tänkt sig. Det ser inte bättre ut än att regering och statliga verk kommer att hamna på kollisionskurs med många kommuner, vilket betyder att hela samhällsuppbyggnaden riskerar att kollapsa.
Kommunerna är enligt lag tvingade att hålla den service invånarna betalar för att få, samma sak med sjukvården. Den som tror att flyktingarna inte kommer att orsaka problem inom de områden invånarna betalar skatt för, är inte bara naiv utan otroligt dum.

Den stora frågan är naturligtvis vad som kommer att hända framöver. Går det att få ordning på det självförvållade kaos flyktingströmmen orsakat? Inte är det gjort i en handvändning i alla fall, de lösningar som presenterats är inte förtroendeingivande. Det fanns ju ingen plan för vad som skulle göras om flyktingar skulle komma till vårt land. Vi låg så långt bort att det antal som kunde tänkas göra en så lång resa, skulle vara hanterbart.

Kanske just därför ägnade de politiker som tävlade om att visa sig positiva till att ta emot flyktingar, inte en tanke åt hur det skulle kunna urarta. När nu tidigare positiva till flyktingmottagning vänt kappan efter vinden efter att ha insett vad verkligheten kan ställa till med, kanske den debatt som varit bannlyst kommer till stånd. Det räcker inte för våra politiker att vara efterklok, de har diskvalificerat sig själva för all framtid.

När invånarna tappat förtroendet för de personer som säger sig vara deras företrädare, blir det oerhört svårt att kunna återskapa det. Vad det handlar om är personer som åtagit sig uppgifter det visat sig de inte klarar av. En människa blir varken klokare eller kunnigare i och med ett politiskt uppdrag, därför är det viktigt att sådana personer öppet erkänner sin okunnighet i för invånarna allvarliga frågor.

Just den saknade kompetensen och utbildning som krävs har skapat de anonyma makthavarna, det vill säga tjänstemännen bakom våra förtroendevalda. Vår moderna tid med ekonomiskt tänkande har redan blivit så komplicerad, att det nästan krävs utbildning i nationalekonomi. Till och med dessa högutbildade har i dag svårt att hänga med i svängarna i den med några knapptryckningar flyttbara penningkarusellen. För som det blivit, är det ekonomi det numera handlar om.

För vår del kommer det att handla om ekonomi under flera år framåt. Våra politiker kan glömma den önskelista de skrivit, det kommer att vara helt andra saker som kommer att kräva både tid och pengar. Risken finns att landet inte kommer att ha råd att reparera de redan nu utdömda järnvägsspåren, de pengar som varit avsedda för det kan komma att behövas till annat. Det börjar likna DDR, när det var inne i slutfasen innan muren föll.

Vårt land har exakt samma problem som det forna Sovjetunionen, DDR och senast Grekland, en alldeles för stor byråkrati. Våra makthavande politiker kan komma att stå inför mycket svåra beslut de närmaste åren, bland annat vilka statliga verk som kan läggas ner utan skada för invånarna. Även riksdagen är en tung post för invånarna och kan utan problem halveras. Det måste alltså till för våra politiker att ta till okonventionella lösningar, den manual för hur våra politiker ska fungera kan kastas på sophögen, nu gäller bara sunt förnuft.

Även om det här låter drastiskt, är det ingenting mot vad verkligheten kan ställa till med. Det finns nämligen ingen politisk väg att ta till, våra politiker har sett till att de nu kan tvingas följa den väg invånarna vill att de ska ta. Vart den vägen kommer att leda vet ingen, bara att det samhälle vi fått, är det allt färre som vill ha. Det tog många år innan folket började säga ifrån, men bättre sent än aldrig.

De senaste opinionsundersökningarna visar att SD nu samlat på sig en femtedel av invånarna och det är faktiskt de gamla partierna S och M som tappar väljare. De båda partierna har stirrat sig blinda på vem som ska ha makten och totalt underskattat vad väljarna tycker och tänker. Domen från väljarna är hård men rättvis, de båda partierna har definitivt inte haft invånarnas bästa för ögonen.

Nu är det bara en fråga om SD kommer att växa och bli landets största parti. Det kanske redan är det, eftersom opinionsundersökningar inte är samma sak som att siffrorna kan tas på allvar. Även om det har ändrats senaste tiden, är det många som inte vill tala om vilket parti de verkligen sympatiserar med. Man kan skönja att det blivit en rejäl maktförskjutning till invånarnas fördel, det går att påverka politiken utan att vara politiskt aktiv, det är ju vid valurnorna det avgörs.

Den virrighet och världsfrånvända syn våra politiker uppvisat de senaste veckorna är naturligtvis skrämmande och oroväckande. Läste en gång för länge sedan en beskrivning av människor som invånarna nu ser i våra styrande politiker, nämligen som Homo Degeneraris. Det vill säga varelser som är fullständigt odugliga på livet ute i samhället, i otakt med tiden, befängd och helt och hållet otidsenlig.
 
Nåja, blir SD största parti, så visst kommer de att få lekkamrater som vill vara med och bestämma, var så säker. Det finns många Homo Degeneraris i vårt land, som inte kan annat än det ”yrke” som rätt partiböcker gett dem. Och att säga ja till beslutsunderlag, hur dumma de än är, förstås.