Vart kommer missnöjet att leda?

Vi har en regering och riksdag som helt saknar insikt i vad som händer utanför Fjollträsks gränser. I maktens korridorer talas det om hur allting ska göras för att landet ska fungera, men av någon anledning fungerar det mesta allt sämre. Anledningen kan misstänkas vara grundproblemet som ingen vågar röra, den svenska modellen. Men att förlita sig till den svenska modellen när nya tekniker är på väg att ta över, är som att med förbundna ögon gå ut på motorvägen i rusningstrafik.

Den svenska modellen är ett mysterium ingen tycks bli klok på. Våra politiker och media talar om den som någonting fantastiskt alla länder borde införa. Ordet modell får mig att tänka på någonting som fortfarande befinner sig på experimentstadiet. Men den används utan betänkligheter trots att det visat sig att den inte alls är färdigutvecklad. Om den var det skulle allting fungera som smort.

Att den svenska modellen återkommande nämns beror på att om någonting sägs tillräckligt ofta, tror folk att våra politiska makthavare verkligen skapat någonting fantastiskt. Men med de skandaler som nu börjar bli vardagsmat, bör vi snarast skrota den svenska modellen. Den passar helt enkelt inte in i den moderna värld vi alla nu tvingas leva i.

Det är lätt att förstå de politiska myter som skapats. Största problemet att kunna förändra och anpassa vårt land till en ny tid är vårt styrelsesätt, där politiskt ansvariga av någon anledning inte har något personligt ansvar. Allting började bli för komplicerat, därför plockades mer folk in för att i demokratisk ordning fatta beslut. Man kallade det kollektivt ansvar, men det var för att sprida ut ansvaret på flera, för att undvika att någon ensam skulle behöva vara ansvarig.

Att svenska folket ska kunna begära kollektiv bestraffning är en omöjlighet när det gäller politiker, men från politiskt håll är det helt okej att kollektivt bestraffa vissa grupper av invånarna. Det är en del av den svenska modellen och vad den åstadkommit är ingenting annat än att kunna sätta press på invånarna att jobba. Som det nu är räcker inte de som har ett arbete till, att försörja vårt kostnadskrävande välfärdssamhälle.

För att vårt politiska system ska kunna överleva, får inte invånarna vara arbetslösa eller sjuka, den som inte arbetar ska inte heller äta. När det visar sig att politiker av skilda anledningar inte jobbar som i det senaste uppmärksammade fallet, är Margareta Larsson bara en i mängden. Massvis med personer har på grund av politiska beslut kunnat lyfta ersättningar och leva livets glada dagar. Varför ska avdankade eller politiska vildar kunna lyfta väl tilltagna löner på invånarnas bekostnad?

För att slippa avlöna personer som fullständigt saknar samvete och lyfter löner de inte ska ha utan att straffas, halvera riksdagen redan inför nästa mandatperiod. Kvar bör då bli någorlunda vettiga personer som förhoppningsvis tar sitt jobb på fullaste allvar. Att en massa människor som partierna utsett sitter i riksdagen och trycker på ja eller nej knappar efter direktiv från partiledningar, har ingenting med demokrati att göra.

När inte pengarna räcker till för att ha anställda inom skola, sjukvård, polis och ett försvar som gör skäl för namnet, är det någonting som inte behövs som kostar pengar. Det märks inte om en politiker är borta från "jobbet", men på arbetsplatser märks det. Bor vi i dårarnas paradis?

Tyvärr är det byråkratiska samhälle som skapats en följd av den vänskaps- och lojalitetskorruption som skapat jobb som måste försvaras. I hela vårt land finns politiskt tillsatta chefer över kvalificerade chefer anställda på sina kunskaper och meriter. Vi har helt vanliga personer som beslutsfattare och som ska förvalta invånarnas skattepengar på bästa sätt. Är det undra på att det mesta faller sönder och samman?

Nästan varje dag hör man någon politiker tala om hur viktigt det är med utbildning. Någon utbildning krävs inte för att vara en välbetald politiker, det räcker med en partibok och att vara lojal mot den högsta politiska ledningen. Svenska folket har under åren avlönat massvis med ja-sägare, som med rymligt samvete blundat för att många människor drabbats ekonomiskt.

Det låter vackert när man talar om att folkviljan styr, men när de två största partierna tillsammans bara lockar hälften av väljarna, kan de på egen hand inte uträtta mycket utan att kohandla med en eller flera småpartier. Dagens regering visar hur förödande ett samarbete med ett pyttelitet parti kan bli och invånarna kan inte göra ett dugg åt det hela.

Från politiskt håll gnälls det över, att invånarna visar sitt missnöje genom att sympatisera med SD. Det visar att alla partier utom SD, inte förstått hur trötta många är på det styrelsesätt vi har och hur de gamla partierna håller varandra om ryggen. Moderaterna lappkast när det gäller invandring och flyktingar har lockat tillbaka några från SD, men huvuddelen av SD:s väljare är inte rasister utan missnöjda med det politiska etablissemanget.

Det block som vill ha makten efter nästa val, måste ha lösningar på de problem som kommer att hänga kvar vid nästa val. Vårt så kallade välfärdssamhälle är alldeles för dyrt att administrera och invånarna är inte beredda att betala för en sekunda vara. Risken finns att många kommuner ute i landet hamnar i problem de själva inte kan lösa.

Att under fyra år ha en regering som inte håller måttet är en alldeles för lång tid, det sista året ägnas bara åt röstfiske inför valet med löften som inte kan hålls. Det är dags att reformera och rationalisera vårt land, men den uppgiften är övermäktig för politiskt tillsatta personer. Jag är minst sagt orolig för det växande missnöjet bland invånarna, det borde våra politiker också vara.

Det finns underlag för att starta en politikernas a-kassa.

Vad är det som får folk att hänga med huvudet, när Löfven försöker ingjuta framtidshopp hos landets invånare? Antagligen för att han själv tvivlar på det han säger, eftersom samma brasklapp alltid följer budskapen, om vi bara får fler i arbete ordnar sig allting. Men för vem eller vilka ordnar det sig?

Lägst arbetslöshet i Europa kan vi glömma, frågan är om Socialdemokraterna själva trodde på det löftet. Inte ens före flyktingströmmen var det realistiskt. Inför framtiden är den stora frågan hur många jobb som kommer att försvinna, när företag och till och med de offentliga verksamheterna, börjar använda de intelligenta maskinerna och robotarna.

Alla borde vara medvetna om att vi står inför en omvälvande tid, men de nya förutsättningarna  kommer säkert som en blixt från klar himmel för de styrande. Det kaos som råder visar att våra politiker har häcken full med akuta problem. Om de överhuvud taget tänker på vad som komma skall, resonerar de antagligen som så, att den dagen, den sorgen.

Med de fasta kostnader staten och de offentliga verksamheterna har och som ständigt växer, gäller det verkligen att hålla reda på vart pengarna används till. Slösande av skattemedel finns inte utrymme för, allt utom kärnverksamheterna måste drastiskt skäras ner inom de närmaste tio åren.

De skatter som betalas in av invånarna är en betalning för att de offentliga verksamheterna ska utföra viktiga saker i gengäld. Eftersom invånarna räknas som kunder av de offentliga verksamheterna, ska skattepengar ses som betalning av fakturor för skola, vård och omsorg. Det ska med andra ord inte kunna fattas pengar inom sjukvården och skolan. Att det ändå gör det är allvarligt, eftersom det betyder att pengarna inte förvaltas på bästa sätt.

Förvaltningen av invånarnas skattepengar vilar på politiskt så kallade förtroendevalda, människor som till huvuddelen inte har den utbildning som krävs för att ha detta viktiga uppdrag. Även de med högre ekonomisk utbildning, har svårigheter att hänga med i hur den globala ekonomin påverkar våra liv. Finanskrisen för åtta år sedan var ingen tillfällighet, det hade bäddats för den under en längre tid, nu står vårt land i ett betydligt sämre ekonomiskt läge än vid den tiden.

Invånarna i landet räddade våra banker i början på nittiotalet då många av dem var i det närmaste bankrutt. Regeringen ansåg att bankerna måste räddas, de fungerar som en av stöttepelarna i ett land. Till viss del var de så förr, men från att ge service till kunderna och förvalta deras pengar, har nu bankerna blivit vinstdrivande företag med miljardinkomster där bankledningar och aktieägare skär guld med täljkniv.

Nu varnar en del ekonomer för att bankernas roll som förvaltare och långivare av pengar är på väg att försvinna. Storbankerna har glömt bort sina rötter och vad de är till för, nu gäller att visa upp en så stor vinst som möjligt. Det har skett på bekostnad av att snåla in på personal och att inte investerat i ny teknik. Bankernas datasystem har på kort tid blivit omoderna, vilket gjort att de hamnat i den situation ekonomer varnat för.

Men det är inte bara de stora bankerna som bortsett från den snabba tekniska utvecklingen, hela vår politiskt uppbyggda byråkrati kommer att få enorma problem. De investeringar som måste göras rör sig om så mycket pengar, att annat tvingas stryka på foten. Politiker begriper sig inte på hur viktig fungerande datasystem är för att hålla hjulen igång.

Det går inte att dra ner mera på det invånarna betalar skatt för att få utfört, det måste till ett stålbad inom vår omfattande byråkrati. Konsulter som flitigt anlitas inom de offentliga verksamheterna kommer att kunna ersättas av intelligenta maskiner fullproppade med all tillgänglig information. Det fantastiska med dessa maskiner är att de är självlärande och uppdateras med senaste information så snart den finns tillgänglig.

På sätt och vis går vi en skrämmande framtid till mötes, men samtidigt kan människorna ges en möjlighet att själva bestämma över sina liv. Människan anses vara den smartaste varelsen på jorden, men sättet vi lever bevisar motsatsen. Genom lönearbete försörjer människorna inte bara sig själva och arbetsgivarna, utan också hela den skattefinansierade offentliga sektorn.

Det är knappast oviljan att göra rätt för sig, utan snarare oförmågan hos alldeles för många att kunna göra det, som kommer att fälla det gammalmodiga politiskt styrda samhället. Skaran av människor som lever under fattiggränsen ökar varje år, det underfinansierade pensionssystemet gör att det blir värre bortom hörnet. Vi kan inte se att det blir bättre, men det kan bli mycket sämre.

Det oroande är att många unga högutbildade söker lyckan i andra länder. De som skulle vara landets framtid har inte sett någon egen framtid i vårt land. Jag har full förståelse för det, vi har bara ett liv och vill ha ut så mycket som möjligt av det. Om jag var ung i dag, skulle jag göra samma sak. Alla gamla som varit med om att bygga upp landet, har knappast fått något tack för det. Snarare tvärtom..

Med alla hjälpmedel som finns i dagens högteknologisk samhälle, varför ska det finnas politiska företrädare? De är bara människor som blivit en stor tärande grupp, som genom politiska beslut gjort att de behandlas annorlunda än alla övriga invånare. Att vara politiker är inget yrke, det är bara ett uppdrag som ska vara tidsbegränsat. När politiker säger sig fått rutin, betyder det att det politiska uppdraget blivit slentrianmässigt. Sådana personer är inte längre till någon nytta för invånarna.

De politiker som inte har ett yrke att falla tillbaka på får därför skylla sig själv. Många förtroendeuppdrag upphör, när det inte längre finns något förtroende för varken partiet eller politikern. När de får "kicken" från sina uppdrag ska de inte heller avlönas av invånarna. Eftersom det blivit allt fler som har politiken som levebröd, finns underlag för en politikernas a-kassa.

Det är dags att politiker behandlas som alla övriga invånare, det ska inte finnas några fördelar med att ha tagit på sig ett politiskt uppdrag, annat än den lön de är garanterad under en viss tid. Den är så det fungerar i arbetslivet och är den verklighet alla andra tvingas leva i. 

Med mäktiga vänner kan man ta ut svängarna.

Med mäktiga vänner kan man ta ut svängarna utan att det händer någonting. De mäktiga rycker i några trådar, marionetterna sprattlar och vips sopas det hela under mattan. Vad det handlar om är det politiska skyddsnät som byggts upp under många år, politiker ska inte kunna ställas ansvariga för sina misstag och förseelser.

Visst har det fungerat under åren, därför var det säkert många i den politiska eliten som pinkade i byxorna, när Mona Sahlin tvingades göra en snöplig sorti. Mona får mig att tänka på ett gammalt teveprogram där en blondin sa: Har jag gjort bort mig nu igen? Bevisligen har Mona haft svårt att hantera sina egna pengar, nu finns bevis på att hon slösat med invånarnas pengar också.

Naturligtvis frågar sig folk hur många fler som använder invånarnas pengar som om det vore deras egna. När någon politisk makthavare säger att vi har satsat så och så mycket på det eller det, är det invånarnas pengar det handlar om. Problemet är att inte invånarna tillfrågats om det är okej, som Löfven brukar säga.

Nåja, det har blivit betydligt kärvare för det politiska etablissemanget att rättfärdiga sin makt. Under åren har lojala partikamrater drivit igen inte bara höga löner och förmåner. Med den egna ekonomin fixad för all framtid, har dessa personer tagit sig friheter att tala om hur invånarna ska leva. I full visshet att inte behöva oroa sig för sparkrav som påverkat de offentliga verksamheterna, är det lätt att bli stöddig.

Med tanke på det som händer i andra länder, borde åtminstone någon i regeringen inse att en förändring är på gång. Det styrelsesätt vi har förutsätter att det som händer i andra länder, inte kan påverka vårt eget. Vårt lands styrelsesätt kommer därför att tvingas anpassa sig till verkligheten, som inte alls ser ut på samma sätt som regering och riksdag vill ha den till.

I den allt oroligare värld vi lever i, är inte vårt land ett välfärdsreservat dit tiden inte når. Med alla försämringar som stora grupper fått känna av, måste välfärdssamhället ses som en utopi, eller helt enkelt en politisk önskedröm. Vårt ständigt påtalade välfärdssamhälle är på väg att bli en mardröm för det politiska etablissemanget. Det levererar inte vad det kostar.

Åkessons svärmor försvarar sin lön trots att hon inte sitter i riksdagen med att den som skapat reglerna får skylla sig själv. Hur dumt det än låter har hon alldeles rätt, för frågan är vem eller vilka som beslutat om de regler som finns borde utredas. Har en känsla av att det måste rotas i beslut som ligger långt tillbaka i tiden.  

Vi är ett rikt land får vi ofta höra, men så läser man varningar från auktoriteter som ser på vårt land ur ett helt annat perspektiv. Lyssnar man på dessa personer är vårt land betydligt sårbarare än vad regering och riksdag ens kunnat drömma om. Men det är inte bara ekonomin som är oroande, systemet med folkvalda betyder att dessa personer, inte kan eller vet bättre än folk i gemen. Det skrämmande är att svenska folket står och faller med de beslut dessa personer fattar.

För att kunna behålla nuvarande styrelsesätt, försöker det politiska etablissemanget sätta  press på invånarna. Många skräckexempel finns på de metoder som använts. Under flera år har vi sett hur beslut om att försämra för arbetslösa och sjuka, vilket inte fått fler i arbete eller att någon blivit frisk fortare. Fler i arbete är en politisk och facklig dröm, den som ser realistiskt på hur framtiden kommer att se ut, inser att det är en omöjlighet.

På kort sikt kan det hända allvarliga saker, inte minst genom den Engelska folkomröstningen om medlemskapet i EU. Det verkar vara hugget som stucket hur det kommer att gå. Ett Brexit kan ställa till det för alla länder i Europa, det går inte längre att hoppas på att Merkel ska reda ut EU:s problem, hon har nog med sina egna just nu.

Någonting som säkert gjort många politiker varit livrädda, är vad våra media kan gräva fram om saker som gömts under mattan. Rädslan är befogad, för våra journalister är verkligen på hugget och avslöjanden kommer på löpande band. Det här skapar naturligtvis osäkerhet hos våra politiker, det gäller för dem att ha rent mjöl i påsen. Men hur många av våra politiker har det? Ingen är felfri och det finns otroligt många så kallade förtroendevalda i vårt land.

Man har under åren hört att vårt land varit förskonat från korruption, men så kommer det fram att det myglas både här och där. Under åren har växt fram skilda samhällen, där de politiska företrädarna skapat sitt eget välfärdssamhälle. Det har gjort att det välfärdssamhälle alla andra tvingas leva i, inte längre gör skäl för namnet.

Jag kan inte se det på annat sätt än att vi har alldeles för många politiska partier och därmed också heltidspolitiker. Och värre kan det bli på partifronten, eftersom många kvinnor tröttnat på de gamla traditionella partierna. Det öppnar naturligtvis upp för F!, vilket kommer att röra om i grytan ytterligare. Vad som saknas i nuläget är ett parti som förordar Basinkomst, men det kommer säkert..

                                                                                               

Det lockande med Basinkomst är att alla får en lön som ska kunna betala mat och husrum. Men som jag förstått det är inte pengarna viktigast, det är möjligheten att kunna leva ett helt annat liv. Vad det handlar om är ju att bryta inte bara statens  och de styrandes makt, det handlar om att ingen ska bestämma hur invånarna ska leva.

Det här med basinkomst får mig att tänka på myten om att en humla egentligen inte kan flyga. I vårt land har skapats myten att vi lever i ett välfärdssamhälle. Alla vet att humlan bevisligen kan flyga, alltså är det ingen myt. Det våra politiker kallar ett välfärdssamhälle däremot, har genom de försämringar alla kan se visdat sig vara en myt. När andra länder börjat och flera länder tittar närmare på vad en basinkomst kan betyda för framtiden, vill våra politiker att det ska bli som det en gång varit i vårt land.

Nu är knappast Basinkomst en fluga som kan viftas bort som en envis fluga. Tvärtom är det någonting erkänt skickliga ekonomer, börjat se som enda möjligheten för människors överlevnad i det högteknologiska samhälle som sakta men säkert växer fram. Stor hjälp kommer kravet på Basinkomst att ha, genom att människan pressats allt hårdare för att kunna försörja inte bara sig själva, utan också en ofantligt stor administration och byråkrati. Den smygande tröttheten allt fler upplever gör att livet inte blivit som de tänkt sig.

Det är därför svårt att hålla sig för skratt, när de borgerliga partierna yrar om att vi måste se till att skapa låglönejobb. Visst kan jag förstå varför, eftersom tusentals medelklassjobb hotas genom den tekniska utvecklingen. Men att det ska vara bättre en massa låglönejobb än inga alls, verkar vara en desperat lösning. Vad man kan förstå, kommer införandet av låglönejobb att stupa på den svenska modellen och lika bra det.

Det handlar ju om att skattepengar måste komma in för att kontrollapparaten ska kunna hållas vid liv. Både höga löner och pensioner är i farozonen för det politiska etablissemanget. Minskar statens skatteintäkter genom att allt fler tjänar mindre, kommer hela den uppbyggda politiska kontrollapparaten att rasa ihop. Det verkar vara det troligaste som kan hända i framtiden.

Har våra politiker blivit dummare?

Så var det då dags igen för en ny skandal inom arbetarrörelsen. Inte alls förvånande har Mona Sahlin hamnat i knipa igen. Den här gången får hon svårt att komma tillbaka, inte ens Ingvar Carlsson kan försvara henne. Eftersom Mona gått den långa vägen inom partiet, har hon gjort som det alltid har gjorts inom den en gång mäktiga rörelsen.

Det som en gång var arbetarnas rörelse har inte längre några rötter som förankrar partiet med de forna sympatisörerna. Partiets företrädare började för länge sedan titta mer på hur de skulle kunna skapa trygghet för sig själva och kunna klamra sig kvar vid makten med hjälp av skapade myter. De märkte inte att vår värld förändrades och myterna kläddes av.

Göran Persson, Björn Rosengren med flera har tydligt visat att partiet varit en språngbräda till ett liv i lyx. Man kan förstå att de äldre som i dag lever under fattiggränsen, svär ve och förbannelse, över det parti de troget röstat på under alla år.

Egentligen visar den här nya skandalen med Mona iblandad,  men också Kommunals kassör, att politiker i det högre skiktet tror sig ha rätt i det de gör. En form av maktberusning och en tro att de till och med står över lagar. Samtidigt finns en övertro att deras ställning skyddas av de högsta inom partiledningarna.

Efter alla turer och tveksam hantering av de problem som uppstått, har de gamla trogna väljarnas tilltro till partiets företrädare naggas ytterligare i kanten. I efterdyningarna av vad en som varit i den innersta kretsen under många år ställt till med, flockas gamarna runt det sargade partiet.

Vänsterpartiet tar ton, men det blir inte mer än en mus som ryter. Vänsterpartiets ideologi ska mest ses som en religion, den socialism som förespråkas har inte fungerat någonstans i världen. Det är bara att se hur det gått för Kuba och nu Venezuela, för att se resultatet av en politik som V tror ska lösa alla problem.

Visst är MP ett parti som seglat uppe i det blå, men med Jonas Sjöstedt i spetsen måste Vänsterpartiet ses som lika god kålsupare. Vad som håller på att hända är helt enkelt att det politiska etablissemanget, är på väg att driva vårt land en helt annan väg, än vi ens kunnat drömma om för bara några år sedan.

Vart vägen leder kan inte ens våra politiker svara på, de styrs nämligen av det som händer i vår omvärld. Av den anledningen har Löfven hamnat i en näst intill ohållbar sits, det spelar ingen roll vad regeringen beslutar så blir det ändå fel.

Oppositionspartierna är knappast villiga att ta över utan väntar på nästa val. Nästa val kan komma ganska snart, om inte oppositionen håller Löfven under armarna. Det oberäkneliga SD är en osäkerhetsfaktor än så länge, de har inte förstått att mycket på spel för hela det politiska etablissemanget.

Invånarna blir allt ovilligare att vara med om förändringar, det är vårt politiska system som måste förändras. Eller snarare det politiska tänkandet att staten och kontrollsystemet ska ta hand om allting. Fel saker har prioriterats och det är verkligen att utmana ödet.

Pensionerna har blivit en glödhet fråga som måste behandlas med högsta prioritet. Det mest akuta är att pensionerna höjs i samma takt som löneökningarna, annars kommer glappet att växa ytterligare. Dessutom ska pensionärerna ha tillbaka de pengar som "lånats" av dem.

Den svenska modellen alla politiker pratar om, är till för att skydda det politiskt skapade samhällssystemet och inte värt ett ruttet lingon, när förändringen vind sveper genom landet. Och den är inte långt borta. Man hör daglig dags att människorna är trötta på att förnedras och delas in i närande och tärande. Om någon grupp i vårt land är tärande för invånarna, är det de så kallade folkvalda.

Hela vår politiskt skapade kontrollapparat är till för att hålla invånarna i Herrans tukt och förmaning och som arbetsmyror dra sitt strå till stacken. Det är inte för invånarnas fortlevnad utan för att föda hela kontrollapparaten. Ju mer som betalas in i skatter, desto mer växer kontrollapparaten. Det är vad folk börjat inse när vårt så kallade välfärdssamhälle faller sönder bit för bit och tryggheten försvinner.

Minns att Göran Greider i en artikel för några år sedan skrev, att den svenska medelklassen blivit dummare. Eftersom en mycket stor grupp med politiska uppdrag har höga löner, måste de inkomstmässigt räknas till övre medelklassen. Alla dessa påverkar den genomsnittliga intelligensen, varför jag måste ge Greider rätt. Medelklassen med höga löner utan högre utbildning, har blivit otroligt mycket dummare. Bevisen radar upp sig i form av feta rubriker i våra tidningar.

Hur kommer det här att påverka politiken under de närmaste åren? Eftersom måttet är rågat för en mycket stor del av invånarna, kan vi förvänta oss att de förtroendevalda tvingas bli mer lyhörda. Vad de kommer att få höra kommer de knappast att bli glada åt, ska det sparas pengar måste det bli på vår enorma byråkrati.

Moderaterna har definitivt inte fattat att de genom sin politik och syn på invånarna bara kan luta sig mot en minoritet. Genom de försämringar som är en konsekvens av de tidigare fattade besluten som orsakat stora tragedier hos alldeles för många, finns en rädsla för vad en Moderatledd regering kan ställa till med.

Efter de åtta åren med en borgerlig regering, finns en majoritet som inte vill ha den tiden tillbaka. Den nuvarande regeringen har inte lyckats rätta till de skador som den borgerliga regeringen orsakade, det finns alltså en enkel väg för regeringen att gå. Rätta till orättvisorna och se till att invånarna kan känna trygghet istället för otrygghet, det är den enda förändring som behövs för att få invånarna med sig.

Pensioner har blivit en het potatis.

Dags för femtiotalisterna att oroa sig över sina pensioner kunde jag läsa någonstans. Men de kommer att lämna hål efter sig i flera sammanhang. Ganska många av de här pensionärerna som jobbat inom det privata näringslivet kommer inte att ersättas. Antalet lönearbeten som ger full skatteffekt minskar med andra ord. Med bara ungefär hälften av den tidigare lönen, visst kommer staten, kommunerna och landstingen också att få känna av det.

Att pensionssystemet är underfinansierat drabbar alltså inte bara gamla och de nytillkomna pensionärerna, utan även den gemensamma kassan. Att snålheten bedrar visheten är känt sedan länge, men trots det görs försök att snåla in på saker. I förlängningen kommer det här även att påverka våra politikers väl tilltagna pensioner, de pengarna tas ju också ur den gemensamma kassan.

Grävande journalister har börjat riva välfärdssamhällets fasad och vi kan nu se en del av det som gömts bakom. Det är ingen vacker syn eftersom det istället för att visa guld och gröna skogar, visat sig mest likna ett skrotupplag. Det kan bli så när allting satsas på en vacker kuliss som gjort att pengarna inte räckt till ett fullt färdigt samhällsbygge.

Men vart har invånarnas skattepengar tagit vägen? En förklaring kan vara den ”kultur” som med fackföreningarnas och politikernas goda minne, gjort att invånarnas pengar slösas på både det ena och andra. Det handlar inte bara om maktmissbruk, det handlar även om maktberusning och i flera fall av storhetsvansinne. Det finns många småpåvar i vårt land som har kunnat härja fritt utan inblandning.

Löfven är antingen en obotlig idealist eller otroligt naiv. Han har serverat svenska folket många moralkakor, men så dyker den ena skandalen efter den andra upp, som visar att till och med personer inom en fackföreningsrörelse, en utrikesminister och troligtvis finns ett flertal personer inom de offentliga verksamheterna, som inte har någon moral alls. Alldeles för många har visat sig leva gott på pengar som inte varit deras egna.

I affärerna och på gatan hör man folk prata högt om hur allting spårat ur. Till och med de äldre luftar sina åsikter högt och tydligt, vilket är anmärkningsvärt. Under andra världskriget fanns det nämligen affischer uppsatta vart man än kom med en tiger och texten: En svensk tiger. Det var inte meningen att likna svenska folket vid en tiger och knappast att de skulle ryta som en sådan. Det var helt enkelt en uppmaning till svenska folket att tiga och inte säga någonting.

Många äldre tog det på fullaste allvar och har trots usel behandling av sina partiers företrädare under åren bara tyst muttrat för sig själva. Det sitter så djupt inrotat hos de flesta av dem, att de inte ens vågar säga någonting till personalen från hemtjänsten. Nåja, det kan vara så att de inte hinner, för fort ska det gå och enda beviset att någon från hemtjänsten varit där, är kanske att gardinerna fladdrar av luftdraget från en tidspressad anställd.

Men de som fortfarande är självgående visar desto tydligare sitt missnöje med hur vårt samhälle blivit. En man jag pratade med hoppades få vara med när hela skiten rasar ihop, som han sa. Och det finns stor risk för att det händer, för vårt samhällssystems fasad har lappats och lagats trots att stommen visat sig vara genomruttet.

Våra makthavande politiker visar ständigt att de inte har en aning om hur invånarna har det ute i landet. Det senaste förslaget, att det ska svida rejält i plånboken att ha en äldre bil, är ett tydligt bevis på att de rör sig i helt fel kretsar. Det hela måste ses som en fantasiprodukt, helt utan verklighetsförankring. Nästa val kommer säkert att bli en överraskning för många av partierna.

Med största sannolikhet kommer ett sådant beslut att gå ut över unga familjer med barn som måste skjutsas till dagis och olika fritidsaktiviteter. En majoritet av landets bilägare har aldrig köpt en ny bil, i bästa fall en bättre begagnad. Nu tror politiker att dessa kan tvingas till att skaffa en miljövänlig bil för flera hundra tusen, med lite vett i skallen skulle aldrig ett sådant förslag komma till invånarnas kännedom.

I sin iver att stryka storstadsområdenas väljare medhårs, har de fått en ständigt stigande skara ute i landet att börja fräsa och göra sig beredda för anfall. Ja, inte bildligt talat, utan det kommer att ske på ett sätt som inte ens politisk retorik kan skydda emot. Inte omöjligt att MP och KD försvinner ur riksdagen och ersätts av två nya partier.

Moderaterna fortsätter att visa sig människofientligt, de uttalanden som gjorts har retat många, men det tycks inte partiets företrädare vara medvetna om. Vårt land hinner förändras på många sätt fram till nästa val, tyvärr ser det inte ut att bli till det bättre. Någon måste få skulden för alla försämringar, det finns bara ett sätt för invånarna och det är att straffa de som anses vara skyldiga.

Redan i år kommer regeringen troligtvis att tvingas börja ta tillbaka, vad staten frikostigt ger till alla med ett arbete. De pengar som delas ut till alla med ett arbete, handlar om pengar som tas från andra områden, inte ur de regeringsansvarigas fickor. Men det är inte enda orosmålet för de som i dag har ett jobb.

Redan nu kan man höra larmrapporter från våra stora exportföretag om personalnerdragningar och det är tyvärr bara början. Att skära ner kostnader inom det privata näringslivet får aldrig dras i långbänk, det måste ske så snart signaler getts om vikande försäljningssiffror och ökad konkurrens. Alla har säkert sett den oro som finns för Kinas allt aggressivare dumpning av priset på grund av överproduktion av stål. De ekonomiska musklerna har Kina, men inte stålindustrierna i övriga länder.

Enda chansen att överleva blir att tidigare än beräknat dra nytta av robotar och intelligenta maskiner. Det är ingenting som nämns från företagens sida, det kommer istället som en blixt från klar himmel när de nya teknikerna finns på plats.

Den nya VD:n för Sandvik har dragit upp riktlinjerna för framtiden och signalerat för kommande förändringar. Företaget måste leva lång tid framåt så det som inte fungerar längre måste bort. Enkelt uttryckt gäller att tillverka varor som efterfrågas, inte vad som efterfrågades för några år sedan. Det är tufft att slimma en verksamhet, det gäller att veta vilka som behövs och inte gör det.

Vid Sandvik är det i första hand administrationen som ska bantas, det vill säga den icke produktiva delen av personalstyrkan. Dessutom ska besluten ligga i anknytning till det som sker på golvet, cheferna måste komma närmare de på golvet.

Naturligtvis ska det vara så, eftersom närheten till produktionen och de problem som uppstår, ger möjligheten att snabbt lösa problem och se flaskhalsar i produktionen. De bästa problemlösarna brukar vara de som dagligen jobbar på golvet, det gäller alltså för chefer att stå på god fot med personalen. I det har både regeringen och de offentliga verksamheterna mycket att lära.

För en stark regering finns det mycket pengar att spara, genom att rensa upp inom vår byråkrati och administration. Den som är realist inser att det inte finns någon annan väg att gå. Förslag om hårdare tag mot sjukskrivna, a-kassan är bara för arbetsskygga o.s.v. är rent skitsnack. Invånarna betalar en försäkringspremie för dessa saker. Vad invånarna däremot inte är tänkta att betala för är alla heltidspolitiker och den politiskt skapade enorma byråkratin, det är där det ska sparas pengar.

De offentliga verksamheterna drivs numera efter lönsamhetskrav, vilket inte är samma sak som enligt företagsmässiga principer. Landstingen men även större kommuner har miljardomsättning, vilket naturligtvis kräver oerhört skickliga ledningar. Inom exempelvis Sandvik, får knappast pengarna rinna mellan fingrarna. Här gäller alltså företagande på hög nivå, varför det är naturligt att jämföra Rosengren som är VD för Sandvik och kommunalråd och landstingschefer. Var och en inser att det är en omöjlighet. För att använda idrottsspråk, är det som att jämföra Allsvenskan med Gärdsgårdsserien. Tyvärr. 

Med lite sunt förnuft inser de flesta att vårt politiskt styrda samhälle är fullkomligt föråldrat. Det är bara politikerna själva som inte insett att sötebrödsdagarna snart är över. Ingen politiker klarar av att ta det ansvar för de problem som genom politiska beslut växt fram. Det finns helt enkelt inte tillräcklig kunskap och förmåga, att hantera det komplexa samhälle som skapar förändringar inom många områden.

Ser man realistiskt på hur våra politiker ska kunna bevara det samhälle vi haft under många år, inser man att det är en omöjlighet. De förändringar vi står inför med de intelligenta maskinernas och robotarnas övertagande av traditionella jobb, gör den svenska modellen fullständigt värdelös. Större riken än vårt har fallit på grund av att världen förändrats. Därför kommer med all säkerhet en tid, då våra politiker tvingas leva i samma verklighet som alla andra. Den omställningen kommer inte många av dem att klara av.