Det är invånarna som bestämmer och har sista ordet.

Den globala uppvärmningen blir ingen människa klok på. Man måste se för att kunna tro brukar man säga, men vem kan tro på att det blir varmare och varmare när det är tvärtom. Men det är väl som det alltid varit, när människan ska ge en hjälpande hand till naturen blir det fel.

Jag har varit med om att sälar skulle räddas, det tog död på kustfiskarna istället. Vi ska rädda utrotningshotade rovdjur, så nu matas inte minst vargen med tamdjur. I många fall verkar det som att rovdjuren inte känner någon rädsla för människor och stryker runt i befolkade områden. När sådant händer har vi satt naturens lagar ur spel och konsekvenserna går inte längre att överblicka.

Vad är det för fel på våra politiska makthavare som inte tycks inse att överdrifter tagit överhanden? Den frågan måste man ställa sig eftersom de genom sina förtroendeuppdrag ska arbeta för invånarnas bästa. Man får en känsla av att miljön och rovdjurens överlevnad är viktigare än människorna som lever i landet.

Det verkar som att MP nu får betala ett högt pris för sin medverkan i regeringen, många ser partiet som ett som fördyrat för många, mest kännbart har det blivit för långtidssjuka, arbetslösa och pensionärer. Människor som har svårt att få pengarna att räcka till eftersom priserna på mat och hyror hela tiden stiger. Kan förstå att dessa människor ser MP som ett människofientligt parti, det kan bli så när människornas livssituation glöms bort.

Än så länge skyms framtiden av den högkonjunktur vi befinner oss i, men den kommer inte att vara för evigt. En del har redan insett det och blivit försiktiga, andra fortsätter som de alltid gjort, det får bära eller brista. Det här är mycket allvarligare än en kommande naturkatastrof eller att rovdjuren dör ut, det är fråga om människornas överlevnad.

Förändringens vind kan man med fog kalla utgången av valet i Frankrike. Ett nytt fräscht ansikte med förhoppningsvis nya friska idéer är vad franska folket satsat på. Precis som i de flesta länder har folket tröttnat på det gamla politiska etablissemanget, de försvarar bara sina egna intressen.

I vårt land är den politiska bilden rent ut sagt skrämmande. Det kan bli så att vi får ytterligare ett parti i riksdagen, men det kan också bli så att MP och KD åker ur. Vad Gudrun Schyman kan ställa till med bör inte minst kvinnorna ta sig en funderare över. Att hon kan skapa kaos är en sak, men precis som SD kommer FI inte att få något inflytande.

De båda gamla rivalerna S och M har ställts inför vad de själva knappast kunnat tro skulle kunna hända, att svenska folket kommit underfund med att det är de som bestämmer. All kaos vi kan se beror på politiska misslyckanden på grund av inkompetenta förtroendevalda. I de statliga och kommunala bolagen förekommer även dessa personer, men tack vare våra media börjar nu de mest skrupelfria och inkompetenta rensas bort.

Gatans parlament är inte nådigt, man hör ofta att det gått så långt att våra politiska makthavare förstör landet. Skolan, sjukvärden och polisen är de mest framträdande misslyckandena just nu, men den ökande sjukfrånvaron visar att det samhälle vi har fått, är den största skandalen.

Det finns en mening med allt som händer i en människas liv, läste jag en gång för länge, länge sedan. Och kanske är det så, det är bara det att vi först långt senare i livet kan se tillbaka på de saker som vi upplevt. Det stora misstaget som gjorts av oss äldre var att låta de politiska makthavarna härja fritt. Eftersom ingen sagt ifrån på skarpen, har de trott att de gjort rätt.

Kan därför förstå dagens politiker som helst vill tysta våra media, som börjat gräva fram både det ena och andra. Men det är inte media våra politiker ska oroa sig över, det är hur invånarna har förändrats i takt med ett sönderfallande välfärdssamhälle. Förfallet visar med all tydlighet att politiker inte kan hantera de växande problemen.

Om några år kommer vi att möta helt nya problem i den tekniska utvecklingens kölvatten. Det kommer knappast att handla om fler i arbete, snarare om vad som ska beskattas när lönearbetarna blir färre. Och vår så kallade välfärd, vad blir det av den? Vi kommer knappast att kunna isolera oss från den utveckling som kommer att drabba vår värld.

Naturligtvis blir det en prövningens tid, för alla som tagit på sig ansvaret att fördela invånarnas pengar på bästa sätt. Med allt fler missnöjda kommer knappast att vara nådiga vid nästa val. Efter att ha läst Moderaternas förslag att klyftan skall öka mellan de som jobbar och är pensionär, skulle det inte förvåna om Centern övertar rollen som största borgerliga parti. Ja, om man utgår från att SD inte kan räknas som ett borgerligt parti förstås. I sin vågmästarroll vet man inte om SD är fågel eller fisk. Finns det ingen politiker inom det gamla politiska etablissemanget som fötts med sunt förnuft?

Nåja, det är som det alltid sagts, med tiden jämnar allting ut sig. Men visst är det sorgligt om alla kommer att bli lika fattiga i vårt land. Ja, en majoritet i alla fall, för på den vägen är vi ju. Men vi har ju lingon och blåbär att plocka förstås, bark i brödet kan vi också mätta magarna med. Men hur går det om grundvattnet sinar? Det är mycket som tagits för givet som är på väg att ta slut. Inte är då människan den intelligentaste varelsen på jorden precis.

Tänk hur det kan bli när inte människan sätts i första rummet, det är någonting våra politiker fullständigt förbisett. Vad ingen politiker tänker på är att som de beslutar och försämrar för invånarna, kommer de själva att bli behandlade en dag. Tror knappast att människor kommer att demonstrera på gator och torg, de kommer att göra det vid valurnorna istället. Många äldre kanske inte ens gör sig besväret att rösta, för vilket parti ska de rösta på?

Tyvärr är vi ett land i förfall vilket alla kan se. Effekterna av det skrämmer redan ett mycket stort antal människor. Och visst finns det skäl till oro med den organiserade brottsligheten fritt härjande genom avsaknaden av en fungerande polis som upprätthåller ordningen. Det går aldrig att administrera bort den organiserade brottsligheten som Rikspolischefen tror, det krävs hårda nypor.

Våra politiker bör passa på att njuta av sina uppdrag och höga löner, det kommer en dag då de med vemod kommer att se tillbaka på en tid som aldrig kommer tillbaka. De är amatörer i en värld som blir mer komplicerad för varje dag, det hjälper inte ens med kompetensutveckling för dessa personer. Inom en snar framtid kommer de att ersättas av smarta maskiner, som kan göra konsekvensanalyser som undviker de misstag som gjorts. Vem vet, vi kanske till och med blir en republik inom en snar framtid. Det är invånarna som bestämmer och har sista ordet.

Finns ett skyddsnät för invånarna?

På något underligt sätt tror verkligen svenska folket, att det finns en skyddsnät om någonting händer. Det är säkert vad alla långtidssjuka och de som efter lång kamp med Försäkringskassan fått tillfälligt sjukbidrag trott. Istället har tillvaron blivit en mardröm. Inte nog med att sjukbidraget ska omprövas vart tredje år, det innebär också ett ekonomiskt bortfall som gör dessa människor fattiga.

Det absolut mest idiotiska är att det inte ens finns en garanti för att du får sjukpenning om du blir sjukskriven. Enbart det är någonting som är svårt att förstå, eftersom det är en försäkring du som arbetstagare betalar in till. Vad jag kunnat hitta finns ingenting finstilt som säger att en läkares intyg inte är någonting värt. Inte heller att handläggare utan medicinska kunskaper ska kunna ifrågasätta läkares diagnoser. Det är definitivt inte en demokrati vi lever i, det luktar översitteri och diktaturfasoner lång väg.

Trots att människor är för sjuka för att arbeta, finns hela tiden ett hot att deras lilla levebröd kan tas ifrån dem av en handläggare vid Försäkringskassan. De nya hårdare direktiven gör att vi med nuvarande regering, kan ses som att det människofientliga samhället knappast blivit vänligare. Det skrämmande är den ökande gruppen med diagnosen psykisk ohälsa, en benämning som är alldeles felaktig. Felaktig eftersom för de flesta, är det krafterna som tagit slut, efter att ha tvingats arbeta alldeles för hårt. Politiska beslut med neddragningar som följd har skapat denna sjukdom.

Tyvärr har den politiskt skapade myten om att vi lever i ett välfärdssamhälle ingen grund för påståendet. Vad vi fått är ingenting annat än ett kravsamhälle. Alla ska utöver att dra det tunga lasset att försörja de allt mer byråkratiska offentliga verksamheterna, även försörja det stora antalet flyktingar som kommit till vårt land. Naturligtvis kostar de pengar, den som tror något annat lever knappast i verkligheten.

Men har verkligen svenska folket råd att vara världens samvete och vara en fristad för flyktingar? Redan före flyktingströmmen tvingades flera verksamheter att skära ner på det invånarna betalar skatt för att få utfört. Landets befolkning har all anledning att känna oro inför framtiden.

Uppvaknandet har verkligen tvingat våra politiker att ta till åtgärder, som inte ens fick diskuteras för bara ett par år sedan. Det jäser på många ställen i landet och vad det handlar om är det politiska styrelsesättets överlevnad, någonting som kan liknas vid de fruktlösa försöken att rädda vår varvsindustri en gång i tiden. Vårt land står inför stora förändringar, men den största förändringen kommer att drabba våra politiker.

Men effekterna av orättvisor som skapats av våra politiker har gjort vårt land lika instabilt som många andra länder. Misstron mot våra politiker har ökat i samband med allt som hänt de senaste åren. Det är inte Sverige, sa Löfven i något sammanhang, jag hör det nästan dagligen från gamlingar som varit med om att bygga upp vårt land.

Men hur ser då det Sverige ut som våra makthavande politiker tror att vi har? Just nu gnuggar våra politiker händerna över den högkonjunktur som fått optimismen att flöda, men vad väntar runt hörnet? Det kortsiktiga tänkandet eftersom det är val nästa år, gör att ingen politiker i det här läget vill göra någonting åt jobbskatteavdraget, det skulle vara ett politiskt självmord. Därför dribblas det istället med skatter, vilket bara kommer att göra det hela värre.

Naturligtvis kommer ett bakslag i form av en lågkonjunktur. Marknaden är överhettad kunde jag läsa i en artikel. Det gäller inte bara aktiemarknaden, utan också bostadsmarknaden. I början av åttiotalet skenade räntorna iväg till upp emot trettio procent, det är alltså en skör tråd vårt land hänger i.

Vad händer den dag räntorna stiger och regeringen drar i nödbromsen när det gäller ränteavdragen? Vad vi har nu är en sak, men hur ser det ut om sex månader? Regeringen gör samma misstag många har gjort, nämligen skryter över sin egen plånbok. Staten, kommunerna och landstingen har en ständigt stigande kostnadsökning men också en ökande pensionsskuld, som ingen vet om det finns pengar till om runt tjugo år. Det är helt beroende på vad som händer i vår omvärld, men även i vårt land.

En mycket stor del av pensionspengarna är placerade i aktier. Vad händer om aktiemarknaden kollapsar? Från att ha varit en marknad för långsiktiga placerare, är det i dagsläget som att spela på Lotto. En majoritet av de som spelar på aktier står som förlorare, endast ett fåtal kammar hem en storpott. Men är det verkligen så vi vill att vårt lands framtid ska se ut?

När man hör människor med missmod i rösten säga att om de kunde, skulle de flytta från vårt land, måste det finnas en anledning. Kanske är inte vårt land så fantastiskt som våra politiker ständigt framhåller. Om så var, skulle inte skaran av missnöjda öka i allt snabbare takt. Vad det här leder till vid nästa val, vågar jag inte ens tänka på.

För lite och för sent.

För lite och för sent är väl hur man måste se på regeringens förslag om skattesänkning för pensionärer som kommer att läggas fram. En skattesänkning knappast Annie Lööf kan motsätta sig, det vore politiskt självmord. Men det skulle inte förvåna om hon vill göra en ännu större sänkning, det är ju valår nästa år.

Just nu har Centern vind i seglen, de har tagit väljare från Moderaterna och fått med sig människorna runt Stureplan. Men ute i landet har partiet problem och det är där största delen av befolkningen bor. Inte så många i glesbygder, men på små orter som behandlats som någonting nödvändigt ont på grund av utjämningsbidrag. Och att framhållas som ett parti med den bästa miljöpolitiken, kan bara ses som den enes bröd, den andres död.

I artiklar kan man läsa att de med en stabil ekonomi börjat spara i ladorna för sämre tider. Man kan se det som ingen rök utan eld, det finns med andra ord orostecken som inte delgetts invånarna. På sikt naturligtvis förödande för hela det etablissemang som styr invånarnas vardag. Det ges ofta rapporter om landets förbättrade ekonomi, men rapporter om försämringar förstör bilden av ett välmående land.

Men även den relativt ganska stora klicken som är välmående i dag, kommer att drabbas vid en nedgång. Och den kommer, var så säker. Det är betydligt svårare att stoppa en nedåtgående trend, än att stimulera en uppåtgående.

Anders Borg gjorde det vid Alliansens första fyra år, men teorin han använde sig av hade ett bäst före datum, en korttidslösning. Alliansregeringen lutade sig alltså inte bara tillbaka och var nöjd, Borg visste helt enkelt inte vad han skulle göra. Men han räddades av svenska folket genom en fortsatt hög konsumtion, som hållit landet under armarna. När konsumtionsfesten är över, vet ingen vad som händer.

Vår finansminister letande efter källor till skatteintäkter är därför förståelig. Men nya skatter miskar också konsumtionen så det blir lite som råttan på repet osv. Det skrämmande är att pengarna inte går till det invånarna betalar skatt för att få, ingen tycks veta var de svarta hålen finns där pengarna försvinner. En dag får vi säkert veta det, men då är det för sent.

Moderaternas stora ras bevisar bara att en partiledares akilleshäl är deras rådgivare. Ju yngre de är, desto lättare kan det gå åt helsike. I ungdomlig yra är det lätt att tro sig ha svaren, som efter ett antal år visar sig varit alldeles åt helsike. Man kan beskylla Socialdemokraterna att ta stöd av gamla erfarna politiska "rävar", men de ger sina råd utifrån erfarenhet. Många av dessa var med i början på åttiotalet när räntorna skenade upp till runt tjugo procent.

Var och en förstår hur det påverkade inte bara invånarna, utan också hela vårt land. Räddningen för staten blev då att "låna" av pensionärerna, ett lån som inte har betalats tillbaka. Göran Persson gjorde samma sak och konfiskerade en enorm summa av pensionspengarna vid saneringen av statens och bankerna urusla affärer.

Alliansen konfiskerade pengar från trygghetsförsäkringarna, vilket tog många invånare på sängen. Det här visar att vi knappast längre kan kallas en demokrati där folkviljan styr. Men förr eller senare hamnar vårt land i ett läge, då det inte längre finns pengar att konfiskera, det är då våra makthavande politiker tvingas bekänna färg.

Finns det då inget hopp inför framtiden? Inte med vårt nuvarande styrelsesätt där politiker har ett finger med i allt som händer. Våra makthavande politiker måste gå från styrande till förvaltande, det vill säga placera ut pengar där de verkligen behövs. Det är verkligheten som kommer att styra den utvecklingen, för våra politiker är det bara att följa med och försöka göra det bästa av de möjligheter som kommer att finnas.

Att det skulle saknas läkare, sjuksköterskor, lärare och poliser i ett land som växer har länge varit känt. En åldrande befolkning likaså. Men politiker kan i motsatts vad de säger, inte tänka längre än näsan räcker. Därför kommer budgetunderskott, kriser inom vården, skolan och polisen som en överraskning. Det som läggs fram som underlag till de som styr landet, är bara skrivbordsprodukter utan konsekvensanalyser.

Det kom säkert som en överraskning när deltidsanställda brandmän sade upp sig efter ett nytt avtal som skulle spara pengar klubbats igenom. Tio av tolv deltidsanställda brandmän har sagt upp sig. Region Gävleborg försämrade för ambulanspersonalen och massvis med anställda sade upp sig. Vad det här kommer att kosta invånarna i slutändan vet vi inte än, men det är alltid skattebetalarna som får betala de politiska misstagen.

Inför valet nästa år kommer vi säkert att veta vad det kostat och vilka konsekvenser de felaktiga besluten orsakat. Då faller också domen över de som varit med om de felaktiga besluten. Inte de tjänstemän som tagit fram underlagen, utan de politiska ledningarna. Ser man på det som nu händer i vårt samhälle är det öga för öga, tand för tand som gäller. Vill vi verkligen att samma sak ska hända vid nästa val? 

Var nöjd med det du har.

Under några veckor har jag försökt mig på den svåra konsten att få tiden att räcka till och misslyckats kapitalt. Jag har helt enkelt haft för många bollar i luften, vilket gjort att någonting måste stryka på foten. Tyvärr har det blivit är det skrivandet, som är mitt andningshål som blivit lidande.

Efter en dag med krattande ute vid sommarstugan med tankarna rullande i huvudet, stod det mellan ett val att titta på ishockey, eller sätta mig vid datorn. Med åren har intresset för idrott svalnat, jag saknar de underbara personligheterna vi en gång hade. Tyvärr gäller det alla sporter, det kan bli så när pengar kommer in i bilden.

Men det är samma sak med politik, det finns mycket pengar att hämta för den som kan göra politiskt karriär. Av den anledningen fylls det hela tiden på med människor som sätter egot främst och väljarna inte ens i andra hand. Enda sättet att vi får en fungerande demokrati igen är att det politiska arbetet till största delen sker ideellt.

Trots tidsbristen har jag försökt hänga med i det som händer. Och mycket händer, som inte borde hända. Våra politiker riktar ofta kritik mot andra länder, men slår ifrån sig det missnöje som finns om hur vårt land är på väg att falla isär. I sitt Första Maj tal lovade Löfven en miljard till sjukvården, den miljarden sätter de politiska ledningarna sprätt på. Det är inte pengar som behövs, det är en uppstädning och minimering av odugliga politiska ledningar inom sjukvården och att personal som hoppat av kan lockas tillbaka.

Det är inte pengarna (om man bortser från pensionerna och sjukbidragen) som är den största orsaken till att våra politiker ska känna oro, det är det massiva missnöjet de kommer att konfronteras med framöver. Sämre kommunal service och ett förfall i stil med det forna DDR är den skräckbild som flimrar förbi. Hela vårt politiskt styrda samhälle har skrämmande likheter med det forna DDR.

När våra politiker talar om den svenska modellen har de glömt bort en viktig sak, vår inte alls fungerande demokrati. I ett demokratiskt land är det folkviljan som ska styra, men det var länge sedan det fungerade så i vårt land. Konsekvenserna av maktmissbruket att försämra trygghetsförsäkringarna har visat sig i ökande sjukfrånvaro. Den politiska lösningen är hårdare tag mot de som blir sjuka och det vi har ska kallas ett välfärdssamhälle.

Det som blir avgörande vid nästa val är vilket parti eller block som kan samla mest missnöjda. Tidigare har kvinnorna varit de mest trogna väljarna, men tack vare politiska misstag där kvinnoyrkena fått ta smällen, börjar nu FI vädra morgonluft.

Oavsett vilket missnöjesparti som kommer att vinna på den politiska oron som skapats, är det som att hoppa ur askan i elden. Det visar inte minst det Trump håller på med. Han har totalt tappat greppet om vilka han ska stryka medhårs.

Vad jag kan förstå finns bara en lösning, att vi får ett rättvisare samhälle. Inte minst Socialdemokraterna måste leva upp till sin gamla ideologi. Allt fler erkänt skickliga ekonomer anser att basinkomst måste införas, vilket skulle betyda att den elit som i dag har som samlat på sig huvuddelen av pengarna, inte kan köpa människor som gör dem ännu rikare.

Orättvisor gör att oroligheter blossar upp lite här och var. Venezuela är nästa land till rakning som man brukar säga. Nu har grannländerna lagts sig i landets angelägenheter. Övriga världen tycks inte ta lärdom av vad som händer, när länder ska styras efter kommunistisk ideologi. Om människorna tittat närmare på konsekvenserna av kommunistiska styren, skulle vi haft en helt annan värld.

Den som följer med i vad som händer ute i världen, förvånas knappast av det uttalande som gjorts inför morgondagens val i Frankrike. Oavsett vem som vinner hamnar EU i skottgluggen. Att EU behöver reformeras är ingen nyhet, allt färre vanliga medborgare i EU-länderna har förtroende för det som händer i Bryssel. Maktmissbruk och vansinniga påhitt har fungerat som droppen som urholkat stenen.

Alla är säkert medvetna om att det har gått för långt med allting, men ingen vågar tänka på vad som kommer att hända framöver. Människorna har nog med sina egna vardagliga problem för att orka oroa sig över framtiden. Den dagen, den sorgen. Men tyvärr är det den bistra verklighet vi kommer att stå inför, som bör ge oss anledning till oro.

Precis som på Göran Perssons tid, när landstingen och kommunerna fick ta smällen vid saneringen av statens och bankernas urusla ekonomi, får de nu också ta smällen av flyktingvågen till vårt land. Det har blivit många fler som ska vara med och dela på samma pengar som tidigare, inte undra på att många kommunledningar är oroliga.

Vi måste redan nu börja tänka om, guldbyxor att plocka pengar ur är bara en saga. De skulder många drar på sig måste en gång betalas. Att sträva efter mer är bara att gå mot sin egen undergång. Thomas Corneille skrev en gång: När man inte har fått det man älskar, så måste man älska det man har.