Det luktar finanskris och oroligheter lång väg.

Jobbskatteavdraget visade att det inte går att köpa röster, det har Socialdemokraterna försökt många gånger med nedslående resultat. Vad partiet försökt köpa den här gången, det vill säga vilka som anses viktiga för partiet, blir inte de svaga grupperna kloka på. Hörde Jämtin försvara de svaga opinionssiffrorna med, att partiet haft svårt att tala om vad de uträttat så här långt.

Ja, inte har de nått fram till de svagaste grupperna i alla fall. En mycket röststark grupp som stadigt växer är pensionärer och de som på grund av allvarliga sjukdomar lever på sjukbidrag. Läste att det snart rör sig om en fjärdedel av befolkningen, vad det innebär för konsumtionen är lätt att förstå. Det var inte speciellt smart att ge pensionärer påökt med trehundra och sänka bostadsbidraget med samma belopp. Det har gjort många gamla förbannade.

Det kan säkert förklara, varför gamla trogna väljare vänt Socialdemokraterna ryggen. Försämring drabbade även de med sjukbidrag, viket knappast gör alla de som är på väg att slås ut på grund av psykisk ohälsa friska igen, för att kunna komma tillbaka till arbetslivet. Men varför får inte sjuka vara sjuka och i lugn och ro med läkarhjälp bli friska? Ingen vill ju vara sjuk, så det är svårt att förstå inte minst vår socialförsäkringsministers tankegångar.

Överhuvudtaget är det svårt att förstå hur våra politiker tänker, eller om de helt enkelt har en mall att gå efter. Om det finns en mall så omfattar den definitivt inte det som nu händer, därför har ingen en susning om vad som måste göras. Det finns massvis med statistik om allting annat och genom staplar och tårtbitar kan ju vem som helst se om någonting är åt helsike. Men nu gäller det att ta hand om runt tvåhundratusen människor, och om inte det lyckas kommer helvetet att bryta ut.

En tanke slog mig om vad som skulle hända, om Donald Trump skulle vara SD:s partiledare. En sak är säker, han skulle mosa hela vårt politiska etablissemang på en kaffekvart, eftersom han definitivt inte är politiskt korrekt. Han skulle kalla de övriga partiledarna för oduglingar och invånarna skulle antagligen ge honom rätt.

Som tur är för vårt politiska etablissemang har vi ingen Donald Trump i vårt land, men han bevisar vad som är möjligt att göra med pengar. Det spelar ingen roll hur någon vill förändra vårt land till det bättre, det finns alltid ekonomiska intressen som sätter krokben. Är inte ett dugg förvånad över att banker, investerare och de som sitter på världens pengar, är på väg att sätta krokben för sig själva.

Efter att ha läst boken Simma med hajar, fick jag förståelse för vilken otroligt skör tråd hela den globala ekonomin hänger i. Inblicken i hur många inom bankerna tänker var skrämmande, de spelar högt med kundernas pengar. Det handlar om att prestera resultat, annars … På något sätt liknar det nutidens gladiatorer, det gäller att segra annars slits de itu av lejonen.

Det fick mig att tänka på att människor med miljardinkomster och enorma förmögenheter inte har några kassavalv som Joakim Von Anka. Egentligen existerar inte pengarna de har, de finns bara på papper. Men skulle alla dessa mångmiljardärer lösa in vad deras papper är värda, skulle det inte finns tillräckligt med kontanter.

Är det bara jag som tänker i de banorna, eller har de med miljardförmögenheter börjat inse allvaret i det bluffsystem de själva varit med om att bygga upp? Hela banksystemet är en bluff, som hållits flytande med kundernas pengar och de räcker inte på långa vägar. Inte undra på att det varnas för en ny finanskris.

Vad många börjat inse är att ekonomi inte är en vetenskap som Kemi eller Fysik där upptäckter blir sanningar. Istället blandas gamla teorier med nya och någon egentlig sanning finns inte i sikte. Nu kan inte ekonomerna komma överens om hur problemen ska tacklas, eftersom de inte kan få grepp om vad problemen egentligen handlar om.

Man börjar snegla på den finansiella kollapsen 2008, som en del anser berodde på alldeles för stor utlåning av banker och finansinstitut. Den ekonomiska tillväxten hade varit obalanserad, genom att inte överensstämma med inkomsterna. Med andra ord den sits vårt land nu befinner sig i.

Finanskrisen gjorde ekonomer uppmärksamma på någonting som vände upp och ner på allting. Massarbetslösheten orsakade att inflationen försvann, till och med gav en recession. Men arbetslöshet hade ju ansetts fungera som instrument för att reglera inflation. För att förhindra att hamna under nollstrecket satte Riksbanken upp ett inflationsmål på 2 procent.

Våra politiska makthavare har också försökt hjälpa till med att hålla inflationen uppe, genom nya skatter och avgifter som trissat upp priserna. Märkligt att alla har stirrat sig blinda på pengar och utebliven inflation, istället för det uppenbara att det tillverkas mer än vad det finns köpare till. Priserna på varor har pressats nedåt och företagen tvingas därför se över sina kostnader.

Nu ser företagen robotisering, automatisering och de smarta datorerna som enda möjligheten till överlevnad. I många länder är i dag lönekostnaderna alldeles för höga, för att kunna konkurrera på den globala marknaden. Höga löner kan bara försvaras av staten, eftersom det ger möjlighet till högre skatteuttag och att skapa avgifter på det folk behöver.

Man ska alltså inte se höga löner som ett mått på välstånd, utan någonting som leder mot massarbetslöshet och fattigdom i den nya högteknologiska värld som är på väg att växa fram. Risken finns att de människor som flyr från krig och fattigdom, kommer att vara det som påskyndar den nedgång vi redan kunnat se.

 
För oss gamlingar som var med redan vid andra världskriget, kan man se skrämmande likheter med trettiotalet. Risken finns för ökande fattigdom och arbetslöshet i takt med den tekniska utvecklingen. Nordkorea, IS och högerextremister i snart sagt alla länder är bara början på en osäkrare värld. Lägger man till en ekonomiskt pressad Putin och ett Turkiet som stormakterna snart tvingas slå på fingrarna, lutar det åt att bli ett oroligt år.

Det Löfven håller på med kan liknas vid en regndans.

När många fattigpensionärer och de med sjukbidrag fått mindre i plånboken, är det inte förvånande att det är pengar det pratas om på gatan och i affärerna. Skandalen inom Kommunal väckte en fråga som det inte reflekterats över tidigare, nämligen vart pengarna tar vägen som betalas in till staten, kommunerna, landstingen och fackföreningarna.

I Kommunals fall sattes det verkligen sprätt på medlemmarnas pengar på de mest hårresande saker, men hur ser det ut inom hela det politiskt skapade samhället? Det är en fråga som nu intresserar alla man stöter ihop med på gatan eller i affärerna. Nu ifrågasätts både medlemsavgifter, skatter och avgifter, men också varför det inte finns en öppen redovisning om vad pengarna används till.

Ja, inte av de som ska förvalta pengarna enligt de uppdrag de fått, de är bara intresserade av att intresset för skandalen ska rinna ut i sanden och att inte några nya ska hamna i rampljuset. Men skulle svenska folket få reda på vad enbart de förtroendevalda kostar, skulle det väcka ännu hetare känslor än Kommunalskandalen.

I vårt land finns en djungel av skatter och avgifter som måste ifrågasättas. Är de verkliga nödvändiga, eller används de till det där lilla extra, som makthavare behöver för att hålla kontrollsamhället vid liv? Kan inte på rak arm komma på någon räkning där inte någon skatt eller avgift finns med. Det som retar upp mig är att även moms läggs på de extra skatter och avgifter som tillkommit under åren. Vad det handlar om är ju att svenska folket smygbeskattas, utan att så många ägnar det en tanke.

Men statens ekonomi har varit ansträngd under många år, men istället för höja inkomstskatten för de högavlönade, har det skapats skatter och avgifter på det invånarna måste använda. Att det drabbar de sämst ställda hårdast tycks ingen tänka på. Sedan miljöskatter börja dyka upp har det fördyrat anmärkningsvärt för alla, men vad har dessa pengar använts till? 

Precis som allting, annat handlar att förhindra en framtida naturkatastrof om pengar. Från början handlade det om runt femtio år innan katastrofen skulle inträffa, men skrämselpropaganda har fått folk att tro den ska komma betydligt tidigare. Om femtio år skulle ju de flesta vara döda, så var vitsen med det? Nu har våra stora exportföretag reagerat och hotar att flytta sina verksamheter på grund av alldeles för extrema miljökrav. Regeringen har fått ytterligare ett problem, ska den ta ansvar för miljön eller invånarna?

Till leda har vi hört hur vattnet skulle stiga och hur isarna smälter vid Nordpolen. Varför förs det inte fram att miljökraven kan ställa till med så att våra exportföretag flyttar? Det är ett större hot mot landets invånare än en framtida miljökatastrof. Visserligen rör det sig inte om någon blygsam summa staten får in varje år med miljön som täckmantel, men det mesta försvinner i den gemensamma budgeten. Bara det ett bevis på att de inkomstskatter som betalas in, inte räcker på långa vägar.

Under den långa högkonjunkturen när hjulen rullade på, var det ingen som tänkte på, att förr eller senare kommer en svacka. Den svacka vi nu befinner oss i, ser ut att bli lika långvarig som den högkonjunktur vi hade innan finanskrisen, trots optimistiska rapporter om en förbättring. Med tanke på det som händer i Kina, verkar det som om det speglar verkligheten. Det produceras alldeles för mycket varor, i förhållande till vad människorna har pengar till att köpa. Någonting elektronikjätten Samsung blivit medveten om genom drastisk sjunkande försäljning. 

Med ständigt ökade kostnader för staten, kommunerna och landstingen har det uppstått panik, kommer det inte in mera pengar måste det dras ner på många saker. Till och med de förtroendevaldas förtroendeuppdrag, löner och förmåner skulle ifrågasättas. Det är många som har sitt levebröd tack vare politiskt engagemang, uppfinningsrikedomen att skapa nya befattningar och jobb har varit imponerande.

Det har gjort att hela vårt samhällssystem är så korrumperat, att ingen politiker insett att det är det. Det har helt enkelt setts som någonting naturligt att skapa nya jobb som belöning för lojalitet, eller kunna få en lägenhet när det behövs. Till och med vår statsminister ställer upp och försvarar Wallström: Jösses, människan representerar ju folket, då måste hon naturligtvis ha en lägenhet. Kan vi verkligen ha en elit, som tycker det är naturligt att kliar jag din rygg, så kliar du min när det behövs?

Raset för Socialdemokraterna har smittat av sig på MP, bara de närmast sörjande håller fast vid en förlorare. Naturligtvis borde MP:s ledning lärt av vad många tidigare Socialdemokratiska regeringar gjort, nämligen lovat runt och hållit tunt. För den en gång stora rörelsen är makten det viktigaste, samma sak har vi sett inom många kommuner och landsting. Vad som blir kvar av partiet när krutröken lagt sig är svårt att säga, men det lutar åt småsmulor.

Från Hasse och Tages sjuttiotals pastor Jansson, han som inte hade några åsikter om nånting, har befolkningen ändrats till att ha åsikter om allting. Vad som orsakat att svenska folket blivit obstinat och ifrågasätter det mesta, är antagligen vad som förbryllar våra politiker. Att det blivit så kan nog skyllas på SD, som började röra om i den politiska grytan, genom att säga det som inte fick sägas i vårt land. Att inte vara politiskt korrekt, usch och fy för sånt folk. Sättet att hålla SD utanför inom politiken är en sak, men det går ju inte med alla missnöjda invånare som ställer sig på tvären.

Nåja, Socialdemokraternas politik blir allt mer obegriplig, den verkar ändras i takt med de förändringar som drabbar vårt land. När Löfven säger att han kommer att hålla fast vid sin linje och att det kommer att lösa sig, får det mig att tänka på regndansare. De dansar helt enkelt till dess det börjar regna och kan sedan slå sig för bröstet och säga att det fungerade. Det verkar som att Löfven tänker dansa sin regndans (eller rättare sagt jobbdans) fram till nästa val. Men och om ingenting hänt då, tänker han fortsätta dansa?

Vad händer efter att ridån gått ner?

Människor jag känt i nästan hela mitt liv, verkar inte upphöra att förvåna mig. Visserligen gör de som folk gör mest, gnäller över både ditt och datt, men det visar sig ofta att de är informerade om vad som händer i vårt land och vår värld. Många av dem är missnöjda med att det gamla partiet de röstat på sedan de fått rösträtt, inte lyssnar på vad de har att säga.

Några av SD:s frontfigurer har gjort uttalanden som Åkesson kommer att få problem med. Än har inte de mest korkade inom partiet städats bort, de som trott sig känna segervittring och redan känt doften av makt. Finns det folk inom partiledningen som vill göra som i Ungern och Polen, får säkert alla sympatisörer som bara varit missnöjda med de övriga partierna kalla fötter. Det finns ju nu ytterligare ett alternativ som anammat en del av flyktingpolitiken

Nåja, risken att SD ska få inflytande på landets politik, har de här personerna sett till att skjuta i sank. Partiet har haft medvind tack vare många människors oro över invandring och de många flyktingar som kommit. Men börjar människorna oroa sig för vad SD kan ställa till med, hamnar partiet i rejäl motvind. Duktiga idioter som drabbas av maktberusning och storhetsvansinne finns det gott om. Tänk så enkelt det är att göra bort sig, genom att visa sitt rätta jag.

Nu har alltså det bjudits på en gratissläng att utmanövrera SD, vilket det verkar som att M nappat på. Trots det lappkast partiet gjort i flyktingfrågan, har jag inte sett eller hört ordet rasister nämnas, vilket är märkligt. Nåja, Reinfeldt talade tydligen i egen sak, för hårdare tag mot de som kommer hit, verkar ha lockat tillbaka de som svek partiet vid senaste valet. Nu är partiet störst och SD växer inte längre. Ja, det vet vi ju inte, för opinionsundersökningar ska tas med en nypa salt.  

Men det börjar bli ont om tid för vad de gamla etablerade partierna tänker göra, för att få rätsida på vårt land. Precis som företrädare för SD har ju de också gjort bort sig, men tillsammans kan de om viljan finns, rätta till de värsta orättvisorna som skapats i vårt land. Om flyktingar tar för mycket tid och kraft och att invånarna glöms bort, kan SD trots upprepande klavertramp ses som ett bättre alternativ. Vi får inte glömma bort den låga utbildningsnivån i vårt land, det är inga raketforskare som måste övertalas och originalet smäller alltid högre än en blek kopia.

Ibland slår mig tanken att den urusla utbildningen i vårt land, beror på en långsiktig politisk taktik, att skapa en fårskock som följer ledaren oavsett i vilken riktning det bär. Det går ju inte heller för sig, att de unga blir bättre utbildade och kunnigare än de politiska makthavarna. Ja, det var bara en förflugen tanke, men visst kan det ligga någonting i det.

Det raserade förtroendet för vad våra politiker verkligen kan göra är naturligtvis oroande. Att återskapa förtroende kommer att ta många år och så lång tid har de inte på sig. Ska det hända någonting, måste det därför hända snabbt, annars riskerar vårt land att hamna i en djup kris. Riksbankschefen spädde säkert på oron ytterligare, när han befarar en ny finanskris

Visst ser verkligheten helt annorlunda ut, än vad de makthavande ens kunnat tänka sig. Läste en artikel av Stig-Olof Holm, lektor i ekologi, som skrev att en kritisk ”befolkningspuckel” hotar om cirka 50 år, innan befolkningen börjar minska i antal. En hemsk tanke dök upp i huvudet, minskningen som då börjar, kommer den att bero på att folk kommer att svälta ihjäl.

Hursomhelst är många länder i dag överbefolkade, men det hjälper inte om de flyttas runt till andra länder, eftersom det där då händer samma sak. Om artikelförfattaren har rätt, har våra politiska makthavare fel, som hävdar att vi måste bli många fler, för att kunna bevara vår välfärd.

Enligt Holm löd receptet, att för att klara en värld med någorlunda bibehållet liv under den tid till då ”puckeln” nås, bör den hållas så låg som möjligt. Det vill säga istället för att vad som sagts i vårt land att det behövs flera, kommer det att behövas färre i framtiden. Lyssnar ingen politiker på vad andra har att säga, eller anser de sig själva veta mer?

Genom den tekniska ”revolution” vi ser framför oss, kommer hundratusentals människor bli av med sina jobb. Många av dem högutbildade, men med en utbildning som tyvärr inte är gångbar i det nya högteknologiska samhälle som kommer att växa fram. Redan nu kanske de måste ses som en arbetskraftsreserv, som måste omskolas till någonting. Det skriande behovet av personal inom skola, vård och omsorg, bör därför kunna lösas med det befintliga antal invånare vi hade, före innan alla invandrare och flyktingar kom till landet.

Så har vi det där med att våra politiker klagar över att befolkningen blir äldre, men det borde inte vara någon överraskning, eftersom det hör till livet att en stor del av befolkningen blir gammal. På femtiotalet insåg dåvarande politiker att det gällde att vara förutseende, men lösningen Folkhemmet blev en flopp. Trots det betalade invånarna världens högsta skatter i tron, att de verkligen betalade för att alla skulle bli omhändertagna från vaggan till graven.

De gamla har under åren försörjt vårt land genom höga skatter (och gör så fortfarande), men inte räknat med att deras pengar skulle försnillas av de politiskt förtroendevalda. Ingen kan förklara vart pengarna tagit vägen och vad som orsakat kostnader som skapat stora hål i landets kassakista. Men som livet är utformat sker trots allt en naturlig ”avgång” som reglerar antalet gamla, men tydligen inte i tillräckligt antal.

Att allt fler blir äldre borde vi vara glada över, men inte våra politiker trots att en stor del av dem kommer att bli gamla. Men med den hand i mun ekonomi vårt land har är det inte bra, eftersom ett långt liv betyder fler år som pensionär. Man kan därför se det som att hade pensionspengarna funnits kvar, hade varken pengar eller de gamla varit något problem. Som man brukar säga, man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Nåja, hur ska då vårt land göra? Lösningen många ekonomer nu anser vara den enda vägen att gå, är att invånarna delar på befintliga skattepengar. Den lösningen kan inte användas i vårt land på grund av alla flyktingar som kommit hit, de kan ju inte få vara med och dela på invånarnas skattepengar. Det skulle en överväldigande majoritet vara emot.

Men ett flertal länder ligger i startgroparna, ett av dem är Finland som diskuterar införande av basinkomst på försök. Skälet till det sägs vara att bidrag i alla dess former kostar pengar. Att inte Alliansregeringen tänkte på, det när jobbskatteavdraget infördes?

Finland ligger alltså långt före vårt land, när det gäller att vara garderad inför framtiden. Motviljan mot att ta emot ett stort antal flyktingar, beror antagligen på att deras visionärer insett just det Stig-Olof Holm skrev, att ju fler att föda desto svårare för landet. Det gäller att ha rätt politiska visionärer, vem som har det kommer att visa sig i framtiden.  

Naturligtvis har den Finländska regeringen även tagit till sig skriverierna om hur intelligenta maskiner, inom en snar framtid kommer att orsaka att oroväckande många, kommer att bli av med sina jobb. Att tro något annat skulle vara rent ut sagt idiotiskt. Frågan är inte om det kommer att hända, utan hur snart. Från början talades om att det skulle hända inom tjugo år, nu talas det om mindre än hälften av den tiden.

Hörde en Liberal uttala sig om att den nuvarande minskningen av arbetslösa, är den förra regeringens förtjänst. Det har tydligen kommit efter som Arboga öl, som man sa förr. Man ska aldrig ta ut någonting i förskott, uppgången kan vara en tillfällighet. Det är inte våra stora industrier som ökar sina personalstyrkor, tvärtom ser man tecken på att de kommer att göra sig av med folk.  
 
På något sätt ser man likheter mellan den just nu blomstrande ekonomin och en gammal bil, när den går som bäst är det inte långt kvar innan den lägger av. Våra politiska makthavare borde vara försiktiga med applåderna över den ekonomiska tillväxten och istället börja oroa sig över vad som händer när ”föreställningen” är slut och ridån gått ner. Det är nu det är dags att oroas över, vad som händer när dansen runt guldkalven är över. Vem vet när en ny finanskris slår till.

Vårt samhällsbygge börjar knaka i fogarna.

Skandalen inom Kommunal har riktat blickarna mot, hur hela vårt politiskt skapade samhälle har utformats. I en demokrati sägs att makten utgår från folket, men så fungerar det inte, det är folket som tvingas följa fattade beslut. Vi har fått ett samhälle där så kallade förtroendevalda bestämmer och invånarna måste lyda, det vill säga så långt från ett demokratiskt samhälle det går att komma.

I takt med att orättvisorna ökat och klyftan mellan rik och fattig framstår allt tydligare, har man nått en farlig gräns. Den politiska rädslan för att allt färre av ”arbetsmyrorna” ska orka bära det som behövs till stacken, börjar visa sig allt tydligare. För färre kommer det att bli om allt fler går in i väggen och jobb börjar försvinna genom den tekniska utvecklingen.

Tiden rinner iväg och det gäller att skapa nya jobb, som inte berörs av den tekniska utvecklingen. Vår självhushållning är usel, så varför inte satsa på att bli ett bondesamhälle igen. Det borde vara den enkla vägen att få folk i arbete, eftersom befolkningen inte har den högteknologiska utbildning som kommer att behövas. Inte lika fint som ett högteknologiskt land som våra politiker drömt om. Men mat måste vi ju ha för att överleva, men det måste skapas förutsättningar för att även små jordbruk ska kunna överleva.

För de politiska makthavarna hade inte flyktingströmmen kunnat komma i ett sämre läge. Regeringen hade förhoppning om att kunna fylla på ladorna som var tomma och få regera på sin egen budget. Överenskommelser som gjorts med MP skulle kunna infrias utan att göra en alltför stor del av svenska folket förbannade. Men det blev kattskit av alltihop.

Att vara beslutsfattare i ärenden som påverkar ett helt folk, innebär ett oerhört ansvar. De underlag som ligger till grund för besluten måste ta hänsyn till, om en majoritet av folket ställer sig till bakom eller inte. Det som lamslår hela det politiska etablissemanget är, att vad de själva trott, inte alls stämmer med vad en mycket stor del av svenska folket tycker.  

Men det här gäller inte bara landets högsta beslutsfattare, det gäller alla så kallade förtroendevalda. Landstings- och Kommunledningar fattar beslut som rör invånarna inom respektive län och kommuner, men även på denna nivå, fattas beslut utan att fråga hur invånarna vill ha det. Ska man se det som att de politiska makthavarna tror sig ha mandat att fatta besluten utan att behöva fråga?

Att det finns stora skillnader mellan hur våra politiker och invånarna tänker, har visat sig de senaste åren. Politiska beslut som satt press på människor som blivit sjuka, har visat sig vara ett enormt misstag. Enligt en prognos kommer bortåt en kvarts miljon människor ha drabbats av psykisk ohälsa inom några år. Vad är det som är fel i vårt samhälle, eftersom så många drabbas av psykisk ohälsa?

Ja, egentligen är det inte fråga om psykisk ohälsa från början, det är helt enkelt människor som bränt sitt ljus i bägge ändar och är slutkörda. Det är först när Försäkringskassan kommer in i bilden, som de psykiska problemen drabbar de sjuka. Den låga sjukersättningen är en bidragande orsak, men problemet förstärks genom de hårdare reglerna och handläggarnas krav om en snar återgång till arbete.

Det talas från politiskt håll att vi är ett rikt land, konfiskering av pensionspengar och att ta pengar från trygghetsförsäkringar pekar på att vi inte är det. Vårt land har levt över sina tillgångar under många år, nu börjar det bli svårt att skaka fram de pengar som behövs. Att fler måste komma i arbete beror på att penningflödet inte räcker till, det finns nämligen inga reserver att ta ifrån.

Jag tror inte våra politiker insett problemet med vårt moderna samhälle, trots att det medvetet skapats för att ge ekonomisk tillväxt. Konsumtion har uppmuntrats, det skulle ge flera jobb och därmed mera skatteintäkter. Med andra ord har de politiska makthavarna prioriterat att försöka höja statens intäkter, framför att spara på de alldeles för höga löpande utgifterna.

Det är först på senaste tiden jag sett ekonomer ifrågasätta det föråldrade styrelsesätt vi har och de enorma kostnaderna det medför. Att hänvisa till i demokratisk ordning fattade beslut är inte längre hållbart, eftersom det är en fråga om en majoritet av beslutsfattarna som ställer sig bakom beslutet. Man ska alltså se de beslut som fattas som en styrkedemonstration, flest ja-röster vinner, det har ingenting att göra med ett demokratiskt beslut.

För Socialdemokraternas del handlar det om att de har runt en fjärdedel av väljarna att luta sig emot. Det ger knappast mandat att bestämma över tre fjärdedelar av invånarna. Tack vare att de till sin hjälp, har ett parti som bara har drygt en tjugondedel att komma med, upplevs nuvarande regering som ett enda stort skämt. Märkligt vore det om inte svenska folket visar sitt missnöje.

Nu ska Kommunal förnya sig, men det är inte bara inom fackföreningsrörelsen det behövs förnyelse, i ännu högre grad skulle det behövas inom politiken. Som vårt politiska system är utformat väljs de politiska företrädarna för en mandatperiod, inte att sitta år ut och år in. Tyvärr har invånarna varit alldeles för ointresserade för vilken företrädare deras parti nominerat, det gäller över hela linjen. Av den anledningen har samma personer valts om gång efter gång, eftersom partiet nominerat dem.

Efter ett par mandatperioder har det blivit ett välbetalt yrke och gett rutin men också en mättnad. Det blir lite som grevinnan och betjänten, att samma sak upprepas år efter år. Men med tiden avtrubbas känslan för uppdraget och det glöms bort, att de faktiskt bara har sitt uppdrag och sina väl tilltagna lön och förmåner på nåder. Alldeles för många förtroendevalda glömmer bort detta och börjar tro att de förtjänar makten och alla dess förmåner. Då blir det som i Kommunal.

Vansinnigheter i vårt land har med hjälp av retorik kunnat pågå under alldeles för lång tid. Såg en bild av en orm med en fisk i munnen, som med den retorik våra politiker använder sig av fått följande rubrik: Modig orm räddar fisk från att drunkna. Den vinklingen använder tyvärr både våra politiker och media som håller de politiska makthavarna om ryggen. Men invånarna är klokare än så och har genomskådat vad det hela går ut på.

Mycket pengar har lagts på det moderna politiska skrytbygge som nu kan visas upp, men till mesta delen består det av rivningsmaterial, från det rejäla samhälle våra förfäder byggde upp. Vid de rivningar som gjorts har det bästa som höll hög kvalitet sålts, pengarna behövdes till en vacker fasad som skulle väcka uppmärksamhet. Ingen tänkte på att bygget pöste ut och blev betydligt större, än den grund samhällsbygget skulle stå på. Så nu står vi där med ett fuskbygge som börjat knaka i fogarna.