Det är bara dumt alltihop.

Politik är ett spel där vinnaren tar hand om makten. Numera med hjälp av stödpartier, som trots färre sympatisörer ändå får vara med och leka makthavare. Hur makten används är helt beroende på de personer som finns i bakgrunden, inte frontfigurerna. De verkliga makthavarna ställer sig inte i rampljuset, de finns i kulisserna.

De välrepeterade politiska budskapen som förs fram av frontfigurerna varierar, helt  beroende på hur vindarna blåser, vilket inte är lätt när det ylar och viner från alla håll. Det här valåret är det sannerligen inte lätt för frontfigurerna inom regeringsalliansen, som tvingas stå i snålblåsten och försvara vad de gjort. Att locka väljare är en sak, att behålla dem en annan.

Sättet att locka väljare för att få makten har inte förändrats de senaste sjuttio åren. Redan för runt sjuttio år sedan, skrev nämligen den vid den tiden kände satirikern Storm P följande tänkvärda ord: Om någon ställer sig upp i en talarstol och säger att alla sitter i samma båt, betyder det bara att han vill vara kapten och att vi andra ska ro.

Invånarna ses med andra ord bara som ett redskap, för att kunna genomföra ideologiska reformer, med hjälp av invånarnas pengar. De flesta reformer som genomdrivits i vårt land, har haft baktanken att köpa väljare. Av den anledningen har vårt land fått genomlida de mest idiotiska och dyra samhällsexperiment, som fört oss fram till dagens människofientliga samhälle.

Frågade en beläst och vis man hur det kunnat vara möjligt för de politiska makthavare, att kunna genomföra de idiotiska besluten, utan att invånarna gjort revolt. Svaret lät i mina öron alldeles för enkelt, men det är kanske därför ingen tänkt på det. Han pekade på det vansinniga i, att de som ska företräda sina väljare kan ha detta som yrke fram till ålderns höst.

När någon cementerar en plats i ett parti, blir det allt svårare att föryngra. Istället för nya idéer dammar partierna av gamla som piffas upp. Men det har också blivit vanligt att partierna helt enkelt snor förslag från varandra och gör dem till sina egna.

Det finns två saker som varit skadliga för vårt land, den svenska avundsjukan och Jantelagen. Många politiker har utnyttjat båda dessa saker under alla år och det har alltid fungerat. En sak som finns i Jantelagen är: Du ska inte tro att du är nånting. Det använder ofta politiker till att trycka ner personer som påpekar fel men som inte är politiskt aktiva. Att man kan vända på det hela, tycks aldrig slagit de politiskt aktiva.

Men avundsjukan är ändå det mest effektiva vapnet för att skapa motsättningar bland invånarna. Ett utmärkt exempel är hur lärarna fråntogs sin status. Lärarna var inte för mer än andra, varför var de lediga under sommaren och inte alla andra? Naturligtvis var det bara lärarna som protesterade, men det var bara de som visste, hur mycket obetald arbetstid som lades ner under terminerna.

Oavsett varifrån det kommer, har unga tubbats i att bli avundsjuka på pensionärer. En dumhet utan like, men det är ju också den vink regeringen gav, att sjuka och arbetslösa människor är en belastning för de som jobbar. Det gjorde det möjligt att förändra trygghetssystemen utan stormiga protester. Nu höjer i alla fall pensionärerna rösten och upplyser om att de betalar mera skatt än de som jobbar. I vårt land finns ingen hejd på vansinnigheter.

Eftersom det här pågått i så många år, söker man omedvetet efter orsaken till att det blivit så här. Betyder det att svenska makthavarna och folket varit dumma i alla tider? Ser man på det som hänt med vårt lands utbildning av de unga, men också inom vård och omsorg, är det kanske så. Det betyder i så fall, att de som har mandat att styra vårt land, inte har mycket innanför pannbenet.

Det är mycket allvarligt, eftersom det antagligen är så, att ett land inte blir klokare än dess ledare. Men orsaken kan vara att en dum person med utstrålning, alltid hittar någon dummare som ser upp till och beundrar honom. Växer skaran av dumma som ser upp till honom, kan det göra honom till ledare. Om det verkligen är så, vart kommer då det hela att sluta?

Låter verkligen enkelt, men kan vara förklaringen till det samhälle vi har i dag och som huvuddelen av befolkningen inte vill ha. 

En statlig grundlön, verklighet eller bara ett önsketänkande?

Redan nu kan man märka att fram till valet i höst, kommer svenska folket att bjudas på en show utan like. Man kan faktiskt tänka sig att det kommer att likna operetten Annie Get your Gun, där vi får se de båda stora partiernas frontfigurer  sjunga: Allt ni kan göra kan vi göra bättre.

Men spektaklet kommer att kosta skattepengar, som på något vis måste tas tillbaka efter valet. Ser man tillbaka visar det sig att båda de stora partierna är lika goda kålsupare när det gäller att slösa med invånarnas pengar. Alla så kallade reformer betalas ju med skattepengar, det är inte regeringen som tar pengarna ur egen ficka, som en del tycks tro.

Har inte en aning om hur många som lyssnar på radion vid niotiden på kvällen, men de som gjorde det i onsdags, fick sig till livs vad det handlar om i dag, nämligen ekonomi. Vad programmet handlade om var den amerikanske nationalekonomen Milton Friedman, sextio och sjuttiotalets ekonomiska apostel.  

Visst var han smart, men teorier är ändå bara väl grundade gissningar. Underlaget är ju baserat på vad som hänt tidigare och bildar mönster för hur det borde fungerat, när det inte gjorde det. En sorts justering av tidigare misstag helt enkelt. Och kanske skulle en massa teorier fungera, om det inte var för att förutsättningarna ändras stup i ett.

Det var lite blandad kompott Friedman hade att komma med och på äldre dagar insåg han också, att med tiden blir många gamla teorier omoderna. Det som är sant i nutid, kan alltså vara alldeles åt helsike inom bara några år, så snabb är den förändringens värld vi nu tvingas leva i. Ändå fick Friedman rätt, krisen som uppstod 2007 var förutsägbar.

Friedman var tydlig i att framhålla att politiker inte ska hålla i och fördela de skattepengar som kommer in, det ska ekonomiska experter göra. Nåja, det var ju bara en teori han kommit fram till, hur det skulle fungera i verkligheten var en annan sak. Politiker vill inte släppa makten om att fördela invånarnas pengar, det är den enda medel de har för att ha makt över invånarna.

Friedman var dessutom kritisk till att politiker försöker skapa jobb. Det kan de inte, därför måste de fria marknadskrafterna ta hand om den saken. Det var en känslig sak att ta upp, eftersom just löften om nya jobb är en del av vad politiker kan lova inför ett val. Vem röstar på ett parti som säger sig kunna skapa jobb, men i själva verket inte kan det.

Det pekar på ett problem som måste lösas, nämligen den politiska styrningen av samhället. När det blir en blandning av politisk styrning och fria händer för marknadskrafterna skapar det bara nya problem. För makthavande politiker blir det helt enkelt ett sammelsurium av alltihop.

Borg tycks ha läst bland andra Friedman, men plockat bara vissa saker. Det går nämligen inte att bara ta det man finner passa bäst, eller blanda ihop med andra teorier. Den som bestämmer sig för ett ekonomiskt experiment måste ta med hela det teoretiska paketet, eller slå det ur hågen.

Det finns så många faktorer att beakta när ett land ska utsättas för ett ekonomiskt experiment. Hur kommer omvärlden att förändras och vad händer med den globala ekonomin? Man kan inte heller glömma bort effekterna av experimentet i det egna landet. Nu har vår omvärld blivit som den är och med alla miljontals arbetslösa bara i Europa påverkas konsumtionen. Det i sin tur tvingar företag till att dra åt svångremmen och göra sig av med folk.

Arbetslösheten kommer knappast att försvinna eftersom jobben blir färre och människorna fler. Friedman föreslog faktiskt att det borde utredas om att införa en sorts medborgarlön. Tydligen har någon inom EU snappat upp det, för medlemsländerna har fått i läxa att titta närmare på hur det ska kunna genomföras.

När Friedman var som mest på hugget, insåg han att om arbetslösheten skulle bita sig fast på hög nivå, skulle det skapa problem över hela världen. Om fler blir fattiga uppstår en obalans som gör att allt kan tippa över ända. Det har att göra med att ju bredare bas, desto stadigare blir det uppe i toppen. Just nu kan vår värld mest liknas vid en svajmast som kommit rejält i gungning.

I alla länder pratas det om att försöka få ner arbetslösheten, men det har varit tama försök ända sedan sjuttiotalet. Tittar man på de ekonomiska teorierna ser man att med fler i arbete, börjar inflationsspöket titta fram. Löntagarna måste kompenseras för stigande priser på varor och tjänster, i slutändan finna bara förlorare. Vad högre löner dessutom leder till på sikt, är en ny period av arbetslöshet och i förlängningen fallande konsumtion. Man kan säga att hur man än vänder sig, har man ändan där bak.

De flesta ekonomiska experter har insett att pengarna måste rulla för att hålla hjulen igång. Det är  med andra ord djupt olyckligt att inte pengarna är jämnt fördelade, de fattiga är nämligen alldeles för många i förhållande till de rika. Med regeringars goda minne har därför banker tillåtits att låna ut mera till en massa människor, än vad de kan betala tillbaka under en livstid.

Den finansiella krisen som uppstod 2007, var resultatet av en alldeles för frikostig utlåning. Det stora misstaget var att regeringar gick in och hjälpte banker som lånat ut för mycket, vilket fick till följd att ländernas invånare solidariskt fick ta smällen. Förklaringen har varit att skydda de som annars skulle förlora sina besparingar, men i själva verket ska det hela ses som en självrisk som alla måste vara med om att betala.

Av det här kan man lära sig att bekämpa arbetslösheten, egentligen bara är ett sätt att kasta bort pengar. Det måste till någonting helt annat. Kanske som Friedman var inne på, nämligen en form av statlig garantilön till alla. Med den grundinkomsten ska det sedan vara upp till var och en att förbättra sin inkomst. Det är svårt att tro att det blir många nöjer sig med grundlönen.

Jösses, så grundlurade vi blivit.

Min dator började bete sig underligt för några dagar sedan, men mitt virusprogram hittade ingenting. För säkerhets skull rensade jag hårddisken och installerade mina program på nytt. Underligheterna är borta, kan bara hoppas det var en tillfällighet, för vem kan ha fått för sig att hacka min dator???

Visserligen lägger jag mig i saker som vissa anser jag inte ska lägga mig i, men det går inte att ändra på. Om det beror på att jag läser och tänker alldeles för mycket är svårt att säga, men när man ser hur allt är på väg att gå åt helsike, inser man att politiker i maktställning, blivit dummare än man ens kunnat föreställa sig. 

Att slå blå dunster i ansiktet på invånarna har aldrig fungerat, det måste göras med finess. Nåja, politik har alltid utgått från att skapa illusioner, som vid första anblicken ser ut att vara verklighet. Men precis som med trolleritrick inser folk efter att den första förtjusningen lagt sig, att de blivit grundlurade. .

Att bli lurad av en trollkarl är en sak, men om en regering ägnar sig åt att lura folk, tar det hus i helsike, Många känner sig i dagsläget grundlurade av vår regering, inte bara de sjuka, arbetslösa och pensionärerna. Efter att fått höra hur stabil vårt lands ekonomi varit, börjar nu finansministern tala om att han måste skrapa ihop pengar genom skatter.

Några nya djärva grepp har han inte att komma med, det blir sprit, tobak och naturligtvis höjda bilskatter som ska täppa till hålet i kistbotten. Men det räcker alldeles säkert inte, för botten verkar ha gått ur statens tidigare fulla skattkista. Det är sannerligen inte lätt att vara kamrer i bolaget Sverige, när chefen vill ge ut mer än vad som kommer in.

Regeringen har på alla sätt försökt ändra på det gamla och införa helt nya saker i vårt land. Det mesta har blivit helt fel, inte minst att arbetslösheten fortsätter att ligga på en hög nivå och att folk blivit sjukare istället för friska.

Kanske har allting gått alldeles för fort och det sätter myror i huvudet på folk. Den moderna människan är minst sagt förvirrad just nu och känner sig totalt vilse på sin väg mot framtiden. Det kan bero på att de politiska makthavarnas velar fram och tillbaka, helt beroende på att allt fler har börjat protestera mot sättet att sätta press på invånarna genom förändringar i trygghetssystemen.

När politiska makthavare i sin enfald trott att de som fått det bättre skulle känna tacksamhet, bet de sig i tummen. Mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt. Att dessutom dela ut allmosor till de rika och ta från de fattiga, blev till slut för magstarkt för många. Åtskilliga är de som sett familjemedlemmar, släkt och vänner drabbas av den fruktansvärda orättvisa som regeringen skapat.

Men det är ju så att det goda likväl som det onda inte varar för evigt, det är lika oberäkneligt som väder och vind, det kommer och går. Men en oförrätt är svårare att glömma, än att få ta del av det goda. 

Hur kommer världen och vårt land att se ut om tjugo år?

Världens rikaste man, Bill Gates, gjorde ett uttalande som fick många att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Ja, inte i Sverige, men ute i övriga världen. Bill Gates förutspådde nämligen  att massvis med jobb kommer att försvinna inom tjugo år på grund av automatisering och den enorma utvecklingen inom datorområdet. Inte minst regeringar måste vara förberedda inför de förändringar som kommer att ske på arbetsmarknaden.

Svängningarna i vår globala värld har gjort att företagen ser om sina hus. De är också snabba att ta till sig de nya teknikerna, de sparar arbetskraft som är en dyr post i bokslutet. Administrationen ses som någonting nödvändigt ont, de anställda inom den lever farligt om Bill Gates har rätt om de tekniska hjälpmedel  vi kan vänta oss få se framöver.

Lite förvånande ansåg han revisorer var en hotad grupp, men tänker man efter har bokförings- och skatteprogrammen förbättrats i så hög grad redan nu, att en bokslut och en deklaration kan färdigställas med bara några knapptryckningar. Programvara till datorer är färskvara med bäst före datum och uppgraderingar kommer i ständig ström, att de kommer att bli ytterligare avancerade, borde inte förvåna någon.

Visserligen kan datorer inte ersätta de jobb som måste utföras med händerna, det vill säga reparationer, hantverkargrupper som snickare och målare. Inte heller dragning av ledningar för el, vatten och avlopp. Över huvud taget kan inte människan som servicekunnig ersättas, då stannar hela vårt samhälle. Men i övrigt är det ingen omöjlighet att ersätta människan som arbetskraft. När det gäller många industrijobb kan datorerna med avancerade maskiners hjälp, spara in på en betydande del av arbetskraften. Samma sak gäller även de administrativa uppgifterna, ett område som är en stor kostnad, inte bara för företagen utan också vårt samhälle.

De för arbetslöshetssiffrorna i vårt land så viktiga arbetsgivarna, nämligen specialbutiker av alla de slag, är också en grupp som hotas. Räknar man in alla som jobbar i dessa branscher rör det sig om hundratusentals människor. Anledningen till att de jobben hotas är den i snabb takt ökande handeln på "nätet". Redan i dag sker många köp via näthandel och det väntas öka med oförminskad kraft. Den moderna människan tar snabbt till sig nymodigheter och utnyttjar dem till fullo. Att det kan få konsekvenser de inte ens ägnat en tanke ses mest som den dagen, den sorgen.

Om Bill Gates får rätt i sin förutsägelse, har vi nu en tidsram att hålla oss till. Att han lever som han lär, visar inte minst att han sålt ut en stor del av sina aktier i Microsoft. Tydligen tror inte den gode Bill på en framtid för företaget. Han är säkert informerad om att nya tekniker komma att växa fram, som sätter Microsoft på pottkanten.

När fackföreningar och politiker i vårt land talar om att höjda minimilöner, varnar Bill Gates för just detta. Han oroas över hur det då ska kunna skapas jobb och att de unga ska kunna komma in på arbetsmarknaden. Höjda minimilöner orsakar lägre efterfrågan på arbetskraft, det måste finnas en låg plattform att börja på för att kunna ta sig högre upp. Så var det i vårt land för länge sedan när springschas jobben var inkörsporten för många och lärlingar klättrade uppåt via lärlingsjobb inom hantverksyrkena. 

Eftersom våra politiker vitt och brett talar om hur de ska skapa jobb och världens rikaste man säger att massvis med jobb kommer att försvinna, vem ska man tro på? Jag för min del satsar en slant på Bill Gates, som inte bara haft visioner han genomfört, utan också haft förmågan att se långsiktigt. Enbart hans försäljning av Microsoft aktier visar hur osäker han anser framtiden vara.

Anledningen är naturligtvis de smarta telefonerna och "plattorna" som snabbt gjort persondatorer överflödiga i hemmen. Inte bara i hemmen, utan även i skolorna, där "plattor" i snabb takt ersätter datorerna. Det här sprider sig även till företagen, som kanske klarar sig med ett betydligt mindre antal datorer än tidigare. Vem kunde tro på den utvecklingen för bara några år sedan?

Men Bill Gates har tydligen förutsett den utvecklingen. Av de enorma miljardinkomster Bill Gates har, kommer endast en bråkdel från sitt innehav av Microsoft aktier. Han har istället spridit ut sitt risktagande, det går inte att samla alla ägg i samma korg. Det har tyvärr vår nuvarande regering gjort, som satsat allt på jobblinjen. Men svenska folket kan inte leva på en omelett av jätteformat, när hela experimentet står på näsan.

Vad ska då svenska folket leva av, om massvis med jobb försvinner inom tjugo år? Tja, en möjlighet är att svenska folket får dela lika på de skattepengar som kommer in. Det skulle ge det rättvisa samhälle politiker talat om i så många år, men inte haft en susning om hur det ska gå till. Visserligen skulle många av de med pengar fly landet, men det skulle ju ge mera åt de som blir kvar.

Jösses, tänk om Bill Gates får rätt, vilket jag har en känsla av att han kommer att få. Hur kommer då vårt land att se ut om tjugo år?

De fattigas pengar går åt till att överleva, de rika lägger dem på hög.

När politiker som suttit för länge på ett uppdrag ruskas om, fungerar de som den berömda ketchupflaskan. Först kommer det ingenting, men efter att ha ruskats om, kommer allt på en gång. Under flera år har ingen vetat vad som måste göras med skolan, nu vet alla partiers politiker precis vad som måste göras. Men det kommer att kosta oerhört med pengar, har landets invånare råd med det?

I ett land där skattepengarna omfördelats så att det inte längre går att plocka pengar någonstans, återstår bara att ta ut det som behövs genom skatter. Sjuka, arbetslösa och pensionärer går inte att pressa längre, det har till och med omvärlden talat om för regeringen. Men eftersom pengar måste fram för att bekosta skattesänkningar för de som arbetade, var studiebidraget en möjlighet att snåla in på. Ja, det var vad vår finansminister trodde i alla fall. Nu blir det inget av med det, det skulle fungera som att släcka en brasa med fotogen.

Brandkårsutryckningar har aldrig fungerat, men den enklaste vägen har alltid varit de politiska lösningarna när det blivit tomt i kassakistan. För den goda sakens skull, visst är det häftigt att betala skatt, men om det gör folk fattigare ställer det till med ett helsike istället.

Inte minst gäller det en stor del av landets pensionärer, i häftigaste laget tydligen eftersom en del politiker nu insett att det är valår. Det är en skam att gamla människor ska vara med och rädda landet, det har de gjort många gånger under sina verksamma år. I början av åttiotalet lånade sossarna av pensionärernas pengar, men det lånet skulle de få tillbaka med ränta. De som ännu finns kvar har inte sett röken av de lånade pengarna, anledningen har varit att pengarna gått till annat. 

Nu är det "bromsen" som ska hålla nere pensionerna, som ska finansiera statens dåliga affärer. Finns ingen broms på politikers girighet och vad avsaknaden av sunt förnuft kan orsaka? Naturligtvis har pensionärernas skatter kommit i blickpunkten genom SD, de har hittat en nisch inget av de andra partierna brytt sig om, nämligen pensionärernas skatter De flesta gamlingar som lever på havregrynsgröt, blodpudding och makaroner, bryr sig inte om vad partiet står för, de har blivit som alla andra och tänker på sig själva. Att åtminstone få leva drägligt den korta tid som är kvar av livet är ju inte att önska för mycket.

Det moderna samhället har de gamla politikerna haft svårt att ta till sig. Många lever fortfarande kvar i det gamla industrisamhället. Av den anledningen har de svårt att fatta, varför så många jobb försvinner och inga nya växer fram. Under åren har de fått vara med om att fördela skattepengarna på ett sätt som skulle hålla huvuddelen av befolkningen nöjd. Det måste ha kommit som en överraskning att pensionärerna skulle opponera sig över att ha blivit särbehandlade. Gammalt folk har ju alltid tigit och lidit.

Måste kännas lite genat att ha glömt bort sina familjers gamla som slitit ett helt liv. Att inte pensionärerna fått "lön" för sitt slit är ju bara ett bevis på att det saknas empati, det visar brist på förstånd också. Det är mycket som borde ha gjorts för dessa människor, men pengarna har försnillats av de som utsetts förvalta dem på bästa sätt.

Den upprustning av skolan och vårt lands infrastruktur som järnvägar och vägar kallas nuförtiden, kommer att kosta hundratals miljarder. Vad har alla fordonsskatter och avgifter tagit vägen, är de inte till för att bekosta detta? Man kan misstänka att de pengarna, precis som alla andra skatter och avgifter som betalas in, går åt till vårt lands omfattande administrering. Vad ska vi med administratörer till, när det behövs folk som jobbar ihop till sin egen lön istället för att avlönas med skattepengar?

Läste att exporten gått ner, bara det ett tecken på att det kärvat till sig. Konkurrensen är mördande i vår globala värld, endast de starkaste överlever. Är våra stora exportindustrier starka nog att klara av konkurrensen, eller måste de flytta sina verksamheter till andra länder? Den snabba tekniska utvecklingen som företagen tvingas utnyttja av kostnadsskäl, gör att allt färre behövs inom dessa industrier. Den nedåtgående spiralen började för många år sedan, nu snurrar den allt fortare.

Många av vårt lands invånare, har inte bekymrat sig om ens en nära framtid, de har fortsatt leva på stor fot trots många ekonomers varningar. Tyvärr har vår regering uppmuntrat människor att konsumera, men inte varnat för följderna. Det gjorde för all del inte regeringar i de länder som hamnat i kris heller, men det försvarar inte vår egen regering. Eftersom en regering inte kan måla fan på väggen, gäller det att löpa linan ut. Det kan ju bli en konjunkturuppgång, men när den kommer vet ingen utan kan bara hoppas.

Men visst har den höga konsumtionen i vårt land hållit det hela flytande, men det har bara skapat en konstgjord tillväxt i ekonomin. Det hållbara samhället tror jag knappast kommer att få upplevas av oss nu levande, men ett samhälle som förändras i grunden är fullt möjligt. Vårt politiskt styrda samhällssystem är föråldrat och styrs av människor som inte har en aning om, hur framtiden kommer att se ut.

Att försöka köpa röster genom så kallade reformer fungerar inte i längden, det borde Moderaterna lärt sig av Socialdemokraterna. Jobbskatteavdraget var ett försök att köpa röster för invånarnas pengar, de som verkligen skulle behövt dem har blivit utan. Ingen har sett de svaga grupperna som en tillgång, men det är de fattiga som tvingas handla upp alla sina pengar för att överleva, de rika lägger dem på hög. 

Titeln politiker ger ingen status, men lönen gör det i många fall.

Jag brukar sällan titta på teve, men eftersom min fru gör det, råkade jag en söndagsmorgon se vad hon tittade på. Det visade sig vara Minnenas Television och det slog mig hur snabbt inte bara tiden går, utan också hur snabbt allting förändras. Jämför man med dagens högteknologiska värld, ser man i ett trettio år gammalt teveprogram, att skillnaden är enorm.

När jag tänkte efter slog det mig att det fortfarande finns politiker aktiva som var unga och optimistiska vid den tiden då programmet sändes. Av den anledningen skulle det kännas bättre att se dem i ett minnesprogram, än se dem sitta kvar på sina uppdrag. När utvecklingen har gått så snabbt, har de verkligen kunnat hänga med i det som händer, eller har de bara följt med i sin skyddade värld? För min del upplever jag det så, att trots de usla resultaten i skolan, kan våra ungdomar betydligt mer om hur vårt moderna högteknologiska samhälle fungerar.

Det är ett heltidsjobb att hålla sig uppdaterad, som man säger nuförtiden. Det är av den anledningen många gamla auktoriteter ifrågasätts. Inte minst ser man hur svårt det är att få grepp om den globala ekonomin och de snabba förflyttningarna av pengar, men också företag, som vill spara in på produktionskostnader. Vi har fått en värld då alla måste leverera, det vill säga dra sitt strå tillstacken. Många gånger hänger det på snabba beslut, vilket inte är det lättaste, för de som vant sig vid att dra saker och ting i långbänk.

Det räcker inte längre med erfarenhet, de nya teknikerna kräver rätt utbildning, något som förbisetts i vårt land. Det var ju inte tänkt att världen skulle förändras så snabbt, men visst hade utredningar satts igång. Ja, det är ju så våra politiker försvarar sig. När någon påpekar saker som det inte gjorts någonting åt, slår de bara in öppna dörrar. Men det är ju vad som finns bakom dessa dörrar som är intressant. Är det fullt av liv eller är rummet helt tomt?

I takt med att allting utvecklas i rasande fart, måste det ställas krav på de så kallade folkvalda. De måste för att kunna företräda sina väljare vara både välutbildade och i takt med tiden. Att livnära sig på politik ska inte vara en form av livslång skyddad anställning, uppdraget ska därför inte kunna innehas mer än högst två mandatperioder.

Naturligtvis finns motargument mot detta, men bara från politiskt håll. Innevånarna håller säkert med om att nya friska krafter måste ta vid. Det känns därför fel att politiker som var med redan för trettio år sedan, fortfarande befinner sig i maktställning. Många av dessa är i dag trötta och desillusionerade och ser bara fram emot sin tryggade ålderdom.

Visst brann de en gång för länge sedan för att förändra vårt samhälle. Ett samhälle som förändrats under åren, så till den milda grad att allt fler inte känner igen sig. Jag tror inte ens politikerna själva ens kunde ana, att de skulle medverka till att det som tidigare generation byggt upp, nu ligger som rykande ruiner.  

Genom sina partiers ideologier, drabbas redan i unga år de politiskt aktiva av tunnelseende. De har ingen förmåga att se vad som händer vid sidan av de utstakade politiska vägarna. För politiker fungerar det inte som för alla andra, nämligen att uppfatta vad som händer runtomkring i den verkliga världen.

Politik ska bedrivas ideellt, inte som ett avlönat arbete. Genom sina arbeten kommer de som jobbar ideellt i kontakt med inte bara arbetskamrater, utan också de vardagsproblem de flesta har. Ur det perspektivet ser dessa personer också konsekvenserna av de underlag som läggs fram för beslut. På det sättet skulle många förslag om förändringar i vårt samhälle, hamna i papperskorgen. Ingen skam i det, de förslag som läggs fram har ju ändå bara förslag från tjänstemän, inte de politiskt utsedda och ansvariga.

Med en växande rörelse med krav på en form av statlig lön till alla, växer det också fram ett hot mot det politiska etablissemanget. I grunden skulle alla bli jämlika och politikernas roll som fördelare av invånarnas pengar skulle inte behövas. Politik skulle då innebära att människor skulle använda helt andra metoder för att förbättra vårt land. Som det nu är försöker de så kallade folkvalda bara förbättra för sig själva, det straffar sig på sikt.

Nåja, titeln politiker ger ingen status, det ger däremot höga löner, förmåner och pensionsvillkor. Det har politiker insett för länge sedan och utnyttjat partikamrater att ställa sig bakom detta. Varför har vi aldrig haft en folkomröstning om hur mycket våra politiker ska ha betalt, svenska folket är ju deras arbetsgivare?

Det gäller att stryka invånarna medhårs.

Skrivklådan blev för svår, så nu sitter jag framför datorn igen. Det är inte tänkt att bli en vana, men man vet aldrig. Hursomhelst började det dyka upp en massa frågor i huvudet, vilket är anledningen till att jag skriver det här. 

Någonting jag inte blir klok på är Moderaternas sätt att tänka, om de tänker överhuvudtaget. Den drastiska nedgången för Moderaterna, ska man se det som att arbetarna flyr från det nya arbetarpartiet? Om så är fallet, ska vi åter se Moderaternas som de rikas parti? Orsaken till det antagandet är att vår statsminister som högsta ansvarig gynnat de rika och struntat i de som inte är det. Med en sådan politik kan Moderaterna inte heller någonsin bli ett statsbärande parti, men det var det nog ingen annan än vår statsminister som trodde det..

Efter det som hänt under de åtta år som gått, kommer Moderaterna att få leva med att vara det parti, som införde fattigdomen i vårt land igen. Det är skillnad på folk och folk lär någon sagt och visst är det så. Men görs det skillnad på invånarna i ett land, är det ingen som kan förutsäga vad som händer.

Teorier i all ära men den som vill testa en teori, måste också titta närmare på orsak och verkan, det vill säga konsekvenserna av det som testas. Är man ute på okänd mark bör man också vara medveten om konsekvenserna och försöka hålla sig till fast mark. Ger man sig ut i ett gungfly får man skylla sig själv. Ändå var det precis vad Moderaterna gjorde och de övriga i alliansen följde med.

När nu C och KD inte ens har näsan över ytan får de klara sig själva så gott det går. Någon hjälpande hand kan de inte räkna med från Moderaterna, nu är det prestige som gäller för deras del. Men det skulle förvåna om tjugo procent av väljarna röstar på partiet, trots att alla säga ha fått det bättre. Faktum är ju att utan de övriga partierna i alliansen, hade Moderaterna aldrig hamnat i den maktställning de varit i snart åtta år.

I sanningens namn ska det också säga att utan Socialdemokraternas klantighet, inte minst då Göran Perssons, hade inte den borgerliga alliansen vunnit valet för åtta år sedan. Det var inte av egen kraft de tog över makten, det var Socialdemokraternas svaghet. Det kan bli så när en massa gamla mätta pösmunkiga politiska rävar vid det valet sa: Ni vet vad ni har, men inte vad ni får. Det gjorde att många tittade på vad de hade och det var ingenting att skryta över, alltså var det bättre att prova någonting nytt.

Samma sak kommer att gälla vid höstens val, de flesta har sett för mycket elände för att vilja ha det som det nu är. Kräver man att alla ska kunna klara sig själva, måste det också finnas förutsättningar för det. Människan är ingen robot som kan programmeras att göra som de makthavande vill, de är sköra saker som lätt går sönder. När människor går sönder i vårt land, har regeringen ansett dem inte vara värda någonting.

Arbetslösheten är ett kapitel för sig och har så alltid varit. Det kan påpekas att vårt land inte reste sig ur fattigdom och elände av egen kraft, det var uppbyggnaden av sönderbombade länder efter andra världskriget som satte vårt land på fötter. Det gjorde oss också beroende av att andra länder köper våra varor, utan vår exportindustri står sig vårt land slätt. Men de stora exportindustrierna är inte längre helsvenska som de en gång var, det inger oro inför framtiden.

Utan draghjälp för att få ner arbetslösheten, är det tjänstesamhället hela vårt politiska etablissemang måste förlita sig till. Störst förutsättningar för att det ska fungera har storstäderna. Storstädernas invånarantal har därför växt så det knakar, det har påverkat bostadsmarknaden. Bankerna passar på att skära guld med täljkniv och förlitar sig till att staten och invånarna ska rädda dem igen om bubblan spricker.

För de unga med allt vad storstäder kan erbjuda i form av inte minst nöjen, är de en lockelse. Livet är kort resonerar många och visst är det så för en del. Kroglivet blomstrar, precis som tatueringarna på de ungas kroppar. När jag ser dessa ungdomars tatueringar, försöker jag tänka mig dem som sextioåringar, det får mig alltid att småle. 

Nåja för de som kommit över den ungdomliga yran och bildat familjer, överväger nackdelarna fördelarna. Många har därför tröttnat på städer som aldrig sover och nu verkar det som om en ny grön våg är på väg och människor flyttar till "landet" eller till och med till glesbygder. Om fibernätet byggs ut så att även glesbygder får tillgång till snabb åtkomst av övriga världen, har storstäderna spelat ut sin roll. Många jobb kan i dag skötas via datorer, var knapptryckaren finns har ingen som helst betydelse. I det läget börjar människorna se närmare på livskvalitet, det kan inte storstäderna erbjuda.

På något underligt sätt verkar de politiska makthavarna kommit underfund med att det utgör en fara. Av den anledningen har många platser inte tillgång till det som ses som en självklarhet i storstäderna. Enda lösningen att få hela Sverige att leva, är därför att utlokalisera Riksdagen. En bantad sådan skulle definitivt bli effektivare. Kan EU låta flyttlasset gå varannan månad, går det i vårt land också.

Det finns många små orter i vårt land som skulle välkomna detta, inte minst borde den lösningen tilltala Miljöpartiet. De skulle då hamna i sitt rätta element, även om många av partiets politiker är inbitna storstadsmänniskor. Men grunden för Miljöpartiet var ju ändå att vi måste ha frisk luft och det får man genom öppna landskap.

Tyvärr är öppna landskap ingenting som ses som en tillgång i statens balansräkning, däremot vad  kalhuggningar gett i skatter. Visst har det gett oss öppna landskap, men vackra är de inte att se på. Men det är klart, i vår tuffa globala värld finns det inte plats för idealister, om det inte gäller utrotningshotade rovdjur, förstås. De får kosta skattebetalarna åtskilliga miljoner per år, för de har ju alltid funnits i vårt land. Naturligtvis börjar man då fundera över varför bönderna håller på att utrotas, de har ju också alltid funnits i vårt land, men så kan man väl inte tänka ...

Nåja, vårt land kommer väl att tuffa på ett tag till, även när vi får en ny regering. Men lätt för en ny regering kommer det sannerligen inte att bli, stryks invånarna mothårs blir det bara en mandatperiod. Många har insett att den borgerliga alliansen suttit fyra år för länge och det misstaget kommer inte att upprepas.