Framtiden är här, jösses vad fort det gått!

Det börjar kännas otrevligt på alla sätt och vis, inte minst att de gamla partierna ger SD skulden för de bränder som fått stor uppmärksamhet. Att de själva bär ett ansvar genom att inte tagit tag i problemen, låtsas de inte om. Men det hela har ju drivits till sin spets genom att invandrar och flyktingfrågan inte tagits upp till debatt.

Varför det jäser lite här och var i landet, beror på att våra makthavande politiker inte frågat folket hur de ställer sig till invandring och flyktingmottagning. Regeringen vet inte hur invånarna ute i kommunerna ställer sig till att regeringen beslutar att deras kommuner tvingas ta emot flyktingar. Att många inte tycker som den nuvarande regeringen kan man utläsa vid opinionsundersökningar, därför är det en så känslig fråga, att den borde avgöras genom en folkomröstning. Tidigare har avgörandet skjutits över på invånarna när det gällt för landet så allvarliga beslut som kärnkraften, EU-medlemskap och euron, det här är lika viktigt för många.

Varför flyktingbostäder satts i brand vet vi inte. Snedvridna hjärnor finns det tyvärr gott om i vårt land numera, men det är ingenting som våra politiker tar på sig skulden för. Men hur är det med V där ungdomsförbund och vänsteraktivister tar till våld mot politiska motståndare? I det spända läge som uppstått är det inte omöjligt att det hela övergår i våld som drabbar tredje person, om två ytterlighetspartiers anhängare förklarar krig mot varandra .

Ideologier är ingenting annat än en tro på någonting som utmålas som någonting fantastiskt. Det är med andra ord samma sak som med de olika religioner som finns. Varje parti har sin tro och partiets medlemmar är deras förkunnare. Men inom politiken handlar det om önskedrömmen att erövra makten att styra samhället, ingenting annat. Men det blir toppen av partipyramiden som skördar frukterna, de som hjälpt dem dit får nöja sig med smulorna som blir över.

Vårt land sägs vara en demokrati, men många underligheter motsäger detta. Hur våra politiker kunnat genomdriva att offentliga myndigheter alltid har rätt till dess motsatsen bevisas, är minst sagt märkligt. Oavsett vad det gäller ligger bevisbördan på invånarna, det vill säga myndigheter kan påstå vad som helst utan att presentera några bevis. Det här skapar misstroende mot rättsstaten, står rättvisan på myndigheternas eller invånarnas sida?

Den myndighet som skapar flest problem i nuläget är Försäkringskassan. Politiska direktiv har tolkats av generaldirektörens stab, men hur ser de politiska direktiven ut? Försöker man ta reda på det hamnar man i en verklig djungel. Inte ens de som varit med om beslutet om den försämrade sjukförsäkringen, har en aning om vad de egentligen beslutat.

I samband med försämringarna av trygghetsförsäkringarna (a-kassa och sjukförsäkring) visste inte ens ansvarig minister, att det handlade om försäkringar invånarna betalade till. Samma person är nu ekonomisk talesman för Moderaterna, vilket kan förklara partiets nuvarande ekonomiska politik. Det skrämmande är att denna person, fortfarande försvarar den dåvarande regeringens brottsliga handlande.

Tyvärr är det så att regeringar struntat i gällande lagar under många år. Medvetet eller omedvetet är svårt att säga, men visst luktar det maktmissbruk. Men var verkligen Alliansregeringen omedveten om, att försämringen av trygghetsförsäkringarna var samma sak som att ta pengar från det invånarna betalat in till sig själva? Nåja, det är ju samma sak med pensionspengar som också konfiskerats och använts av staten.

Men de politiska misstagen är många. Resultatet av de senaste tio årens förändringar av vårt samhälle är inte smickrande precis. Vårt land ligger i topp när det gäller stress på arbetsplatser, inbesparingar och vändande på stenar för att minska de fasta kostnaderna resulterar inte alltid i vad det borde göra. Alla de som lägger ner arbete på att vända alla stenar, bortser från sin egen kostnad. Är deras politiskt skapade jobb viktigare, än det arbete människor som jobbar på golvet inom exempelvis skolan, vården och omsorgen utför?

Jag har under många år pekat på att det är de politiska uppdragen som måste skäras ner, de är en ekonomisk belastning för de offentliga verksamheterna. Men utvecklingen har gått åt det andra hållet och antalet politiskt skapade jobb ökar hela tiden. Det är i dag svårt att överblicka hur många som genom politiska uppdrag eller politiskt skapade jobb, belastar verksamheter som behöver både mera pengar och personal. Enda sättet att undvika skattehöjningar är att drastiskt minska antalet heltidspolitiker och politiskt skapade jobb.

Tyvärr är det här någonting som ingen politiker i ledande ställning vågar föra fram, men det vi står inför kommer att tvinga fram det våra politiker aldrig trodde skulle kunna hända. Som heltidspolitiker har det varit en trygg tillvaro med väl tilltagna löner, förmåner och en pension som ger en tryggad ålderdom. Det finns knappast någon fattigpensionär bland före detta heltidspolitiker. Men det trygghetssystemet är nu i fara.

Man kan därför förstå oron inom inte minst de två än så länge största partierna. Kampen om makten har ju handlat om vilket av dessa två som ska inneha den yttersta makten, men nu börjar marken skaka under deras fötter. De båda blocken kommer allt längre från att uppnå majoritet och värre kommer det antagligen att bli. Vad kan man säga annat än, välkommen till världen vi alla andra tvingas leva i. Det vill säga oron över skulder, jobb, en framtida pension, men också att bli allvarligt sjuk.

Den utbredda missuppfattning som finns bland våra politiker med höga förtroendeuppdrag, är att de tror sig vara folkvalda, vilket är helt felaktig. De är utsedda av sina partier och genom väljarnas ointresse att stryka namn på listan som partiet föreslagit, sitter många kvar år efter år. Vad som händer vid ett val måste ses som att köpa grisen i säcken, vilket också visat sig under alldeles för många år.

Men nu är inte längre den politiska rejält tilltagna kakan säker, vilket tydligt märks genom hur partierna försöker profilera sig. Nu är det inte höger vänster som gäller, nu handlar det om politisk överlevnad. Ingen tänker på att den politiska kamp som pågår drabbar landets invånare, men så är det ju faktiskt.  

Under många år har det talats om tillväxt i ekonomin, men ingen har blivit klok på nyttan av ekonomisk tillväxt. Det är ingenting som kommit invånarna till del, det har bara varit ett betyg på den ekonomiska politik som förts. Men hög tillväxt under en längre tid för med sig problem, vilket inte minst har visat sig i Kina.

Vårt lands regeringar har också stirrat sig blinda på tillväxt i ekonomin. Men istället för en tillväxt på runt tre procent, handlar det nu om att inte hamna under strecket. Riksbanken utkämpar sin egen kamp och har fattat många underliga beslut i sina försök att få upp inflationen. Men tittar man bara uppåt är det lätt att stå på näsan, för det finns massvis med ojämnheter på den väg vårt land tagit. Folk är inte dummare än att ökad inflation betyder ökade kostnader, vilket de politiska makthavarna måste korrigera för de sämst ställda.

Tyvärr handlar allt om pengar numera. Varför regering efter regering förlitat sig till marknadskrafterna är svårt att förstå, eftersom det är någonting som alla är en del av. Hörde en politiker som trodde att det privata näringslivet och marknadskrafter var samma sak. Men förenklar man det hela har det att göra med konsumtion, när konsumtionen minskar ute i världen påverkas alla. Det är alltså alla människor på jorden som är marknadskraften. Minusräntan ska därför också ses som ett försök att få fart på konsumtionen, vilket verkligen är en desperat chanstagning.

Egentligen ska det som nu händer ses som att vi tagit ut framtiden i förskott och att vi nu trätt in i den framtid vi trodde låg långt borta. Med andra ord har framtiden kommit oss in på livet och ändå är det bara början. De verkligt omvälvande förändringarna väntar enligt experter kanske bara inom tio år. Det är då de intelligenta maskinerna på allvar börjar ta över många av de arbeten som i dag görs av människor.

Ibland slår mig tanken att jag föddes i rätt tid och haft turen att fått uppleva en värld fjärran från den vi nu har. Men samtidigt finns en oro för barn, barnbarn och barnbarnsbarn om hur deras framtid kommer att se ut. Men om människan kommer att kopplas bort från lönearbete, kanske det är ämnat att vara så, för vad vet vi om högre makter.

 
Det kan knappast vara meningen med livet att människan föds för att försörja ett stort antal människor utöver sig själva, för det är ju så vårt politiskt uppbyggda samhälle fungerar. Vem kunde tro att maskiner en dag skulle överta rollen att försörja både staten och invånarna. Men det är väl så det måste bli, eller …?

Har vårt land tappat fotfästet?

Den tanken slog mig på eftermiddagen efter att ha läst vad ledarskribenter i flera tidningar skrivit. Har nog aldrig tidigare upplevt den pessimism man kan utläsa av det som skrivs. Det ser inte bättre ut än att vårt land tappat fotfästet och halkar bakåt. Löfven ser hålögd och pressad ut, vilket säkert har att göra med det vikande förtroendet hos invånarna, vilket inte stärker hans ställning.

Nu ifrågasätts även om partiet kan göra någonting rätt, eftersom många på nära håll kan se hur Socialdemokratiskt ledda kommuner och landsting fattar vansinniga beslut och slösar med skattepengar. Alldeles för många Socialdemokratiska företrädare har visat sig inte hålla måttet, men sitter ändå kvar på ledande positioner i kommuner och landsting. Det hjälper knappast att sådana Socialdemokratiskt ledda kommuner och landsting, numera skapat sina egna reklamavdelningar.

Socialdemokraters starka sida har i modern tid inte varit ekonomi, men det är svårt att hitta någon stark sida överhuvudtaget. Efter de många bakslag som drabbat partiet satsades på vad man trodde skulle ge politiska poäng, nämligen jobben som skulle skapas, bara partiet kom till makten. Den politiska världen och den verkliga är två vitt skilda världar, det får politiker lära den hårda vägen.

Kräftgången under Göran Perssons tid som partiledare sved i skinnet, men de som kom efter gynnade knappast partiet. Kanske var det rädslan för en ny ledare av samma typ som Göran Persson, som var en av orsakerna till att partiet valde en förhandlare istället för en ledare. Nu hade inte Löfven någon större framgång som förhandlare för facket att falla tillbaka på, men han hade i alla fall ett gott förhållande till storföretagen.

Men att jobba fackligt och leda ett land är två vitt skilda saker. Löfven gör säkert ett bra jobb i det tysta inom regeringen, men någon ledare är han inte. Men i det läge landet befinner sig hade det behövts en ledare som vågat ta kommandot och se till att jobbet blir gjort.

Men vad är då Löfvens jobb? Tja, i första hand att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt, det finns en lag som säger det. Det gäller förstås alla politiker, men det verkar som om de inte vet att en sådan lag existerar. Flyktingmottagning är knappast att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt. Förr eller senare kommer våra politiker att ställas till svars för sina handlingar att ha brutit mot lagen.

Lite förvånande har Göran Greider uttalat sig om den enorma flyktingströmmen till landet. Hade inte väntat mig kritik mot regeringen från det hållet. Men Göran har säkert inte kunnat undgå att höra vad de i Riksdagshuset inte får höra, han bor ju ute på vischan och kan inte undgå att höra vad folk pratar om.

Problemet med vårt land är väl just att styrande politiker matas med vad som är bäst för partiet, vilket gör att inga varningssignaler når fram. Den politiska kampen om makten är viktigast, vilket i slutändan leder till att hela det politiska etablissemanget står som förlorare. Ingen hade förutsett att det en dag skulle kunna uppstå ett politiskt kaos och att nya grupperingar skulle uppstå.

För mig skulle det inte vara förvånande om F! kommer att ta plats i riksdagen vid nästa val. Många kvinnor jag talat med insåg först efter valet förra året hur nära det var och kommer därför inte att göra om samma misstag och rösta på det som skulle gynna dem. Jag tror inte det kommer att ta tre år till nästa val, det känns som om Löfven är på väg att kasta in handduken.

I den situation landet befinner sig är det en omänsklig uppgift att leda en regering som drar åt olika håll. Kanske borde Löfven tappa humöret och be MP och V dra dit pepparn växer, vilket skulle ge en öppning för att skrota blocken. Alliansen är i alla fall på väg att spricka tack vare att det inte finns någon självskriven ledare.

Kanske tänkte M, C och KD fel när de valde kvinnor som partiledare, någon intuition eller sjätte sinne verkar inte någon av de tre kvinnliga partiledare ha. När det för både C och KD är pang på rödbetan som gäller, skapar det konflikter istället för att lösa dem. Vad som händer är att Allianspartierna tar från varandra, eller tappar till fienden.

Som gammal militär ställs Björklund inför någonting han fick höra under sin utbildning, nämligen att nu har vi ett skarpt läge. Tidigare har väljarna varit förutsägbara, de har röstat som de alltid gjort, nu är det andra tider. Samma sak med att invånarna alltid anpassat sig till fattade beslut, vilket också visat sig vara felaktigt.

Att hålla fast vid en ideologi som inte tilltalar väljarna är inte speciellt klokt, men vem ska en partiledare lyssna på? Ja, inte den egna partigruppen i alla fall, det gäller att lyssna på vad folk i gemen har att säga. De viktigaste personerna för en partiledare i dessa dagar är de ideellt jobbande medlemmarna, som hör vad det rör sig om ute på sina arbetsplatser. Det var så Socialdemokratin fungerade en gång och de politiska ledarna försågs med viktig information.

Dagens heltidspolitiker är totalt isolerade från verkligheten, det är av den anledningen beslut fattas som går stick i stäv med folkviljan. Vad det nu kommer att handla om är att de politiskt aktiva måste anpassa sig till vad väljarna vill, de kan inte utgå från att väljarna ska anpassa sig till de beslut som fattas. Och omställningen måste ske snabbt, annars riskerar många heltidspolitiker sina jobb.

Mycket av det som sagts och skrivits av kända tänkare har visat sig vara kloka ord som gäller än i dag. Johann Wolfgang von Goethe skrev följande: Glöm aldrig att ju sämre ni behandlar människorna desto sämre blir de och ju mer ni tror på dem om ont desto mer kommer de att bli onda. Misstro föder antagonism och angrepp medan förtroendet avväpnar, närmar och framkallar gott tillbaka.   

För mig förklarar citatet det som nu händer i vårt land. Det är inte invånarnas väl och ve som satts i första rummet, det är det politiskt uppbyggda kontrollsamhället som till varje pris måste försvaras. Därför såddes hat mot det som sågs som ett hot att kunna rubba den trygga tillvaron, nämligen SD. Följden blev inte som tänkt var, men det politiska etablissemanget tvingas nu löpa linan ut. Men vad väntar i slutet på linan?

 
Vi har haft regeringar som under många år bortsett från den mänskliga faktorn och bara sett till landets ekonomiska tillväxt. Skräckexemplet jobblinjen visar hur rätt jag har. Det som nu händer i vårt land är resultatet av det politiska misstaget, att inte sätta människan i första rummet.

Dum, dummare, dummast.

Är det omedveten dumhet som styr vårt land? Frågan är befogad när man lyssnar på medlemmar i vår regering. Inövade uttalanden som många gånger blir till goddag yxskaft, inga egna förslag till lösningar, ska någonting göras måste det förankras hos alla partier. Därför får man se vår  Migrationsministers uttalande som spontant och direkt från hjärtat, när han sa att det börjar bli ohållbart. Det fick andra i regeringen att nicka instämmande.

Men statsministern och de övriga i regeringen har glömt en sak, i en för alla så viktig sak måste de fråga folket. Den som representerar landet får inte med det svaga stöd regeringen har, vara naiva och utgå från att de har folket bakom sig i det de säger. Ute i landet går åsikterna isär och det är bara små hjärntvättade grupper som tycker och tänker lika. Naturligtvis retar det upp alla de som inte har samma åsikt, eller vill bli skrivna på näsan hur de ska tycka och tänka, det gynnar bara ett enda parti. Faktum är att det känns som om regeringen helt tappat greppet om vad den är till för, nämligen att på bästa sätt förvalta invånarnas skattepengar. Det är ju trots allt deras uppdrag.

Vart man än kommer diskuteras den enorma flyktingströmmen till vårt land. Man hör folk säga att visst är det synd om alla dessa människor, men ... Ja, vårt land har ju faktiskt haft enorma problem att ta itu med under flera år, inte minst de kriser man kan läsa om inom skolan, vården och omsorgen. Saker som invånarna faktiskt betalar skatt för att de offentliga verksamheterna ska ta hand om på bästa sätt.

Det är oundvikligt att dessa problem kommer i ett ännu sämre läge när folkmängden ökar på kort tid. Någon ljusning finns inte i sikte, nästa år tycks bli en lika stor prövning. Det är ett vågspel att utgå från att alla ska ställa upp, det finns alldeles för många som ser hur deras redan tidigare utsatta situation hotar att bli värre. Kostnaden för flyktingmottagningen handlar om svindlande antal miljarder, men lösningen är enligt vår finansminister att låna upp de pengar som behövs. Ingen är dummare än att förstå att det akuta ekonomiska problemet skjuts på framtiden, som då blir svenska folkets när det ska betalas. Ingen ljusnande framtid precis.

Före flyktingströmmen till vårt land, skulle de problem som fanns lösas genom att fler skulle komma i arbete och lite omfördelning här och där. Ett önsketänkande eftersom hindren visat sig vara betydligt högre att komma över än vad de styrande tänkt sig. Problemet är inte bara att det är ont om nya jobb, det finns även lagar och regler för arbetsmarknaden som ingen förutsett konsekvenserna av. De besluten togs i en helt annan tid, som inte hade några likheter med dagens.

Det har funnits en övertro på att marknadskrafterna skulle skapa nya jobb, man litade med andra ord på att det privata näringslivet skulle växa. Med hjälp av ROT- och RUT-avdragen skapades nya jobb, vilket en del partier inte gillade. Men i den lågkonjunktur och konkurrensutsatta globala värld vi tvingas leva i, är det djungelns lag som gäller. äta eller ätas. Enda möjligheten för många större företag är att dra ner på dyr arbetskraft och satsa på ny teknik.

Nu står vi inför nästa utmaning, robotisering och intelligenta datorer som gör jobbet både snabbare och noggrannare än vad människan klarar av. Rutinmässig hantering av de kontorsjobb som funnits i alla tider kan enkelt tas över av smarta maskiner. Det finns i dag maskiner som kan läsa in handlingar med svindlande hastighet och förser datorerna med uppgifter. Att exempelvis hantera fakturor kan göras med ett minimum av mänsklig hjälp i en svinblink.

Inom både det privata näringslivet och de offentliga verksamheterna, kommer det att innebära en inbesparing av personal som inte kan överblickas. Det som händer sågs som Science Fiction för bara några år sedan, svindlande fantasier om hur framtiden skulle se ut. Nu väntar den framtiden bakom knuten och många rutinjobb försvinner, kvar blir de som får en övervakande roll i det hela. Tyvärr har vårt land inte varit lyhörd för vad den högteknologiska utvecklingen skulle föra med sig. Vårt land har helt enkelt utbildat människor till kommande arbetslöshet.

Parhästarna Fredrik och Anders började inse vartåt det barkade redan efter valet för fem år sedan och chansade genom att satsa allt på jobbskatteavdraget. Om inte det lyckades skapa nya jobb och få fart på ekonomin var det kört. Man kan bara spekulera om varför Fredrik och Anders valde att hoppa av, men den förda politiken innebar att bränna alla broar, sedan fanns ingen väg tillbaka.

Men den ekonomiska krisen lyckades de lindra genom att ingjuta tillförsikt i invånarna att konsumera, resultatet av det har blivit många skuldsatta invånare. Nu varnas för att många storstadsbor (men även många människor ute i landet) lever på marginalen genom köp av bostäder. Priserna på bostadsrätter och hus har nått höjder som fått Riksbanken, men även bankerna att få skrämselhicka. Nu måste någonting göras innan det går åt helsike.

Olyckskorpar i form av ekonomer varnar för vad amorteringstvång och en förändring av ränteavdraget kan innebära. För storstädernas del ser det skrämmande ut, även högavlönade har boendekostnader som överstiger bruttolönen inom låglöneyrken och nästan tre gånger så mycket som en fattigpensionär har brutto i pension. Varför bankerna inte reagerat kan man förstå, pengarna har rullat in och höjt bonussiffrorna för de höga cheferna. Men nu går bankerna lite sämre. Folk har blivit försiktigare var en förklaring jag hörde från en bank och kanske är det så.

Det mesta pekar på att dansen runt guldkalven är över, nu väntar den bistra verkligheten. Nu talas det inte om hur mycket bättre svenska folket ska få, utan hur mycket de beslut som ska fattas av regeringen, kommer att påverka privatekonomin. Nu kommer det att visa sig om svenska folket lyckats skapa den ekonomiska buffert, som i försiktiga ordalag förts fram av inte minst nuvarande finansminister.

De gamla har definitivt ingen buffert, de pengar som en del hade i "madrassen" är slut och den pension de har räcker inte ens till det nödvändigaste. Alltså måste de högavlönade vara beredda att betala högre skatt, de är de enda som förhoppningsvis har ekonomisk möjlighet till det. Vi är alltså tillbaka till det gamla klassiska, att ta från de rika och ge till de fattiga istället för tvärtom, som det varit de senaste nio åren.

Att få in pengar skattevägen av de med höga löner och förmögenhet måste ses som en alldeles för enkel lösning. Jag är rädd för att vi kommer att få se samma sak som hänt tidigare, många förmögna kommer att lämna landet. De känner ingen som helst solidaritet med varken regeringen eller svenska folket, var och en sig själv närmast. Den buffert vårt land skulle ha haft genom de statligt ägda företagen finns inte längre. De som finns kvar i statlig ägo, är inte längre de "mjölkkossor" som tillförde staten miljarder varje år. Pengarna för de sålda statliga företagen har förbrukats, man saknar inte kon förrän båset är tomt.

Nu börjar röster höjas att vårt lands problem bottnar i att allting är insnärjt i politiska beslut, att allting styrs politiskt.  Den politiska klåfingrigheten att ha grepp om allt, har gjort vårt land sårbart. Vad som hänt är att alla ägg lagts i samma korg, om politikerna misslyckas och står på näsan, blir det en enda sörja av alltihop.

Den kritik man kan höra och läsa har i de flesta fall ingenting med flyktingströmmen eller rasism att göra, det är en oro att vårt redan vacklande välfärdssamhälle ska falla ihop som ett korthus. Det är landets framtid det handlar om, vilket invånarna verkar se tydligare än regeringen. Bevisligen kan inte våra politiker hantera den uppkomna situationen, regeringen har dessutom upptäckt att det inte längre är roligt och kostar mycket pengar att leka Bror Duktig och få en klapp på axeln av EU.

Naturligtvis hade svenska folket väntat sig mer av partierna som skulle avgöra vårt lands öde. Men kohandeln slutade i någonting som många befarade, ett politiskt rävspel för att inte tappa väljare till SD. Beslutet kommer inte att stoppa upp flyktingströmmen, nu har problemet istället skjutits över på svenska folket. Protester kommer att hagla över att alla kommuner måste ta emot flyktingar, eftersom många av dem gick på knäna redan före det som nu händer.

Jag kan förstå mångas reaktion när Löfven gör sina uttalanden. Hörde en gammal man som citerade Ehrlander, den om prästen i predikstolen som efter en rejäl salva till församlingen böjde sig ner och någon ropade: Hukar er gubbar och kärringar för nu laddar han om.

Nåja, vid ett kort besök för handla mjölk, kunde jag höra kommentarer som att nu växer SD så det knakar. Kommentarerna kom inte från några högerextremister utan vanligt folk i varierande åldrar. Naturligtvis skulle ett parti som företräder nästan en femtedel av väljarna fått vara med i de förhandlingar partierna hade, vi sägs ju leva i en demokrati. Om det som nu händer vårt land varit en en konsert eller liknande, hade grindarna stängts av säkerhetsskäl om det varit fullsatt. 

Någonting måste alltså göras av säkerhetsskäl för att skydda de som redan kommit hit, men också landets invånare. Jag efterlyser sunt förnuft, för det är inte meningen att våra välbetalda toppolitiker rädda om sitt eget skinn, ska tävla om titeln dum, dummare, dummast.

Att vårt land ställer upp med ett veteranlag mot proffs känns inte bra.

Får skylla på det gråtrista vädret att jag hamnat framför datorn igen, Men också våldet som skapar braskande rubriker på löpsedlarna. Vansinnesdådet i Trollhättan är bara ett i raden av alla de som hänt under året. Är det verkligen Sverige vi lever i, det ska ju vara ett fridfullt land? Det kanske var det förr, men nu verkar allting ha spårat ur på alla håll och kanter.

Men lugnet och friden är borta, för visst jäser det ute i landet, i alla fall i min del av det. Att regeringen gick LO till mötes och höjde taket till a-kassan gav inga politiska poäng i det forna röda Gävleborg, för alla långtidssjuka och de med sjukbidrag fick ingenting. I vårt län finns många långtidssjukskrivna och de som är allvarligt sjuka och fått sjukbidrag. Varför det heter sjukbidrag blir jag inte klok på, förr hette det förtidspension.

Synen på de som blivit sjuka är minst sagt förbryllande, är inte de som blivit sjuka lika mycket värda som de arbetslösa? Det är ju den signal regeringen skickar ut genom att sjukförsäkringen ligger kvar på en så låg nivå att människor har svårt att få det gå ihop till det nödvändigaste. När inte en regering ens kan ta hand om de egna invånarna som råkat bli sjuka, hur ska den då kunna ta hand om alla flyktingar som kommer hit?

När Löfven sträcker ut handen mot Allianspartierna för breda lösningar när det gäller flyktingarna, vänder han pensionärerna ryggen. Kanske är det just de styrandes syn på pensionärer, som fått många av dessa att se sig om efter ett bättre liv. Många nyblivna pensionärer har "emigrerat" till varmare länder för att njuta av den tid som är kvar. Dessutom får de en inte föraktlig minskning av skatten. Men statskassan får mindre förstås.

Naturligtvis har de som "emigrerat" haft ekonomiska möjligheter att göra det, samt en väl tilltagen pension. Men landets fattigpensionärer, ska de försöka ta sig till ett annat land och söka asyl eftersom de diskriminerats av vårt lands regering? Många flyktingar från krisländer vill till Sverige, för att det anses vara ett humant land, men den bilden stämmer ju inte alls. Här diskrimineras sjuka och gamla, den som inte arbetar skall inte heller äta.

Men ingen politiker tar upp denna viktiga fråga. Det politiska käbblet visar istället tydligt vilket förakt våra politiker visar för de svaga grupperna och av sjukdom utsatta människor. Var finns vår så omtalade välfärd och demokrati där folkviljan styr? Helt öppet visar partiernas företrädare att folket inte har någon talan, om de inte är politiskt aktiva.

Klyftan som skapats av det politiska etablissemanget har fått invånarna att känna det, som att beslut i viktiga frågor tas över huvudet på dem. Vad som ingår i de politiska uppdragen är att informera invånarna hur läget ser ut och vad det kan föra med sig. Men i kampen om makten ges istället massvis med desinformation och rökridåer läggs ut för att undanhålla invånarna de fakta som finns.

Att nu även Moderaterna dragit öronen åt sig är inte förvånande, inte minst verkligheten och ungdomsförbundet trycker på. Men partistyrelsen är mäktig så ungdomarna får nöja sig med att markera. Men ungdomsförbunden är viktiga, för det är ute i verkligheten det går att pejla vad som blivit fel i vårt land, vilket går helt förbi de som vistas i maktens korridorer. Den partiledning som inte lyssnar och tar till sig vad folk på gatan pratar om och är förbannade över, har ingen framtid.

Nu börjar Moderaterna ta flyktingströmmen på allvar, men skadan är redan skedd. SD var med på tåget redan från början och behöver inte göra reklam för sig, det sköter de andra partierna om. Eftersom KD redan tagit ställning i flyktingfrågan kliver de in på SD:s planhalva. Om det blir fler får vi se, välbetalda jobb står på spel om partierna krymper.

Alla bör vara medvetna om att de flesta människor behöver se för att tro, men det de ser stämmer inte alls med den bild våra politiker retoriskt målat upp. De strömningar som nu märks allt tydligare beror på att folk ser en helt annan bild av vårt land och oroas över det som väntar framöver.

Naturligtvis kommer alla flyktingar som kommit till vårt land att kosta pengar och människor ställer sig frågan på vilket sätt de kommer att påverkas. Redan kan vi se resultatet av hur kommuner förtvivlat försöker göra det bästa möjliga av en pressad situation. Många av kommunledningarna har inte invånarna bakom sig, de tvingas till beslut som kommer att straffa sig senare. Men redan nu sätts flyktingboenden i brand, vi kanske bara sett början av vad regeringen inte ens kunnat ana.

Ingen jag talat med tror att regeringen kommer att sitta kvar fram till nästa val. De ser det också som en katastrof om den kommer att göra det. I vår stad finns många gamla trogna sossar som försvarat partiet i vått och torrt, men så är det inte längre. De mest kritiska är dessa gamla trogna sosseväljare, som öppet säger att de ska rösta på SD vid nästa val. Anledningen är inte bara de flyktingar som kommit till staden, utan också en tydlig bitterhet man kan höra när det gäller hur de som pensionär behandlas.

Det finns många pensionärer i vårt land, men ingen som företräder dem i Riksdagen. Tvärtom ses pensionärerna som en belastning för samhället av de styrande och beskattas därför hårdare än de som arbetar. Ingen tänker på att alla dessa pensionärer fött landet med höga skatter under många år. Utan deras arbetsinsats och genom att betala höga skatter, hade det inte funnits någon välfärd.

 Men som det ser ut blir pensionärerna tungan på vågen framöver. En som röstat på sossarna i hela sitt vuxna liv, lägger inte sin röst på något av de gamla etablerade partierna. De är ute efter att hämnas på hela det gamla politiska etablissemanget som förskingrat deras pensionspengar i flera omgångar och även sänkt pensionerna. Den politiker som inte fattar allvaret i pensionärernas protester är inte bara dum, utan dessutom fullständigt omdömeslös.

Tyvärr är det så att många politiker fått fortsätta år efter år. De politiska uppdragen har blivit slentrian och det ses som nödvändigt ont att behöva genomlida omröstningar och att läsa in allt material framtaget av tjänstemän. Det politiska uppdraget har helt enkelt blivit en vana som gör att allt sker på rutin.

Men Horace Mann skrev för länge sedan: Vanan är en kabel. Vi väver in en tråd i den varje dag och till sist kan vi inte slita av den. De politiker som varit med för länge är alltså en fara för landet. De kan inte tillföra landet någonting, för att kunna möta den förvandling både vårt land och omvärlden står inför. Det är inte gamla trötta politiker som kan ta oss ur den kris vi nu står inför, det måste till nya friska krafter och nya idéer. Om man gör en jämförelse med idrotten, ställer vårt land upp med ett veteranlag mot proffs och det känns inte bra. 

Är vi födda med ett sjätte sinne?

Har inte haft en tanke att skriva någonting i dag, hade faktiskt tänkt unna mig en vecka med att inte göra så mycket. Speciellt att inte lägga tid och kraft på att reta upp mig på politiker och det de håller på med. Men så råkade jag höra Löfven säga att flyktingkrisen är allas ansvar. I helsike heller, som statsminister är det hans och regeringens ansvar. Han ska definitivt inte uttala en åsikt som inte stöds av folket, för i det fallet har han allt mindre stöd..

För mig handlar det inte om flyktingströmmen, det är hur vår regering hanterar den, eller rättare sagt misslyckas med att hantera den. Problemet är regeringens och Migrationsverket, inte svenska folkets. Ja, än så länge, men en dag blir det säkert ett olösligt problem för invånarna. När regeringen dessutom avser att låna pengar för att allt inte ska falla ihop, blir det en skuld hela svenska folket måste betala.

Det här störde vad jag försökt hålla mig undan ifrån och istället haft lugn och ro att fundera lite kring livet och alla underligheter vi får vara med om. Under några dagar har mina tankar nämligen rört sig kring någonting, som antagligen händer alla människor. Det är mycket av det som händer i våra liv, som är svårt att få en förklaring på. Innan jag satte mig ner för att skriva det här, har jag grubblat i flera dagar. Det som utöste det hela var ett samtal jag hade med en äldre man, som i sin tur länge grubblat över saker som hänt i hans liv. För att hålla det hela kort sa han: Tänk om folk litade på det sjätte sinne vi fötts med, istället för att förneka att det finns.

Han gav mig flera exempel på saker som hänt honom, där han upplevt det som att hans följt en impuls som hjälpt honom. Jag har själv varit med om liknande oförklarliga saker några gånger, men inte kopplat det till ett sjätte sinne som varnat mig. Snarare har jag sett det som att jag haft en skyddsängel som hjälpt mig.

Men om vi verkligen har ett sjätte sinne, varför är vi inte lyhörda för de signaler hjärnan registrerar? Kanske är det som den gamle mannen sa att vi förnekar att det finns. Att vi ser det som någonting övernaturligt vilket inte är så konstigt, det är ju ingenting som lärs ut under skolåren, eller som man pratar om sinsemellan. Därför har jag full förståelse för att vissa varningssignaler kan viftas bort med att det varit sunda förnuftet som väglett oss vid hotande fara. Men det förklarar inte varför man reagerat för någonting och i sista stund undvikit en olycka.

Har letat på nätet och funnit de mest fantastiska förklaringar, men fastnade för en enkel förklaring, nämligen att människan alldeles för ofta följer hjärtats röst, istället för en impuls som skickas till hjärnan för att få oss att reagera. Att lyssna till våra hjärtan leder till känslomässiga beslut, vilket blockerar impulser och varningssignaler som skulle fått oss att reagera.

Att försöka analysera det mänskliga psyket är inte mitt bord precis, men det är intressant att gräva i det den gamle mannen sa. Oftast passerar en händelse som kunnat slutat på ett olyckligt sätt med att vi inte lägger det på minnet. Den tanke som slår oss efter någonting som hänt men inte kan förklaras, är att vi ser det som ren tur att inte en olycka hände. Men tänk om vi räddats av ett sjätte sinne?

Oavsett om vi har ett sjätte sinne eller inte, varifrån kommer de onda aningar man ibland osökt kan drabbas av? Många jag pratat med har haft den känslan många gånger och nästan varje gång har den varit befogad. Det finns alltså en mekanism som varnar för att någonting kan hända, men får vi den känslan genom tidigare erfarenheter? Det är det jag inte blir klok på.

I den oroliga tid vi nu lever i frodas oron och även skrämmande föraningar, det är alldeles för många förändringar landets invånare står inför. Alldeles för många lever på marginalen, det får inte hända någonting som gör att hela tillvaron raseras. Oron finns någonstans i bakhuvudet och fungerar som droppen som urholkar stenen. De som inte lyssnar på varningssignalerna når till slut en gräns psyket inte klarar av och då säger även kroppen ifrån.

Har svårt att förstå varför de makthavande inte insett vilken farlig väg vårt land tagit. Det är inte människan som måste pressas att jobba längre för att bevara välfärden, det är samhället som måste förändras så att det anpassas efter människorna.

När jag läste om nerdragningarna som kommer att göras inom Landstinget Dalarna, kände jag bara vanmakt. När politiker (egentligen är det ett tjänstemannaförslag) stirrar sig blinda på lönsamhet istället för att försöka ge invånarna vad de betalar för, slår dumheten alla rekord. Det är inte personal som ska bort, det är de politiska uppdragen och administrationen som måste bantas. De är tärande i allra högsta grad och därför en belastning för invånarna.

Politiker ser som en sjävlklarhet att de ska finnas för att värna om vår demokrati, men har vänt sig mot folket och folkviljan. När besluten inte är förankrade hos folket, faller hela det uppbyggda maktsystemet. Förresten behöver inte den moderna människan politiska företrädare som inte för fram deras sak utan sin egen. Det är så våra politiker uppfattas och misstroendet mot dem fått grogrund.

Mitt sjätte sinne (eller vad det är) ger signaler om att någonting kommer att hända, eller kanske det bara är onda aningar. Eftersom jag inte är ensam att ha den känslan, ser jag med oro fram mot det kommande halvåret. För visst kommer någonting drastiskt att hända under den korta tiden. Men att som våra politiker tycks göra hoppas på det bästa, känns som att försöka ta sig ur det hela med hjälp av ett räddande halmstrå.

Orsaken till min pessimism är Socialdemokraternas envisa försök att vrida klockan tillbaka. Vad hjälper det att försöka återgå till ett gammalt vinnande receptet. för även om klockan vrids tillbaka fyrtio år i tiden, skulle det inte göra vårt samhälle bättre eller invånarna lyckliga. Det partiets företrädare ser som  visioner för framtiden, kan inte ses som annat än nostalgi.

Och visst är det nostalgi som ligger bakom de gamlas missnöje med hur vårt samhälle blivit. Det vet vad de en gång hade, men det mesta har förstörts genom politiska beslut. Från att ha varit ett land där de allra flesta drog åt samma håll, har invånarna delats upp i grupper som sliter åt olika håll. Inte undra på att det är på väg att gå sönder.

Det får mig att citera det Arthur Schopenhauer skrev en gång: Ibland tro vi att vi längtar till en bestämd avlägsen plats  men i själva verket längta vi efter den tid som vi tillbringade där. Om vi resa tillbaka dit igen skulle vi bli besvikna. Den som är vis nöjer sig ofta med att vallfärda till sitt inre minnestempel, vars visioner är fagrare än vad verkligheten kan bli.

Det är dags att öppna ögonen och se alla politiskt skapade skrytmonument, som tydligt bevisar ett enormt politiskt misslyckande. Om det funnits visionärer hade vårt samhälle inte sett ut som det nu gör. Kanske är det så att ett sjätte sinne saknas hos de som engagerar sig politiskt, eller så struntar de i alla varningssignaler. 

Vad händer med ett land som hamnar i ett politiskt dödläge?

Ju mer jag läser och hör om den aldrig sinande strömmen av flyktingar, desto oroligare blir jag. Gränsen för hur många flyktingar vi kan ta emot har passerats med råge. Men de som tillåts komma till tals är idealister som brinner för sin sak eller, eller de med baktanken att tjäna pengar på att flyktingar kommer till vårt land. Skara Bert har trots tidigare uttalade åsikter, inga bekymmer med alla flyktingar, allt som luktar pengar kastar han sig över. Regeringen gör ett stort misstag som inte lyssnar på vad realisterna har att säga.

För en del är alltså flyktingströmmen lukrativ, men knappast för de kommuner som kommer att tvingas ta emot och öka invånarantalet med runt tio procent. Problemen för kommunerna är inte akuta, men kommer att bli det om ett par år. Nu talas det inte längre om hur skolresultaten ska kunna bli bättre, nu gäller det att de nyanlända barnen ska kunna ges undervisning. En redan skadeskjuten kommunal verksamhet kommer att förblöda.

För alla de äldre människor som är rädda att framföra sin åsikt, är det här med tiggare och flyktingar fruktansvärt jobbigt. Det gnager inombords att se sina samhällen förändras genom underligt klädda människor de tycker tar alldeles för stor plats. De arbetssökande märker det vid Arbetsförmedlingen, samma sak med besökande vid Försäkringskassan och Socialkontoren.

De äldre går ogärna ensamma ut på stan eftersom invandrare och flyktingar samlas i klungor på trottoarer, talar högljutt i sina telefoner och gör som de alltid gjort i det land de kommer ifrån. Det är inte bara en kulturkrock det är fråga om, det vänder upp och ner på invånarnas gamla invanda mönster.

Vad det här kommer att leda till vågar man inte ens tänka på, men det man hör folk prata om är att det måste bli ett stopp, folk har fått nog. Efter att under flera år sett hur vår så kallade välfärd försämrats, vad kommer att hända i framtiden? Vad det handlar om är ju att pengar för att föda alla de som kommer, tas från de medel alla varit med att betala skatt för att få utförda av staten, kommunerna och landstingen. Pengarna räckte inte tidigare, hur ska de kunna räcka framöver?

Veliga och handlingsförlamade politiker är på väg att skapa en atmosfär som är skrämmande. Det är lätt att förstå alla de som hoppas och tror att SD ska bli tillräckligt stort för att kunna påverka den förda politiken. På något sätt känns det inte långt borta när man lyssnar på vad folk har att säga. Våra ledande politiker har verkligen skapat en krutdurk.

I det här läget är det inte lätt att fungera som klagomur, vilket tyvärr många ser mig som. Jag vågar påtala politikers misstag och sorgligt nog oduglighet. Förvånas inte alls att M tappat till SD och C, men som det verkar fyllt på från sossarna istället. Men Moderaterna är fel ute, ingen är betjänt av flera bidrag till de som arbetar. 

Att Löfven med hjälp av MP och V är på väg att ta Socialdemokraterna till en historisk låg nivå är inte överraskande. Man blir inte klok på hur politiker tänker, men att det mesta blir fel, genom att inte lyssna på det muller av protester som blir allt kraftigare och förvarnar en rejäl folkstorm står helt klart.

För många av de flyktingar som kommit hit, har det knappast blivit som de tänkt sig. Många av dem ser det säkert som att ha kommit till ett nytt flyktingläger i ett främmande land. De som kommer att få bo i tält kommer säkert att få sig en tankeställare. Vi vet inte om en stor del av dem kommit hit i helt andra avsikter än att fly undan elände och fattigdom, det är definitivt inte fattiglappar som nått vårt land, det har kostat mycket pengar. Kvar i flyktinglägren och lever under usla förhållanden är de som saknat ekonomisk möjlighet att ta sig vidare.

Det som nu händer finns inte i några politiska manualer att inhämta kunskaper i, vilket blir mer och mer uppenbart varje dag. De politiska tillkortakommandena visar sin negativa sida för folket, vilken späder på misstron ytterligare. Vad det nu handlar om i första hand är den politiska kris som är under uppsegling.

Skulle förundra om inte någon politiker i maktställning insett, att vårt föråldrade politiskt styrda samhälle har nått vägs ände. Eller som politiker ofta sagt när allting gått åt helsike, vi nådde inte ända fram.  Men den här gången har de gjort det, nått fram till slutpunkten. Och de har gjort det alldeles på egen hand och kan inte skylla på folket.

Funderar ofta på vad som kommer efter det politiska kontrollsamhället, för visst sjunger vårt föråldrade styrelsesätt på sista versen. Det finns nämligen ingen väg ur den labyrint hela det politiska etablissemanget gett sig in i. Framtiden kräver handlingskraftiga välutbildade personer som arbetar för och avlönas av folket. Det finns inte längre utrymme för amatörer som leker företagsledare. Det är blodigt allvar, ingen lek.

Kan inte låta bli att skriva ett citat av Bengt E. Nyström som jag hittade i ett av mina block. Det han skrev är egentligen en självklarhet, men det tycks inte finnas några självklarheter i vårt land. Hursomhelst skrev han så här:

Vad tjänar det till att komma med förmaningar efteråt. Det är så dags då. De ska komma förut. Öka inte bördan av ett begånget fel med förebråelser och moralkakor. Misstaget medför sin egen sveda utan att behöva gnida salt i såret. Blott om du ser att den felande ej tagit varning kan du hjälpa genom att betona det.

Anklagelser och moralkakor har haglat som spön i backen från våra politiker, utan att ägna en tanke åt vad de själva håller på med. Det är inte bara flyktingströmmen de tappat greppet om, de har också tappat greppet om invånarna. Hur ska man annars kunna förklara SD:s framgång? Men hur påtalar invånarna detta för regeringen och övriga partier?

Ett nyval kommer att motarbetas av alla de etablerade partierna, som det ser ut nu börjar partierna försöka rädda kvar de sympatisörer de har. Att vara i opposition ger den fördelen, att inget ansvar behöver tas för det som nu händer. Löfven har tagit fan i båten i form av MP och V, nu får han försöka ro den iland också.

För det är ju så att skulle något parti av de borgerliga ta Löfvens utsträckta hand, riskerar det att tappa väljare. Den risken  vill knappast någon ta och landet kan därför hamna i ett politiskt dödläge, vilket skadar landets invånare. Vem kunde tro det skulle kunna hända i vårt land.