Man pratar
om att arbetstidsförkortning skulle innebära att fler kan komma i arbete. Det
är lättare sagt än gjort. Förkortad arbetstid kan inte ge samma lön som
tidigare, det skulle aldrig arbetsgivarna inom det privata näringslivet gå med
på. Knappast inte heller de som redan nu har svårt att få ekonomin att gå ihop trots långa arbetsdagar. Om de offentliga verksamheterna inför det med oreducerad lön, kommer inte skattepengarna att
räcka till.
Alla
förståsigpåare och experter är överens om att vi är inne på en väg ingen vet
vart den leder. Det finns massvis med statistik om vad som hänt, men det ger
ingen vägledning när vi hamnat utanför den befintliga kartan. Att fler måste i
arbete beror på att kostnaderna för att driva landet hela tiden ökar. Men hur i
hela fridens dagar, ska staten kunna få stopp på eller till och med minska
kostnaderna?
Det är vad
det kommer att handla om, nämligen att staten kommer att tvingas hålla hårt i
plånboken. Det hurtiga budskapet att nu finns pengar att sätta sprätt på ska
ses som valfläsk och ingenting annat. Inte minst Socialdemokraterna borde ha
lärt sig av åttiotalets misstag då ingen lyssnade på dåvarande finansministern,
som naturligtvis hade rätt. Troligtvis har Magdalena Andersson en annan åsikt
än partiledningen, konstigt vorde det annars.
Kanske har
det inte nått fram till de makthavande att konsumtionshysterin är över. Folk
har blivit försiktigare, eftersom de känner sig lurade på grund av att de köpt
någon ny teknikpryl och en ny ännu bättre presenteras innan de ens lärt sig
använda det köpta fullt ut. Skaran av människor som insett detta växer stadigt
och rapporter om minskad försäljning börjar märkas i nyhetsrapporteringen.
Optimistiska
siffror om kommande års tillväxt är önsketänkande, när vikande försäljning
visas öppet är vi redan i början på utförsbacken. Sedan går det fortare och
fortare och det finns ingen nödbroms att rycka i. Det går med andra ord inte
att förutse vad som kan hända redan i början på nästa år.
Om inte
landets invånare fortsätter konsumera i samma takt som senaste åren, kan vi
inte räkna med någon ekonomisk tillväxt. Vad vi sett, för ekonomisk tillväxt
bara med sig ökande kostnader, någonting som påverkat de som lever ur hand i
mun på grund av stora fasta kostnader. Till den gruppen hör de som köpt
bostadsrätter och hus till vad som måste ses som överpris.
Marknaden
korrigerar alltid sig själv hörde jag en ekonomisk expert säga. Visst är det
så, allt har med tillgång och efterfrågan att göra, det är därför det byggts så
lite i vårt land under många år. Men nybyggda lägenheter i dagens läge är det
inte många som har råd att bo i, folk i gemen är fattigare än vad de politiska
makthavarna trott. En ökning med en femhundring i månaden märks knappast för en
välbetald politiker, men en fattigpensionär, eller de som tvingas leva på sjukbidrag
och för en ensamstående förälder, betyder det mindre pengar att handla det absolut nödvändiga,
så för dem är det en oerhörd summa.
Riksbanken
jublar över att inflationsmålet äntligen nåtts, i en inte alltför avlägsen
framtid måste det till att bekämpa inflationen, för att få ner den till 2
procent. De svaga grupperna har redan märkt av den högre inflationen i form av högre kostnader. Det här är svängningar som är svåra att undvika eftersom det inte
finns något mellanläge, bara ytterligheter. Bäst kan vi se det genom
minusräntan som verkligen satt fart på lånebrasan, nästa steg blir att släcka
den. Om den inte självslocknar förstås.
Hur det än
är har de allra flesta fötts med någonting man kallar sunt förnuft. I själva
verket består det sunda förnuftet av erfarenhet och som fungerar som en
säkerhetsspärr. Det händer så mycket i vår omvärld så naturligtvis kan det
hända även i vårt land. Det manar till försiktighet och att tänka efter före.
Det är inte roligt att inse att om det går åt helsike, kan resten av livet vara
kört, som man säger.
Av någon
anledning har den moderna människa gått från att lagom är bäst, till att sätta
upp ännu högre mål. Att ha inköpt en bostadsrätt eller hus men sedan inte ha ekonomi att kunna njuta av det är bortkastade pengar. Varför vi blivit så
hysteriskt inriktade på att äga saker har jag svårt att förstå, det är ju
ingenting vi får med oss när det är så dags. Och just det, är det många som
inte ägnar en tanke. Vi vet inte i förväg när våra liv tar slut.
Någon gång i
framtiden kanske människan lär sig njuta av varje dag och tar varje dag som de
kommer. Vem vet, kanske människorna en dag redan från födseln får ett datum när livet kommer att
ta slut. Visst låter det hemskt, men det skulle ge individen möjlighet att verkligen få ut det mesta av
sitt liv, men så ska man ju bara inte tänka. Vi måste tänka på samhällets
fortlevnad får vi höra. Hur har svenska folket kunnat gå på en sådan blåsning!
Det är det
politiska makt- och kontrollsystemets överlevnad det handlar om. Vad människan
behöver är en ekonomisk grundtrygghet, att vad som än händer kommer det att
finnas pengar till det nödvändigaste. Många skulle säkert slå av på takten och göra saker som
de gillar att hålla på med. Har full förståelse för att allt fler börjar se det
som de enda lösningen på vår överbefolkade världs problem.
