Dags för fler kapitel, håll till godo.
Kapitel 71
I rummet
bredvid köket började Rutger Pärson kvickna till. Försiktigt öppnade han ögonen
och upptäckte att han låg i en stor säng i ett nästan mörkt rum. Nästa upptäckt
var, att han hade en blöt handduk över pannan. Att det var i rummet bakom köket
han låg, hade han inte det minsta begrepp om. Däremot att taket snurrade något
alldeles förbaskat när han tittade upp i det. Efter något han upplevde som en
evighet, slutade taket att snurra. Det gjorde däremot inte orden som hux flux
dök upp i hans huvud. Jag ska bli pappa, jag ska bli pappa...
Han pressade händerna mot sina dunkande tinningar
och stönade. Nu visste han i alla fall vad som hänt mellan honom och Sara. Men
att få ett barn med henne, jämmer och elände! Han slöt ögonen och orkade inte
ens lyssna till den kvinnoröst som letade sig in till honom.
Han
skulle bara ha vetat, att det var Saras röst som hördes. En Sara som på ett
minst sagt virrigt sätt, försökte förklara för de båda tvillingarna om allt
underligt som hänt henne den senaste tiden. Inte vad som hänt i baksätet på
Valles bil, men om den röst hon hört flera gånger i bilen. Allt hon sa var
fullkomligt obegripligt för både Anna och Annika. Men tålmodigt väntade de båda
på, att hon skulle säga något om Rutger Pärson.
Men de fick vänta förgäves, för efter en
stund tystnade Saras svada och Anna ägnade sig istället åt att tröstande stryka
Annika på armen. Stackars Annika som trott på glasögonormen, tänkte hon. Den
tanken fick henne att ilskna till. Men det rann av henne lika snabbt, när Sara
lutade sig fram över bordet och sa:
– Hör ni, jag kan inte begripa vad som hände
med Rutger? Tror ni han fick solsting eftersom han tuppade av? Han lät så
konstigt när han bara sa, ba, ba, ba, ba, när ni bar in honom.
– Nä, solsting var det inte. Han fick nog en
chock så han tuppade av, sa Anna.
– Jaha, av vadå? sa Sara uppriktigt förvånad.
– Att han ska bli pappa naturligtvis, sa
Annika med sorgsen röst.
– Ska Rutger bli pappa? Mycket ska man höra,
men... Sara avbröt sig och ruskade oförstående på huvudet.
Att Saras förvåning var äkta, det kunde till
och med Anna och Annika se.
– Är det inte Rutger som är pappa till ditt
barn? sa Annika och röda rosor slog upp på de tidigare bleka kinderna.
– Hur kan du tro nåt så vansinnigt, sa Sara.
Det enda jag har haft ihop med honom är lägenheten. Jag bodde i den ett tag
eftersom jag satt trångt till. För mig var han bara en räddare i nöden, även om
jag lät honom tro nåt annat. Det var inte vidare snällt gjort, men vad gör man.
– Har ni aldrig varit tillsammans? sa Annika.
Ja, på det sättet menar jag, la hon till.
– Inte som du tydligen menar, sa Sara som
gripits av en obetvinglig lust att bekänna alla dumheter hon gjort. Men en gång
efter en fest var det faktiskt nära. Antagligen slog det slint i huvet på mig,
men han somnade så det blev inget av med det, tack och lov.
– Tack och lov, ekade Annika. Men varför kom
du hit, om det inte var för att träffa Rutger?
– Jag var väl lite nyfiken på att se hur det
såg ut här antar jag, sa Sara. Valle skulle hit och träffa sin brorsa och då
följde jag med.
– Vilken brorsa? sa Anna.
– Han som har börjat jobba nere i bilverkstan
nyligen.
– Jaså, den där Valle är alltså Sixtens
brorsa, sa Anna. Men du, är han inte ganska gammal, va? Han såg ut att vara bra
mycket äldre än Sixten.
– Jag vet inte hur gammal Valle är, sa Sara,
och tänkte att hon egentligen inte visste nånting alls om honom. Men tids nog
skulle hon väl få göra det. Än så länge räckte det hon visste om honom mer än
väl.
– Bara så du vet det, så är Sixten min kille,
sa Anna med stolthet i rösten. Han tänker stanna här sa han i morse.
– Jag förstår honom, sa Sara. Det är så
vackert här. Halvar kan inte vara riktigt klok som vill sälja. Förresten, var
är hans småflickor nånstans?
– Småflickor! sa Anna och Annika förvånade
med en mun.
– Ja just småflickor. Halvar har pratat om
att han har en hushållerska och två småflickor.
– Jaså, han har kallat oss för småflickor, sa
Anna. Det måste vara oss farsan menade. Jag heter Anna och syrran Annika.
Hushållerskan han nämnde måste vara Märta, vår moster. Hon har tagit hand om
oss sen mamma dog. Men, om han har sagt det här till dig, måste det betyda att
du är den där Sara från Stockholm, eller hur?
– Jaså, han har pratat om mig, sa Sara, och
undrade hur mycket Halvar sagt. Nu skulle det tydligen bli svårare att komma ur
det hela på ett smidigt sätt. Och vad har han sagt då? la hon försiktigt till.
– Ja,
inte är det mycket precis. Det vill säga, han råkade försäga sig igår och det
var då han sa ditt namn. Men annars har han inte sagt ett knäpp till nån av
oss. Visst har farsan haft knasiga idéer förut, men...
Anna avslutade inte meningen utan hoppade upp
från bordet. Herrejösses, det var alltså därför farsgubben varit en sån
knäppskalle den senaste tiden. Det var naturligtvis för att han gjort den här
Sara på smällen!
– Vadå men? Hur skulle det vara om du
förklarade dig lite, sa Annika som inte kunde följa med i Annas tankegångar.
– Det får jag förklara för dig sen. Nu måste
jag sticka iväg en sväng till fäbon med en jäkla fart, sa Anna och skyndade mot
dörren. Måste hämta hem en sak, la hon till och nickade menande mot Sara.
– Jaha, sa Annika och såg frågande ut. Blir
du borta länge?
– Nä, jag är tillbaks före maten, sa Anna.
Förresten så kan väl Sara och Sixtens brorsa äta med oss. Två till spelar väl
ingen roll.
– Kan dom väl. Men varför kan du inte tala om
vad du ska hämta oppe i fäbon? sa Annika fortfarande förvånad över sin systers
plötsliga iver att komma iväg.
– Det får du se när jag kommer tillbaks, sa
Anna och försvann ut genom köksdörren.
Öm i baken, men
också svettig och trött, stod AnnaGreta Stolt på trappan till Strebergska
gården, efter att ha lutat Fridas cykel mot väggen. Hon kände sig totalt
utpumpad efter att ha kämpat sig uppför det kraftiga motlutet till gården Den
sista biten hade hon till och med varit tvungen att stående skifta
kroppstyngden från sida till sida för att få mera kraft.
Järnspikar vad varmt det är. Man skulle kunna
tro att det är högsommar och inte slutet på september, tänkte hon och tryckte
ner dörrhandtaget.
Precis när Anna-Greta öppnade dörren, kom Anna
rusande emot henne genom hallen.
– Hej, sa Anna-Greta och torkade hastigt bort
svetten i ansiktet med en näsduk. Har du bråttom?
– Hej själv, sa Anna förvånad över att en
vilt främmande kvinna stigit in genom dörren. Jo, jag har lite bråttom.
– Herregud, vad varmt det är ute, sa
Anna-Greta och flaxade som en fågel för att få lite svalka under armarna. Är
Halvar hemma? la hon snabbt till.
– Nä, det är honom jag är på väg att hämta.
Du kan väl gå in och sätta dig i köket med dom andra så länge. Jag är snart
tillbaks med honom.
– Inga besvär för min skull, sa Anna-Greta,
Samtidigt tänkte hon, att det varit dumt att inte ha stannat vid ån och sköljt
av sig i ansiktet. Jösses, vad svettig hon var!
– Annika, vi har fått främmande. Sätt fram
lite kaffe är du snäll, ropade Anna in mot köket och rundade Anna-Greta.
Anna var på väg ut genom dörren när det slog
henne. Hon var väl tvungen att tala om för farsgubben vilken som kommit på
besök.
– När jag kommer opp till farsan, vem kan jag
hälsa ifrån? sa hon därför.
– Säg bara att Sara har kommit för att prata
lite med honom, sa Anna-Greta. Jag har nåra frågor jag vill ha svar på. Vi hann
inte prata så mycket senast i Stockholm, la hon till och gick på trötta ben mot
köket. Hon såg därför inte hur Anna blivit stående med gapande mun.
En Anna som tänkte: Nää, nu jäklar hade
farsgubben trasslat till det ordentligt för sig. Två Saror från Stockholm...
herrejösses! Ja det tänker jag då inte tala om för honom. Han kan gott få
klampa rätt in i getingboet när han kommer hem.
Väl inne i köket, tog det inte lång stund för
Anna-Greta att känna sig som hemma. Annika hade redan ställt fram en kopp och
presentationen var över innan kaffet hunnit slås i.
– Avbröt jag nånting när jag kom? sa
Anna-Greta efter att ha smuttat på kaffet.
– Nä då, vi satt bara och småpratade lite, sa
Annika. Min fästman blev hastigt sjuk för en stund sen. Han ligger därinne, la
hon till och pekade med tummen över axeln mot sovrummet bakom hennes rygg.
– Nåt allvarligt? sa Anna-Greta.
– Rutger trodde han skulle bli pappa och
tuppade av, sa Annika och fnittrade.
Sara som inte alls lyssnat på vad som sagts,
lutade sig fram mot Annika och sa:
– Vad sjutton skulle din syrra hämta,
eftersom hon fick så bråttom?
– Har inte en aning, sa Annika. Hon får såna
där ryck ibland. Förresten, vad menade hon med att pappa nämnt lite om dig? Är
det du som har sällskap med pappa?
– Äsch, sällskap kan man väl inte kalla det
för, sa Sara och skruvade sig generad på stolen. Vi har träffats nåra gånger,
men mer är det inte.
Anna-Greta hade inte sett det tidigare, men nu
kände hon igen Sara. Mindre målad och mjukare på nåt sätt, men visst var det
samma kvinna som Halvar varit tillsammans med när dom träffats i Stockholm.
Därför sa hon:
– Nu när jag tittar närmare på dig, visst var
det väl du som var tillsammans med Halvar när vi träffades utanför NK för ett
tag sen?
Annika såg hur Sara bleknade av Anna-Gretas
fråga. När hon efter en kort stund nästan omärkligt nickade jakande, tyckte
Annika att hon verkade generad över att ha blivit igenkänd. Nästan som om hon
och pappa hade en hemlighet tillsammans. Men att Sara skulle ha barn, inte
kunde väl det vara hemligheten... Den tanken fick henne att säga:
– Säg inte att det är pappa som ställt till
det.
– Vad skulle Halvar ha ställt till med? sa
Sara.
– Att du är med barn naturligtvis.
– Nää, vet du vad! Det är allt Valle som är
pappa till det. Men det vinglade till sig lite, så han vet inget än förstår du.
Det är nog bäst att jag talar om det för honom så fort som möjligt, annars
kanske han inte tror mig.
– Och varför ska han inte tro dig? sa
Anna-Greta.
– Därför att chansen att han skulle kunna bli
farsa, var bara en på tusen. Och det var samma sak med mig. Ändå hände det.
Läskigt, va?
– Minst sagt, sa Anna-Greta, som i nästa
sekund hörde sig själv säga:
– Apropå läskigt, så skulle jag behöva skölja
av mig svetten. Jag har cyklat ända hit från Frida Jansson i den här värmen och
det var svettigt må ni tro.
– Du kan ta en dusch i pappas sovrum, sa
Annika. Första dörren till höger när du kommer oppför trappan. Badhanddukar
finns i det stora skåpet.
– Tack, då sticker jag opp direkt, sa
Anna-Greta och skyndade ut ur köket och uppför trappan. Visst skulle det bli
skönt att få ta en dusch, men vad var det för konstigt som hände? Var det
verkligen en röst inne i huvudet som viskat vad hon skulle säga, eller...?
– Nu när du vet att det varken är Rutger
eller Halvar som är farsa till ungen min, kanske vi ska laga till maten, sa
Sara. Ska vi sätta igång nu med detsamma?
– Visst, men först vill jag berätta det här
för Rutger. Ja, att ni aldrig varit ihop och att han därför inte kan vara farsa
till din unge. Han kommer att bli överlycklig.
– Överlycklig för att han inte haft nån tjej?
sa Sara och log. Rutger har aldrig varit ihop med nån tjej, det sa han till mig
en gång. Förresten, så tufflig som han är, tror jag inte han klarar av det.
– Om han inte satt sig på tvären i natt, så
hade jag vetat det nu, sa Annika. Jag hade bestämt mig för att det skulle ske,
men så sa han att vi måste vara förlovade först.
– Typiskt Rutger, alltså. Men du, efter en
sån grej, tycker jag absolut inte att du ska gå in och tala om för honom hur
det ligger till. Det gör honom nog så mör att han går med på allt du säger. Om
nån är ett ämne till toffelhjälte, så är det Rutger.
– Nån toffelhjälte vill jag inte ha, men han
gott få rucka på det där vansinniga han sa i natt, sa Annika. Men du har
alldeles rätt, han kan gott få tro det ett tag till. Vi sätter igång med
matlagningen istället.
Kapitel 72
Nyss uppstigen
ur vattnet, efter ett käringdopp som inte ens fuktat håret, satt Märta Lund på
den sluttande stranden invid sjön. Solstrålarna fick vattendropparna på hennes
nästan snövita nakna kropp att glittra. För första gången i sitt liv kände hon
sig vacker. Lojt sträckte hon armarna över huvudet och böjde kroppen bakåt i en
båge.
Det hördes en ljudlig suck, sen kom en svag
vindpust från ingenstans och svepte över sjön. Märta uppfattade det som en
naturens komplimang och sträckte lite extra på kroppen.
Märta var lycklig, det syntes lång väg. Alla
bakslag och besvikelser som drabbat henne de senaste dagarna, var inte ens
längre ett minne. Borta var också oroskänslan som fått henne att uppföra sig
som en marskatt. Nu njöt hon i fulla drag av den ljuvliga matthet som fanns i
kroppens alla lemmar.
Så här var det alltså att äntligen känna sig
som en hel kvinna, tänkte hon och leendet blev bredare. Även om premiären inte
blivit som hon tänkt sig, hade repriserna definitivt överträffat alla hennes
förväntningar. Och så många repriser! Halvar hade inte bara stått pall, utan
varit ståndaktig också.
Tankarna fick henne att se på Halvar, som
lika naken som henne själv, flöt på rygg i det tjugogradiga vattnet. Som om
Halvar känt hennes blickar, lyfte han på huvudet och ropade:
– Du, Märta, nu skulle det smaka gott med en
kopp kaffe.
Den alltför hastiga rörelsen fick honom att
göra en klumpig vändning i vattnet för att inte hamna under vattenytan. För en
annan betraktare än Märta, hade säkert Halvars klumpiga rörelser fört tankarna
till en valross som vältrade sig i vattnet. Att kärlek kan förblinda bevisas
väl bäst av att Märta, till och med såg honom som en crawlande Tarzan, när han
med något som mest liknade en blandning av katt och hundsim, frustande tog sig
in mot land.
– När ska vi tala om det för flickorna? sa
Märta när Halvar kommit upp på land. Jag menar... vi kan ju inte bara gå och ta
ut lysning utan att säga nånting.
– Det är väl ingen brådska, sa Halvar och
sträckte fram handen för att hjälpa upp Märta i stående ställning. Jag tycker
vi väntar med det till efteråt.
– Ja men... Märta tystnade när Halvar drog
upp henne och samtidigt passade på att ge henne en puss.
– Inga protester om jag får be, sa Halvar och
skrockade över sin egen framfusighet. Jag vill hålla dom på halster ett tag
helt enkelt. Tänk dig själv hur Anna kommer att se ut i ansiktet den dag vi
talar om det.
– Antagligen som en rak sexa, sa Märta, som
hört Anna nämna något om en sån.
– Du kan du, sa Halvar och daskade lekfullt
Märta i ändan. Efter kaffet så vet väl fasen om vi inte ska ta och...
– Vila oss lite, avbröt Märta honom och
sprang fnittrande upp mot stugan. Tänk på att jag är ovan, ropade hon över
axeln innan hon försvann in genom dörren.
– Å ja, övning ger färdighet. Förresten så
behöver jag friska opp tekniken lite också. Det var ett tag sen sist, så jag
har inte fått in rätta knixen än förstår du. Men vänta du bara tills... Halvar
avbröt sig och stannade upp och lyssnade.
– Vad ska jag vänta på? hördes Märtas röst inifrån
stugan.
– Inte det jag hoppats på att få göra i alla
fall. Det kommer en bil, hör du inte det?
Märta stack ut huvudet genom stugfönstret och
lyssnade. Visst var det en bil som kom, det hördes ju tydligt. Samtidigt kände
hon igen ljudet.
– Jag tycker den låter som Annas Anglia, sa
hon och fick i samma ögonblick genom fönstret se bilen komma ut ur skogen nere
vid sjön. Herre min skapare, visst är det Annas Anglia som kommer!
Halvar fick hjärtat i halsgropen och skyndade
de få stegen upp till stugan. I sin iver nästan stupade han in över den höga
tröskeln och skyndade fram till fönstret. Försiktigt stack han fram huvudet och
såg bilen som segade sig uppför backen mot stugan.
– Visst fasen är det Annas bil! Tala om ormen
i paradiset, sa Halvar irriterad över det ovälkomna besöket.
– Det måste ha hänt nånting, sa Märta och
skyndade fram till sina kläder som hängde över en stolsrygg. Snabbt drog hon på
sig trosorna och klänningen.
Vilken tur att Halvar blivit kaffesugen,
tänkte Märta medan hon väntade ute på trappan att Anglian skulle svänga upp
framför stugan. Vad skulle Anna ha sagt om hon kommit innan dom tagit sig ett
dopp i sjön. Herrejösses, då hade det verkligen varit penibelt. För så i gasen
som båda varit, hade dom nog inte ens märkt när hon kom.
– Vad är det nu som har hänt? frågade hon så
fort Anna stannat bilen.
– Farsan har fått främmande, sa Anna genom
den nervevade rutan.
– Vadå för främmande? sa Halvar och tittade
fram bakom Märtas rygg.
– Det får du se när vi kommer hem, sa Anna
hemlighetsfullt.
Halvar kände krypningar i nackhåren. På det
ena eller andra sättet var det nåt sattyg på gång, det kände han på sig. Men
vad menade hon med främmande? Alla på kommunalkontoret trodde att han var på
hälsokur, så därifrån kunde det inte vara nån. Vem kunde det då vara?
– Är det nån jag känner? sa han därför
försiktigt. Och vad gäller det?
– Vad jag kunde förstå, så gäller det en
insättning du gjort. Vem vet, det kanske är två när allt kommer omkring, sa
Anna svävande.
– Du hade väl kunnat sagt att jag var
bortrest, fräste Halvar och drog sig in i stugan. Komma och störa så här när
man har semester.
– Det tycker jag att du har jämt, ropade Anna
efter honom. Men sätt lite fart, maten skulle vara klar när vi kommer hem, la
hon till.
Minst sagt konfunderad letade Halvar på sina
kläder och drog på sig skjortan och byxorna. Vad fasiken hade hon menat med
insättning? Med den kontantmetod han använde sig av, satte han ju aldrig in
pengar på banken. Nåja, det skulle väl visa sig, tänkte han.
Någon extra ledtråd fick han inte av Anna
under hemfärden. Hon hade fullt upp med att försöka komma underfund med, varför
Märta verkade så förändrad. Det var inte bara att det riktigt lyste ur hennes
ögon, leendet verkade belåtet på nåt underligt vis. Så där hade hon sett ut den
gången hon lurat farsgubben att köpa en ny frys.
Själv hade hon ingen som helst orsak att vara
belåten. Misslyckandet med att tussa ihop Ossian och Tvåan, kändes inte
tillnärmelsevis så förödande som att farsgubben gjort Sara på smällen. Nu var
det definitivt adjöss med både verkstan och gården. Men farsgubben skulle allt
få stå med lång näsa när hon packat och följt med Sixten till Stockholm, tänkte
hon i samma ögonblick som verkstan blev synlig.
När de rundat verkstan och var på väg upp mot
gården, öppnade Märta munnen för första gången sedan fäbon.
– Herrejösses, Ossians bil är här! flämtade
hon fram och Anna tyckte det lät som om hon kippade efter luft.
– En olycka kommer sällan ensam, sa Anna med
uppgiven röst.
– Så du säger. Ossian är väl ingen olycka, sa
Märta. Men vad gör han här?
– Om nån bör veta det, så är det väl du. Man
kan ju lätt gissa sig till vad han har för ärende. Men igår kväll var han inte
lika ivrig.
– Jag begriper inte ett dyft, sa Märta och
gjorde det inte heller. Nog hade hon märkt att Anna var ur gängorna, men att
det var så illa. Vad menar du med att han inte var så ivrig igår kväll? frågade
hon därför försiktigt.
– Äsch, det är väl lika bra att jag säger som
det är, sa, Anna och ändrade ställning på sätet. Vi hade kokat ihop en grej som
skulle få Ossian att fria till Tvåan, men det blev kattskit av alltihop. Tvåan
försvann och Ossian dök aldrig opp.
– Herrejösses! Du sa vi, var Annika också med
på det? sa Märta.
– Javisst, vi tänkte... sa Anna men avbröts i
sin tilltänkta förklaring av Halvar.
– Jag tyckte Tvåan sa att Ossian var sjuk.
Vad ränner han då här för. Nää, vad han än har kommit i för ärende, så ska han
härifrån fortare än kvickt, morrade han mellan sammanbitna tänder eftersom han
inte alls lyssnat på vad som sagts.
– Säg inte så där, sa Märta eftersom hon
velat höra mer om vad flickorna hittat på när det gällde Tvåan och Ossian. Han
är alltid välkommen har du ju sagt förut, la hon till.
– Att laga bilen ja, men inte att ränna oppe
vid gården. Jag vill inte ha...
– Nej men titta! utropade Märta och Halvar
tystnade. Vem rår om det där vrålåket som står framför Ossians bil?
– Det är Sixtens brorsa som är här och hälsar
på, sa Anna.
– Jag trodde det var bankkillen som rådde om
den, sa Halvar.
– Vad pratar du om för bankkille? sa Anna och
parkerade bredvid Ossians Cortina.
– Han som vill prata om den där insättningen
naturligtvis, fräste Halvar fortfarande förbaskad över Ossians besök.
– Ä, glöm det farsan. Det gäller en annan
sorts insättning, förstår du väl, sa Anna och hade svårt att hålla sig från att
säga som det var redan nu. Förresten är det inte en som väntar, utan två.
– Två stycken och en annan sorts insättning,
sa Halvar och kliade sig i huvudet. Nåja, skit samma vad det gäller för
nånting, det ska snart vara avklarat.
– Det tror jag knappast, sa Anna i spydig
ton. Den ena vill nog prata lite om räntan på insättningen. Det jag hörde innan
jag åkte och hämtade er, var att insättningen har förräntat sig rejält.
Förresten är nog maten på bordet, la hon till och hoppade kvickt ur bilen.
– Vad är det för insättning Anna och du yrar
om? sa Märta.
– Inte vet jag. Måste vara nån gammal
insättning jag har gjort, muttrade Halvar och började kravla sig ur bilen. Så
fort jag har klarat av det, ska jag se till att Ossian får sitt livs
överraskning. Hör du, Märta, är det inte läge att fråga om han vill viga oss,
tycker du?
– Måste du göra det nu, sa Märta bedjande. Vi
skulle ju inte säga nånting.
– Man kan väl ändra sig, sa Halvar och log
ett snett leende.
Kapitel 73
Redan när han
sneddade över hallen, kunde Halvar känna triumfens sötma på tungan. Det skulle
kanske inte vara så dumt att slänga ur sig det där med att Märta och han,
skulle gifta sig mitt i ansiktet på Ossian. Han kunde till och med se Ossians
min framför sig. Förresten var det nog inte bara Ossian, som skulle se ut som
en utdragen dragspelsbälg i ansiktet. Anna hade alldeles säkert inte anat ett
dyft, för i så fall skulle han säkert fått sina fiskar varma. Bara dom från banken
var ute ur huset så...
Halvar gnuggade förtjust händerna vid tanken
på hur nyheten om det förestående giftermålet skulle slå ner som en bomb.
Egentligen skulle nån springa före honom och vifta med en röd flagga och
skrika: Tänt var det här! Den tanken fick honom att skynda på stegen mot
rösterna i köket.
Halvar hade kommit över halva vägen i hallen,
när en kvinnlig röst som kom från köket sa:
– Maten är klar, sätt er och ät.
Halvars förvåning fick honom inte att stanna,
utan benen fortsatte mekaniskt att röra sig. Inte fasiken kunde han väl ha hört
rätt? Nää, ren inbillning, tänkte han när dörröppningen närmade sig.
– Jojo, här dansar råttorna på bordet när man
är borta, sa han och klev över tröskeln till köket. Är det meningen att jag ska
föda...
Halvar tystnade tvärt och svalde ljudligt,
eftersom han i samma ögonblick såg Ossian och Märta Segelberg – båda lika rödblommiga
– sitta vid bortre kortändan av bordet. På den plats där han själv alltid
brukade sitta, satt Rutger Pärson och såg ut som om han sålt smöret och tappat
pengarna. Bakom den plats där den nya verkmästarn satt, stod Anna med armarna i
kors över bröstet och såg full i fasiken ut. Blicken letade sig vidare och
Halvar fick in en långhårig blond jeansklädd medelålders man i blickfånget.
Får dom se ut hursomhelst på en bank
nuförtiden, tänkte Halvar, men i nästa ögonblick blev det tomt i huvudet. För
bakom Anna, såg han Sara Lund stå vid spisen. Med Märtas blommiga förkläde om
midjan och spisrosor på kinderna stirrade hon på honom med stora ögon.
– Du! sa båda i mun på varandra med ängslig
röst.
– Nå, vad säger du nu då, farsan. En prima
överraskning, va? sa Anna och såg sig omkring. Det skulle ju egentligen ha
varit en överraskning till, men den andra hade tydligen stuckit sin väg.
– Överraskning är väl det minsta man kan
säga, sa Halvar och började nervöst gunga på fötterna. Nu jäklar hade han
verkligen hamnat i klistret!
– Minst sagt en överraskning för mig också,
sa Sara, som inte visste vart hon skulle ta vägen.
– Ja just ja, apropå överraskningar, sa Anna
skadeglatt. Du farsan, Sara är med barn.
Halvars ansiktsuttryck var obetalbart. Först
skrynklades det till av förvåning, sen ändrades det till ett enda stort leende.
Tack gode Gud, tänkte Halvar och drog en djup suck av lättnad.
– Nej men vad trevligt! sa han hjärtligt och
såg ut som om han ville ta hela världen i famn. Det var sannerligen en glad
överraskning. Grattis, Sara! Och vem är den lycklige? la han till.
Anna såg hur Rutger Pärson kröp ihop för att
göra sig så liten som möjligt. Egentligen var det synd att det inte var han som
var farsa till ungen. Det skulle ha varit rätt åt den fjanten om... Hon kom av
sig i sitt tänkande, när Sara nästan skyggt pekade på Valle som satt med ryggen
mot henne. En likblek Valle, som just upplevt hur hela hans dröm att leva
tillsammans med Sara rasat samman.
– Är det är han som är farsa till ungen din?
sa Anna och såg ut som fallen från skyarna.
– Du hade redan stuckit när jag berättade det
för dom andra. Visst hade jag tänkt tala om det för honom, men inte kunde jag
drömma om att han skulle få veta det på det här sättet, sa Sara och lät riktigt
olycklig på rösten
– Men... jag trodde... jag menar... att det
var fars... Anna avbröt sin stammande förklaring och stirrade på Sara, som
nervöst snodde med fingrarna i förklädet.
– Men Herregud, Anna! Inte trodde du väl att
jag var fadern? sa Halvar och tog sig för pannan i låtsad förfäran. Hur kunde
du tro nånting så vansinnigt?
– Vad skulle jag tro då! fräste Anna
plötsligt tjurig över att allt blivit så fel. Du sa ju själv...
– Att vi var bästa vänner, ja, avbröt henne
Halvar med skarp röst och nickade menande mot Sara. Varför tror du annars att
hon har kommit hit, om det inte var för att berätta den här glada nyheten för
mig.
Sara kastade en tacksam blick på Halvar och
en tår letade sig fram i ögonvrån. Vilken otroligt fin människa Halvar är,
tänkte hon. Och så otroligt förstående.
Sixten som sett hur Sara pekat på Valle, sa
med nästan andakt i rösten:
– Grattis brorsan, tänk att du äntligen ska
bli farsa.
– Va, ska jag? sa Valle och det skramlade
till lite här och var på honom från alla guldlänkar, när han hoppade till på
stolen.
– Har du knäck i lurarna, sa Rutger Pärson,
som befriad från fadersmisstanken, plötsligt levt upp igen.
– Jamen... Valle snodde runt på stolen och
fattade tag i Sara. Lilla hjärtat, du menar väl inte att det är jag som gjort
dig på smällen?
– Är det så otroligt då, sa Sara och kämpade
mot tårarna som ville tränga fram. Vi råkar båda vara en på tusen för varann.
Förlåt att jag inte sa som det var förut, men jag har förstått att du också
ligger risigt till när det gäller pengar. Det var ju därför jag inte ville säga
nåt.
Förvånad stirrade hon på Valle och Sixten som
formligen exploderade av skratt.
– Vad är det som är så roligt? sa hon och
stampade ilsket med foten i golvet. Om du tror att jag ljuger så fråga Ylva,
hon kan tala om att det är du som är farsa till ungen. Förresten så har jag
talat om det för Annika och den andra också. Det ska jag tala om för dig att...
Sara tystnade när Valle studsade upp från
stolen och slog armarna omkring henne.
– Lilla hjärtat, jag tror dig mer än gärna.
Trodde du verkligen att jag var black? sa han och strök bort de våta rännilar
som tårarna skapade från hennes kinder med baksidan av handen.
– Är du inte det då? sa Sara med svag röst.
– Knappast, sa Sixten, som slutat skratta. Om
nån är fullskiten med stålar, så är det Valle. Om det blir en grabb, kan ni
döpa honom till Joakim von Anka, för han kommer att kunna bada i pluringar.
– Milda moster! pep Sara och sjönk ihop som
en trasa i Valles armar.
– Lägg henne på sängen därinne där jag låg,
sa Rutger Pärson och pekade på dörren. Och du, Valle, gör henne sällskap ett
tag. I det tillstånd hon är, behöver hon allt ditt stöd just nu.
– Älskling, vad klok du är, sa Annika och
skyndade fram och gav honom en puss på kinden.
– Vad ända in i glödheta... Halvars röst
bröts och han stirrade på sin dotter. Hade han verkligen hört rätt, eller var
det bara inbillning?
– Pappa, Rutger och jag ska förlova oss, sa
Annika och satte fram hakan, som hon alltid gjorde när hon bestämt sig för
något.
– Ska vi förlova oss? sa Rutger Pärson. När
bestämde du det?
– Det gjorde jag i morse, sa Annika. Ja, du
vet själv varför, eller hur?
– Gör jag? sa Rutger Pärson omtumlad, men
sken i nästa ögonblick upp. Å, nu förstår jag precis varför, la han till och
Annika nickade ivrigt.
– Hörde jag rätt? Ska du förlova dig med den
där? sa Halvar med bruten röst och pekade med darrande hand på Rutger Pärson.
– Tänk att jag ska det! sa Annika näbbigt.
– Då är det väl lika bra att Anna och jag gör
det också. Om hon vill förstås, sa Sixten.
– Guuud, vad söt du är, Sixten! tjoade Anna
förtjust. Jag trodde aldrig du skulle komma dig för med att fråga.
– Det här med att förlova er, det kan ni
glömma! röt Halvar. Ni är ju inte ens torra bakom öronen.
– Tillräckligt torra för att kräva dig på
morsarvet som du försökt sno oss på, sa Annika som fattat humör. Anna talade om
att du tänkt sälja både huset och verkstan, men det kan du glömma. Här säljs
ingenting utan vår tillåtelse. Om du gör det, ska vi ha ut vårt morsarv
omgående, så det så.
Halvar tyckte det kändes som om golvet
gungade under hans fötter. Istället för den triumf han tänkt sig, hade han mött
ett förkrossande nederlag. Inte kändes det bättre när Ossian nästan
uppfordrande sa:
– Istället för att sätta dig på tvären, ska
du väl gratulera dina döttrar. Ja, dina blivande mågar också, för den delen.
Flickorna har blivit stora damerna och bestämmer själva hur dom vill ha det.
Ossians ord fick Halvar att stappla fram till
den stol Valle nyss lämnat och sjunka ner på den med en duns.
– Gratulera dom, jo, jag tackar jag, sa han
med trött röst. Det hör du väl att dom försöker hämnas på mig. Att Anna kan
hitta på nåt så idiotiskt förvånar mig inte alls, men att Annika... Nää, jag
klarar inte av det här.
Märta Segelberg som för en gångs skull hållit
sig i skymundan, reste sig från bordet och lade handen på Ossians axel.
– Apropå förlovning, sa hon, så är det väl
lika bra att tala om att Ossian och jag också ska göra det. Vi har pratat om
att göra det nu på lördag, sen ska vi gifta oss så fort som möjligt.
– Herrejösses, är det verkligen sant? sa Anna
och gapade stort.
– Visst är det sant, och det har vi dig att
tacka för, Anna, sa Ossian. Ja, att du övertalade mig att komma hit igår kväll.
Både Märta och jag är så tacksamma.
– Jaha, sa Anna och fattade ingenting. Ossian
hade ju aldrig dykt opp...
– Nämen, vad roligt! utbrast Annika. Men
varför ska ni gifta er så fort som möjligt?
– Det brukar man väl göra när det brådskar,
sa Märta Segelberg och rodnade klädsamt.
– Nä nu blommar det! Vad menar du med att det
brådskar? sa Märta Lund.
– Att jag är med barn naturligtvis, sa Märta
Segelberg. Men det är ganska färskt. Bara sen igår kväll faktiskt. Ja, det kan
ju ha hänt i natt eller morse också. Jag vet ju inte säkert när det hände.
– Herrejösses, kan det ta så på en gång, då
kanske jag också är med barn. Så långt har jag inte tänkt. Och det har nog inte
Halvar heller, sa Märta Lund och gömde ansiktet i händerna, när det gick upp
för henne vad hon sagt.
Anna och Annika stirrade först på varandra,
sen gav de upp ett samstämt tjut.
– Herrens vägar är faktiskt outgrundliga
ibland, sa Ossian. Men i vårt fall var det faktiskt en högre makt som bestämt
det hela. Men det är klart, om jag inte fått lite hjälp på traven av både Anna
och från ovan, hade det nog inte slutat så här lyckligt, la han till och såg
leende på Märta Segelberg.
– Psst, det finns fler som har friat, hörde
plötsligt Ossian Gretas röst säga från fönstret bakom sin rygg. Halvar har
också friat, la hon till.
Ossian kastade en hastig blick över axeln mot
fönstret, och såg den vita duvan sitta på fönsterblecket. Snabbt kastade Ossian
en blick på de övriga i rummet, sen på Halvar som satt nedsjunken med ansiktet
gömt i händerna. Var det bara han som kunde höra Greta? Det verkade så i alla
fall. Han harklade sig och sa:
– Du då, Halvar, när har du tänkt gifta dig?
Ja, jag menar om det är som Märta sa alldeles nyss. En liten ängel viskade
alldeles nyss att du också har friat. Grattis gamle gosse. Kanske vi ska slå
till och ha dubbelbröllop.
Halvar tog bort händerna från ansiktet och
stirrade med stora ögon på Ossian. Nu var han säker på att det hela var en
mardröm och nöp till rejält i skinnet på överarmen.
– Ajjj, pep han och gnuggade sig på armen och
mumlade något ohörbart för de andra.
– Tala svenska, sa Rutger Pärson. Du sa jag
på engelska, men resten hörde vi inte. Vågar du inte säga på ren svenska om du
har friat eller inte?
– Halvar friade till mig i fäbon och jag sa
ja, sa Märta Lund när Halvars mun gick på tomgång och inte ett ljud kom över
hans läppar.
– Är det inte underbart, sa Rutger Pärson.
När kärleken kom till byn, skulle man väl kunna kalla det. Och att så många
blivit kära i varann.
– Valle friade alldeles nyss, hördes Saras
röst från rummet intill köket. Tänk vad roligt det skulle vara med ett
trippelbröllop.
Kapitel 74
Det var en näst
intill tillintetgjord Halvar, som blek i ansiktet satt kvar vid bordet, sen
köket tömts på folk för att dricka kaffe efter maten ute på altanen. Mitt emot
honom satt Ossian med knäppta händer och ett roat leende lekande på läpparna.
– Nu är det kokta fläsket stekt, sa Halvar
med trött röst. Först kommer Anna som aldrig brytt sig om grabbar och säger
älskling till nya verkmästarn. Nåja, det kan jag smälta, men inte att Annika sa
samma sak till Rutger Pärson! Och nu ska dom förlova sig mitt i allt elände.
Vem vet, dom kanske gifter sig också. En verkmästare kan jag stå ut med, men
när det börjat drälla av akademiker inom politiken, varför ska jag behöva dras
med en sån inom familjen också. Det ska jag säga dig, Ossian, att den här
Rutger Pärson, är så näst intill en katastrof man kan komma. Är han lika
katastrofal när det gäller fruntimmer så...
Halvar tystnade och blev vit i ansiktet.
Herre min skapare! Annika hade sagt att dom skulle förlova sig. Inte betydde
väl det att... Tuppar, ägg, slarvig i ändan, flög det genom hans huvud och
händerna började skaka.
– Så ska du väl inte säga, sa Ossian
överslätande, som missförstått Halvars plötsliga tystnad och nervösa uppsyn.
Den där Rutger Pärson verkar vara en fin och prydlig ung man. Jag hörde av
Annika att han är civilekonom, det bör ju borga för att han har framtiden för
sig. Och när det gäller både Anna och Annika, så är ju att bli kär nånting
välsignat. Nu talar jag ju förstås i egen sak, men efter vad som hänt mellan
Märta och dig, måste väl du också känna på det sättet.
– Det enda jag känner mig som, är en
jubelidiot, sa Halvar och dunkade knytnäven mot pannan. Jag borde ha begripit
det för länge sen. Ja, ända sen Märta snofsade opp sig.
– Å ja, du vill väl inte påstå att Märta har
lurat dig.
– Det har jag väl inte sagt, fräste Halvar.
Nä, jag menar allt som hänt. Det slog mig just nu vad det beror på. Sanna mina
ord, det här är nånting som Satan har kokat ihop. Och det har varit nånting
skumt på gång hela veckan. Allting har jäklats för mig. Och Alrik Emilsson sa
så sent som i lördags, att den här veckan, skulle bli en satans vecka.
– Orsaken till att Alrik säger så, vet vi sen
gammalt. Det är ju deras bröllopsdag den här veckan, vet du väl. Ryck opp dig,
Halvar, sa Ossian och klappade honom i ryggen. Tyck som jag istället, att det
här ser ut att bli en himmelsk vecka. Ja, avslutningen på den ser ut att bli
det i alla fall. Och vet du vad, Halvar. Jag har en känsla av att det inte bara
är jag som fått lite hjälp från ovan, utan du och alla andra också.
– Så du menar alltså att en ängel har varit
härnere och ställt till allt det här, snäste Halvar. Dra den valsen för nån
annan, för änglar... Osökt mindes han sitt frieri till Märta, vilket fick honom
att tystna och stirra på Ossian. Inte kunde det väl ha varit en ängel som fått
honom att fria och säga saker han aldrig trott sig kunna säga? Änglar var ju
nånting som bara förekom i bibeln, inte i verkliga livet. Men riktigt säker
kunde han ju inte vara.
– Vad tänkte du säga? sa Ossian. Om du tänkte
säga att det inte finns änglar, så har du alldeles fel. Men änglar kan ha många
skepnader ser du. Som den där vita duvan på fönsterbrädan till exempel. Om jag
säger att det är en ängel som heter Greta, tror du mig då?
Halvar stirrade mot fönstret och såg en vit
duva sitta på fönsterbrädan med huvudet på sned. Vita duvor var ju ingen
vanlighet precis, men en ängel...
– Nää, så dum är jag inte, sa Halvar. Du får
nog hitta på nåt trovärdigare när du försöker lura mig.
– Nog är jag en ängel alltid, sa en röst
klart och tydlig så att Halvar sprätte till på stolen.
– Säg inte att du har lärt dig buktala, sa
Halvar och vände huvudet mot Ossian. Försöker du lura mig med nånting så
simpelt, ska jag banne mig...
– Fy skäms, Halvar! avbröt rösten honom. Det
verkar som om du har svårt att tro på nånting du inte kan se. Men mig kan du
se, även om du tror att jag är nåt helt annat, så se på mig!
Halvar tittade först på Ossian som såg helt
nollställd ut, sen vred han lydigt huvudet mot fönstret. Den vita duvan på
fönsterbrädan tycktes växa inför hans ögon, och han tyckte den såg sträng ut.
Mycket hade han varit med om, men aldrig nånting liknande, tänkte han. Har jag
blivit tokig, eller...?
– Var försiktig med vad du tänker, Halvar,
fortsatte rösten. Jag kan läsa dina tankar förstår du. Och du håller inte på
att bli tokig, jag är verkligen en ängel. Faktum är att jag är här nere för
Ossians skull. Ja, jag bad faktiskt att få hjälpa honom.
– Du... du... duvan sa att den här för din
skull, stammade Halvar fram.
– Javisst, det gäller att ha kontakter, sa
Ossian, som inte hört vad Greta sagt till Halvar. Jag har ju sagt att hon är en
ängel och heter Greta. Förresten är det inte första gången hon har hjälpt mig,
la han till.
Halvar kunde inte begripa varför duvan såg ut
att fnissa och sen började kasta slängkyssar med ena vingen mot Ossian. Det här
var verkligen en demonstration i den högre skolan. Bäst att stå på god fot med
Ossian i fortsättningen, tänkte han och såg duvan öppna näbben och säga:
– Tack vare Ossian, fick du hjälp på traven med
Märta också. Ett sånt blindstyre som du är, hade du väl aldrig fått opp ögonen
för henne. Inte kommit dig för att fria till henne heller. Jag förstår om du
blev lite förvånad däroppe i fäbodstugan, men jag var ju tvungen att viska vad
du skulle säga. Och var glad för det. Jag vet nog vad du tänkte säga till
Märta, men då hade det tagit en ända med förskräckelse. Men det kom du ju själv
också underfund med, strax innan jag la mig i det hela.
Kors då, tänkte Halvar, då var det inte
inbillning att han hört en röst. I samma ögonblick rodnade han, eftersom han
mindes klart och tydligt vad han tänkt.
– Häng inte opp dig på det, Halvar, sa duvan
och han sjönk djupare i stolen. Tänka galet kan vem som helst göra, fortsatte
den. Var glad för att du gjorde som jag sa. Märta kommer att göra dig
lyckligare än du nånsin kan ana. Ja, du henne också för den delen. Faktiskt är
jag riktigt nöjd med det jag gjort så här långt. Det är väl bäst att säga så
här långt, eftersom jag har en stackare kvar som behöver lite hjälp. Men han
har inte dykt opp än.
– Vad säger du, vem kan det vara? Är det nån
jag känner? sa Halvar högt och Ossian spetsade öronen.
Och nu hörde också Ossian vad Greta sa.
– Jodå, ni känner honom båda två, sa hon. Det
var lite snärjigt att få...
– Nån vi känner! avbröt Halvar henne förvånad.
Vem kan det då vara eftersom du sa en stackare? Häromkring vet jag då ingen som
man behöver tycka synd om.
– Men om jag säger att den här aldrig blivit
gift, bara för att han inte kunnat glömma sin ungdomskärlek. Tycker ni inte
synd om honom då heller?
– Ähum, sa Halvar generad och Ossian skyndade
sig att torka bort en hastigt uppkommen tår.
– Hursomhelst fick jag tag på hans
ungdomskärlek. Inte var det enkelt precis, men lite hjälp fick jag genom att
hon faktiskt tänkte på honom. Och det ska jag säga er, inte har hon haft det
lätt. Men nu hoppas jag att allt ska ordna opp sig för båda två. Visst är det
väl toppen om det lyckas, va?
– Fantastiskt! sa Ossian och snöt sig i
näsduken.
– Då kanske ni förstår hur jag har fått ligga
i?
– Det kan jag tänka mig. Och för oss har du
verkligen gjort ett fantastiskt jobb, sa Ossian med värme i rösten. Utan din
hjälp hade vi stått här nu utan våra Märtor.
– Å ja, prata för dig själv, Ossian. Nog hade
jag varit kapabel att klara av Märta själv. Men Anna och Annika... du har väl
inte varit inblandad där också? sa Halvar i riktning mot duvan. I samma
ögonblick slog det honom att han satt och pratade med en duva. Herrejösses!
– Nog var det väl tänkt att jag skulle hjälpa
till lite, men det behövdes inte. Jag hade fullt schå att bromsa dom istället,
eftersom dom blev lite för heta på gröten. Du förstår Halvar, det är inte ofta
det händer att personkemin stämmer så bra som det gör mellan Anna och Sixten.
Inte när det gäller Annika och Rutger Pärson heller, för den delen. Så oroa dig
inte för dina flickor, dom kommer att bli lyckliga. Men apropå Rutger Pärson.
Du sa nånting om att det dräller av akademiker inom politiken och det tål att
tänka på i hans fall. Han måste ju kunna försörja en familj, inte sant.
– Du menar väl inte att...? Halvar stirrade
klentroget på duvan som om han hört fel. Säg inte att han kommer att efterträda
Alf Svensson en vacker dag? Han såg duvan klia sig på näbben innan den sa:
– Hm, det tål att tänka på.
– Om du absolut måste göra politiker av
honom, kan du inte se till så han blir center eller folkpartist, sa Halvar
bedjande. Ja, inte här, utan nån annanstans.
Halvar tyckte det såg ut som duvan funderade
innan den sa:
– Det får jag ta mig en funderare på. Men om
jag ska hjälpa till med både det ena och det andra, måste jag be Gabriel att få
bli skyddsängel åt er allihop. Det får jag alldeles säkert om jag frågar
snällt.
– Det tycker jag låter helt underbart, sa
Ossian och knäppte händerna.
– Du ja, sa Halvar. Men jag då? Titta vad hon
har ställt till med allaredan.
– Å ja, klaga inte Halvar. Innerst inne har
du aldrig varit så lycklig som nu. Men du vill inte erkänna det. Nej, nu måste
jag sticka iväg. Hej med er, och sköt om era Märtor. Förresten, det höll jag
nästan på att glömma. Märta hade rätt, du ska också bli pappa, Halvar.
– Milda makter! Har du ställt till med det
också? sa Halvar med darr på rösten.
– Nää då, det klarade du av alldeles själv,
hörde han duvan säga och det lät som om den fnittrade till efter att ha sagt
det. Trots att du inte fått in rätta knixen än, la den till och Halvar rodnade.
– Tack för att du finns till, älskade Greta,
sa Ossian. När ses vi igen?
– Om Gabriel låter mig få bli skyddsängel åt
er, kommer jag ju alltid att finnas i närheten. Man vet aldrig, det kan ju
strula till sig framöver. Och just nu, är det ju fortfarande en till som
behöver min hjälp.
– Ja, ja, tjata inte om det, fräste Halvar
buttert, som hade svårt att smälta det duvan sagt. Att Ossian hade sitt ihop med
en ängel var väl bara på sin plats, men varför blanda in honom i den förbaskade
soppan. Ängel förresten, det var ju bara en vit duva som pratade tok och ställt
till det för honom.
– Å ja, var lagom sur, Halvar. Förresten så
får ni snart se vilken stackare jag menar, för när man talar om trollen, brukar
dom stå i farstun.
– Är det inte tillräckligt med folk här? sa
Halvar. Och vad ska han hit och göra?
– Det får ni se, sa duvan och Halvar såg hur
den flaxade iväg.
Kapitel 75
Det finns folk
som kan fatta snabba beslut. I botten för denna egenskap brukar finnas kunskap
och en förvärvad självsäkerhet. Naturligtvis finns det även folk som fattar
snabba beslut utan de viktiga egenskaperna, men då brukar det barka åt helsike.
Urban Klöver hörde till den förstnämnda kategorin och var framgångsrik i nästan
allt han företog sig. Han var en baddare på att göra snabba klipp och
aktieaffärer, vilket retade en del och gjorde resten avundsjuka. Något som
Urban Klöver inte brydde sig om, det var för honom universum skapats.
Ja, så resonerade Urban Klöver, men bakom den
till synes stålklädda fasaden, dolde sig en helt annan personlighet. Det ena
brukar föra med sig det andra, och visst hade Urban Klöver konfronterats med
både lycksökare och lycksökerskor. Lycksökarna hade han inte haft några problem
att hantera, men med lycksökerskorna hade det varit svårare. Därför hade han
råkat ut för några korta men kostsamma erfarenheter, men lärt sig av misstagen.
Den senaste tiden hade han mer eller mindre
resignerat när det gällt att få en kvinna i huset. Misstänksamheten att det
bara var hans pengar som drog, var en av orsakerna. En annan var att så fort
det varit fråga om personliga relationer med det motsatta könet, hade det
alltid barkat åt helsike. Något han själv tillskrev avsaknaden av både kunskap
och förvärvad säkerhet.
Men ryktet om Halvar Strebergs förestående
giftermål, hade för första gången gjort honom avundsjuk på en annan människa.
Varför Halvar och inte jag, hade han resonerat. Det ena hade lett till det
andra, och han hade börjat tänka på att själv få tag på en rejäl kvinna. Rejäl
hade väl inte Sara varit mot honom, men hon var ändå den enda han skulle vilja
ha.
Den tanken hade förföljt honom några dagar,
men nu satt han slokande med armarna hängande mellan benen. Det vackra vädret
hade ställt till det för honom. Inte på grund av att det kryllade av halvnakna
unga tjejer vid badstranden i slutet av september – det såg han bara som en
kuriositet – utan det faktum att han upplevt det som om någon släppt ut ett
spöke ur garderoben. För andra dagen i rad hade han sett kvinnan klädd i gul
klänningen och vita skor, men den här gången hade han tyckt sig känna igen
henne. Visserligen var det över tjugo år sen han senast sett Sara, men…
Tänk om det verkligen var Sara han sett stå
och prata med Frida Jansson. Men varför hade hon lånat Fridas cykel? Om hon
inte sett så löjlig ut på den gamla cykeln med alldeles för låg sadel, hade han
kanske hunnit ställa in skärpan på kikaren. Men det är klart, samtidigt hade
han ju också trott att det var samma fruntimmer som varit hos Ossian tidigare,
förstås. Men enligt Frida hade ju det varit Märta Lund, och lik henne hade då
inte fruntimret varit. Alltså kunde det ha varit Sara han sett i alla fall.
Synd att hon varken hört eller sett honom,
när han sprungit efter henne och ropat. Då hade han vetat vid det här laget.
Men han hade följt hennes väg med kikaren och det fanns inga tvivel om att hon
varit på väg till Halvars gård. Kanske skulle han ge sig iväg dit för att få
klarhet i hur det låg till.
Just då
hörde han rösten. Ja, om det var egna högt sagda tankar eller något annat,
visste han inte med säkerhet. Däremot att rösten klart och tydligt sa:
– Visst sjutton var det Sara. Ja, Anna-Greta,
som hon egentligen heter, alltså.
Urban tappade kikaren men märkte det inte.
Och rösten fortsatte.
– Men det verkar inte som om du bryr dig om
det precis. Eller är du fortfarande tjurig över att hon gjorde slut med dig den
gången för så många år sen?
Var han verkligen det? Sårad hade han blivit,
ärret fanns fortfarande kvar. Men även om såret skulle rivas opp igen, skulle
han vilja träffa henne.
– Ja men då så, stick till Halvar direkt, för
där finns hon, sa rösten och Urban nästan flög upp från trappan och störtade
fram till bilen.
Det var först när han parkerade bilen utanför
staketet vid den Strebergska gården, som det slog honom. Eller rättare sagt
började han så smått begripa vad det hela gick ut på.
– Herregud, nu förstår jag! stönade han högt
och en isande kyla började spridas i kroppen. Det var verkligen Sara han sett
på Fridas gamla cykel. Och nu förstod han också varför hon åkt till Halvar.
Naturligtvis måste det vara Sara som Halvar pratat om att gifta sig med. Han
hade ju faktiskt högst motvilligt erkänt att han träffat ett fruntimmer i
Stockholm, men inte sagt något namn. Och förbaskat skuldmedveten hade han sett
ut också. Inte undra på, eftersom Halvar visste att Sara var den enda kvinna
han brytt sig om. Var det så att tjocksmocken fört honom bakom ljuset och
nästlat in sig hos henne, skulle han få en omgång han aldrig skulle glömma.
Tanken på Sara ihop med Halvar, fick Urban
att hoppa ur bilen. Och det var först då, han blev medveten om rösterna som kom
inifrån gårdsplanen. Tydligen en massa folk här, tänkte han och kryssade mellan
de parkerade bilarna och in genom grindhålet i riktning mot rösterna.
Det var bara Halvar och Ossian som saknades
ute på altanen, de övriga stod glatt pratande i munnen på varandra. Anna var
den som först såg Urban när han med långa kliv kom emot dem.
– Nämen, hej Urban, vi pratade just om dig,
sa hon.
– Jag kan förstå det, sa Urban och gnisslade
tänder. Den förbaskade Halvar hade alldeles säkert skrutit över hur han lyckats
lugga självaste Urban Klöver på nånting så värdefullt som Sara. Inte undra på
att alla såg så glada ut, även om han inte kände flera av dom. Märtorna och
tvillingarna kände han igen, men vilka var dom andra?
Han var på väg att runda folksamlingen när en
långhårig man, klädd som en tonåring, klev fram och sträckte ut handen mot
honom.
– Valle Fager, tjena, sa han och Urban blev
så häpen att han skakade hand med honom.
– Urban Klöver, sa han och tittade förvånad
på allt guld som hängde runt halsen och armarna på mannen.
– Jag hörde alldeles nyss att det är du som
äger det där lilla röda torpet borta i björkdungen, sa Valle. Hur mycket ska du
ha för det?
Med en affär för ögonen, glömde Urban totalt
bort sitt ärende. Nu var han på sin mammas gata och vädrade en liten nätt
förtjänst på det gamla torpet han köpt av Jönsson.
– Jaså det pittoreska lilla torpet, ja det är
jag inte villig att sälja just nu, sa Urban och drog sig i vänstra örsnibben,
som han alltid gjorde när han vädrade en bra affär. På dialekten hade han hört
att mannen var från Stockholm, alltså ett lättlurat byte när det gällde att
sälja ett gammalt torp.
–
Jaha, då får jag väl leta på nåt annat då, sa Valle och vände Urban ryggen.
Urban hade så när satt sig på baken av den
vändning den tilltänkta affären så hastigt och lustigt tagit. Just oviljan att sälja,
brukade ju sätta fart på budgivningen. Det verkar som jag börjar tappa greppet
om allting, tänkte Urban. En fin affär åt skogen och så Halvar som...
– Helvete också! skrek han så att alla
stirrade på honom. Är det nån som vet var Sara är?
– Jag är här, sa Sara och kikade försiktigt
fram bakom Sixtens rygg. Kände hon verkligen den där karln?
– Du är inte den Sara jag menar, sa Urban
efter att ha kastat en blick på henne. Ja, egentligen heter hon inte Sara, utan
Anna-Greta. Hon skulle vara här har jag hört.
– Att du inte sa Anna-Greta direkt då, sa
Annika. Visst är hon här. Antagligen är hon väl kvar oppe i pappas sovrum. Hon
har då inte kommit ner än i alla fall.
Inte ens Blixten i unga år hade kunnat
uppvisa en snabbhet i närheten av Urbans. Han formligen flög fram till trappan
och tog den i två jättekliv och försvann sedan in genom den öppna dörren. Strax
efter hördes Urban vråla som ett sårat lejon inifrån huset:
– Halvar, din förbaskade tjocksmock, vänta
när jag får tag på dig!
Den enda som kom sig för med att reagera var
Märta Lund. Lika snabbt som Urban, flög hon uppför trappan och försvann in i
huset.
Som tur var för Halvar, hade han gått in i
sovrummet bakom köket för att vila sig efter alla överraskningar som duggat
tätt. Ossian som satt ensam kvar vid köksbordet, tittade förvånad på Urban, som
med vilt stirrande blick stod i dörröppningen.
– Kors vad du är högröstad då, sa Ossian och
reste sig från bordet. Vad ska du göra när du får tag på Halvar, om jag får
fråga?
– Lägg dig inte i det här, sa Urban och
flåsade tungt efter språngmarschen. Halvar har gått bakom ryggen på mig och ska
gifta sig med den enda kvinna jag nånsin brytt mig om.
– Jaså, sa Ossian. Har du varit betuttad i
Märta länge?
Tanken på Anna-Greta i Halvars sovrum, utplånade
helt det Ossian sagt. Raseriet han kände, fick honom att ruska på sig som en
tjur på väg att gå till anfall. Just då nådde Märta Lund fram till honom och
kopplade ett grepp bakifrån och låste hans armar som i ett skruvstäd.
– Om du så mycket som blåser på Halvar,
knäcker jag revbenen på dig, fräste Märta och lyfte upp honom så att fötterna
inte ens snuddade vid golvet.
– Lugn, Märta, sa Ossian. Det här måste
alldeles säkert vara nåt missförstånd.
– Det missförståndet kan stå honom dyrt, sa
Märta och klämde till så att Urban stönade.
– Det är så här förstår du, Urban, sa Ossian.
Halvar ska gifta sig med Märta. Talade dom inte om det för dig utanför?
– Märta...! sa Urban och stirrade på Ossian.
Sa du att Halvar ska gifta sig med Märta?
– Släpp honom, Märta, sa Ossian. Det börjar
visst gå opp en talgdank för honom nu.
Nästan motvilligt släppte Märta greppet om
Urban, som lika tungt som en potatissäck dråsade i golvet med en duns. Ossian
kunde inte låta bli att skratta åt det fåniga uttrycket i Urbans ansikte. Samtidigt
öppnades dörren till sovrummet och Halvar kom ut i fullt humör.
– Vad är det för jäkla liv när man försöker
vila sig lite, snäste han, men upptäckte samtidigt Urban sittande på golvet.
Jaså, är det du som lever om så förbaskat, Urban. Vad vill du då?
– Äsch, ett litet missförstånd bara, sa
Ossian, när Urban inte fick ett ljud ur sig. Om jag inte tar alldeles fel, så
är han trollet i farstun. Det måste betyda att du har främmande, utan att veta
om det.
– Vadå för främmande? sa Halvar. Är det nån
här...
Halvar avbröts av Urban, som med mekanisk
röst sa:
– Trollet... farstun... främmande... Jag
fattar ingenting.
– Inte för ögonblicket kanske, men det kommer
ska du se, sa Ossian. Jag däremot förstår precis vad som håller på att ske. Och
jag vet vem som håller i trådarna också.
– Jaha, sa Urban och strök sig frånvarande
med handen över ansiktet.
– Hur enkelt som helst egentligen, sa Ossian.
Du nämnde det faktiskt för mig en gång, Urban. Hur var det nu med den där
kvinnan du sällskapade med som ung? Sorgligt nog kan jag inte påminna mig
namnet.
– Sara, sa Urban med trött röst. Nej, vad
säger jag, hon heter ju Anna-Greta, för fasiken.
– Ja just ja, så var det, sa Ossian och
började gå fram och tillbaka över golvet innan han stannade framför Urban. Du
har aldrig kunnat glömma henne, inte sant?
– Inte ens om jag försökt, sa Urban och såg
riktigt olycklig ut. Hon är skild nu, och visst har jag väl tänkt hur det
skulle vara att träffa henne igen, men... Ja, det har bara stannat vid en tanke.
Jag har inte vågat helt enkelt.
– Den sista jag trodde var feg, var du,
Urban. Om du inte har vågat ta kontakt med henne, måste det väl finnas nån
orsak.
– Det var ju hon som gjorde slut för tusan,
sa Urban och suckade tungt. Hon ville inte ha mig helt enkelt. Och när hon inte
ville ha mig då, varför skulle hon då vilja det nu.
– Tja, man vet aldrig. Minnet av en
ungdomskärlek brukar bita sig fast, sa Ossian tröstande. Hon kanske gjorde slut
i ungdomligt oförstånd, men vet bättre nu. Ja, det ena brukar ge det andra, om
man får lite hjälp på traven vill säga.
– Ja jädrar, nu förstår jag, sa Halvar och
sken upp. Hjälp på traven, det känner man ju till vid det här laget. Törs man
fråga vad det var som fick dig att åka hit, Urban? la han till.
– Ingen kommer väl att tro mig om jag säger
det, sa Urban och såg ännu olyckligare ut.
– Det kommer vi alldeles säkert att göra, sa
Ossian och satte sig på närmaste stol. Åtminstone kommer Halvar och jag att
göra det, om det är som jag tror.
– Bara ni inte tror att det har slagit runt i
skallen på mig, sa Urban och reste sig från golvet på darrande ben. Förresten
vet det väl fasiken om det inte har gjort det, la han till.
– Jaså, du tror det, sa Ossian. På vilket
sätt då?
– Det var en röst inne i skallen som sa att
Sara, nej för tusan, att Anna-Greta var här, sa Urban och böjde generad på
huvudet. Jag satt på trappan hemma när det hände. Det började nog med att jag
såg ett fruntimmer som lånade cykeln av Frida Jansson. När hon kom emot mig på
vägen, gick det så jäkla fort att jag inte hann ställa in skärpan på kikaren.
Men jag tyckte det var Anna-Greta, och rusade ner på ängen och ropade, men hon
hörde mig inte. Sen följde jag henne med kikaren och såg att hon cyklade hit.
Är hon verkligen här?
– Inte vet jag, sa Halvar. Jag har då inte
sett till...
– Herregud, har du också hört en röst, Urban,
nästan skrek Anna-Greta och avbröt Halvar.
Alla reagerade som om hon skjutit ett
varningsskott och fyra förvånade ögonpar vändes i all hast mot henne. Länge
hade hon stått på övervåningen och inte vågat gå ner när det börjat drälla av
folk. Men så hade hon hört av samtalet på nedervåningen att det var Urban som
kommit. Tyst hade hon smugit nerför trappan och nyfiken ställt sig bakom Märta.
Hjärtat hade bultat som en stångjärnshammare i bröstet, när hon hört Urbans
bekännelse, att han inte kunnat glömma henne.
– Sara, vad ända in i helsike gör du här?
fick Halvar ur sig.
– Sara... Jag tyckte Urban sa att hon heter
Anna-Greta, sa Märta i riktning mot Halvar.
– Dom brukade kalla mig för Sara förr i
världen, sa Anna-Greta och rodnade. Jag ska berätta sen varför jag kom hit. Men
vad i hela världen, är det för underligt som händer egentligen?
– Det skulle jag också vilja veta, sa Märta
och tittade förvånad på Halvar och Ossian som båda log brett.
– Vi vet, sa dom precis samtidigt.
– Hur kan ni veta? sa Märta.
– Det ska du få höra nån gång, sa Halvar och
gick fram till Märta och lade armen omkring henne. Men nu tycker jag att vi
låter dom här två få vara ensamma och prata lite med varann. Kom så går vi ut
till dom andra.
– Du kanske hörde Urbans bekännelse, att han
aldrig har kunnat glömma dig, Anna-Greta, sa Ossian. Jag vet inte varför du har
kommit hit, men jag anar. Men om det inte är skäl nog för dig att han
fortfarande tycker om dig, så kan du väl ta honom för pengarna, la han till.
– Pengarna bryr jag mig inte om, men är det
som han sa, att han fortfarande tycker om mig...
– Tycker om, avbröt Urban henne. Jag har ju
aldrig kunnat glömma dig. Inte slutat älska dig heller, för den delen.
Visserligen är jag inte nån ungdom längre, men inombords är jag samma en som du
kände en gång. Nu när du också är ensam, kan vi väl göra ett försök igen. Om du
känner för det vill säga, kan du väl pröva mig. Öppet köp med full returrätt, brukar
det ju heta.
– Så du pratar, sa AnnaGreta rodnande.
– Men jag menar vartenda ord, sa Urban med
ett allvar i rösten, som fick Anna-Greta att få tårar i ögonen.
– Tror du verkligen att det är så enkelt, sa
hon. Man kan ju inte bara sudda ut alla år som gått.
– Jag har lärt mig att det som hände för tio
sekunder sen inte går att ändra på, sa Urban. Varför tänka tillbaks på det som
hände, när vi kan se framåt. Om du vill, kan vi väl börja om där vi slutade.
Ja, inte då du gjorde slut med mig, utan kvällen före.
– Jag har glömt vad vi gjorde då, sa
Anna-Greta.
– Men inte jag, sa Urban och ansiktet fick
något förklarat över sig. Minns du inte höskullen?
Anna-Greta blev blossande röd i ansiktet och
Ossian reste sig med en harkling från stolen.
– Vad som hände på höskullen är er sak, sa
Ossian. Men det får mig faktiskt att tänka på att Märta och jag måste tänka på
refrängen, la han till och skyndade med snabba steg ut genom dörren.
– Du är inte lite fräck du, Urban, sa
Anna-Greta när de blivit ensamma. Men jag är nog villig att ta dig på prov i
alla fall, la hon till.
– Du kommer aldrig att ångra dig. Allt mitt
är ditt, sa Urban och slog ut med armarna.
– Nog blir
det bra med det. Är höskullen kvar, förresten? sa Anna-Greta och kröp in i hans
famn.