Vad kommer att växa fram ur välfärdssamhällets ruiner?

Man kan fundera över vem eller vilka som ska få fason på vårt land. Vad som hänt är ju att så mycket blivit åsidosatt under många år. Staten har snålat in på infrastrukturen, kommunerna har försökt spara pengar på lärarlöner. Det finns gott om usla vägar och järnvägssträcker, men tydligen inte så gott om behöriga lärare i vårt land. Hur löser man dessa problem?

Politiker på kommunal nivå är väl knappast de som är bäst skickade för att undervisningen ska bli bättre. Det är knappast politiker på riksnivå heller, om man tittar närmare på vad som ska vända på de katastrofala kunskaperna eleverna har i dag. Troligen beror det på att de politiskt aktiva lyssnar på varandra istället för folket. Valet skulle handla ju om skolan och jobben, men en stor del av svenska folket ville annat. Både SD och F! utgick från att invånarna inte fått göra sina röster hörda, de övriga ägnade sig åt en maktkamp där de tävlade i  inbördes beundran.

Det var inte bara Löfven som viftade undan en envis Lööf, hela gänget av proffspolitiker viftade bort både SD och F! som om de var envisa flugor. Det är bara de gamla etablerade partierna som vet hur ett land ska skötas, övriga göra sig ej besvär. Man tar sig för pannan.

Den läxa alla politiker fick av det här valet var ändå att nya partier kommer att växa fram under åren fram till nästa val. Ett enat pensionärsparti skulle säkert kunna ta runt tolv procent och det skulle inte förvåna om vi får se ett parti som kräver Basinkomst/Medborgarlön. Även ett sådant parti kan få ihop tillräckligt för att komma in i Riksdagen. Lägger vi dessutom till F! kommer det största partiet att hamna runt femton procent.

Det tidigare stora partiet Socialdemokraterna ser ut att ha spelat ut sin roll, det verkar inte passa in någonstans i vår moderna värld. Miljöpartiets krav för att rädda vår miljö har verkligen skrämt upp många, Lägger man dessutom till V:s förbud mot vinster i inom skola och vård, kan man förstå att en stor del av befolkningen ser med bävan på framtiden.

Finns det ingen politiker som kan kravla sig ner till gräsrotsnivå och lyssna hur folket vill att vårt så kallade välfärdssamhälle ska fungera. Varför har de inte gjort besök hos lärare och personer som jobbar inom vårdyrkena? Ute på "golvet" inom de krisande verksamheterna finns massvis med förslag om hur både skola och vården ska kunna bli bättre. Det är ju inte en fråga om vem som ska bestämma hur allt ska vara, det är en fråga om vem som vet mest.

Man hör ofta politiker tala om att leverera, ett annat ord för att få någonting gjort och blir man minst sagt bekymrad. Genom sina beslut levererar de inte, de ser bara till att andra får göra grovjobbet. Ett otäckt politikerstyre har växt fram som inte tar den minsta hänsyn till invånarna. Vad händer om invånarna säger stopp, nu får det vara slut på vansinnigheterna?

På sätt och vis är det precis vad svenska folket gjorde vid valet. Alla de etablerade partierna fick en rejäl snyting av folket, men fattar det inte. Vad som händer vid nästa val är det ingen som kan förutsäga efter det som hänt. En redan från start skadeskjuten regering gör inte det hela bättre. Den kohandel som pågår är knappast någonting folket vill ha, vad det handlar om är ju att få vara med och regera.

Ett nyval inom ett år skulle inte förvåna om inte SD stryks medhårs, i det fallet satte många svenskar det politiska etablissemanget på pottkanten. Enligt flera jag talat med och som röstade på SD, var det precis vad de hoppats på. Invandring och flyktingmottagning måste diskuteras på ett vettigt sätt och makthavande politiker kan inte nonchalera det stora antal som upplever att allt gått över styr.

Det är de etablerade partierna som fått SD att växa, det är mångas åsikt. Extrema åsikter har både MP och V, men när de plockas in i gemenskapen måste representanterna för partierna se till allas bästa. Lite ovant kanske för Socialdemokraterna, som klänger sig fast vid makten i många kommuner med alla medel. Hur de i längden ska kunna hålla SD utanför, tror jag inte de själva vet.

Men politik är ett spel på hög nivå, man kan likna det vid ett parti schack. För att vinna måste man också offra någonting, det är vad bönderna är till för. Men att politiker kunde gå så långt som till att besluta om att offra människor, kunde knappast någon tro. Hur mycket elände försämringarna i trygghetsförsäkringarna orsakat, har inte invånarna en klar bild av. De vet anhöriga och vänner som drabbats, men hur stor är egentligen omfattningen av människor vilkas liv slagits i spillror?

Det blir otroligt svårt att reparera den skada den borgerliga regering orsakat landet, det kommer knappast att hända de närmaste åren. Snarare får vi inrikta oss på urvattnade lösningar som mynnar ut i ingenting. Jag har sagt det förut, det politiskt skapade samhället kommer att falla sönder och samman. Vad som sedan växer fram ur ruinerna av vårt välfärdssamhälle, är det svårt att tänka sig i dag. 

Jösses, så fort åren rinner iväg.

Satte mig ner framför datorn utan en tanke bakom. Kanske börjar jag känna av åren, åtminstone när det gäller kroppen. Anden är villig men köttet svagt, brukar man säga och visst går det tyngre när man ska utföra någon form av kroppsarbete.

Ju äldre man blir, desto mer jämför i den tid vi nu har med flydda tider. Var det bättre för, eller har man glömt allt dåligt? Den utveckling som många politiker säger att vårt land genomgått de senaste femtio åren, är egentligen bara en kosmetisk förändring. Allt är hypermodernt på grund av den tekniska utvecklingen, men vårt samhälle och människorna har bara förändrats. Till det bättre eller sämre får andra avgöra.

Det skryts om den ekonomiska utvecklingen, men är det verkligen någonting att skryta över? De flesta äldre jag talat med anser att man fick mera för pengarna under femtio- och sextiotalet. Det var först efter de våldsamma löneförhöjningarna i början på sjuttiotalet, som prishöjningar och inflation som följd, fick lönerna att få svårare att räcka till. Åttiotalet var ingen höjdare precis, då gick det mesta snett för de regerande Socialdemokraterna.

Men om man bortser från ekonomi och det materiella finns en himmelsvid skillnad, nämligen människors sätt att leva och umgås. Föreningslivet och Folkparkerna blomstrade, fram till dess en teve blev nästan alla familjers egendom. Det berodde på samma grupptryck som de unga upplever i dagens läge när det gäller att köpa hus, bostadsrätter och bilar. När vänner och bekanta har skaffat sig någonting, är det lätt att tråna efter samma sak.

Nåja, det tog ändå några år innan föreningsliv och Folkparkerna började känna av konkurrensen från teve, men förändringen gjorde det allt svårare att anordna någonting. Det värsta var att folk trodde allt som sades i teve var sant, vilket utnyttjades av de politiska makthavarna. Plötsligt handlade allt i vårt land om politik och en vänstervind svepte genom landet.

Böcker och teater handlade om politik, vilket fick de som anammat folkbildningen och lärt sig tycka om teater och att läsa böcker, att vända alltsammans ryggen. Skolan ska man inte tala om, den blev lite av släpp fångarna loss, det är vår. Man kan alltså tydligt se när det hela började barka alldeles åt helsike.

Naturligtvis skulle svenska folket dragit åt sig öronen när de politiska makthavarna började prata om omfördelning. Vad de gjorde var i själva verket att ta pengar från där det fanns, för att lägga dem där det fattades. Alla omfördelningar har därför lett till att det saknas pengar till allt som skulle behöva göras. Pensionärernas konfiskerade miljarder var som en droppe i havet för att täcka alla utgifter. Samma sak med de försämrade trygghetsförsäkringarna, det kostar skjorta att försöka köpa lojalitet. Men vad fick regeringen för pengarna?

Dummare är inte svenska folket än att de insett att det börjar bli ohållbart. Eller kanske upptäckt samma sak som den Danske skådespelaren Poul Bundgaard som skrev: Livet är den största gåvan. Det är bara tråkigt att så många aldrig hinner packa upp det riktigt.

Jag grubblade på det han skrev och kom fram till min alldeles egna tolkning. Vad som händer i våra liv är ju att vi i ungdomen packar ner saker i form av kunskap vi har nytta av längre fram i livet. Men pressen och hjärntvättningen att vi ska vara nyttiga medborgare och tjäna pengar, blir det som avgör mångas liv.

Det är många år sedan det var möjligt att hoppa från ett jobb till ett annat, nu är det få förunnat. De som fått ett fast jobb har hängt sig kvar, även om de trivts med det eller inte. De drömmar som fanns har krossats för de som fastnat i tröstlösa själsdödande monotona jobb. Alla dessa kan man säga inte hunnit med att packa upp gåvan, det vill säga leva sina liv som de en gång drömt om och haft med i bagaget.

För politiker är det värsta som kan hända, att invånarna själva börjar tänka. Just insikten att det som kallas utveckling, i själva verket gör människan överflödig inom en snar framtid, öppnar upp för ett helt annat samhälle. Det hårda kalla måste ersättas med ett mjukare som sätter människan i första rummet innan det är för sent.

Tänker man efter så är det en enorm börda invånarna tvingas bära. Det är inte bara den ofantliga offentliga sektorns löner, utan också medlemsavgiften till EU som betalas ur de så kallade gemensamma medlen. Hela vårt land står och faller med att så många som möjligt jobbar och att företagen går bra. Om jobb kommer att försvinna i den omfattning många talar om, rasar hela det politiskt uppbyggda samhället ihop.

Det betyder att ett helt annat samhälle måste ta form inom loppet av tjugo år. Om det låter som en lång tid, så tänkt tillbaka på början av nittiotalet. Det ger en känsla av att det räcker titta tillbaka över axeln, så fort rinner åren iväg. 

Intelligensnivån hos våra politiker måste ifrågasättas.

Så här en vecka efter valet när det hela sjunkit in, känns alltihop som ett enda stort skämt. Om man bortser från SD, finns det ingen vinnare, bara förlorare. Kanske ska man se det som att misstron mot vad politiker egentligen kan göra för vårt land, blir det som kan urarta i ett politiskt kaos.

Som vår avgående statsminister sa, folket har sagt sitt. Jodå, visst är det så, men ingen hade nog räknat med att så många, var missnöjda med hur vårt samhälle blivit. Moderaternas hårda arbetslinje var någonting som ruskade om svenska folket, det har skördat alldeles för många offer.

Att intelligensnivån inte är speciellt hög bland våra politiker har bevisats många gånger. Efter att ha läst och hört politiker kommentera valutgången, inser man att de inte ens har en susning om vilka spelreglerna är i demokratiskt land. Oavsett hur folk har röstat ska de politiskt aktiva acceptera det slutliga resultatet. Det ska inte vara möjligt att "portförbjuda" ett parti som inte passar in i svensk politik. Det är inte  politikers sak att avgöra det, det är folket.

Hörde en politiker säga: Kan det verkligen finnas så många rasister i vårt land? Naturligtvis borde frågan istället varit, kan verkligen vara så många, som tycker att vårt land tagit emot tillräckligt många invandrare och flyktingar? För de som anser att det får vara nog, finns inget annat alternativ än SD, de andra partierna vågar inte ens diskutera problemet.

Tyvärr har det blivit så att det som är okej i Fjollträsk, inte är samma sak på "landet", som huvudstadens invånare kallar en enorm yta av vårt land. I storstädernas myller märks inte några hundra invandrare och flyktingar, men på mindre orter påverkas befolkningen på ett helt annat sätt. Vad många känner är maktlöshet efter att ha körts över av politiska beslut och många röstade därefter.

Nog om det och över till problemet att skrapa ihop en regering. Trots den gröna framtoning MP vill visa upp, är de ett rött skynke för de som bor i glesbygd och på mindre orter. Mest beroende på att MP utgår från storstädernas problem, men glömmer bort att ute på landsbygden, kan inte folk ta sig fram på samma sätt som i städerna. Varje extra beskattning som drabbar deras livsnerv bilen, upplever de som ett straff.

Men det är inte bara MP som retar många, alla de etablerade partierna får kritik. Det märks tydligt att folk bildat sig en egen uppfattning om hur det vill att vårt samhälle ska vara. Inte minst de äldre är trötta på att höra hur vi svenskar ska tänka och tycka. De ser försämringar som våra politiker blundar för och därför inte ser. Att många tidigt helt öppet talade om att de skulle rösta på SD, borde inte minst de lokala politikerna ha reagerat för.

Det här nya tänkandet måste ses som att den politiska makten, inte är samma sak som att det är de som bestämmer. Jag har en känsla av att nästa val blir en riktig rysare, inte minst efter Billströms syn på inte bara SD, utan även F!. Naturligtvis ett utbrott från en dålig förlorare, men själv har han säkert gjort att partiet mist många väljare.

Överlag kan man säga att de etablerade partiernas företrädare uppträtt som småungar som fått sitt lördagsgodis indraget. Istället för att rannsaka sig själva, vänder de sin ilska mot alla de som valt att lägga sin röst på SD och F!. Jag beklagar verkligen att inte F! kom in i Riksdagen, kvinnorna behöver kunna göra sin röst hörd. Alla de kvinnor som inte trodde det var möjligt att komma upp i fyra procent, kommer säkert att stödja partiet vid nästa val.

Som det ser ut kan ett nyval komma ganska snart, ingen är nöjd med det dödläge som blivit resultatet av valet. Någon majoritet tycks inte den fackligt erfarna förhandlaren få ihop, det enda som står till buds är kohandel. De krav som finns från MP och V, kommer knappast att accepteras av svenska folket. Återstår bara ett alternativ för att undvika ett nyval, att samregera med Moderaterna.

I och för sig ett samarbete som kan fungera, båda partierna brukar kopiera varandras idéer. Det skulle ge Moderaterna en möjlighet att komma ur den hårda arbetslinjen med hedern i behåll. Dessutom sätta press på Socialdemokraternas ekonomiska tänkande, att höjda skatter kan lösa landets många problem.

Dessa båda partier kan också genom sin majoritetsroll börja montera ner vår enorma byråkrati, vilket skulle omfördela skattepengar till rätt områden. Den tekniska utvecklingen kommer visserligen att göra samma sak om några år, men det är nu pengarna behövs. Inom båda dessa partier finns hör och häpna även förespråkare för Basinkomst. Visserligen inte många, men de som gjort det har insett att jobb kommer att försvinna i större omfattning än nya kan skapas.

Jag kan ha missuppfattat signalerna fel, men det lutar åt att S och M mer eller mindre tvingas till att ta ansvar för Sverige gemensamt, istället för att slåss mot varandra. Det är ju faktiskt en överlevnadsfråga för hela det politiska etablissemanget.

Vad det handlar om är prestige, ingenting annat.

Valet är över tack och lov. Men jag har hört många som inte riktigt fattat vilket kaos som blev resultatet. Skulle förvåna om det inte blir ett nyval redan nästa år, om inte de etablerade partierna respekterar valutgången. Men den moderna människan har nog med sina egna problem, det är inte lätt att vara människa i dag.

Många medelålders har upptäckt det. Att passera fyrtioårsstrecket betyder att den jobbiga delen av livet börjar. Många upplever det som att de senaste tjugo åren passerat i en svinblink och bävar inför de kommande åren. Hur ska de orka med det vansinniga tempot i dagens samhälle, som sliter på både kropp och psyke?

Anledningen till att mina tankar började kretsa kring det här, var ett samtal jag hade med en för mig helt främmande person. Han hade nyss fyllt fyrtio och hade problem med både rygg och axlar, men hur gärna han än ville, kunde han inte sjukskriva sig. Räkningarna måste betalas och det räcker inte sjuklönen till, sa han.

Min första reaktion var att stackaren hade minst tjugofem år kvar till pensionen, skulle han kunna hålla tiden ut? Det är lätt att tänka att fyrtio är ingen ålder, eller har i alla fall inte varit det. Men att börja bli utsliten när runt halva arbetslivet avverkats bådar inte gott. Kanske kan han med hjälp av "reservdelar" hålla tiden ut, men jag tror inte det. Jag uppfattade det som att han misströstat, den hjälp han kunnat få hade inte gett något märkbart resultat.

Ser man realistiskt på hur människornas ska kunna klara av dagens högt uppskruvade tempo, inser man att det inte kommer att fungera. Även de som inte börjat känna av krämpor, märker av att utförsbacken börjat. Det går inte så fort i början, men med åren upplevs det som att tiden går fortare och fortare.

Allt fler har insett att jobbet kräver allt mer, det behövs både styrka och uthållighet. I panik börjar människor träna genom att jogga eller prova på de mest knasiga träningsmetoder. Resultatet för många blir det rakt motsatta än vad som tänkts. Vilket inte är förvånande, eftersom de flesta börjar från noll.  

Men även de som känt sig någorlunda friska utan motion, men följt den nya trenden att motionera, upptäcker att det värker lite här och var i kroppen. Vänner och bekanta säger att det bara är träningsvärk, kör på bara. Men så en dag visar det sig inte vara träningsvärk, det är någonting som gått sönder. Inte alls konstigt eftersom det är samma sak som med en gammal bil som inte körts på några år, när den startas upp kan vad som helst hända.

Att försöka skaffa sig kondition kallar jag för en sund tanke, men det kanske inte är så klokt att pressa en osund kropp. Åren av monotont arbete av alla de slag finns memorerade i huvudet, att ändra livsstil betyder att mångåriga rutiner på fritiden påverkas. Att vid en fyrtio- eller femtioårskris börja träna, kan jämföras med att lära ett språk, men hoppa över grammatiken.

Börjar man tänka i de banorna inser man att det moderna samhälle vi nu har, är ohållbart i längden. Det går inte att pressa människor hårdare än vad de klarar av fysiskt och psykiskt. Redan nu finns tecken på att psyket är det som tar stryk mest på grund av oro och stress. Om skyddsnätet blir så grovmaskigt att många kan falla igenom, påverkas människornas sätt att tänka. Finns det något annat sätt att överleva än vad de politiska makthavarna anser vara det rätta?

Hörde för någon dag sedan en ekonom som predikade, att alla måste spara tio procent av lönen varje månad. Tyvärr missade jag vad som sagt tidigare, men visst liknade det en instruktion från högre ort. Men det som slog mig var, hur många kan spara tio procent av sin lön om man räknar bort de högavlönade? Det är tveksamt om många ur medelklassen kan klara det och de långtidssjuka, arbetslösa och pensionärerna kan hon knappast vänt sig till. För de sistnämnda grupperna gäller om pengarna ska räcka till nästa utbetalning eller inte.

Men att det finns en bild av vårt land som inte stämmer in med verkligheten, kunde man läsa i utländska tidningar efter valet. Många utländska skribenter kunde inte begripa varför Fredrik röstades bort, efter att ha gett alla svenskar mer i plånboken. Endast en spansk tidning kunde förstå varför och som skrev, att man tar inte från de fattiga och ger till de rika och tror man gör rätt.

Misstaget var att försöka forma om ett lands befolkning för att visa upp en ekonomi i världsklass. Under några år fick också regeringen beröm, men efter hand sipprade det ut på vilket sätt. Regeringen hade ju bevisligen stulit pengar från invånarnas trygghetsförsäkringar. Vad det handlade om var ett svek mot en stor del av befolkningen. Jag har därför full förståelse för att både Fredrik och Anders lägger av, allt färre trodde på det de höll på med.

Nåja, det här med politiska block verkar också ha spelat ut sin roll. De stora partierna krymper och det blir allt fler partier som vill vara med och bestämma. Om de två stora kunde samsas om vad som är bäst för landets invånare istället för staten och det politiska etablissemanget, skulle ju de få majoritet i Riksdagen. De skulle slippa försöka komma på vad som måste göras, utan bara kopiera förslag, som lockat väljare till de andra partierna.

Egentligen borde det vara lätt att styra ett land, men det tillåter inte de olika partiledningarna. De lever kvar i en värld där invånarna ska anpassa sig till de politiska besluten, även om de är alldeles åt helsike. Det misstaget har skapat dagens politiska kaos och det kommer att bli ännu värre, om inte SD släpps in i gemenskapen. De partier som idiotförklara bortåt en miljon människor som lagt sin röst på SD, visar bara vilka som borde idiotförklaras.

Vad det handlar om är prestige, ingenting annat. Det måste kännas surt för de gamla partierna att mista röster till SD, men de borde fråga sig själva varför.

Det är inte att få folk i arbete som är viktigast, det är att hålla dem vid liv.

Förhoppningsvis kan jag nu kunna lägga bloggandet år sidan ett tag. Jag tröttar säkert ut de som läser det jag skriver, lika mycket som jag tröttar ut mig själv. Anledningen är att jag äntligen börjar få flyt på det jag skrivit på från och till. Inte ens musiken jag vill ha i öronen när jag skriver har hjälpt, det har inte framkallat de bilder jag måste ha i huvudet.

Antagligen så har det jag tänkte mig från början mognat, för det har definitivt inte handlat om skrivkramp. Men när personerna i en berättelse av någon anledning vill göra tvärtom mot vad jag tänkt mig, gäller det för mig att tänka om. Vad det handlat om är ett feltänk från min sida, att försöka styra någonting motvilligt i fel riktning går inte. Men nog om det.

Politik handlar också om att fösa invånarna i en riktning, som inte stämmer överens med hur en betydande del av folket vill gå. Den här valrörelsen har visat vad politik egentligen handlar om, det är en maktkamp. Alla medel tycks vara tillåtna, men Annie Lööfs övertramp visade på en respektlöshet som gjorde mig förbannad. Det hon gjorde är samma sak som när någon lägger reklam i brevlådan trots att det står: Ingen reklam, tack.

Var och en blir salig på sin tro och det måste respekteras, oavsett den egna åsikten. Men när man hör och läser om vem eller vilka som är bäst på att leda landet, är det ett bevis på att vår demokrati inte längre finns. Den som ska bestämma i en demokrati är landets invånare och de som utses att företräda dem, ska inte bestämma hur invånarna ska leva. Så enkelt bör det vara.

För den som lyssnar vad folk pratar om när de träffas, märks tydligt att politikers trovärdighet ifrågasätts av alla. Efter att kostnaderna för flyktingmottagningen dragits fram i ljuset, är det inte flyktingarna som diskuteras, utan varför svenska folket inte fått höra det tidigare. Vreden vänder sig mot undanhållandet av information och har ingenting med rasism att göra.

Naturligtvis frågar sig folk hur det här påverkar skola, vård och omsorg, ja, allt det som folk betalar skatt för att få utfört. Det är ju invånarnas gemensamma inbetalade pengar det handlar om, att de används på bästa sätt. Svenska folket är knappast villigt att betala fullt pris för en sekunda vara och höjs priset genom skatter, kommer det att ta hus i helsike.

Att det blivit så här, får de gamla etablerade partierna ta på sig skulden för. Invandring och flyktingmottagning har skett slentrianmässigt, när det nu har växt över huvudet på våra politiker, vet de inte hur de sa göra. Åter igen kan man utomlands höra det förnedrande dumma svenskar. Tyvärr ligger det en hel del sanning i det om man ser till resultaten i skolan, men nog borde man kunna begära mer av de så kallade folkvalda.

Oavsett vilken regering det kommer att bli efter valet, blir det knappast jobb som kommer att vara den stora frågan, det är hur människor har det i vårt land. Larmrapporter om att allt fler drabbas av psykiska besvär och långvariga sjukskrivningar, vittnar om att vårt samhälle börjar bli omänskligt att leva i. Det är inte bara de arbetslösa och sjuka som utsätts för omänsklig behandling, det förekommer även på många arbetsplatser.

Det finns en gräns för vad människan orkar med både fysiskt och psykiskt. De makthavande lägger hela tiden ansvaret på vårt så kallade välfärdssamhälles överlevnad på invånarna, själva ser de sig som övervakare. Folk måste jobba mer och längre, annars ... Många uppfattar det här som hot och att de inte är värda mer än att försörja en elit. En elit som består inte bara av kapitalister som håvar in ännu mer, utan också den politiska eliten med höga löner och förmåner. Det jäser rejält ute i landet.

För min del har jag väntat på en ursäkt från vår statsminister, till alla de långtidssjuka som drabbats av utförsäkring och förnedrande behandling av Försäkringskassan. Kan han vädja om att öppna våra hjärtan för de flyktingar som kommer hit, kan han också göra det mot alla de som drabbats av sjukdom. Ingen väljer att bli sjuk, det är någonting som kan hända vem som helst, när som helst. Att han inte gjort det visar på en arrogans och avsaknad av både samvete och empati för de svaga som är skrämmande.

Vårt land förtjänar inte att ledas av människor som ser till landets bästa, istället för invånarnas. Om inte invånarna mår bra, drabbar det hela vårt land i form av kostnader som aldrig tagits med i de politiska beräkningarna. Att se fyra år framåt är en omöjlighet, vi vet inte hur världen kommer att se ut inom ett år. Det finns alldeles för många akuta problem för att ens tänka längre än ett år framåt.

Det är inte att få folk i arbete som är viktigast, det är att hålla dem vid liv. 

Bäva månde svenska folket.

De politiska vägarna som provats i vårt land, har för det mesta visat sig vara oframkomliga. Den politiska ursäkten har alltid varit att de inte nått ända fram. Ingen politiker verkar ha insett att de politiska vägarna leder inte bara sig själva, utan också invånarna in i ett ekorrhjul.

Artiklar som berör den automatisering och robotisering som hotar jobben duggar numera tätt. Man kan läsa oron bakom artiklarna, det börjar osa allvar. Lönearbete är inte framtiden, det är hur resurserna ska fördelas så att människorna kan överleva. Pengar måste alla ha för att kunna leva, men hur ska det gå till utan ett lönearbete?

Miljörörelsen har predikat att den moderna människa lever alldeles fel. Men inte många lyssnar, det är lätt att säga, men betydligt svårare att ändra på. Enda resultatet av ständigt nya och dyra miljökrav, har blivit att företagen satsar på att sänka sina kostnader. Dyraste posten för många företag är personalkostnaderna, därför investeras i nya tekniker som kan ersätta mänsklig arbetskraft.

Hårdast drabbad är de gamla industriländerna som tagit på sig att rädda miljön genom mindre utsläpp. I de nya industriländerna däremot, rör inte miljötänkandet varken regeringar eller företagen i ryggen. Visst tvingas folk bära munskydd på gatorna på grund av den förorenade luften, men pengar är viktigare.

Många investerade har säkert fjärilar i magen på grund av de oroshärdar som hotar att sprida sig. Alla länder är beroende av varandra på ena eller andra sättet, vilket gör allting mycket svårare. Just nu håller ett ekonomisk krig genom sanktioner på att bryta ut och som kommer att skada hela världen. Det som blir ekonomiskt kännbart för Ryssland, kommer Putin att se till att betalt kvitteras.

Det som oroar mig mest är hur vårt lilla land ska kunna klara sig om det uppstår ett ekonomiskt krig. Vapenskrammel är en sak, men om ekonomin kollapsar skördar det minst lika många offer. I vårt land har vi glömt bort vad det gamla bondesamhället betydde för landet under andra världskriget. I dag har jag svårt att komma på mer än mjölk som vi är självförsörjande på i dagliga livet.

I längden är det naturligtvis ohållbart, ett land måste kunna klara sig utan exempelvis import av matvaror. Det är bara att titta i butikshyllorna vad som produceras av det som skördas eller föds upp i vårt land. Skulle vårt land skäras av från omvärlden, skulle det uppstå enorma problem. Varför ingen regering tänkt på det senaste femtio åren, övergår i alla fall mitt förstånd.

Tyvärr är det så att politiska beslut mer eller mindre tagit död på möjligheten att kunna leva av ett mindre jordbruk. Men även de stora jordbruken har enorma problem i dagens läge. Det har visat sig att stordrift inte gett mera pengar, kostnaderna har stigit betydligt snabbare än intäkterna. Man vågar inte ens tänka på vad som händer, om även de stora jordbruken slås ut.

I de politiska visionerna tycks det mesta glömts bort, inte minst människan. Vårt land liknar numera mest ett myrsamhälle där alla måste dra sitt strå till stacken. Uppbyggnaden är densamma, det är arbetsmyrorna som ska se till stackens fortlevnad och försörjning. Klipps förbindelsen mellan arbetsmyrorna och stacken av, dör hela samhället. Det är alltså ett väldigt skört samhällssystem vi har, vad än våra politiker tror.

Den som försöker styra ett land enligt väl underbyggda teorier, upptäcker efter ett tag, att det är någonting som inte stämmer. Den senaste tiden har det gått att läsa artiklar om, att teorier inte går att lita på i den värld vi nu lever i. Ja, den riktiga världen, inte hur den teoretiskt skulle sett ut. Det har nämligen visat sig att det som var sant en gång, inte längre är det. Trots all beräkningar om ett positivt utfall, har det börjat visa sig, att någonting ändå inte var rätt i uträkningarna

Som det här med arbetslösheten exempelvis, där man utgått från att det har en dämpande effekt på inflationen. Man har helt enkelt kalkylerat med att det alltid måste finnas arbetslöshet, men med den höga arbetslöshet vi har i dag, skulle det inneburit en deflation på runt fem procent. Men så är det inte och det förbryllar många ekonomer.

Förklaringen kan vara så enkel, att människorna lånar för att klara sina utgifter. Att de som haft säkerhet lånat upp över skorstenen på sina fastigheter. Enda räddningen för dem har varit att inte amortera på lånen. Den stora smällen kommer naturligtvis den dag då de tvingas amortera, men den dagen den sorgen. Bostadsbubblan som inte fanns och därför inte kunde spricka enligt regeringen, har nu blåsts upp till bristningsgränsen.

Redan för några år sedan skulle den nuvarande regeringen gjort någonting åt den höga skuldsättningen i landet. Det amorteringskrav som det nu pratas om, men knappast kommer att bli verklighet förrän kanske nästa år, kommer alldeles för sent. Orsaken till veligheten förstår man, det kommer att påverka inte bara konsumtionen utan hela svenska folket.

Vad som hänt de senaste åren är, att det ekonomiska tänkande skjutit det logiska i bakgrunden. Det har fört med sig att som kan, skor sig så mycket som möjligt. Läste någonting som stämmer ganska bra in på det som hänt och är på väg att hända. Det jag läste var skrivet av Annette Kolb och lyder så här: Girighet är den fälla som gillras för de besuttna.

 

Nu är det alltså dags igen. På åttiotalet var det höga räntor som knäckte både företag och fastighetsägare, nu kan ett amorteringskrav ställa till med en betydligt större skada. Ytterst ansvarig för att sådant här kan hända är regeringen. Någonstans på vägen har fel beslut fattats, eller inte fattats alls.

Vår statsminister viker inte en tum från arbetslinjen och tänker löpa linan ut. Själv kommer han säkert att gå skadelös, men vad händer med alla andra? När inte ens erkänt skickliga ekonomer klarat av att bygga in det oförutsedda (som det här med den snabba tekniska utvecklingen), hur ska då personer med betydligt mindre kunskap kunna göra det? Men det är inte den tekniska utvecklingen som är den stora faran för vårt lands framtid, utan den mänskliga faktorn. Bäva månde svenska folket.

Ju fler fattiga, desto mindre pengar får staten in.

När jag sätter mig ner för att skriva någonting, är det för att rensa huvudet från all den information, som inte går att undvika. Som det här med experter av alla de slag som kommer med tvärsäkra uttalanden. Eftersom jag är nästan allergisk mot auktoriteter, sätter hjärnan igång och försöker plocka sönder allt de säger. En auktoritet har de ju blivit på gamla meriter, och jag frågar mig om de verkligen klarat av att vara uppdaterade i vår minst sagt komplicerade värld.

När politiker uppför sig som auktoriteter, blir jag uppriktigt sagt förbannad. Jag har träffat många politiker som gått den långa vägen och klättrat högst upp. De har inte kommit dit på grund av sin intelligens, utan varit lojala mot partiet och företrädarna. De kan sin inlärda manual, men mycket mer är det inte.

Men sossarnas manual blir jag inte klok på. I den drygt hundra år gamla ideologin, finns av förklarliga skäl sådant som inte passar in i vårt hypermoderna samhälle. Trots de ändringar partiet tvingats att göra, verkar de senaste ändringarna komma från den gamla stabila industrisamhällets dagar. Allt gick sin gilla gång och besluten var alltid för invånarnas bästa. Så lades det fram i alla fall  och ingenting tycks ha förändrats.

Med egen majoritet var det inte heller någon som kunde säga emot. I dagens läge behövs hjälp från andra parter, mycket beroende på att de gamla trogna väljarna faller ifrån en efter en. Eftersom det verkar som partiet har svårt att ta till sig allt det nya, har det svårt att dra till sig de unga. Partiet är i skriande behov av nytänkande, så de ledande måste försöka kravla sig upp ur de gamla hjulspåren för att se hur verkligheten ser ut.

Jag hade väntat mig att partiet som alltid skrutit om vad det gjort för invånarna, skulle komma med en genial lösning på dagens problem. De reformer som sjösattes på femtiotalet gjordes i en tid, då vårt lands invånare fortfarande var optimistiska om framtiden. Med tiden har det visat sig att det mesta var baserat på drömmar, som aldrig kunde förverkligas.

I modern tid har det bara gått bakåt, mycket tack vare de misstag som gjorts. Med ny partiledare skulle det bli förändring, därför tror man inte det är sant, när sossarna verkar ha klantat sig igen. De har inte lärt sig ett dyft av gamla misstag, men anledningen kan naturligtvis vara på grund av storhetsvansinne, genom de tidiga opinionsundersökningarna. Valet var redan vunnet, trodde man.

Ingen kan mer om hur man skapar jobb än partiledaren vill man framhålla. Han har i sin roll som tidigare fackpamp, förhandlat och frotterat sig med de stora företagen. Men att i dagens läge luta sig mot de stora företagen, är som att luta sig mot en svängdörr. Det behövs allt färre för att tillverka saker, maskiner är tåligare än människor och lättare att reparera.

Men om jobb försvinner, vad ska människorna då göra. Det svaret har inget parti än så länge och det börjar bli ont om tid. Kanske är det meningen att vi ska lära om, att göra det som inte ses som ett arbete av våra politiker. Det sista sköra halmstrået för våra politiker är att tjänstesamhället, ska bli det som industrisamhället en gång var. En önskedröm, javisst, men vad ska man hitta på, när de traditionella jobben är på väg att försvinna.

Det finns politiker som insett att samhällsexperimentet med jobblinjen gått för långt, att det skadat vårt land för en lång tid framöver. Men att rätta till det som blivit fel är inte lätt, det var ju inte meningen att skapa fattigdom och missär, det bara blev så. Några politiker har nu börjat titta närmare på det som allt fler länder ser som kanske den enda lösningen, nämligen att skattepengarna måste fördelas på något sätt. I en värld då de fattiga blir allt fler på grund av olika omständigheter, märks det efter hand hos de som producerar varor, försäljningen sjunker.

Men det gäller inte begagnade varor och det är ungdomarna som hittat en guldgruva att gräva ur. De unga har lärt sig leta efter både kläder, husgeråd och möbler i second hand butiker och på  loppmarknader. De talar om prylarna som retro, en tid långt tillbaka då föräldrarna kanske inte ens var påtänkta.

Många unga har inte råd med dyra märkeskläder som sticker ut, men sticka ut kan man göra även i femtiotalskläder. Dessutom har de upptäckt att det mesta som tillverkades hade hög kvalitet, både kläder och möbler. Hörde en ung kille stolt säga på Ånyo: Nu har jag köpt en riktig träsoffa, inte en som är byggd av spånskivor.

För mig betyder det att ordet återanvändning fått ett ansikte. Fullt användbara kasserade saker från  dödsbon och blivit över vid en flytt, kommer att användas på nytt. Man skulle kunna ta det här för en ny trend, men egentligen är det ju bara att de handlar vad plånboken tillåter. Men just att de insett att gamla saker fungerar lika bra som nya, kommer att ge återverkningar.

Om det nya tänkandet kraftigt sprider sig, växer det fram en helt ny typ av invånare som inte trånar efter allt nytt, utan nöjer sig med det som finns till billigt pris. Den förda politiken har ju faktiskt lärt ungdomarna att leva på småpengar, men det var knappast meningen. Det skulle tvinga dem att försöka få ett jobb för att kunna köpa saker.

Men jobb till ungdomar växer inte på träd, många av dem har på grund av dåliga betyg antagligen slagits ut för gott. Troligtvis kommer de aldrig att få ett riktigt jobb. Ser man det på det sättet, hur kommer då vårt samhälle att se ut i framtiden? Konkurrensen om de jobb som finns kommer ytterligare att komplicera det hela. Ungdomarna kan inte bo hemma hos föräldrar i all evighet, men tyvärr tycks det vara enda möjligheten för många unga. 

Kanske är det så att vi alla tvingas hålla hårt i det vi har att röra oss med i penningväg. Att det påskyndar det som ändå kommer att ske, att miljontals traditionella jobb kommer att försvinna, kanske bara är bra. Det är först då folk själva måste ta tag i sina problem, istället för att vänta på att de politiska makthavarna ska göra det. Alla är födda med någon form av kreativitet, men det har inte uppmuntrats i vårt land.

När man ser de försämringar som märks så tydligt, finns paralleller med tretiotalet. Det var då många som skott sig under tidigare år insåg, vad lätt vunnet lätt förlorat innebär. Det är ju faktiskt inte riktiga pengar det bollas med, det är siffror på ett papper. Och dessa papper är inte mycket värda, om folk drar ner på konsumtionen. Inte statens ekonomi heller, för den delen. Det är därför en fördelning av invånarnas pengar är s viktig. 

Det är alltid svenska folket, som får städa upp efter de politiska festerna.

Den politiska ambitionen (önskedrömmen) har under många år varit att skapa ett välfärdssamhälle. Ett samhälle som skulle bli ett föredöme för andra länder. Ett högt stående land med välmående invånare. För att detta skulle kunna vara genomförbart, måste valda personer ta hand om både pengar och förstånd. Pengar har det funnits under åren, men förståndet hos de så kallade folkvalda, har det varit sämre ställt med.

Redan när våra politiker började prata om vårt välfärdssamhälle, hade maskineriet börjat gnissla betänkligt, Underhåll hade på något vis blivit bortglömt under åren. För att få det att fungera behövdes krävdes bara lite justeringar. Ja, det hade kanske kunnat fungera, om inte justeringarna fått det att gnissla ännu värre, både här och var.

Justeringarna hade kostat pengar och det började bli lite si och så med statens affärer, Inte minst den dåvarande regeringen fick smärtsamt känna av, att det kostar att ligga på topp. Det ledde till panikåtgärden att sanera statens och bankernas ekonomi, utan en tanke på framtida problem. Statens och bankernas ekonomi rätade upp sig, men på bekostnad av att välfärdstänkandet hamnade  i bakgrunden.

Men svenska folket fick lära sig att allt börjat handla om ekonomi, Ingen trodde väl att ekonomi kunde vara viktigare än invånarna, men tänk så fel folk trodde. Det nya Sverige skulle formas efter ekonomiska principer, det diskuterades fram genom en borgerliga allians som kom till stånd i en badbalja. Med en Socialdemokratisk ledning med Göran Persson i spetsen som levde kvar i sin egen värld, var det inte förvånande att partiet blev av med makten.

Trött på Göran Persson och Socialdemokratiska löften som aldrig infriades, var väl den största orsaken. Men många av de som röstade fram alliansen, kunde inte ens ana vad som skulle hända. Många fick hjärtat i halsgropen när det mesta skulle reformeras, bidrag och annat otyg skulle bort. Ett samhällsexperiment som aldrig provats tidigare i en demokrati, splittrade plötsligt ett lands befolkning.

Även alliansen talade om ett välfärdssamhälle, som bara kan uppnås om landets invånare har en ekonomi de kan leva av. Någon kom då på att om man tvingar folk att jobba, kommer alla att få det bättre. Visst fanns det en hake i det förslaget, men det fanns inte tid till att titta närmare på. När beslutet väl var fattat, visade det sig att världen inte bara består av vårt land.

Den ekonomiska krisen upplevdes som att komma som en blixt från klar himmel och påverkade även vårt land. Många länder hade levt över sina tillgångar och regeringar ute i Europa tvingades dra i nödbromsen. Vårt land hankade sig fram genom att ta pengar från pensionärer och de sämst ställda. Det gav ryggdunkningar när stats- och finansministrar träffades, vårt land var ett föredöme.

Nu är läget ett helt annat, efter att de miljarder som satsats av invånarnas pengar har hamnat i fickorna på smarta företagare som utnyttjat Fas 3. Riskkapitalbolagen gnuggade händerna eftersom de kunnat skära guld med täljkniv inom skola, vård och omsorg. Arbetslösheten bara stiger trots alla påhittade sysselsättningar för de arbetslösa. Orsaken är naturligtvis att de riktiga jobben lyst med sin frånvaro och industrin fortsätter göra investeringar som kräver mindre personal.

Man kan inte se det som annat än att ytterligare en politisk väg inte nått ända fram. Men oavsett valutgången kommer svenska folket att ledas in på en ny politisk väg, som ingen kan i dag säga vart den leder. Vad vi har framför oss är som ett gungfly landet kommer att tvingas passera. Det gäller att hitta fasta tuvor att hoppa till, så det gäller att ha tungan rätt i munnen.

En gång i tiden sa de som jobbade för staten att kakan var liten men säker, det vill säga lönen var ingenting att skryta över, men den var säker. Även om lönen är bättre än på den gamla goda tiden, finns ingen säkerhet för den som arbetar inom de offentliga verksamheterna. Som det ser ut kommer det även att gälla för yrkespolitiker. Den förändring som inte går att stoppa, kommer att ställa det mesta på huvudet.

Kanske är det så att folk i gemen inte tänkt på det, men det är inte de politiska makthavarna som har makten i sin hand, det är folket. Med den teknik som de flesta använder sig av numera, sprids information och upprop om ett rättvisare samhälle. Man kan säga att de demokratiska spelreglerna äntligen börjat utnyttjas av invånarna. Förhoppningsvis kommer det att tvinga de politiska partierna att ta skeden i vacker hand, de har ju egentligen inget annat val.

Nu är folk trötta på den nuvarande regeringens omänskliga behandling av de sjuka och arbetslösa, en bedrövlig skola, vård och omsorg. Men svenska folket vet man aldrig var man har, var och en är sig själv närmast numera. Men oavsett hur folk kommer att rösta, är det ingen jag talat med, som har förtroende för vad våra politiker kan göra, om man bortser från att prata. Men prat skapar inga nya jobb, inte heller mat på bordet åt de som nu inte har det.

Finns det överhuvudtaget någon politiker, som har idéer om hur invånarna ska kunna överleva i framtiden? Ska det plockas fram låtsasjobb eller ska invånarnas pengar fördelas så att även de sämst ställda ska kunna överleva? Kanske är det början till slutet på det traditionella politiska styret av vårt land, att sista striden är här, som det sjungs om på 1:a Maj.

Det får bli som det blir. Men för mig som varit med i många år, känns det som att nu är det dags igen. Dags att betala det som betalats ut i förskott, för jobbskatteavdraget kommer att få betalas tillbaka på ena eller andra sättet genom skatter. Det är alltid svenska folket, som får städa upp efter de politiska festerna.

Att ha satsat på fel häst kan bli dyrbart.

Det verkar bli som jag befarade, svenska folket kommer att stå som förlorare efter valet. Anledningen till det är, att partierna vitt och brett talar om, hur de vill att vårt land ska se ut. Si och så ska de göra för att få fart på landet, men det är ju faktiskt ingenting annat än önsketänkande. Om det fungerade med de lösningar som presenteras, varför har ingen tänkt på det tidigare? Borde inte någon insett att den inslagna vägen inte når ända fram. 

Den sittande regeringen hade väntat sig att de som fått mera att leva av genom jobbskatteavdraget, skulle visa sig tacksamma. Men så fungerar det inte, eftersom de sett vad som kan hända vid sjukdom och arbetslöshet. Behandlingen av arbetslösa eller långtidssjuka kan liknas vid att ha blivit dömda till arbetsläger.

Inom politiken utövas en kultur som växt fram under många år. Den som har makten bestämmer, invånarna tvingas anpassa sig efter de beslut som fattas. Styrmedlet är att tvinga människor till ett lönearbete. Visst skulle det fungera ett tag till, om det fanns arbete åt alla, eller att alla kan jobba. Men redan på sjuttiotalet varnades det för, att jobben inte skulle kunna öka i samma takt som folkmängden. Lösningen på det hela skulle bli en hög tillväxt i ekonomin. Folk måste uppmuntras att låta pengarna rulla.

Det skulle alldeles säkert inte bli billigare resonerade många och skaffade hus, bostadsrätter och bilar. Ingen tänkte på det Göran Persson sa en gång, den som sätter sig i skuld är inte fri. Och i det fallet hade han alldeles rätt.

Uppmuntran till konsumtion har varit effektivt, massvis med människor sitter i dag i skuldfällan tack vare en alldeles för hög konsumtion. Faktum är att vårt land klarade sig behjälpligt genom den ekonomiska krisen, tack vare svenska folkets höga konsumtion. Men något tack från regeringen kommer de knappast att få, trots att de under några år konsumerade hej vilt. Otack är världens lön brukar man säga, många av de som följt regeringens råd, lever numera på existensminimum.

Eftersom det inte har förekommit någon massiv kritik mot den förda politiken, har de makthavande trott sig göra rätt. När kritiken nu blivit allt mer högljudd och människor börjat skapa nätverk för ett mer mänskligt samhälle, viftas det bort med retorik som går ut på att folk begriper inte sitt eget bästa. Det visar att vår omtalade demokrati inte alls fungerar.

Naturligtvis försöker våra politiker försvara sin tidigare aldrig ifrågasatta position i samhället. Har till och fått skrivet på näsan att vara politiskt aktiv innebär, att exempelvis till och med välja bort  familjen. Att det krävs både tid och en förstående maka/make eller sambo, för att sitta av alla möten. Jodå, många äktenskap och samboförhållande har spruckit på grund av just bortavaron från familjen. Trösten har funnit i att partikamraterna fungerat som en familj.

I flera år har det varit svårt att rekrytera unga till politiken. Mycket beroende på att de unga vill ta vara på sin fritid. Många unga som provat på att jobba politiskt har hoppat av, de insåg att inte ens som aktiv, kunde de påverka den politik partiledningen bestämt. Det är någonting dagens unga inte kan acceptera, de vill ha snabba ryck som visar resultat, inte bara pratbubblor.

Det är antagligen anledningen till att partierna får svårt att fylla sina platser i kommunfullmäktige på många platser. Någon återväxt finns inte, det blir till att kalla in gamlingar som inte känner sig speciellt engagerade för uppgiften. Men att säga ja och amen till alla förslag som läggs fram, ger ju i alla fall någon krona mer i plånboken. Egentligen borde man skratta åt det, men det är alldeles för sorgligt.

Vår så omtalade demokrati finns med andra ord bara i den politiska retoriken, det är partilinjerna som styr hur partikamraterna ska rösta. Något avsteg från partilinjen tillåts inte, det reviret har pinkats in under årtionden. De svaga och utsattas beskyddare är Socialdemokraterna har vi fått lära oss. Under många val har de Socialdemokratiska ledarna sagt att de lågavlönade måste få det bättre. Efter valen har de sagt, tyvärr finns inte pengar just nu, men nästa mandatperiod då ...

Politiska löften är lätta att ge, betydligt svårare genomföra. Med åldern har de gamla i dag samlat på sig så många svikna löften, att de misstror de partier de varje gång gett sin röst. För första gången har jag hört gamla trogna sossar säga, nu tror vi inte längre på partiet. De som bor i kommuner som så långt tillbaka de gamla kan minnas styrts av Socialdemokraterna, är de som svikits mest.

Det röda Gävleborg borde framstå som ett varnande exempel för den Socialdemokratiska partiledningen. Men antagligen har den högsta partiledningen ett finger med i, att de två ledande inom Gävle Kommun avsagt sig sina uppdrag. Det är naturligtvis bara spekulationer. Men invånarna har retats upp genom hanteringen av förskingringen på tjugo miljoner, tveksamma resor och andra underligheter. Skulle sossarna förlora makten i Gävle, kommer det att skada hela partiet.

Att gamla sossar som av födsel och ohejdad vana alltid röstat på partiet ska rösta på Alliansen, har setts som en omöjlighet. Just det tänkandet har invaggat de ledande i falsk säkerhet. Eftersom vad som helst ses som bättre än det gamla kära partiet, vet man inte hur de kommer att göra. Skulle inte förvåna om SD blir partiet, som tar flest röster från sossarna.

Alldeles säkert är det många politiker som är oroliga för sin framtid. Att satsa på politiken var ju samma sak som att bli försörjd livet ut. Ja, för den som satsat på rätt parti, alltså. I vår moderna tid är det mer som att satsa på hästar. Att ha satsat på fel häst kan bli dyrbart.

Vad som helst kan hända efter valet.

Att vår demokrati är bräcklig – man kan till och med ifrågasätta om den finns längre i vårt land – beror det till största delen på bristen av lojalitet mot invånarna hos de så kallade folkvalda. Det är inte folkviljan som styr, utan den som har den politiska makten. Genom att hänvisa till majoritetsbeslut är det därför möjligt att styra invånarnas liv. Någonting som händer alldeles för ofta, vilket fått ett tidigare fridsamt folk att ilskna till.

Hur det kunnat bli så att våra politiskt tillsatta personer och invånarna inte ser på vårt samhälle på samma sätt, är någonting som förbryllar de flesta. Det ena idiotiska förslaget efter det andra, får folk att fundera över, om de politiska makthavarna har ett klent förstånd. Med en dåres envishet håller det fast vid beslut som visat sig vara alldeles åt helsike. Ja, sett med folkets ögon, alltså.

 

Moderaterna skryter ofta om sin förmåga att hantera landets ekonomi, men förståelsen för hur många människor har det, är det sämre ställt med. De senaste åtta åren har därför invånarna utsatts för ett ekonomiskt experiment, genom att försämra a-kassan och trygghetsförsäkringarna. Enkelt uttryckt har det tagits pengar från de svagaste och utsatta grupperna, som sedan getts till de med ett arbete i form av ett bidrag som döptes till jobbskatteavdrag.

Visst har det gett en skattesänkning för de med ett arbete, men inte de som av skilda anledningar hamnat utanför denna "reform". I teorin skulle det sätta fart på både den ekonomiska tillväxten och skapa nya jobb, men med klent resultat. Däremot är det många som hamnat utanför statistiken, genom att inte bara bli utförsäkrade, utan dessutom utblottade och knäckts totalt. En stor del av de drabbade lever nu på socialbidrag. Ja, så har vi alla de som tagit livet av sig också på grund av omänsklig behandling av Försäkringskassan. I den statistiken börjar vårt land ligga i framkant, men om det är någonting att skryta över tror jag knappast. Det är väl därför den kritiken tystas ner.

Vad beror det på att så kallade folkvalda politiker, på något sätt glömmer bort vilka som är deras arbetsgivare? Tyvärr har svenska folket inte lärt sig stryka de personer från valsedlarna, som istället för att föra deras talan, gör allt för att styrka sina egna positioner i samhället. Vad det handlar om inom politiken är att få makt att förändra efter eget huvud, inte hur invånarna vill ha det.

Det senaste året har det dykt upp de som protesterar mot alla försämringar, bland annat Välfärdsmanifestationen. En rörelse som drar till sig allt fler sympatisörer. Bakom kravet på fördelning av invånarnas pengar, står den snabbt växande skaran som kräver Medborgarlön. Men även de som förordar Basinkomst är inne på samma linje, för det handlar ju om samma sak.

Motståndet mot en förändring av vårt samhälle kommer av förklarliga skäl från de politiska partierna, även om en del politiker insett att någonting måste göras. Det system som politikerna omhuldar är föråldrat och fruktansvärt dyrt att administrera. Hyresbidrag, socialbidrag, barnbidrag, studiebidrag, ja, allt vad bidrag heter och som Moderaterna hur gärna de än vill, inte kan ta bort. Det skulle vara ett politiskt självmord.

Jag har full förståelse för att många politiker är oroliga för både sitt välbetalda jobb och den framtid som ingen vet någonting om. Hörde en politiker säga att fortsätter det så här, kommer vårt land att ramla ihop. Tydligen har han inte märkt att det mesta redan nu håller på att falla sönder och samman. Man får en känsla av  att de enorma problemen inom skolan och vården, bara är toppen av ett isberg.

Socialdemokraterna satsade hårt på jobbskapande, men så kom skolans problem, nu är det bristen på pengar. Måste kännas hårt att se valstrategin gå upp i rök. När regeringen  äntligen talar om att pengar till ditt och datt blir en bristvara, uppfattades det inte som regeringen tänkt sig. Det ger ingen trovärdighet att bara några månader före valet tala om en stabil ekonomi och sedan tala om att det är den inte alls.

Samtidigt som skadeskjutningen av sossarna, sköt regeringen sig själv i foten. Inget av de båda partierna ses som trovärdiga, vilket fått de små att gnugga händerna. Det ser ut att behövas allt fler småpartier som hjälp, för att kunna bilda en regering. Om inte de båda stora bestämmer sig för att slå ihop sina påsar, förstås. Folk har numera svårt att skilja på de Moderata och Socialdemokratiska målen för vårt land. Jobb, skola, vård och omsorg har de gemensamt, resten är ju ändå bara en förhandlingsfråga vad det finns pengar till.

Men visst börjar det likna gycklarnas marknad. Det är ju först som sist en fråga om att det politiska styrelsesättet ska kunna fortleva. Det är föråldrat och kostar invånarna enormt med pengar, därför börjar det också ifrågasättas. När dessutom de stora tappar väljare och de mindre minskar gapet, är vi på väg mot någonting, som ingen kunnat tänka sig för bara några år sedan.

Är det början till slutet vi nu kan se? Tja, det enda vi kan förutsäga i nuläget är, att vad som helst kan hända efter valet.