Vilken tur att vi inte vet vad som kommer att hända.

Så hände då det som inte många trodde skulle hända, England lämnar EU och satte en hel värld i chocktillstånd. Men visst var det en nyttig läxa att det är folket som har makten. Eller som någon skrev, att när alla områden förutom London röstar för ett utträde, visar det på den brittiska regeringens okunskap. Vårt eget politiska etablissemang borde fått en tankeställare, vad vet de om hur folk utanför storstäderna tycker och tänker?

När inte politiker lyssnat eller hängt med i det som händer i inte minst sociala medier, blir de bildligt talat tagna på sängen. De kan inte fatta varför skolresultaten blivit urusla, varför unte vården fungerar, eller varför så många går in i väggen och blir långtidssjukskrivna. Det sociala ansvaret måste tas av företagen, det är ju på jobbet de flesta blir sjuka. Tänk om det skulle vara så enkelt.

Politik har blivit oerhört komplicerat, de så kallade folkvalda har inte den kompetens som krävs. Det som nu händer i Amerika och som tidningar och teve ägnat stort utrymme åt, handlar om misstron mot det politiska maktsystemet. Och det är ju vad det även handlar om i vårt land.

Kanske är det som Bernie Sanders påpekat, att utan politikers hjälp, skulle inte de ekonomiska orättvisorna funnits. Sanders har i klarspråk pekat på att politiker och kapitalet går hand i hand, vilket fått en stor del av Amerikanska folket att känna sig lurade. Vad hade funnits kvar av de svenska bankerna om inte ett politiskt beslut gjort att svenska folket tvingats rädda dem?

Det märkliga är att svenska folket genom rapporteringen från valrörelsen i Amerika, sett likheten med vårt eget politiska maktsystem. Under många år har kritik funnits mot det gammalmodiga styrelsesätt vi har och som gör att politiker inte kan ställas till svars för sina misstag. Vad jag kan förstå håller politiker världen över att kläs av in på bara kroppen, det behövs ytterligheter för att det ska kunna skapas en helhetsbild.

Den smygande ökningen av fattiga märktes inte så mycket för runt tio år sedan, men när antalet fattiga börjat röra sig om runt en miljon människor, blir det synligt för alla och går inte att bortförklara. Länge har vi hört att de rika behövs för att skapa välstånd, ju fler rika desto bättre skulle alla få det. Man ska alltså se det som att ju större dignande matbord, desto fler smulor får alla behövande ta del av.

Vad som förvånar är därför varför Donald Trump ifrågasätts av alla media, han använder retorik och påståenden på samma sätt som politiker även i vårt land gjort i många år. Även Bernie Sanders har ifrågasatts och tacka för det, han har vänt blickarna mot hur finansvärlden utnyttjat makthavande politiker.

Man kan säga att Bernie och Donald attackerat det politiska systemet från två håll och fått upp ögonen på en massa människor som aldrig brytt sig om vad politiker sysslat med. Oavsett utgången av valet har de båda rört om i grytan och ingenting kommer att vara sig likt.

Vi har ingen Bernie eller Donald, men våra media har efter analyser av de båda, gjort  folk medvetna om att vinster i välfärden har en förklaring. Under många år har det höjts skatter eller begärts mera pengar från staten när kostnaderna för verksamheter blivit större än intäkterna. Landstingens politiska ledningar exempelvis har misslyckats kapitalt med att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt.

Avsaknaden av organisation har gjort att verksamheterna kostat mer än vad de borde ha gjort. Man kan säga att det var en lätt match för de privata företagen att kunna gå med vinst på de pengar som betalas ut, trots att det rör sig om samma pengar. Hade de offentliga verksamheterna skola, vård och omsorg varit kostnadseffektiva, hade det inte funnits intresse hos privata företag.

Det fantastiska i det hela är att de företag staten sålt ut för att få rörelsekapital, eller som ansetts som olönsamma, genererar vinster till de nya privata ägarna. Men ingenting förvånar när det gäller hur statliga företag drivs eller har drivits. Vattenfalls vansinniga affärer och försäljningen av Nordea har kostat landets invånare massvis med miljarder. En bidragande orsak till privatiseringar och försäljningar har varit de akut skenande kostnaderna samt behov av pengar för skattesänkningar som tvingade fram panikåtgärder.

Misstagen går att dölja under en kortare tid, men förr eller senare dras de fram i rampljuset. Av den anledningen kan man nu ana slutet på den politiska styrningen av vårt land. De politiska partierna har i första hand kämpat om makten och glömt bort vilka som håller landet flytande. Skall det till förbättringar eller att välfärden ska bevaras måste invånarna betala för det, vilket inte längre kommer att vara möjligt. 

Den tidigare regeringen gjorde misstaget att försämra för de sämst ställda i samhället, vilket fört med sig att den gruppen ökat ytterligare. Hur många fattiga kommer vi att ha i vårt land inom några år? Vi har nu sett att Brexit fick börsen att rasa och kronan att försvagas. Nu fattas bara att den ekonomiska oron får bostads- och lånebubblan att spricka. Vem vet hur hur det ska sluta? En hel värld frågar sig just nu samma sak och ingen kan ge ett svar. Vilken tur att vi inte vet vad som kommer att hända inom den närmaste tiden, det skulle störa nattsömnen.

När vi ser hur det blivit, hur tänkte svenska folket en gång för länge sedan?

Besvikelsen över hur vårt land blivit, fick mig att tänka tillbaka för att förstå hur politiker kunnat få den makt de har. Hur tänkte egentligen svenska folket en gång för länge sedan, när de tillät att en stor del av deras löner skulle få fördelas av våra politiker? Vad som hände var i princip att invånarna omyndigförklarade sig själva.

I dagens hektiska och osäkra värld är enbart tanken att politiskt förtroendevalda ska ta hand om allting absurd. Vad vet de som inte alla vi andra vet? Dessutom får vi ständigt bevis på att de så kallade förtroendevalda, inte ens klarar av att ta hand om sig själva.

På grund av att kunskaperna inte räcker till, tvingas de politiska makthavarna förlita sig

till konsulter och anställda tjänstemän. Av den anledningen fungerar inte längre vårt land demokratiskt. Själva grunden för att vi betalar skatt, är att staten och de offentliga verksamheterna skall utföra tjänster inom bland annat skola, vård och omsorg.

Eftersom skatterna började få allt svårare att räcka till, beslutades att införas lönsamhetskrav, det vill säga driva staten, kommunerna och landstingen efter företagsmässiga vinstprinciper. Det har inneburit att invånarna istället för arbetsgivare för de offentliganställda, nu ses som kunder hos de olika verksamheterna. Att det kunnat gå så långt har att göra med att svenska folket inte sagt ifrån på skarpen.

Anledningen till att vårt land och dess invånare är som det är, beror antagligen på den "programmering" som påbörjades redan på femtiotalet och som avtrubbade invånarna. På sätt och vis kan man förstå att folk inte brydde sig, för vid den tiden började nästan alla få det bättre. Nåja, mest beroende det på att kvinnorna gick ut i arbetslivet, men det gav också utrymme för att höja skatter.

Vårt land hade gått igenom en tid med hög arbetslöshet och ett världskrig som även påverkade vårt land. När nu båda i familjen jobbade och lönerna dessutom steg, kom någon på idén att staten skulle ta hand om att skapa trygghet för från vaggan till graven. Budskapet från de politiska makthavarna var att jobba på och tjäna pengar, njuta av livet och inte tänka själva, det skulle de förtroendevalda ta hand om.

Men det kostade mycket pengar att försörja alla som skulle fördela invånarnas skattepengar. De räckte inte på långa vägar att förverkliga Folkhemmet som det kom att kallades och skatterna steg till oanade höjder. Skolan fick bli det medel där alla redan från barnsben, fick lära sig att vara nyttiga skattebetalare, den som inte infogade sig i ledet var en fara för samhället. På den punkten har ingenting förändrats, nu måste alla jobba för att bevara Välfärdssamhället.

Under åren har de stora företagen fått bidrag från staten, men tumskruvarna sattes istället på de små inte så lönsamma företagen och småbönderna. Fortfarande är det småföretagen som kläms åt på alla möjliga och omöjliga sätt, de är lättare att komma åt än de stora företagens fifflande med siffror. 

Då sades det att all tillgänglig arbetskraft behövdes inom exportföretagen och övriga stora industrier, det var nämligen de som ansågs skapa jobb och dessutom fungera som reklam för vårt land. Den verkliga anledningen var antagligen att det var för många små företag och bönder att hålla reda på, men inte gav så stora skatteintäkter. Det nämndes heller aldrig att jobb inom det privata näringslivet, innebar att inkomstskatterna var ograverade.

Det är förvånande att det aldrig diskuterats hur påfrestande skattefinansierade jobb är för skattebetalarna. Jag har hört politiker säga att de sannerligen betalar skatt, men i princip betalar de bara tillbaka i bästa fall hälften, resten får de allmänna medlen skjuta till. Eftersom det här pågått i många år, har många andra viktiga saker blivit lidande. Den ekonomiskt tärande delen av den gemensamma ekonomin, har under många år varit den offentliga byråkratin och administrationen.

De politiska budskapen och ständiga påminnelserna om att vi måste jobba både mer och längre, har inneburit att många börjat tänka efter vad livet egentligen handlar om. Sätts det press på människorna upplevs det som piskrapp på ryggen, istället för att det delas ut morötter. En majoritet av invånarna tror inte på talet om välfärd, utan är rädda för att det ska bli ännu sämre.

Läste att sju av tio går till jobbet trots sjukdom. Inte för att vara solidariska med sina arbetsgivare, utan för att alla är medvetna om, att en sjukskrivning gör ett stort hål i privatekonomin. Naturligtvis går det inte att pressa människokroppen för hårt och för länge, att gå till jobbet istället för att kurera sig, kan påverka resten av livet.

Den trend man kan uppfatta är att invånarna ser på det samhälle vi nu har, på ett sätt som skiljer sig helt från hur de makthavande vill ha det. Vi har fått ett samhälle som inte är skapat efter invånarnas behov och önskningar. Det verkar som att makthavande politikerna inte är medvetna om att det skapats ett ekorrhjul som är svårt att ta sig ur. vilket sår tröstlöshet istället för hopp.

Partiledardebatten i TV för en tid sedan, gav en försmak om hur valrörelsen kommer att se ut om drygt två år. De senaste månaderna har invånarna sett den ena kappvändningen efter den andra hos de politiska partierna, med allt fler kritiska invånare, gäller det att hålla tungan rätt i mun.

För politiker som övat på debatteknik och att med hjälp av retorik försöka smita undan vad saker och ting egentligen handlar om, har det nya läget skapat kortslutning hos många av dem. Det faktum att inget parti har någon lösning på de akuta problemen märks tydligt. Istället gnälls det på nuvarande regering, men egentligen är det de båda blockens misstag som vi nu dyrt får betala för.

Partiledarna skäller på varandra och sjunger med falska röster allt du kan göra kan jag göra bättre. Det låter mest som operetten Annie Get Your Gun, men som svensk buskisföreställning med medverkande personer på högsta politiska nivå. Politik har blivit ett enda stor skämt, men det som händer får skrattet att fastna i halsen.

Efter partiledardebatten kom tittarnas och mediernas dom, som vinnare utsågs Jimmie Åkesson. Den mest utskällda visade sig vara den enda som hade någonting på fötterna och visade sig vara mest vederhäftig. Jag ser det som en total sågning av övriga partiledare, att ingen av de andra kan ses som trovärdiga. Säga vad man vill, men märkligare land än vårt får man leta efter.

Det liknar sjuttiotalet, banne mig.

Det är snart mitten av juni, det vill säga inte långt kvar innan det vänder och vi går mot höst. Med hackande tänder funderar jag över vart den globala uppvärmningen tagit vägen. Visst finns det värme på vissa ställen, men ska man kalla någonting global uppvärmning, ska den inte vara lokal.

Det forskare och klimatpaneler kommit fram till stämmer inte. För huttrade svenskar lutar det mera åt att vi går mot en ny istid, som flera forskare påpekat som troligare men tystats ner. Avvikande åsikter när det gäller miljötänkandet är inte populära, inte minst vår regering får in åtskilliga miljarder som invånarna måste betala för att rädda vår miljö. Ett sätt att få in skattepengar som inte ska ses som skatt på arbete. Men det gör alla lite fattigare.

Men tänk om alla klimatforskare och miljövänner har fel och därmed lurat regeringar världen över? När makthavande politiker säger att himlen är blå, men de som står utanför politiken ser den som heltäckande grå, upplevs det bara som löjligt. För tio år sedan hade inte folk reagerat utan låtit det passera utan att säga någonting. Annat är det i dag. Numera rycker folk på axlarna och säger föraktfullt: Dom måste ha något fel i skallen eller så är dom blinda.

Nu tror jag inte att de flesta politiker är varken blinda eller dumma, bara godtrogna precis som en stor del av svenska folket. Om våra politiker säger att himlen är blå, beror det på att rådgivare och lobbyister sagt att den är så, själva har de suttit fast i maktens korridorer och inte kunnat kontrollera om det var sant eller inte.

Men även våra medier har varit naiva och jamat med beroende på partifärg. Det blev en märklig stämning när Aftonbladet publicerade skandalen inom Kommunal, var det verkligen okej att slakta heliga kor? Tidningsledningarna piskade på sina journalister att börja gräva, för vad fanns mer som inte kommit upp till ytan?

Och visst har våra journalister blivit på alerten, nu är Svenska Kyrkan i blåsväder. Det finns ju politiker inblandad inom kyrkan också, så egentligen var det inte överraskande. Senast i raden är SF som lekt storfräsare som festat och hyrt lyxkryssare. Fortsätter det att grävas kommer hela det politiska etablissemanget i gungning. Det som händer var det ingen politiker som trodde skulle kunna hända, de har ju gjort som det alltid gjorts.

Det är alltså för tidigt att dra några växlar på dagens opinionsundersökningar. Mycket kommer att hända och vi har antagligen bara sett toppen av ett isberg när det gäller hur invånarnas pengar slösats bort under åren. Det är ju i alla fall drygt två år kvar fram till nästa val, så mycket kan hända.

De väljarsympatier som redovisas i dag, kommer antagligen att se helt annorlunda ut. Den lilla uppgång Vänsterpartiet har just nu, beror på missnöje med nuvarande regering, men det stärker knappast vänsterblockets inflytande på svensk politik. Snarare tvärtom eftersom socialism knappast är vad invånarna vill ha, det leder bevisligen bara till fattigdom.

Det politiska sorgebarnet SD är som en böld i baken på både det röda blocket och Allianspartierna, dessutom kan de inte vara säkra på vad SD kan hitta på. I botten finns också avundsjuka och rädsla eftersom många partikamrater mist sina platser vid köttgrytorna tack vare SD:s framgång. Efter nästa val kan det vara deras tur att hamna i kylan.

Det som borde oroa partierna mest är att många som tillfrågas vid opinionsundersökningar, inte ärligt säger vilket parti de kommer att rösta på vid nästa val. Än så länge har inte effekterna av den stora flyktingströmmen till vårt land börjat visa sig, när vi kommer fram till 2018 har invånarna börjat känna av konsekvenserna och kan se de negativa följderna.

För visst kommer den stora tillströmningen av flyktingar att sätta sina spår hos svenska folket, att tro något annat är minst sagt naivt. Det här med att se för att kunna tro, är helt avgörande för många människor. Upplevs den stora gruppen flyktingar som kommit till vårt land som ett problem och någonting som påverkar invånarna negativt, kommer det också att märkas vid nästa val.

Asylsökande människor kostar enormt med pengar, ingen vet om de någonsin kommer att kunna föda sig själva. Nu har det visat sig att SD inte alls kan ses som rasister i jämförelse med de muslimska fanatiker som först nu börjat kartläggas. Långt före SD:s intåg i Riksdagen, varnades det för det som nu händer.

Nåja, blandar man folk av olika nationaliteter så naturligtvis uppstår problem. Vårt land har i ingen som helst kunskap om hur man ska ta emot invandrare, de som kom hit efter kriget tog företagen hand om. Nu är läget helt annorlunda och pengar kommer att bli ett stort problem.

Men att omfördela skattepengar är någonting våra politiska makthavare sysslat med i många år, pengar har tagits där de funnits och lagts där de fattats. Pengar för underhåll och nybyggnad av landets infrastruktur har fått skjuta till mycket, men det mest hårresande, är hur pengar "lånats" av landets pensionärer i flera omgångar men aldrig betalats tillbaka. Nåja, att försämra trygghetsförsäkringarna måste anses vara lika bedrövligt.

När politiker ska vända på stenar för att hitta pengar, innebär det alltid försämringar av det invånarna betalar skatt för att få utfört. De har inte fattat att det är administrationen som måste bantas, det vill säga tillsatta chefer och politiskt skapade jobb som måste bort. Men inom politiken tycks råda att ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli. Om man bortser från de platser SD tagit från de andra partierna, förstås.

Lösningen har blivit att det inte funnits någon hejd på uppfinningsrikedomen, att skapa nya politiska förtroendeuppdrag. Men lösningar på vad folk ska göra när jobb tas över av smarta datorer och robotar har det inte funnits tid till att grubbla över än så länge. Lösningen kommer antagligen att bli ett nytt statligt verk och att en avdankad politiker som inte har en susning om vad som måste göras, tillsätts som generaldirektör med fet lön.

Det känns som om Socialdemokraterna aldrig släppt taget om sjuttiotalet, de gamla drömmarna finns fortfarande kvar. Moderaterna har gått tillbaka till det gamla, kanske skulle de övriga småpartierna också gjort, det, istället för att försöka förstå sig på verkligheten. Om de en dag kommer på hur det fungerar i modern tid, är det redan för sent.

När kommer våra politiker att se sig själva som en tärande grupp?

Konsekvenserna av många politiska beslut, kan liknas vid att tappa oersättliga föremål i golvet och de går i tusen bitar. Det räcker inte att säga förlåt, eftersom det handlar om saker som inte kan ersättas. Alla försök till lagningar gör att skadan blir ännu mer framträdande och synliga för alla. Av den anledningen har politiska besluten legat fast, trots den skada de orsakat och fortsätter att orsaka många invånare.

Tro det eller inte, men många politiska makthavare är övertygade om, att vad de beslutar är för allas bästa. Hur det rimmar med att invånarna måste hållas i Herrans tukt och förmaning är svårt för dem att förklara. Beslut har fattats för att minska de snabbt stigande sjuktalen, men av någon anledning har fler blivit sjuka. Nu är det kris, men vad händer om sjukförsäkringen försämras ytterligare? Kan förstå de politiker som ställer sig frågande till, varför det inte går att påverka vissa saker som sker.

Politiska beslut måste ses för vad de är, först och främst måste den politiska styrningen av vårt samhälle bevaras till varje pris. Alla försök att locka unga att satsa på politiken har blivit allt svårare. Återväxten behövs nämligen för att bibehålla en stabil bas för den politiska plattformen. Med andra ord är lojala ja-sägarna viktiga för de politiska ledningarna. Det kan vara orsaken att de gamla trogna väljarna glömts bort vilket man inte gör ostraffat. 

Många av de som provat på politiken har hoppat av, anledningen till det är att de verkligen trodde att de via ett parti skulle kunna medverka till samhällsförändringar. Den smärtsamma erfarenheten blev att försöka förändra, var som att dunka huvudet i väggen. De uthålliga som fortfarande klamrar sig kvar är karriärrister, som med rymligt samvete ställer sig lojala med partledningarna.

Lojaliteten inom blocken är ingen väl bevarad hemlighet, taktikröstning har skett under många år. KD har hängt på fallrepet under många år, utan sina Alliansvänner hade de knappast varit representerade i Riksdagen efter senaste valet. Hur det kommer att gå för MP är svårt att säga, de ses numera precis som SD, som en katt bland hermelinerna.

Det som fick MP att växa var väljarna i storstäderna, det är både enkelt och billigt att utnyttja kommunala färdmedel. Naturligtvis drar storstadsborna slutsatsen att alla borde använda kommunala färdmedel, istället för att åka i egna bilar. Nåja, det är inte som en partiledare sagt att storstadsbor är smartare än landsbygdsbor, de är bara bortskämda med att ha alla bekvämligheter. Nu har storstadsborna genom amorteringskravet börjat bli riktigt oroliga och rädslan för att bostadsbubblan ska spricka, börjar ses som ett betydligt allvarligare hot än framtida naturkatastrofer.. 

Naturkatastrofer kan vi återkommande läsa om i tidningar och se på de olika tevekanalerna. Vi får veta att torka och översvämningar är de värsta som hänt på ett visst antal år, det har alltså hänt liknande saker tidigare. Vår jord har funnits i miljoner år, så visst har naturkatastrofer inträffat tidigare..Vi vet inte om det är värre nu än för hundratusentals år sedan, men bevisligen återkommer naturkatastrofer på samma sätt som historien upprepar sig.

Samma sak tycks det vara inom politiken. Trots svidande misstag av regeringar har ingenting förändrats i vårt styrelsesätt, vilket det borde ha gjort för länge sedan. Nu börjar vårt styrelsesätt visa allvarliga brister, eftersom vår värld på kort tid förändrats betydligt snabbare än vad våra politiker ens kunnat tänka sig. På något sätt känns det som att invånarna tvingas hantera de förändringar som sker och ändra sina vanor efter de nya förhållandena, inte de politiskt styrande.

Våra politiker har format ett samhälle med stöd av en gammal myt. Svenska folket betalar höga skatter för att de offentliga verksamheterna ska kunna ge invånarna gratis service. Och det var faktiskt nästan sant för länge sedan, men så började invånarna ses som kunder och de offentliga verksamheterna skulle drivas enligt lönsamhetsprincipen. Många tänker inte på det, men de tevekanaler som kallas gratiskanaler, kostar i själva verket över tvåtusen kronor per år.

Anledningen till att de offentliga verksamheterna måste bli lönsamma, var att skattepengarna inte räckte till. Trots detta räcker inte pengarna till, men ingen politiker har ägnat en tanke åt att de är en betydande kostnad för invånarna. Om det finns en tärande grupp i vårt land, är det alla de som har sin inkomst från politiska uppdrag, men hur kan svenska folket få till en ändring av det?

Som företrädare för folket borde regeringen titta närmare på vad som kan bantas bort redan nu. De som säger sig ha förtroendeuppdrag i invånarnas tjänst, måste också ta sitt sociala ansvar. Vårt land blir inte mer demokratiskt genom alla politiskt aktiva, det blir bara fattigare. När kommer våra politiker att se sig själva som en tärande grupp?