Brist på ledarskap?

Ingen var förberedd på att någonting kunde rubba den svenska modellen, men det var under förutsättning att allt skulle löpa smärtfritt. Med det stora antalet anlända från andra länder och gästarbetare av alla de slag, till och med kriminella ligor, förändrades spelreglerna.

Det infördes lönsamhetskrav, de svällande utgifter fordrade att så många som möjligt måste ha ett arbete. Nackdelen var att vi fick ett allt mer krävande samhälle. Detta lade grunden för en folksjukdom i form av utbrändhet, som de styrande för att ge den en skammens rodnad, fick benämningen psykisk ohälsa.

Tålamod är knappast vad den moderna människan har, när krafterna är på upphällning behövs inte mycket för att allt ska rasa ihop eller att folk blir fly förbannade. Den politiska kartan ritades om och vi fick ett styrelsesätt som mer liknar kliar du min rygg så kliar jag din och invånarnas väl och ve glömdes bort.

Det politiska grupptänkandet att jama med för att se vart vindarna blåser, alla sitter i samma båt och måste försvara sin existens. Efter pandemin blir det svårt att göra det, det håller inte att någon annan tvingas ta hand om de saker som händer. Det gamla invanda fungerade så länge ingenting hände, men framträder tydligt när det oförutsedda händer.

Vad som saknats under det pågående eländet är ledarskap. De ministrar som framträtt har visat sig vara klumpigt vaggade som man säger, en del kallar dessa personer för stolpskott. Vad det går ut på är att de som framträtt visat sig vara pratmakare där tungan fått härja fritt utan att hjärnan varit med. Det enda de politiskt aktiva tycks få lära sig är att använda retorik, det vill säga vända svart till vitt och tvärtom.

En förklaring till att inte Löfven synts till så mycket, säga vara för att skydda honom. Mot vad? Möjligen då att han inte varit närvarande på retorik lektionerna, vilket visar sig när han försvarar både landets tackling av det elände som pågår, men även sina ministrar. Om det är någonting som ska belastas Löfven är det ändå dåligt omdöme, det är en sorglig samling han har plockat ihop som stöd i sin regering.

Förhoppningsvis blir de nya reglerna för en stramare politik när det gäller att ta emot människor från andra länder någonting som gör att MP inte kan vara kvar i regeringen. Den största politiska dundertabben som gjorts av socialdemokratiska ledare var att välja MP att regera tillsammans med. Det har kostat invånarna enormt med pengar och gjort de fattiga fattigare.

Men MP har haft en poäng hela tiden, kan man få allting att stanna upp blir vår miljö bättre vilket visat sig under den här våren. Medaljens baksida är natiúrligtvis sämre ekonomi och att massvis med folk blir arbetslösa. Beviset har vi nu, stannar transporter av varor och människor upp, går det åt helsike med ekonomin och jobben istället.

Det känns lite som att strö salt i såret om vi tänker framåt hur det elände vi upplever påverkar och kommer att påverka många företag och människors ekonomi. Olika falla ödets lotter sägs det och en del kommer att klara sig någorlunda helskinnade, andra kommer att ha bli skinnade in på bara kroppen. Naturligtvis kommer det att påverka alla, ekonomisk tillväxt är resultatet av konsumtion, nu får vi antagligen prova på negativ tillväxt.

Om man ser hur snabbt ladorna tömts för vår finansminister och det ingenting finns att skörda några år framöver, står vi inför en för våra politiker minst sagt knepig situation. Var ska pengar tas till det valfläsk som var tänkt att delas ut inför nästa val? Det gäller ju alla partier som måste locka med någonting som får folk att nappa på betet. Mer pengar till sjukvård, fler poliser och lärare berör ju inte de sämst ställda och det börjar bli en ansenlig skara människor.

Hörde en politiker säga att det finns ett uppdämt behov av att konsumera, men haken är vad folk skall konsumera för. Om inte alla tecken slår fel kommer nästa kris ganska snart, den finansiella. Läste att miljontals amerikaner inte klarat av sina amorteringar senaste månaderna, hur det ser ut här hemma redovisas inte lika öppet.

Naturligtvis har många problem att betala sina lån även i vårt land. Ett annat fenomen är privatleasing av bilar med höga månadskostnader. Ett för mig verkligt orostecken är hur snabbt många större företag nu övergår till de högteknologiska hjälpmedlen, effekten av det kommer att visa sig ganska snart. Hur många kommer att bli övertaliga inom en snar framtid? Vågar inte ens gissa, det är skrämmande hur många jobb enbart smarta datorer kan ta över och sköta både säkrare och bättre än människan. Samma sak gäller robotar.

Visst kan de här fantastiska högteknologiska maskinerna göra ett både bättre och snabbare jobb, men vem ska köpa grejerna som produceras? Om folk blir arbetslösa finns det knappast utrymme för att konsumera, låna blir svårare eftersom även bankerna kommer att känna av den tekniska utvecklingen. Några visionärer har sannerligen inte våra politiker varit, då borde de ha sett vartåt det barkar.

  

För mig gnager frågan vad det skall bli av alla som satsat på att leva gott livet ut som politisk  företrädare. Utvecklingen pekar knappast på att vi behöver alla dessa människor, det klarar smarta datorer av både bättre och snabbare. Ett beslutsunderlag tas fram på några minuter och då har även gjorts en konsekvensanalys som vägt för och nackdelar. De beslut som fattats i vårt land har sannerligen glömt bort nackdelarna, men de har visat sig tidigare än de ens kunnat drömma om.

Alla i arbete och ständigt ökande tillväxt i ekonomin visade sig vara en utopi, verkligheten har en förmåga att saker och ting inte alls blir som tänkt var. Antagligen har våra politiker inte ens tänkt tanken att de en dag inte längre har något existensberättigande, men nu kan vi se slutet på det odemokratiska sätt vårt land styrts under alldeles för många år. Det fantastiska är, att det har de klarat av alldeles på egen hand.

Är det dumhet som styr det som nu händer?

Märker tydligt att läget i vår lilla stad blivit allt mer irriterad, den äldre befolkningen har fått nog. Med det vackra vädret märks de hitkommande på ett sätt som väcker irritation, de tycks finnas överallt sa en person som ringde till mig. Han överraskades av att en hel familj satt på hans brygga vid sommarstugan. Mannen fiskade och barnen badade. Den enda personen som kunde lite svenska sade att de hade rätt att vara där enligt allemansrätten.. 

Det som hindrar människor från att leva tillsammans handlar inte om olikheter utan dumhet. Man ser det tydligt i det naiva sättet att hantera invandring och flyktingmottagning, att tro det hela löser sig självt, är ingenting annat än dumhet. Det förutsätter att även de som kommit till vårt land inte bara lyssnat på vad de har för rättigheter, de skall också vara medvetna om sina skyldigheter. 

Dumheter begicks redan från början. Minns Ylva Johanssons kommentar att om kommunerna inte hade bostäder att inhysa de som skickades ut till dem  var det bara att bygga nytt. Detta “geni” skickade partiet till EU, där det visade sig att hon hade svårt att klara “inträdesprovet”.

För svenska folket har det varit för många påfrestningar och ständigt dubbla budskap när MP försöker försvara sin existens. Nu är de fem partier som skall forma en politik som för vårt land framåt, två av dem verkar inte värda att vara kvar i riksdagen. Det är bäddat för både buskis och tragedi.

I svåra tider behövs skådebröd för folket vilket är ett gammalt recept, det användes under krigsåren då krigets fasor lättades upp med det som kom att kallas pilsnerfilmer. Folk behövde annat att tänka på än eländes elände. Det tycks ha glömts bort och då inte minst av utgivarna av papperstidningar och teve. Tidningarna blir tunnare och innehållet vattvälling, de program som visas på teve framhäver den bedrövliga situation vårt land befinner sig i.

Okunnigheten om att varje felsteg eller dumhet som sägs finns att läsa bara några minuter efter de gjorts eller sagts drabbar ofta Löfven. Nu har även vår utrikesminister fått erfara det. Omedvetet skapar de en bild av en regering som inte passar in i den moderna digitala världen. Det är dumheterna människor minns bäst, det gör också att många känner sig klokare än de som skall leda landet.

Man märker det tydligt hos våra politiker som uppmuntrat till en utveckling de knappast tänkt sig. I det gamla industrisamhället var det betydligt lättare att kunna försvara sin existens än i ett högteknologiskt kunskapssamhälle.Man märker det också hos de auktoriteter som blivit det på gamla kunskaper, att de nu är helt vilse i den nya värld som växt fram.

De hjälpmedel som numera finns i form av smarta telefoner, klösplattor och datorer har inneburit att de flesta tar till sig rubriker och den knapphändiga texten, Varför fördjupa sig i någonting som ersätts av nytt inom loppet av bara några timmar? All information borde göra invånarna allmänbildade, istället blir de förvirrade på grund av vilseledande eller dubbla budskap.

Någonting man ofta hör folk säga är varför allting måste vara lönsamt. Bra fråga eftersom våra viktiga samhällsfunktioner skall vara skattefinansierade. Men frågan borde istället vara: Vad är orsaken till att allting måste vara lönsamt? När pandemin nu pågår hörs ingenting om lönsamhetskrav utan pengar skall ösas ut för att rädda våra företag. Mig påminner det om alla pengar som kastades bort på att rädda en varvsindustri som redan var utkonkurrerad. Men att det nu finns pengar att rädda företag men inte till att de fattiga skall kunna leva drägligare, kommer säkert efter som Arboga öl.

Har svårt för att saker måste vara lönsamma eller nyttiga. Varför måste det vara nyttigt eller lönsamt att göra någonting? För min del, skiter jag i om jag får nytta eller inte av det jag läser, eller om det är lönsamt att offra alla timmar det tar att skriva ner en berättelse. Det handlar om att kunna göra det man tycker om, det är enda belöningen.  

Många gånger upplever vi att de politiska makthavarna inte lever i den riktiga världen, att de inte har en aning om vad livet innebär, den ständiga kampen att under knappa förhållanden överleva. Man bör inte kunna leva i två världar samtidigt, men våra så kallade politiska företrädare klarar det med glans genom att titta på sina egna bankkonton. Ofta händer det att de anser alla har råd med en fördyring med några hundralappar i månaden, det gäller inte minst världsfrånvända MP:s företrädare. 

Naturligtvis är det sant med utgångspunkt från deras egen situation, men även de fattiga är med och betalar deras svindlande löner. Tänker de någon gång på hur fattigpensionärer och de med usla permanenta sjukbidrag tvingas leva? Eller de redan före pandemin långtidsarbetslösa som ständig förnedras för att erhålla det aktivitetsstöd som håller dem vid liv? 

Partistrateger letar anledningar till att SD växt och kanske snart är en maktfaktor. Det är inte hos invånarna de skall leta efter anledningen, det är hos sig själva. Skapar man ett samhälle som inte tillgodoser invånarnas behov uppstår ett missnöje där enda möjligheten att visa det är genom att ta ställning. För de mest utsatta och desperata har det ingen betydelse om de hoppar ur askan i elden, för deras del kan det inte bli sämre.

Jag växte upp med efterkrigstidens socialdemokrati, var en del av den gemenskap den skapade. Var med och såg hur vårt bondesamhälle förändrades och dog ut efter hand. Blev utskälld när jag ivrigt protesterade mot skolreformen i slutet på sextiotalet, men hade ingenting för att jag var rätt ute, men skolan blev en förvaringsplats istället för en läroanstalt. Sjuttiotalet blev en tid då allt handlade om politik och som tog död på bokläsande och teaterintresse. Nu tar politiskt “ledarskap” död på de äldre, men annat var inte att vänta.

Vårt land har förändrats med åren, men det som kallas utveckling är bara kosmetiska förbättringar, det har talats om att vårt land skall ligga i framkant men ingen har fått grepp om på vilket sätt. Att vi nu hamnat där beror på vårt sätt att hantera en pandemi, men ses som gossen Ruda istället för att ligga i framkant. Av historien vet vi att det inte är så klokt att gå i främsta ledet och bli kanonmat, men så långt tycks ingen tänkt.

Förhoppningsvis går de människor som uttrycker sina åsikter på sociala medier från ord till handling. Vårt land måste förändras efter invånarnas behov, inte att invånarna skall vara nyttiga för staten, kommunerna och regionerna. En förändring är en nödvändighet eftersom det nu är lättare att hitta dumheter som görs än kloka saker, men det ligger antagligen i tiden att det är så det skall vara.

När en vara blir för dyr, säljs den inte.

Har full förståelse för att många länders ledare nu har myror i byxorna, det var inte så här det var tänkt att bli. Hur vår värld kommer att se ut efter pandemin är det ingen som med säkerhet kan säga, men det kommer inte att börja om där det tvärt slutade. Det kommer att fattas massvis med delar när samhällsmaskineriet skall sättas ihop igen och startas upp.

Redan före det dödliga virusets spridning saknades personal inom de områden invånarna betalar skatt för att få utfört. Risken att bortfallet kommer att bli stort är överhängande, många inom vården kommer att bära med sig fasansfulla upplevelser som påverkat deras liv för alla framtid.

Naturligtvis får människorna helt andra värderingar än de tidigare haft, det har blivit en fråga om hur skört våra korta liv egentligen är. Många ställer sig frågan om vad allt slit gett dem, det är definitivt inte ekonomisk trygghet.

När en vara blir för dyr säljs den inte är en gammal regel som tycks ha glömts bort men det kommer att visa sig ganska snart. Många av de företag som tvingats varsla har inte den ekonomi som krävs för att starta upp igen. De som eventuellt får tillbaka sina jobb eller hittar ett nytt har en tung period framför sig. Det betyder att konsumtionen kommer att påverkas.

Mitt i allt detta kommer vi att få en regeringskris och samtidigt en politisk kris, ideologier och verkligheten har visat sig vara två vitt skilda saker. Införandet av marknadshyror och en försämring av LAS hade inte kunnat tas upp vid ett sämre tillfälle. För ett redan frustrerat folk kommer det att bli den tändande gnistan och laddningen är placerad under det politiska etablissemanget.

Proteströrelsen BLM börjar nu innefatta att alla människors liv har betydelse och det är knappast meningen att de skall föda en ständigt växande skara rika. När jag läst artikeln om att det är rikedomen som måste bekämpas och inte fattigdomen, fick det man ofta hör att det måste städas uppifrån ett ansikte. De hamnar inga smulor från de rikas bord, men den myten finns det fortfarande politiker som tror på.

De politiska företrädarna har helt missuppfattat sina uppdrag, de skall inte bestämma över invånarna utan på bästa sätt försöka underlätta för dem. Lars Beckman (M) skriver ofta inlägg där han påpekar hur viktig arbetslinjen är. För alla de som drabbats av arbetslinjens förödande konsekvenser är Beckmans inlägg som att hälla på fotogen för att släcka en brasa.

Arbetslinjen är ingenting annat än ett sätt att tvinga sjuka och arbetslösa att försöka försörja sig själva. Av den anledningen försämrades trygghetsförsäkringarna som till och med påstods vara bidrag och pengarna lades på ett bidrag till de med ett arbete. Det hela är en fråga om när tillräckligt många skall drabbas och visa sitt missnöje.

Utöver inkomstskatten vimlar det av smygskatter som blivit så betungande för många att de tydligt kommer att märkas i en lågkonjunktur. Har svårt att se hur Moderaterna skall kunna försvara att människor inte skall kunna leva på bidrag när inga andra möjligheter finns, det är den verklighet vi kommer att ställas inför.

Och vårt land är inte ensamt att ställas inför det problemet, allt är baserat på ständig tillväxt i ekonomin och att folk lånar till konsumtion. Vad det lett fram till är priser på bostäder där även bankerna borde insett att lån på dessa aldrig kan betalas under en livstid. En ny bil kan det inte sparas ihop till, av den anledningen har vi fått privatleasing med en månadskostnad som är omöjlig att betala med en ersättning från a-kassa eller vid långvarig sjukdom.

De som inte drabbas av depression blr heligt förbannade och ingen vet hur den politiska kartan kommer att se ut efter nästa val. Skulle förvåna om om det inte blir tidigare än hösten 2022 eftersom Löfven får svårt at ta sig ur den rävsax han hamnat i. Har man tagit fan i båten så måste man också ta konsekvenserna av det,

Naturligtvis är det här en mardröm för regering, riksdag, kommuner och regioner. Alla storvulna projekt får skrotas och det blir till att vända på alla stenar som våra politiker ofta säger. Men besparingarna finns hos de som vänder på stenarna vilket är märkligt att inte de makthavande upptäckt för länge sedan.

Vad vi kan vara säkra på är i alla fall att oavsett vad som händer i den politiska maktkampen är det för invånarna som att hoppa ur askan i elden. Vårt lands framtid kan inte lösas av våra politiker, de har varken kunskap eller förmåga att tackla de problem vi kommer att ställas inför. De följer en manual som andas sjuttiotal, därför kan vi inte förvänta oss bättre.

Vårt land har förändrats, men utvecklats är jag inte säker på. Vad som hänt är mest en kosmetisk uppsnyggning men bakom fasaden ser det bedrövligt ut. Det kommer vi att få läsa om av någon grävande journalist, som tvingas frilansa efter att tidningarna av kostnadsskäl tvingas ha minimal bemanning. Det fria ordet kommer aldrig att kunna tystas trots alla försök från politiska makthavare.

Det är rikedom som skall bekämpas.

Det blev ett längre uppehåll än jag tänkt mig men den tid vi tvingas genomleva har varit nedslående på många sätt. Inte minst genom att vi tydligt kan se de statliga myndigheternas oförmåga att sköta sina uppdrag och statsrådens obotliga optimism med vad de tror andra skall utföra. Naturligtvis har det här slagit hål på den utopiska bilden av ett välfärdsland dit tiden inte kunnat nå. Man kan förstå övriga länders reaktion och den utfrysning av svenska invånare många länder nu visar.

Kan inte tänka mig att vårt land gjort rätt och andra fel, dödstalen i vårt land talar sitt tydliga språk, att vi än en gång varit utsatta för ett samhällsexperiment. Naturligtvis kommer det när pandemin är över höra en massa så kallade politiska företrädare svära sig fria från ansvar. Allt negativa saker som händer efter helt galna politiska beslut, säger de själva är ett kollektivt ansvar. Visst är det så, väljarna som varit dumma nog att lägga sin röst på partierna är ansvariga, men så var det knappast tänkt att fungera i en demokrati.

Efter pandemin väntar kanske ännu en i höst, det är i alla fall vad många experter säger och som vi blivit medvetna det finns gott om. Trots alla dessa experter togs både vårt land och vår värld på sängen och någon som helst beredskap fanns inte. I mina ögon synnerligen märkligt. Men det är klart, de allra flesta av dessa är antagligen statligt anställda eller anställd hos privat aktör. Men samma gäller säkert för alla, de som vill ha sina forskarjobb kvar gör bäst i att inte vara visselblåsare.

Trots allt eländes elände fortsätter aktiebörserna som om ingenting hänt om man bortser från de senaste dagarnas djupdykning. När de stora aktörerna ser att det börjar brännas under fötterna försvinner de snabbt och tar med sig sina vinster. Antagligen har de fått förhandsrapport om företagens kvartalsrapporter och  inser vad pandemin orsakat privatekonomin för många. 

Enormt många företag är beroende av att människorna konsumerar och staten är medberoende. Av den anledningen hålls de stora företagen om ryggen men de som verkligen behöver stöd glöms bort. De som verkligen tillför staten skatter är, småföretag,  äldre pensionärer och de med sjukbidrag. När äldreomsorgen lyckats ta död på många äldre blir det en dyrköpt läxa för regeringen, kommuner och regioner. Var så säker.

Landets invånare i arbetsför ålder då? Många permitterade och de som blivit av med sina jobb har kommit underfund med att resor till och från jobbet och även merkostnader för att jobba tar en stor bit av lönekakan. Många har kunnat jobba hemifrån och insett samma sak, plus att de kunnat tillbringa mer tid med familjen eller helt enkelt laddat batterierna som fram till pandemin var i det närmaste urladdade. I alldeles för många fall hade de tagit helt slut och tog inte emot laddning. 

Företagen har insett att mänsklig personal inte är mycket att ha när det utbryter en pandemi, det är snart dags att de smarta maskinerna kommer till användning. Visst är det en dyr investering men genom avskrivningar betalar de sig själva fullt ut. Det är inga små skatteavdrag som kommer att göras. Dessutom går de smarta maskinerna att reparera när någonting händer, det är svårare med människor som går sönder, de blir en börda för samhället. Ja, så ser i alla fall de makthavande på sina invånare och indelas därför i närande och tärande.

Tror inte de så kallade förtroendevalda insett att de är en stor tärande grupp, kanske kommer det som en kalldusch när skatteintäkterna inte klarar av det styrelsesätt vi har och många av dem blir övertaliga. Det börjar på något sätt likna att kommandobryggan är full med folk som ropar befallningar, men det finns ingen besättning som kan utföra dessa. Om de när fartyget är på väg att ta in vatten och det unisont ropas alle man till pumparna, skall de stå kvar där och följa med i djupet, eller …?

Moderaten Lars Beckman avskyr basinkomst/medborgarlön och hänvisar ofta till Finlands försök. För en månad sedan publicerades utfallet av försöket men det har passerat obemärkt i vårt land. Kanske på grund av att det fanns många positiva besked och det vill knappast våra svenska politiker höra talas om. Men nu har även Kanada börjat dela ut pengar i någonting som liknar en statlig basinkomst, tydligen är det någonting regeringar blir tvungna till.

Men att folk skall få pengar utan motprestation, usch och fy om folk. Folk skall jobba även om staten måste betala för att de gör det. Den sociala biten att träffa arbetskamrater är viktigt för moralen. Visserligen sker det här med hjälp av ett förtäckt bidrag som skattebetalarna får betala, men det är ju för att undvika att folk lägger sig på sofflocket vi har en arbetslinje med krav på invånarna.

Som det ser ut blir det för vår del en lång natts väg mot dag. Vi ser inte ens en ljusning trots att vi nu är inne i den ljusa delen av året. Den som lyssnat vad Löfven och ministrar sagt är det svenska folket som inte tagit sitt ansvar genom att hålla avstånd och då inte minst till de gamla. Man kan fråga sig vad svenska folket egentligen betalar skatt för, inte är det då en väl fungerande skola, vård och omsorg. Vad är det som orsakar de svarta hålen i vårt lands ekonomi? Det borde de makthavande starta en utredning om. En transparant sådan så att även svenska folket får veta vad utredningen kommit fram till.

Vad vi sett så här långt är att svenska folket inte har haft någon att hålla i handen. Som vårt samhälle förändrats behöver inte heller invånarna det, att ha politiska företrädare är därför bortkastade pengar. Det är dags för en folkomröstning hur svenska folket vill att det skall se ut, politiska lösningar har gett oss ett samhälle som de flesta inte vill has och är inte värt ett ruttet lingon. 

Förhoppningsvis kan svenska folket lära våra politiker att de är till för folket och inte tvärtom som de tycks tänka. Men det behövs tydligen mer än en viruskris för att de skall lära sig, den ekonomiska läxan kan däremot göra det. Det är rikedom som skall bekämpas, inte fattigdom på det sätt som nu sker.