Suveränt!

   Tänkte muntra upp er lite så här i Coronatider. Man kan inte bara deppa.

Berättelsen har jag kallt Suveränt!

Kapitel 1

Det var ett i all hast sammankallat viktigt möte, som gjorde att ett rykte spreds som en löpeld på tidningen VVF:s redaktion. Att det skulle bli ett viktigt möte, var vad de som först fört ryktet vidare egentligen sagt. Eftersom rykten har en underlig förmåga att skapa en höna av en fjäder, ändrades ryktet följdriktigt nästan omgående till, att det skulle bli drastiska neddragningar av personal.

   Ett illavarslande rykte, som fick många att darra framför sina datorskärmar och ängsligt snegla mot det rum, där hjärntrusten på redaktionen samlats. Många såg det som en ödets ironi, att själva befinna sig i en situation, där de inte visste sannings-halten i de rykten som för varje minut blev värre och värre.

   Tidningen VVF, en förkortning av Vi Vet Först, var nämligen en tidning vars hela existens, vilade på en så bräcklig grund som att sprida rykten till sina läsare. Nu hade medarbetarna själva drabbats, vilket fått många att inse, att ingen gick säker i den nya ekonomins kölvatten.

    Visst hade tidningen så här långt, haft en trogen läsekrets som älskade skvaller, men det gick ju inte i längden, att ljuga ihop den ena rövarhistorien efter den andra. Att det var alldeles för ont om verkligt stoff till artiklar, var de anställda pinsamt medvetna om.

   Även bland de personer som kallats till mötet, var det en förtätad stämning. De hade ju också hört ryktet om personal- neddragningar innan de gått till sammanträdesrummet. Med ängsliga nollställda ansikten, satt de runt det långa ovala bordet i väntan på det som komma skulle.

   Inte blev stämningen bättre när redaktionschefen Ulla Berg kom in i rummet. Förvånade såg de henne rycka i ett snöre och med en smäll vecklade en Sverigekarta ut sig på kortväggen. Med återhållen andedräkt riktades allas ögon mot kartan, där en röd ring ritats kring något som på håll, inte ens kunde ses som en liten prick.

   Att statliga verk utlokaliserades till de mest underliga platser visste alla, men var det meningen att även tidningen skulle flyttas till någon glesbygd? Inte kunde det väl vara så, att ett saftigt glesbygdsstöd låg bakom alltihop? Några fler frågor hann aldrig dyka upp i huvudet på de närvarande, för redaktionschefen knackade med en pekpinne mot ringen på vägg-kartan och sa:

   – Ser ni den här röda ringen? Den är orsaken till att jag trummat ihop det här mötet med så kort varsel. Det är så här förstår ni, att jag råkade snappa opp en panggrej för nåra dar sen. Man måste smida medan järnet är varmt sägs det, men jag smörjde en kille med en resa till Mallis istället. Ja, jag var tvungen att göra det, för att få reda på adressen till en smart och fullkomligt okänd aktieklippare. Det jag fick reda på är, att det inte är nån duvunge vi har att göra med. Kan ni tänka er, enbart förra året redovisade den här klipparen två mille i reavinst. Att det dessutom är en helt vanlig privatperson, är väl inte fy skam, eller vad säger ni…?

   Den samtidiga utandning som gjordes, fick kartan på väggen att fladdra till.

   – Vad vi vet, fortsatte redaktionschefen, är att den här börs-klipparen är bosatt på en plats som av oss storstadsbor, kan betecknas som en plats bortom all ära och redlighet. Med andra ord bor den här mannen – för det är en man – så långt ut på vischan som det är möjligt. Om det är en ödets nyck eller inte, men en som har sånt flyt när det gäller aktieaffärer, bor i en liten håla som heter Bakomvattnet.

   Några lågmälda skratt hördes i rummet. Vissa stirrade bara dumt, eftersom de inte var säkra på om det var ett skämt eller inte. De sken dock upp när redaktionschefen fortsatte:

   – Nu när vi fått nys om det här, gäller det att snabbt som ögat få dit nån som kan intervjua karln. Kan nån komma med ett förslag om vem vi ska skicka dit?

   Frågan följdes av en tystnad som om en knappnål fallit till golvet, skulle det pyttelilla ljudet, fått allesammans runt det ovala bordet att reagera som vid en explosion.

   – Nån måste väl ändå vara den rätta för...

   Redaktionschefen tystnade och vände sig mot den unge man, som utan att knacka kommit in genom dörren och tyst stått där en stund.

   – Vi sitter i ett möte, sa redaktionschefen. Var det nåt särskilt du ville?

   – Var ända in i helsike ligger Mallis nånstans? sa den unge mannen och höll fram ett stort brunt kuvert.

   I förvåningen över frågan, tog redaktionschefen brevet ur hans hand och stirrade på honom.

   – Vet du inte att man säger Mallis istället för Mallorca? sa redaktionschefen snäsigt.

   – Nä, men nu vet jag, sa den unge mannen och vände på klacken. Han var precis på väg ut genom dörren, när det skrapade till från stolsben mot golvet och någon med hög röst sa:

   – Varför kan vi inte skicka iväg den där. Något som fick de andra runt bordet att av bara farten instämma och redaktionschefen att ropa:

   – Kom tillbaka! Vilket fick den unge mannen att stanna i dörröppningen och vända på huvudet.

   Redaktionschefen hade ett svagt minne av att den unge mannen var en praktikant som arbetsförmedlingen skickat över. Men i övrigt visste hon inte ett dugg om honom. Praktikanter kom och gick i en aldrig sinande ström och gjorde en inte alls föraktlig arbetsinsats utan att kosta något.

   – Vem föreslog att vi skulle skicka iväg den här killen? sa redaktionschefen och lät blicken svepa över personerna vid bordet.

   – Det var jag, sa Gittan Sandberg, som för det mesta fick hålla på med bröllopsrykten.

   – Och varför om jag får fråga? sa redaktionschefen och såg ut som ett levande frågetecken.

   – Jo, sa Gittan Sandberg, svaret är ju hur enkelt som helst. En som dragit sig undan som den här snubben tydligen gjort, kan nog känna lukten av en tidningsmurvel på flera mils avstånd. Skulle det inte vara perfekt att skicka någon som inte är det? Det är ju bara att utrusta killen med en bandspelare och sen får han snacka runt med snubben.

   Ett mumlande hördes i rummet och redaktionschefen stirrade på den unge mannen och mätte honom med blicken. Skäggig, långhårig och med urusel klädsmak, var det första som for igenom hennes huvud. Det var ju perfekt helt enkelt. Om någon skulle passa in ute i obygden, så var det den här killen.

   – Men Gittan, vad smart du är! sa redaktionschefen och la i samma andetag till: Vad heter du, grabben?

   – Magnus Elonsson, sa den unge mannen. Men dom flesta kallar mig för Maggan.

   – Maggan, sa redaktionschefen, du ska ut på ett viktigt uppdrag. Du kommer till och med att få betalt för det. Hur är det, har du körkort?

   – Nog har jag styrlapp alltid, men ingen kärra, sa Magnus Elonsson.

   – Utmärkt, sa redaktionschefen. Jag ska se till att någon ger dig en muntlig snabbkurs i konsten att intervjua en person. Sen är det bara för dig att sticka iväg.

   – Jaha, och vart ska jag åka då? sa Magnus Elonsson.

   – Du ska åka till ett ställe som heter Bakomvattnet, jag har vägbeskrivningen på mitt kontor. Eftersom vi har resurser ska du få låna vår reservbil som står i garaget, en liten Hyundai Atos. När jag tänker efter väcker den ingen uppmärksamhet därute i obygden heller, för den delen. Nåja, när du väl tagit dig dit, är det bara att snacka runt med en som heter Hubert Karlsson. Ska väl inte vara nåra problem, eller hur?

   – Möjligtvis att hitta dit då, sa Magnus Elonsson.

Kapitel 2

Att våren äntligen kommit, var den första tanke som slog Hubert Karlsson när han kom ut på farstutrappan och kände solstrålarna värma genom den mossgröna flanellskjortan. Samtidigt tänkte han att den femtonde maj, skulle den väl egentligen ha kommit för länge sen, men slog snabbt bort den tanken. Han hade vant sig vid att ta dagarna som dom kom, även om han föredrog sol och värme istället för kyla, regn och rusk.

   Och visst tyckte han det var trevligare att se på en nästan helblå himmel, än en gråsvart som aldrig lyckades locka honom att lämna stugvärmen. Om det inte varit för några ynka moln som mest liknade utslängda små bomullstussar, hade det varit som himlen i charterbolagens kataloger, som han älskade att bläddra i.  

   Inte för att han tänkt resa någonstans, det fick andra göra hur mycket dom ville. För honom räckte det att se glada människor leka och sola sig på solbelysta sandstränder med blåa hav i bakgrunden. Bilder på människor som badade i eller låg på solsängar runt pooler däremot, bläddrade han snabbt förbi. Han kunde inte förstå hur folk var funtade, som åkte till sol och värme för att plaska i en pool, när det fanns ett hav i närheten.

   Men just nu när solen strålade, behövdes inga broschyrer om fjärran länder. Tacka vet jag Sverige, tänkte han, när solen värmde både hans kropp och ansikte. Det kunde inte bli mycket bättre någon annanstans.

   Smaken av morgonkaffet satt fortfarande kittlande kvar på tungan. Morgontidningen var avklarad, den hade hans hustru Helga läst högt för honom om det han ville höra. De lokala nyheterna rymdes på en smal spalt i tidningen, så dom var snabbt avklarade. Börssidan däremot brukade ta en halvtimme. Resten fnyste han åt, eftersom det mesta var saker som hänt i Fjollträsk – som han alltid kallade huvudstaden. Dom som var dumma nog att bo där, fick skylla sig själva.

   Med tidningen och kaffet avklarat har jag ju nästan gjort ett halvt dagsverke, tänkte han, sträckte lojt på sig och satte tummarna under de breda färggranna hängslena. Han kisade mot solen, som påminde honom om den gula Västerbottenost han nyss skurit tjocka skivor av.

   Han lät blicken glida ut över sina ägor, som han själv alltid tänkte om sitt gamla bondhemman. Det enda som vittnade om att det en gång varit lantbruk på ägorna, var de rostiga skeletten av en uppochnedvänd höräfsa och ett slåtteraggregat som stod kvarlämnade ute på ängen. Den som lämnat redskapen på ängen, hans svärfar, var den sista som slagit den. Hubert visste inte ens hur man gjorde.

   Den gamla ladugården, som inte inhyst några andra djur än råttor sen han tagit över gården, lutade betänkligt åt ena kort-sidan. Det hade knarrat rejält i ladugården under vintern, när snön legat meterdjup på taket, men än stod den kvar. Blev det bara en rejäl snövinter, skulle den alldeles säker rasa ihop och då skulle han slippa riva den. En angenäm tanke som fick Hubert att le mot solen. Arbetade, var det bara dumt folk som gjorde, tänkte han.

   – Suveränt! ropade Hubert så högt, att en flock skator skrämda flög iväg från sin plats i björken alldeles framför huset.

   – Vad sa du? sa hans hustru Helga inifrån huset.

   – Jo, jag sa att det är suveränt, sa han. Jag menade vädret alltså, lilla gumman.

   – Jaha.

   – Allting annat är inte dumt det heller. Inte sant lilla gumman, sa han och såg ut över det solbelysta landskapet som låg fram-för hans ögon.

   – Nä, visst har vi det bra.

   – Det var ju det jag menade, sa han. Vi bor ju mitt i Guds gröna natur och inga grannar som stör oss.

   – Inga grannar som stör oss, men det finns ju andra. Det kommer då i alla fall en bil hitåt, hörde han sin dotter säga från balkongen ovanför hans huvud.

   – Vad säger du, Lisa? Kommer det en bil? Hubert stirrade nedåt den smala krokiga vägen som ledde upp mot huset, men såg bara något som liknade en liten röd korvkiosk komma guppande på den minst sagt gropiga vägen.

   Lisa Karlsson hade från balkongen sett den lustiga lilla röda bilen redan vid vägskälet, drygt ett par hundra meter från gården. Den hade stått stilla en bra stund, innan den svängt upp mot deras gård. Oavsett vilket ärende den som rådde om bilen hade, var det i alla fall roligt med främmande. Att lantbrev-bäraren brukade komma upp till gården någon gång i veckan, räknades inte som främmande, även om han alltid drack en kopp kaffe varje gång.

   – Bry dig inte om vem som kommer, utan sätt dig vid datorn istället, sa Hubert, som råkat se något betydligt intressantare. Ser du gråsparvarna som sitter på telefonledningen, Lisa?

   – Visst farsan, vad är det med dom då?

   – Ett tecken naturligtvis, sa Hubert. Och eftersom dom är så många, kan du gott passa på och köpa nåra tusen Ericsson och Telia.

   – Men farsan! Både Ericsson och Telia åker ju jojo opp och ner.

   – Dom går snart opp båda två ska du se, sa Hubert och vände blicken mot det lilla röda korvkioskliknande föremålet, som försiktigt snirklade sig fram mellan all bråte och decimeter-djupa gropar som fanns på den stora gårdsplanen.

   Makligt gick Hubert ner från trappan för att ta en närmare titt på det underliga ekipaget. Herre min skapare, inte kan väl det där vara en bil, tänkte han och kliade sig i huvudet. Men att det verkligen var en bil, märkte han när den stannade en liten bit ifrån honom. Ur den klev en ung man, som med stora ögon såg sig omkring.

   För Magnus Elonsson var det en minst sagt omtumlande upplevelse att se gården på nära håll. Allt verkade förfallet och skrot blandat med annan bråte låg lite här och var på gårds-planen. Det var klart, en börshaj kunde kanske kosta på sig att vara bohem, han visste ju ingenting om sånt. När han tittat runt och blicken till slut fastnat på Hubert, sa han:

   – Det var ett helsike att hitta hit. Jag trodde Bakomvattnet bara var några kåkar, men det är ju stort.

   Hubert blev stum. Bara det fantastiska att en fullkomligt okänd människa gjort sig besvär att leta sig fram till gården, var mer än han kunde fatta. Han blev glad när Lisa ropade från balkongen:

   – Hallå där, vad är du för en?

   Hubert smålog för sig själv när han såg den unge mannens gapande mun, efter att ha tittat upp mot balkongen. Nu jäklar tände det till direkt, tänkte han. Giftasvuxen hade Lisa varit i flera år, så det var på tiden att hon snärjde en karl. Och den här såg då lättsnärjd ut.

   Hursomhelst ser han inte ut som nån storstadsbo, tänkte Hubert, när han såg på det glesa ovårdade helskägget och det långa svarta håret, som var hopsatt i nacken med en färggrann snodd. Det hade faktiskt sett ut som om killen haft en lång hästsvans som vispat till bak på ryggen, när han hastigt vridit huvudet åt Lisas håll.

   Nåja, oavsett var han kom ifrån, var han i alla fall klädd som folk, tänkte Hubert. Dom urblekta jeansen och en svart tröja under en jeansjacka som tycktes ha varit med om en hel del, var en klädsel helt i hans smak. Kläderna vittnade om att det var en rejäl grabb och ingen fisförnäm snobb. Dessutom såg han snäll ut och rodnaden som slagit upp i hans ansikte, visade med all tydlighet att han var blyg.

   – Jaha, och vad vill du då? sa Hubert när han tittat färdigt, vilket fick Magnus att hoppa till.

   Förklaringen som Magnus tänkt komma med blev bara till ett kraxande ljud, eftersom Lisa sin vana trogen när hon hade bråttom ner från balkongen, klättrade nerför spaljén på hus-väggen.

   Förvånad såg Hubert ögonen på den unge mannen rulla som bollar i hans huvud. Grabben verkade inte vara bortskämd med att se vad jäntor har precis, tänkte han. För en jänta som klättrar nerför en spaljé och visar opp en snygg ändalykt, där ett par gula trosor skymde det mesta var väl inget märkvärdigt. På teve hade han då själv sett fruntimmer som inte haft en tråd på kroppen. Men grabben var kanske en sån som inte tittade på teve, det fanns ju ungdomar som inte gjorde det hade han hört.

   Magnus gav ifrån sig ett nytt kraxande läte, innan rösten klarnade och han sa:

   – Har jag verkligen hamnat hos Hubert Karlsson?

   – Han och ingen annan, sa Hubert. Och jäntan min heter Lisa, fortsatte han. Inga dåliga grejer, eller vad tycker du?

   – Sluta fjanta dig, farsan, sa Lisa som kommit fram till dem. Ser du inte att han blir generad.

   – För vadå? sa Hubert.

   – Inte vet jag, sa Lisa och studerade oblygt Magnus.

   – Han hade då mål i mun och fråga om jag var Hubert Karlsson i alla fall, sa Hubert.

   – Varför ville han veta det? sa Lisa och stirrade ännu mer. Jösses, han är ju gullig, tänkte hon. Precis en sån som hon önskat sig skulle dyka opp en vacker dag.

   – Inte vet jag. Fråga honom för fasiken, sa Hubert och vände ryggen åt de båda och gick mot huset. Vill han ha kaffe, får du säga till morsan att sätta på pannan, la han till.

   – Inget kaffe, tack, sa Magnus.

   – Jaså, du kan prata, sa Lisa och log mot honom. Vad heter du?

   – Magnus... Magnus Elonsson.

   – Jaha, och vad vill du farsan då?

   Magnus blick irrade lite överallt, men stannade till slut på Lisa. Ögonen verkade famla i luften, för att få in den bara en meter ifrån honom leende Lisas ansikte i fokus. De röda läpparna och de bländvita tänderna fick honom att tänka på någon reklambild. Måste ha varit reklam om friluftsliv eller nånting sånt, tänkte han. Med en märkbar kraftansträngning sa han:

   – Din farsa... är det han som... äh, är så fenomenal på aktier?

   – Du är inte klok! Lisa började skratta och buffade honom lekfullt med handen i bröstet.

   – Är det inte sant att han gjorde en reavinst förra året på över två miljoner?

   Lisas skratt kom av sig. Hur kunde den här killen veta det? Och visst hade han rätt, dom hade tjänat en massa pengar på aktier, men det hade ju bara berott på ren tur.

   – Visst är det sant sa hon. Men du förstår, farsan kopplar bara ihop nånting han ser med en aktie. Det kan vara nästan vad som helst, men det funkar för det mesta. Är det fenomalt, så är det väl det då. Apropå tur, hur mycket är klockan?

   – Snart halv tio, sa Magnus efter att ha sneglat på klockan.

   – Jösses, då måste jag in och slå på datorn, sa Lisa och snodde runt. Häng med får du se farsans snilleblixt idag.

   Magnus stirrade efter henne när hon med lätta fjädrande steg gick mot huset. Först nu upptäckte han att hon var barfota. Det fanns något eggande i hennes sätt att gå, som fick blodet att rinna som vitglödgat järn genom hans ådror. Utan att han själv var medveten om det, började han springa efter henne.

Kapitel 3

   – Nå morsan, hur tycker du att han verkar? sa Hubert och trummade med fingertopparna mot bordsskivan. Ja, om han skulle raka sig och klippa håret.

   – Verkar inte vara mycket krut i honom. Men han verkar snäll i alla fall.

   – Precis, så tänkte jag också när jag såg honom, sa Hubert. Skulle kunna vara nånting för Lisa att pyssla om under mörka vinterkvällar. Måste väl vara ganska trött på att glo på teve med oss vid det här laget.

   – Jag håller med dig, men det är inte bara för Lisa att norpa åt sig den här grabben, som du tydligen tror. Förresten, det är det faktiskt, eftersom det finns karlar som velar i en halvtimme för att välja slips, men det tar bara en sekund för dom att välja fruntimmer. Men han är kanske förlovad eller rent av gift. Har du tänkt på det?

   Hubert lade pannan i djupa veck. Ringar i öronen hade han haft, men vad han kunnat se i hastigheten, inga på händerna.

   – Nää, det tror jag inte, sa han efter en stund. Förresten, det kan väl Lisa luska ut.

   – Vad ska jag luska ut, farsan? sa Lisa, som kommit ut från det Hubert kallade kontoret med Magnus i hälarna.

   Kontoret hade med all säkerhet hundra år bakåt i tiden varit en pigkammare. Det var alldeles för litet att använda som sovrum för någon i familjen, men tillräckligt stort för att ha en bok-hylla, en stol och ett bord att ställa datorn på. Men många decimeter över var det inte att röra sig på.

   – Sånt du behöver veta naturligtvis, sa Hubert undanglidande och blinkade med ena ögat mot sin dotter. Sånt man bör ta reda på, förtydligade han det hela.

   – Han är varken förlovad eller gift. Inte har han sällskap med nån tjej heller. Det var väl det som ni pratade om antar jag, sa Lisa och Magnus ansikte färgades rött. Jag frågade honom alldeles nyss, la hon till.

   – Nånting ditåt var det vi pratade om, sa Hubert. Hur gick det med Ericsson och Telia, förresten? la han till.

– Ericsson hade gått ner lite, så jag köpte femtusen. Telia har inte rört på sig, så jag köpte femtusen såna också. Förresten passade jag på att sälja nåra andra skvättar som legat till sig på samma gång. Det blev väl bortåt en fyrahundra tusen i förtjänst på dom.

   – Tala inte om det. Fy fasiken vad kommunalgubbarna och den där Andersson eller vad hon heter ska bli nöjda, sa Hubert och ruskade bedrövad på huvudet.

   Magnus stirrade på Hubert som om han sett en cirkuselefant sitta vid köksbordet. Men det han egentligen såg, var en man som nyss fått veta att han kammat hem nästan fyrahundra tusen, men såg ut som om han förlorat ett par miljoner. Det var det jäkligaste... Han kom av sig när Lisa sa:

   – Vi sticker ut en stund. Tänkte visa Magnus runt lite.

   – Är ni tillbaks till lunchen? sa Helga.

   – Beror på, sa Lisa svävande och log. Vem vet vart vi hamnar nånstans.

   – Suveränt vart ni än hamnar, sa Hubert. Det är ju så vackert väder.

   Han såg de två försvinna ut genom dörren. Makligt reste han sig från bordet och gick fram till fönstret. Hans hustru stod där redan och han lade armen runt hennes axlar. Båda såg efter de två ungdomarna när de sneddade över gårdsplanen och gick upp mot skogen. Den unge mannen skyggade till som en ung-häst, när Lisa tog hans hand och drog honom med sig.

   – Morsan, vi kan nog inte vänta oss att Lisa får ihop det med den där i brådrasket. Den där vet då ta mig fasiken inte hur man gör, sa han och suckade.

   – Det visste inte du heller, sa Helga. Men så där tafflig kommer jag inte ihåg att du var. Lisa brås på mig, så vi får väl se hur det går.

Kapitel 4

Nästan vimmelkantig av både mottagandet på gården och Lisas fullkomligt ogenerade sätt att behandla honom, kisade Magnus försiktigt på henne. Att den nedre halvan av henne var väl-formad hade han redan sett och överdelen var inte sämre. Från sidan kunde han se hur hennes bröst mjukt buktade ut under den tröja hon i all hast tagit på sig.

   Solen värmde och han knäppte upp jeansjackan. Det kändes både ovant och oroande att gå hand i hand med en fullkomligt främmande tjej, med det gick ovanligt fort för honom att vänja sig vid det.

   Den första biten utefter den slingrande stigen var han inte medveten om det intensiva fågelkvittret runt omkring, men efter en stund hörde han tydligt den kör av olika läten fåglarna gav ifrån sig. Doften av skog blandat med ruttet gräs, var en sällsam doftblandning han aldrig känt tidigare. Och mitt i allt detta en svag parfymdoft från Lisa, som gjorde honom yr i huvudet.

   – Hör du fåglarna? sa Lisa. Finns inget underbarare än att gå ut så här när solen skiner och fåglarna kvittrar. Man vill kvittra och sjunga själv en sån här dag. Man blir glad helt enkelt. Känner du det så också?

   – Uppriktigt sagt, vet jag inte, sa Magnus och strök sig med den fria handen över pannan. Han hade blivit skickad att spela in allt som aktiefenomenet skulle kunna tänkas kläcka ur sig och hamnat på ett ställe som minst av allt liknade en plats där en börsklippare höll till. Dessutom hade han redan fått en inblick i på vilka lösa boliner aktieaffärerna gjordes. Det var inte klokt helt enkelt.

   – Vet du inte om du känner dig glad?

   Lisas fråga fick honom att tänka efter. Var han glad? Han kunde inte ens tänka klart, när han hade henne så nära. Om det var något han kände, var det knappast något han kunde tala om för henne. Därför sa han lamt:

   – Jo, det gör jag nog.

   Han vred huvudet mot henne och drunknade i hennes grön-skimrande ögon, som var riktade mot honom. Kanske just därför hördes hennes röst som om den kommit långt ifrån när hon sa:

   – Tänk om du kunde stanna nåra dar. Det är ju onsdag idag, så varför kan du inte stanna tills på måndag?

   – Jag måste... Nä, det går inte... Orden tog slut när han såg hur hon log mot honom. Han darrade till när hon lyfte händerna och lade dom mot hans kinder. Det fanns inget utmanande i hennes sätt att lätt stryka över hans skägg, ändå gjorde det hans ben ledlösa som kokta spagetti.

   – Är det nåt speciellt du måste göra?

   Frågan fick hennes friska andedräkt att smeka hans ansikte, så nära honom var hon. Han såg en skär tunga pila fram mellan hennes vita tänder och slicka de blodröda läpparna. Med något som nästan började likna panik tänkte han: Kom ihåg varför du är här. Du ska spela in vad Hubert säger. Men på något under-ligt vis, trängdes det undan av redaktionschefens sista ord: Det får ta den tid det tar, om det så tar en vecka.

   – Inte är det nåt speciellt jag måste göra. När jag tänker efter är det säkert ingen som kommer att sakna mig antar jag, sa han och kände sig plötsligt glad inombords. Under några dagar tillsammans med Lisa, skulle han kanske våga...

   Längre kom han inte i sitt tänkande, för Lisa strök honom hastigt och fjärilslätt över kinden med fingertopparna.

   – Om du ska stanna nåra dar, måste du lova mig en sak, sa hon.

   – Det beror på vad det gäller, sa han.

   – Jag vill att du inte ska tala om för farsan, att jag varken köpte Ericsson eller Telia, sa hon. Du förstår, jag har inte köpt nånting som han har sagt på länge. Hade jag gjort det, hade vi varit utfattiga.

   – Visst, det kan jag väl lova, sa han. Det din farsa inte vet om, mår han inte illa av.

   – Kors då, precis så säger morsan också, sa hon. Du kommer inte att ångra dig att du stannar nåra dar, la hon till och log mot honom.

Kapitel 5

Efter att Lisa bäddat åt honom i lillstugan och han tillsammans med Hubert mätt och belåten efter kvällsmaten, slagit sig ner framför teven medan kvinnorna plockade av bordet, kändes allt nästan overkligt. Snabbt kom Magnus tillbaka till verkligheten, när Hubert ljudligt rapade och knäppte upp byxorna i midjan.

   – Vilken suverän dag, sa Hubert. Skulle du inte kunna tänka dig att bo så här?

   Magnus visste inte vad han skulle säga. Att bo i en storstad hade han aldrig gillat, men att bo ute på vischan… Nja, skulle vara tillsammans med Lisa då. Men vad skulle dom leva av?

   – Tja, visst skulle jag väl det, men det går inte, sa han.

   – Nähä, du har förstås ett jobb att sköta, sa Hubert och tänkte att Lisa nog fick vänta ett tag till med att få tag på en karl.

   – Nä, nåt riktigt jobb har jag inte, sa Magnus öppenhjärtigt. Just nu har jag ett praktikjobb som tar slut nästa vecka, sen vet jag inte hur det blir.

   – Betyder det att du inte har nåt riktigt jobb? sa Hubert, som vädrade morgonluft för Lisas del igen.

   – Precis, sa Magnus. Har inte haft ett riktigt jobb sen skolan. Är dyslektiker, förstår du.

   – Dys… Vad fasiken sa du? sa Hubert förvånad. Vad betyder det att du är? Betyder det att du har nån mystiskt sjukdom?

   – Nä, det betyder att jag har svårt att läsa och skriva. Det är därför jag inte kan få ett riktigt jobb.

   – Gosse! sa Hubert och dunkade Magnus i ryggen. Du har kommit till precis rätt ställe, för jag kan ta mig fasiken inte heller läsa och skriva. Har aldrig fått grepp om det liksom. Det tar två dar för mig att traggla mig igenom en serietidning.

   Magnus stirrade på honom. Den som tidningen trott vara ett aktiegeni, kunde inte ens läsa och skriva! Ja jäklar, dom skulle få dåndimpen på tidningen. Lagom åt dom, förresten.

   – Kan du gissa varför jag kom hit, Hubert? sa han därför.

   – Hur fasiken ska jag kunna göra det. Både frugan och jag hoppas att det är för Lisas skull, men du kunde ju inte veta att hon bodde här.

   – Hade jag vetat att hon bodde här så… Magnus tystnade och blev röd i ansiktet. Ja, om jag gjort det hade jag nog inte vågat komma hit, fortsatte han. Nä, det är så här förstår du, Hubert, att jag blev hitskickad för att spela in ett reportage om dina aktieaffärer.

   – Spela in… på vadå? sa Hubert och satte sig kapprak i soffan.

   – På den här som dom skickade med mig, sa Magnus och plockade fram den lilla bandspelaren ur innerfickan.

   – Ja jädrar i mig, det är ju suveränt, sa Hubert och hans ansikte lystes upp av ett stort leende. Vad är det för tidning, förresten?

   – Vi vet först, sa Magnus. Det är en sån där skvallertidning.

   – Den brukar Helga läsa varenda vecka, sa Hubert. Hon gillar sånt. Men du, jag kom att tänka på den där lilla bilen eller vad det är. Har du fått låna den också?

   – Javisst, inte tror du väl att jag har råd med en nästan ny bil?

   – Nä, det är klart, sa Hubert och gnuggade hakan med finger-topparna. Hör du, Magnus, gå ut till Lisa, så ska jag prata in nånting som får dom som skickat dig att tratta på ändan. Säg till Helga att det vi pratar in i den här apparaten ska hamna i skvallertidningen hon brukar läsa, så kommer hon som ett skott.

   – Ska inte jag vara med då? sa Magnus.

   – Du kommer in lite senare i handlingen, grabben. Som jag fattat det har du inget riktigt jobb.

   – Det stämmer, sa Magnus.

   – Jamen, då kan du väl lika bra vara arbetslös här. Och dom på arbetsförmedlingen kan ta mig fasiken inte skicka dig på nåt praktikjobb, för såna finns inte här i trakten. Det betyder att Lisa och du kan vara tillsammans varenda dag. Vad säger du om det?

   Hubert fick inget svar, för Magnus var redan på väg mot köket.

   Magnus blev inte kvar i köket, för Lisa sa till honom att vänta utanför. Glad att slippa sitta vid köksbordet och vänta till dess disken var klar, satte han sig på farstutrappan.

   Det var fortfarande varmt i luften, trots att solen var på väg att försvinna ner bakom skogen. Han drog några djupa andetag och utan att vara medveten om det, utbrast han högt för sig själv.

   – Suveränt!

   – Nu börjar du låta som farsan, hörde han Lisa säga.

   Han vred på huvudet och rodnade. Inte för att hon hört vad han sagt, utan därför att hennes korta kjol gav honom full insyn hela vägen upp till trosorna.

   – Du tar dig friheter när dom bjuds, sa Lisa och skrattade. Titta du, jag har ingenting att skämmas över.

– Jag har märkt det, sa Magnus och rodnade om möjligt ännu mer.       

– Då så, sa Lisa. Det är så här förstår du, att jag gillade dig direkt. Det gör morsan och farsan också. Hur är det, gillar du mig också?

   – Minst sagt, sa Magnus. Du är skitsnygg och konstigt nog är jag inte blyg tillsammans med dig. Om det är så att du gillar mig så…

   Han tystnade eftersom Lisa sjunkit ner bredvid honom och slagit armarna om hans hals. Sakta lutade hon sig fram och kysste honom. Hennes läppar var varma och lena, de fick honom att tänka på ett solvarmt plommon. Ivrigt kysste han henne tillbaka.

Kapitel 6

Med jeansjackan slängd över axeln och med ett brett leende i ansiktet, gick Magnus över den illa skötta gräsmattan från lillstugan där han tillbringat natten. Efter att han talat om för Lisa vad Hubert sagt, hade hon farit fram som en tätting och pekat på vad som måste göras om dom skulle bo i lillstugan.

   Visserligen tyckte han själv att det gått lite väl fort, men han var ju inte mer än människa. Att han tänkte så berodde på den försmak han fått av det Lisa hade att bjuda på och som sopat bort de sista resterna av den blyghet han alltid lidit av. Både Hubert och Helga hade säkert blivit förvånade, om de sett att han redan börjat fatta så smått hur man gör.

   På trappan till huset satt Hubert och kisade mot morgonsolen och Magnus satte sig bredvid honom.

   – Nu har jag pratat in mina aktietips i apparaten, sa Hubert. Tyckte det var lika bra att få det gjort så du kan åka tillbaks med både den och bilen.

   – Det är ju ingen brådska med det, sa Magnus besviken över det Hubert sagt.

   – Lisa tycker det i alla fall, sa Hubert. Ja, hon tycker att du ska lämna tillbaks både apparaten och bilen. Hon tänker följa med dig, förresten. Du får hjälpa henne att köpa en ny bil som ni kan ta er hit i. Lisa har fullmakt så hon kan ta ut pengar på banken. Vi har ju ingen bil, så det är på tiden att vi skaffar en.

   – Jaha, sa Magnus. Och sen då?

   – Är du händig på att snickra och sånt där?

   – Tja, jag har inte tummen mitt i handen precis, sa Magnus och sneglade på Hubert.

   – När Lisa och du har rustat opp lillstugan, kanske du kan fixa till lagårn lite, sa Hubert och Magnus tittade förskräckt på den fallfärdiga byggnaden.

   – Fixa till… Nää, riva den menar du väl? sa Magnus. Jag är inte rädd för att jobba, men… Han kom av sig eftersom ett underligt ljud hördes.

   Det som avbrutit honom var ett svagt knirkande, som sen övergick i ett gnisslande ljud. Den gamla ladugården såg ut att ruska lite på sig, sen knakade det till och taket vek sig på mitten. Det fruktansvärda braket när tak och väggar föll till marken, hördes säkert flera kilometer.

   Tryckvågen slog nästan omkull de båda på trappan och det efterföljande dammolnet som piskade deras kroppar, liknade mest en sandstorm i Saharaöknen.

   De båda hörde dörren slås upp bakom deras ryggar och även de förvånade utropen, men de stirrade bara på den enorma brädhög, som var det enda som fanns kvar av den stora ladugårds-byggnaden. Fyra förvånade ögonpar såg hur ett dammoln likt röksvampen från en atomexplosion, sakta steg upp mot den blå himlen där det skingrades av de svaga vindarna.

   Samtidigt vred sig Hubert och Magnus mot varandra. De förvånade ansiktsuttrycken ändrades till breda leenden. Deras av dammet nästan sotsvarta ansikten, fick de bådas tänder att gnistra i solljuset.

    – Suveränt! ropade båda exakt samtidigt och kvinnornas skratt rullade ut över de solbelysta ägorna.

Så var den lilla berättelsen färdigläst.

 

En orolig fundering.

Avskyr att säga vad var det jag sa, men de som läst mina bloggar under flera år vet att ag varnat för det här sen långt tillbaka. När våra politiker pratat om en kommande miljökatastrof har jag påpekat att en ekonomisk katastrof kommer betydligt tidigare. Nu blev det ett virus som satte igång en ekonomisk kris som kan leda till en katastrof, det hade kunnat vara någonting annat. Men vem lyssnar på en gammal man som har mage att säga att våra miljöfanatiker och politiker har åt helsike fel?

Allt ont för alltid någonting gott med sig sa min mamma. Vi får väl se det så att det här kanske var nödvändigt för att få stopp på alla idiotier politiska makthavare har lagt ner tid och kraft på. Deras uppdrag är att skapa bästa möjliga levnadsvillkor för invånarna, vilket betyder att samhället skall anpassas efter de människor som bor där. Vårt moderna samhälle är inte skapat för invånarna utan för det politiska maktsystemet med möjlighet att styra invånarna.

Märkligt att inte kloka personer reagerat och rappat i för länge sen att nu får det väl för helvete vara nog, när patienter började benämnas kunder.  Vadå kunder, de äger ju genom sina skatter de offentliga verksamheterna för att de skall fungera i invånarnas tjänst. Men vad kan man förvänta sig i ett land där Socialstyrelsen nu går ut med att vårdpersonalen inte behöver någon speciell skyddsutrustning. Av vårt demokratiska samhälle blev ett politiskt och byråkratisk land styrt med alla de fel och brister som nu kommit fram till allmän beskådning.

Kraven och pressen har satts på invånarna när det i själva verket skulle varit de politiskt aktiva som ständigt skulle haft en blåslampa i ändalykten för att få fart på dem. Mätta och dästa har de lugnt lutat sig tillbaka i tron att myndigheter med mera skulle sköta jobbet. När någonting händer är det alltid en myndighet som kritiseras, men i själva verket är det de styrande som är ytterst ansvariga.

Det som nu händer visar i alla fall hur viktigt det är att de så kallade förtroendevalda verkligen ser till invånarnas bästa. Som det varit under alldeles för många år har samhället förändras för att ge de redan rika förmåner och skattelättnader. Om skadeverkningarna blir som experter redan befarar, blir vi tvungna att börja om där vi var när det mesta fungerade någorlunda.

Problemet är att våra politiker bränt alla broar, nu måste vi förlita oss till den högteknologi som utvecklats i snabb takt bara senaste åren. Hur hållbart våra samhällen varit uppbyggda ser vi nu när varsel och uppsägningar haglar som spön i backen. Massvis med små- och egenföretagare ställs inför det faktum att de inte kan fortsätta utan kunder ens under några veckor.

Några veckor kanske är lite väl optimistiskt, det kan komma att röra sig om några månader och då är största delen av de små företagen i konkurs eller nedlagda. Det är så ett tjänstesamhälle ser ut, det krävs att det finns folk som är villiga att betala för de tjänster som erbjuds. I det läget blir våra politiker också medvetna om att en mycket stor del av invånarna står utanför trygghetssystemet, trots att de är med och betalar för det.

Hör politiker säga att bara det här är över kommer det att bli full fart igen. Glöm det, det kommer aldrig att bli som det var, för många har livet redan nu slagits i spillror och de kommer knappast att satsa på eget företag igen. I spåren efter nedläggningar och konkurser hamnar även många fastighetsägare i klistret, många lokaler kommer att gapa tomma för en lång tid framöver.

Trots det måste man se hoppfullt på framtiden, en massa oseriösa företag kommer at försvinna och kommer inte att se någon lönsamhet i att starta upp nya. Att det kunnat fungera är ju den vansinniga konsumtionshysteri vi sett, vilket fått folk att byta kök och badrum bara för att se en förändring eller kunna skryta med det.

Hur det kommer att gå för många av de vi kallat nyrika är egentligen ointressant, men visst kommer de att tvingas rätta munnen efter matsäcken. Om de kommer att ha råd med någon mat alls. Värst kommer det att bli för de unga som vant sig vid uteliv och fester, livet har ju varit ett party. Kanske skall man se det här som en nyttig läxa för de unga, men jag tvivlar att de kommer att lära sig någonting av den.

Det är minst sagt tveksamt om  MP och de unga lärt sig någonting av det som nu händer, eller kommer de fortsätta hålla på med sina vansinnigheter? Tyvärr tror jag det, ungdomlig dårskap och fanatiker biter ingenting på. Men det som händer är ju någonting helt annat än de gissningar om hur vårt klimat kommer att se ut om ett antal år, nu ställs de inför en verklighet som kanske återkommer med ännu mera kraft inom bara några år. Varning har redan utfärdats av virusexperter.

Allt det här har hänt på bara några veckor och ingen vågar ens sia om hur fortsättningen kommer att bli. Tror inte många fattar vad det kommer att innebära för just småföretagen som nu oförskyllt hamnat i en ohållbar situation. Det är som att tappa en tallrik i golvet och försöka limma ihop den igen, den kommer knappast att hålla en vända i diskmaskinen. Det småföretagarna förlorar i nuläget är förlorat för alltid, det tror jag inte våra politiker har fattat.

En politisk bakläxa.

Visst är den pågående Coronakrisen en prövning för alla, men samtidigt en väckarklocka som bör få folk att vakna och inse vilken otrolig bubbla som egentligen skapats. Man börjar fundera över hur en så vansinnig idé som att privatiseringar var framtidens lösning på alla ekonomiska problem. Min enda önskan just nu är att alla lobbyister och deras uppdragsgivare drabbas hårt, de bär skulden till det samhälle som visat sig så lätt kan falla ihop som ett korthus.

Världen var ganska trygg för människorna så länge vi var ett industrisamhälle. Trygga anställningar och även om lönerna inte var någonting att skryta över visste folk att de skulle ha pengar till mat, kläder på kroppen och tak över huvudet. Ja, det gällde de som rättat in sig i ledet och kämpade på till dess de fick guldklocka för lång och trogen tjänst inom våra industrier.

Att IT-bubblan sprack var bara ett litet bakslag för de som såg en framtid för mer privatisering istället för statliga monopolföretag. Privata aktörer skulle kunna släpa in mycket mer pengar till staten som drevs av byråkrater utan kunskaper om hur man gör affärer. På sätt och vis alldeles rätt, det var bara det att det var en del av svenska folkets trygghet.

Tjänstesamhället växte fram utan en tanke på om det skulle kunna bli hållbart eller inte. Med lite sunt förnuft skulle de makthavande insett att det hela mer liknade ett Pyramidspel, de som satsat sina pengar vill ha rejält tillbaka på sina investeringar. Människor är minst sagt naiva och det var invånarnas ekonomiska upplåning och höga konsumtion som höll det hela flytande. Till dess Coronaviruset stack hål på bubblan, vill säga.

När det talas om miljarder för att hjälpa företagen är vi tillbaka till när varvsindustrin hölls under armarna trots att den var dödsdömd. Eller saneringen av bankernas och statens urusla ekonomier i början på nittiotalet. Ser man till resultatet har det varit förödande för invånarna men lukrativt för banker och dess ledningar. Riksdagsledamöter med för den delen men i övrigt har det varit tunnsått med förbättrade levnadsvillkor för de flesta.

Det som nu händer i krisens spår är ingenting annat än en sanering av inte livskraftiga företag, det är så man krasst måste se på det. Tjänsteföretag är helt utlämnade till att någon köper deras tjänster, med ett samhälle där de flesta lever ur hand i mun får ingenting hända som rubbar jämvikten i ekonomin. Tänk tillbaka på alla lugnande besked som getts både från regering och banker, de har varit livrädda för att någonting sådant här skulle hända.

En politisk bakläxa är det i alla fall och där får hela det politiska etablissemanget ta åt sig. Tanken slår mig att gör vårt land verkligen rätt, eller har de makthavande ställt till det för invånarna igen? Svaret har vi kanske tidigast under hösten, men fram till dess kommer svenska folket att få leva med oro och ovisshet. Vi får hoppas att det experiment vi nu är utsatt för inte får en katastrofal upplösning, våra politiker leker verkligen med en krutdurk.

Sorgerliga saker hända ...

Det som nu händer är fruktansvärt och en smärtsam påminnelse om att allting inte varar för evigt. Den moderna människan i farten har inte haft en tanke på vad de har, utan strävat efter att få mer. Ingen har tänkt att det kan gå åt andra hållet, att man kan mista det man har. Men det är ju så livet ser ut för de som får leva tillräckligt länge.

Vi äldre hade vår smärtsamma period under andra världskriget där de allra flesta hade det lika dåligt ställt, vilket skapade en förståelse för hur andra hade det. Ur det väcktes känslan att vara solidariska med varandra. Att våra politiker efter hand ändrade det till att vi skulle vara solidariska med de politiska företrädarna, har lett fram till det samhälle som nu står inför en kris av oanade mått.

Den utopiska drömmen om alla i arbete förblindade de politiska företrädarna och orealistiska mål sattes upp. Nyliberala experiment sjösattes utan att ens utforska deras konsekvenser, men som nu skördar offer tack vare ett sketet virus. För en stabil ekonomisk tillväxt ansågs att de rika och de med ett arbete måste uppmuntras. Rent och skärt skitsnack, det handlade om att köpa röster och på den vägen är det.

Som enda land kör vi nu med ett experiment som skall släta ut sjukdomspuckeln genom långsam spridning. De experter som fört fram teorin har gjort oss till försökskaniner och våra politiker anammade experternas råd eftersom utegångsförbud skulle leda till en ekonomisk katastrof för både landet och invånarna. När vi står med facit i hand är det för sent att ändra på det hela.

Men det blev inte som tänkt var att landet skulle rulla på som vanligt och istället för att basunera ut allvaret skröt ansvariga ministrar att vår beredskap var god. Då fick höra vad höra mer om det som hände i Kina började folk bli nervösa.. När Löfven äntligen trädde fram för att lugna invånarna hade en stor del av befolkningen redan drabbats av panik. Det gällde att hamstra för att överleva isolerad avskild från omvärlden ett tag och då behövdes också massvis med pasta, ris och toapapper av någon anledning.

Har läst ilskna artiklar av annars vettiga journalister som skäller på äldre för att de går ut för att handla! Hur många ensamstående gamla utan någon som kan hjälpa dem finns det i vårt land? Dessa gamlingar är tvingade att gå ut av den anledningen att vi sedan många år varit ett människofientligt land där invånarna setts som ett redskap för fortsatt ekonomisk tillväxt. I många fall har våra regeringar sedan lång tid behandlat de äldre som att de vill bli av med dem!

Men de som sliter i sitt anletes svett om dagarna inom de offentliga verksamheterna behandlas inte ett dugg bättre. Redan före viruset har de som blivit sjuka straffats av Försäkringskassan och regeringar har blundat. De som arbetar har även blivit blåsta på en vettig pension den dag de gjort sitt. Välkommen i klubben säger vi gamlingar.

För de äldre har pensionerna släpat efter och det har sparats in på massvis med saker som måste anses vara en nödvändighet. Det säger sig själv att kort lagerhållning är någonting företag sysslar med, men knappast vår offentliga sektor som bekostas av invånarna. Skall det sparas in så är det i toppen med ständigt ökande antalet chefer av alla de slag.

Miljön har tagit stor plats inom politiken, det gav inga politiska poäng att alla började kalla sig feminister. Men miljön var ett tämligen säkert sätt att kunna suga ut skatter av invånarna, de allra flesta skulle aldrig få uppleva om det blev någon naturkatastrof eller inte. Vad allt gick ut på var ju egentligen att få ner koldioxiden till noll och det måste alla människor och företag fixa själva.

Nu har miljön fått hjälp på traven av ett virus och miljövänner klappar händerna över att luftföroreningarna har minskat i Kina. Vad de minskade utsläppen för med sig kanske också kommer som en obehaglig överraskning i någon form, man vet aldrig.

Att subventionera elfordon var en vansinnig idé, men det skulle förvåna om vi kommer att se någon försäljning alls i efterdyningarna av det som nu händer. Någon kommer att få ta smällen när alla de som leasat Volvo, BMW och Audi tvingas lämna tillbaka sina leasade bilar. Eller blir fråntagna dem. I många fall kommer det att hända om botten går ur aktiemarknaden och småföretag kommer att få svårt att överleva. Skatter som skulle behövts till subventionerna kommer att minska betydligt..

Det som nu händer är ingenting som blåser över så snart faran upphört, för många kommer det att påverka under flera år framöver. Beroende på hur stor den ekonomiska skadan blir kommer våra politiker att ställas inför den tuffa uppgiften att fatta beslut som sätter invånarna i första rummet. Det blir tufft att kunna få invånarna att känna sig trygga. Vad som än händer skall de alltid vara garanterade att inte kunna vräkas från sina bostäder eller gå hungriga vid en ny kris. För en sådan kommer, men vi vet inte när.

Helikopterpengar, det vill säga att pengar skickas ut till alla för att kunna överleva är inte bara för individernas bästa, om de är utan pengar får affärer slå igen. Affärerna finns där för kunderna, om de uteblir måste affärerna slå igen. Det vet alla regeringar och efter den här virussmällen kommer de att tvingas anpassa den förda politiken efter invånarnas behov.

I framtiden håller jag inte för otroligt att invånarna får dela på de pengar staten får in, det finns inte många andra sätt att lösa det på. För människors sätt att tänka kommer att förändras efter det som nu händer, egoisternas tidevarv är över därför att tillsammans är vi betydligt starkare. Osökt hörde jag en gammal melodi i huvudet: Sorgerilga saker hända, än i våra da'r minsann.

Efteråt spelar man munspel.

Man skyller det som händer på Coronaviruset, men i själva verket är det de nyliberala experimenten som gått alldeles åt skogen. Privatiseringar innebär att vi måste förlita oss till en blomstrande ekonomi, i kärva tider faller därför det som blivit en del av samhället i bitar. Ensam är aldrig stark, det är tillsammans som det ger styrka.

Experter går ut och uppmanar grund- och förskolor att inte stänga ner bara för att några barn blivit sjuka. En stor del av föräldrarna behövs för att hålla vårdapparat med mera igång, det skulle våra regeringar sedan många år tillbaka tänkt på istället för att rasera välfärden. Människan har glömts bort i ivern att skapa det politiska välfärdssamhället.

I samband med det här börjar man bättre förstå tanken bakom en statlig grundlön, det vill säga att alla invånare har en grundlön att falla tillbaka på om någonting händer. En sådan lön skulle i princip kunna vara möjlig att bekosta genom att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och flera statliga verk kan läggas ner eftersom de skulle vara helt onödiga.

Om vi i det här läget infört Basinkomst eller Medborgarlön som de kallas, hade det funnits ett skyddsnät för många som nu kommer att hamna i en svår ekonomisk knipa. Kronofogden flaggade redan före virusets utbrott att många barnfamiljer riskerar att vräkas från sina bostäder. Men allt handlar om politisk kontroll, det är de som vill fördela pengarna i form av reformer som ger politiska poäng.

I det här läget kammar alla politiska partier hem noll poäng och de så kallade experterna som gett tveksamma uttalanden om spridningen får svårt att återskapa ett förtroende hos invånarna. Vi har för närvarande en sjukdomskris som kommer att följas av en ekonomisk kris vilket sedan övergår i en politisk kris. Någon eller några kommer att få bära hundhuvudet, det är så människor fungerar när paniken lagt sig.

I nuvarande läge finns ingen möjlighet att förutsäga hur omfattande den ekonomiska krisen blir, men vår värld kommer definitivt inte att se ut som den gjorde före Coronaviruset. Visserligen är pensionerna usla men vetskapen att de pengarna kommer varje månad skapar ändå en viss trygghet. Trots att många tvingas snåla in på det som de med ett arbete ser som en självklarhet. Så ser det inte ut för många av de som har ett lönearbete om jobben försvinner.

Vårt land anammade nyliberala idéer och vi har nu vad som kallas ett tjänstesamhälle. Knappast hållbart när en ekonomisk kris inträffar och människor och företag får mindre pengar att röra sig med, eller kanske rent av går i konkurs. Ett hållbart samhälle kan man knappast kalla det, snarare ett utopiskt, grundat på förhoppningar om ständig tillväxt i ekonomin.

Våra politiker försöker ofta tona ner Amerikas betydelse för världsekonomin, tror inte de insett att om Amerika nyser får vi bildligt talat lunginflammation. Den påverkan det stora landet i väster har på det som händer i vårt land skall aldrig underskattas. Hamnar Amerika i en recession – det vill säga negativ tillväxt – påverkar det våra stora exportindustrier.

På det sätt vårt land förändrats de senaste tjugofem åren med utförsäljning av statliga bolag och en privatisering av apotekstjänster, bilprovning, skolverksamhet och sjukvård finns inget skyddsnät vid en recession då riskkapitalisterna försöker rädda det som räddas kan. Vad händer den dag privata skolor läggs ner, att driva apotek blir olönsamt när folk inte har råd att lösa ut sina mediciner, eller bilar ställs av så att ingen besiktning behövs?

Det händer inte tänker säkert många, men risken är överhängande att det gör det. Vi har hamnat i ett läge då förmögenheter smält som smör i solsken och blir det panik i de rika leden kan vad som helst hända. Det finns inget krav att de skall ta socialt ansvar och de tar det inte heller. Vad som skett är att politiska beslut byggt vårt så kallade välfärdssamhälle på lös sand.

Skall man måla fan på väggen i det här läget? Kanske skall man se det som en möjlighet att förändra vårt samhälle som invånarna vill ha det. Så länge allt har rullat på är det inte många som bekymrat sig fram till semestern, nu tvingas människor ändra sina värderingar. Till och med de som trott sig vara säkra livet ut kan få se sina liv förändras radikalt.

Vi har i alla fall fått en lektion i att aldrig ta någonting för givet. Mycket kan hända under ett liv, men vi är dåligt förberedda på det. Läste i en artikel att den här krisen kan dra med sig så mycket elände att många kommer att förkorta sina liv. Så var det en gång då förmögna människor såg sina förmögenheter sopas bort på nolltid.

Men det är inte bara de förmögna som drabbas, en recession slår över hela linjen och det blir lite av faller en faller alla. Syndabockar kommer de bli som förespråkat nyliberala idéer, för mycket av det som kommer, beror på konsekvenser av just det.

Efteråt spelar man munspel, sa man förr i tiden. Det vill säga, det är lätt att vara efterklok, för det är ju så vi människor fungerar. Vi kan nu också se sanningen i att man vet vad man har, men inte vad man får. Problemet är att människorna inte varit nöjda med vad de har utan strävat efter mer. De har inte tänkt på att ingenting varar för evigt.

Tänk så lite vi vet om vad som kan hända på kort tid.

I kölvattnet på virusepidemin och börsraset kan vi räkna med att mycket av det vi tagit för givet inte längre kommer att vara det. Till skillnad från att gissa sig till hur en framtida naturkatastrof kan drabba människan, uppstod plötsligt ett akut hot och skapade panik eftersom vi nu ställts inför någonting okänt som inte kan bekämpas. De fattiga behöver bara oroa sig för sin hälsa, de rika däremot har hamnat i en sits de knappast räknat med att det deras förmögenhet skulle krympa.

Det tar nog några veckor kanske månader att överblicka de ekonomiska skadorna, men vi vet att det handlar om miljarder som gått upp i rök på kort tid. Vad det handlar om är ju värdet på ett papper som kan lösas in i reda pengar. Många av de som satsat på daghandel har säkert sett både vinster och insatt kapital smälta som smör i solsken. Att köpa och sälja aktier är ett risktagande, det är de långsiktiga placerarna som klarar sig bäst över en tioårsperiod.

Många kommuner och landsting satt redan före det som nu inträffat illa till, nu kan de hamna i ett verkligen bekymmersamt läge. Läste att ett kommunalråd i en mindre kommun föreslagit att småkommuner skulle slås ihop för att spara pengar. Naturligtvis fick han mothugg men det är verkligen inga billiga företrädare invånarna tvingas betala arvoden till. Numera består inte en kommunledning av ett kommunalråd och en kommundirektör, det finns de som har två kommunalråd och det vimlar nu även av oppositionsråd.

Naturligtvis skulle det behövas en hel hög med rationaliseringsexperter som tar sig an alla kommuner och landsting. Det har blivit alldeles för många som säger sig företräda invånarna, men i själva verket har de ingen funktion att fylla för ett bättre samhälle. Hela vårt politiska styrelsesätt skulle behöva en översyn och en antal statliga verk och myndigheter skalas bort. Vårt land har blivit alldeles för byråkratiskt för att kunna hantera de problem som framöver kommer att kräva snabba beslut.

Vi har troligtvis i alla fall hamnat vid den punkt då våra politiska makthavare inte längre vågar sjösätta fler samhällsexperiment. Nu måste räddas det som kan av det vi kallar välfärden, men som urholkats kraftigt bara de senaste tio åren. Kravet på att vårt land måste bli mer demokratiskt visar att vi varit på fel väg under alldeles för många år. Det är en av orsakerna till det vi kan se i dag.

Från att stirra sig blinda på ekonomisk tillväxt kommer nu våra politiker att ställas inför en tuff verklighet. De ekonomiska skadorna blir svåra att reparera för många företag, inte minst flygbolagen har hamnat rejält i gungning. Ju längre det här pågår, desto större ekonomisk skada. Det är nu inte minst miljöfanatikerna får en vink om att det finns betydligt värre saker än en naturkatastrof som kan få en hel värld att darra av rädsla.

Efter den här näsbrännan kommer regeringar att tvingas bli restriktivare med att införa nya miljömål, en betydligt större fara är en lågkonjunktur med åtföljande stigande arbetslöshet. Man kan räkna med att på grund av viruset kommer ett antal mindre företag att hamna i obestånd och läggas ner. De små företagen har ingen ekonomisk buffert på grund av de regler och höga skatter vi har i landet.

Det är inte de stora exportföretagen som är ryggraden i svensk ekonomi, det är alla mindre och medelstora företag. Det oroande är hur pass allvarligt den ekonomiska skadan kommer att bli och om lågkonjunkturen övergår i recession. Vi har haft en lång tid av högkonjunktur som bekostats med lånade pengar, vad händer om konsumtionen drastiskt minskar?

För mig ter det sig som rena skräckscenariot med massarbetslöshet eftersom de totalt värdelösa jobben kommer att försvinna. De flesta av de som då kommer att bli arbetslösa är de som fått sina löner betalda genom lönebidrag och de kan räkna med åtskilligt mycket mindre pengar att röra sig med. Skulle inte förvåna om vi kommer att få en arbetslöshet runt tolv procent.

 Trots allt finns det ett liv efter det som nu händer, men alldeles säkert har många fått en näsknäpp och en påminnelse om att allt inte varar för evigt. Det kan bli så att ett stort antal människor som vant sig vid en viss livsstil får livet upp och nervänt. Men vad som än händer med våra liv på kort eller lång sikt, tvingas vi göra det bästa av det eftersom vi bara har ett.

Är människorna beredda att ändra livsstil? Tror inte det, allt har ju varit som ett självspelande piano och varför då grubbla över att det en dag kan ta slut. När det nu visar sig att det inte är så klokt att ta dagarna som de kommer, betyder det att människorna får nya värderingar. Skall vi verkligen sträva efter rikedom när vi i alla fall inte får någonting med oss den dag det tar slut?

Kanske får vi nu en debatt om hur ett kommande samhälle skulle se ut om det infördes en statlig garantilön till alla. Pengar är roten till allt ont sägs det, men lagom mycket pengar betyder att inte behöva oroa sig för att ha tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. En stalig grundlön skulle skapa en trygghet för många. Livet är orättvist som det är och jakten på pengar har förstört många människoliv.

Kanske är det dags att barnen redan i skolan får lära sig att när någonting händer växer inga pengar på träd. Vi har en bortskämd generation där en stor del av de unga bär märkeskläder och åker mopedbil till skolan. Helt riktigt ser många på det som att föräldrarna vill ge sken av en hög ekonomisk status, men det väcker ont blod. Dessa unga har klasskamrater vars föräldrar inte ens har råd att köpa en begagnad cykel. Avundsjukan börjar alltså vid tidig ålder och barnen bär det med sig in i vuxenlivet.

Den som inte inser att vårt politiskt skapade samhälle bär skulden till ökande kriminalitet och ett fritt fram för organiserad brottslighet kommer inte att leva kvar i den tron så länge till. Men råttorna brukar lämna sjunkande skepp så vi får hoppas det även gäller de som inte borde få vara här.